beskrivarblogg

Agnes undrar var orden finns innan de hamnar under hennes fingrar och på datorskärmen. Någon del av henne vet detta, och släpper fram dem när det passar, men vem passar det? Inte alltid Agnes.

Nu vet hon i alla fall att hon kallade sonen deras Moffe, då när han var liten och det passade. Storebror visste, Agnes hade glömt. Intressant (eller något annat mest intetsägande ord) att brorsan visste, Agnes skulle aldrig ha kommit på tanken att fråga honom rakt av.

Idag har hon kapat rådjursskankar (bog med vidhängande långa ben) som jagande sonen delat med sig av. Tur att hon har vedkapen i källaren, nu får resten plats i frysen och kanske till och med i grytan. Benen får samsas med andra ben och bli buljong till grönsakssoppa framöver.

Agnes är hemma igen. Vimsan har varit ute, kommit in och ätit lite och är nöjd att vara inne. Fågelfrö har fyllts på, men det har inte fåglarna upptäckt ännu. Packningen är undanplockad, böcker paketerade och hämtas förhoppningsvis av Postnord lite senare under eftermiddagen. Det är skönt att vara i sin egen tystnad, hörapparaterna får vila när Agnes är ensam. Vedspisen brinner. Frid. Utom för borttappade ord och okända ord…

Vem är den morsa som glömt sin döda sons smeknamn som liten unge?

Agnes minns inte längre, var det Moffe, Mulle? Snufffjuff var nog en katt en gång. Och Mulle ett grannbarn. Kanske grannbarnen och bröderna vet – hon gör det inte. Det gör henne ont. Inte för att han senare i livet passade ihop med det smeknamn hon haft för honom, det som kanske inte han heller kände igen. Men för att hon glömt.

Hon har glömt mycket, en del har hon medvetet önskat glömma, annat har halkat med på köpet. Ibland kan hon komma tillbaka till det glömda genom att låta några timmar gå, slappna av och så finns ordet eller namnet där igen. Än så länge.

Sonen finns där, mannen hennes också – i olika skiftande skepnader. Inga spöken, men vaga i konturerna och mera tystlåtna än i livet, åtminstone mannen hennes. Sonen var oftast tämligen tyst.

Båda är de aktiva i henne nu, de senaste dagarna – tillsammans med ännu en död människa, en dotter till en vän på Facebook. Hennes meddelande får fortfarande Agnes att gråta. Döden och livet hänger ihop, gör varandra mera påtagliga och intensiva. Gör döden livet mera levande, och tvärtom? Vad Agnes nu försöker mena med den meningen…

Agnes är trött på alla glada nyårsfirande lyckade människor, alla som har en älskad människa bredvid sig (eller åtminstone i livet), alla som planerar och avger löften inför ett nytt olevt år. Ett år som precis som vilket år som helst är fyllt av möjligheter – och annat. Själv känner hon just nu mest för ”annat”. Hon kan inte riktigt få sig till att uppamma tron på ett härligt och glädjefyllt år, ett liv med goda samtal och önskad samvaro med människor hon tycker om. Älskar är ett för stort ord numera.

Varför är det så helvetes svårt att försona sig med döden? Agnes klarar inte av det. Hon lyckas hålla den ifrån sig hyfsat ibland, men så dyker den upp igen. Kanske inte i hennes egen värld, men i närheten.

I hennes värld har döden varit alltför närvarande de senaste åren – eller är det så att Agnes blivit så gammal att döden finns hos henne mer eller mindre hela tiden? Hon kan inte minnas att hon funderat så mycket över döden förr, trots att den infann sig då också. Den död hon minns, utan att minnas honom, är hennes döde farfar. Hon var bara nätt fyra år när han dog, men hans död var påtaglig för henne länge. Hon hade en död farfar, en konstig sorts fascination som hon antagligen inte begrep någonting av. Fortfarande begriper hon ingenting, hon vet bara att döden hela tiden är henne i hasorna, på ett eller annat sätt. Henne och alla andra.

Sonen deras har i alla fall alldeles nyss fått en fin gravsten. Hans dotter har gjort ett fint val. Hans föräldrar är glada, tacksamma och ledsna.

Det verkar som om den som skriver något idag bör få ur sig klokskaper kring året som gått och välformulerade önskningar inför det kommande. Agnes känner inte för varken det ena eller det andra.

