beskrivarblogg

Klockan är halv två, fd maken har lagt sig en stund, i stället för att sitta på stolen och halvsova… Han är trött.

Det blåser och snöar, småfåglarna är annanstans. Fröautomaterna är påfyllda. Ved intagen. Skönt att jag kom iväg tidigt i förmiddags in till Norrtälje för att handla lite, skicka Bokbörsen-böcker och låna på biblioteket. Nu klarar jag min eventuella läslust ett par dagar. Molly är just nu också nöjd med att vara inomhus. Vedspisen brinner. Middagens lasagne är förberedd.

Egentligen borde jag ägna mig åt att redigera ett kundmanus, men det får vänta till i morgon. Vill ha en paus från andras ord.

Så jag saknar dig och dina ord. Inte för att de var speciellt spirituella, eller kloka, eller unika – men för att de var dina. Tramsade du så log jag eller skrattade. Det gör jag numera sällan, eftersom just ingen tramsar med mig. Och när vi spelade canasta var du segerviss redan innan vi kommit igång. Med all rätt, du vann nästan varje gång. Saknar det också. Visste inte förut att jag skulle sakna att förlora i canasta. Mycket jag inte visste. Mycket jag nog aldrig vetat, eller förstått. Trots att jag länge tyckte att jag var tämligen förnuftig…

Så mycket blir annorlunda utan någon att utbyta tankar och ord med. Eller hålla i handen innan jag somnar. Eller älska med. Eller.

Agnes vill verkligen att hennes bok ska läsas av många. Inte bara av gamla tanter som hon själv, utan också av unga kvinnor. Kanske inser någon att även hon en gång kunde få tre skäggstrån på hakan. Eller inte längre klara av att sitta på huk och rensa en rabatt. Inte cykla lika självklart som tidigare. Inte känna igen sig i spegeln, eller stirra på de där händerna som skriver. Är det hennes egna händer, eller hennes mammas. Men mamma är ju död sedan länge…

Manliga läsare av Agnes bok? Kanske, om de är intresserade av ett kvinnligt perspektiv på liv och åldrande. Sedan mannen hennes dog har hon liten personlig kontakt med mäns sätt att vara. Den som nu är henne närmast är fd maken, och han går alltmer in i sin egen värld. Också ett sätt att åldras, ett sätt som är mångas. Än klarar de sig utan samhälleligt bistånd, men det kan också bli en del av livet framöver.

Åldrandet är en långsam överraskning, skriver Patricia Tudor-Sandahl. Ett lite konstigt sätt att uttrycka saken, men det stämmer förunderligt väl. Överraskningar kanske brukar vara snabba och plötsliga, men det här att bli äldre och småningom gammal är verkligen en långsam överraskning. Någon annan har uttryckt det som att ”du dör så långsamt att du inte märker det”. Och det är nog så, vi dör långsamt så snart vi kommit till världen, lite i taget.

Men än lever Agnes, än andas hon, än sjunger hon till och med ibland. Oftast i sin ensamhet, men sång är glädje. Musik, så gott som alla sorters musik är också livsnödvändigt. Det viktigaste är dock fortfarande läsandet, brett läsande. Och förstås att själv skriva något så gott som varje dag. Än dansar hon också, ensam i köket därhemma. Än längtar hon, än saknar hon mannen sin och hans ömsinthet, hans varma mjuka händer. Än har sorgen inte förstummat henne. Än finns hon.

Fortfarande återstår att skriva boken om Agnes. Hon har diverse korta eller längre texter om Agnes vardag, om hennes glädje och sorg, frustration och middagsmat, om Molly och katter som försvunnit, om fd maken och hennes återvändande till det som tidigare var också hennes hem i många år.

Agnes kan fantisera om att hon hinner göra ett manus av alla fragmenten. Visserligen fyller hon väldigt många år på söndag, men fingrarna fungerar och huvudet också, för det mesta. Tack för resten alla ni som bidragit till min insamling till Hjärnfonden på Facebook. Målet var 400 kr – nu är summan 1145 kronor!

