beskrivarblogg

Vårt samtal i kväll, det första samtalet på länge. ”Hur ska det bli, alla faller ifrån, inte många kvar, jag…”

Före detta maken och jag pratade med varandra, som om vi vore de vi var, eller kanske nya för varandra. Någonting hade fått honom att undra hur det skulle bli, framöver – ”här sitter vi, jag tittar på teve, du sitter där. Hur blir det sen?” Vi pratade länge om hur vi inte vet hur det blir sen, hur ingen kan veta, bara ta emot och leva med det som sker.

Det finns inget svar på hans frågor. Jag kan bara säga att jag finns här, och att han finns här – att vi båda finns för varandra tills vi inte behövs längre. Jag är glad och förvånad över att han alls frågar, att han kan formulera sina frågor. Han säger att han inte att har någon ångest, när jag frågar. Ändå finns frågorna där, och jag är glad att han kunde uttrycka dem, tydligare än någonsin. Och ledsen för att otryggheten också finns där.

Lite senare frågar han mig om jag kör bil. Han såg bilen på infarten. Då är han annanstans igen. Någonstans där jag inte kan följa med på riktigt, bara försöka. Det är bra att jag kör bil, säger han. Ja, säger jag – det är bra och det är din bil och jag kör dig också när du behöver det. Än.

Tårarna rinner och Molly smiter in under min eller hans säng. Hon känner känslorna.

Hela dagen idag har jag inte skjutit upp särskilt mycket. Jag har suttit med mitt manus till Free spin, som ska komma ut på Ordberoende förlag i september. Jag har gått igenom kommentarer från förlag och redaktör, korrigerat en del korrekturfel, skrivit lite nytt som behövde skrivas. Tagit bort en del, som behövde tas bort. Nu är jag för ögonblicket slut som författare.

Middagen idag blir enkel, en gulaschsoppa av märket Kelda, med ostsmörgås och annan ost efter. Före detta maken är snäll och nöjer sig med detta. Molly är småsur på mig som varit tråkig och upptagen hela dagen. Men även hon nöjer sig, hon har suttit i mitt knä en stund nu och blivit klappad på magen. Det räcker långt. Så fort jag lägger datorn åt sidan tycker hon att jag i stället ska ägna mig åt henne.

Mina ord surrar i huvudet. Ibland känns de obekanta, ibland alltför välkända, alltför många gånger upprepade. Det börjar kännas som om jag närmar mig något som kan kallas ett hyfsat färdigt manus – tack vare god hjälp av redaktören Tess och Ewa Å på Ordberoende förlag. Faktadelen återstår, men jag har samlat material och inser att jag inte kan vara heltäckande. Processen att gå igenom det jag skrivit flera gånger om har varit plågsam emellanåt, tröttande hela tiden. Om en dryg vecka måste jag kunna lämna ifrån mig manus till Tina som ska sätta det hela… Nu får det vara bra för idag.

Utom en sak, varje gång jag jobbar med manuset välsignar jag Helen Wohlin Lee som hjälpte mig så generöst och beslutsamt för några år sedan. Utan henne skulle mina skriverier aldrig ha blivit någonting. Hon bistod med urval av texter, hon påtalade vad som haltade, hon var en redaktör innan det ens fanns något att redigera. Jag är henne evigt tacksam – och fascinerad av det faktum att vi faktiskt aldrig träffats i den så kallade verkligheten. Vi känner varandra enbart från nätet, och vi känner varandra väl vid det här laget.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Ser en skymt av Ann Heberlein i en av kvällstidningarna och skyndar mig att inte läsa. Uppfattar ändå att hon ber på rasten, annars arbetar hon. Jaha. En gång såg jag henne som en stark förkämpe för utsatta människor. Det gör jag inte längre. Inte alls.

Så kan det bli när vi visar oss för varandra. När vi ser varandra. När sikten inte längre skyms av egna behov och tillkortakommanden. När den kanske inte skyms över huvud taget. Eller inte skyms av samma saker som förut. Eller hur det nu är.

Just här och nu har vi ätit middag, stekt tonfisk med dito färskpotatis (före den potatisgratäng som inte ens var varm när jag tog den ur ugnen) och stekta, nyplockade kantareller. Gick ner alltihop, även potatisgratängen när den väl var genomvarm och tinad…

Blåbärsmuffins på eftermiddagen med grannhustrun som köpt smör till oss, de gick också ner. Före detta maken gillade att det var mycket blåbär. Har idag lärt mig att Molly inte bryr sig om blåbär, men gillar stekta kantareller. De förra erbjöds i skogen, de senare vid matbordet nyss när jag tappade en kantarell.

