beskrivarblogg

Alla dessa tevekvinnor med sina fantastiska (ibland inte) ögonbryn numera. Agnes är smått avundsjuk, hon har just aldrig haft några synliga ögonbryn. När hon försöker ge dem lite färg ser de bara märkliga ut. Ögonfransarna har heller aldrig varit särskilt påtagliga, nu mindre än någonsin. Somligas ögonbryn är kanske tatuerade,  bortrakade och därefter ditmålade – och, ibland ser de verkligen inte ut att höra hemma i det ansikte de har.

När hon emellanåt slänger ett öga på teveprogrammet blir hon också alldeles fångad av hur många programledare, män som kvinnor, pratar med händerna när munnen också går för fullt. Några viftar väl mycket (Vetenskapens värld), andra uthärdligt mycket. Och man nickar, betonar hipp som happ och i onödan, ungefär som den skribent som använder kursivering för att verkligen understryka vikten av det som framförs. Agnes har liten tolerans. Mindre än förr, och den har aldrig varit så stor när det gällt språk och framförande av ord i någon form.

Var därmed både ögonbryn, fransar och icke-handviftande bättre förr? Är detta bara gnäll från en sur gammal kärring? Förmodligen, åtminstone från en som just nu är orimligt uttråkad och inte har bättre för sig än skriva detta. Laxpuddingen var åtminstone god, och blir en middag till!

Fingrarna kliar av lust att skriva? Ångest att skriva? Att inte skriva? Agnes vet banne sig inte vad som pågår, men något är det. Hon gör laxpudding i köket, förbereder åtminstone, än är det inte dags för ugnen. Hon har varit ner och sopat ren bilen från all snö. Fixat frukost, diskat, fikat två gånger. Duschat och tvättat håret. Rastlös väldigt bokstavligt. Fd maken mår bättre och har idag varit iväg och klippt håret.

Nu försöker hon läsa en fantasybok på engelska, det är inte språket som tar emot, hon är bara för ögonblicket innerligt trött på allt vad fantasy heter. Trött på trollkarlar och häxor och demoner, alver och annat konstifikt. Igår var Agnes hem till sonen och kollade i hans överfulla bokhyllor. Alltför mycket fantasy och ganska självklart inte en feelgood bok så långt hennes ögon kunde se…

Hon vill ha en lagom feelgood roman, med kärlek och förmodligen svek, och någon sorts lycka på tampen. Typ Olivia Goldsmith (hette hon väl, författare till Second Wives Club och död efter någon sorts skönhetsingrepp innan hon hann skriva särskilt många fler böcker). Väldigt amerikanska förstås, de tilldrar sig i USA, men tämligen välskrivna och trevliga att läsa, faktiskt omläsbara också. Hon vill just nu inte läsa något litterärt, eller duktigt nyutkommet, eller klassiskt. Bara tömma hjärnan och försvinna in i en annans värld en stund.

Agnes såg en intressant kommentar på Facebook – poeten Sam Carlquist läste en lyrikbok av Lars Forsell, inköpt på antikvariat. Boken hade många rader understrukna, och dagens poet fann sig läsa gårdagens poet tillsammans med en okänd läsare. En på något sätt fascinerande tanke.

Men, här sitter hon nu med The Demon King av någon som heter Cinda Williams Chima. Inte dålig, men just inget för Agnes just nu. Laxpuddingen ropar på henne, den ska in i ugnen med sina tunt skivade potatisskivor, förstekt lök, strimlad lax, dill och äggstanning. Boken får vänta.

Både yngste sonen och hans pappa hostar och mår dåligt, kanske influensa, kanske ”bara” en rejäl förkylning. Vilket som, de behöver viss assistans. Har handlat åt båda, fd maken har rakat sig och krupit i säng igen. Han hade frossa, som nog gått över nu när han ligger igen. Inte hög feber, väljer att känna på pannan i stället för att nyttja termometer. Igår ringde han ”kan inte ta mig upp ur sängen”. Den färden från Norrtälje till Sundbyberg gick fortare än någon gång tidigare. Eftersom han lät som vanligt tillät jag mig att inte tro på ännu en stroke…

Ingen stroke, men skruttig. Idag åkte jag tillbaka hem till mitt och hämtade det jag inte fick med mig igår – till exempel Vimsan. Och kläder, kattmat, tvätt som jag kan passa på att fixa här i bättre tvättstuga än min. Något att läsa. Diskade gårdagens frukostdisk dessutom. Sitter här nu i fåtöljen i hans vardagsrum, han ligger i sängen. Han har ätit frukost och en semla på eftermiddagen. Hostar. Sonen har mat till kvällen, och hans mamma fick med sig några möjligen läsbara fantasyböcker. Livet pågår.

