beskrivarblogg

Tisdag 4 november – runt Lötsjön idag med, och in på kyrkogården till Mats grav. Idag hade jag en tändare med, men ljuset som stod där hade brunnit ända ner… Tog bort det, får ta dit ett nytt nästa gång. Bänken som brukar stå nära är intagen för vintern, jag hade velat sitta en stund. Fick prata lite med honom ändå, samtidigt som jag höll Molly i strama tyglar. Hon gillade inte att bli duschad när vi kom hem. Hon, jag och badrummet var ungefär lika blöta när duschandet var klart.

På vägen hem går vi förbi en förskola där barnen är ute. Ljudnivån skär i mina apparatförstärkta öron – och jag tänker på julmusiken som är en plåga för butikspersonal så här års. Förskolearbetarna har barnens ”musik” i öronen varje dag, hela året.

Har idag tyvärr lärt mig ett nytt ord, ”twerka”. Betyder om jag förstått det rätt ”vicka på höfter och rumpa” – en svensk ”Ballon d´Or”-vinnande kvinna fick frågan av en fransk prisutdelare – apropå mansgrisighet och kvinnor som utsätts för den. Det är lång väg kvar.

Middag idag? Har ingen aning, har inte öppnat frysen. Tänkte laga middag till i morgon (renskav) eftersom jag ska äta ostron med en kompis. Yngste sonen kan äta med sin pappa, innan han går ut med hunden. Men idag? Gårdagens linssoppa var intressant, kan förmodligen förbättras med lite övning, och kommer definitivt att upprepas. Pasta kanske, det finns ”torr” spaghetti i skafferiet och något som ser ut som köttfärssås i frysen (måste börja skriva upp vad burkarna innehåller!). Så blev det.

Kvällspromenaden företogs i snöväder, flingor stora som vantar blåste över oss därute. Vi blev blöta. Nu hjälpligt avtorkade och i värmen inomhus. Förmodligen en vända till om ett par timmar, om ingen olycka ska ske i natt – jag avser Molly, hund.

Det är konstigt att leva och veta att du är död. I min hjärna, om det är där mitt förstånd finns, är det som om en barriär hindrar mig från att helt omfatta och ta till mig att du inte finns längre. Eller snarare att du finns enbart i mina och andras minnen – som inte liknar varandra. Jag är ganska säker på att många saknar dig, men det är bara jag som saknar dig på mitt vis.

Kanske är det den här årstidens mörker och stundande helghysteri som gör att du fattas så påtagligt. Det blir inga fler julklappsrim för min del, vare sig av mig mödosamt hopkomna eller de du skapat med viss vana vid sådant. Inga fler tokiga julklappar, ofta småsaker som fick oss båda att le. Aldrig mera den närhet vi hade om nätterna, när någon av oss kunde sträcka ut en hand och veta att den andra mötte den, också sovande. Och inte någonsin igen den kärlek och de smekningar som fick mig att gråta när jag släppte taget och gav mig hän.

Ibland, de få gånger jag befinner mig bland många människor – i stan till exempel – kan jag få för mig ett ögonblick att du kommer där. Någon har samma sätt att röra sig, är ungefär lika lång som du, har en knäpp hatt eller mössa. Men det är inte du. Ändå gläder du mig i mitt minne sådana stunder, också. Tror det skulle glädja dig med.

Liksom det faktum att jag ska äta ostron på onsdag kväll tillsammans med en gemensam vän. Det skulle du gilla, fast du skulle förstås vilja vara med. Du kommer att vara med, jag tror inte ett ögonblick att vi inte kommer att minnas dig och prata om dig. Du har en plats även i mitt fortsatta liv, utan din levande närvaro.

Och när det åter blir kallt nog ska jag göra en islykta, som du brukade göra.

Måååndag morgon. Men det är inte enbart huvudet som är trött, hela jag. Svårt att somna, vaknade och gick upp vid fyra-tiden för att gå till sängs igen halv fem. Måste ha somnat eftersom jag och Molly vaknade halv åtta och gick ut. Jag klädde på mig först.

Och nu tänker jag fixa frukost, även om fd maken fortfarande ligger i sängen. Han kom upp, hörde förmodligen hur jag höll på. Nu diskar han.

Molly tar igen sig i sin bädd framför mina fötter. Möjligen snodde hon en tappad D-vitamin under frukostbordet, jag hittade den i alla fall inte. Den lär inte göra vare sig skada eller nytta.

Inget regn just nu, men mycket tidigt i morse var fönsterrutorna våta. Nu blåser det lite, men är plusgrader. Långkalsongerna får vänta på kallare tider. Dagens första sudoku avklarat. Nu vad?

