beskrivarblogg

Kära Agnes. Vad håller du på med, just nu vet jag inte. Och för att kunna skriva behöver jag veta, åtminstone något lite. Du måste inte avslöja allt du gör, inte tala om de hemligheter du kanske fortfarande har – men ge mig en smula. Något att fortsätta brodera på.

Kerstin Svea Dahlén, må hon nu vila i frid, utan oro för något och i trygg förvissning om att Minna också har det bra – Kerstin skrev någon gång i höstas en önskan ”ge mig något att skriva, jag vill leva ett tag till”. Hon fick bara en kort tid. Jag saknar henne, hennes bilder och ord. Men ungefär så känns det också för mig. Agnes, ge mig något att skriva.

Läser på Facebook om de som fått (grattis Anders S till exempel) och de som inte fått författarstipendier. Det skulle inte vara helt fel med 60 000 att åka söderut med, bara för att se om det skulle hjälpa skrivandet. Men, troligen skulle det även då bara bli mera av samma, om ens något.

Sedan igår har jag slitit med att få mina nya hörlurar att fungera, efter att Windows uppdaterats… Åkte in till Elgiganten där lurarna är köpta, men där skulle jag få betala 150 kr för en kvart, eftersom jag inte har betalat (vad?) för ett serviceavtal. Var betänkt på att låta köpet gå tillbaka, men åkte sur hem i stället. Elgiganten har tappat en möjlig framtida kund.

Jag började om, och något gjorde jag tydligen rätt. Nu fungerar lurarna. Ibland blir jag imponerad av mig själv.

Nätväckor och mesar har återupptäckt min fröautomat. Vimsan vägrar att gå ut, ligger på min säng och ser ut att må alldeles utmärkt. Jag har precis fått fyr i vedspisen och köket börjar kännas behagligt tempererat. Väntar fortfarande på lagom korta vedträn. Har nu tagit in det sista av den torra ved jag har. Soppan från igår står på värmning, efter en kall natt ute på trappen.

Det mulnar, kanske kommer snön som lär vara på väg. För min del får den gärna utebli, gillar inte att köra bil när det är halt. Lite snö kommer nu, Vimsan är en pålitlig meteorolog, går inte ut när oväder är på väg.

Jag fick ved som jag beställt här på gården, men vedträna var för långa… Får väl nya, kortare, i morgon. Den här dagen segar sig fram, har gjort grönsakssoppa på buljong av märgben, den räcker flera dagar. Med persiljerot. Har också lagt böcker att hämtas av Postnord i min brevlåda, men än har bilen inte synts till. Och jag har inte fått svar på min undran beträffande kattlucka (till förvaltaren) – den har stått vid ytterdörren i ett par månader nu. Själv fixar jag tyvärr inte att såga hål i dörren.

Skrivandet har lagt sig att vila, okänt för hur lång tid. Redigerandet likaså, kanske återhämtar jag mig efter vistelsen i härliga Näsåker. Även om jag som okänd var i utkanten av alla sammanhang, fanns där en generositet och en känsla av gemenskap som jag saknar här.

Idag vankar jag bara fram och tillbaka, men får inte mycket uträttat. Har i alla fall lagt på det indiska överkastet på ena soffan, det passade perfekt i storlek men är nästan för fint att sitta på. ”Patch work”, handsytt, fint – flera (fast inte exakt som detta) finns på www.essyshantverk.se eller i butiken i Näsåker. Jag rekommenderar ett besök.

Det här är sista kvällen ensam i Johannas lägenhet i Näsåker. I morgon kommer hon hem, och på tisdag eller onsdag (beroende på väder och väglag) åker Agnes hem igen. Just nu har hon läst ut de böcker hon vill läsa, och hon har flyttat sina egna texter tillbaka till plastbacken för vidare transport hem. Nyss öppnade hon en bok från Johannas bokhylla, men insåg att den dels var satt med för liten grad, dels var ordet ”ehuru” ett av de första hon kunde läsa. Även om bokens berättelse tilldrog sig i början av 1800-talet är ehuru ett omöjligt ord för Agnes del. Hon kan varken läsa det eller använda det.

Så här sitter hon nu. Inget att läsa (det finns böcker i mängd i huset, handlar mest om vilja), ett glas vin bredvid datorn och funderingar på att packa, och hur att packa. Det lyser från grannen  genom kattluckan. Varje morgon när Agnes går in på toa tvekar hon inför att spola för att inte väcka den som kanske sover.

Hon slänger lappen med Badhusets öppettider, den behöver hon inte längre. Agnes har simmat tillräckligt många vändor för att känna att hon använt månadskortet väl. Att det dessutom kunde kombineras med bibliotekslån av läsvänliga böcker är hon enbart glad över. Spark har hon också åkt, för första gången på alla år sedan hon var liten. Sisådär sextio. Härligt.

