beskrivarblogg

Blomfrön, små paraplyer, flyger utanför fönstren. Björkens löv rör sig i vinden. Hallonsnåren låter skymta röda hallon som ingen kommer åt att plocka, de växer i en brant som inte går att se något slut på. Det är tyst i rummet, fem människor skriver eller läser eller tänker. Nägon vilar ett ögonblick som hon.

Tänk om hon skulle låta Agnes flyga iväg på äventyr, göra något oväntat, något som inte ens hon själv skulle tro sig om att våga. Hon har fått reklam för skaldjursbuffé på Finlandsfärja, hon och mannen hennes åt det en gång. Massor av ostron, en del lax, resten fick vara. Ostronen var superfina. Och hon är inte särskilt bra på att öppna ostron själv, även om hon gjort det. Nej, hon är för feg för att åka ensam, vill ha sällskap. När hon berättade för fd maken nappade han inte. Någon annan får hon inte med sig.

Agnes inser att hon säger emot sig själv. Hon vill ha en man, men hon törs inte försätta sig i en situation där det kan vara möjligt. Hon vill resa, men avstår inte från till exempel vin och gin så att hon kan spara ihop pengar. Hon vill vara glad, men gör inget roligt. Hon vill ge ut sin bok, men törs inte betala en lektör för att få veta om alla orden duger.

Klockan är bara tre på eftermiddagen, de har suttit i Paviljongen i nätt två timmar, och Agnes är trött. Att återuppleva sin historia eller åtminstone delar av den, är tröttsamt. Kanske hjälpsamt även den här gången, hon vet ju att det var skrivandet som fick henne att sluta spelmissbruka. Kanske kan skrivandet få henne att ta tag i sitt liv igen, och skapa det liv hon tror att hon vill ha. Inte det här som tar sig från månad till månad med precis så mycket pengar som behövs, precis så mycket mat i kyl och frys som går åt, och alltid utan de där nya skorna hon kunde ha glädje av, eller ny baddräkt eller nya glasögon och dito hörapparater. Hörlurar, trådlösa står också på önskelistan.

Hon är less på sig själv, trött på att tjata om samma eländen hela tiden.

Just nu längtar hon efter mannen sin, han som är död. Hon saknar honom och hans välkända värme, hans händer, hans förmåga att låta henne släppa taget när de älskade. Hans kärlek till god mat och dryck, hans totala egoism som försökte balansera hans känslor av otillräcklighet. Hans ”piffalainen”. Hans hand inom räckhåll om natten. Närheten, skämten och allvaret.

Agnes har inte här tillgång till allt hon skrev när livet var som tyngst. Kanske är det lika bra. Hon får väl kolla när hon kommer hem till sitt någon gång senare i höst. Hennes ord behöver den svärta som fanns då, och som hon inte riktigt kan hitta nu. Hon är helt enkelt inte lika olycklig nu. Hennes son är död, mannen hennes också – och hon är inte tillräckligt olycklig. Konstigt.

Varför kan hon inte skriva om någon annan är sig själv. Hon kan inbilla sig att det skulle vara skönt att slippa sitt eget sällskap någon gång. Att fantisera fritt, fabulera och hitta på, skriva så fingrarna ömmar av alla ord. Och tycka att det är bra när hon väl läser igenom texten. Hon har inte fantasin, har inte förmågan att ta sig ur sig själv. Hon är den enda hon känner någotsånär, men fortfarande sent i livet inte särskilt väl. Agnes vet att hon inte har så många år på sig, kanske inte några år alls. Hon vet ingenting mer än att åren rimligen inte är många, i alla fall inte många där hon fungerar så hyfsat som idag. Skogen, älven, niporna ger ett perspektiv åt hennes liv och det som återstår av det.

När Agnes klev in i morse hemma hos Johanna satt Karin i en fåtölj och sjöng. Vackert, melodiöst – Agnes blev stående med jackan på och datorväskan i handen. Hon bara lyssnade, lät musiken ta sig in i henne, göra henne gott.

