beskrivarblogg

Morgonpigg hund i stan, ut halv sju en måndagsmorgon i ljusa juni. Blåste lite svalt. Utanför huset byts vattenledningar, inte med någon vidare framgång tycks det. Stort hål i gatan sedan någon månad tillbaka, idag fyra killar som bokstavligt talat kliar sig i håret… Nåja, vi har tillbringat den senaste månaden i sommarhuset och enbart upplevt några timmars vattenstopp här.

Idag intervju om min bok som kommer i höst. Försökte få tid hos frissan för klippning, men det gick inte. Hårtvätt får räcka. Därefter en vända hem till mitt och så vidare ut till Djurö igen i morgon. Kanske hinner jag få en glimt av pionerna i min övervuxna rabatt, om de inte blommat över. Behöver kolla post och bara vara hemma hos mig en stund. Fd maken och Molly får hänga med.

Intervjuad och fotograferad, utmattad. Trevlig journalist, trevlig fotograf – båda har

Photo by Irina Iriser on Pexels.com

jobbat tillsammans och har ett gott samspel. Det är ändå tröttande att berätta om sitt elände…Vi åker hem till mitt i morgon.

Halv sex tyckte Molly att vi skulle gå ut. Så det gjorde vi. Därefter var det inte någon idé att lägga sig igen, så nu sitter jag här och kollar Facebook. Inser att vår sondotter också är vaken… Hennes farfar sover fortfarande. Molly också igen, i sin bädd.

Det ser ut att bli vackert även idag, solen har börjat värma och vinden är snäll. Idag ska myggfönstren sättas i, nätterna blir för svettiga och svårsovna med stängda fönster.

Fortsatt redigering av mitt bokmanus idag, jag stryker, flyttar om, skriver lite nytt, blir ledsen och sorgsen, och glad – om vartannat. Många minnen, en del gör ont, andra gott. Saknar mannen min, jag kallar honom fortfarande så och han kan inte protestera. Ingen annan har heller någon rätt att säga emot. Han är och var mannen min, också när han inte var det. Han fattas.

Vår son Mats fattas också, hans dotter saknar honom, vi saknar honom. Hans yngste bror fyller femtio år i höst, själv blev han aldrig så gammal. Fem år sedan han dog, tiden  har gått ofattbart fort och samtidigt lika obegripligt långsamt. Här på landet finns han i det han gjorde här. Och han finns i våra hjärtan. Tror att han vet och visste att han är älskad.

Photo by John-Mark Smith on Pexels.com

Dags för frukost utomhus om en stund, nöjer mig med en kopp te så länge.

Har just avslutat läsningen av ”K”.

Katarina Frostenson refererar till många författare och filosofer i sin bok. Alltför många kan jag tycka som inte är ingående bekant med flera av dem. Ett citat av Primo Levi fastnar, ”inte hämnas, men heller inte förlåta” .

Hon är oförsonlig, anklagar många (för mig okända) människor för lögn, förtal, hat och avund. Jag läser och försöker hålla hennes och hennes makes skuld eller icke-skuld borta från läsandet. Det är svårt. Hans dom har fastställts av hovrätten. Hennes inblandning, om någon, har inte belagts. Hon medger en viss tankspriddhet som gjort att hon inte informerat om sitt delägarskap i handelsbolaget…

Boken gör ett annat intryck på mig än det mina fördomar om hela historien fått mig att vänta mig. På ett märkligt sätt får boken mig att känna igen mig själv – utan jämförelser i övrigt. Jag befinner mig på den ”andra sidan”, min skuld och skam i samband med mitt spelmissbruk gick inte att ifrågasätta, jag var skyldig till det jag själv och andra anklagade mig för. Mitt eget skrivande blev ett sätt att fortsätta leva. Det gör de här två  också . De lider, väntar och lever. Hon skriver. De äter och dricker, hon vandrar i Paris och låter Seine förtrolla och skrämma henne. Medan boken skrevs var deras liv ofta närmast outhärdligt. Hennes övertygelse är att de är orättmätigt anklagade, offrade på ett altare som handlar om att misstänkliggöra och förvandla Svenska Akademien. Hon tvivlar inte på sin sanning.

Delar av boken kunde ha strukits före tryck. Långa stycken där hon skriver om sig själv som ”Hon” får mig att tappa läslusten och slarvläsa – kanske missar jag något. Kvar hos mig blir en bild av en människa, kanske två – som inte vill hämnas, men heller inte förlåta de svek de upplever sig ha fått utstå. Deras värld idag är en annan än den de levde i för ett par år sedan. Jag hoppas de kan återskapa glädjen i livet igen.

Läs boken oavsett vad du vet eller tror dig veta om det som hänt.

Har varit hemma hos mig en dag och kväll, nu tillbaka hos fd maken. Som åt smörgåsar till middag igår, i stället för att värma den mat som fanns i kylen… Nåja, han svalt inte. Molly jagar små svarta myror, en vacker frisk räv gick just förbi på altanen utanför huset. Molly hann inte uppfatta det, räven verkade lite för van vid människor. Den stannade, stod kvar och tittade på mig och fortsatte så lugnt bortöver granntomten. Gillar inte alltför ”tama” rävar. Skönt att den inte var skabbig.

