beskrivarblogg

Agnes vaknar med lätt huvudvärk, utan anledning (huvudvärken). Men, ut med Molly vid halv åtta och även huvudet mår lite bättre därefter. Snart ska hon fixa frukost, men än sitter hon här. Det ljusnar.

En stor fråga i kvällspressen är huruvida Madonna har förstorat rumpan. Och en man mördades på en fest, ingen vet (ingen har berättat) vem han är. Någonstans har han människor som inte vet att han är död, någonstans kanske någon väntar och väntar. Och småningom får veta det ingen närstående vill få veta.

Det är säkert korkat att släppa in världen via rubriker i kvällstidningar direkt när en ny dag börjar. Agnes försöker förgäves komma ihåg om hon läste något positivt. Skulle möjligen vara att Joyce Carol Oates tror att Trump-tiden går mot sitt slut.

Facebook bara upprepar sig. Beror det på att alltför få skriver nya inlägg? Det får bli lite Vilhelm Moberg före frukost, här kan jag läsa – boken är för tjock att läsa i sängen.

En konstig rubrik? Som Agnes ser det har hon tagit sig från missbruket, men kommer kanske/troligen aldrig att slippa beroendet. För hennes del handlar det om att hantera beroendet, till exempel genom att skriva.

Hon inser att hennes molokna skriverier och kommentarer emellanåt om spelberoende och ledsnad över livet är skrämmande för många som älskar henne. Det kan hon inte göra så mycket åt. Hon kan bara fortsätta berätta det hon behöver berätta, och kan i det här sammanhanget enbart tänka på sig själv. Inte hålla uppe någon fasad att gömma sig bakom. Både hon och jag är de vi är, på gott och mindre gott. Vill inte hävda ont, för ond är varken Agnes eller jag. Kanske blir någon lugnare av att veta att jag blockerat mig för spel i åtminstone ett år framåt via Spelinspektionens nya sajt, som verkar populär. En säkerhetsåtgärd, ungefär som jag tänker mig att en alkoholist ser till att inte ha vin eller sprit i huset. Bra att så många använder möjligheten och även sorgligt, att så många behöver den. Som alltid är mörkertalet när det gäller skadligt internetspelande på casinon omöjligt att greppa.

Så här års finns det ändå ett hopp om gott liv i att ljuset sakta kommer tillbaka. Ibland, just nu, känns det som en fantasi, eftersom det är becksvart utanför fönstren. Men om morgnarna märks det, och det kan nästan kännas som lite vår utan snön. Den lär väl komma igen.

Tiden från november och fram till, ibland till och med, mars är lågsäsong när det handlar om Agnes dagsform. Och då tänker jag inte så mycket på kroppen som på själen. Den slåss för att ta sig till nästa dag och nästa och nästa. Än så länge har både kropp och själ klarat fighten, vi är fortfarande här båda två. Och fungerar tillräckligt hyfsat, även om nätterna bråkar med oss och inte låter oss sova hela natten.

Snart är det dags för Mollys sista kvällspromenad och därefter blir det sängen för oss båda, samma säng tills hon tycker att det är alltför varmt och dunsar ner på sin egen bädd. Tack för idag.

Här är en blombukett från en ljusare årstid, och ett gladare liv.

Agnes är nyfiken. Varför vill så (relativt) många läsa det hon berättar? Och vilka är människorna bakom siffrorna? När hon kollar geografin kan hon gissa sig till flera, men idag till exempel, vem i Thailand har redan hunnit kolla det senaste inlägget? Ofta önskar hon sig en liten, liten kommentar så att hon får veta avsändaren…

Hon får leva med sin nyfikenhet, på detta och annat. Och hon är glad att hon fortfarande är nyfiken, det tyder på liv. Så hon lever. Ibland kan hon få för sig att hennes tillstånd inte är riktigt liv, inte helt och hållet levande. Att det är en sådan där konstig bild av henne som sitter och skriver där i stolen (hon glömmer alltid bort vad sådana bilder heter). Hologram heter det nog, ordet dök upp efter en stund. En inbillning känner hon sig som. En skapelse som började med mamma och pappa i Avesta och som sedan pågått och förändrats genom alla åren och alla liven, all kärlek och all sorg. Och gör så än idag, snart 77 år efter begynnelsen.

Det mesta som pågått efter vägen har hon inte förutsett. Att hon till exempel skulle sitta i sitt tidigare hem hos fd maken i Sundbyberg idag, det var inget som förekom ens i hennes tankevärld för några år sedan. Nu är hon här och gör vad hon kan. För sig själv och för honom. Och Molly. Hon fanns inte heller som någon möjlighet förrän hon kom till mig. Nu är hon väldigt påtaglig.

