beskrivarblogg

Måndag (som är torsdag inser jag just) halv ett har jag kört en vända i tvättstugan efter tidig morgonpromenad med Molly. På spisen puttrar en ärtsoppa som lovar gott. Och Molly har promenerat mig en gång till. Blir nor två eller tre ytterligare under dagen och kvällen.

Dessutom har fd maken beviljats färdtjänst – från första inskick till kommunen och diverse strul där, till landstingets beslut den 28 december (namnändrat till region efter årsskiftet) tog hela proceduren tre månader. Tur att han har bil och jag kan köra.

Nu väntar vi bara på en kallelse till vårdcentralen, remissen om en ny undersökning av hjärtat inskickad från Minnesmottagningen i början av oktober, i december lyckades jag få besked om att remissen faktiskt inkommit och lämnats vidare till läkare (ej namngiven), men att man tyvärr inte kunde ge något besked om tid för besök… Jag får väl gå dit och gorma i receptionen, igen. Tröttsamt, oroligt och trist.

Brist på allmänläkare är förmodligen en orsak till långa väntetider. Nu ska nyordning göra att väntetiden kortas – men genom att den som behöver läkarkontakt först ska ”besiktigas” av t ex distriktssköterskan, som därefter ska skicka vidare. Har för mig att det någon gång fanns något som hette ”vårdgaranti” – vart tog den vägen? Att döpa om landsting till region lär inte göra sjukvården effektivare.

Nog med gnäll. Fd maken är för ögonblicket ute i solen på en kort promenad med rullatorn. Och jag sitter här och tar igen mig – gillar det uttrycket, det är så konkret och bokstavligt. Tar igen mig – kanske blir jag därmed jag igen.

Årets första dag, tidig hundpromenad på blöta men inte hala gator. Det mesta av isen har regnat bort under nyårsnatten. Uppfattade raketljus och lite smällar runt vad jag förmodar var tolvslaget, somnade.

Därmed har jag ingen uppfattning om läsningen av Tennyson´s dikt. Såg en skymt av ”betjänten-inslaget” på teve tidigare under kvällen – förr var det roligt med hans snubbel och tilltagande berusning, och ”same procedure as every year, James”, nu blev jag smått ledsen av att se eländet.

Funderar på att försöka få liv i Agnes igen. Hon har hållit sig undan tillräckligt länge nu. Har inte riktigt klart för mig vad hon sysslat med, men här har hon inte varit. Hoppas hon har haft trevligt, eller till och med riktigt roligt. Hon kanske kan smitta av sig på mig, som är melankoliskare än vanligt dessa dagar. Har säkert inte med bristen på regering i landet att göra, inte heller på hotbilder på många ställen i övriga världen. Handlar enbart om mig och min småputtrande ångest över mitt liv. Ännu inte över min död. Kanske kan Agnes få mig att också se allt som är fint och bra i mitt liv. Hon kommer igen småningom, kanske senare idag.

Funderar också på vad ”det” gör med mig, detta att inte känna mig hemma någonstans just nu. Att vara en gäst både här hos fd maken, i mitt fd hem med allt vad det innebär – och hemma i ”mitt” hus, en gäst hos mig själv. Det får mig att fladdra lite utan fotfäste vare sig här eller där. Och bli utan tillhörighet. Länge var det som jag nu kallar ”hemma” främmande och obekant för mig, trots att jag bodde och levde där. Nu är det hemma, men jag är sällan där.

Det är nästan sommarhimmel därute, med ulliga moln mot ljusblå bakgrund. Vinden får markiserna på huset mitt emot att fladdra, de också. Lite vårvindar känns det som, och definitivt inga köldgrader.

Jag letar efter något som gör mig glad, för att bli gladare måste jag börja med glad. Jag är frisk, fick besked för några dagar sedan att mitt blodtryck är helt normalt – efter en dygnsmätning med apparat som klämde till en gång i timmen och kollade. Så då är jag väl frisk då, det är bra. Glad vet jag inte om jag blir, men borde kanske bli. Molly ligger på rygg i sin bädd, uppfattar att jag ser på henne och börjar vifta på svansen. Hon gör mig ofta glad.