Naturen är plötsligt så färgrik – tjärblomster i massor, prästkragar som börjar komma, liljekonvaljer, midsommarblomster – allt på en gång. Och grönt i alla gröna nyanser som finns, och lite till. Det är en fröjd att se allt detta, om än från bilen på väg hit och dit.

Förra veckans kanelbullar från Stavsnäs hembageri var oväntat goda, tror de smakade smör. Köpte sådana idag också, de var inte alls lika goda, lite ofärdigt gräddade och nästan lika tråkiga som typ ICA-bullar. En chans till ska de få. Kanske i morgon när jag ändå måste åka och lämna den bok som beställts på Bokbörsen, glömde det idag när jag for förbi. Då kan jag passa på att besöka biblioteket också, och lämna tillbaka romanerna om Patrick Melrose. Ids inte läsa dem, blir alltför illa berörd av engelsk så kallad aristokrati och dess avarter.

Har beställt hundmat som levereras hit ut (hoppas de hittar). 12 kg, skottkärran kommer att gnissla värre än någonsin på vägen upp till sommarhuset. Men det är onekligen bekvämt att få hundmaten levererad och slippa bära hem många mindre påsar, och ibland glömma att maten är slut.

Jag redigerar mitt manus, vaken och sovande. Drömmer om det på nätterna, skriver ut och stuvar runt. Bryter av med att läsa ändringar i en kunds manus, hen har förmodligen nätter som liknar mina vad gäller drömliv.

Tog med burken med kokosolja hemifrån. Enligt hundaffären i byn är det bra mot fästingar, så nu doftar både Molly och jag kokos. Hon har för säkerhets skull också ett fästinghalsband (som hon inte gillar). Än har jag inte hittat några fästingar på henne – eller oss tvåbenta.

Söndag 2 juni, växlande molnighet eller växlande sol. Frukost ute, men in igen därefter. Och ut, varmare längre fram på dagen. Tvätt hänger och torkar, fd maken morgontoalettar, sonen läser. Nyss undrade fd maken ”vart tog den andra gossen vägen?” – han tyckte sig ha suttit och pratat med någon i soffan; antagligen slumrade han till och drömde, eller så får hans hjärna till det på samma sätt som hans mammas: hon trodde sig ha en italiensk grälande familj i lägenheten emellanåt…

Agnes har svårt att vänja sig vid att han är så olik sitt gamla jag. Som tur är har hans grundläggande personlighet inte förändrats. Han är fortfarande en mycket snäll man, som det tar en god stund att reta upp. Ibland lyckas Agnes tjata honom till lätt höjd röst, men längre än så går han inte.

Agnes har just börjat läsa första boken av två, av Edward St Aubyn, ”Romanerna om Patrick Melrose”. Än så länge en otäck bok, om engelsk överklass och en femåring, Patrick, hans alkoholiserade mamma och mer eller mindre galna, eller åtminstone sadistiska, pappa. Den boken får nog läsas i små portioner.

Solen är välsignat skön idag, vinden lätt. Molly trivs bättre inomhus, eller i skuggan. Solskenet blir för varmt, trots att den lockiga pälsen är borta.

Crister Enander skrev idag på Facebook om nåden att få rå sig själv. Att vara ensam om att bestämma det som ska ske eller inte ske. Med de personliga begränsningar som kanske finns för de flesta av oss. Frihet kallade han det nog, jag skrev nåden. Hans ord väckte min längtan efter att få vara alldeles ensam, inte för alltid, inte hela tiden. Men emellanåt, att få vila i mig själv, så gott det låter sig göra. Bara vara den jag kanske är, utan omsorgen om annat och andra, två- eller fyrbenta.

Just nu är det inte så. Nyss kollade jag busstider i kväll för sonens hemfärd. Nyss tog jag fram middagsmat ur frysen. Nyss hängde jag en laddning vittvätt. Nyss startade jag ännu en omgång tvätt. Så går dagen.

Låna, säger de som skrivit flera böcker och vet hur man gör. Kopiera, men blanda väl så att det inte blir frågan om något olagligt, eller ens olämpligt. OK. Agnes läser tillräckligt mycket av diverse sorters böcker. Och hon har svårt med det där lånandet.

Jordbävning i Albanien, inte där sonen och hans hustru är hoppas hon utan att veta mycket om landet. Har inget hört, då är förmodligen allt ändå som det ska. Vägrar oroa sig. Vägrar befatta sig med sådant hon inte kan göra någonting åt. Just nu lagar hon mat, en fläskfilégryta med diverse plus almandepotatis (ungefär som mandelpotatis, men inte lika goda). Vi har vaccinerat både fd maken och sonen idag i Gustavsberg, på Apoteket. Bra att det är gjort, nu handlar det om att komma ihåg att det var i år det gjordes…

Tvätten får torka inomhus på ställningen idag, det regnar därute. När hon letar efter Molly och tror att hunden har dragit iväg ut igen, pekar fd maken bara bort mot matbordet. Därunder ligger hon, och väntar förmodligen på att någon så småningom ska tappa något ätbart.

