beskrivarblogg

Agnes önskar att hon hade en lättare laptop, fortfarande med stor skärm, och lätt. Helst utan sladdar dessutom. Nu slåss hon med den hon har, och den är bra, och tung, och behöver sin sladd för att inte bli trött. Ibland blir den också helt svart och vill inte, men det har hittills gått över.

Hon inser att hon nog inte riktigt hängt med de senaste åren, vad gäller datorer och liknande. För några år sedan försökte hon hålla reda på vad som hände och vad som kanske kunde vara alternativ också för henne. Nu har hon givit upp. Hon hänger inte med. Och än fungerar den dator hon har, och hon hoppas den fortsätter med det.

Det är inte helt bekvämt här på landet med en serveringsvagn och skrivare precis bredvid hennes stol, men det fungerar. Nagelfil, hörapparater (när de inte sitter i öronen), biblioteksböcker, hörlurar, vinglas, ett par servietter, utskrivna sidor och ett par pennor – alltihop finns i närheten. Molly också, antingen bakom Agnes stol, eller under den. Någon gång i hennes (Mollys) bädd framför Agnes fötter.

I natt fanns mannen hennes där i drömmen, med nycklar som ingen av dem visste något om. Var hörde de hemma, en vanlig nyckel och en plastbricka, som till ett kodlås. Agnes kände inte igen dem, och det gjorde inte han heller. Men de var glada att de hade nycklarna.

Så vaknade Agnes och klockan var oväntat nästan åtta på morgonen. Hon hade sovit gott mest hela natten. Mannen hennes vaknar inte längre, det som var han är aska i en familjegrav han inte ville ligga i. Han ligger där, och hon vet att askan finns där. Det räcker, hon har varit där en gång. Förmodligen är det bara hans familj som annars vet att det är där han stoppats i jorden, det syns inte på svärfaderns familjegravsten. Hon läste sig till det i adressregistret på kyrkogården. Annars hade inte heller hon vetat, ingen har talat om det för henne. Han lär inte bry sig.

Hans levande människa fattas henne. Hon är glad att han levde tills han dog.

Agnes sitter i fåtöljen i hörnet. Hunden ligger där bakom. På andra sidan rummet kollar fd maken teve, med hörlurar som tillåter Agnes att slippa höra ljudet av till exempel Allsång på Skansen. Hon har fått för sig att det programmet pågår just nu. Tänker inte kolla. Ibland är det skönt att kunna ta ur hörapparaterna ur öronen och inte höra.

Hon tar en klunk ur vinglaset. Nyss smakade hon av den limoncello hon gjort, med citronskal och -saft, sockerlag och vodka. Förvarat i kylskåp i fem dagar. Därefter silning och upphällning i en tom ginflaska. Nu gäller det att komma ihåg vad som är vad, limoncello i Dry Martini-glas med Marezzo är förmodligen inte så lyckat. Eller tvärtom – hur det nu skulle se ut. Hur dricks limoncello? Som likör? I drinkblandning? Hon får kolla. En vän på FB inspirerade henne, och så stod hon plötsligt där med citroner och vodka. Nu har hon limoncello eller åtminstone något som liknar det, senast hon smakade sådan var när sonen och sonhustrun varit i Italien och kom hem med en flaska till henne.

I morgon behöver hon nog åka ner till byn och biblioteket, flera böcker ska bytas ut. Och mjölk inhandlas i affären, kanske frukostbröd till henne också. Fd maken äter samma bröd (rågmust) varje morgon, med samma pålägg, finsk jaktkorv, och björnbärsmarmelad, inte på samma macka, på två. Plus ett kokt ägg. Och kaffe med mjölk. Därefter fem piller. Han behöver numera pålitliga rutiner.