Nu har jag dammsugit, mattan i vardagsrummet är förmodligen fortfarande full av hundhår. Men nu syns de inte lika bra som tidigare – tur att ingen här är allergisk. Lite pyssel med batteribyte och dito slang i hörapparater, nu hör fd maken åtminstone ibland vad jag säger. Snart dags för nästa hundvända, även om hon för ögonblicket ligger utsträckt under soffbordet med halva kroppen i hundbädden. Som om hon förstod vad jag just skrev vände hon på sig, och tittar på mig. Ja, ja – vi ska gå ut.

Lite fusk, bilden är hemifrån mitt kök…

Drygt halv elva på nyårsaftonen, fd maken har gått till sängs, Molly och jag är vakna, teven avstängd – vi behöver inte höra Persbrandt läsa Nyårsklockor. Är fortfarande alltför mätt efter dagens lunch hos syrran (jättegod fisksoppa med aoli, hembakt bröd, rulltårta med hjortron och vispad grädde, plus hemgjord tryffel), ska kanske gå ut en vända till med Molly innan det blir sängen även för min del.

Saknar att inte ha någon att prata med om trams och viktigheter, att inte ha någon att laga mat tillsammans med, eller bli bjuden på mat som jag inte lagat själv. Idag var ju ett sådant tillfälle, men jag tänker mera på till vardags. Saknar närheten till en älskad man, min älskade man. Är nära min fd man också numera, men på att annat sätt. Mera hushållerska och fixare än kärleksnära, även om jag älskar även honom, platoniskt. Vi sover i våra gamla sängar som vi skaffade när vi var nygifta för 56 år sedan, bredvid varandra… (Madrasserna är utbytta ett antal gånger.)

Saknar sex.

Andas och försöker ”mantra” bort alla ledsna tankar, all oro för framtid, allt spelsug som ofelbart infinner sig när ingenting är roligt. När jag behöver fly en stund. Stunden är kort, ångesten efteråt är lång. För lång. Sönerna har ringt, Mats dotter har gjort fint ”hos pappa” idag, hon har tänt ljus och lagt blommor vid hans grav. Saknar honom också.

Saknar att känna mig attraktiv och väcka lust hos den jag vill väcka lust hos. Ser för eländig (tänker svordom, men vill inte skriva den) ut i håret, behöver klippas – av annan frisör än den senaste som inte var bra. Och fötterna behöver skötas om, tvätten tvättas, lägenheten städas. Sängkläderna bytas innan det blir dags för tvättstugan. Middag i morgon? Det vi inte åt här idag, västerbottenostpaj, rökt lax, och vad det nu finns mera i kylen. Yngste sonen kommer till middag, äldste sonen är med sin hustru och vänner i Wien.

Saknar mig, eller kanske Agnes. Vet inte riktigt vem jag är numera, jag bor inte ens längre hemma hos ”mig”. Hälsar på därhemma, ett par dagar ibland. Molly älskar att vara där, hon kan springa fritt som hon vill, när hon vill. Här ska hon promeneras i koppel, inte lika kul. Beroende på andra åtaganden, läkarbesök etc, åker vi hem till mitt bara någon gång ibland. Rätt trist att köra också, fram och tillbaka. Det blir aldrig av att jag gör sådant jag tror att jag borde göra – städa skrubben, packa alla loppisgrejor och skänka bort, liksom kläder jag inte använder. Minska på prylarna, alla snapsglasen till exempel – vem sjutton vill ha snapsglas numera? Utan mannen min dricker jag aldrig snaps, sjunger inga snapsvisor heller. Döstäda var ett populärt begrepp under det år som snart är i fjol. Det borde jag göra.