Någon gjorde det, en Polly choklad som Agnes fick ta tillbaka innan Molly hann svälja den. Choklad är inte för hundar. Nätt och jämnt för människor.

Sonen har diskat, fd maken duschar. Tvätten torkar långsamt här inne. I morgon ska den vara torr, för då far sonen tillbaka till stan.

Agnes är nyfiken, vem i Hongkong envisas med att läsa min blogg? Veterligen känner jag ingen där. Berätta vem du är.

Agnes har varit nyttig, tvättat fem fönster på utsidan. Sopkvastens skaft fick fungera som fönsterskrapeförlängare. Hon drog upp nässlorna vid pumphuset också, när hon ändå var i gång.  En hel del rötter följde med, många blev säkert kvar.

Det blåser även idag, är riktigt kallt i skuggan. Solen gör det hela lite bättre. Molly ligger platt på mage i solen vid Agnes fötter. Lite ovant är det nog att vara utan sin värmande päls. Aspsnön verkar vara på väg bort, inte lika mycket idag som tidigare.

I kväll kommer yngste sonen hit, den äldste semestrar i Albanien och firar där sin födelsedag i morgon. Ungefär nu för femtiofem år sedan började han tala om att han ville komma till världen. Sedan tog det ett dygn till…

Dags att leta lä. Vid lillhuset, med en annan skogsutsikt.

Med solglasögon på syns ingenting på skärmen. Spelar nog ingen roll. Fingrarna gör det de ska ändå, om bara hjärnan vill hänga med. Hon tog med sig hörlurarna ut, i förhoppningen att kunna lyssna till musik. Går inget vidare, hon sitter antagligen för långt ifrån routern. Eller så.

74856

6-8

Mollys bidrag till texten… Hon tröttnade på att ligga bredvid, och ville upp i Agnes knä.

Vinden är inte riktigt pålitlig, den vrider och vänder sig, men är stillsammare här än annanstans. Agnes flyttar på sig igen, går in en stund och vilar ögonen.

Det blir torskrygg med äggsås och färsk potatis (inte svensk) till middag. Sonen ska mötas vid fd kiosken ungefär kvart över sex. Det har varit en solig dag, med emellanåt lite för påtaglig vind. Har varit ute större delen av dagen. Skönt, längtar efter att kunna sitta ute och äta middag. Eller frukost.

Det blåser.

Idag blir det inte mycket gjort, varken skrivet eller annat. Har tagit fram köttfärs ur frysen, vad den ska användas till är obestämt än så länge. Molly gillar inte heller att vara ute i de här vindarna. Inte lä någonstans annat än intill husväggen i skuggan. Då kan vi lika gärna stanna inne. Och titta på tallarna som svajar därute.

Sista majdagen idag, den ena av mina systrar fyller år.

Tiden går för fort och samtidigt alltför långsamt. Eller är det så att den bara går? Varken fort eller långsamt. Jag vet bara att tid är konstigt, det är fem år sedan vår son dog, fyra år sedan bästa vännens man dog, tre år sedan mannen min dog. Alltför många döda på alltför kort och ändå lång tid. Och bara mannen min hade åldern inne för död, även om jag inte tyckte så.

De här tre älskade människorna är de som fortfarande finns levande i mina tankar och minnen. Andra som dött längre tillbaka är mera skugglika, längre bort. De finns, men jag är inte längre helt klar över vad som är minnen och vad som är sådant jag skapat av minnesfragment. Kanske är minnen alltid så tveksamma, ungefär som ”sanningen” – som väl just aldrig är något annat än ”min sanning”. Den objektiva sanningen finns möjligen i teknikaliteter och mätbara sammanhang, inte annars. Apropå Katarina Frostensons bok ”K”, där hon sätter ord på sin sanning, tyvärr samtidigt som hon tycks mena att de ljuger som anklagat hennes man. Jag har inte läst boken, kanske lånar jag den på biblioteket.

Den här dagen blir inte riktigt till, den går bara långsamt mot eftermiddag. Fd maken har i alla fall tagit en för honom lång promenad, och tog sig hem igen. Bra. Själv har Agnes stekt fläsk i tärningar för att göra ugnspannkaka till middag småningom. Och borstat Molly så att hon är hyfsat fin före rakningen i morgon förmiddag.

Regn hänger i luften, några pyttesmå droppar kom nyss ner. Kallt, bara runt tio grader och blåst, men mindre än de senaste dagarna. Tvätt får hängas ute på torkställningen under tak. Hittade min jordgubbssylt längst bak i kylen, den får det bli till pannkakorna i stället för lingonen som inte finns här.

Photo by Pixabay on Pexels.com