beskrivarblogg

Agnes är här igen, i stolen med datorn i knät. Lax, stuvad bladspenat och kokt potatis till middag. Vimsan har varit hemma hela dagen, men är nu ute någonstans igen. I morgon åker Agnes hem till sig bara över dagen för att hämta några böcker som ska skickas, sonen är förvarnad.

Idag har hon skrivit ut många sidor Agnes-ord på fd makens nya skrivare. Därefter gäller att sålla, och kasta, redigera sådant som kan återstå. Och skriva ut mera, det finns att ta av. Undrar hur ”riktiga” författare gör med allt sitt spill, allt det som inte platsar i den bok de skapar. Spar för framtida bruk? Raderar?

Innan hon blir så tafflig att hon inte kan ska hon ta bort och radera allt hon skrivit som då återstår. Ingen ska behöva städa i hennes ordmassor. Sedan kan hon ligga där på sin sista bädd och ångra sig bäst hon förmår. Förmodligen har hon då också glömt vad det var hon raderade. Idag känns ingenting så viktigt att det ska finnas kvar efter henne. Å andra sidan är hon inte död ännu, inte ens halvdöd. Agnes inser att hon räknar med en långsam död, inte någon hjärtinfarkt som tar henne ont och snabbt. Nåja, vad som än händer har hon kanske gjort något av det hon pratar om/tänker innan det blir dags – och har hon det inte så är det så.

Det här skrevs i förrgår. Nu är det lördagsmorgon och sol. Hela tiden påminns Agnes om hur skört livet är. Vänner hon aldrig träffat men mött på Facebook, en av dem dog på semester med familjen i Italien, en annan är svårt sjuk i respirator just nu. Lev de dagar du fortfarande har blir för Agnes del kontentan av påminnelserna. Eller åtminstone, skriv de dagar du har. Hon har ju själv ett liv utan alltför betungande plikter, inget jobb hon måste gå till för att överleva, inga småbarn att ta hand om. Ändå använder hon inte sitt liv fullt ut. Hon sitter bara en stor del av tiden, kanske händer stora ting i hennes undermedvetna, men det vet hon i så fall inget om. Än.

Idag ska hon fortsätta skriva ut Agnes alla ordfragment, vad som sedan sker med den får visa sig. Vimsan har återgått till att vara hemma i närheten av huset mest hela tiden, och sover om nätterna i fd makens säng. Skönt att slippa fundera över var hon är och om något hänt henne.

Persilja till dillen till strömmningsflundrorna till middagen i kväll.

”Agnes börjar anta skarpare konturer” tycker en läsare. Var det för att hon senast var irriterad och snäsig och lät det gå ut över omgivningen? Det må vara hur det vill med den saken, Agnes är både si och så. Både snäll och hjälpsam och sur och gnällig. Ungefär som de flesta vill hon hoppas. Dessutom är hon förstås också alldeles särskild, så nära unik som det går att komma. Åtminstone var hon det i yngre dagar (hon kan inte låta bli att skriva dagar, trots att hon säger ”dar”), numera har det unika bleknat.

Fd maken diskar morgondisken, Agnes har just burit ut en död mus från hans sovrum, Vimsan kom in högljutt berättande hur duktig hon varit, så musen kunde förpassas ut omedelbart. Nu vilar hon på sängen. Idag är hon tydligen hemma åtminstone ett tag.

Det är vackert och varmt ute. Agnes har haft en bloggbesökare som tycks ha åtminstone sneglat på hela sextiofem texter. Hon blir nyfiken, vem och varför? Statistiken kan bara berätta att besökaren fanns i Sverige. Och det är inte syrran.

Hon går ut och försöker läsa en pocketbok, fantasy, lite tjatig – och framför allt satt med alltför liten grad, nio punkter. Agnes klarar inte riktigt av att läsa med behållning när hon måste hålla boken under näsan för att alls se. Den får vila. Det här skriver hon med elva punkter och förstorad text till 120 procent, gillar tolv punkter bättre. Dags för nya glasögon…

Hon fantiserar om att samla ihop alla sina texter där Agnes är huvudperson, försöka göra någon sorts manus av det hela, allt i ett dokument. Hon har börjat på det dokumentet många gånger. Kanske fungerar det om hon skriver ut alltihop? Fd makens nya trådlösa skrivare fungerar ju utmärkt med USB-kabel och hennes dator. Den kommunicerar inte med hans platta, är inlagd där, men vill inte.