Agnes sätter fart på bloggbesöken, varför förstår varken hon eller jag. Idag sitter hon i sin vanliga fåtölj och gläds åt ljuset därute, solen som lyser och ganska halkfria trottoarer. Lätt vind. Hon funderar på vad som går att göra med de stenhårda päron hon inhandlade häromdagen, kommer inte på något. Och vad hon ska fixa till middag denna trettondagsafton. Inte för att namnet på dagen spelar någon roll, det blir ingen bal och ingen festivitas. Hon har avsiktligt låtit bli att inhandla vin.

Har just pratat med bästa vännen i telefon. Vi kom fram till att vi faktiskt inte setts på mycket länge, ett halvår säger hon, jag säger nästan. För länge dock. Hon gav mig rådet att ta upp hundburen och låta Molly vara i den några timmar – t ex när jag går till affären. Och när jag ska iväg till stan på möte. Det kan göra henne lugnare medan jag är borta. Värt att prova. Det är besvärligt att hon blir så stressad av att jag går någonstans, även om fd maken är kvar hemma. Hon mår inte bra av det, och vi gör det inte heller.

Just nu ligger en härligt avslappnad liten Molly bredvid min stol, hon sover tills hon känner att jag ser på henne – då börjar svansen röra sig. Så länge jag sitter där jag sitter, ligger hon där hon ligger.

Kallt te står på soffbordet, dags att fixa kaffe med skorpor. Jag gör te till varje frukost, dricker en kopp och fyller på, glömmer bort och låter kallna.

Inser att jag blandar hej vilt, ibland är det Agnes som skriver och ibland är det någon som kallas jag. Tur att vi är rätt lika, Agnes och jag. Orkar inte redigera om så att det blir en som står för orden, vi får dela på ansvaret. Bådas våra nätter börjar bli påfrestande. Inga problem med att somna fort, men att vakna efter några timmar och inte kunna somna om är inte kul. Definitivt otrevligt, det gäller att mantra och prata med sig för att hålla ångesten stången. Det fungerar till slut och nästa uppvaknande bistår Molly med, framåt morgonen. Idag vägrade jag öppna ögonen när hon ville, så vi var inte ute förrän runt åtta. Kyrkklockan talade om tiden. Vi morsade på Ragnar Thoursie (minnesplakett vid kyrkan) som vanligt och stretade vidare upp mot Tornparken och runt några kvarter, så att hon fick uträtta det hon behövde.

Läser någon hans böcker idag? Har Agnes eller jag läst något av Ragnar Thoursie? Vet inte, varken det ena eller andra, tror inte varken det ena eller andra. Han är nog en av de glömda. Ska kolla vad Wikipedia har att säga om honom. Jag ser en bild för mig, men när jag kollar inser jag att den bilden inte är RT. Han dog 2010, och har bland annat skrivit ”Sånger från äldreomsorgen”, som utkom 2009. Finns att köpa, bland annat på Bokbörsen.

Bilden i mitt inre var Karl Ragnar Gierow, bland annat Dramaten-chef. Varför han nu fanns i mitt huvud, anonym, men ändå. Till slut kom jag på vem det var – och Ragnar hade han ju gemensamt med Thoursie.

Fika.

Ragnar Thoursie

Författare. Född 30 september 1919 i Katrineholm, död 12 juli 2010 i Saltsjöbaden, var en svensk författare och statstjänsteman. Thoursies far var lokförare och föräldrarna var aktiva inom Jehovas vittnen. Thoursie studerade tyska, psykologi och religionshistoria vid Stockholms högskola och blev fil. kand. 1943. Wikipedia

Böcker: Sånger från äldreomsorgen, Emaljögat, MER

Nomineringar: Nordiska rådets litteraturpris

Nu är Agnes kort och gott splittrad. Tankarna far hit och dit, stannar inte länge nog någonstans för att bli klara och tydliga. En lätt huvudvärk gör ingenting lättare. På teve som hon inte hör men ibland inte kan låta bli att titta lite på, visas just nu På spåret. Hon är inte intresserad, har aldrig lyckats känna igen sig när tåget rusat fram över något okänt landskap. Fd maken har hörlurar på och hon slipper därmed höra programmet.

Molly sover vid hennes fötter.

