beskrivarblogg

Agnes sitter ute i skuggan och den ganska ljumma sydliga vinden. I solen blir det för varmt, och här är det på vippen för kallt. Men hon ser datorskärmen om hon låter bli solglasögonen. Tvätten torkar fort idag. Det är sommar, åtminstone just nu. En fjäril far förbi och flyger fortare än hon trodde fjärilar kunde, kanske hjälpt av vinden.

Bordet är lite för högt, eller stolen en aning för låg, datorn därmed i knät. Vimsan kommer ut, talar högt om att hon nu är vaken och överger fd makens säng en stund. De senaste nätterna (och dagarna) har hon föredragit hans säng, Agnes får sova ensam.

En granne har hyrt ut sitt hus till familj med barn och hund. Barnen har hon inte hört, men hunden skäller så gott som hela tiden. Agnes undrar varför.

Skottkärran har fått ett nytt hjul, det gamla var helt slut. Nu slipper Agnes bära kassar med mera uppför backen till huset. Fd maken fixade detta, medan Agnes installerade den nya trådlösa skrivaren.

Middag idag – soppa på kycklingbuljongen från igår, med potatis, lök, vitlök, morötter (från grannens kyl) och broccoli, plus kycklingresterna. Smakar gudomligt, nu har den puttrat färdigt, bara att värma och klippa egen persilja över senare.

Det går som sagt att se vad som skrivs på datorn, även utomhus. Men Agnes har problem med att hon hela tiden tappar bort ”muspilen”, markören eller vad den nu heter. Varför kan inte den pilen vara i samma storlek som texten? Den är liten och blek och hon ser den inte…

Idag går Agnes bara runt och trampar, hittar ingen ro. Hon har dammsugit och skakat mattor, klappat katten. Duschat. Igår lade hon in de överblivna strömmingsflundrorna i ättikslag, de blir middag idag med välborstad färsk potatis. Hon har suttit ute i lä för vinden en stund, gått in igen, och ut igen.

Väntan är ett ord som finns i henne idag. Väntan på vaddå? Något som inte är här och nu, något annat. I stället för att glädjas åt här och nu, vara glad åt att finnas över huvud taget, och att finnas här i sommarhuset i skogen, med katten och fd maken. Men hon väntar…

Inuti är hon ledsen, börjar nästan gråta vid blotta tanken på sin ledsnad. Riktigt varför är hon inte säker på, men hon anar att bästa vännens ord häromsistens spelar in. De där om att det ”är svårt att vilja/våga/kunna veta vad man vill, verkligen vill” – utan hänsyn till någonting annat. Strunta i ekonomin, glöm bort skyldigheter hit och dit, ränk inte på allt du borde. ”Ta reda på vad du vill. Vad vill du?”

Ett antal gånger i livet har hon vågat. Hon har stått för vad hon ville, också när det var svårt. En gång var bästa vännen inblandad – Agnes talade om vad hon ville, och det tog hus i helsike. Hon ville ”fel”. Längesedan nu. En annan gång ville hon leva med mannen sin, också om han inte ville det. Det ville han inte, då. Hon överlevde, och han kom igen. Flera gånger om, de stretade med och emot båda två. Nu är han död, och hon väntar på att hitta det hon vill, nu. Än velar hon, det är ett nytt liv som ska till, ett annat liv.

Parallellt är hon tillbaka i sitt gamla liv, i livet före mannen hennes. Livet tar henne på märkliga turer.

Listdags.

Idag har jag tömt garderoben på framför allt byxor som jag antingen inte kan ha, eller inte vill ha. De jag tror går att sälja ligger för sig, de andra i en plastsäck här på landet för vidarebefordran till en insamlingscontainer. Skönt. Det betyder att jag börjar få kontroll över klädbeståndet, och har snart enbart de kläder kvar som jag använder. Plus en kjol i vackert bomullstyg som jag inte förmår skiljas ifrån. Har nog aldrig kunnat ha den…

När jag ändå höll på passade jag på att nästan tömma en ”köpmansdisk” som jag inte vill ha kvar i huset. En låda innehåller fortfarande skoputsargrejor, en annan gamla kassettband med musik jag en gång tyckte om, kanske gör fortfarande. I det tidigare sovrummet står de små hyllorna med CD-skivor, vad gör man med sådana numera?

Listor – jag vill skriva listor på vad jag ska göra när jag är hemma mellan varven.

Nästa vända kanske kan ägnas åt att sortera dukar, vilka vill jag ha kvar, vilka kan jag ge bort, vilka kan jag eventuellt sälja? Vilka kan slängas. Jag har många, en del vackra, en del nostalgiska minnen från förr.

