beskrivarblogg

Dramaturgi och struktur. Henrik Widell, författare och ordkunnig, anger de sakerna som viktiga ingredienser i Nora Roberts författarskap. Hon lär skriva en färdig bok på 45 dagar, och därefter börja på en ny. Säljer oräkneliga mängder böcker över hela världen, sedan många år.

Dramaturgi och struktur, just det jag har problem med när jag skriver. Strukturen är obefintlig, det blir bara en massa ordskvättar som säkert hänger ihop via någon sorts sammanhang (jag), men utan ordning. Dramaturgin är också den min egen, och därmed inte särdeles dramatisk. Jag får inte någon ordning på ordmängderna – vare sig de som handlade om mitt spelmissbruk (den högen är definitivt lagd åt sidan), eller ”Sorgkanter” om mannen min och hans död (ligger fortfarande framme) eller alla småstycken om Agnes (pågående).

Läs själva på Henrik Widells sida http://www.bliutgiven.nu  – där finns läsning för den som är intresserad av skrivande.

Agnes vet att hon kan välja att stänga av datorn, igen. Hon skulle kunna gå ut i köket och börja förbereda middagen. Eller ta en promenad. Någonting får henne ändå att sitta kvar vid datorn, som om hon kommer att veta vad det är hon ska skriva, om en stund. En liten eller en lång. Så hon väntar och skriver tomma ord under tiden.

Nätterna är stökiga för närvarande, hon sover några timmar och är vaken några timmar. Somnar om och sover tungt och för länge, vaknar men är ändå inte riktigt vaken. Inte ens duschen hjälpte. I morse var hon melankolisk, det hänger i fortfarande. Hon vill inte.

Hon har donat med de betalningar som ska ske då pensionen kommer in på kontot på tisdag efter helgen. Betalt bloggdomänen. Momsinbetalningen får ske i två etapper… Och hon läser förstrött. Kollar Facebook och tröttnar allt mer, samtidigt som hon inte vill förlora kontakten med många av vännerna där. Flera är viktiga i hennes krympande värld.

Om en stund ska hon åka och hämta yngste sonen vid bussen. Lillhuset är uppvärmt. Och han har den bortglömda bearnaisesåsen med sig.

Han och såsen är hämtade, Agnes sitter här igen. Dessutom med tänkbart läsbara böcker försedd. Det är fortfarande kallt ute, bilen varnar för ”halt väglag”. Det var det nu inte, men kan nog bli till natten och morgonen. Vimsan undviker att gå ut idag, tar en liten vända runt huset och återvänder till sängen.

Ibland ser hon faktiskt sin egen passivitet, hur hon låter bli att göra något som kanske vänder den melankoliska spiralen. ”Aktivera sig” är ett uttryck hon inte gillar, men hon behöver ju inte gå med i en bokcirkel, eller börja nätdejta. Förmodligen finns det alternativ någonstans däremellan.  Men inte här och nu. Just nu slipper hon. Så hon sitter kvar där hon sitter, i alla bemärkelser. Och saknar mannen sin…

Att sprattla med fingrarna hjälper inte. De skriver inte mera för det. Men om hon gör som så ofta, börjar skriva, kanske ”det blir något” någonstans i dokumentet. Nyss fick hon lust att kolla ordprogrammet Scrivener, men hon fick inte klart för sig om det kostar eller är gratis. Kostar förmodligen. Det får därmed vänta.

Väntar gör mycket i hennes liv just nu. Hela livet känns som en stor paus. Hon väntar på att livet ska bli spännande, glatt, intressant, fyllt av förväntan. Att det ska sluta med att vara trist, tomt och ensamt. Att hon ska komma på intrig och resten i den där boken hon förmodligen aldrig kommer att skriva. Att hon trots det ska få användning för åtminstone ett av de två ISBN-nummer hon skaffade i mera optimistiska dagar. Det brådskar. Ändå väntar hon, som om hon hade oändlig tid på sig, som om slutet på det här livet inte alls låg inom räckhåll. Rimligtvis.

Och väntan har aldrig gjort att det man väntar på faktiskt sker, inte som hon minns just nu i alla fall. Är det skillnad på väntan och längtan, kanske längtan är mera känslosamt än grå väntan? Längtan är farligare. Tänk om det hon längtar efter infinner sig, och efter ett tag inte visar sig vara så längtansvärt. Lika farligt som att älska, kärlek rymmer också sorg, någon gång. En gång som aldrig går att förbereda sig inför.

