beskrivarblogg

Nu har sonen skjutsats till bussen in till stan. Vi har haft en härlig helg med vackert väder, och måttligt rymmande hund. Har inte gjort mycket annat än lagat mat och slappat, läser vidare i Julian Barnes´ Den enda historien, och har dessutom läst en hittills obekant engelsk författare, Jane Gardam, numera runt de nittio.

Hennes bok En engelsk gentleman är den första i en trilogi. Mycket välskriven, fängslande och en bok som jag sträckläste. Ska se till att läsa de övriga också. Jane Gardam lär ha börjat skriva först när hon var 40 år, och hennes yngsta barn just börjat skolan. Tycker om hennes berättelse om Filth (Failed in London, Try Honkong) och hans liv.

Grannfrun har berättat att det ska regna i morgon klockan sex på morgonen. Vi får väl se, säger jag som aldrig bryr mig om förhandsrapporter om väder. Om det regnar i morgon ska jag ut i skogen och leta kantareller på ”mina” ställen. Det har varit fint så de borde ha växt till sig, de som lämnades kvar förra vändan.

Berörs av rubriker om de som omkommit i flygkrasch i Umeå-trakten. På väg till äventyr som tog deras liv. Så sorgligt. Jag kan föreställa mig de anhörigas chock och maktlöshet.

Photo by Victor on Pexels.com

Julian Barnes´ Den enda historien. Har inte läst, ligger i startgroparna, utan spikskor.

Hur ser min ”enda historia” ut – nu när jag är nästan åttio år? Har den varit densamma under alla år? Vem skrev den, vem beskrev den? Jag, den första familjen, min familj där jag var mamma? Vems är min historia, min enda? Vad berättar den?

Jag kan se att många spår är desamma genom åren, många sorger liknar de gamla, några är värre än föreställningarna. Kärlekar, upplevda, önskade, inbillade, förskingrade. Hopp som gick sönder, hopp som blev verklighet och gick sönder. Fortfarande samma historia, min. Ännu hopp om ett liv, om kärlek, om glädje. Flämtande hopp, inte så självklart och starkt som för länge sedan, då det nästan var självklart, då det inte ens kallades hopp. Då var det visshet. Nu är det något annat som jag inte vill benämna.

Ändå, min enda historia handlar om liv. Varierande skepnad, olika mängder glädje och sorg. De senaste åren – liksom många av de föregående – en ibland brutal blandning av båda. Död och liv.

Just nu ska jag läsa Julian Barnes´ bok, och medan jag läser slipper jag se ett omslag med två tennisracketar. Än begriper jag inte vad de har där att göra.

Idag har jag ägnat dagen åt städning, tvätt, och sammanställning av fakta till min bok, Free spin. Lite tillägg här och där kommer jag på vartefter, får ta det med förlaget. Nu väntar jag på reaktion och respons, om en vecka ska manuset sättas från det stökiga dokument det är idag… Kanske ska jag och förlagschefen Ewa Å gå på möte någon tisdag till spelfriheten.se.

Parallellt har jag letat reda på stora och starka sopsäckar som jag trodde mig ha sett någonstans här. Hittade dem, ska lägga uppsågad tall i dem, därefter i skottkärran ner till bilen och så hem till mitt. Där klyven står. Verkar lättare att flytta veden (den blivande) dit där den ska användas, än en tung klyv hit där tallbitarna finns. Ser fram emot motion i morgon. Frågan är bara när jag ska kunna åka hem?

Sonen och hans vän kommer hit i helgen och vill planera hans födelsedag sent i augusti. Ett grannkalas här på landet, ett släktkalas hemma hos mig, och hans vänner därefter hemma hos honom. Eller så. Han fyller femtio, vår yngste son och vill fira.

Det är många åtaganden som krockar. Kanske kan jag fara hem till mitt på söndag morgon, och tillbaka fram emot kvällen. Det tar ju några timmar med färjor över Rindö och Vaxholm till Addarsnäs. Och tillbaka. Inte klimatsmart, jag vet. Struntar i det i det här sammanhanget.