Det gör antagligen Agnes också, behöver rutiner. Men hon stretar emot, försöker få sig att tro på att hon vill bli överraskad, vill göra något oplanerat och oväntat roligt. Något hon inte tänkte sig när hon somnade kvällen före. Hon är ganska säker på att hon blir väldigt less och uttråkad om allt bara går i samma hjulspår som det alltid gått, varje dag. Tryggt, jovisst – men dötråkigt. Såvitt hon vet finns det ingen i närheten som har lust att överraska henne numera. Mannen hennes var bra på sådant, när han ville. Nu finns han inte längre. Agnes saknar honom.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Oj, så trött jag blir på Facebook. Så gott som varje dag tror jag att jag ska sluta gå in där. Gör det ändå, mest för alla vänner som jag ändå värderar. Men många inlägg och kommentarer får mig att sucka.

Just nu är kvällen härute på Djurö lugn och fin, inget regn längre. Molly ligger i soffan bredvid fd maken, hon har tröttnat på att jag gör annat. Hon har dock koll med nosen över kudden och ögonen riktade åt mitt håll. Än är klockan bara åtta. Inte dags för någon säng ännu. Det blev ingen vittvätt idag, regnade för mycket oavsett vad jag sade igår. Tvätten får vänta tills jag tror att jag ska kunna hänga lakanen ute, de är lite för stora att rymmas på en tvättställning under altantaket.

Har silat av mitt livs första hemgjorda limoncello, och provsmakat. Gott. Även om jag inte riktigt vet vad jag ska ha den till. Kanske drink med bubbel? Det lär ge sig.

Blåbär har jag hittat några, före regnet. De finns nog där i skogen, jag får ta en vända när vädret tillåter. Saknar skogshallon och smultron, de är inte så vanligt förekommande här numera. Mitt minne hävdar att det var annorlunda för länge sedan, inte säkert att det är så. I morgon ska jag tvätta håret, kanske ska grannfrun och jag åka in till kyrkans loppis i byn på torsdag. Och jag ska in till förlaget på fredag morgon, möjligen vidare till mitt hus därefter för att hämta böcker som beställts. Kanske följer fd maken med in till stan, och Molly. Vi får se. Jag tränar på att ta dagen som den kommer, inte planera sådant som ändå inte riktigt låter sig planeras.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Inte riktiga smultron, och inte riktiga blåbär – men dock.

Photo by Suzy Hazelwood on Pexels.com

Ligger i sängen och försöker tycka att det är bekvämt att ha datorn på magen. Varför jag alls har den där är obegripligt, har ingenting att säga just nu och än mindre att skriva om. Köpte Natalie Goldbergs ”Writing down the Bones” på Bokbörsen häromdagen, undertitel ”Freeing the Writer Within”. Har gillat henne länge, men har inte läst den här boken ännu. Eller kanske, den kallas ”30th anniversary edition”.

I bokhyllan nära sängen ligger också Sam Carlquists ”Skamsamlarens vagn”. Det är en bok jag tänker läsa med omsorg, när jag kan omfatta den omsorgen. Den kräver det av mig.

Min natt infaller snart, åtminstone några timmar. Vaknar varje natt och förundras över att det är så många timmar kvar tills jag rimligen kan gå upp. I morse var klockan fem. Tyst och försiktigt smög vi oss ut, Molly och jag. Det var kyligt, solen hade inte riktigt nått upp över skogen och det blåste. Fridfullt. I morgon sover jag gärna lite längre.

Ett rent blåställ hänger och torkar inomhus vid ytterdörren. Det var det jag använde när mulltoan tömdes, kändes som om det var längesedan det tvättades. I morgon väntar vittvätt, oavsett väder. Sängarna ska få rena lakan. Middagen är planerad, lättstuvad 3-minuters färsk vitkål med stekt falukorv. Får se om jag kan få till kålen lika gott som svärmor kunde. Ska i alla fall försöka. Kanske blir det också blåbärs- eller mangomuffins till fikat på förmiddagen.

Fortfarande lördag, Molly är hemma igen efter en smärre utflykt i grannskapet, jag fick ett glas vin hos grannen medan fd maken tittade på teve. Nu är vi inomhus på respektive ställe. Det kom några stänk av regn, och tvätten fick flytta in. Den kunde ha hängt kvar därute.

Har kollat mejl, FB, Bokbörsen – nada. Det kan betyda att mina vänner i rymden har annat och roligare för sig en lördagskväll mitt i sommaren.

