beskrivarblogg

Intensivt korrekturläsande förra veckan innebär att varken Agnes eller jag skriver något eget. Nu finns möjligheten, fd maken, Molly och vi är hemma i Sundbyberg igen. Halkar omkring – med nyinköpta broddar som har en tendens att hoppa av emellanåt – men utan broddarna skulle Molly inte komma ut här. Knölig is överallt. I morse körde en liten sandbil på trottoarerna dock, så något görs.

På torsdag är det äntligen dags för det länge väntade läkarbesöket på vårdcentralen, det är fd maken som ska dit för kompletterande undersökning. Det är tre månader och tre veckor sedan de fick remissen från annan instans. Har för mig att jag hört något om vårdgaranti inom tre månader, men det kanske har ändrats, det med…

Har som synes inte bestämt vem av oss som skriver just nu. Spelar antagligen ingen roll, läste en fascinerande recension av en ungerskfödd författares trilogi om tvillingbröder – i den sista delen var det tydligen fortfarande oklart om det faktiskt funnits några tvillingar. Kanske fanns det bara en pojke, som då inte var bror till någon. Ungefär som Agnes och jag – inga andra likheter dock.

Nu har Agnes fikat, lagt in en text i bloggen, kollat FB, mejlat syrrorna, bestämt sig för potatismos och falukorv till middag småningom, glömt att stoppa ved i spisen. Där var fortfarande glöd, så det tog sig igen. Nu är det fem grader kallt därute, disigt men ingen nederbörd.

Två ljusstumpar återstår i stakarna på köksbordet. Det får bli värmeljus till kvällen.

Hon hittade en gammal bok i bokhyllan, Glädjens Blomster, blått band med en glad solros på. Ryggen har lossnat från den främre pärmen, den har hon tejpat utan hänsyn till bokens ålder. Mathilda Samuelsson har en gång ägt boken, varifrån Agnes har fått den vet hon inte. Det är ”Läsning för alla som älska ett gladt och oförargligt skämt” enligt försättsbladet. Med bortåt 1500 illustrationer av Albert Engström, K Stangenberg, H Nyman, Oscar Andersson m fl, mfl. ”Ett god skratt förlänger lifvet”. Utgiven i Stockholm av Fröléen & Comp. och tryckt på Victor Pettersson AB 1902.

Den boken har roat fd maken, här där ingen teve finns.

Och Molly ger upp försöken att få godis (Frolic) och äter av den möjligen nyttigare maten i skålen, torrfoder båda. Undrar vad det är i den hon föredrar som lockar så…

Och ett uppdrag trillade just in!

Onsdag. Agnes dyker upp med väldigt ojämna mellanrum. Sen sist har hon varit upptagen med annat än skrivande. Än kan och vill hon inte riktigt berätta vad det handlat om, bara att det nog är något bra. För ögonblicket är hon, jag och fd maken samt Molly i mitt hem, det har varit drygt 11 grader kallt i natt, men än just ingen snö. Det är vitt ändå utanför fönstren av den snö som fallit tidigare. En stor gren har blåst ner från ett träd i syrenhäcken, och mängder med små kvistar är strödda över ”hela” tomten runt huset. Jag är glad varje gång inte bilen står på sin plats under det stora trädet när det stormar.

Idag har Agnes fått för sig att hon ska skriva. När det inte kommer några nya blogginlägg, och helst från henne, så blir det heller inga besök och inget bloggläsande. Idag har en tapper människa trots det varit där och kollat, ännu ingenting idag heller.

Vad kan hon berätta? Jo, hennes blodtryck var helt OK efter dygnsmätningen, men det har hon nog redan sagt. Igår åt hon hårt bröd med sådan emfas att hon bet sönder en tand. Inte kul, och förmodligen dyrt när hon väl kommer iväg till tandläkare. Håret set eländigt ut, behöver klippas, men hon lider fortfarande av sviterna av den dåliga klippning som utfördes för ett antal veckor sedan i Sundbyberg. Dit ska hon aldrig gå igen. Kanske ringer hon Eppi på Krukmakargatan när väl pensionen ramlat in på kontot. Hon är hittills bäst på att ta hand om Agnes hår.

Solen jobbar för att ta sig fram på en disig himmel, snö på väg? Vedspisen äter upp hennes ved, är hungrig hela dagarna, men får vila om nätterna. Hon måste köpa ljus, bara några värmeljus kvar i huset. En kraftigt grönskande pelargon håller sig på något sätt vid liv i köksfönstret, bredvid en liten klen kaktus, det enda som finns här av ”mannens min” stora arvekaktus. Undrar om resten lever annanstans?