Efter den rejäla frukosten (Agnes åt havregrynsgröt för första gången på åratal) blev det guidad visning (tack Lo) av gudinnemuseet lite längre ner längs Storgatan. Där fick Agnes klart för sig att Den Heliga Ande är av kvinnligt kön. Det har hon aldrig vetat, kanske aldrig reflekterat över heller. Det var konstigt gott att få den vetskapen. Museets utställning visar hur gudomligheter från mycket långt tillbaka var kvinnor. Så småningom var de likvärda gudapar. För att förvandlas till ett patriarkat, manliga herregudar. Gudar med makt att döda, till skillnad från de kvinnliga gudinnornas makt/förmåga att föda. Den ”utvecklingen” tycks vara stark just nu också.

Massage en timme ovanpå detta, ett möte med en människa som gav Agnes det hon just då behövde. Så kan livet också få till det ibland, kanske i synnerhet här i Näsåker. Agnes vill komma hit igen. Av dunkla anledningar är det hälsosamt att vara här.

Församlingshemmets lunch varje torsdag mellan 11 och 13, man betalar vad man kan och vill. Fullt i matsalen, gott och trivsamt. Kaffe efteråt, med kaka. Mitt i smeten sitter kyrkoherden (eller i alla fall en man med prästkrage på sin svarta skjorta), en kock med diamant i örat och stort skägg och uppenbar kunnighet i att koka klar grönsakssoppa, med persiljerot och lite vitvinsvinäger för att ta bort för mycket morotssötma. Män med ”indiska” mössor likaväl som resliga runda vanliga medelålders gubbar. Och respektive kvinnor. Härlig blandning, som kanske eller kanske inte är typisk för just Näsåker.

Det slår Agnes att hon just uppfyllt en av sina önskningar från häromdagen – massage. Det ska hon se till att ha råd att fortsätta med när hon är hemma igen.

Under massagen var Agnes nära att börja gråta. Sorg ville lite tveksamt fram, men stannade vid några tårar. Den tar sig ut en annan gång. Det kändes inte som om hon höll den tillbaka, den bestämde själv att det inte behövdes idag. Tacksamhet är det hon känner idag, över livet och de möten livet kan ge.

Nu sitter hon och två skrivkompisar och skriver i Gästis trivsamma rum. Agnes har inte telefon och därmed kamera tillgänglig, men Johanna har visat en hel del av sitt hem många gånger. Livet är gott.

Första dagen på det skrivretreat som ska pågå här i Näsåker hos Johanna Wistrand, hela veckan.

Agnes har varit vaken sedan sex ungefär, har ätit frukost och ser ut över dimman utanför. När hon stack ut näsan kändes det kallt. Hon och kompisen bor i ett nyrenoverat fint hus, dock tyvärr med avloppslukt från ett avlopp som ska stängas igen. Av någon anledning hade inte rörmokaren kommit som planerat… Vi vädrar, och vädrar igen. Hoppas lukten känns mindre i kväll när vi är tillbaka här.

Kompisen sover ännu, vi börjar inte förrän vid tolv med lunch hos ”Ingelas”, bredvid Johannas bostad. När vi kom igår – efter att ha åkt på en liten och kringlig väg längs Indalsälven de sista milen från Sollefteå, så vackert – satt J och två killar och åt kräftsoppa utanför hennes hus. Vi bjöds att dela, gott. Kräftorna hade fångats i älven. En snabb titt inne i huset visade härliga interiörer, med fina Bertling-tavlor på väggarna och en vägg fylld av kitchiga broderitavlor som Johanna hittat på allehanda loppisar. En salig och mycket personlig blandning, där vi också kan sitta och skriva. Paviljongen på närliggande hotellet är dessutom bokad för skriveri halva dagen varje dag. Kanske blir det vedeldad bastu vid älven i morgon kväll.