I den mån det blir några ord idag lär de handla om annat, vad vet hon för ögonblicket inte. Lite krymper hon inför tanken på att hon snart fyller år igen. Modet att leva känns mindre för varje födelsedag. Egna sorger, andras sorger, allas sorger börjar bli för många och för stora, för totalt obegripliga. Hon rymmer dem inte, men de tar sin plats ändå.

Någonstans därinne i henne där drömmar gömmer sig finns ett spår av en vilja, en skymt av kraft, ett stråk av glädje. Det är svårt att hitta dit. För mycket bråte i vägen, för mycket ledsnad, för mycket ”det var inte så här det skulle bli”. Ibland anar hon sig därinne, känner igen sig. Vill hitta dit, tappar bort sig. Låter sig försvinna i vardagsgöromål och struntsaker, sudoku och Facebook. Böcker som beskriver andra människors drömmar, inget som har med Agnes att göra. En mening här och där kunde vara hennes, är det inte, men pratar med henne ändå.

Medan hon skriver detta planerar hon kvällens middag, lammfilé med potatisgratäng och champinjoner, bubbel. Färska (? import från Sydafrika) hallon och blåbär, lite vispad grädde till. Eftersom mannen i huset inte längre dricker något med alkohol i blir det Juhlins franska alkoholfria bubbel för hans del, Agnes håller sig till det godare. Syrrans nyårsaftonslunch står de över, förkylningar ska inte spridas i onödan.

Hennes hjärna har plats för alltför många spår samtidigt. Det splittrar och förhindrar att hon dröjer tillräckligt länge i tankegångar som kanske vore värda det.

Och visst önskar hon att det nya året ska bli ett bra år, kanske till och med ett bättre år än det som snart är slut. Många behöver hopp och glädje, medmänsklighet och omtanke – Agnes vill möta detta för egen del och kanske kunna dela med sig till andra. ”What goes around, comes around.”

Idag är en sån där dag då jag inte orkar läsa andras böcker. Jag behöver skriva min egen, min eller Agnes.

Hela dagen har jag en FB-vän i tankarna. Vi har aldrig träffats, men idag fick hon besked att hennes dotter dött. Och hon skrev ”hjälp mig”. Det kan jag ju inte, och ingen annan heller av alla som berörts av hennes bön. Men jag delar hennes smärta, jag känner hennes sorg inför det obegripliga som hänt. Inte hjälper det henne nu, jag föreställer mig att hon försöker släppa in beskedet om dotterns död i sig och att hon med allt hon har protesterar mot döden, och livet.

Det är grymt det där livet som låter våra barn dö före oss gamla. Jag gråter inombords över hennes sorg och över min egen, och allas. Alla som förlorat någon de älskar, barn, man, hustru, föräldrar. Än grymmare är livet och döden i de länder där våldet är vardag och kriget inte bara något man läser om.

Agnes vill inte bli skriven idag. Hon vill gömma sig och dra sig tillbaka från världen, från alla och allas världar. Vill inte lyckönska inför ett nytt år, vill inte skåla i bubbel och äta ännu mera god mat. Men hon kommer att göra det, i morgon. Kanske skriver hon till och med något, eller så gör Agnes det…

Idag är jag med dig, kära FB-vän, du finns i mina tankar och jag önskar dig kraft att leva det liv som nu är ditt.

Igår läste Agnes om en nyförlovad man, 104 år. Han dansar ett par gånger i veckan med sin fästmö som är 72. ”Världens äldste nyförlovade man” fick han förstås heta… Vad vill Agnes ha sagt med detta – jo, han dök upp när hon tänkte på att hon själv fyller hundra om tjugofem år. Levande eller död, men nyförlovad är hon nog inte. Dansar två gånger i veckan lär hon inte heller göra.

För ögonblicket sitter hon vid köksbordet, Vimsan har kommit in igen och sitter på fönsterbrädan där värmen från elementet går upp. Fåglarna äter sina frön. Eftersom Agnes åt frukost redan klockan sex har hon hunnit med att fika också. Hela långa söndagen ligger framför henne. Vad ska hon göra? För ”göra” är ett sätt att fylla sin dag, när den är tom på annat.