I morgon bör jag ikläda mig stövlar och overall och montera bort baksidan av mulltoans undre delar. Och fylla skottkärran med det som gömmer sig därinne, ta mig nerför slänten till det vi en gång kallade land. Där växer numera enbart brännässlor, men där bör jag gräva en djup grop och tömma skottkärrans ”mull” däri. Vi får väl se om jag samlar mig så pass… Jag må börja med att byta ut skyffeln som står i landet mot en spade som det går att gräva med.

Söndag – bytte ut skyffeln. Hittade en lämpligt liten skiftnyckel och fick bort muttrarna från mulltoans baksida. Letade reda på en liten stor spade, planterspaden är för minimal. Vinglade med skottkärran full av mull (nåja) ner till det fd landet, där jag grävt en djup grop. Tömde, vacklade tillbaka – etcetera, tre-fyra vändor. Resten får vänta till i morgon, min kropp vill inte mera. Bra nog.

För övrigt idag har jag promenerat runt området med ett tomt hundkoppel i handen, talat med grannar, gratulerat Lillemor som fyller nittio i morgon, beskådat en fantastisk trädgård hos Karin, och fått Molly levererad hemma medelst en gullig ung man som redan i fjol bekantade sig med henne. Hon bara dök upp hos dem. Han tyckte det var kul, jag var inte lika road. Rätt som det är möter hon nog en icke-hundvänlig människa, som dessutom vet (liksom jag) att hundar inte ska springa lösa så här års… Hon passar på så fort jag gör något som inte inbegriper henne, och det går fort. I morgon är en ny dag.

Jag har ingen aning om vad Agnes har för sig numera, hon är bara annanstans. Ibland drömmer jag om henne, och skymtar henne långt borta, otydligt. När jag ropar på henne, försvinner hon. Hon kanske vill vara ifred, vill vara ensam. Hon får det.

Istället för att prata med Agnes så läser jag, diverse mer eller mindre lättlästa böcker från biblioteket här i byn. Några är så lättlästa att de är svårlästa, de åker tillbaka i bokkassen direkt. Ser fram emot att ge mig på Gun Britt Sundströms Skrivliv. Men inte idag.

Sover dåligt, vaknar flera gånger och blir varje gång förvånad över att klockan bara är halv två, eller kvart i fyra, eller kvart över sex… När jag så har somnat om och drömt tungt, och glömt, vill jag just inte gå ur sängen. Molly fixar det, hon lägger sig tung över min mage och då måste jag fösa undan henne och ta mig ur sängen.

Idag fick hon ett nytt halsband i födelsedagspresent, hon fyllde ju elva år häromdagen. Nu ska jag bara få tag på en ”adresslapp” att hänga på halsbandet också, så att den som tycker att hon är bortsprungen kan ringa mig. Två gånger har grannar kommit hit med henne i lånat koppel, hon har hittat ett nytt spännande spår rakt igenom skogen här nedanför och till bortre delen av området. Och så här års ska inte hundar springa lösa…

I morgon skulle vi ha varit gifta i femtiosju år, om vi fortfarande varit gifta med varandra. Nu bor vi bara ihop. Fd maken har just diskat middagsdisken, vi har ätit avocado med skagenröra och toscansk tomatsoppa och ost. Jordgubbar under dagen, och bigarråer. (Har korrigerat stavningen av de sistnämnda.)

Har börjat vänja mig vid mina skrynkliga tunna armar, de är åtminstone aningen solbrynta nu. Fortfarande vet jag inte när de blev så där ovana. Någonstans ska det synas att jag gått ner ungefär tio kg under det senaste året. Skyller på promenaderna med Molly.

En lång varm dag börjar kvällas. Aningen svalare. Hoppas på en god natt småningom.

Det är måndag, solen lyser och det blåser. Jag är stressad och irriterad, har just letat reda på förstoringsglaset som hamnat i fel bokhylla, fd maken ville läsa på flaskorna i duschen. I stället för att ta på sig glasögonen… Jag orkar nog inte ha det så här särskilt länge till, men vill försöka också den här sommaren ut. Allt fungerar sämre dag för dag. Han fungerar sämre dag för dag, och därmed jag också.