Har alltså idag gjort mycket annat än skriva. Har också redigerat en annan författares (!) manus under några timmar. I morgon blir jag nog färdig med det, och har då inget att ”skylla” på om jag inte jobbar med mitt eget. Jag behöver förändra lite berättande till scener, lägga till lite och dra ifrån lite… Och göra färdigt faktadelen. Tror att det blir under veckan. Om jag inte prokrastinerar vidare.

Kantarellerna ovan är från ett tidigare liv.

Försöker hitta ro att skriva en stund, men inser att det inte fungerar. Öppnar jag ytterdörren för att få in lite luft i huset, så smiter hunden ut och försvinner. Kommer oftast tillbaka relativt snart, ibland medförandes orolig granne som leder henne hem… Nu kom hon utan granne.

När hon då får sin belöning i form av några små fyrkanter av torkad blodpudding, ser jag att den är nästan slut. Dags att skära och torka mera. Och så är det snart fikadags efter frukosten. Och vad ska vi ha till middag idag, finns det något i frysen? Tonfisk och potatisgratäng (färdig från Lidl, bäst är den med svamp), plus stekta champinjoner. Kanske till och med Karl Johan om jag går ut i skogen.

Så där håller jag på, gör allt möjligt annat än skriver. Kallas för procrastinering med ett fint ord, som jag lärt mig sedan jag började skriva någotsånär regelbundet. Det lär drabba alla skrivande människor. Här är kloka ord om detta:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” Författaren Fritiof Nilsson Piratens gravsten.

Före detta maken ska vara ensam här på landet med Molly, i morgon (fredag) när jag åker in till stan. Beroende på hur lång tid mötet på förmiddagen tar kanske jag också åker hem till mig utanför Norrtälje en vända för att hämta lite böcker, och därefter tillbaka till landet. Det lär ta större delen av dagen. När det blir ett sådant här avbrott i rutinerna blir han stirrig, orolig utan att han riktigt kan uttrycka varför. Hans trygghet numera handlar om att det mesta är som det brukar vara, allt ifrån frukostmaten till min närvaro.

I morgon får han koka sitt frukostägg själv (jag åker tidigt för att inte hamna i värsta köerna), han får se till att Molly inte försvinner alltför långt ifrån huset (hur nu det ska gå till). Han får plocka fram sin jordgubbsfil och äta till lunch. Hoppas att han kommer ihåg att dricka några glas vatten under dagen också. Och duscha utan att jag säger till…

Och jag får försöka låta bli att undra hur det går, jag brukar kunna avhålla mig från att ringa och kolla. Han kan ringa mig om det ”är något”. Inte för att jag kan göra mycket på distans, men det brukar räcka med att vi pratar lite.

Jag ringde tre gånger under dagen (innan jag gav upp, inga svar) för att kolla att han hade kommit ihåg att ta pillren på morgonen som jag glömde att lägga fram… När jag kom ut sen eftermiddag  (efter en snabbvisit hemma hos mig) hade han ätit sina morgonpiller, och frukost – men ingen fil, och druckit måttligt. Molly var hemma, svartfotad efter regn och förmodligen grävande någonstans. Hon fick en snabb dusch när jag själv väl klätt av mig så att jag kunde finnas nära en blöt hund. Och fd maken mådde bra, det fungerade åtminstone hjälpligt.

Nu är han skarpt tillsagd att ha hörapparat i under dagen så att han hör telefonen, se till att telefonen finns inom räckhåll – och svara när den ringer. Nu har vi ätit middag och det mesta är som det ska igen. Molly ligger i sin bädd vid mina fötter, fd maken tittar på teve och jag sitter vid datorn. God kväll. Bilden är INTE från Djurö just nu.

Photo by Tom Fisk on Pexels.com

Photo by Pixabay on Pexels.com

En bra bok, en bok som vill att jag ska läsa den, får mig ibland att lägga boken åt sidan och vilja skriva i stället. Det är som om den skrivande människan i mig just den lilla stunden inte vill låta sig förvillas, som om hon tror att hon också ska skriva något viktigt, något bra, något som vill att både hon själv och andra ska läsa det.

Det känns ganska konstigt, men jag vet ju att boken väntar på mig även om jag sitter med fingrarna på datorns bokstäver ett tag. För ögonblicket mörknar det eller mulnar, det regnar, det blåser kraftigt. Jag får strax tända golvlampan bredvid min stol fast klockan bara är halv fem.

Jag funderar på Agnes. Behöver skriva ut och gå igenom alla texter där hon berättar om sin tillvaro. De är många, de flesta ganska korta. Och antagligen spridda lite här och där i datorn och på gamla USB-minnen. Just nu hinner jag inte med Agnes, måste bli så klar jag kan bli med manuset till Free spin så fort som möjligt, den ska komma ut, vara en färdig bok, i början av september!