Det här blir bra. Agnes lär i alla fall inte kunna skylla på att miljön inte lämpar sig för skrivande. Vad som ska skrivas är fortfarande i dunkel höljt, men det ger sig.

Dagen har använts till att skicka böcker, och registrera böcker på Bokbörsen. Sonen har i samband med sin flytt avstått från hittills tre flyttkartonger och tre STORA kassar med böcker… Har sålt en av dem redan. Han behöver bli av med dem.

Nu är nog hans flytt färdig, hans gamla lägenhet är städad och nycklarna återlämnade. Det nya hemmet är fortfarande mest fyllt av bokkartonger, men han börjar hitta sin form där. Och jag och hans pappa är glada åt att han bor i en fin och nyrenoverad, om än liten, lägenhet. Nära sin pappa, och nära sin vän, som faktiskt bor i samma hus som han. Den här morsan är just nu trött på flytt och böcker i kartonger, tunga att bära. Den äldste sonen och hans son har lovat att bistå med förflyttning av de kartonger som står hemma hos fd maken, när hissen där väl är renoverad. Om fyra veckor.

Själv förflyttar jag mig i morgon till Näsåker och skrivretreat hos Johanna Wistrand på Gästis där. Om jag så inte skriver så blir det ändå omväxling mot senaste veckornas tillvaro. Bra.

Agnes vaknade kvart över sex, trodde klockan var kvart över sju och klev ur sängen. Hon skulle vara i sonens strax fd lägenhet och invänta städare som förmodades komma klockan åtta. Hon var där, men inte städpatrullen. Sonen ringde och meddelade att de nog skulle bli försenade, kanske runt halv elva. OK.

Därmed hann Agnes tillbaka och passa på att ta den lediga tvättiden, och klara av hela tvätten, möta städarna, ta emot äldste sonen som kom med skruvdragare och stor bil och kunde demontera en bokhylla som skulle kastas. Delarna bars ner till hans bil och han for iväg igen. Städningen påbörjades, någon ringer en timme innan de tror sig vara färdiga. Då kan Agnes gå dit och låsa, och lämna nycklarna till husvärden… Just nu pustar hon i fåtöljen som Vimsan precis övergivit.

Nu känns det som om yngste sonens flytt är klar, även om fd makens vardagsrum är fyllt av flyttkartonger med böcker – de får köras över till sonen när väl hissen i huset här är i funktion igen, den stängs av på måndag och tre veckor fram. Hans nya lägenhet är fin och nyrenoverad, med inglasad balkong och vindsutrymme (där förhoppningsvis en hel del av bokkartongerna ryms).

Till kvällen åker Agnes hem till sitt, och börjar fundera på vad hon ska ha med sig till Näsåker på söndag.

Agnes. Hon har ingen skrivlust alls. Om en vecka åker hon på skrivretreat och då är meningen att det ska skrivas, disciplinerat och kanske inspirerat av övriga deltagare. Veckan som gått har varit full av hundar. Visserligen bara två, men valpen som är fyra månader har mera energi än förstånd. Hon klättrar på sin gamle ”brorsa” hela tiden, attackerar honom bakifrån, springer och hoppar över honom. Han har hörts morra lätt en gång. Tidiga morgnar, vid halv fem-fem vill hon ut om det inte ska ske en olycka inomhus. Det har det gjort när Agnes inte vaknat fort nog.

Idag kommer matte hem igen, till det som jag inser är heldagsjobb. En valp är inte att leka med, enbart. Den stora jasminbusken på altanen demoleras långsamt underifrån av valptänder. Som tur är finns här stora gräsmattor att springa på. Igår kom en katt plötsligt ut ur en dunge på tomten. Det var länge sedan Agnes såg Louie (brorsan) springa så fort. Och den lilla efter. Katten hann undan och lär inte återkomma.