Agnes är bra på att skjuta upp saker, samtidigt som hon är snabb att göra färdigt. Hur går det ihop? Det här med att fixa till ett manus blir aldrig av, som om hon hade all tid i världen. Det har hon inte, hon vet, men vägrar att förstå (eller så). Kanske hjälper skjutauppandet henne att tro att hon är odödlig? Så galet är det förhoppningsvis inte. Döden har hon inte rum för idag, den får vänta, den också.

Det kliar i skrivfingrarna, men hjärnan är inte lika villig. Ibland blir Agnes förvånad när hon läser någon gammal text, som nyss när ord från 2013 plötsligt dök upp när hon letade efter något annat. Internets vägar är outgrundliga. Hon skrev där om att inte behöva minnas nu när allt går att googla, och om hur det är att få fötterna omskötta av mannen sin (efter hennes höftoperation), om att åldras… Riktigt bra text. Idag får och kan hon hantera sina fötter på egen hand, hon är äldre och mannen hennes är död. Det hon inte behövde googla den gången var namnet Thomas von Brömssen, hon kom ihåg vad han hette medan hon skrev.  Hon hade sett hans vackert fårade ansikte som omslag på en tidning.

Ord, mängder av ord. Ibland dagligen flera ord. Vad som finns på hennes virussmittade gamla dator vet hon inte, har glömt och har inte vågat öppna den. Den kanske synkar med den nya? Eftersom hon ändå glömt innehållet är det lika bra att låta det vara glömt, alla bilder fick hon ändå tillbaka efter virusattacken. Det kändes viktigare än orden. Den här till exempel, älskade mannen hennes vid spisen i hennes kök. Då.

Nu har Agnes tröttnat på solen, och gått in. Hon sitter i sin vanliga fåtölj, med datorn i knät. Vimsan är fortfarande på vift. Fd maken tar sig en liten lur i soffan.

Livet de här sommardagarna är lite för stillsamt för att Agnes ska kunna landa i stillheten. Hon stretar emot, blir emellanåt otålig och snäsig. Det är trist både för henne själv och omgivningen. Eftersom hon inte kommer igång med att skriva något vettigt kan hon inte heller använda datorn som distraktion, mer än så här. Och sudoku kan hon bara lösa några per dag, supersvåra. De lättare duger inte. Facebook räcker inte hela vägen heller. Återstår läsa. Det gör hon.

Och lagar mat. Igår ugnspannkaka med bacon och hemgjord blåbärssylt, mjölk till. Gott. Idag blir det sill och potatis, gräslök (från egen kruka, ungdomarna satte ner överbliven gräslök i krukan med rosmarin, båda trivs) och gräddfil. Hon kan alltså inte ens ägna sig åt att fundera över middagsmaten.

Inte vill hon tänka allvarliga tankar heller. Som väl är kommer grannfrun med den mjölk hon köpt åt Agnes, när hon ändå skulle åka till affären med en annan grannfru. Det blev en stunds prat om just ingenting.

Så har Vimsan varit på matbesök i huset, klockan åtta på kvällen kom hon in efter att ha varit borta hela dagen igår och i natt. Undrar så vad som lockar henne därute, men hon har nog trevligt. Hon är hungrig och törstig när hon väl kommer – och när hon är klar drar hon ut igen. Agnes försöker tala om för sig att hon inte ska oroa sig för katten, den här lilla svarta kommer hem när det passar henne.

Onsdag. Sol och vind, skön frukost ute i lä. Ingen katt sedan i går morse… Undrar var hon håller hus, men häromsistens när hon varit borta var hon väldigt hungrig när hon kom hem. Bra, då har nog ingen ”snäll” människa givit henne mat. Hon hittar väl hem igen småningom.