Katten Stina har varit inne och blivit vederbörligt klappad och kelad med, inte i famnen, men väl runt benen. Agnes ben. Stina är ännu en halvskygg katt som inte riktigt vet om hon kan lita på den där människan som finns här nu, i stället för den som brukar finnas här. Hon sover hos grannen, äter hos Agnes. Hon beter sig ungefär som Agnes Vimsan, som är anmärkningsvärt avslappnad med sin tillfälliga handhavare, Agnes fd man. Inte med Agnes.

Katter, människor – vem litar på vem och varför? Vad behövs för att en annan människa ska lita på Agnes, och vad behöver Agnes för att lita på någon? Det får hon nog fundera på, Agnes.

Hennes huvud surrar av ansikten och namn, hon vet att hon inte kommer ihåg alla – men någon var snäll och kommenterade ”vi hälsade för ett tag sedan, men det kan du inte komma ihåg, du möter många obekanta – men jag minns, du är enbart en för mig”. Agnes är tacksam för den kommentaren. En annan trodde att Agnes kanske hade svårt att minnas ansikten, när hon första gången de möttes för andra gången inte kom ihåg, utan talade om igen vem hon var…

Det är innehållsrikt att komma som absolut utomstående till ett nytt ställe, som Agnes till Näsåker. Hon tycker om byn (rätt benämning?), hon tycker om det hon mött och sett av människorna här, hon älskar älven och naturen och tjurarna i hagen. Badhuset, biblioteket, massagen hos Nina, Ingelas café och hembakta bullar, kyrkogården och församlingshemmets sopptorsdagar. När hon tankade i Sollefteå fick hon hjälp av Torbjörn som visade sig bo i Näsåker och därmed kunde tala om hur hon skulle åka och hur långt det var dit. Hon vill komma tillbaka.

Helen i Coop frågade om hon skulle kunna tänka sig att bo i Näsåker. Och Agnes hörde sig själv säga ”ja – men det blir nog inte aktuellt, eftersom jag bor bra där jag bor”. Båda lätt förvånade över svaret. Det känns sant, Näsåker är ett samhälle där Agnes kan tänka sig att bo in sig, lära känna människor, leva och låta leva. Samtidigt är hon klar över att hon är gammal, kanske inte direkt i den ålder som Näsåker behöver, hon blir förmodligen inom rimlig tid en människa som kräver mer än hon bidrar med.

Hur som helst, Agnes är tacksam – över att Johanna låtit henne disponera hennes hem under fyra veckor och över att hon själv faktiskt bestämde sig för att hon ville detta. Tack till dig och till mig.

Nu längtar hon hem till sin vedspis, hur sotig hon är blir varje gång hon ska tända den.

När en man fyllt 84 skriver någon på FB ”fantastiskt vad pigg och fräsch han ser ut” –  Agnes hatar att en åldrande människa förmodas skola se pigg ut (skit i meningsbyggnaden, den som vill förstå förstår). Hur gick det till när vi gamla plötsligt får pluspoäng för att vi är pigga eller åtminstone ser så ut? Vill just nu inte ens vara pigg, än mindre få det skrivet på näsan.

För ett antal år sedan skulle ingen ha sagt ”pigg” om Agnes, nu riskerar hon det ju äldre hon blir. Torftigt. En förminskning av livet som äldre människa, en etikett som är ”patronizing” vad det nu kan heta på svenska. En av många etiketter som Agnes inte vill ha.

Detta apropå bilden av en man på Facebook, som såg alldeles normal ut för sin ålder – vare sig pigg eller annat.

För övrigt, medan Agnes ännu morrar – så tycker hon inte om bruket av ”en” i stället för ”man”. Inte ens om det sker i någon sorts superfeministisk anda, möjligen om det är dialektalt – men den dialekten tycks sprida sig snabbt… Inte hit dock.

Pigg?

Söndag förmiddag. Lagar mat och läser Bergets skugga (Gregory David Roberts, Brombergs förlag) parallellt. Indien i boken och förmodligen i verkligheten myllrar av personer och händelser, filosofiska tankar och brottslighet.

Nu står en gryta med chili con carne och svalnar på spisen, Johanna kommer hem i morgon vid sextiden och det får bli middag då. Nu är klockan är halv tolv och Agnes ska strax klä på sig, eller kanske vänta tills hon tar på sig sin enda klänning inför eftermiddagens afternoon tea på Gästis. Onödigt att klä sig två gånger, ingen ser henne i morgonrocken ändå.

