beskrivarblogg

Har varit hemma hos mig en dag och kväll, nu tillbaka hos fd maken. Som åt smörgåsar till middag igår, i stället för att värma den mat som fanns i kylen… Nåja, han svalt inte. Molly jagar små svarta myror, en vacker frisk räv gick just förbi på altanen utanför huset. Molly hann inte uppfatta det, räven verkade lite för van vid människor. Den stannade, stod kvar och tittade på mig och fortsatte så lugnt bortöver granntomten. Gillar inte alltför ”tama” rävar. Skönt att den inte var skabbig.

Naturen är plötsligt så färgrik – tjärblomster i massor, prästkragar som börjar komma, liljekonvaljer, midsommarblomster – allt på en gång. Och grönt i alla gröna nyanser som finns, och lite till. Det är en fröjd att se allt detta, om än från bilen på väg hit och dit.

Förra veckans kanelbullar från Stavsnäs hembageri var oväntat goda, tror de smakade smör. Köpte sådana idag också, de var inte alls lika goda, lite ofärdigt gräddade och nästan lika tråkiga som typ ICA-bullar. En chans till ska de få. Kanske i morgon när jag ändå måste åka och lämna den bok som beställts på Bokbörsen, glömde det idag när jag for förbi. Då kan jag passa på att besöka biblioteket också, och lämna tillbaka romanerna om Patrick Melrose. Ids inte läsa dem, blir alltför illa berörd av engelsk så kallad aristokrati och dess avarter.

Har beställt hundmat som levereras hit ut (hoppas de hittar). 12 kg, skottkärran kommer att gnissla värre än någonsin på vägen upp till sommarhuset. Men det är onekligen bekvämt att få hundmaten levererad och slippa bära hem många mindre påsar, och ibland glömma att maten är slut.

Jag redigerar mitt manus, vaken och sovande. Drömmer om det på nätterna, skriver ut och stuvar runt. Bryter av med att läsa ändringar i en kunds manus, hen har förmodligen nätter som liknar mina vad gäller drömliv.

Tog med burken med kokosolja hemifrån. Enligt hundaffären i byn är det bra mot fästingar, så nu doftar både Molly och jag kokos. Hon har för säkerhets skull också ett fästinghalsband (som hon inte gillar). Än har jag inte hittat några fästingar på henne – eller oss tvåbenta.

Söndag 2 juni, växlande molnighet eller växlande sol. Frukost ute, men in igen därefter. Och ut, varmare längre fram på dagen. Tvätt hänger och torkar, fd maken morgontoalettar, sonen läser. Nyss undrade fd maken ”vart tog den andra gossen vägen?” – han tyckte sig ha suttit och pratat med någon i soffan; antagligen slumrade han till och drömde, eller så får hans hjärna till det på samma sätt som hans mammas: hon trodde sig ha en italiensk grälande familj i lägenheten emellanåt…

Agnes har svårt att vänja sig vid att han är så olik sitt gamla jag. Som tur är har hans grundläggande personlighet inte förändrats. Han är fortfarande en mycket snäll man, som det tar en god stund att reta upp. Ibland lyckas Agnes tjata honom till lätt höjd röst, men längre än så går han inte.

Agnes har just börjat läsa första boken av två, av Edward St Aubyn, ”Romanerna om Patrick Melrose”. Än så länge en otäck bok, om engelsk överklass och en femåring, Patrick, hans alkoholiserade mamma och mer eller mindre galna, eller åtminstone sadistiska, pappa. Den boken får nog läsas i små portioner.

Solen är välsignat skön idag, vinden lätt. Molly trivs bättre inomhus, eller i skuggan. Solskenet blir för varmt, trots att den lockiga pälsen är borta.