Den här dagen har Agnes använt till att försöka få tillbaka sitt e-postprogram. Hon gjorde dumheten att gå på ett Microsoft-konto med Outlook – och sabbade därmed sitt gamla, väl fungerande konto… Nu får hon ta sig in via Telias webmail – omständligt, men går. Det nya kontot fungerar inte heller. Skrutt.

Molly och Agnes har annars slaskat runt i snömodden på trottoarerna, gatorna är plogade med vallar längs trottoarkanterna. Molly hoppar lätt över, Agnes kliver mera mödosamt. Trist väglag.

Och så har hon försökt få kontakt med en hörselmottagning i närheten, ringt direktnumret till den som sägs vara bokningsansvarig, lämnat telefonnummer, inte blivit uppringd. Mejlat igen, får se om de hör av sig i morgon – om inte så blir det en annan mottagning, dit de måste ta sig per bil. Så krångligt det ofta är – ett annat alternativ är att även fd maken använder sig av Audika i Norrtälje, Agnes mottagning. Där är de skickliga och svarar på tilltal. Samma län, samma landsting.

På torsdag återbesök hos läkaren på vårdcentralen. Kanske för att ta del av provresultaten, kanske av annan anledning. Det visar sig.

Ser förstrött på Guldbaggen – människor klappar i händerna åt varandras framgångar. Programledaren byter kläder och jobbar på. Ett inslag som gläder mig handlar om att Yvonne Lombard får någon sorts hedersguldbagge. Därefter kommer vad som antagligen är alla under året döda förmodligen förtjänta människor, som inte hann få någon av de där anskrämliga sakerna, glas eller vad?

Tja. Jag lyssnar ju inte, och jag vet inte vilka klokskaper som sagts, men jag gäspar. Blir stilla i förundran över detta evenemang, med festklädda och kanske förhoppningsfulla människor. Ibland hedrade med en glasbagge eller något, just nu såg jag något annat – en ren?

Slutar vända blicken ditåt. Fast hinner se ändå en kvinna i märklig klänning med glipor både här och där. Hon ser salig ut och viftar med sitt Guldbagge-papper samtidigt som kameran fokuserar på en man i publiken (och hon halar upp ett axelband). Tårtgeneralen med flera på ingång. Tidigare man i fokus för kameran nu i fokus för publiken. Vem han är och varför vet jag inte. Persbrandt försvann visst.

Fares Fares har också skägg numera, Nog sagt.

Agnes har laddat ner ytterligare några gratisböcker från KIndle/Amazon. Men hon har inte lyckats ta bort de hon läst (eller inte vill läsa). ”Remove from device” flyttar bara titlarna till en annan plats i listan.

En kommunpolitiker har anställt sig själv som sekreterare åt sig. Vet inte om jag ska tycka att det är skrattretande smart att utnyttja systemet så, eller om jag ska bli riktigt sjuhimla arg på att skattebetalare får stå för fiolerna… Felanvänd kreativitet hur som helst, inspirerad av girighet.

Hushållets opor är burna till respektive rätt ställe, sopstationen var välstädad och tömd. Nu återstår att bära dit tidningarna. Tidigare fanns containers för tidningar som hörde till huset, från årsskiftet är de borta. Möjligen är sopsorteringen en minimal insats för miljön, men  känns ändå tillfredsställande.

Såg en rubrik idag där en så kallad klimatexpert uttalade sig, och talade om att Gretas strejk för klimatet är meningslös. Hennes ”projekt” är redan för sent ute. Varför är en sådan ”upplysning” alls behövlig, vad vill den åstadkomma? Om Greta bidrar till att flera blir mera medvetna om klimat och miljö är det väl av godo? Skadar ingen, men gör kanske någon nytta. Att dessutom kalla hennes insats och engagemang för ”Gretas projekt” känns på något diffust sätt förminskande.

För övrigt flyger jag inte heller numera, inte av miljöskäl men på grund av otillräcklig ekonomi. För några år sedan trodde jag att jag ville till Thailand, nu vill jag inte det. Politik, alltför lång flygresa, alltför mycket prostitution. Jag kör bil. Jag äter kött, visserligen allt mera sällan – föredrar numera fisk. Palmolja konsumerar jag säkert ovetandes. Jag blir förskräckt över mängden plastförpackningar i ett så litet hushåll som vårt, tar numera ytterst sällan en plastkasse i butiken. Minns när jag blev förvånad i England för ett par år sedan när man inte fick någon påse till sina inköp (flög dit gjorde jag).