Före detta maken tittar på teve, Molly ligger bredvid min stol, solen lyser fortfarande och ytterdörren står på vid gavel. Här är gott att vara. Där, som på bilden nedan, är också gott att vara. Det är mitt klädstreck hemma på Addarsnäs, vår antagligen, att döma av bristen på blad och gullvivor på backen…

Vårt samtal i kväll, det första samtalet på länge. ”Hur ska det bli, alla faller ifrån, inte många kvar, jag…”

Före detta maken och jag pratade med varandra, som om vi vore de vi var, eller kanske nya för varandra. Någonting hade fått honom att undra hur det skulle bli, framöver – ”här sitter vi, jag tittar på teve, du sitter där. Hur blir det sen?” Vi pratade länge om hur vi inte vet hur det blir sen, hur ingen kan veta, bara ta emot och leva med det som sker.

Det finns inget svar på hans frågor. Jag kan bara säga att jag finns här, och att han finns här – att vi båda finns för varandra tills vi inte behövs längre. Jag är glad och förvånad över att han alls frågar, att han kan formulera sina frågor. Han säger att han inte att har någon ångest, när jag frågar. Ändå finns frågorna där, och jag är glad att han kunde uttrycka dem, tydligare än någonsin. Och ledsen för att otryggheten också finns där.

Lite senare frågar han mig om jag kör bil. Han såg bilen på infarten. Då är han annanstans igen. Någonstans där jag inte kan följa med på riktigt, bara försöka. Det är bra att jag kör bil, säger han. Ja, säger jag – det är bra och det är din bil och jag kör dig också när du behöver det. Än.

Tårarna rinner och Molly smiter in under min eller hans säng. Hon känner känslorna.

Hela dagen idag har jag inte skjutit upp särskilt mycket. Jag har suttit med mitt manus till Free spin, som ska komma ut på Ordberoende förlag i september. Jag har gått igenom kommentarer från förlag och redaktör, korrigerat en del korrekturfel, skrivit lite nytt som behövde skrivas. Tagit bort en del, som behövde tas bort. Nu är jag för ögonblicket slut som författare.

Middagen idag blir enkel, en gulaschsoppa av märket Kelda, med ostsmörgås och annan ost efter. Före detta maken är snäll och nöjer sig med detta. Molly är småsur på mig som varit tråkig och upptagen hela dagen. Men även hon nöjer sig, hon har suttit i mitt knä en stund nu och blivit klappad på magen. Det räcker långt. Så fort jag lägger datorn åt sidan tycker hon att jag i stället ska ägna mig åt henne.

Mina ord surrar i huvudet. Ibland känns de obekanta, ibland alltför välkända, alltför många gånger upprepade. Det börjar kännas som om jag närmar mig något som kan kallas ett hyfsat färdigt manus – tack vare god hjälp av redaktören Tess och Ewa Å på Ordberoende förlag. Faktadelen återstår, men jag har samlat material och inser att jag inte kan vara heltäckande. Processen att gå igenom det jag skrivit flera gånger om har varit plågsam emellanåt, tröttande hela tiden. Om en dryg vecka måste jag kunna lämna ifrån mig manus till Tina som ska sätta det hela… Nu får det vara bra för idag.

Utom en sak, varje gång jag jobbar med manuset välsignar jag Helen Wohlin Lee som hjälpte mig så generöst och beslutsamt för några år sedan. Utan henne skulle mina skriverier aldrig ha blivit någonting. Hon bistod med urval av texter, hon påtalade vad som haltade, hon var en redaktör innan det ens fanns något att redigera. Jag är henne evigt tacksam – och fascinerad av det faktum att vi faktiskt aldrig träffats i den så kallade verkligheten. Vi känner varandra enbart från nätet, och vi känner varandra väl vid det här laget.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Ser en skymt av Ann Heberlein i en av kvällstidningarna och skyndar mig att inte läsa. Uppfattar ändå att hon ber på rasten, annars arbetar hon. Jaha. En gång såg jag henne som en stark förkämpe för utsatta människor. Det gör jag inte längre. Inte alls.

Så kan det bli när vi visar oss för varandra. När vi ser varandra. När sikten inte längre skyms av egna behov och tillkortakommanden. När den kanske inte skyms över huvud taget. Eller inte skyms av samma saker som förut. Eller hur det nu är.