Hon går ut i köket och plockar in disken, tar ett glas vatten. Nyss såg hon skäggiga män och gubbar på Rapport, nu ser hon dem i tågprogrammet. Vad gör att skägg är så populärt, bland männen. Agnes är inte säker på att kvinnor gillar det lika mycket som män tydligen gör. Hon är inte förtjust. Micke Rickfors blir inte vackrare i skägg, om det nu är han som sjunger för ögonblicket. Hon är osäker.

Hon försökte låna ett par e-böcker till på Djurö bibliotek, men tydligen har hon fyllt sin kvot, det gick inte. Proust ligger där på hennes sida, så hon får väl börja läsa På spaning efter den tid som flytt. Så här beskriver Litteraturhandboken (Forum) verket:

Marcel Prousts huvudverk och ett av den franska 1900-talslitteraturens största skapelser är romansviten À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt), fullbordad strax före Marcel Prousts död och omfattande nära 4000 sidor. Den präglas av en minutiöst detaljrik psykologi, en musikaliskt flytande, omständlig stilkonst och har en höjdpunkt i den poetiskt finstämda barndomsskildringen som inleder verket.

Agnes tror att hon nog försökt för länge sedan, men inte varit kapabel att slutföra läsningen. Kan Proust och Liljestrands bok om Vilhelm Moberg kanske vara en bra blandning, läsa lite här och lite där? Det visar sig.

Agnes har kommit tillrätta. Och hon är inte lika less på allting som hon var när hon senast fanns i närheten. Bortovaron har gjort henne gott, nu är hon på hugget och vill både berätta och läsas. Vad hon haft för sig? Det vill hon inte riktigt gå in på i detalj, men det var som vanligt – först ner, långt ner. Och så långsamt upp igen, i små små etapper. Nu är hon tämligen uppe.

Kanske är det ljuset som sakta återkommer och hjälper till, hon kan inte riktigt förklara hur det ena eller det andra kommer sig. Och ännu är nog inte ljusskillnaden ens mätbar, men hon vet att den finns där. Och det tycks räcka. Några vidlyftiga planer har hon inte, fortfarande handlar mycket om att ta en dag till nästa. Med en natt däremellan.

Nätterna är fortfarande inte så upplyftande. Hon brukar vakna vid ungefär samma tid varje natt, nyss var klockan 3.34 när hon klev ur sängen. En tur till toaletten och så i säng igen, efter en slurk vatten. Men då tar det tid att somna om, och vid halv åtta ville Molly ut. Agnes stretade emot, låtsades sova – men Molly är inte lättlurad. Det blev promenad på våta och lite sliriga gator i plusgrader.

Så värst social är hon inte. Hon har nog aldrig varit ”socialt kompetent” – har just aldrig känt sig hemma bland många människor eller i stora grupper. Jo, när hon hade rollen av kompetent handledare och konsult. Då gick det bra. Men på egen hand, utan förklädnad och enbart som Agnes, nej, det kostar på. Och undviks därmed. Hon har helt klart för sig att hon faktiskt behöver möta människor, behöver samtal, behöver kontakt. Än så länge fyller hon de behoven via sin blogg och via Facebook. Samtalen blir ibland märkligt rumphuggna, men möten med andra människor sker ofta, och växer ibland till en stark kontakt som är viktig. Som hon vårdar så gott hon kan.

Nu har hon fyllt på varmt vatten i tekoppen. Vilhelm Moberg/Mannen i skogen ligger på bordet bredvid hennes stol och väntar på att bli färdigläst. Läser om hans vrede inför regeringens eftergivenhet mot tyskarna under kriget. Och om hur ”desperationen var granne med jublet” när han började skriva ”Rid i natt”. Ofta är den här boken mycket läsvärd, ibland är den enbart en uppradning av alla Villes ”göranden”, som Agnes inte riktigt förmår ta till sig. Och hans familj syns sällan till annat än som en parentes emellanåt. Det får henne att undra hur Greta upplevde sin man och sitt äktenskap, och hur barnen kände sin pappa. Kanske blir det tydligare längre fram. Att läsa några sidor här och där verkar fungera som läsmetod.

Molly sover i sin bädd, fd maken äter en sen frukost. Han somnade om när Agnes och Molly gick ut i morse. Middagsfundering – torskrygg med äggsås och kokt potatis. Och någon gång under dagen ska hon handla lite igen, schampo och sallad om inte annat. I övrigt står ingenting på programmet.

Agnes sitter i sin stol, lätt förundrad över sin relativa ro. Idag måste hon ingenting. Det är vilsamt.