Förmodligen är jag en alldeles vanlig omedveten konsument, okunnig dessutom. Tur att jag är så gammal.

Måndag. Snö att pulsa i, Molly gillar det.

Agnes skulle helst ligga kvar i sängen hela dagen, om inte om vore. Om kroppen orkade ligga så länge, om inte Molly måste gå ut, om hon själv inte behövde gå och handla det där brödet som bara ICA har. Så hon har varit ute en morgonrunda med Molly, och ligger inte i sängen. Brödinköpet får vänta.

Än så länge mycket vaga funderingar på middagsmål, säkert finns något i frysen. Några timmar idag ska kanske ägnas åt redigering av annans manus. I övrigt inget på programmet annat än vanliga vardagliga sysslor. Kanske borde hon vara glad och tacksam över att hon fortfarande klarar vanliga vardagliga sysslor. Det är hon inte, ännu. Hon är monumentalt uttråkad – och tänker samtidigt på att hon ju ändå får lite stimulans av att gå ut med hunden och göra det hon gör. Fd maken kan inte ta sina korta dagliga promenader i det här väglaget, ser därmed inget annat än väggarna här hemma (och Molly och Agnes), läser bara lite sporadiskt, tittar på teve om kvällarna. Han borde klättra på väggarna, men ser ut att stå ut.

Igår kom sondottern upp på besök. Det var fint, och bröt monotonin en stund. Hon och Molly fann varandra direkt, kanske kan hon hundvakta vid behov framöver.

Råkall hundpromenad, drygt tio minusgrader.

Under natten har hon drömt om något hon borde göra, hon minns inte vad, bara att hon inte lyckades något vidare. Nätterna bråkar med henne, väcker henne och skapar förvirrande drömmar när hon väl sover. När sedan Molly talar om att åtminstone hon är vaken, och landar på Agnes med en bestämd duns, då vill Agnes inte göra sig beredd på en ny dag. Men hon gör det, klär på sig rejält, drar på islopporna och kopplar Molly. De går ut, och småningom hem igen. Först därefter frukost. Nu står tekoppen här bredvid Agnes, Molly ligger i sin bädd och tar igen sig. Fd maken har diskat.

Söndag – fram på sen eftermiddag kommer förhoppningsvis vår sondotter hit. Hon besöker både mormor, mammas faster och oss idag. Vi är många som ser fram emot att träffa henne. Agnes minns när hon själv så ofta kände att hon borde ringa, borde åka hem till Avesta och familjen där – oftare är hon varken hann eller riktigt ville. Den där otillräckligheten bar hon med sig. Hoppas inte sondottern känner likadant.

Farbrorn i huset mitt emot pysslar i sitt kök, ännu är lampan tänd över det som kanske är diskbänken. Agnes ser bara en skugga och rörelser. Hon tror sig veta att han numera är ensam, hustrun dog för något år sedan. Ibland går han ut, numera med rullator. Hoppas han har hemtjänst, eller åtminstone får hem det han behöver av livsmedel. Hon har inte sett honom ute på länge. Väglaget är inte direkt gynnsamt för en gammal människa med rullator…

Agnes tar en klunk av sitt kalla te. Som vanligt har hon skummat FB och tidningarnas rubriker, roats något här och där, mest blivit ledsen. Den spanske lilla pojken har hittats död efter nära två veckor, två barn i Sala dödades av sin pappa. De kunde alla varit i livet idag – om inte det där hålet funnits i en spansk gata, om sociala myndigheter i Sverige fungerat som de ska. Någon borde ha kunnat göra någonting för att förhindra att barnen mördades.

Dock, morgonens hundpromenad visade en himmel som var skön, vackert rosa där solen började visa sig. Nu är himlen nästan sommarlik, blå med vita ulltottar. Om det inte legat snö på hustaket mittöver gatan kunde Agnes nästan fått för sig att vintern tog slut i natt.