Just här och nu har vi ätit middag, stekt tonfisk med dito färskpotatis (före den potatisgratäng som inte ens var varm när jag tog den ur ugnen) och stekta, nyplockade kantareller. Gick ner alltihop, även potatisgratängen när den väl var genomvarm och tinad…

Blåbärsmuffins på eftermiddagen med grannhustrun som köpt smör till oss, de gick också ner. Före detta maken gillade att det var mycket blåbär. Har idag lärt mig att Molly inte bryr sig om blåbär, men gillar stekta kantareller. De förra erbjöds i skogen, de senare vid matbordet nyss när jag tappade en kantarell.

Har alltså idag gjort mycket annat än skriva. Har också redigerat en annan författares (!) manus under några timmar. I morgon blir jag nog färdig med det, och har då inget att ”skylla” på om jag inte jobbar med mitt eget. Jag behöver förändra lite berättande till scener, lägga till lite och dra ifrån lite… Och göra färdigt faktadelen. Tror att det blir under veckan. Om jag inte prokrastinerar vidare.

Kantarellerna ovan är från ett tidigare liv.

Försöker hitta ro att skriva en stund, men inser att det inte fungerar. Öppnar jag ytterdörren för att få in lite luft i huset, så smiter hunden ut och försvinner. Kommer oftast tillbaka relativt snart, ibland medförandes orolig granne som leder henne hem… Nu kom hon utan granne.

När hon då får sin belöning i form av några små fyrkanter av torkad blodpudding, ser jag att den är nästan slut. Dags att skära och torka mera. Och så är det snart fikadags efter frukosten. Och vad ska vi ha till middag idag, finns det något i frysen? Tonfisk och potatisgratäng (färdig från Lidl, bäst är den med svamp), plus stekta champinjoner. Kanske till och med Karl Johan om jag går ut i skogen.

Så där håller jag på, gör allt möjligt annat än skriver. Kallas för procrastinering med ett fint ord, som jag lärt mig sedan jag började skriva någotsånär regelbundet. Det lär drabba alla skrivande människor. Här är kloka ord om detta:

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” Författaren Fritiof Nilsson Piratens gravsten.

Före detta maken ska vara ensam här på landet med Molly, i morgon (fredag) när jag åker in till stan. Beroende på hur lång tid mötet på förmiddagen tar kanske jag också åker hem till mig utanför Norrtälje en vända för att hämta lite böcker, och därefter tillbaka till landet. Det lär ta större delen av dagen. När det blir ett sådant här avbrott i rutinerna blir han stirrig, orolig utan att han riktigt kan uttrycka varför. Hans trygghet numera handlar om att det mesta är som det brukar vara, allt ifrån frukostmaten till min närvaro.

I morgon får han koka sitt frukostägg själv (jag åker tidigt för att inte hamna i värsta köerna), han får se till att Molly inte försvinner alltför långt ifrån huset (hur nu det ska gå till). Han får plocka fram sin jordgubbsfil och äta till lunch. Hoppas att han kommer ihåg att dricka några glas vatten under dagen också. Och duscha utan att jag säger till…

Och jag får försöka låta bli att undra hur det går, jag brukar kunna avhålla mig från att ringa och kolla. Han kan ringa mig om det ”är något”. Inte för att jag kan göra mycket på distans, men det brukar räcka med att vi pratar lite.

Jag ringde tre gånger under dagen (innan jag gav upp, inga svar) för att kolla att han hade kommit ihåg att ta pillren på morgonen som jag glömde att lägga fram… När jag kom ut sen eftermiddag  (efter en snabbvisit hemma hos mig) hade han ätit sina morgonpiller, och frukost – men ingen fil, och druckit måttligt. Molly var hemma, svartfotad efter regn och förmodligen grävande någonstans. Hon fick en snabb dusch när jag själv väl klätt av mig så att jag kunde finnas nära en blöt hund. Och fd maken mådde bra, det fungerade åtminstone hjälpligt.

Nu är han skarpt tillsagd att ha hörapparat i under dagen så att han hör telefonen, se till att telefonen finns inom räckhåll – och svara när den ringer. Nu har vi ätit middag och det mesta är som det ska igen. Molly ligger i sin bädd vid mina fötter, fd maken tittar på teve och jag sitter vid datorn. God kväll. Bilden är INTE från Djurö just nu.

Photo by Tom Fisk on Pexels.com

Photo by Pixabay on Pexels.com

En bra bok, en bok som vill att jag ska läsa den, får mig ibland att lägga boken åt sidan och vilja skriva i stället. Det är som om den skrivande människan i mig just den lilla stunden inte vill låta sig förvillas, som om hon tror att hon också ska skriva något viktigt, något bra, något som vill att både hon själv och andra ska läsa det.