Agnes trodde att hon visste att Stewie låg i rummet och lekte med någon av sina leksaker. Det gjorde hon inte. Däremot tuggade hon på en sådan där grön sak som sitter runt blomkrukor för att hålla uppe det som växer… Louie vilar i sin korg efter en intensiv morgon, den lilla fortsätter kuta runt. Och Agnes efter.

Eftersom mobilen är urladdad, och det är där bilderna finns – så blir det ingen bild. Men hon är söt och han är fin!

Pust! Har just fått tillbaka mitt Word-program! Igår kraschade alltihop tack vare ett uppdrag i ett utgånget nyare Microsoft Office-program; mina dokument kunde varken öppnas, skrivas i eller sparas… Inte uppdragsdokumentet heller. Och produktnyckeln till mitt Office 2010 låg hemma i huset utanför Norrtälje, jag befann mig på Djurö. Två uppdrag hängde på gärsgårn.

Snabbt bilfärd de två gånger tolv milen, hittade produktnyckeln, åkte hem igen och tog en Dry Martini sen kväll. Sov och drömde om kraschade datorprogram.

Första försöken med den hämtade koden talade om att något var fel. Supporten på Microsoft är stängd lördag-söndag. Ger mig inte, försöker igen, avinstallerar mitt icke-fungerande program, alla dokument bleknar. Installerar igen och nu fungerar nyckeln och alltihop. Glädjepust! Har mitt gamla vanliga väl fungerande Word-program igen.

Fortfarande onsdag, ännu förmiddag.

Agnes har just druckit kaffe, efter frukostens te tidigt i morse. Vad ska hon göra nu? Blommorna på altanen har städats lite lätt, Vimsan har visat sig och försvunnit igen. Någon tvättmaskin behöver inte köras, och inte måste hon städa. En Thai-soppa till middag känns lagom idag, med hård ostmacka till.

Så hon skriver, det här. Igår kväll försökte hon läsa det hon skrivit ut av Agnes texter, det var mycket Agnes hit och Agnes dit… Det känns som om hon skulle kunna släppa pappershögen på golvet och så sätta ihop den hur som helst. Samma saker skulle stå där, i början, mitten och på slutet. Ordet ”essä” betyder ”försök” på fransk svenska. Det är nog det de där papperen är.

Varje gång hon sätter sig vid datorn hamnar vänsterhandens tumme på hakan (när inte fingrarna skriver). Och då hittar hon alltid de där små skäggstråna som hon drar bort allt som oftast. De kanske växer fort i solen? Tycks vara där igen även om hon använde pincetten igår kväll. Ännu ett trist ålderstecken, ett av flera. Om nu skäggväxten tycks ha tilltagit, så inte märks de manliga hormonerna på något annat, bra, sätt. Fast vad det skulle vara – det kan hon inte ens fantisera om. Rakhyvel tänker hon hur som helst inte börja med, pincetten får duga.

Syrran föreslog stickning som sysselsättning, det har hon propagerat för tidigare, hon gillar själv att sticka och är skicklig. Agnes påbörjade raggsocka hamnade nog till slut hos andra syrran för att icke ses mera. Nej, sticka vill Agnes inte. Inte måla heller, det gjorde hon för sådär trettio år sedan, och då var det roligt en tid. Hon upplevde att hon såg naturen på ett nytt sätt när hon målade. Då. Hon återgick till sitt vanliga icke-seende efter en akvarellkurs i skärgården. Det hon fick klart för sig då var att hon inte kan måla, i alla fall inte så att den kursledaren (vill inte kalla honom lärare) var nöjd. Målarlusten försvann, hon lät den försvinna.

Agnes inser att hon blir förskräckt när hon tänker på att sitta sysslolös på ett äldreboende, kanske utan att ens kunna förflytta sig själv. Än kan hon byta miljö, om så enbart mellan ”ute” och ”inne”. Tanken att enbart vänta på döden, inte ha eller kunna ha några som helst andra förväntningar, är skrämmande. Idag kan hon ändå dagdrömma och intala sig att en del går att förverkliga. Hon kan fantisera utan att stupa på att kroppen och huvudet inte hänger med. Idag är det bara ekonomin (och hennes egen drivkraft) som hindrar henne. Om några år lär det vara annorlunda.