Så här kan det bli när jag inte har annat för mig en nyårsafton. Kan glädja mig åt att fingrarna löper som de ska på datorns tangentbord – frånsett enstaka felskrivningar som jag inte kan låta bli att korrigera direkt. Alla beställda Bokbörsen-böcker kom iväg som de skulle före helgerna, nu väntar jag bara på betalning. Just nu har jag inget uppdrag med någons manus, men skulle behöva både sysselsättningen och faktureringen. Under tiden ägnar jag mig åt att läsa några sidor till i ”Mannen i skogen”, om Vilhelm Moberg. Syrran blev förvånad att jag inte läst ut den redan – men den fängslar mig bara styckevis och delt. Inte min vanliga lässtil, att läsa lite och lägga undan och komma tillbaka och göra likadant igen.

Gott nytt år alla!

Halkigt igen, efter lätt snöfall som gömmer isfläckarna… I år går julklappspengarna till Läkare utan gränser i stället för att någon onöda ska köpas. På julafton byts det klappar hos äldste sonen och man drar lott om vilket paket man vill ha – utan att veta vad det innehåller. Hoppas ingen blir sur över våra klappar!

Jag är just aldrig särskilt intresserad av jul och vad därtill hör, i år mindre än någonsin. Och jag behöver inte göra någonting, andra har lagat all julmaten hos sonen. Ändå stressar julen mig, så till den milda grad att jag fann mig göra köttbullar i mängd igår – har aldrig hänt förr.

Ljuset som sades komma tillbaka efter nattens vintersolstånd märks inte än. Men den lilla snö som fallit hjälper till. Och tanken på att det faktiskt ”snart” blir vår igen, bara vi står ut med januari och februari.

Idag fyller fd maken 83 år och gratuleras med Jansons frestelse till middag. Inte mera storstilat än så, vi är båda nöjda. Någon julskinka har vi ännu inte inhandlat, och står antagligen över. Revbensspjäll och sill får föda oss på juldagen, och så långt som till annandag har jag inte tänkt. Köttbullarna kanske.  Julafton hos äldste sonen, med allt vad därtill hör. Tacksam att jag slipper laga all julmat, men ändå får äta den.

Någon gång under helgen behöver jag komma hem till mitt, om inte annat så för att leta fram beställda Bokbörsen-böcker och få iväg dem. Köparna är förvarnade om försening. Apropå leta så har den stora soppsleven här försvunnit – hur kan det hända? I soppåsen skulle den ha märkts med sitt långa skaft, i påsen där vi sorterar förpackningar ligger den inte, och ingenstans i lådor eller skåp. Vi är båda betrodda om att vara tankspridda och lägga saker på fel ställe, den här är bara så skrymmande att den borde ha återfunnits… Som tur är finns det en till, för nästa soppmåltid.

Nu är det dags att gå en vända till affären och handla mjölk och lite annat. Och när jag kommer tillbaka är det nog lagom att gå ut med Molly igen, men det blir ingen långpromenad idag. Här ska dammsugas och Janson ska förberedas, kanske blir det en juligare duk på köksbordet. För övrigt är stjärnan i fönstret det enda som antyder jul, gran är längesedan.

Fredag idag, fd makens tablettdosett hjälper mig att hålla koll på dagarna. En aning kyligare under morgonpromenaden, men härligt isfritt på trottoarerna. Någon fläck här och där är lättare att undvika än heltäckande is.

Sover sisådär, vaknar och ligger vaken, känns som flera timmar men är kanske bara en, somnar om med röriga drömmar. Glömmer dem så fort jag vaknat ordentligt, och det är nog bra. Känslan är ”kaos” och noll kontroll.

Läser några sidor i Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, Mannen i skogen. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska läsa ut boken eller inte – emellanåt blir jag trött på Ville, samtidigt som det är spännande att få upp ögonen för att han var så mycket mer än den onyanserade bild jag haft hittills… Och hela tiden undrar jag hur hans döttrar och hans hustru hade det med honom som familjeöverhuvud. Har hans dotter Eva Moberg skrivit något om det?