Agnes har ingen skrivro, inget ovanligt tillstånd denna sommar. Hon bara fladdrar hit och dit, läser en bok, börjar på en ny som inte lockar till vidare läsning, tar en annan. Åker ner till byn och biblioteket, men hittar just inget lockande. Och de flesta av böckerna i hyllorna här i huset har hon läst. Yngste sonen bidrar med fantasy, just nu fyra band om dvärgar. Böckerna är skrivna av en tysk författare, och översatta till engelska, Agnes har just avslutat första delen. Många sidor om ont och gott, och hur förenade krafter (dvärgars, alvers och människors) till slut besegrar det onda. Men uppenbarligen kommer det mera ont, tre delar till, lika tjocka.

Nyss lade hon del två åt sidan, hon orkar bara så mycket dwarf-läsning åt gången. I stället sätter hon sig utomhus och försöker se vad som kommer ner på datorskärmen. I skuggan, utan solglasögon, ser hon hyfsat. Vad det nu ska tjäna till.

Gräset är uppbränt av torkan, skogen är lika torr, inga kantareller eller annan svamp någonstans. Hon har bara tagit en kort sväng till de ställen hon har nära huset, men det verkar dåligt. Å andra sidan har pelargonerna på altanen, och margueriterna och kryddorna aldrig varit så prunkande fina. De har närmare till vatten än skogen.

Transportstyrelsens IT-hantering och diverse ministrars icke-agerande fyller media. Någon raljerade om att Kinberg-Batra uppenbarligen tros bli kompetent, via andras inkompetens… Ett gyllene tillfälle för alliansen att ifrågasätta regeringen, och i rimlighetens namn tycks det finnas en del att ifrågasätta. Men inte gör det motparterna klokare.

Hon har hämtat sig efter flyttkartongbärandet i måndags, det tar ett par dagar för kroppen att komma till ro efter det som är onormal ansträngning. Kanske borde hon göra något liknande till mera normalt. Promenera mera definitivt, cykeln har hon inte här utan där. Och hon rullar ju skottkärran full av kassar med mera uppför backen varje gång de handlat, varje gång hon varit hemma hos sig. Lite motion får hon, också när hon städar under sin säng i ett trångt rum för att forsla bort döda möss. Vimsan har det utrymmet som någon sorts skattkammare, Agnes uppskattar det inte och försöker hålla koll. Ibland missar hon, det hade hon gjort i måndags. Det märktes på kvällen…

Yngste sonen och hans vän åker till hennes hus idag, och stannar ett tag. Det blir lite omväxling för dem, de kan bada i Addarn och rå sig själva – de hade tänkt hyra en vecka i skärgården men något hängde upp sig. Det här är ett alternativ.

Agnes drömmer, kanske hela nätterna men hon märker det inte förrän framåt morgonen. I morse var en kär granne från förr ute i en VW-buss, välte på vägen och fastnade med huvudet under ratten. Han kom loss, arg som ett bi, någon kom med stor skogsmaskin (?) och fick bilen på rätt köl. Var Agnes var vet hon inte, men hon såg alltihop hända och var glad att det gick bra. Vaknade.

Igår intervjuades skrivkompisen Anna-Charlotte Bergström i P4 Västmanland om sin bok om Hubbo, numera Tillberga. Heja A-Lott! Boken, ”Hubbo – Det var då det” finns på Ad Libris både som tryckt bok och som e-bok, med fina illustrationer av Louise Nocky.

Agnes är lugn. Visserligen är Vimsan inte inne i huset, men kvart över fem i morse var hon in och vände för att äta lite. Agnes återvände till sängen, sömnen dessförinnan var lite si och så. Ungefär som när tonåringarna inte kom hem ”i tid” och hon vankade omkring och fantiserade om allt som kunde ha hänt. Numera handlar fantasierna om katten, ibland.

Hon talade om för sig själv att det är söndag idag, ett ögonblick trodde hon att det var måndag.

Agnes pratar vidare med mannen sin inombords, de här skriverierna är kanske också ett sätt för henne att trots hans död kommunicera med honom. Inte så att hon tror att han läser detta, men hennes ord berättar om hennes liv och når honom på samma sätt som hennes tankar. Någon dialog är det förstås inte frågan om, möjligen en monolog. Samtal kräver respons, och den får hon enbart föreställa sig. Hon fortsätter prata.