Hon skulle kunna koka lingonsylt, har lingon i frysen – men varför det, när hon fortfarande har sylt i kylen. Ett kålhuvud väntar på att hon ska inspireras att till exempel göra kålpudding. Än har det inte hänt. Hon har inte tillräckligt med mjölk hemma, annars hade det varit en bra idé att göra ett lass tunnpannkakor. De flesta skulle då bli crèpes senare, med svamp eller räkor. Det får vänta. Liksom Janssons frestelse, hon har bara en burk ansjovisfiléer och ingen grädde.

Så går tankarna. Hon sitter kvar vid datorn medan kaffet kallnar och ljusen brinner ner.

Agnes har just raderat två rader om snö och vakna mitt i natten. Det var inte intressant ens för henne själv, och om inte annat så skriver hon också för syrran som brukar läsa det mesta på bloggen. Och Skrivmoster och A-lott.

Nu sitter hon här och kräver av sig själv att hon ska åstadkomma något intressant. Det ordet är ett av de mest till intet förpliktigande ord som finns, det har hon alltid hävdat. Därmed passar det förmodligen bra i det här sammanhanget. Det säger ingenting.

En ljusstump flämtar i vedspisen och tänder kanske veden därinne. Vimsan tror att hon vill ut, men vänder på tassen när hon ser snön utanför ytterdörren. Till nästa gång. Så håller vi på, det vore onekligen praktiskt att få kattluckan monterad. På torsdag kommer kanske sonen med ved, då fixar han luckan också.

Fröautomaten behöver förmodligen fyllas på, Agnes har inte sett någon anstormning av fåglar ännu. De kanske sover fortfarande, även om tisdagen ljusnar därute. Hon får halka ut om en stund och kolla, det syns inte inifrån om det finns frön kvar.

Intressantare än så blir det inte just nu. God morgon.

Har Emma Schapplins röst i öronen, Carmine meo. Önskar att jag kunde italienska, men språket är njutbart även utan kunskapen. Sitter här och vill skriva, men gör det inte. Kanske får musiken mig att släppa taget om vad det nu är jag håller så hårt i. Alla de ord jag skrivit, nej inte alla, många av orden har samma tema. Sorg, kärlek, saknad, död, egna katastrofala val, åldrande, mammas händer och skäggstrån på hakan.

”Blunda” var ett råd från en skrivande människa. Blunda för att få tillgång till den halva trans som kanske blir kreativ. Jag kan skriva läsbart också om jag blundar (tack igen fru Lindström på Stockholms Stads handelsskola för länge sedan). Men inte hamnar jag i just något förhöjt medvetande, inte ens i det undermedvetna. Än, det kanske kommer. Just nu gör jag bara bokstavskombinationer som kan kallas ord.

Hörlurarna är fantastiska nu när de fungerar med min dator. Till och med mina klena öron hör och uppfattar nyanser i musiken, det gör mig tacksam. Talade med en man för ett tag sedan, han kunde/ville inte använda sina  hörapparater – de kliade och kändes obekväma. Mina är också sådana, men jag slipper dem bara när jag är ensam hemma. Hur ska jag annars veta vad jag missar? Vet ju att jag ibland inte hör vad som sägs även med apparaterna. Många pratar idag så fort, jag minns inte att det alltid varit så. Kanske.

I någon nylig bok ville huvudpersonen uträtta något i livet, något minnesvärt. Det enda minnesvärda jag gjort är mitt katastrofala spelmissbruk. Många minns och förfasar sig säkert fortfarande. Jag vet att jag spelmissbrukade, men vet inte om jag minns det. Ibland känns det nära inpå, ofta långt borta och längesedan. Och för mig är det inte minnesvärt, inte skammen, inte sorgen, inte sveken. Mot mig själv och mannen min. Mot alla som haft förtroende för mig och mitt sätt att vara. Idag skäms jag inte på samma sätt som då, när allt avslöjades. Tiden har dimmat till skammen, och det är jag glad för.

”Skuldsanering pågår” stod det i den kreditupplysningsupplysning som låg i brevlådan häromdagen. Svea Inkasso ville åter undersöka min kreditvärdighet. Varför vet jag inte. Men ordet ”skuldsanering” är ett fantastiskt svenskt ord, i det här sammanhanget handlar det enbart om pengar och pekuniära skulder.