Svenskt kvinnobiografiskt lexikon har en lång och innehållsrik artikel om Eva Moberg och hennes kvinnokamp under 60-talet och framåt. Läs den artikeln. Nu undrar jag i stället hur Vilhelm Moberg förhöll sig till hennes tankar om ”kvinnors villkorliga frigivning”. Eva Moberg avled 2011.

https://skbl.se/sv/artikel/EvaMoberg

Kanske får jag mina undringar besvarade om jag fortsätter läsningen av Mannen i skogen. Jag ”spär ut” honom en aning med att parallellt läsa boken om Bryggar-Anna, Anna Johansson-Visborg, av Jane Morén. En stark och fascinerande kvinna denna Bryggar-Anna. Hon förtjänar att bli ihågkommen, och boken förtjänar att läsas av många, både kvinnor och män. Kvinnors liv då och nu är också männens liv, ibland med ett annat perspektiv än kvinnornas.

Gudrun Schyman säger enligt Aftonbladet apropå 100-års kvinnlig rösträtt att ”vi har nått för kort”. Lite märkligt ordval kanske, men innebörden är klar för mig åtminstone. Vi har nått för kort, inte uppnått det de första röstande kvinnorna kanske hoppades på – ett mera jämlikt samhälle där män och kvinnor levde och verkade under samma villkor. (Jag utelämnar alla andra ojämlikt behandlade människor – nöjer mig med kategorierna män och kvinnor.)

Kaos inte bara i mina drömmar, kaos i världen, kaos i lilla Sverige och inrikespolitiken, kaos i bristen på vård och så kallad omsorg. Et cetera.

Onsdag är det visst idag, var vaken redan klockan fyra, men somnade om. Morgonpromenaden med Molly avklarad, halkade omkull när hon drog och ville gå över gatan och jag inte var beredd på det… Det gick bra, lätt mörbultad bara. En orolig cyklist vände och kom tillbaka för att kolla hur jag mådde. Tack för att du brydde dig, okända kvinna.

Det är halt, behöver leta broddar både åt mig själv och fd maken – hans gamla par är tämligen utslitna.

Molly är nu nyduschad och pälsen har fått torka med hjälp av hårtorken, lockigare än någonsin. Hon stod snällt stilla medan den värsta vätan försvann. Nu ska hon inte få gå ut förrän till kvällen, och då bör hela hon vara torr.

Har handlat och dragit hem en tung vagn – utan den skulle jag fått springa (nåja) fram och tillbaka flera vändor. Fikat och bestämt att det blir blodpudding, lingon och bacon till middag idag. Och mjölk att dricka till. Någon hel ansjovis fanns inte i affären, det fick bli lite flera filéer i stället. Janson serveras på lördag, fd makens födelsedag. Har inte köpt någon skinka, Coop lär ha den bästa färdigkokta, men Coop finns inte längre i centrala Sundbyberg… Tror julskinkan får vänta tills jag kan ta mig till Rissne med bilen, inte idag dock.

Jaha, så har jag varit på bokrelease, ”Min kärlek har stannat mest hos er”. Var roligt att möta Karin, skolkamrat från Avesta, och Eva, skrivkompis i Näsåker. Och författaren själv, Jane Morén – som släppte sin bok om Bryggar-Anna, som hette Anna Johansson-Visborg. Sång och musik, högläsning ur boken och välkommenhälsning av förläggaren. Mycket folk, och svårt för min del att höra särskilt mycket – men trevlig lokal hos Farbror Nikos på Katarinavägen. Hemma i Sundbyberg igen runt 7-draget. Alldeles lagom lång bortovaro, men jag hörde Molly när jag klev in genom porten. Hon gnölade. Fd maken satt i soffan med mina hörlurar över öronen för att slippa höra henne…

Om en stund ska Molly och jag ta vår kvällsrunda. Just nu tar hon igen sig bredvid min stol, det är jobbigt att vänta på att jag ska komma hem igen. Det lär gå att träna bort den separationsångest hon uppenbarligen har, men just nu har jag inte orken eller förmågan. Jag försöker i stället vara borta från henne så lite som möjligt – men t ex så kan hon ju inte följa med när jag går och handlar. Om vi åker bil är hon glad och nöjd att vänta i bilen tills jag är klar.