Just nu vacklar en vissen gubbe in för att ändå se på teve. Tyder på viss återhämtning – eller inte.

Någonting gör att Agnes just nu är överkänslig när hon läser böcker. Hon slutar genast läsa när hon tror att något otäckt kommer att hända, läser inte thrillers över huvud taget, men vill heller inte läsa om trolösa och svekfulla relationer, inte om plötsliga dödsfall, inte om sjukdomar. Hon börjar gråta mitt i läsandet, fortfarande förutsatt att språket inte är alltför taffligt. Då blir hon arg i stället.

Så här har hon inte varit förut. Hon har kunnat hålla eländet ifrån sig, både det egna och andras. Nu klarar hon inte det längre. Förra veckan läste hon på Facebook hur en av vännerna där förlorat sin dotter, helt oväntat. Det kändes som en spark i magen när Agnes läste orden, och hon tänker varje dag på vännen som hon aldrig träffat. Hon begriper att det är hennes egen sorg och chock över sonens död för snart fyra år sedan som plågar henne. Igen och hela tiden, men på senare tid ändå på ett mera lågmält sätt. Nu rasar den omkring i henne, den (eller något annat) får henne att ligga sömnlös, tills hon vaknar trött.

Hon lagar sin mat, tvättar, bäddar rent, städar, matar katten. Duschar och tvättar håret. Och famlar sig omkring i vardagen utan styrsel. Tvingar sig att ta en kort promenad, får sig att skicka iväg beställda böcker, läser några kapitel i ett manusuppdrag. Hör efter att fd maken har mat hemma och att yngste sonen kan hjälpa honom att handla i veckan. Ser till att lägga in de betalningar som inte är automatiska. Vinterdeprimerad har hon varit förr, det här känns annorlunda även om mörker och kyla inte precis är hjälpsamt.

Hon läser om äventyr långt tillbaka i tiden, historiska människor som det är lättare att distansera sig från. Och hon läser om böcker där hon vet vad som kommer att hända, även om hon glömt exakt hur det går till. Men hon har inte riktigt den läslust hon haft hela sitt liv, bara två böcker just nu bredvid sängen.

Snart blir det vår igen.

Agnes kan inte sova. Nu sitter hon vid köksbordet med en mugg te, klockan är elva och det är svart natt. Vimsan knallar omkring i huset och undrar vad Agnes håller på med. Det gör Agnes också. Vedspisen har slocknat, det är runt noll ute och lite väl svalt inne. Varmt te blir bra.

När hon ligger där i sängen och inte somnar far allt möjligt runt i huvudet. Halvt ihågkomna namn, människor från länge sedan, döstädning – vad i all världen ska hon göra med alla pinaler hon inte använder. Alla snapsglas till exempel, numera dricker hon aldrig snaps. Och nysilverbesticken, skålar och vaser och vackra, onyttiga ”saker” av alla de slag. Tavlor hon inte längre vill ha på väggarna. Kläder hon inte behöver. Långfärdsskridskorna, knappt använda. Kastspöet med tillhörande fiskedrag. Cykeln som bara står oanvänd i källaren. Alla vackra, små och stora, dukar som hon inte heller använder idag. Linneservietterna tänker hon slita ut i daglig användning.

Det är då Agnes stiger upp igen och lämnar sängvärmen. Åtminstone för någon timme.

Det blir för trångt i huvudet med alla frågor som inte har några självklara svar, som hon kanske inte ens vill besvara. Hon vet till exempel att hon mycket väl skulle kunna kasta alla fotografier från åren i USA, det är bara hon själv som kanske vet vilka människorna är och vad de gjorde när korten togs. Alla bilder i datorn på huset i Västmanland och mannen hennes, de betyder ingenting för någon annan än Agnes. Hon tittar på dem ibland, och blir mest ledsen.