En promenad runt Lötsjön även idag. Och småningom middagsfunderingar.

Jo, det blev linssoppa. En stor gryta har just puttrat färdigt – potatis, lök, vitlök, morötter, squash, aubergine, buljong – och röda linser. Hade inte riktigt rätt kryddor hemma, saknar något som sätter lite mera sprätt på soppan/purén, men gott nog. Tog med mixern förra gången jag var hemma hos mig, borde ha tagit t ex Sambal Oelek eller liknande också. Räcker för ett helt kompani, det blir många påsar (?) i frysen. Kul att prova något jag aldrig gjort förut, tack syster B för inspiration via din linssoppa!

Fd maken zappar med fjärrkontrollen. De glimtar av olika kanalers utbud (utan ljud tack och lov) jag därmed utsätts för, får mig inte att vilja ha en teve i mitt hem – eller tro att jag behöver titta på de flesta av programmen. Just nu visas t ex en förmodligen mördad ung man med mycket blodig hand, liggande på ett stengolv… Nyss Parlamentet vars storhet jag inte begriper – och så Beck. Nää, jag är härligt avvand.

Just nu har jag läst färdigt för kvällen i ”Mannen i skogen”. Sam Carlquists ”Gud bodde i Rågsved” spar jag till sängen om någon timme. Dessförinnan ska nog Molly och jag ut en vända igen. Men vad ska jag göra dessförinnan?

Medicindosetten är fylld med två veckors piller, morgon och kväll. Ugnspannkaka med bacon och hemlagad blåbärssylt har vi ätit till middag, och druckit mjölk till. Facebook har jag fått nog av för dagen, jag har löst de supersvåra sudokus jag hittat, har inga mejl att besvara, inga beställda Bokbörsen-böcker att bekräfta. Och bloggen rör sig just inte när jag inte skrivit något nytt inlägg. Så jag plottrar och skriver strunt, skvätter lite si och så. Bara för att tiden ska gå. Rimmar gör jag visst dessutom. Någon haiku har jag inte i mig i kväll. Inte mycket annat heller.

Är lite nöjd dock att jag gick runt Lötsjön idag med Molly. Vi var lagom trötta när vi kom hem. Övriga hundpromenader idag har klarats av på en halvtimme för att hon ska kunna göra det nödvändigaste. (Och jag hålla igång ryggen, som inte vill alls på morgnarna numera.)

Så här kan också en första adventssöndag se ut. Yngste sonen har lovat hundpromenera på onsdag kväll, när jag och en tidigare arbetskamrat ska frossa i ostron på Wasahof! Det ser jag fram emot.

”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara är en bok som följer med mig, den finns i mina tankar ofta, och den svenska utgåvans omslagsbild gör ont i mig. Och så tänker jag att allas våra liv är ett litet liv, vi lever olika många år, si eller så, och så dör vi. Allihop. Inte samtidigt som tur är, men dör gör vi.

Vad är kvar då, efter ett litet liv? När det är levt och avslutat? Kanske är det då dags för de här orden, från en dikt av Sam Carlquist:

Repris – tillägnad de alltför många vänner som lämnat livet.

Ingenting är borta.
Inte de saker jag grävde ner
som barn – för att de skulle förtrollas.
När någon till slut skulle hitta dem
var de förvandlade till skatter.
Just genom att till synes försvinna
skulle de återuppstå.
Ingen är borta.
Många saknas.
Många saknas i förtvivlan
som om Gud eller tiden förlagt dem.
Men de som funnits finns alltid.
I barnens ögon ser jag nu
de som skall komma sedan;
de som skall fortsätta rulla vår kärra
över gula gator – genom korridorer,
från stad till skog till stad.
Genom böcker och över scener,
genom kärlek till än mer kärlek.
Ingenting försvinner.
Ingen skall någonsin försvinna.

De orden läser jag inom mig för dig. Du hör dem inte, men än gör jag det.

Tack Sam för alla dina dikter, de du skrivit och de du kommer att skriva. I vår kommer ännu en diktsamling.  Jag vet faktiskt inte varifrån just dikten ovan är hämtad. Just nu läser jag ”Gud bodde i Rågsved”. Det finns fortfarande några exemplar av den boken på Bokbörsen. Här kan du läsa mera  www.facebook.com/groups/311298508897722

Idag springer både Agnes och jag upp och ner till tvättstugan, Molly följer med ibland. Båda tvättmaskinerna stannade och signalerade fel när sjutton minuter återstod… Trist, men det var bara att starta dem igen och låta dem gå färdigt. Nu är sofföverkastet och kuddvaren rena, och allt det andra också. Och jag har bara klagat en gång idag, än så länge. Bra idé det där med att ha koll på sitt gnällande.