Men riktigt så här långhårig är hon inte idag…

Kattungefabriker förbjuds i Kalifornien – bara en av alla mer eller mindre märkliga rubriker i dagens tidningar. Världen är ur led, kan ingen fixa lite ledproteser , så att mera fungerar rimligt väl – ungefär som när jag fick en ny höft? Ser ingen sådan ortoped någonstans, vi har ingen regering och tycks inte få någon i brådrasket. Vilket konstigt ord för övrigt, brådrask. En ordskapelse som stammar från brådska?

Höft och ortoped för mina tankar till kirurgen på Norrtälje sjukhus och hans härliga team. Han sjöng medan operationen pågick, ibland tror jag att jag drömt detta – men hävdar att jag faktiskt hörde honom och hans glada gäng. En helt igenom positiv och oväntad upplevelse.

Nu är det Bergman på teve igen, skymtar honom och alla lovsjungande som någon gång haft kontakt med honom – eller varit älskade. Slipper höra ljudet, men tycker det blir tjatigt när jag emellanåt kastar ett öga på bilderna. Det är lite intressant att se många skådespelare i yngre år och därefter som de ser ut idag. Många åldras vackert, andra gör det inte. Liv Ullman t ex ser amerikanskt fixad ut. Torsten Flinck och Jörn Donner var vackra, då. TF skymtar pratande och viftande med händerna, ser ganska slut ut, tycks ha svårt att öppna ögonen och se in i kameran… Och många, däribland förstås Ingmar Bergman själv, är döda. Tiden är obarmhärtig. Också mot Bergman själv, den sista bilden av honom där på teve är han gammal, och ser ut att inse att också hans liv snart är slut. Och han ler lite med sina sneda tänder. En vacker bild.

Tur att jag inte just nu sitter framför en spegel och ser mig själv. Ibland känner jag inte igen mig, vet faktiskt inte vem hon är som tittar tillbaka ur den spegel jag för tillfället använder. Vet förstås, än så länge – men har svårt att begripa. De bilder jag har av mig i yngre upplaga känns inte heller riktigt igen. De är inte så många, det har ofta varit jag som fotograferat. Och selfies har det heller inte blivit många, i alla fall inte som jag vill spara.

Vad vill jag med det här? Vet inte det heller. Fårö skulle jag dock gärna besöka någon gång i livet, liksom återkomma till Gotland. Har varit där bara några få gånger, men varit helt fascinerad av detta svenska ”utland”. Det kändes så annorlunda.

Nu är det dags för Leif GW Persson i sprängfylld skjorta att berätta om Hermann Göring och, förmodar jag, hans svenska hustru och kontakter med Sverige och svenskar. Vill inte se, borde kanske men låter bli. Försöker skriva i stället. Går inget vidare.

Idag var jag ner och handlade. När jag gick backen upp på tillbakavägen kom jag på mig med att sjunga inombords ”dra, dra min kära (vackra? starka?) oxe, det bästa du förmår” – så det gjorde jag. Jag drog matvagnen hem och uppför några trappsteg och in i hissen, tack och lov för hissen. Dra min gamla oxe ska det vara, berättar Google. Hjärnan är rolig emellanåt. På sistone har jag ofta haft andra sångramsor inombords, ”det var alla glada gossarna som slogs och tog ett glas” är en frekvent strof. Google påminner mig om att det är Povel Ramels skapelse.

Vi sjöng ofta hemma när jag/vi växte upp – schlagers kanske man kan kalla det vi sjöng. ”Högt uppe på berget finns ingen polis”, ”Vinden drar, skeppet far”, Dan Anderssons om ”färdvägar vida”, alla barnvisorna ur den där orangegulröda sångboken, ”Nisse ville sjöman bli, fara till Jamaica” till exempel. Och förstås alla psalmer som skolan fick oss att lära oss utantill. Tror inte vi sjöng dem så ofta därhemma dock.

Alla barnvisor och alla psalmer och allt annat i sångväg som jag kunde komma på sjöng jag däremot i bergen ovanför Nice, under en sejour med Richard Moss som lärare och framför allt fransmän som deltagare. Uppgiften var att sjunga så länge man hade något att sjunga, i en liten grupp där alla, en efter en, sjöng. Inget samtalande, inget som tog bort någon från det nu som skapades. Tanken var att hitta in till något i sig själv som kommunicerade något till de övriga, även om man inte förstod orden. ”Se vi gå upp till Jerusalem” övergick för min del till en klagosång, sådan jag aldrig förr eller senare sjungit. Bilder från ett terrordåd i Israel dagarna före ankomsten till Nice, meditationer, healing, samvaro med människor som öppnade allas sinnen. Allt samverkade till att jag och min röst förvandlades, och berörde både mig själv och de andra till tårar. Les Courmettes och bergen runt omkring, med vattenfall på andra sidan dalen och romerska vägrester, för alltid i mitt hjärta.