I morgon ska jag in till stan och tandhygienisten. Tar inte med mig hunden. Åker ut igen när jag är klar, och har handlat och förnyat recept etc. Han är orolig för hur det ska gå när jag inte är här med hunden, jag fick lov att skriva upp hennes namn på en lapp, och tala om att hon kanske eller kanske inte kommer om han ropar ”Molly”. Så är det.

Har sagt till syrran att jag kommer på midsommarafton – men egentligen borde jag stanna hemma ensam och ”redigera”. Där finns en stor del av min stress. Och jag tänker åka till syrran/syrrorna och hem igen dagen efter midsommarafton – för att stanna hemma hos mig och jobba. Först därefter åka tillbaka till landet, hunden och fd maken. När sonen och hans familj kanske redan har åkt hem till sitt… Jag ordnar inte min frånvaro för att jag inte vill träffa dem, men jag behöver, kräver, måste få vara annanstans en stund. Utan hund och utan fd maken. Utan tvätt, matlagning, planerande och donande. Utan.

Tisdag kväll har jag kommit fram till att jag åker hem till mitt i morgon onsdag, Molly och fd maken får klara sig utan mig. Det gick fint idag och går kanske bra även i morgon. Hon har inte rymt eller varit borta från huset. Lärorikt för min del att det fungerade. Sonen och hans familj kommer inte förrän på torsdag kväll. På det här sättet får jag egentid för redigering och slappande hemma, innan jag åker till syrran på midsommarafton. Det blir bra. Kanske hinner jag nu också jobba med manuset och få färdigt en tredje variant…

Photo by Pixabay on Pexels.com

Onsdag, kväll – var en stund hos bästa vännen när vi väl kommit tillbaka till ön efter den korta visiten hemma hos mig. Kyligt, fd maken har satt på luftvärmepumpen. Jag hämtade hit ett tunt täcke att ha i stället för det tjockare – vi har olika preferenser. Nu tittar han på teve, Aktuellt – missade Rapport som gick medan han diskade middagsdisken. Färskpotatis och sill var middag idag. Eftersom det fortfarande blåser tämligen kraftigt har blommorna på altanen fått flytta tillbaka in mot väggen i någorlunda lä. Grannens vita syrener är vackra på vårt bord därute (fick lov att plocka).

Molly är nöjd och ligger i sin bädd vid mina fötter. Hon gillade att träffa Louie och Stevie idag hos vännen – svartvita cockerspaniels, den ena äldre och den andra yngre. Vännen och jag pratade om livet, om boken, om fd maken och hans behov respektive mina egna behov…Om lojalitet. Och de val ”man” har och gör. Som alltid är samtalen plågsamma, ärliga, hjälpsamma. Ibland alltför klargörande.

För övrigt har jag aldrig (som jag minns) sett så mycket gullregn, överallt dessa fantastiska hängande klasar av lysande gula blommor. Eller så mycket tjärblomster, eller midsommarblomster, eller… Allt blommar samtidigt, allt tycks blomma mycket. Vacker är naturen.

Av den här dagen finns en stark människa kvar hos mig, i tankarna. Vi har aldrig mötts annat än som vänner på Facebook, kanske på 1av3.se (är osäker där). Hon har hela tiden läst det jag skrivit, ibland kommenterat, funnits där. Idag berättar hon att hon nu ”officiellt är döende i cancer” eftersom hon får palliativ vård och har sagt nej till ytterligare behandlingar eller operation. Jag är ledsen, för henne och hennes familj – och jag blir starkt berörd av det mod och den kraft som krävs för att skriva som hon gjorde idag på Facebook. Jag önskar så att resten av hennes liv blir så bra som är möjligt. Och jag önskar mig hennes mod när det blir dags för mig. Än är jag veterligt frisk, men ändå är det som för oss alla – vi har bara just nu, ingen vet något annat än det ögonblick som är nu. I morgon kan allt vara annorlunda. Lev väl Pia, det liv du fortfarande har. Och tack.