Ungefär här tar skrivlusten slut. Jag säger mig att det är dags att börja med middagen. Den kunde säkert vänta ännu någon halvtimme eller tre kvart – men det är så här jag ofta gör. Bestämmer mig för att något annat, något som inte är skrivande, är viktigt och måste tas om hand omedelbart. Och jag hittar många orsaker till varför det inte är viktigt att skriva, eller möjligt att skriva. Ibland handlar det om Molly och hennes behov, ibland om före detta maken. Ibland om tvätt som ropar på mig, disk som ingen diskat, ett glas vin som ska hällas upp och drickas (mitt behöv). Nu middag.

För övrigt såg jag något som förmodligen var en fasanhöna, lugnt spatserande förbi grannens lillhus. Kanske en annan hönsfågel, är inte så bekant med hönorna, de är mindre påfallande granna än tupparna.

Agnes går igenom garderoben för att hitta något att ha på sig till förlaget i morgon. De svarta linnebyxorna hon tänkt på fanns inte här, då är de där. Frågan är bara om där är i före detta makens lägenhet i stan eller om där är hemma hos henne. För säkerhets skull tar hon fram ett par andra långbyxor, till dem kan hon ha den top hon tror sig veta finns i stan. Med långa ärmar, det är ju kallt, åtminstone idag. Blåser halv storm därute, inte lika häftigt dock som på Åreskutan, med 30 cm snö och köldverkan minus tolv grader enligt rapport på FB.

Här vill Molly nätt och jämnt gå utanför dörren, men gör det och skyndar sig in igen. Varpå hon belönas med ett par små bitar torkad blodpudding, favoritgodis. Hon sitter lätt darrande av iver och väntar på att jag ska säga ”varsågod” – då först skyndar hon fram och letar rätt på småbitarna i matskålen. Ibland är hon väluppfostrad.

Agnes har gått igenom sitt manus igen, korrigerat och lagt till lite. Hon bryr sig inte om att se efter vilka texter redaktören eventuellt har tagit bort, de får vara borttagna. Förmodligen är det alltför många sidor fortfarande.

Dessutom har hon idag också skrivit ut diverse artiklar och annat som kan höra hemma i faktadelen av boken. Just nu tror hon att hon utifrån det materialet ska skriva en inledning till de länkar som kan vara intressanta för den som är spelberoende, eller den som är medberoende. Hon får berätta om Shekarabis krav på spelbolagen, utredningen som ska vara klar om ett drygt år (tror det var så, kollar senare), statistik från olika instanser, de senaste licensindragningarna och böter för otillåten reklam, med mera.

Hon har mejlat ASAM (American Society of Addiction Medicine) för tillåtelse att återge en artikel om deras definition av olika sorters beroende. Artikeln är på svenska, men Agnes har ingen aning om varifrån hon fått den. Kanske från min spelberoende vän, vet att han länge varit intresserad av amerikansk syn på beroendesjukdomar.

Just nu känner hon sig tämligen mör. Då passar det bra att börja läsa om Juliette – kvinnan som läste på metron, en bok av Cristine Féret-Fleury, utgiven i år av Sekwa. Agnes blir glad av den här boken, inte för att den är rolig. Kanske för att idén om ”boksmugglare/book crossing” lockar henne, kanske för att språket och översättningen till svenska (av Lisa Marques Jagemark) är fint. Vet inte riktigt vilket ord som passar, fint duger.

Agnes önskar att hon hade en lättare laptop, fortfarande med stor skärm, och lätt. Helst utan sladdar dessutom. Nu slåss hon med den hon har, och den är bra, och tung, och behöver sin sladd för att inte bli trött. Ibland blir den också helt svart och vill inte, men det har hittills gått över.

Hon inser att hon nog inte riktigt hängt med de senaste åren, vad gäller datorer och liknande. För några år sedan försökte hon hålla reda på vad som hände och vad som kanske kunde vara alternativ också för henne. Nu har hon givit upp. Hon hänger inte med. Och än fungerar den dator hon har, och hon hoppas den fortsätter med det.

Det är inte helt bekvämt här på landet med en serveringsvagn och skrivare precis bredvid hennes stol, men det fungerar. Nagelfil, hörapparater (när de inte sitter i öronen), biblioteksböcker, hörlurar, vinglas, ett par servietter, utskrivna sidor och ett par pennor – alltihop finns i närheten. Molly också, antingen bakom Agnes stol, eller under den. Någon gång i hennes (Mollys) bädd framför Agnes fötter.

I natt fanns mannen hennes där i drömmen, med nycklar som ingen av dem visste något om. Var hörde de hemma, en vanlig nyckel och en plastbricka, som till ett kodlås. Agnes kände inte igen dem, och det gjorde inte han heller. Men de var glada att de hade nycklarna.