Hon inbillar sig att han skulle vara glad åt att hon berättar om dem och deras liv, tillsammans och åtskilda även förr. Inte lika permanent som nu, men ensamma på varsitt håll båda två. Hur de hittade former för att fortsätta älska, också när de känt sig bottenlöst svikna, båda. Hur hon saknar hans hand när hon ska somna. Saknar att älska med honom, smekas av honom, smeka honom.

Snart ska hon börja fixa frukost åt fd maken och sig själv. Den kärleken har hon också, även om den numera är mera praktisk än fysisk. De behöver varandra, och finns där för varandra. Inte heller det ett permanent tillstånd, de är mera tillsammans sommartid på landet än annars. Och det är också som det ska vara.

Det är lördagskväll och Agnes sitter i sin fåtölj och skriver. Dagen har varit solig trots att molnen var heltäckande i morse. Vimsan har inte varit hemma på hela dagen och nu börjar Agnes bli lite orolig. Hon vill inte tappa bort en katt till. Det är inte mycket hon kan göra annat än hoppas att katten hittar hem senare i kväll.

Agnes har kollat FB, hon har inga nya mejl och bloggen har haft några besökare. Allt är som vanligt. Hon har ett glas med vitt vin bredvid sig, det andra för kvällen. Middagen var en improviserad västkustsallad med räkor, musslor, salladslök, sallad av diverse sorter, champinjoner, gurka och paprika, ägghalvor. Vid sidan färska kalla rödbetor med fetaost. Gott alltihop.

Snart vill hon gå och lägga sig, men än är klockan bara lite över nio, väl tidigt för sängen en vacker sommarkväll.

Grannen har kollat bilen, det Agnes trodde var ett hål var enbart lite skrap i plasten – inget som behöver åtgärdas. Han fixade en list som hade förskjutits och fick den att hamna rätt igen. Därmed bryr vi oss inte om att besöka någon verkstad, vi lär väl få höra om vi ändå måste betala självrisken.

På måndag är det dags igen att bistå sonen med flytt av böcker, innan den egentliga flytten sker den första september. Med pirra lånad av grannen blir det enklare att få flyttkartongerna med sig, de får stå hemma hos fd maken tills vidare. Agnes har just insett att hon själv reser bort just flytthelgen, och är borta en vecka – så någon annan får bistå med det flyttfirman inte fixar. Det ordnar sig, brorsönerna är unga och starka, och brorsan kanske också kan ställa upp.

Det Agnes skriver handlar mest om väder, katten, middagsmat och hushållsbestyr. Och så sorg och saknad, åldrande och död. Ensamhet. Det ledsna ligger som en ständig resonansbotten. Ändå går det ingen nöd på henne, hon har numera ett gott liv.

Mannen hennes finns inte längre, men han fanns. Hon saknar den närhet de hade, också när allt mellan dem kärvade och gnisslade. Det gjorde det, framför allt när deras gemensamma liv avslutades i och med att hon erkände sitt spelmissbruk och vad det fört med sig. ”Fört med sig” som om hon inte varit inblandad, det var hon i högsta grad. Det var inget utanför henne som skapade missbruket, det var hon själv som fattade upprepade galna beslut.

Efter några ledsamma år hittade de tillbaka till en gemenskap som såg annorlunda ut, ett sätt att vara tillsammans utan att sätta den sköra tilliten på alltför svåra prov. Det var ingen konstant samvaro, men den var god när den var. Och när han så var nära att dö var det henne han ringde, hon var den han också pratade med en gång till, samma kväll som hans liv tog slut. Därefter tog hans söner över.

Idag är han mera ständigt närvarande i hennes liv och tankar än när han levde. Det de hade finns nu bara som hennes minnen, hennes historia om deras kärlek. Och det är som det ska vara.

Lördagsmorgon, mulen sådan. Inga enstaka moln, heltäckande.