Behöver gå ner till apoteket senare idag och hämta medicin åt fd maken. En sort börjar ta slut. Och då ska jag samtidigt försöka begripa vart vårdcentralen flyttar nästa vecka. S k information kom i brevlådan, med en hänvisning som för mig var helt obegriplig, ”Sturegatan 2 som ligger i huset bredvid runt hörnet från den nuvarande adressen”. Den nuvarande adressen är sista huset på den sidan gatan, Sturegatan verkar rätt, men resten? Självaste enhetschefen har undertecknat.

Nåja, vi lär hitta dit när så behövs. Väntar fortfarande på att en remiss dit inskickad för två månader sedan ska resultera i en kallelse.

Tankspridd och disträ var jag åtminstone igår. Vännen Karin delade med sig sin mammas kloka ord, ”det är inte konstigt att du är tankspridd, du som har så mycket att sprida tankarna på”. Så är det nog.

Vaknar av att fd maken tänder sin nattlampa tre gånger i rad – för att kolla klockan. Jag och hunden ”sover” fortfarande. Först ilska över att behöva vakna och gå ut – inte förrän under den blåsiga hundpromenaden kommer jag ihåg att ”inte klaga under 20 dagar till” gäller… Så jag kniper ihop när jag kommer hem och det känns alldeles bra.

Idag är det dags för bilverkstad igen, ABS-systemet har lagt av. Tar med mig Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, ”Mannen i skogen”, för läsning medan jag och Molly väntar. Den boken går inte att läsa annat än sittande.

Trodde jag – tills jag insåg att jag inte hittade den lilla kortplånboken. Letade, hittade inte. Åkte ut till mitt hem, ca 6 mil bort, där var den inte heller. Bokade av verkstan och åkte tillbaka hem till fd maken för att spärra kort etc. Gick till Hemköp och kollade först om de hittat något, svar nej. Hem igen – på vägen fick jag för mig att den nog kanske låg i matkärran sedan jag senast handlade – vågade nästan inte titta. Där låg den. Skönt att jag inte spärrat alla kort, igen. Som förra gången för några månader sedan då sagda kortplånbok återfanns i en sko…

Nu blir det verkstad fredag nästa vecka i stället.

Teve och andra media frossar i mord, våld, ekonomisk brottslighet, terrorism och gänguppgörelser. Hur kan det kännas för den svenska FN-medarbetarens familj att behöva se bilder från tillfångatagandet och alldeles före mordet? Fattar inte att de står ut, och det kanske de inte gör heller. ”Uppdrag granskning” har just nu ett program om detta. Orkar inte försöka höra vad som sägs, vill inte se bilderna. Noterar enbart hennes stackars teve-makeupade mamma och syster i ett kök med gammaldags dyr mässingskran över diskhon – ett vackert hem, ett sorgfyllt hem med otäcka inre bilder av en älskad dotters och systers död.

Tror inte att programmet bidrar till att göra sammanhanget tydligare och begripligare. Politik och ekonomi lär lägga hinder i vägen. Avskyr att se/nästan se mordet äga rum, och höra om skott och halshuggning därefter. Och kanske eller kanske inte är det den utpekade personen som ligger bakom det hela, på grund av de röda banden männen har runt huvudet. Men de talar fel språk sinsemellan… Här går teve för långt i sin vilja att visa allt. Kan bara tänka på familjernas plåga.

Parallellt lär det om en stund komma en film om en döende mamma, ”om att lämna sina barn”. Och i Trollhättan står en 14-åring inför rätta för mord på en ”råtta”, enligt pojken. Advokaten menar att pojken ”hängts ut” och att det handlat om ett pojkstreck som gått fel. Åklagaren talar om ”ovanlig grymhet” – eller så, orkar inte riktigt återge allt ordagrant. Andemeningen framgår.

Och statsministern och hans parti utsätts för regelrätt utpressning av ett jämförelsevis litet parti, plus ännu ett litet ett. Ingen regering i sikte.

Ekonomiska svindlare av olika slag jagas världen över, några av dem är svenska. Och människor, ofta unga människor, dödas i gänguppgörelser, skjuts eller knivhuggs till döds. Ofta på grund av att stora pengar är inblandade.