Hon är tjatig, upprepar sina temata (har man en gång för länge sedan läst latin sitter en del i), tar om dem hela tiden – död, sorg, saknad, tomhet, ålderdom. Ändå finns det också en liten glimt i henne som inte riktigt tror på att allt det där faktiskt handlar om henne. Hon kan sitt födelsenummer, vet att hon i februari fyllde sjuttiofem år, ser på sina händer som är förvillande lika hennes mammas, hennes hår är grått, och ansiktet skrynkligt. Kroppen stel. Ändå finns den där lilla skymten av glöd därinne i henne. Men den tynar, är på väg att falna av pur brist på näring.

Ibland får hon energi av att skriva. Hon använder skrivandet för att flytta sig till någon vagt annorlunda existens, där oro och bekymmer tycks blekna lite – trots att det ofta är sådant hon skriver om. Märkligt. Någon poängterade hur Facebook kan vara en flykt, och det inser hon också. Skrivandet är nog samma sorts flykt. Kognitiv beteendeterapi är det väl i så fall också, ett sätt att träna hjärnan att ta till ett annat beteende än det invanda, skadliga eller åtminstone olämpliga. ”Göra om, göra annorlunda”. Idag verkar det som om KBT är det som ska kurera alla sorters psykiska problem, från beroenden av allehanda slag till det som kanske värre är. Hon tror inte riktigt på det, men hon vet att det kan fungera i stunden. Skrivandet känns mera läkande, när det vill sig.

Allt hon skriver är fragmentariskt, en liten mängd ord här och dito där. Och när orden också blir många är sammanhangen fortsatt spretiga. Ett tag tänkte hon att ”Sorgkanter” kunde vara en bra titel på boken om kärleken till mannen hennes, och sorgen efter hans död. Nu har hon låtit sig tappa farten, projektet känns lika dött som han. Hon har läst igenom det hon skrivit, hon har strukit och försökt hitta någon form som kan fungera. Hon har inte lyckats. Det får vila ännu ett tag, hur länge är oklart.

I bokhyllan står en gammal Anatole France-bok, ”Herr Bergeret i Paris”. Veterligt har hon aldrig läst den, och just nu letar hon olästa böcker. Utgavs av Norstedts 1928, detta är tredje upplagan. Gammaldags verbformer, en bok att läsa sakta. Kanske klarar hon det, oftast läser hon alltför fort. Gertrude Stein´s ”Alice B Toklas självbiografi” orkade hon inte läsa ut. Det blev alltför mycket av name-dropping, alla dessa kända och okända människor som nämndes hela tiden. Tämligen lite om Alice Babette Toklas, mera om Gertrude Stein…

Böcker är livsnödvändiga, har alltid varit det. Yngste sonen ringde nyss och lovade ta med sig åtminstone en bok som han kunde tänka sig att hon vill läsa. De hon själv hade med sig är antingen utlästa eller lagda åt sidan. Inte ens läshunger får henne att konsumera vad som helst.

När hon var barn bodde hon på biblioteket, läste alla böcker därhemma, och alla böcker hos mormor. Också de som stod upp-och-ner i bokhyllan, för att inte locka till läsning. Motsatt effekt för hennes del. De handlade om Kvinnan, Sexualitet och liknande. Ivar Lo-Johanssons ”Bara en mor” stod rättvänd i bokhyllan i stora rummet, kanske hade ingen läst den och insett att den var väl så sensuell. Hon läste allt, från fem-böckerna av Enid Blyton, Pelle Svanslös och Pippi Långstrump till Sally Salminens Katrina.

Fortfarande är hon allätare när det gäller böcker. Men de ska vara välskrivna, utan alltför många korrekturfel, och numera också i lagom stor grad så att hon ser att läsa dem utan besvär. Hon är tacksam över biblioteket i Norrtälje, där finns både gammalt och nytt. Här på landet går bibliotekarien ut på lagret och kollar om de har den gamla bok hon vill läsa. Ofta har de den, om inte försöker de i alla fall.

Böcker gör det som skrivandet, och terapierna, gör – de flyttar henne till en annan värld. En bättre värld så till vida som den inte är hennes. Den kan vara grym och våldsam, den kan vara obegripligt outhärdlig, men den är inte hennes. Hon kan läsa, för en stund vara annanstans och sedan glömma.