Just ingenting står på programmet idag – Agnes var till biblioteket igår, städade igår, tvättade igår. Idag ska hon läsa, kanske skriva. Kanske ge sig på att få den trådlösa skrivaren att fungera igen med fd makens Samsung-platta. Den fungerar fint med hennes dator och USB-sladd, men det var inte riktigt det som var avsikten. Den är inlagd på plattan, men kommunicerar inte. När plattan är ansluten slås anslutningen till skrivaren av, och tvärtom…

Snabbt och effektivt hanterande från bilförsäkringen – den stackars påkörda bilen får sina kostnader betalda via trafikförsäkringen. Självrisken för reparation av ”Agnes” bil är 2 000 kr. I nästa vecka ska vi åka förbi bilföretaget och försöka få en verkstadstid.

Det där med kanske skriva – ska hon tala om alla döda och borttappade människor som befolkar hennes drömmar om nätterna? Eller om mötet med Petter Stordalens (icke-existerande?) äldre bror, lika vacker men med acneärrad hy. Synd att det var en dröm, den erotiska laddningen var mycket påtaglig – kanske ett tecken på att något börjar vakna till liv igen? Av någon anledning diskuterades också gummihandskar, de skulle inte vara de riktigt grova och inte de riktigt tunna, vanliga diskhandskar med andra ord. Drömfragment som sammantagna gör Agnes förvirrad.

När hon så nästan vaknade vid halv sex låg hon och kom ihåg några av de borttappade, de flesta från barndomen. Svante som hon vet är död, hans syster Sonja och kusiner Ingrid och Kristina, Gunnel E, Ingmarie K, Kerstin S, de tre barnen i familjen E, Monica W och andra – människor som fanns i hennes värld och försvann. Liksom hon ur deras olika världar. Grannens hund Tott var också med på ett hörn i den halvvakna drömmen. Sedan somnade Agnes om och vaknade halv nio av att fd maken gjorde frukost.

Igår vad det badväder här, men Agnes skyller icke-badandet på att hon glömt att ta hit någon baddräkt. När barnen växte upp badade alla alltid nakna i sjön, men inte numera. Om det handlar om hennes gamla kropp eller om annan tidsanda låter hon vara osagt.

Hon kanske inte vill visa upp sig naken för vem som helst, men hon är ändå rätt nöjd med kroppen sin. Den fungerar, gör saker lite långsammare än förr då allt gick mycket fort, är definitivt stelare i rygg och leder (särskilt efter ansträngning som att bära böcker). Brösten har flyttat neröver, armarna har smalnat, halsen skrynklat till sig och ansiktet har en djup och konstant bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Plus diverse andra fåror. Håret är grått, men tack och lov inte gult grått. Numera kortklippt. Näsan röd, men det har den alltid varit, särskilt om sommaren.

Sondottern har gjort fint på sin pappas grav och skickar en bild. Agnes blir glad i sitt ledsna hjärta.

Nu har Agnes fått hjälp av en vän via FB att hitta ”ny mapp” – och därmed kan hon städa skrivbordet. Tacksam för detta medium som är så hjälpsamt! Större muspekare häromdagen, ny mapp nu. Fort går det dessutom.

Hon funderar som vanligt på vad hon ska skriva idag, om något. Kanske börja om med ett tomt dokument och så fortsätta skriva i det, oavsett vad som hamnar där. Det här är kanske det dokumentet, Agnes och jag fortsätter vår samexistens.

Här stoppar hennes hjärna (eller om det är min) skrivandet, censurerar så till den grad att det blir tvärslut på orden. Hon svär på att hon inte just då tänkte på hur svårt det kunde/skulle bli. Hjärnan/hjärnorna visste ändå.

Hon känner sig rätt fräsch med nytvättat hår och duschad kropp, rena trosor. T-tröjan får hänga med även idag, hon ska bära bokkartonger senare hos yngste sonen. Och plantera nya blommor på Mats grav, de hon satte i maj är slut nu. Det är tre år och en månad sedan hans begravning.