Och så vill jag sortera mina glas – har alltid älskat glas i alla former, men har flera än jag någonsin kan använda. Snapsglas till exempel, vem behöver sådana? Inte jag som numera varken dricker snaps eller sjunger snapsvisor. Det hör till ett tidigare liv. Sortera och sälj. Farmors/svärmors engelska servis kanske yngste sonen vill ha, Blå Eld-servisdelarna är lovade till svärdottern, jag ser framför mig hur det blir gott om utrymme i den stora gamla vitmålade buffén. Heter det så? Tror att det gjorde det när jag var liten i alla fall.

Nysilverbestick, dem behöver jag inte heller. Men alla mina ljusstakar vill jag fortfarande ha, de gläder mig under mörka vinterkvällar och några står på köksbordet också nu. Ett par kassar med frimärken och förstadagsbrev behöver jag inte längre, men vad ska jag göra med dem? Mosters gamla vaddstickade täcken är sköna om vintern, men diverse oanvändbara kuddar kan nog sorteras ut. Skrubben skulle må väl av att tömmas, utan att fyllas igen av samma prylar och pinaler som nyss togs ut.

Det här är nog en lista som räcker ett tag…

Strömmingsflundror till middag, även om de hette ”sill” och var ”fångade i Danmark”. Här bor vi i skärgården och får inte strömming som är fiskad här – annat var det när sönerna var yngre och pilkade strömming så att vi och grannarna blev trötta på fisk! Det ska bli gott, och det blir över att lägga in. Längesedan.

Vädret är just nu tveksamt, temperaturen sjönk snabbt till 14 grader och solen försvann. Jag är tillbaka på Djurö efter ett par dagar hemma hos mig, med garderobsröjning bland annat. I morse när Två långa öron stack upp och fladdrade lätt hit och dit medan haren åt frukost, han med.

Skottkärran har förmodligen fått punktering, så det blev att gå tre vändor uppför backen med allt som skulle upp, mat, kläder, vin, böcker. I morgon ska vi kolla om det går att pumpa upp skottkärredäcket, det är onekligen lättare att gå flera vändor med skottkärran, än att bära.

Syrran är hemma från Cypern, där det häromdagen lär ha varit 49 grader varmt i Nicosia… Just nu tycker hon vädret i Sverige är toppen!

Vimsan tröttnade på att vänta ut vädret, hon är inne på min säng igen. Ute är det ”halv storm” och duggregn. Inte kul varken för katt eller folk, har lampan bredvid stolen tänd trots att det är mitt på dagen.

Jag låter Agnes ta över. Kanske är det mera fart i henne än i mig.

Pannkakorna hon tänkt sig till middag igår passar bättre idag, vädermässigt. Hon borde dammsuga och skaka mattor men låter bli, skyller på vädret. Hon pillar förstrött på det där skäggstrået på hakan, det som tycks återuppstå så fort hon dragit bort det. Skrivandet tar stopp, igen. Hjälper fika? Med en ICA-mazarin? (ICA står faktiskt som tillverkare och avsändare även på en sådan produkt.)

Läser i pressen om ”influencers”, kändisar som per podd gör reklam för allt möjligt. Agnes gillar andra sorters influencers bättre än Schulman&Co med flera. Sådana som Johanna Wistrand till exempel, hon som flyttat till Näsåker och oförtrutet berättar om bygden och sitt liv där, i ord och bild. Men såvitt känt får Johanna inte betalt för sin marknadsföring. Hoppas hon gör en bok om Näsåker småningom.

Vinden tycks ha avtagit, känns som om den väntar på något. Agnes är tacksam över att hon aldrig befunnit sig i stormens öga, och det här är väl inte ens i närheten av något sådant – men är ändå lite märkligt.

Kaffet får inte fart på Agnes, och mazarinen är enbart kletigt söt. Tandborstning av nöden.

Mitt emot henne sitter fd maken i soffan och smålurar. Han gör det ofta numera, hans trötthet oroar henne. Kanske är den naturlig för en man som fyller 82 nästa gång, hans stroke för några år sedan gjorde att han går kravligt numera, men använder käpp. Hon och han bor ihop över somrarna, så kan han fortsätta att vara här också nu när han inte själv kör bil längre. Det gör hon, hans bil. Passar båda utmärkt, ibland åker hon hem till sitt och ordnar med det hon behöver och vill göra. Efter någon dag åker hon tillbaka igen. Idag femtiofem år sedan de gifte sig. Fortfarande en sorts kärlek.