Det hundpromeneras utanför köksfönstret, här finns många hundraser representerade. En flicka åker spark med sin lilla hund bredvid, både sparken och hunden stannar ofta. Natten har varit kall, syns på bilen, men det verkar inte vara något vidare sparkföre. Någon kommer in därnere, Agnes märker det på ytterdörrens duns när den stängs. Kanske Nick som jobbar med sina bilder, kanske någon som förbereder eftermiddagen. Nu kommer Anna fullastad med kassar, hon är en av två som bjuder in idag.

Agnes tänker på mannen sin, och hur han skulle ha gillat Näsåker. Han skulle efter fyra veckor vara bekant med de flesta som bor här, och hon skulle fått bekantskapen ”på köpet”. Agnes är inte som han, hon har ändå mött och pratat med många här, fler än hon brukar ta kontakt med. Hon är socialt obegåvad, han var begåvad. Det var mycket hon fick vara med om som annars inte skulle ha varit hennes minnen idag. Han fattas, här också. I veckan åker Agnes tillbaka hem till sitt.

Krångelmeningar blir det när hjärnan inte har klart för sig vad som ska skrivas och ändå anstränger sig.

Agnes är färdig med redigeringen av en kunds bok. Skönt.

Dagen har hon i stället ägnat åt att gå igenom egna texter, från de senaste åren. Nu är hon uttröttad, dränerad på energi, och vill bara gå och lägga sig. Somna utan drömmar, sova till i morgon bitti. Hon har påmints om sorger (och för all del glädjeämnen också, några) som hon gömt längst in i sin hjärna. Hon har tvingats inse hur hennes liv faktiskt sett ut, och att de bilderna inte alltid stämmer överens med den uppfattning hon vårdar numera…

Det är utmattande.

Nu är en del papper förpassade till botten på den stora plastbacken alltihop har legat i. De känns inte användbara. Andra ligger i en hög på köksbordet, en stor hög. Kanske kan hon fortsätta bearbeta alla de orden, och få till någon sorts struktur. Men inte just i kväll. Nu ska hon dricka ett glas vin, och kanske börja läsa om Bergets skugga, fortsättningen på Shantaram, av Gregory David Roberts. Den är tillräckligt fylld av människor och annorlunda liv, indiskt liv, för att ockupera hennes ständigt pladdrande hjärna och få tyst på den en stund. Det behöver hon nu. Plus en islykta som lyser i mörkret – men det får bli när hon kommer hem.

En melankolisk dag, lyssnar nu till Leonard Cohen och blir inte direkt upplyft av det. Vill samtidigt inte stänga av musiken. Det har slutat snöa, alltid något. Och ”Halleluja” och ”Dance me to the end of love” med Cohen är vackra.

”I sin krafts dagar” sade Hans idag om den Hans som dog för några veckor sedan. Det är ett vackert uttryck, ord som berättar om ett levande liv, också om det är länge sedan. Agnes funderar över när hon möjligen var i sin krafts dagar? När sönerna växte upp och hon emellanåt var utmattad av att fostra och hushålla och småningom jobba heltid – då kanske. Inte för att det någonsin kändes som om det var tillräckligt, men nog var det mera kraft än idag. Nu har hon tid, men inte ork eller kanske snarare, inte lust. Hon lever, men om det är ett levande liv vill hon inte just nu fördjupa sig i, mer än så här.

Bytte musik till Missa av Carl Orff Chor Marktoberdorf. Bedövande vackert, kanske vad Agnes behöver idag. Tacka vet jag vänner med musikkunnande och –smak. Tack Johanna B-Å.

Snöplogen far förbi. Hoppas den lämnar lite sparkföre kvar. Hon förbereder lax i ugn med citronsås (färdigköpt) och kokt potatis till, vitt vin. Radiotjänst ringer från hemligt nummer och undrar om jag inte möjligen har skaffat mig teve nu? Nej. Vilket jobb, att ringa runt och fråga folk om de har teve…

En kär vän är död. Vi har aldrig träffats annat än på Facebook, men vi tyckte om varandra. Nu är Kerstin Svea Dahlén död, och jag tänker på hennes Simon. Och på katten hennes. Och resten av hennes familj, barnbarnen – alla andra som också saknar henne. Nu skriver hon inte längre, hon målar inga fler ikoner, spelar inte teater.

Jag minns något hon skrev, i höstas tror jag, är inte säker på tiden och det exakta ordvalet, ”ge mig något att skriva om, jag vill leva ett tag till”. Vila i frid, Kerstin Svea – du är saknad.

Agnes satte sig att skriva. Hon är lite knäpp som alltid väntar sig att fingrarna ska börja röra sig och formulera en berättelse åt henne, utan att hon behöver vare sig tänka eller fantisera. Skillnad på det ena och det andra? Ibland.