Rostbiffen igår var mycket god, det blev gräddig sås med en del av marinaden som smaksättare, och alldeles vanlig kokt potatis till. Hade också gjort gubbröra med de överblivna ansjovisarna, men glömde den i kylen. Blir därmed förrätt idag, till resten av rostbiffen och en potatisgratäng. Lite grädde, mjukstekt lök och god ost förgyller potatisskivorna.

Jakten på rätt dammsugarpåsar fortsätter. Idag ska Agnes gå till ”den gamla lampaffären” som hon hoppas ligger där den låg. Där hade man åtminstone tidigare rätt sort. Dit kan också Molly få följa med. Annars är det knepigt att klara inköp, bankärenden, posthämtning med hund. Och inte får de rastas varken här eller där i stan. Vi bryr oss inte om det. Molly får kissa när och där hon behöver, övrigt plockas noga upp och knyts in i plastpåse. Som hamnar i närmsta soptunna.

Dags att hälla ut kallt te och i stället fixa kaffe, med en skorpa till – eller kanske tre.

Det är spännande och ibland obegripligt, att se var mina bloggläsare finns i världen. Ibland kan jag gissa vilka de är, men igår till exempel, Slovakia – där känner jag ingen. Annars är spridningen god, Frankrike, Cypern, USA, Tyskland, Finland, Sverige, Irland, Vietnam. Jag uppskattar er alla.

Inser också att det handlar om att skriva och blogga. Det blir inga besök annars, helst ska jag lägga in en ny text flera gånger samma dag.  Då drar grafiken iväg uppåt. Har en misstanke att många går in och kollar, men kanske inte läser – och i alla fall, inte kommenterar. Gott hur som helst, ni tar del av min värld och min vardag.

Vi, fd maken och jag, har just beslutat att det blir en gubbröra före den marinerade rostbiffen som just har provätits. Den var klar, inte röd som annars är favoriten, men klart mör och fin. Tack slow cooker. Gräddsås till, med pepparrot för den som vill, och kokt skalad potatis. Ingen nubbe till gubbröran. Däremot en Dry Martini under eftermiddagen. Det blir bra.

Några dammsugarpåsar fanns inte på Hemköp, men kanske på lampaffären vid järnvägsövergången där nere i centrala Sumpan – finns butiken kvar? Fd maken hävdar att han inhandlat rätt påsar där – och jag tror honom, men det var nog länge sedan. De ”nödpåsar” han hade i städskrubben fungerade inte. Molly är nöjd någon timme till, sedan ska vi forcera snön igen. Hon älskar snö.

Marinerar rostbiff i något som kanske blir gott, kanske inte. Får ligga till i morgon, då slow cookern tar vid. Marinaden innehåller diverse – lök, vitlök, äpple, apelsin, lite lite honung, soja och sweet chili, plus ett par droppar Tabasco,  timjan och svartpeppar. God olivolja. Höll på att glömma att några ansjovisfiléer också halkade med. En salig blandning, som faktiskt smakade rätt bra när jag väl vågade testa.

Vi är lite trötta idag, efter förmiddagens läkarbesök och provtagning. Ultraljud och dygnsmätning av hjärtverksamheten är nästa steg. Remisser skickas idag, och kallelse kommer väl så småningom. Tråkigt nog slutar den trevliga unga läkare vi träffade om två veckor. Men ”vi har fått flera nya så det kan kanske bli en fast läkarkontakt” – när jag undrade om det ”löftet” försvann samtidigt med vårdgarantin… Hon var lojal och sa just ingenting mera om detta.

Varje gång en ny läkare ska sätta sig in i en patients sjukdomshistoria tar det tid, något kanske förbises, något kanske för all del också upptäcks som ingen såg från början. Allt gick som det skulle idag, provtagningen blev komplicerad när den första sköterskan inte fick till det, men den andra klarade av det hon skulle (efter att jag morrat högljutt när hon menade att vi skulle vänta ytterligare en kvart). Nu hoppas vi att proverna är bra, också.

Jag har varit ute med Molly, iförd mina nya Ice bugs. Fantastisk känsla att kunna gå som vanligt, inte oroa sig för tappade broddar till exempel. Kan bara rekommendera dem, finns på Footway.se. Tack min vän för den födelsedagspresenten! Snygga är de också, kängorna.