Crister Enander skrev idag på Facebook om nåden att få rå sig själv. Att vara ensam om att bestämma det som ska ske eller inte ske. Med de personliga begränsningar som kanske finns för de flesta av oss. Frihet kallade han det nog, jag skrev nåden. Hans ord väckte min längtan efter att få vara alldeles ensam, inte för alltid, inte hela tiden. Men emellanåt, att få vila i mig själv, så gott det låter sig göra. Bara vara den jag kanske är, utan omsorgen om annat och andra, två- eller fyrbenta.

Just nu är det inte så. Nyss kollade jag busstider i kväll för sonens hemfärd. Nyss tog jag fram middagsmat ur frysen. Nyss hängde jag en laddning vittvätt. Nyss startade jag ännu en omgång tvätt. Så går dagen.

Låna, säger de som skrivit flera böcker och vet hur man gör. Kopiera, men blanda väl så att det inte blir frågan om något olagligt, eller ens olämpligt. OK. Agnes läser tillräckligt mycket av diverse sorters böcker. Och hon har svårt med det där lånandet.

Jordbävning i Albanien, inte där sonen och hans hustru är hoppas hon utan att veta mycket om landet. Har inget hört, då är förmodligen allt ändå som det ska. Vägrar oroa sig. Vägrar befatta sig med sådant hon inte kan göra någonting åt. Just nu lagar hon mat, en fläskfilégryta med diverse plus almandepotatis (ungefär som mandelpotatis, men inte lika goda). Vi har vaccinerat både fd maken och sonen idag i Gustavsberg, på Apoteket. Bra att det är gjort, nu handlar det om att komma ihåg att det var i år det gjordes…

Tvätten får torka inomhus på ställningen idag, det regnar därute. När hon letar efter Molly och tror att hunden har dragit iväg ut igen, pekar fd maken bara bort mot matbordet. Därunder ligger hon, och väntar förmodligen på att någon så småningom ska tappa något ätbart.

Någon gjorde det, en Polly choklad som Agnes fick ta tillbaka innan Molly hann svälja den. Choklad är inte för hundar. Nätt och jämnt för människor.

Sonen har diskat, fd maken duschar. Tvätten torkar långsamt här inne. I morgon ska den vara torr, för då far sonen tillbaka till stan.

Agnes är nyfiken, vem i Hongkong envisas med att läsa min blogg? Veterligen känner jag ingen där. Berätta vem du är.

Agnes har varit nyttig, tvättat fem fönster på utsidan. Sopkvastens skaft fick fungera som fönsterskrapeförlängare. Hon drog upp nässlorna vid pumphuset också, när hon ändå var i gång.  En hel del rötter följde med, många blev säkert kvar.

Det blåser även idag, är riktigt kallt i skuggan. Solen gör det hela lite bättre. Molly ligger platt på mage i solen vid Agnes fötter. Lite ovant är det nog att vara utan sin värmande päls. Aspsnön verkar vara på väg bort, inte lika mycket idag som tidigare.

I kväll kommer yngste sonen hit, den äldste semestrar i Albanien och firar där sin födelsedag i morgon. Ungefär nu för femtiofem år sedan började han tala om att han ville komma till världen. Sedan tog det ett dygn till…

Dags att leta lä. Vid lillhuset, med en annan skogsutsikt.

Med solglasögon på syns ingenting på skärmen. Spelar nog ingen roll. Fingrarna gör det de ska ändå, om bara hjärnan vill hänga med. Hon tog med sig hörlurarna ut, i förhoppningen att kunna lyssna till musik. Går inget vidare, hon sitter antagligen för långt ifrån routern. Eller så.

74856

6-8

Mollys bidrag till texten… Hon tröttnade på att ligga bredvid, och ville upp i Agnes knä.

Vinden är inte riktigt pålitlig, den vrider och vänder sig, men är stillsammare här än annanstans. Agnes flyttar på sig igen, går in en stund och vilar ögonen.

Det blir torskrygg med äggsås och färsk potatis (inte svensk) till middag. Sonen ska mötas vid fd kiosken ungefär kvart över sex. Det har varit en solig dag, med emellanåt lite för påtaglig vind. Har varit ute större delen av dagen. Skönt, längtar efter att kunna sitta ute och äta middag. Eller frukost.