Sam Carlquist, älskad poet, skrev just detta på Facebook (där också gruppen Sam Carlquists diktsamlingar finns) –

Jag saknar någonting att sakna;
vaknar bara för att vakna.

Agnes kan känna igen att vakna bara för att vakna, men hon saknar. Saknar mannen sin, som nu varit död i snart tre år. Saknar den döda sonen, som i mars fyller 52 år. Saknar sig, som hon kanske var en gång.

Saknar uppdrag gör hon också. Vill gärna ha ett någorlunda jämnt inflöde av korrekturläsning och redigerande. Inte enbart för arvodet, nästan viktigare är sysselsättningen. Hon kan känna att hon är bra på det hon gör, och att hon behövs. Det behöver hon. Och jag.

Agnes skriver fast hon inte vill, eller vet vad. Hon sitter och slötittar på Jerry Williams program på teve och kan bara höra lite grann. Vill hellre minnas honom från Uppsala och hans fantastiska energi på scenerna där. Nu är också han död, och får ett minnesprogram i teve. Med gubbar som pratar om honom, en kroppsbyggare som inte åldrats med behag, en musikerkollega som också blivit så gammal – och en kvinnlig turnéledare med skön energi. Annars är kvinnorna inte synliga annat än som sidosångerskor eller vad det kan heta.

Kvinnorna tycks bli mera synliga i nästa program som annonseras innan detta är slut – ”Anders, jag” och hans 22 eller så andra kvinnor”. Det är en dokumentär och ett program som jag definitivt inte tänker ens slänga ett getöga på. Och nu åker hörapparaterna ur.

Jag noterar med viss förtjusning (och tömmer mitt vattenglas) att jag inte druckit vare sig Dry Martinis eller vin på åtta dagar, på nyårsafton var det bubbel, därefter ingenting med alkohol i. Te på kvällen gör att jag inte somnar, så nu är det vatten som gäller. Känns alldeles utmärkt, är inte svårt att låta bli. För säkerhets skull har jag dock ingenting hemma…

Det har snöat lite och är halt därute. Vi, Molly och jag, ska ut en gång till i kväll, men det blir den korta svängen runt de närmaste kvarteren. I morgon kommer yngste sonen och hjälper till med henne medan jag är in till stan på ett möte. Och på torsdag är det Minnesmottagningen i Jakobsberg. På fredag åker vi kanske hem till mitt, om vädret tillåter.

På FB debatteras huruvida Katarina Frostenson ska ha ersättning från Svenska Akademien så att hon kan avgå och ”fortsätta sitt värv som poet” – eller inte. Hon nekar till att ha läckt något Nobelpristagarnamn, eller så är det så att det har nog flera än hon gjort – och detta hennes förmenta läckage är vad SA lämnar som skäl till att hon bör avgå. Jävsituationen diskuteras inte alls, inte heller tveksamma stipendieutdelningar eller möjliga ekonomiska brott i det företag hon och maken har.

Det talas om ”folkdomstol”. Gillar definitivt inte att utgöra någon del av en folkdomstol (som väl är en icke myndighetsledd och icke laglig domstol) – men ogillar också bestämt att KF ska få ersättning för att ha brutit åtminstone mot reglerna för att prata om vem som får Nobelpris i litteratur, i förväg. Tycker det hela är pinsamt och har väldigt lite med kultur att göra. Jag har noll respekt för hela eländet. Poeten ifråga är dessutom pensionär eller blir snart – men pensionen förslår uppenbarligen inte för den levnadsstandard hon och maken vant sig vid.

This too will pass. Men galet är det medan det pågår.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Går igenom ett USB-minne och inser att Agnes har varit med mig sedan slutet på 2015. Ibland går tiden fort. Hon har varit frånvarande i perioder, men kommit igen, precis som just nu. Idag är hon seg. Möjligen gör vädret sitt till, rått och fuktigt men ännu inte den snö man varnat för. Borde samla ihop och skriva ut Agnes-texter för överblick. Läser också det jag skrev under några månader när mannen min dött i maj 2016. Kanske finns där ett manus mitt i sorgen och saknaden, uttryckt på mitt sätt med stort och smått i salig blandning.

Snart dags för dagens andra hundpromenad, men först fika. Te drack vi båda i morse. Bara så ni vet, det blir hemmagjord surkål och färdigköpta köttbullar till middag idag.