Äldste sonen är på väg hit, för att hämta diverse jakttroféer och annat som jag inte ska ha kvar i huset. Han ska få flytta brandvarnaren i köket till hallen också. Där den sitter i kökstaket går den igång så fort hon lagar mat, vilket leder till att Agnes tar bort den. Inte bra, speciellt inte vintertid när vedspisen går varm. Sonen kom och gjorde det hon ville. Härligt, tacksam. (Det blev inga nya blommor på graven, blombutiken var stängd. Agnes tog bort de som gjort sitt, nya får vänta till nästa vecka.)

När den äldste åkt for Agnes till yngste sonen och vi bar flyttlådor med böcker. Det är tungt. Agnes känner det i kroppen just nu, och det gör förmodligen han också. Men nu har han i alla fall fått undan en del böcker och kan fortsätta att packa resten. Tack och lov för semestertider, det gick att ta sig fram i Sundbyberg, och det gick att parkera utanför respektive port, hans och hans pappas. Nu är Agnes hos fd maken igen, han har fixat middagen (lamadjun som naturligtvis stavas helt annorlunda på turkiska, men är mycket tunn ”pizza”), god med tomater och grönmögelost till. Agnes bara sitter där hon sitter. Orken behöver laddas igen.

Nöjd är hon dock, om än icke fräsch längre – håret behöver tvättas och kroppen med, efter rejäla svettningar idag. Får vänta till i morgon, hon kommer säkert att sova ovaggad.

Agnes är hemma en vända igen, hon har plockat ihop några flyttkartonger och lagt i bilen för att ta med till yngste sonen. I morgon ska hon hjälpa honom flytta diverse bokkartonger tillfälligt till hans pappas lägenhet. Sonen får inte tillträde till sitt nya hem förrän första september, men har inte plats för alla sina böcker i kartonger i lägenheten han ska lämna.

Och kanske, kanske kommer äldste sonen hit i morgon bitti och hämtar åtminstone en del av Mats jakttroféer. Agnes vill inte längre ha dem på väggarna i det som är hennes hem. Om horn med mera försvinner kanske hon kommer sig för med att måla väggarna i sovrummet. De behöver fräschas upp.

I morgon kväll bär det av ut till fd maken och landet igen. Om hon orkar, om inte stannar hon i hans lägenhet. Till dess läser hon en bok om profeten Mohammeds hustru (en av dem) Aisha, som han gifte sig med när hon var nio år. Äktenskapet lär inte ha fullbordats förrän senare. Boken är en roman, inte någon dokumentär. Författare Sherry Jones.

Nu har Agnes fått hjälp att förstora muspekaren! Helen Wohlin Lee är en klippa! Nu kan Agnes inte skylla på att hon inte hittar den där pilen när hon behöver fixa något i någon text… Härligt med kunniga FB-vänner.

Yngste sonen ska flytta 1 september. I kväll talade han och Agnes om alla kartonger med böcker som redan är fyllda, och också fyller hans lilla lägenhet. Så på onsdag ska Agnes tillfälligt flytta dessa till fd makens lägenhet, nära sonens nya. Detta berättade hon för äldste sonen. En stund senare ringer den yngste igen och är rörd och tacksam för att brorsan ringt och erbjudit sig att hjälpa honom. Bra säger Agnes. Och flyttar kartonger på onsdag. Efter att ha varit hemma hos sig en vända på tisdagen.

Agnes tånaglar är nu nymålat röda, de såg inte roliga ut utan färg. Kanske ska hon skaffa sig grönt eller så, som syrran. Rött är lite uttjatat.

Hon funderar på det här med att inte landa ordentligt någonstans. Än är hon här och än där, eller på väg emellan. Ändå är det ju bra att hon kan vara med fd maken på landet, att hon kan köra hans bil och bistå på de sätt som är hennes. Men, ibland längtar hon efter att bara sitta hemma under parasollet som hon knappt använt, och inte göra någonting. Inte tänka på vad som ska ätas till middag, eller vad som behöver handlas, eller något alls. Bara tömma huvudet, vara där hon är och tänka på mannen hennes, som hon saknar, tänka på sonen och kanske vara ledsen en stund utan att behöva fundera på om det syns, tänka på sig och resten av sitt liv… Än finns det ju ett liv.

Ett där Agnes kanske även i år hittar sådana här läckerheter i skogen…