Tid och åldrande, sämre kom-ihåg kanske skuldsanerar alla de andra sorternas skulder. Tror det är så, eftersom jag idag inte känner mig skyldig. Antagligen har jag alltid varit duktig på att medvetet skyffla undan sådant hos mig själv som jag inte velat stå för, inte ville veta om mig, eller om det liv jag hade. Numera är det livet så tömt på innehåll att det får duga utan skyfflande.

Klagar gör jag ofta, tycker synd om mig även om jag klär det i andra ord, vill ha annat än det jag har. Då behöver jag påminna mig att det är jag själv som skapat mitt liv, då och nu. Och att jag fortfarande har någon gnutta skaparkraft kvar, ett tag till.

Ikväll ska jag alldeles ensam äta forellrom. Ostron får vänta tills någon annan öppnar dem, när jag själv gör det blir de fulla av skalsmulor och ser inte roliga ut – även om de smakar lika gott som alltid. Saknar ostron också.

När jag tittar på Youtube-listan med förslag finns där en ”Happiness Frequency” som ska hjälpa hjärnan att frigöra serotonin, dopamin och endorfin – vem vet att jag kanske behöver sådant? Lite ruggigt när jag nyss skrivit om att skriva i någon sorts annat medvetande är det proppfullt splittrade vanliga tillståndet… När jag lyssnar blir jag mest less – vilken av hormonerna ovan som åstadkommer det vet jag inte. Färdiglyssnat.

De här två fattas också.

Hennes är varken århundradets kärlekssaga eller kärlekskrig. Hennes är ingenting, just nu ingenting.

”Den jag tyckte om är död” sade en vän för ett par år sedan, nu säger Agnes detsamma. Han är död. Agnes är fattigare. Han var inte hennes ”raison d´être” då när han levde. Nu när han inte finns längre känns saknaden större än kärleken många gånger gjorde. Någon har skrivit något om detta, Agnes minns inte vem.  Det som fattas blir större än det som var… (Julian Barnes´ Livslägen?)

Ett enda liv är för kort för kärlek och död. Ändå är det ibland för långvarigt. Agnes borde naturligtvis inte gny. Det gör hon ändå.

Blåmesens fjädrar rufsar till sig i vinden, nötväckan får skägg. Agnes eget hår står på ända när hon tar sin korta promenad ner till sjön och hem igen. Kall vind, men fortfarande plusgrader.

”Jag väntar vid min mila medan timmarna lida” diktade Dan Andersson.

Agnes väntar också, utan mila, på att timmarna ska gå, bara gå. Låta kvällen komma så att hon kan lägga sig och kanske sova, kanske drömma. Hon tar en pepparkaka till medan klockan går sakta. Än flyger fåglarna till fröautomaten utanför fönstret, det har inte börjat mörkna och himlen är inte mulen, bara här och där täckt av moln. Månen har flyttat utom synhåll, solen har inte visat sig alls idag. Ändå är den på väg ner långt borta över skogen i väster. Molnen där lyser.

Hon har varit ut en kort vända, har städat och diskat, sett till att Vimsan fått sitt p-piller. Hon har ätit soppa till lunch. Läst ut en av sonens fantasyböcker, del 2 ligger och väntar på köksbordet. Det gör också Ebba Witt-Brattströms bok, Århundradets kärlekskrig, liksom hennes fd makes, Horace Engdahl, bok Den sista grisen. Just nu orkar hon inte läsa någon av de senare böckerna. Kultureliten är deprimerande.

Agnes har överlevt november utan att känna sig alltför mörk till sinnes, Näsåker var hjälpsamt. Nu är hon hemma, och hon är less som om det fortfarande vore november, hennes ”favoritdepparmånad”. I Vårdguiden läser hon om olika knep för att ta sig igenom mörkret så här års: gå ut, ät bra, omge dig med människor du tycker om, beröring, ha kul… Ungefär. De två första punkterna fixar även Agnes, resten är det sämre med. Mannen hennes fattas, han var oftast den hon tyckte om, den som rörde vid henne, den hon hade roligt med. Tillräckligt med sömn och motion ska också vara med på den mentala checklistan – sedan är det ”bara” att inrätta sig därefter… För det mesta kommer Agnes i säng i vettig tid (ibland för tidigt), men motion/träning sysslar hon inte alls med. I Näsåker simmade hon och åkte spark, promenerade långt – inget av detta gör hon hemma. Nu ska hon i alla fall gå till brevlådan en sväng. Kort, men alltid något. Nu är det svart därute.