Igår läste jag Maggie O´Farrell´s bok ”Jag är, jag är, jag är” – och kommenterade ett översvallande inlägg på FB genom att säga att jag inte var imponerad. Fick omedelbart svar från förlaget som talade om för mig att det minsann var både deras och många andras uppfattning att boken är fantastisk. Det kanske den är, men inte för mig.

Däremot tyckte jag om ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer, om Ester Blenda Nordström, journalist, piga och äventyrare, motorcykelförare, kompis med Elin Wägner, småningom också olycklig alkoholist. Hon var lesbisk i en tid då det kunde medföra fängelse, eller inspärrning på sinnessjukhus… Hon skrev också böcker för unga flickor om Ann-Mari, som mycket väl kan ha tjänat som förlagor till Astrid Lindgrens Pippi Långstrump med flera av Lindgrens böcker. Intressant.

Spännande också hur de här kvinnorna tas fram ur glömskan, blir levande på nytt genom att författare samlar och återger material i både ord och bild. Båda de här kvinnorna (Bryggar-Anna och Ester Blenda) arbetade för kvinnors rösträtt och påverkade med säkerhet de miljöer de befann sig i. Det är 100 år sedan kvinnlig rösträtt infördes (alla i Sverige fick inte rösträtt då, fortfarande dröjde det länge innan t ex värnpliktsvägrare, interner, romer, omyndigförklarade, understödstagare fick rösta). Idag har vi alltför lätt att glömma de som gått före och kämpat för att samhället skulle bli mera lika för alla. Idag går den sk utvecklingen bakåt, tillbaka till ett ojämlikt samhälle där de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Vilka kämpar har vi idag?

Nu ska jag läsa om Bryggar-Anna. Gör det ni med, boken finns i handeln från och med idag.

Måndag 17 december 2018. Snöig hund efter morgonpromenaden, stora snöbollar i öronen och på tassarna. Nu är hon avtorkad, den mesta snön hamnade utanför porten där vi höll på en stund. Halkigt på trottoarerna, trots lite plogning och en aning grus här och där.

Surkålen har börjat puttra så smått, dags att ställa den i kylen i kväll, tror jag. Lite vätska har läckt ut, men täcker fortfarande allt innehåll i burken. Den får väl fortsätta bo i en bunke.

Ester Blenda Nordström, och boken ”Ett jävla solsken”, leder mig till kvällens kvinna, eller kvinnor. Jane Morén presenterar sin bok om Bryggar-Anna, ”Min kärlek har stannat mest hos er”. Anna Johansson-Visborg var ännu en av alla de kvinnor som historien nästan glömt bort, men som tack vare nutida författare blir kända för en större krets. De är värda all respekt, och det är författarna också. Både Jane Morén och Fatima Bremmer.  ”Ett jävla solsken” har jag läst, och jag ser fram emot att läsa ”Min kärlek har stannat mest hos er”.

Att mingla är inte min starka sida, men en stund klarar jag. Och jag bör hitta till releasekrogen, Farbror Nikos på Katarinavägen, inte långt från Slussens T-bana.

Nu har farbrorn i huset mitt emot tänt kökslampan. Det är halvskum förmiddag.

Tittar på de vackra äpplena i skålen på den gamla skivspelaren. Vi kommer inte att äta upp dem, kanske ska jag göra chutney av dem. Har rödlök, vitvinsvinäger, kanelstång (tror jag, kanske är det därhemma), ingen chili – funkar det med enbart äpplen och lök? Inser just nu att jag bör lätta på locket till surkålen… Tur att jag lydde rådet att ställa burken i en bunke, vätska hade runnit över. Men inte ser jag någon jäsning, den kanske pågår ändå. Passade på att skära kalvlevern i skivor innan den tinat helt, lättare så. Chutneyn får vänta. Snart dags för nästa utevända med Molly.