Hemma hos mig. Runt huset är gräset högt, den stora gräsmattan håller killarna på gården efter. Mitt höga gräs och min övervuxna rabatt syns inte från vägen och får därmed vara ifred. Pionerna har slagit ut, en är rosa och den andra djupröd. Vackra. Jag plockar nerblåsta grenar och kvistar, drar bort lite gamla tulpanblad – gräset får vara, insekter mm till glädje kanske.

Kaprifol och aklejor borta vid tvättstrecket, gräslök som blommar på berget, lite mandelblom också. ”Trädruinen” fungerar också i år som klätterställning för en mager kaprifol. Här ser vackert försummat ut…

Idag kom en glad ung man och hämtade det bord jag inte längre behövde. Han hade nyss flyttat till egen lägenhet, och ”åkte omkring och fick saker gratis” – härlig idé tycker jag. Han ville ha möbler som varit med ett tag, inte nya, trista, lika alla andra. Jag gladdes åt hans energi. Nu har jag flyttat kvarvarande möbler hit och dit och har ett ”nytt” vardagsrum. Fd maken provsitter soffan på ett annat ställe än tidigare. Vill ha flera vackra gamla trasmattor.

Bästa vännen och Agnes har försökt få till det i flera veckor utan att lyckas. Kanske kan de ses, på landet, på onsdag – om det inte spöregnar. För då stannar vännen i stan, Agnes, Molly och fd maken är på landet även om det regnar.

Just nu lyser solen, och det blåser lite här i Sundbyberg. Men väderförutsägelserna framöver lovar regn, och lägre temperaturer. Vi lär få se.

Vi har ätit sushi, lättlagat. Med extra inlagd ingefära och extra wasabi. Ost efter.

Agnes tar ur hörapparaterna för att slippa höra ”Fråga Doktorn”s pladdrande glada röster, de blir närmast plågsamma och påträngande när hon hör de två programmänniskorna. Det är faktiskt en fördel att kunna plocka bort hörandet när det passar, och en fördel att kunna höra när det passar. Just nu passar det inte, Rapport visar diverse inslag med exploderade hus en förmodat hotfull man som senare sköts av polisen, fjärilar och dubbla mord. Agnes kan leva utan att veta riktigt vad det handlar om.

Farbrorn mittöver gatan har torkat sina fönster, idag igen. Och han har fina pelargoner i balkonglådorna, nu har han stängt balkongdörren för kvällen. Hon gläds åt att han verkar vara i fin form, i vintras såg han lite hängig ut. Han ingår i hennes och fd makens lilla värld, tillsammans med grannarna i huset och grannarna på landet. Och familjen förstås, barn och barnbarn, syskon. Hennes vänner på Facebook. Nyligen gjorde hon sig ett Instagram-konto, men vet inte riktigt vad hon ska ha det till. Hon får mest konstiga förslag om män långt bortifrån som vill skicka meddelanden till henne. Det vill hon inte. Tyvärr har hon inte riktigt begripit hur man tar bort och avslutar sitt konto, så det får vara där utan större aktiviteter.

Idag var hon inne i Stockholm, på Östermalm – och hon längtade bara därifrån. En gång bodde hon på Grevgatan, en gång bodde mannen hennes på Nybrogatan, nära hotellet där hon var idag för att intervjuas. En gång var de här trakterna välbekanta, det är de inte längre. Något finns kvar som det var, mycket är annorlunda. Och när hon kom tillbaka till Sundbyberg hörde hon en mycket lång hög siren – ett jättebrak, en sprängning, en siren igen. Ett hus som hon inte tyckte var så gammalt lämnar plats åt annat. Livet, och omgivningarna rör sig i en förunderlig långsam repetitiv dans, och Agnes försöker än så länge hänga med. Just nu tittar hon emellanåt på teve, utan riktig vilja, på en dokumentär om Agnes Karlsson som är 107 eller så och i full fart. Kanske är det trött hon blir, Agnes. Inser att hon döpte om den remarkabla kvinnan som ju naturligtvis heter Dagny, inte Agnes. ”A Freudian slip” kanske.

Photo by rawpixel.com on Pexels.com