Eller så blir hon som den där Dagny, 105 år och bokdebutant, efter att ett antal år ha varit ”världens äldsta bloggerska”. Dit är det ännu ett tag, och Agnes är inte riktigt säker på att hon gillar det perspektivet bättre än väntandet.

Ibland, som just nu till exempel, blir Agnes så otroligt trött på Facebook. Mat, dryck, besök här och besök där, releaser, härligt skrivflow, åldersnoja (fast den är avvännad) – kanske Agnes helt enkelt är avundsjuk. På människor som kanske har ett annat liv än det hon har, för hon lever ju också fortfarande. Även om det idag inte känns så, trots att hon gick ner till sjön och tog ett dopp i morse. Dagen har segat sig fram i alltför kraftig blåst, inte skönt, nu har hon tagit ur hörapparaterna så hon slipper höra eländet.

Inga blåbär, inga kantareller, nätt och jämnt gräs där det borde vara gräs även i skogen.

Vimsan låter sig inte klappas, smiter så fort hon ser en hand närma sig. Det mesta man får tag i är svansen. Kanske är det en konsekvens av att ha varit en ”skogskatt”, en rymling eller övergiven lite katt som har svårt att lita på människor. Men hon ligger numera (när hon är hemma) i fd makens säng, hela natten.

Å, Agnes vill vara annanstans, göra annat än laga mat och städa, tvätta och diska. Åka och handla som en höjdare under dagen, kanske ta sig in på biblioteket och låna ännu några böcker som hon kanske inte vill läsa. Isch, det kliar på hela kroppen. Apropå det, inga mygg heller – det kan hon kanske tacka vinden och torkan för.

Bästa vännen är i Danmark, mannen hennes är död, syrrorna är ack så upptagna med allt de ska hinna göra innan sommaren är slut. Fd maken sover i soffan, trots att han hävdar att han sovit gott i natt. Hon får spader. Men till helgen har hon ett nytt korrekturuppdrag att ägna sig åt, det blir bra. Och hon saknar den här knäppgöken, som ständigt utropade ”piffalainen” – ett hemgjort ord som innebar att han mådda bra…

Agnes går ut och så in igen, när molnen blir för stora och långsamma. Hon har inte fått upp farten själv än idag, känner sig seg och trög. Vaknade vid femtiden, gick upp halv åtta och hade frukost färdig halv nio. Den tog ingen timme att fixa, men fd maken fick sova en stund till. Han är senare om kvällarna än Agnes, och därmed också senare om morgnarna.

Vimsan är ute någonstans, men var tydligen in och vände igår kväll – musrester under sängen igen… Numera tar Agnes en titt där varje morgon.

Igår blev hon trött på en FB-väns tjatande om sin ålder, och skrev att det var ”tröttsamt”. Hennes egen kommentar fick henne att fundera – vad tjatar hon om i sina skriverier? Är hon också tröttsam i sina ofta återkommande tankar kring åldrande och död, sorg och ledsnad? Antagligen. Det är tur att vi alla kan välja vad vi läser och välja om vi vill kommentera eller inte. Hon ska framöver vara återhållsam med kommentarer till just den här personens åldersfixering.

I morgon kommer sotaren hit, Agnes har burit fram stegar. Den öppna spisen har knappt använts sedan förra sotningen, men det ska göras ändå. Och snart ska mulltoan tömmas, något Agnes inte ser fram emot. Det är hon som får förpassa innehållet via skottkärra i slänten ner till det gamla före detta potatislandet. Nässlorna där växer höga i den näringsrika jorden.

Växer gör även pelargonerna, igår flyttade hon en av dem undan vinden av rädsla att den skulle välta. Blommorna är stora och tunga.