Så vaknade Agnes och klockan var oväntat nästan åtta på morgonen. Hon hade sovit gott mest hela natten. Mannen hennes vaknar inte längre, det som var han är aska i en familjegrav han inte ville ligga i. Han ligger där, och hon vet att askan finns där. Det räcker, hon har varit där en gång. Förmodligen är det bara hans familj som annars vet att det är där han stoppats i jorden, det syns inte på svärfaderns familjegravsten. Hon läste sig till det i adressregistret på kyrkogården. Annars hade inte heller hon vetat, ingen har talat om det för henne. Han lär inte bry sig.

Hans levande människa fattas henne. Hon är glad att han levde tills han dog.

Agnes sitter i fåtöljen i hörnet. Hunden ligger där bakom. På andra sidan rummet kollar fd maken teve, med hörlurar som tillåter Agnes att slippa höra ljudet av till exempel Allsång på Skansen. Hon har fått för sig att det programmet pågår just nu. Tänker inte kolla. Ibland är det skönt att kunna ta ur hörapparaterna ur öronen och inte höra.

Hon tar en klunk ur vinglaset. Nyss smakade hon av den limoncello hon gjort, med citronskal och -saft, sockerlag och vodka. Förvarat i kylskåp i fem dagar. Därefter silning och upphällning i en tom ginflaska. Nu gäller det att komma ihåg vad som är vad, limoncello i Dry Martini-glas med Marezzo är förmodligen inte så lyckat. Eller tvärtom – hur det nu skulle se ut. Hur dricks limoncello? Som likör? I drinkblandning? Hon får kolla. En vän på FB inspirerade henne, och så stod hon plötsligt där med citroner och vodka. Nu har hon limoncello eller åtminstone något som liknar det, senast hon smakade sådan var när sonen och sonhustrun varit i Italien och kom hem med en flaska till henne.

I morgon behöver hon nog åka ner till byn och biblioteket, flera böcker ska bytas ut. Och mjölk inhandlas i affären, kanske frukostbröd till henne också. Fd maken äter samma bröd (rågmust) varje morgon, med samma pålägg, finsk jaktkorv, och björnbärsmarmelad, inte på samma macka, på två. Plus ett kokt ägg. Och kaffe med mjölk. Därefter fem piller. Han behöver numera pålitliga rutiner.

Det gör antagligen Agnes också, behöver rutiner. Men hon stretar emot, försöker få sig att tro på att hon vill bli överraskad, vill göra något oplanerat och oväntat roligt. Något hon inte tänkte sig när hon somnade kvällen före. Hon är ganska säker på att hon blir väldigt less och uttråkad om allt bara går i samma hjulspår som det alltid gått, varje dag. Tryggt, jovisst – men dötråkigt. Såvitt hon vet finns det ingen i närheten som har lust att överraska henne numera. Mannen hennes var bra på sådant, när han ville. Nu finns han inte längre. Agnes saknar honom.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Oj, så trött jag blir på Facebook. Så gott som varje dag tror jag att jag ska sluta gå in där. Gör det ändå, mest för alla vänner som jag ändå värderar. Men många inlägg och kommentarer får mig att sucka.

Just nu är kvällen härute på Djurö lugn och fin, inget regn längre. Molly ligger i soffan bredvid fd maken, hon har tröttnat på att jag gör annat. Hon har dock koll med nosen över kudden och ögonen riktade åt mitt håll. Än är klockan bara åtta. Inte dags för någon säng ännu. Det blev ingen vittvätt idag, regnade för mycket oavsett vad jag sade igår. Tvätten får vänta tills jag tror att jag ska kunna hänga lakanen ute, de är lite för stora att rymmas på en tvättställning under altantaket.

Har silat av mitt livs första hemgjorda limoncello, och provsmakat. Gott. Även om jag inte riktigt vet vad jag ska ha den till. Kanske drink med bubbel? Det lär ge sig.

Blåbär har jag hittat några, före regnet. De finns nog där i skogen, jag får ta en vända när vädret tillåter. Saknar skogshallon och smultron, de är inte så vanligt förekommande här numera. Mitt minne hävdar att det var annorlunda för länge sedan, inte säkert att det är så. I morgon ska jag tvätta håret, kanske ska grannfrun och jag åka in till kyrkans loppis i byn på torsdag. Och jag ska in till förlaget på fredag morgon, möjligen vidare till mitt hus därefter för att hämta böcker som beställts. Kanske följer fd maken med in till stan, och Molly. Vi får se. Jag tränar på att ta dagen som den kommer, inte planera sådant som ändå inte riktigt låter sig planeras.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Inte riktiga smultron, och inte riktiga blåbär – men dock.

Photo by Suzy Hazelwood on Pexels.com