Fd maken får post från Radiotjänst, en avi på storstilade 134,34 kronor att lösas in i diverse butiker… Själv får jag ingen eftersom jag inte betalat någon licens. Båda får vi nu skatt i stället, en bra lösning. Och Radiotjänst slipper ringa mig varje år och fråga om jag inte ändå har någon teve. Och, nej, ingen radio heller. Dock dator.

Frostensons krav att kunna fortsätta sitt värv som poet – på samma standard som hittills? – får mig att reagera negativt. Hon är en god diktare, två av akademien anlitade utredningar säger att hon är skyldig till det hon beskylls för (åtminstone ha läckt pristagarnamn), hon har ett företag tillsammans med sin numera dömde man. Jag kan inte inse att hon ska fortsätta leva på Svenska Akademiens bekostnad. Varför görs ingen objektiv utredning av myndighet – därför att Akademiens ledamöter står utanför rättssamhället? Ungefär som kungahuset…

Photo by anouar olh on Pexels.com

Agnes suckar lätt åt sig själv. I förmiddags skrev hon några rader som hon just bestämde sig för att inte publicera. De var inte chockerande på något sätt, bara ofantligt ointressanta. Även för henne. Nu mörknar eftermiddagen, Molly ”sover” och Agnes själv borde passa på att tvätta håret innan det är dags för nästa hundpromenad. Test med hund i bur medan Agnes handlade schampo med mera tycks ha fungerat hyfsat, i alla fall ingen hysterisk hund efteråt.

Linssoppa från frysen till middag, fd maken såg måttligt road ut – men han äter det han får. Som tur är, för honom och för Agnes.

Agnes hävdar alls icke att de här raderna är mera intressanta än de ratade från morgonen. Men de är ett livstecken.

Foto från förstutrappen därhemma.

Dags att kolla frysen – vad blir det för middag idag? Ugnspannkaka med fläsk talade frysen om för mig. Den andra fläskbiten ska kombineras med bruna bönor, någon dag – inspirerad av Henrik Tengby på Facebook. Bönor är inhandlade.

Har läst ytterligare några sidor om Vilhelm Moberg, och han framstår onekligen som en mångsidig man. Både vad gäller hans böcker och övriga skrivande och hans person. Jag fortsätter läsandet senare.

Idag ska jag åter testa om Molly håller sig lugnare i buren än utanför, medan jag inte är hemma. Igår fungerade det inte, hela buren jazzade i hallen när jag väl återkom. Och så hade hon hållit på större delen av min bortovaro. Plågsamt för henne och för omgivningen. Ändå behöver jag stjäla mig ett ögonblick för mig själv, om det så handlar om att gå till butiken och köpa mjölk. Just nu mår hon prima på golvet, med fd maken i soffan på ena sidan och mig i fåtöljen på den andra.

Nere på gatan går en ung kvinna i hellång kappa, och jag tänker att det kan hon göra som är ung. Om jag som är gammal går ut i min i och för sig fina hellånga kappa, skulle det bara ge intryck av att jag inte har något annat att ha på mig. Så kappan hänger därhemma i sin påse.

Nollgradigt, lite rått och grått. Jag – säkert Agnes också – längtar till våren, då vi kommer att längta till sommaren då vi åter längtar till en ny vår… ”Gilla läget” försökte man lära mig under mina korta år inom försvaret. Bara ibland lyckas jag.

Dags för ett supersvårt sudoku i Svenskan. Gick inte så bra det heller, testar igen i eftermiddag. Nu är Molly förpassad till sin bur, där hon ligger lugn och fin. Jag tar en testpromenad ner med soporna. Den korta stunden var hon fortsatt lugn… Nu har vi varit ute igen.

Jag steker fläsket i tärningar till middagens ugnspannkaka. Samtidigt undrar jag hur jag kan blockera konstig och icke-önskad reklam i min e-post. Nyss väntade min biljett på mig, någon har undermedlet för att få mig att gå ner i vikt, andra menar att jag kan bli uthållig som få i kärleksstunder. Varken det ena eller det andra är aktuellt eller något jag vill ha besväret att hela tiden ta bort. Måste jag byta e-postadress?

Agnes vaknar med lätt huvudvärk, utan anledning (huvudvärken). Men, ut med Molly vid halv åtta och även huvudet mår lite bättre därefter. Snart ska hon fixa frukost, men än sitter hon här. Det ljusnar.