Har jag sett något glädjande i media idag? Tveksamt. Just nu kommer jag inte på någonting. Just nu visas bilder på teve av Dag Hammarskjöld, och hans öde var inte direkt glädjande det heller. En titt på rubrikerna nu i kväll visar ingenting som gör mig glad. Möjligen att en hund hittats 177 mil hemifrån efter 18 månader…

Har kokt vildsvinsbog med lök och morötter, buljongen blir kålsoppa idag och köttet kanske pepparrotskött i morgon – eller så.

En liten kravlig rest av din familjekaktus står i mitt köksfönster. Den och mycket annat omkring mig påminner om dig. Saknar dig så, livet är tomt även om det är fyllt av göromål och sysselsättning av diverse slag. Tur att jag ändå kan prata med dig, berätta för dig att din kaktus fortfarande lever, att Vimsan som du aldrig träffade också har försvunnit (som Minsann, den sommaren du först var död). Du slapp sakna Minsann, du som tidigare i livet aldrig gillat katter…

Nu har jag Molly, cockerspaniel med lockig päls som allt fastnar i… Kardborrar till exempel, och något som jag klippt bort som liknade tuggummi. Hon är snäll, finner sig i att jag hanterar henne. Och jag finner mig i att mina rena lakan inte är så rena längre, när hon smitit upp i min säng efter att ha varit utomhus…

Det är inte roligt längre att laga mat. Det gjorde vi ofta tillsammans, nu gör jag det ensam, hela tiden. Även om fd maken är med i köket och diskar efter maten, så är han ingen matlagare. Han äter snällt det som serveras.

Jag har lagt på vintermattan i köket. Flanellakanen i sängen. Ditt foto bredvid sängen, du vet att jag säger god natt varje kväll. På lördag åker jag med Molly till äldste sonen och fortsätter själv till syrran i Uppsala. Hon bjuder på Jan Johansson-musik i stan, god middag och gott vin och övernattning. Hämtar Molly hos sonen och far hem till fd maken på söndagen – han får vara ensam hemma, med mat att värma.

När jag tänker på musik inser jag också att jag aldrig sjunger några snapsvisor längre, eller för den delen, dricker någon snaps. Glögg har jag aldrig gillat, men det lär finnas en GT-glögg nu – kan kanske vara värd att prova. Annars nöjer jag mig med min vanliga Dry Martini – men med Marezzo i stället för Martini. Någon whisky sour har jag inte druckit sedan du gjorde den. Ostron har jag öppnat och ätit på egen hand, men det är inte fest som det var. Ingenting är fest som det var – och ändå var det definitivt inte fest hela tiden, alltid. Tvärtom. Saknar också längtan och sorgen när vi inte drog jämnt, du levde åtminstone. Du kunde komma tillbaka, och du kom tillbaka. Nu är du tyst, men finns i mig och omkring mig.

Grå söndagsmorgon, duggregn. Blöt hund. Lamporna tända när klockan är halv elva på förmiddagen. Så är det idag.

Försöker få liv i Agnes, men hon vill inte. Och det är ju november, kanske en delförklaring. Någon beskrev november som ”kravlös” – det skulle innebära att man inte behövde göra någonting, inte sola, inte resa, inte fixa läcker picnic i parken, inte etc. Agnes håller inte med om kravlösheten, den här månaden är mycket krävande.

Den insisterar på att du faktiskt måste ta dig ur sängen och göra det som behöver göras. Även om dagern är blek, talar den om att det är dags att lämna sängvärmen. Den börjar redan muttra om att det snart är jul och allt vad därtill hör. Och den redovisar hur långt det är kvar tills det blir lite ljusare och lite varmare igen.

I november blir svampskörden liten, även om det ännu inte ligger någon snö. I november är allt omkring dig grått, fuktigt, dämpat. Utom småfåglarna, de talar högljutt om att fröautomaten behöver fyllas på. Vedspisen vill ha mera ved in i huset, den ved som fortfarande väntar på att kapas står i källaren och ropar på dig. Och nu borde du verkligen ta dig samman och röja ur skrubben och köra bort allt som inte kom iväg till någon loppis i somras. November är krävande, allt springer ikapp dig och du kan inte värja dig. Vaknar om nätterna och försöker tömma huvudet på tankar. Inser när du vaknar nästa gång att du faktiskt somnat om. Och då vill hunden ut.

November kräver av dig att du överlever. Och det gör du, Agnes också. Men nog kunde året undvara november. Det är mammas födelsedag idag, hon fyller 105 år. Hon slipper numera alla krav. Vila i frid mamma. Tror hon ser mormors burk för snören (hål i locket) där mellan morteln och kaffepannan.