Nu är det jag som skriver, inte Agnes. Hon har dragit sig tillbaka för kvällen. Jag är också trött, men mest ledsen över att världen ser ut som den gör idag. Såg nyss en glimt på teve av en syrisk kvinna som sade det alla kloka människor vet – att bomberna inte hjälper, de förstör landet och det är barnen som skadas mest, de som överlever i stunden. Många dör och slipper resten. Här hemma blir det ännu värre att vara ensamkommande asylsökande, som en politiskt opportun reaktion på dådet i fredags.

Vi icke-politiska sysselsätter oss med Facebook och andra media, med eller utan källkritik, med eller utan så kallade sanningar. Vår statsminister blir allt luddigare i konturerna, hans ministrar likaså. JÅ försöker återta något av det mediautrymme han förlorat genom att tala om skandal hit och dit. Och springarpoliser klagar. Övriga poliser sköter i de flesta fall (undantag en springare i Göteborg) sina jobb med den äran, och har fått heder för det de senaste dagarna.

Världen är skev, våren är kall. Månne det blir varmare snart, inte bara temperaturmässigt utan också fortsättningsvis i allas våra hjärtan – det verkade så vid demonstrationen efter dådet. Eller så blir det som vanligt, vi glömmer fort, vi gömmer oss och slipper agera eller reagera, kan reta upp oss på någon småsak i stället för de stora svåra ohanterliga frågorna. Någon sätter sig och räknar ut vad den misstänkte från i fredags kommer att kosta ”oss skattebetalare” när han väl hamnar i ”ett bekvämt svenskt fängelse”. Hur alternativet skulle se ut hade denna någon ingen hypotes om…

Jag tror jag gör som Agnes, tidig kväll. God natt.

En natt med sömn och vaka, månsken och virriga drömmar. Minns en sekretär med tomma lådor, men fack fyllda med papper och häften, någon kok- (eller kak-)bok. Två dörrförsedda fack med text på respektive dörr, GE och TIGGA. Diverse halvt bekanta människor, besök hos din syster (hon har förekommit flera gånger på sistone) som inte var hemma, men kom efter en stund. Kanske var du med, vet inte. Homeopatin lämnade mig dock i fred i natt.

Sol, blåst och kallt, ingen snö här, ännu. Vi åker och handlar och är hemma igen ungefär två timmar senare. Kylen är full, kanske kommer yngste sonen ut i påsk. Någon biltvätt blev det inte idag, för kallt.

Gav fyra gamla enkronor till en tiggerska utanför Coop. På City-Gross gör man sig av med de äldre mynten, när någon behöver få kontanter tillbaka. Undrar vad tiggarna gör med dem? Hur kan de växla in, de kan förstås handla för dem fortfarande. Dum så kallad reform, att byta ut pengar så där, per ett visst datum – och inte se till att de kan växlas överallt. Har någon sett en trovärdig förklaring till varför detta var nödvändigt?

Nedslagen över de ”hårdare tag” som nu krävs och deklareras från alla håll – de tagen kommer bland andra att drabba ensamkommande ungdomar, många kommer att skickas till Afghanistan. Eller hur är det, kan de inte deporteras om inte landet ifråga vill ta emot dem? Den man som misstänks vara skyldig till fredagens dåd i Stockholm hade tydligen fått avslag på sin asylansökan, skulle utvisas men kunde inte skickas iväg. Det är svårt idag att veta vad som är rimligt korrekta fakta och vad som är alternativa sådana…

Vi fördömer Trumps uttalanden om att skicka ”hem” alla papperslösa, men vi har i Sverige förmodligen ett stort antal människor, som inte fått asyl eller flyktingstatus, men ändå finns här. De arbetar någonstans, svart, eller de får någon sorts överlevnadsbidrag. Jag vet inte hur det går till. Vad tjänar det då till att utvisa dem, möjligen skulle åtminstone några kunna bidra till ekonomin i landet, utan att jobba svart. Alla är inte terrorister, men många kanske blir det utan rimlig integration. ”Vår” i Sverige respektive på Cypern.

Blåsväder. Klimatmässigt sådant, kanske bra torkväder. Tvättmaskinen går här i huset på landet, första gången på ett halvår. Agnes försöker få sig att tro att hon kan fylla den här dagen med mening. Nåja, hon kom ur sängen i morse efter en natt med klen sömn, kanske ska hon skylla på månen som lyste upp natten därute. Igår kunde de sitta ute i solen, så icke idag.