Inne igen medan snön faller. Halkigt på trottoarerna, dags att skaffa broddar. Fd maken och hans rullator får stanna inomhus idag, inget väder för ostadig gång. När jag googlar för korrekt stavning av rullator visar det sig att både rollator och rullator är rätt. Av någon anledning föredrar jag u framför o.

Det känns som en lång dag idag, den började tidigt. Någon kanelstång hittade jag inte här, då är den där. Därhemma. Läser några sidor i boken om Vilhelm Moberg, den är alltför detaljerad för att läsas lättvindigt. Började titta på SVT Play och den engelska filmen med Hugh Grant som prisas ”överallt” – filmen rullade ett par minuter och stannade sedan, men jag hann uppskatta det engelska språkets klassnyanser. Försöker igen senare. Lyssnade ett ögonblick till en gammal Van Morrison (Into the Mystic) som försökte sjunga som i yngre dagar – det kunde han inte, så även där blev det en kort sejour.

Klockan är fortfarande bara kvart i ett. Vad ska jag göra resten av den här söndagen? Skrivandet och orden vill inte riktigt, det är trögt och tungrott. I boken om Moberg (Liljestrand ”Mannen i skogen”) fanns ett ord ur ett citat, ett ”skickelsetungt (avbrott)” – ett ord jag aldrig använt men blir fascinerad av, skickelsetungt. Som jag tolkar det innebär ordet att något fått stora och svåra, kanske oförutsedda konsekvenser. När jag googlar kommer många referenser till Vilhelm Moberg upp, hans användning av ordet är uppenbarligen välkänd.

Tramp, tramp, sittande i fåtöljen med datorn i knät.

Läser ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer om Ester Blenda Nordström, e-bok på Värmdö bibliotek. En spännande och livfull bok om en kvinna som på många sätt var ojämförligt annorlunda dåtidens kvinnor. Läs den, ni som läser detta.

En liten hare äter fågelfrön utanför mitt köksfönster – förra vintern.

Söndag, 16 december – fortfarande becksvart därute. Molly och jag tog en mycket tidig promenad idag, i lätt snöfall. Nu är klockan halv 8 och temuggen står bredvid datorn. Molly ligger vid mina fötter. Fd maken sover fortfarande och får så göra.

Har ögnat igenom FB och lyssnat till Linnea Henrikssons tolkning av en Christer Sjögren-låt – svårt att urskilja orden, men slutet var magnifikt, med kör och enbart hennes röst, inga ord. Kollat rubrikerna i kvällstidningarna, löst dagens första supersvåra sudoku i Svenskan, i DN måste man avblockera annonsblockeringen och det ids jag inte. Druckit upp det nu kalla teet. Det ljusnar något. Tyst. Skönt.

Ska ta fram linssoppa ur frysen till middag i kväll. Nej, det blev kalvlever med egenplockad svamp i stället. Nu frukost för min del.

Det snöar lite mera nu. Huset mittemot är fortfarande mörkt, inte ens adventsstjärnor lyser ännu.

”Jag fryser om dina fötter” – någon har sagt något liknande någonstans. Varför kom dina fötter i mitt huvud just nu? Stora, mjuka och välvårdade, döda, uppeldade, askan nergrävd i dina fd svärföräldrars familjegrav. Du har inte ens ditt namn där, ingen som inte vet, vet. Jag har varit där en gång, bara för att just veta. Kommer inte att gå dit igen – det är så inte du. Å andra sidan skulle släktens pompösa grav inte heller vara du, och där ville du definitivt inte hamna. Så alternativet var nog bättre. Som om du skulle eller kunde bry dig. Du fanns, du finns. Du saknas.

En tyst och ensam morgon släpper fram minnen och brist på närvaro. En hund och en sovande fd make stör inte.

Tog bort bilden färgen på havet var inte min färg…