Måndag (som är torsdag inser jag just) halv ett har jag kört en vända i tvättstugan efter tidig morgonpromenad med Molly. På spisen puttrar en ärtsoppa som lovar gott. Och Molly har promenerat mig en gång till. Blir nor två eller tre ytterligare under dagen och kvällen.

Dessutom har fd maken beviljats färdtjänst – från första inskick till kommunen och diverse strul där, till landstingets beslut den 28 december (namnändrat till region efter årsskiftet) tog hela proceduren tre månader. Tur att han har bil och jag kan köra.

Nu väntar vi bara på en kallelse till vårdcentralen, remissen om en ny undersökning av hjärtat inskickad från Minnesmottagningen i början av oktober, i december lyckades jag få besked om att remissen faktiskt inkommit och lämnats vidare till läkare (ej namngiven), men att man tyvärr inte kunde ge något besked om tid för besök… Jag får väl gå dit och gorma i receptionen, igen. Tröttsamt, oroligt och trist.

Brist på allmänläkare är förmodligen en orsak till långa väntetider. Nu ska nyordning göra att väntetiden kortas – men genom att den som behöver läkarkontakt först ska ”besiktigas” av t ex distriktssköterskan, som därefter ska skicka vidare. Har för mig att det någon gång fanns något som hette ”vårdgaranti” – vart tog den vägen? Att döpa om landsting till region lär inte göra sjukvården effektivare.

Nog med gnäll. Fd maken är för ögonblicket ute i solen på en kort promenad med rullatorn. Och jag sitter här och tar igen mig – gillar det uttrycket, det är så konkret och bokstavligt. Tar igen mig – kanske blir jag därmed jag igen.

Årets första dag, tidig hundpromenad på blöta men inte hala gator. Det mesta av isen har regnat bort under nyårsnatten. Uppfattade raketljus och lite smällar runt vad jag förmodar var tolvslaget, somnade.

Därmed har jag ingen uppfattning om läsningen av Tennyson´s dikt. Såg en skymt av ”betjänten-inslaget” på teve tidigare under kvällen – förr var det roligt med hans snubbel och tilltagande berusning, och ”same procedure as every year, James”, nu blev jag smått ledsen av att se eländet.

Funderar på att försöka få liv i Agnes igen. Hon har hållit sig undan tillräckligt länge nu. Har inte riktigt klart för mig vad hon sysslat med, men här har hon inte varit. Hoppas hon har haft trevligt, eller till och med riktigt roligt. Hon kanske kan smitta av sig på mig, som är melankoliskare än vanligt dessa dagar. Har säkert inte med bristen på regering i landet att göra, inte heller på hotbilder på många ställen i övriga världen. Handlar enbart om mig och min småputtrande ångest över mitt liv. Ännu inte över min död. Kanske kan Agnes få mig att också se allt som är fint och bra i mitt liv. Hon kommer igen småningom, kanske senare idag.

Funderar också på vad ”det” gör med mig, detta att inte känna mig hemma någonstans just nu. Att vara en gäst både här hos fd maken, i mitt fd hem med allt vad det innebär – och hemma i ”mitt” hus, en gäst hos mig själv. Det får mig att fladdra lite utan fotfäste vare sig här eller där. Och bli utan tillhörighet. Länge var det som jag nu kallar ”hemma” främmande och obekant för mig, trots att jag bodde och levde där. Nu är det hemma, men jag är sällan där.

Det är nästan sommarhimmel därute, med ulliga moln mot ljusblå bakgrund. Vinden får markiserna på huset mitt emot att fladdra, de också. Lite vårvindar känns det som, och definitivt inga köldgrader.

Jag letar efter något som gör mig glad, för att bli gladare måste jag börja med glad. Jag är frisk, fick besked för några dagar sedan att mitt blodtryck är helt normalt – efter en dygnsmätning med apparat som klämde till en gång i timmen och kollade. Så då är jag väl frisk då, det är bra. Glad vet jag inte om jag blir, men borde kanske bli. Molly ligger på rygg i sin bädd, uppfattar att jag ser på henne och börjar vifta på svansen. Hon gör mig ofta glad.