En stor fråga i kvällspressen är huruvida Madonna har förstorat rumpan. Och en man mördades på en fest, ingen vet (ingen har berättat) vem han är. Någonstans har han människor som inte vet att han är död, någonstans kanske någon väntar och väntar. Och småningom får veta det ingen närstående vill få veta.

Det är säkert korkat att släppa in världen via rubriker i kvällstidningar direkt när en ny dag börjar. Agnes försöker förgäves komma ihåg om hon läste något positivt. Skulle möjligen vara att Joyce Carol Oates tror att Trump-tiden går mot sitt slut.

Facebook bara upprepar sig. Beror det på att alltför få skriver nya inlägg? Det får bli lite Vilhelm Moberg före frukost, här kan jag läsa – boken är för tjock att läsa i sängen.

En konstig rubrik? Som Agnes ser det har hon tagit sig från missbruket, men kommer kanske/troligen aldrig att slippa beroendet. För hennes del handlar det om att hantera beroendet, till exempel genom att skriva.

Hon inser att hennes molokna skriverier och kommentarer emellanåt om spelberoende och ledsnad över livet är skrämmande för många som älskar henne. Det kan hon inte göra så mycket åt. Hon kan bara fortsätta berätta det hon behöver berätta, och kan i det här sammanhanget enbart tänka på sig själv. Inte hålla uppe någon fasad att gömma sig bakom. Både hon och jag är de vi är, på gott och mindre gott. Vill inte hävda ont, för ond är varken Agnes eller jag. Kanske blir någon lugnare av att veta att jag blockerat mig för spel i åtminstone ett år framåt via Spelinspektionens nya sajt, som verkar populär. En säkerhetsåtgärd, ungefär som jag tänker mig att en alkoholist ser till att inte ha vin eller sprit i huset. Bra att så många använder möjligheten och även sorgligt, att så många behöver den. Som alltid är mörkertalet när det gäller skadligt internetspelande på casinon omöjligt att greppa.

Så här års finns det ändå ett hopp om gott liv i att ljuset sakta kommer tillbaka. Ibland, just nu, känns det som en fantasi, eftersom det är becksvart utanför fönstren. Men om morgnarna märks det, och det kan nästan kännas som lite vår utan snön. Den lär väl komma igen.

Tiden från november och fram till, ibland till och med, mars är lågsäsong när det handlar om Agnes dagsform. Och då tänker jag inte så mycket på kroppen som på själen. Den slåss för att ta sig till nästa dag och nästa och nästa. Än så länge har både kropp och själ klarat fighten, vi är fortfarande här båda två. Och fungerar tillräckligt hyfsat, även om nätterna bråkar med oss och inte låter oss sova hela natten.

Snart är det dags för Mollys sista kvällspromenad och därefter blir det sängen för oss båda, samma säng tills hon tycker att det är alltför varmt och dunsar ner på sin egen bädd. Tack för idag.

Här är en blombukett från en ljusare årstid, och ett gladare liv.

Agnes är nyfiken. Varför vill så (relativt) många läsa det hon berättar? Och vilka är människorna bakom siffrorna? När hon kollar geografin kan hon gissa sig till flera, men idag till exempel, vem i Thailand har redan hunnit kolla det senaste inlägget? Ofta önskar hon sig en liten, liten kommentar så att hon får veta avsändaren…

Hon får leva med sin nyfikenhet, på detta och annat. Och hon är glad att hon fortfarande är nyfiken, det tyder på liv. Så hon lever. Ibland kan hon få för sig att hennes tillstånd inte är riktigt liv, inte helt och hållet levande. Att det är en sådan där konstig bild av henne som sitter och skriver där i stolen (hon glömmer alltid bort vad sådana bilder heter). Hologram heter det nog, ordet dök upp efter en stund. En inbillning känner hon sig som. En skapelse som började med mamma och pappa i Avesta och som sedan pågått och förändrats genom alla åren och alla liven, all kärlek och all sorg. Och gör så än idag, snart 77 år efter begynnelsen.

Det mesta som pågått efter vägen har hon inte förutsett. Att hon till exempel skulle sitta i sitt tidigare hem hos fd maken i Sundbyberg idag, det var inget som förekom ens i hennes tankevärld för några år sedan. Nu är hon här och gör vad hon kan. För sig själv och för honom. Och Molly. Hon fanns inte heller som någon möjlighet förrän hon kom till mig. Nu är hon väldigt påtaglig.