Snart ska hon ut och hänga tvätten. Hon fryser redan om händerna. Bästa vännen och Agnes talade igår om meningslöshet, känslan av att nästan vilja ge upp, men ändå inte. Hur skapar någon sitt fortsatta liv när döden förändrat det som var? Båda har de mist sina älskade, häromdagen förlorade flera okända människor sina nära, en alltför ung flicka dog. Hur överlever föräldrar en sådan chock? Agnes vet att man gör det, så småningom. Men hur har de det idag, de som berövats sina kära. Agnes hoppas att de har stödjande människor omkring sig när och om de behöver det.

Hon försöker skaka av sig den konstigt avstängda känsla hon haft sedan i fredags. Det känns som om hon står vid sidan av sig själv och resten av allt levande. Hon betraktar inte ens, bara är där. Hennes energi har gömt sig, lusten och glädjen är obefintliga. Olusten likaså, det är bara tomt i henne. Det bryr sig inte tiden om, den går.

Agnes inser att hon berörs på ett sätt hon inte riktigt kan definiera av fredagens våldsdåd i Stockholm. En elvaårig svensk flicka och en svensk man, en brittisk man och en belgisk kvinna dödades, ett tiotal människor skadades. En gammal tiggande kvinna som befann sig på plats togs vänligt omhand. En polis hjälpte en annan tant över gatan. Och en uzbekisk man som skulle utvisas greps och förmodas vara ansvarig. Kanske hade han medbrottslingar, kanske var han enbart desperat, och galen. Ingen vet ännu.

Ett – hon är tacksam (glad är fel ord i sammanhanget) att det som kanske var en sprängladdning av något slag inte tycks ha fungerat.

Två – hon gläds åt myndigheternas kompetenta hantering av kaos, individers medkänsla, chauffören som varnade för vad som pågick, tycker illa om det lilla hon såg på teve av upprepade förmodanden och halvsanningar, är skrämd av vissa inlägg på till exempel Facebook där dådet applåderas.

Tre – hon får tankar om hur terrorism och offer är internationella, oavsett var de äger rum, vilka som utför dåden och vilka som drabbas. Hon ser hur det som hänt fördöms i omvärlden, hur man på olika sätt ger sitt stöd åt vårt land.

Fyra – hon kan aldrig förmå sig till att jämföra någons död med någon annans – eller med att landsbygden inte får det stöd den kanske borde ha – eller tycka att det är rätt när Sverige sänder tillbaka ungdomar till ett land som svenska medborgare varnas för att besöka.

Det som hände väcker många tankar, och rädslan lurade innan hon visste att alla ”hennes nära” var välbehållna. Andra människor fick andra besked. Nu handlar det om vad som händer härnäst, vilka krafter som ska stå starkare efter fredagens händelser.

Hatet eller kärleken? Modet hos oss alla att på de sätt vi kan stå emot och fortsätta hävda att Sverige är ett land som både har råd och lagar som välkomnar flyktingar och asylsökande. Ett land som bör se över det som kallas ”föreningsfrihet” och som utnyttjas i brottsliga sammanhang. Ett land som definitivt bör bli strängare i sin bedömning av så kallade ”återvändare”, utan att dra alla över en kam. Kanske är det också dags att omvärdera det vi stoltserat med så länge, yttrandefriheten. Idag kränks och hotas människor via sociala media och på andra sätt i yttrandefrihetens namn. Så ska det inte vara.

Agnes sitter i fåtöljen i fd makens sommarhus. De har bytt till sommardäck på bilen, handlat och forslat ut mat plus diverse plus yngste sonen och katten och sig själva. Skottkärran är bra att ha uppför backen till huset. Sonen också, han fick dra tunga lass. Nu har alla (utom katten) ätit lammfrikadeller med ris och currysås. Gott. Agnes känner sig förtjänt av ett glas vitt vin.

Hon ser hur de gamla påskliljorna vid berget återkommer år efter år, en enda liten krokus också i gräset utanför hennes fönster. På väggarna inne i huset sitter alla hennes ”tavlor” från det året när hon såg och målade, tror det var 1989. Nästan trettio år sedan. Allt är numera så väldigt länge sedan.