Nu har jag dammsugit, mattan i vardagsrummet är förmodligen fortfarande full av hundhår. Men nu syns de inte lika bra som tidigare – tur att ingen här är allergisk. Lite pyssel med batteribyte och dito slang i hörapparater, nu hör fd maken åtminstone ibland vad jag säger. Snart dags för nästa hundvända, även om hon för ögonblicket ligger utsträckt under soffbordet med halva kroppen i hundbädden. Som om hon förstod vad jag just skrev vände hon på sig, och tittar på mig. Ja, ja – vi ska gå ut.

Lite fusk, bilden är hemifrån mitt kök…

Drygt halv elva på nyårsaftonen, fd maken har gått till sängs, Molly och jag är vakna, teven avstängd – vi behöver inte höra Persbrandt läsa Nyårsklockor. Är fortfarande alltför mätt efter dagens lunch hos syrran (jättegod fisksoppa med aoli, hembakt bröd, rulltårta med hjortron och vispad grädde, plus hemgjord tryffel), ska kanske gå ut en vända till med Molly innan det blir sängen även för min del.

Saknar att inte ha någon att prata med om trams och viktigheter, att inte ha någon att laga mat tillsammans med, eller bli bjuden på mat som jag inte lagat själv. Idag var ju ett sådant tillfälle, men jag tänker mera på till vardags. Saknar närheten till en älskad man, min älskade man. Är nära min fd man också numera, men på att annat sätt. Mera hushållerska och fixare än kärleksnära, även om jag älskar även honom, platoniskt. Vi sover i våra gamla sängar som vi skaffade när vi var nygifta för 56 år sedan, bredvid varandra… (Madrasserna är utbytta ett antal gånger.)

Saknar sex.

Andas och försöker ”mantra” bort alla ledsna tankar, all oro för framtid, allt spelsug som ofelbart infinner sig när ingenting är roligt. När jag behöver fly en stund. Stunden är kort, ångesten efteråt är lång. För lång. Sönerna har ringt, Mats dotter har gjort fint ”hos pappa” idag, hon har tänt ljus och lagt blommor vid hans grav. Saknar honom också.

Saknar att känna mig attraktiv och väcka lust hos den jag vill väcka lust hos. Ser för eländig (tänker svordom, men vill inte skriva den) ut i håret, behöver klippas – av annan frisör än den senaste som inte var bra. Och fötterna behöver skötas om, tvätten tvättas, lägenheten städas. Sängkläderna bytas innan det blir dags för tvättstugan. Middag i morgon? Det vi inte åt här idag, västerbottenostpaj, rökt lax, och vad det nu finns mera i kylen. Yngste sonen kommer till middag, äldste sonen är med sin hustru och vänner i Wien.

Saknar mig, eller kanske Agnes. Vet inte riktigt vem jag är numera, jag bor inte ens längre hemma hos ”mig”. Hälsar på därhemma, ett par dagar ibland. Molly älskar att vara där, hon kan springa fritt som hon vill, när hon vill. Här ska hon promeneras i koppel, inte lika kul. Beroende på andra åtaganden, läkarbesök etc, åker vi hem till mitt bara någon gång ibland. Rätt trist att köra också, fram och tillbaka. Det blir aldrig av att jag gör sådant jag tror att jag borde göra – städa skrubben, packa alla loppisgrejor och skänka bort, liksom kläder jag inte använder. Minska på prylarna, alla snapsglasen till exempel – vem sjutton vill ha snapsglas numera? Utan mannen min dricker jag aldrig snaps, sjunger inga snapsvisor heller. Döstäda var ett populärt begrepp under det år som snart är i fjol. Det borde jag göra.

Så här kan det bli när jag inte har annat för mig en nyårsafton. Kan glädja mig åt att fingrarna löper som de ska på datorns tangentbord – frånsett enstaka felskrivningar som jag inte kan låta bli att korrigera direkt. Alla beställda Bokbörsen-böcker kom iväg som de skulle före helgerna, nu väntar jag bara på betalning. Just nu har jag inget uppdrag med någons manus, men skulle behöva både sysselsättningen och faktureringen. Under tiden ägnar jag mig åt att läsa några sidor till i ”Mannen i skogen”, om Vilhelm Moberg. Syrran blev förvånad att jag inte läst ut den redan – men den fängslar mig bara styckevis och delt. Inte min vanliga lässtil, att läsa lite och lägga undan och komma tillbaka och göra likadant igen.

Gott nytt år alla!