Tankarna och surret försvinner inte bara för att Agnes går ur sängen. Men om hon skriver en stund kan hon släppa en del och låta hjärnan ta igen sig. Nu ska hon fortsätta läsa Magnus Alkarps bok ”Mästaren vid vägens slut” – en fascinerande och imponerande historisk skröna som gör Nikodemus Germanen levande idag, trots att hans tid var sjuttiotalet efter Kristus.

Agnes undrar var orden finns innan de hamnar under hennes fingrar och på datorskärmen. Någon del av henne vet detta, och släpper fram dem när det passar, men vem passar det? Inte alltid Agnes.

Nu vet hon i alla fall att hon kallade sonen deras Moffe, då när han var liten och det passade. Storebror visste, Agnes hade glömt. Intressant (eller något annat mest intetsägande ord) att brorsan visste, Agnes skulle aldrig ha kommit på tanken att fråga honom rakt av.

Idag har hon kapat rådjursskankar (bog med vidhängande långa ben) som jagande sonen delat med sig av. Tur att hon har vedkapen i källaren, nu får resten plats i frysen och kanske till och med i grytan. Benen får samsas med andra ben och bli buljong till grönsakssoppa framöver.

Agnes är hemma igen. Vimsan har varit ute, kommit in och ätit lite och är nöjd att vara inne. Fågelfrö har fyllts på, men det har inte fåglarna upptäckt ännu. Packningen är undanplockad, böcker paketerade och hämtas förhoppningsvis av Postnord lite senare under eftermiddagen. Det är skönt att vara i sin egen tystnad, hörapparaterna får vila när Agnes är ensam. Vedspisen brinner. Frid. Utom för borttappade ord och okända ord…

Vem är den morsa som glömt sin döda sons smeknamn som liten unge?

Agnes minns inte längre, var det Moffe, Mulle? Snufffjuff var nog en katt en gång. Och Mulle ett grannbarn. Kanske grannbarnen och bröderna vet – hon gör det inte. Det gör henne ont. Inte för att han senare i livet passade ihop med det smeknamn hon haft för honom, det som kanske inte han heller kände igen. Men för att hon glömt.

Hon har glömt mycket, en del har hon medvetet önskat glömma, annat har halkat med på köpet. Ibland kan hon komma tillbaka till det glömda genom att låta några timmar gå, slappna av och så finns ordet eller namnet där igen. Än så länge.

Sonen finns där, mannen hennes också – i olika skiftande skepnader. Inga spöken, men vaga i konturerna och mera tystlåtna än i livet, åtminstone mannen hennes. Sonen var oftast tämligen tyst.

Båda är de aktiva i henne nu, de senaste dagarna – tillsammans med ännu en död människa, en dotter till en vän på Facebook. Hennes meddelande får fortfarande Agnes att gråta. Döden och livet hänger ihop, gör varandra mera påtagliga och intensiva. Gör döden livet mera levande, och tvärtom? Vad Agnes nu försöker mena med den meningen…

Agnes är trött på alla glada nyårsfirande lyckade människor, alla som har en älskad människa bredvid sig (eller åtminstone i livet), alla som planerar och avger löften inför ett nytt olevt år. Ett år som precis som vilket år som helst är fyllt av möjligheter – och annat. Själv känner hon just nu mest för ”annat”. Hon kan inte riktigt få sig till att uppamma tron på ett härligt och glädjefyllt år, ett liv med goda samtal och önskad samvaro med människor hon tycker om. Älskar är ett för stort ord numera.

Varför är det så helvetes svårt att försona sig med döden? Agnes klarar inte av det. Hon lyckas hålla den ifrån sig hyfsat ibland, men så dyker den upp igen. Kanske inte i hennes egen värld, men i närheten.