Det blåser.

Idag blir det inte mycket gjort, varken skrivet eller annat. Har tagit fram köttfärs ur frysen, vad den ska användas till är obestämt än så länge. Molly gillar inte heller att vara ute i de här vindarna. Inte lä någonstans annat än intill husväggen i skuggan. Då kan vi lika gärna stanna inne. Och titta på tallarna som svajar därute.

Sista majdagen idag, den ena av mina systrar fyller år.

Tiden går för fort och samtidigt alltför långsamt. Eller är det så att den bara går? Varken fort eller långsamt. Jag vet bara att tid är konstigt, det är fem år sedan vår son dog, fyra år sedan bästa vännens man dog, tre år sedan mannen min dog. Alltför många döda på alltför kort och ändå lång tid. Och bara mannen min hade åldern inne för död, även om jag inte tyckte så.

De här tre älskade människorna är de som fortfarande finns levande i mina tankar och minnen. Andra som dött längre tillbaka är mera skugglika, längre bort. De finns, men jag är inte längre helt klar över vad som är minnen och vad som är sådant jag skapat av minnesfragment. Kanske är minnen alltid så tveksamma, ungefär som ”sanningen” – som väl just aldrig är något annat än ”min sanning”. Den objektiva sanningen finns möjligen i teknikaliteter och mätbara sammanhang, inte annars. Apropå Katarina Frostensons bok ”K”, där hon sätter ord på sin sanning, tyvärr samtidigt som hon tycks mena att de ljuger som anklagat hennes man. Jag har inte läst boken, kanske lånar jag den på biblioteket.

Den här dagen blir inte riktigt till, den går bara långsamt mot eftermiddag. Fd maken har i alla fall tagit en för honom lång promenad, och tog sig hem igen. Bra. Själv har Agnes stekt fläsk i tärningar för att göra ugnspannkaka till middag småningom. Och borstat Molly så att hon är hyfsat fin före rakningen i morgon förmiddag.

Regn hänger i luften, några pyttesmå droppar kom nyss ner. Kallt, bara runt tio grader och blåst, men mindre än de senaste dagarna. Tvätt får hängas ute på torkställningen under tak. Hittade min jordgubbssylt längst bak i kylen, den får det bli till pannkakorna i stället för lingonen som inte finns här.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Photo by Charles on Pexels.com

Regnar fortfarande. Molly ligger på tork bredvid min fåtölj. En aning ljusare är det nog, om jag ser efter ordentligt. Och det blåser hej vilt.

Morgonens melankoli vill inte dra sig tillbaka. Jag försöker läsa, försöker lösa sudoku, kollar energilöst på FB, städar skrivbordet. Hjälper just inte annat än för en kort stund. Mangomuffins duger som distraktion medan du äter dem (ja, två), och går fort över. Idag handlar visst det mesta om att komma ihåg att slappna av i käkarna, andas och skriva. Garderoben har jag städat, vilket bara innebär att långärmat ligger för sig, kortärmat för sig och resten annanstans. På golvet står fortfarande en stor påse med kattsand. Dags att slänga den. Det som kan hänga hänger i garderoben. Trosor och strumpor ligger i bokhylleskåpet. Bakom dörr.

Syrrans inlandsbaneresa var inte förrän i början av juni – jag och datum blir lätt fel. Vet i alla fall att äldste sonen far iväg i morgon på en vecka. Han får fira sin födelsedag borta.

Soppåsen ligger ute på trappen för att bäras ner till soptunnan. Solen, ja det måste vara solen, tittar fram ett ögonblick. Och försvinner.

”Släpp käkarna loss…”.

Kanske är det en bra idé att plocka fram Agnes ur de interna gömmorna. Hon kanske kan få Margareta att sluta älta sitt (o)humör, och se något positivt någonstans. Agnes – vad säger du om att komma hit? Vill du vara med? Retas, skoja, tala om något allvarligt, ställa kloka och svårbesvarade frågor? Nää, hon har ingen lust hon heller. Då är det väl så. Just nu.