Det känns ganska konstigt, men jag vet ju att boken väntar på mig även om jag sitter med fingrarna på datorns bokstäver ett tag. För ögonblicket mörknar det eller mulnar, det regnar, det blåser kraftigt. Jag får strax tända golvlampan bredvid min stol fast klockan bara är halv fem.

Jag funderar på Agnes. Behöver skriva ut och gå igenom alla texter där hon berättar om sin tillvaro. De är många, de flesta ganska korta. Och antagligen spridda lite här och där i datorn och på gamla USB-minnen. Just nu hinner jag inte med Agnes, måste bli så klar jag kan bli med manuset till Free spin så fort som möjligt, den ska komma ut, vara en färdig bok, i början av september!

Ungefär här tar skrivlusten slut. Jag säger mig att det är dags att börja med middagen. Den kunde säkert vänta ännu någon halvtimme eller tre kvart – men det är så här jag ofta gör. Bestämmer mig för att något annat, något som inte är skrivande, är viktigt och måste tas om hand omedelbart. Och jag hittar många orsaker till varför det inte är viktigt att skriva, eller möjligt att skriva. Ibland handlar det om Molly och hennes behov, ibland om före detta maken. Ibland om tvätt som ropar på mig, disk som ingen diskat, ett glas vin som ska hällas upp och drickas (mitt behöv). Nu middag.

För övrigt såg jag något som förmodligen var en fasanhöna, lugnt spatserande förbi grannens lillhus. Kanske en annan hönsfågel, är inte så bekant med hönorna, de är mindre påfallande granna än tupparna.

Agnes går igenom garderoben för att hitta något att ha på sig till förlaget i morgon. De svarta linnebyxorna hon tänkt på fanns inte här, då är de där. Frågan är bara om där är i före detta makens lägenhet i stan eller om där är hemma hos henne. För säkerhets skull tar hon fram ett par andra långbyxor, till dem kan hon ha den top hon tror sig veta finns i stan. Med långa ärmar, det är ju kallt, åtminstone idag. Blåser halv storm därute, inte lika häftigt dock som på Åreskutan, med 30 cm snö och köldverkan minus tolv grader enligt rapport på FB.

Här vill Molly nätt och jämnt gå utanför dörren, men gör det och skyndar sig in igen. Varpå hon belönas med ett par små bitar torkad blodpudding, favoritgodis. Hon sitter lätt darrande av iver och väntar på att jag ska säga ”varsågod” – då först skyndar hon fram och letar rätt på småbitarna i matskålen. Ibland är hon väluppfostrad.

Agnes har gått igenom sitt manus igen, korrigerat och lagt till lite. Hon bryr sig inte om att se efter vilka texter redaktören eventuellt har tagit bort, de får vara borttagna. Förmodligen är det alltför många sidor fortfarande.

Dessutom har hon idag också skrivit ut diverse artiklar och annat som kan höra hemma i faktadelen av boken. Just nu tror hon att hon utifrån det materialet ska skriva en inledning till de länkar som kan vara intressanta för den som är spelberoende, eller den som är medberoende. Hon får berätta om Shekarabis krav på spelbolagen, utredningen som ska vara klar om ett drygt år (tror det var så, kollar senare), statistik från olika instanser, de senaste licensindragningarna och böter för otillåten reklam, med mera.

Hon har mejlat ASAM (American Society of Addiction Medicine) för tillåtelse att återge en artikel om deras definition av olika sorters beroende. Artikeln är på svenska, men Agnes har ingen aning om varifrån hon fått den. Kanske från min spelberoende vän, vet att han länge varit intresserad av amerikansk syn på beroendesjukdomar.

Just nu känner hon sig tämligen mör. Då passar det bra att börja läsa om Juliette – kvinnan som läste på metron, en bok av Cristine Féret-Fleury, utgiven i år av Sekwa. Agnes blir glad av den här boken, inte för att den är rolig. Kanske för att idén om ”boksmugglare/book crossing” lockar henne, kanske för att språket och översättningen till svenska (av Lisa Marques Jagemark) är fint. Vet inte riktigt vilket ord som passar, fint duger.