Och fortfarande saknar hon ”mannen sin”, en annan kärlek.

I natt har jag sovit med Vimsan, hon har hoppat i och ur min säng mest hela natten känns det som. Följden blev att jag somnade om efter halv fem, och vaknade tungt vid kvart i nio. Det blåser kraftigt, men inget regn annat än av tallkottar på altanen.

Skrivkompisen och vännen A-lott hänger med på skrivretreat i Näsåker, hos Johanna Wistrand,  i början av september (skrev först fel, november – men vem vet, kanske blir det ett retreat även då). Vad skrivande det blir vet ingen, varken jag eller Agnes. Hon får följa med, Vimsan stannar hos fd maken.

Idag är det sista dagen i syrrans hyrda hus i Maróni, Cypern. Hon verkar nöjd att snart åka hem, efter några dagar hos vännen i Nicosia. Livet i byn är tydligen mycket lugnt och stillsamt, få människor att umgås och prata med. Mest hus ägda av fd cyprioter som inte bor där hela tiden, men kanske kommer lite längre fram i sommar.

Slut på dagsrapporten för nu, men än är klockan bara kvart i tio så det kanske kommer flera…

Kväll. Det blev inga pannkakor, var för varmt. I stället rökt lax med romsås, och rostade grönsaker. Biblioteket har tillhandahållit ett antal tjocka böcker som förhoppningsvis räcker några dagar. Och ny lampa till sänglampan fick jag i affären, köpte jag i affären. Om jag alltså orkar och vill kan jag läsa i sängen, men då är de tjocka böckerna ett problem…

Vimsan är på intågande, det hörs på fåglarnas ”kattvarning” – det kan vara alldeles tyst utanför huset och så plötsligt börjar flera fåglar låta samtidigt. De har sett Vimsan. Bra tycker jag, att de varnar varandra.

Mina gamla pelargoner trivs utomordentligt i ny jord, och växer så det knakar. Lite kogödsel i jorden gör förmodligen också sitt till. Fortfarande står en stor vacker kruka tom, undrar vad som ska hamna i den innan sommaren är över. Nu börjar det bli så där stressigt igen, det känns nästan som om sommaren snart är slut fast den knappt börjat. Den är som varannan dagig att jag knappt vet var jag är i kalendern. Tur att datorn har datum i högra hörnet, det hjälper.

Nötskrika och hackspett har hälsat på i träden här idag, ekorren har också skuttat förbi, och koltrastar, talgoxar och nötväckor. Högre upp på himlen flyger korparna och pratar med varandra, glider måsarna, far molnen. Träden får vila lite nu när vinden avtagit något. Segelbåtarna på Kanholmsfjärden hade revat seglen tidigare idag. Jag är en lindrig trafikfara på Djuröbron, när jag alltid saktar in och kollar fjärdens båtar och längtar ut på vattnet. När jag har längtat färdigt kommer jag ihåg att jag varken har båt eller ork för seglarliv längre, och då kan det nästan kännas lite skönt att bara vara åskådare. Men jag kan sakna synen av en flock småskrakar som jagar tillsammans över vattnet, jag kan önska att jag finge se en ejderhane i sin vackra skrud igen, att jag åter får sova i en båt, vaggad av vågorna…

En titt i kylen får Agnes att bestämma sig. Tunnpannkakor till middag, med hemgjord blåbärssylt (som var menad att vara drottningsylt, men hallonen ”försvann”). Igår tog hon årets första dopp i sjön hos bästa vännen, idag blåser det kallt, bara runt tio grader nu på morgonen. Heter det sommar ändå?

Agnes behöver åka ner till byn och se vad biblioteket kan erbjuda. De böcker hon lånat har hon läst eller avstått från att läsa. Dessutom ska hon köpa ny glödlampa till sänglampan, så att hon åtminstone kan tro att hon ska läsa en stund innan hon somnar i kväll.

I morgon är det femtiofem år sedan de gifte sig, fd maken och Agnes. Och det är sjutton år sedan de skildes. Nu är hon här igen, i det hus de byggde tillsammans för drygt femtio år sedan. Många liv,  deras och sönernas, en sons död, barnbarn, ”mannen hennes”, katter levande och döda, drömmar och sorger. Det går inte att förstå livet, bara leva det så gott man kan, försöka hänga med vad som än händer, en dag i sänder, ett ögonblick och ett till. Skriva, det är ibland hjälpsamt. Och läsa, leva i någon annans liv en stund.

Badsjön.