Det har slutat snöa, är mörkt och kallt utanför fönstren. Björken vid Ingelas café har fortfarande sina gula löv kvar, vissa björkar har visst det. Hon har för sig att hon hört något om en liknande björk i Dalarna. Vad nu björkar har med Agnes att göra.

Lördagskväll. Alldeles tyst i huset. Agnes använder inte hörapparaterna när hon är ensam, men det är nog tyst. Hon läser, en seg Ruth Rendell. Det finns mera läsvärda böcker därnere, men hon vill inte röra på sig. Sitter hellre här i stolen med sin poncho över axlarna och blandar läsningen med skrivande.

Nu har hon en aria och körmusik i öronen i stället, från Spotify och en vän. Eftersom hon inte kan urskilja orden (eller kanske inte skulle förstå dem om hon hörde) så kan hon skriva samtidigt. Hennes hörlurar gör henne glad, liksom all den musik hon nu kan lyssna till. Mycket känner hon inte till innan hon ser att någon vän på Facebook rekommenderar artist eller låt. En ny värld, som hon inte varit i kontakt med på några år. Musiken försvann för henne – riktigt när minns hon inte. Nu är den tillbaka. Med avbrott för reklam, hon måste fixa betalvarianten av Spotify och slippa reklamen.

Hur tänker hon nu göra med alla papper som ligger på köksbordet bakom henne? De är genomlästa, hyfsat. De är sorterade med papper på tvären emellan, principen för sortering är oklar. Mycket är Agnes-skriverier, något om sonen, något om mannen hennes – hon tror sig ha mera om/med dem båda hemma. Där finns också det hon skrev om sitt spelberoende och -missbruk, om allt som hände då, för snart tio år sedan. En bunt här på bordet har pengar som rubrik på post it-lappen utanpå plastmappen. En annan ”citat”, en ”kärlek/död”.

Agnes har vaga tankar om att via spelmissbruket ta sig fram till kraschen, när allt uppdagades. De ensamma åren därefter, samhällets brist på stöd, mannen hennes velande hit och dit, allt som ledde fram till att de trots allt byggde en ny relation under de sista åren av hans liv. Här ryms också katastrofen med sonens död, och att hon faktiskt kunde sluta missbruka internetcasinon genom att skriva om det.

Hennes återfall likaså, skuldsaneringen som nu pågår, insikterna om att det är livsnödvändigt för henne att fortsätta skriva. Hon vill inte bli fånge i casinospelandet igen. Hennes ekonomi är fortsatt svag, och hon har om inte annat inte råd att spela bort pengar. Hon klarar sig på den pension hon har, om hon är varsam. Och får in några uppdrag emellanåt.

Tankar om åldrande, bristande självförtroende, rynkor och skäggstrån och stelbenthet, systrar och övrig familj finns här. Bästa vännen, andra vänner. Dry Martinis och gott vin, ostron som är mera sällsynta nu när hon är ensam om att öppna och äta dem. Agnes klena sociala lust och förmåga, hennes vana att isolera sig och vara mest för sig själv. Oförmågan att stå för vad hon vill utan att bry sig om vad andra vill. Mycket ”förr” och ”aldrig”, mindre om en allt kortare framtid. Men den finns där så länge hon lever en dag till.

Dags att byta musik, obegripliga arior och reklam blir alltför tröttsamt.

Lyssnar i stället till tidningen Skrivas ”skrivmusiklista” från länge sedan – blandat klassiskt (tror Agnes), Bach först hur som helst. Fem timmar räcker den, så länge tänker nog inte Agnes sitta här och skriva eller inte skriva. Tidningen har hon slutat läsa och prenumerera på, efter ett par år blev det

mesta sig alldeles för likt. Ny layout räckte inte för hennes del. Hon har slutat köpa ”skrivböcker” också, böcker som talar om hur man ska och hur man inte ska skriva. Ibland skriver hon ändå, ibland inte alls.

Hela tiden, medan hon skriver, undrar hon vem hon skriver för. I första hand för sig själv och för sin egen skull – det har hon klart för sig. Men för övrigt?

På bloggen den senaste månaden har hon haft maximalt tjugo besökare varje dag, ofta färre. Texterna finns ju också på Facebook och där har hon inte samma koll på antalet läsare/besökare. Det handlar alltså inte om många, men kanske några trogna som återkommer. Ibland tittar de in på bloggen för att läsa, ibland enbart för att se om det finns något nytt. Ungefär som hon själv gör med andras bloggar. Ett problem för Agnes just nu är att både Facebook och hennes blogg börjar kännas meningslösa. Det känns som om de har fyllt sin funktion, även om hon inte riktigt kan uttrycka hur den har sett ut genom åren. Hon börjar tröttna. Samtidigt vill hon ha en större läsekrets. Det går inte ihop.