Livet då, med mannen min och efter mannen min, före hans död. Det livet tränger sig på just nu. Delar av det drömmer jag om nätterna, minns och gläds, minns och sörjer. Samtidigt har jag ett liv också nu, varje dag. Utan mannen min, men med omsorg om mig, fd maken och Molly. En liten värld som ändå kräver sitt. De levande sönerna får klara sig på egen hand. Mats pratar jag med, på något sätt, varje dag.

Ofta behöver jag något jag inte har här. Det jag saknar finns antingen i fd makens lägenhet i stan, eller hemma hos mig. Just nu vill jag ha skrivaren här, och den i Sumpan är lättare än min. Å andra sidan finns hela mitt utskrivna manus därhemma, jag behöver det också för att få överblick just nu. Och på tisdag ska Molly bli av med sin långhåriga päls, det måste också in i logistiken. Livet är krångligt.

Fysisk, rumslig ensamhet behöver jag också, för att kanske få gjort det jag må göra med manuset. Lättare att skriva än åstadkomma. Den andra sortens ensamhet, den inre, är med mig utan att jag gör något. Som alltid, en ständigt närvarande och oomkullrunkelig grund för min tillvaro. Kanske allas.

Vill inte tända en lampa mitt på förmiddagen, men börjar inse att den skulle göra tjänst. Lite artificiellt ljus kanske får melankolin att flytta på sig. Mangomuffins och kaffe fungerar förmodligen också. Måste testa. Nu.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Lördag förmiddag, mulet och blåsigt. Molly vill inte gå ut mer än nödvändigt. Inte jag heller. Men jag borde ta in tvätten innan det regnar igen, den får torka färdigt inomhus. Och kanske baka muffins, med mangobitar i om jag tar fram sådana ur frysen. Gjort. Muffins också.

Läste ut Orkney (av Amy Sackville) igår kväll, en sorgsen och sorglig bok, vacker. Bibblan nästa, när muffinsarna är klara. Meröppet är suveränt. Mangomuffins också. Nu har vi fikat och jag har ett antal än så länge förmodat läsbara böcker invid min fåtölj.

Det är redan söndag, med välbehövligt regn. Eftersom vi har förtidsröstat nere i byn behöver vi inte gå ut över huvud taget idag. Känns så just nu, en inomhusdag i värmen. Lite Keso med svart vinbärssylt till frukost, bröd slutar jag allt mera med. Te vill jag fortfarande ha. Kaffet får vänta till fram på förmiddagen, och det är snart ser jag när jag slänger ett öga på klockan. Vart tar tiden vägen?

Har skummat media och FB. Påven lär ha jämfört abort med beställningsmord. KD spelade ”Alabama” före partilederskans tal. Och Åkesson och Björklund var likadant klädda i mörkblå skjorta och chinos – möjligen inte någon anmärkningsvärt originell klädsel… Nederländerna har sagt nej till högerextremism i någon form, jag läste bara rubriken. Trots allt tjafs, och sverigedemokratiskt tafsande, blir det intressant att småningom ta del av valresultatet.

Sover dåligt om nätterna, drömmer och glömmer. Pratar med mig för att få mig ur sängen när det är dags för Molly att gå ut. Därefter är det ju lika bra att stanna kvar uppe, så då börjar frukostförberedelserna. Äggkokning till fd maken, etcetera. Viktigt med rutiner numera för hans del, några nyheter eller kreativitet finns det inte utrymme för längre. Samma sorts bröd varje morgon, samma påläggskorv, samma marmelad. Morgonpillren, varefter kvällspillren ska läggas i mosters lilla saltkar som fungerar som pillerburk för de piller som ska ätas. Övriga ligger i dosetten, som fylls på för två veckor varje söndag. Senare idag alltså. Senare ska jag också komma fram till vad som ska ätas till middag…

Photo by Pixabay on Pexels.com