Är något någonsin meningslöst? För någon har nog det mesta som sker någon sorts mening, men ibland är det svårt att hitta den. Att skriva så här till exempel känns ganska meningslöst. Och vad i all världen ska jag göra med alla ord innan jag dör, ingen annan ska behöva bestämma sig för att kasta bort dem. Ungefär detsamma gäller saker, den där dödsstädningen känns som den blir allt aktuellare. Kassen med ”dagböcker” som inte ens jag själv orkar läsa igenom. Bilder, på papper och i USB-minnen och dator.

Alla gamla vackra dukar som jag aldrig använder, vackra handdukar som jag visserligen använder men har för många av. Prylar och pinaler, böcker – visserligen sorterade i några som jag ännu vill kalla mina och behålla själv, andra utlagda för försäljning på Bokbörsen. Inser att jag skulle behöva leva många år till om jag ska hinna sälja dem själv…

Vad har de här orden för mening? De är uttryck för tankar som jag ofta tänker, men sällan gör mycket av. Agnes fortsätter sin oregelbundna närvaro i mina ord, döden och sorgen finns där också ofta, och våndan över att aldrig riktigt få till det med skrivandet. Drömmen är inte tillräckligt tydlig, den sitter inte i fingrarna som ännu far fort fram över tangenterna. Hjärnan börjar bli trött, kroppen också även om den ännu kör en fullastad skottkärra uppför backen till huset. Bilen törs jag inte köra dit upp, även om det säkert skulle gå. Kunde slamtömmarbilen backa upp, borde jag kunna köra. Än har jag inte försökt.

Nyss for Vimsan iväg ut i skogen, tvärstannade och lade sig i jaktställning, platt mot marken. Jag letade med ögonen och hittade efter en liten stund en ekorre som skuttade omkring på marken en bit bort. Jag var tacksam att den snabbt klättrade högt upp i tallarna och fortsatte sitt skuttande där. Katter är rovdjur, det har Skansen-Jonas rätt i, men att stänga in ett rovdjur är enligt min uppfattning lika grymt som att det/katten tar en fågel emellanåt. Jag gillar inte att se det, tycker inte om att påminnas om att det händer, och vet tack och lov inte hur ofta. Jag har dessutom svårt att tro att kattdödade småfåglar är ett hot mot fågelbestånden, Vimsan får fortsätta vara ute i skogen både här på landet, och därhemma hos mig.

Träffade en liten bedårande cockerflicka idag, silkesmjuk och tillitsfull, det var inte meningslöst. Här är hon med sin snälla ”storebror” som är barnvakt en stund i hagen.

Agnes är smått trotsig idag – hon tänker inte se till att de får något att äta. Tycker att hon gjort sitt för dagen när hon läst korrektur mellan klockan 07 och 17… Och, diskat frukostdisken, gjort rent kattlådan, slängt de döda kaktusarna och burit ner soporna. Torkat fönsterborden har hon också hunnit med. Det får räcka, nu har hon ätit två hårda Falu Rutbröd med mjukost på, det kanske också får räcka, om nu inte fd maken får ändan ur vagnen och fixar något till middag.

Korrekturet är klart och ivägskickat. Liksom fakturan. Hon har klart för sig vad hon ska ha på sig på begravningen i morgon, har undrat lite om röda tånaglar är respektlöst, men har bestämt sig för att han som är i fokus i morgon inte skulle bry sig. Att hon glömde ta med sig rena trosor hemifrån vet bara hon själv, det blir lätt så när man lever i kappsäck. Saker saknas för det mesta där hon själv befinner sig.

Hon förströr sig med att läsa en bok om 1350-talets Sverige, om kungar och herremän och fattiga vanliga människor. Den är inte så där väldigt fängslande, hon bläddrar lätt över några sidor här och där. Agnes kan inte riktigt avgöra om framsidans devis ”över 260 000 sålda böcker i Sverige” handlar om just den här boken, eller om författarens totala produktion (mycket hur som helst).  Hon fortsätter läsa, eftersom ändå något i boken får henne till det. Kanske är det den absoluta kontrasten till det korrektur hon just ägnat flera timmar åt – kanske finns där något som är läsvärt.

Just nu vet hon inte, Agnes läser förstrött och tar en klunk välförtjänt Dry Martini ur ett stort konjakskupeliknande glas, det enda som i fd makens skåp syntes fungera att dricka just DM ur. Med isbitar, men utan citronstrimlorna. Och Marezzo som martini, det enda dugliga enligt Agnes uppfattning. Bilden visar ett vackrare och lämpligare glas, med citron.