I hennes värld har döden varit alltför närvarande de senaste åren – eller är det så att Agnes blivit så gammal att döden finns hos henne mer eller mindre hela tiden? Hon kan inte minnas att hon funderat så mycket över döden förr, trots att den infann sig då också. Den död hon minns, utan att minnas honom, är hennes döde farfar. Hon var bara nätt fyra år när han dog, men hans död var påtaglig för henne länge. Hon hade en död farfar, en konstig sorts fascination som hon antagligen inte begrep någonting av. Fortfarande begriper hon ingenting, hon vet bara att döden hela tiden är henne i hasorna, på ett eller annat sätt. Henne och alla andra.

Sonen deras har i alla fall alldeles nyss fått en fin gravsten. Hans dotter har gjort ett fint val. Hans föräldrar är glada, tacksamma och ledsna.

Det verkar som om den som skriver något idag bör få ur sig klokskaper kring året som gått och välformulerade önskningar inför det kommande. Agnes känner inte för varken det ena eller det andra.

I den mån det blir några ord idag lär de handla om annat, vad vet hon för ögonblicket inte. Lite krymper hon inför tanken på att hon snart fyller år igen. Modet att leva känns mindre för varje födelsedag. Egna sorger, andras sorger, allas sorger börjar bli för många och för stora, för totalt obegripliga. Hon rymmer dem inte, men de tar sin plats ändå.

Någonstans därinne i henne där drömmar gömmer sig finns ett spår av en vilja, en skymt av kraft, ett stråk av glädje. Det är svårt att hitta dit. För mycket bråte i vägen, för mycket ledsnad, för mycket ”det var inte så här det skulle bli”. Ibland anar hon sig därinne, känner igen sig. Vill hitta dit, tappar bort sig. Låter sig försvinna i vardagsgöromål och struntsaker, sudoku och Facebook. Böcker som beskriver andra människors drömmar, inget som har med Agnes att göra. En mening här och där kunde vara hennes, är det inte, men pratar med henne ändå.

Medan hon skriver detta planerar hon kvällens middag, lammfilé med potatisgratäng och champinjoner, bubbel. Färska (? import från Sydafrika) hallon och blåbär, lite vispad grädde till. Eftersom mannen i huset inte längre dricker något med alkohol i blir det Juhlins franska alkoholfria bubbel för hans del, Agnes håller sig till det godare. Syrrans nyårsaftonslunch står de över, förkylningar ska inte spridas i onödan.

Hennes hjärna har plats för alltför många spår samtidigt. Det splittrar och förhindrar att hon dröjer tillräckligt länge i tankegångar som kanske vore värda det.

Och visst önskar hon att det nya året ska bli ett bra år, kanske till och med ett bättre år än det som snart är slut. Många behöver hopp och glädje, medmänsklighet och omtanke – Agnes vill möta detta för egen del och kanske kunna dela med sig till andra. ”What goes around, comes around.”

Idag är en sån där dag då jag inte orkar läsa andras böcker. Jag behöver skriva min egen, min eller Agnes.

Hela dagen har jag en FB-vän i tankarna. Vi har aldrig träffats, men idag fick hon besked att hennes dotter dött. Och hon skrev ”hjälp mig”. Det kan jag ju inte, och ingen annan heller av alla som berörts av hennes bön. Men jag delar hennes smärta, jag känner hennes sorg inför det obegripliga som hänt. Inte hjälper det henne nu, jag föreställer mig att hon försöker släppa in beskedet om dotterns död i sig och att hon med allt hon har protesterar mot döden, och livet.

Det är grymt det där livet som låter våra barn dö före oss gamla. Jag gråter inombords över hennes sorg och över min egen, och allas. Alla som förlorat någon de älskar, barn, man, hustru, föräldrar. Än grymmare är livet och döden i de länder där våldet är vardag och kriget inte bara något man läser om.

Agnes vill inte bli skriven idag. Hon vill gömma sig och dra sig tillbaka från världen, från alla och allas världar. Vill inte lyckönska inför ett nytt år, vill inte skåla i bubbel och äta ännu mera god mat. Men hon kommer att göra det, i morgon. Kanske skriver hon till och med något, eller så gör Agnes det…

Idag är jag med dig, kära FB-vän, du finns i mina tankar och jag önskar dig kraft att leva det liv som nu är ditt.