Hon ville ta bort tavlorna, men fd maken vill ha dem kvar. De får stanna. Det mesta här har hon varit med om att skapa – huset, duken på bordet där borta har hon fållat, golvet har hon slipat och lackat. Böckerna har hon sorterat och ställt in i hyllorna, öppna spisen är det bara hon som gör ren från sot. Det är bara hon som eldar i den också nu, övrig värme kommer från luftvärmepumpen. När hon bodde ensam här för drygt femton år sedan, i samband med skilsmässan, höll hon värmen med den spisen.

I morse, när hon väl somnat efter en i stort sett sömnlös svettig natt, drömde hon om mannen sin, han som nu är död. Han var väldigt levande, glad och nöjd, men båda visste samtidigt att det snart skulle vara slut. Som väl var fick han ändå träffa och prata med sin morbror Åke innan hon vaknade (och han kanske dog även i drömmen). Klockan var då halv sju, hon gick upp och duschade och tvättade håret. Sedan packade hon bilen, sonen kom och de åkte. Vackra trogna Rösti är inte heller med oss längre, saknar honom också.

Läser just nu en bok, ”Stulet liv” av Christina Schwarz. Har bara läst några sidor, men som jag förstår det går boken ut på att författaren skriver om sin bästa väns liv, eftersom hon inte kommer på någon annan fungerande idé. Intrikat. Här drivs alltsammans till någon sorts spets småningom, jag är inte där än. Men är inte det här ungefär vad vi gör, alla vi som skriver. Vi tar lite här och lite där och för all del kanske mera ur det egna livet än andras. Vad inspirerar oss, vad ger oss idéer? Eget liv och andras liv. Vi lånar liv av varandra.

Information: idag och igår har jag försökt kamouflera p-pillret till katten i först lax, därefter köttfärs. Hon gick inte på det. I morgon får det bli ”mjuk kattmat” och krossat piller. Vill inte ha kattungar, vad i all världen skulle jag ta mig till med dem?

Middag idag blir hastigt stekt kalvlever, ris och gräddig löksås. Ser fram emot att äta om några timmar. Något gott rödvin har jag tyvärr inte hemma, det får gå ändå. I morgon tvätt hos fd maken, och torsdag biltvätt, däcksbyte och service, lånebil till ”landet”. Yngste sonen hänger med, hans vän kommer efter på fredagen.

Den här författarinnan i boken jag läser, hon har just kommit fram till att hon ska vara produktiv, fem sidor om dagen. Och gå hemifrån samtidigt som mannen hennes, så att hon inte frestas att måla om bokhyllorna – eller hur det nu var. Tanken att ha ett mål, om än kvantitativt, för skrivandet är nog bra. Att gå hemifrån är säkert också hjälpsamt, inte för att jag skulle få för mig att måla om mina bokhyllor. De är alldeles för fullproppade av böcker i dubbla rader för att över huvud taget kunna omfattas av ommålningstankar.

Jag läser vidare. Efter en vecka ligger författarens skrivande på minus massor av sidor, hon har nämligen använt tiden till att leta efter lämplig skrivplats, utanför hemmet. Hög igenkänningsfaktor… Och, en god idé. Att flytta sitt skrivande annanstans är ofta, åtminstone för mig, produktivt. Men jag gör det alltför sällan, av pur lättja.

Prokrastinering är ett ord som jag inte kunde innan jag började skriva. Nu vet jag vad det betyder – och förmodligen har jag prokrastinerat även tidigare i livet utan att kalla det så. Nu är det plågsamt frekvent, men inte tillräckligt plågsamt för att upphöra med det. Det har många legitima namn, heter ibland städa, tvätta, hämta in mera ved, klappa katten (fast den här Vimsan låter sig inte ofta klappas), åka och handla, lämna in böcker på biblioteket. Till och med bokföra, fast ganska sällan. Tvätta håret när duschrummet inte är iskallt. Etcetera. Eller hitta ett tomt fågelbo i skogen.

Varför skriva? I bloggens begynnelse skrev jag ”skriva för att leva – leva för att skriva”. Ambitiöst, kanske pretentiöst. Då var det så. Nu?

Kanske för att berätta att jag slängt soporna, och hämtat in ved. Klädde på mig dessförinnan.  Nu kaffe efter den tidiga morgonens te. Syrran har en inneboende i huset i Maróni, eller kanske en uteboende, Hugo. Vi träffades också när jag var där. Hugo är en söt liten ödla, där finns en med lång svans och en utan, Hugo är den med svans. Såg den första bofinken för i år härhemma.

På gården planteras halvvuxna träd längs den nya vägen från ån upp över det som tidigare var hästhage.