beskrivarblogg

Det är lördagskväll och Agnes sitter i sin fåtölj och skriver. Dagen har varit solig trots att molnen var heltäckande i morse. Vimsan har inte varit hemma på hela dagen och nu börjar Agnes bli lite orolig. Hon vill inte tappa bort en katt till. Det är inte mycket hon kan göra annat än hoppas att katten hittar hem senare i kväll.

Agnes har kollat FB, hon har inga nya mejl och bloggen har haft några besökare. Allt är som vanligt. Hon har ett glas med vitt vin bredvid sig, det andra för kvällen. Middagen var en improviserad västkustsallad med räkor, musslor, salladslök, sallad av diverse sorter, champinjoner, gurka och paprika, ägghalvor. Vid sidan färska kalla rödbetor med fetaost. Gott alltihop.

Snart vill hon gå och lägga sig, men än är klockan bara lite över nio, väl tidigt för sängen en vacker sommarkväll.

Grannen har kollat bilen, det Agnes trodde var ett hål var enbart lite skrap i plasten – inget som behöver åtgärdas. Han fixade en list som hade förskjutits och fick den att hamna rätt igen. Därmed bryr vi oss inte om att besöka någon verkstad, vi lär väl få höra om vi ändå måste betala självrisken.

På måndag är det dags igen att bistå sonen med flytt av böcker, innan den egentliga flytten sker den första september. Med pirra lånad av grannen blir det enklare att få flyttkartongerna med sig, de får stå hemma hos fd maken tills vidare. Agnes har just insett att hon själv reser bort just flytthelgen, och är borta en vecka – så någon annan får bistå med det flyttfirman inte fixar. Det ordnar sig, brorsönerna är unga och starka, och brorsan kanske också kan ställa upp.

Det Agnes skriver handlar mest om väder, katten, middagsmat och hushållsbestyr. Och så sorg och saknad, åldrande och död. Ensamhet. Det ledsna ligger som en ständig resonansbotten. Ändå går det ingen nöd på henne, hon har numera ett gott liv.

Mannen hennes finns inte längre, men han fanns. Hon saknar den närhet de hade, också när allt mellan dem kärvade och gnisslade. Det gjorde det, framför allt när deras gemensamma liv avslutades i och med att hon erkände sitt spelmissbruk och vad det fört med sig. ”Fört med sig” som om hon inte varit inblandad, det var hon i högsta grad. Det var inget utanför henne som skapade missbruket, det var hon själv som fattade upprepade galna beslut.

Efter några ledsamma år hittade de tillbaka till en gemenskap som såg annorlunda ut, ett sätt att vara tillsammans utan att sätta den sköra tilliten på alltför svåra prov. Det var ingen konstant samvaro, men den var god när den var. Och när han så var nära att dö var det henne han ringde, hon var den han också pratade med en gång till, samma kväll som hans liv tog slut. Därefter tog hans söner över.

Idag är han mera ständigt närvarande i hennes liv och tankar än när han levde. Det de hade finns nu bara som hennes minnen, hennes historia om deras kärlek. Och det är som det ska vara.

Lördagsmorgon, mulen sådan. Inga enstaka moln, heltäckande.

Just ingenting står på programmet idag – Agnes var till biblioteket igår, städade igår, tvättade igår. Idag ska hon läsa, kanske skriva. Kanske ge sig på att få den trådlösa skrivaren att fungera igen med fd makens Samsung-platta. Den fungerar fint med hennes dator och USB-sladd, men det var inte riktigt det som var avsikten. Den är inlagd på plattan, men kommunicerar inte. När plattan är ansluten slås anslutningen till skrivaren av, och tvärtom…

Snabbt och effektivt hanterande från bilförsäkringen – den stackars påkörda bilen får sina kostnader betalda via trafikförsäkringen. Självrisken för reparation av ”Agnes” bil är 2 000 kr. I nästa vecka ska vi åka förbi bilföretaget och försöka få en verkstadstid.

Det där med kanske skriva – ska hon tala om alla döda och borttappade människor som befolkar hennes drömmar om nätterna? Eller om mötet med Petter Stordalens (icke-existerande?) äldre bror, lika vacker men med acneärrad hy. Synd att det var en dröm, den erotiska laddningen var mycket påtaglig – kanske ett tecken på att något börjar vakna till liv igen? Av någon anledning diskuterades också gummihandskar, de skulle inte vara de riktigt grova och inte de riktigt tunna, vanliga diskhandskar med andra ord. Drömfragment som sammantagna gör Agnes förvirrad.

När hon så nästan vaknade vid halv sex låg hon och kom ihåg några av de borttappade, de flesta från barndomen. Svante som hon vet är död, hans syster Sonja och kusiner Ingrid och Kristina, Gunnel E, Ingmarie K, Kerstin S, de tre barnen i familjen E, Monica W och andra – människor som fanns i hennes värld och försvann. Liksom hon ur deras olika världar. Grannens hund Tott var också med på ett hörn i den halvvakna drömmen. Sedan somnade Agnes om och vaknade halv nio av att fd maken gjorde frukost.

Igår vad det badväder här, men Agnes skyller icke-badandet på att hon glömt att ta hit någon baddräkt. När barnen växte upp badade alla alltid nakna i sjön, men inte numera. Om det handlar om hennes gamla kropp eller om annan tidsanda låter hon vara osagt.

Hon kanske inte vill visa upp sig naken för vem som helst, men hon är ändå rätt nöjd med kroppen sin. Den fungerar, gör saker lite långsammare än förr då allt gick mycket fort, är definitivt stelare i rygg och leder (särskilt efter ansträngning som att bära böcker). Brösten har flyttat neröver, armarna har smalnat, halsen skrynklat till sig och ansiktet har en djup och konstant bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Plus diverse andra fåror. Håret är grått, men tack och lov inte gult grått. Numera kortklippt. Näsan röd, men det har den alltid varit, särskilt om sommaren.

Sondottern har gjort fint på sin pappas grav och skickar en bild. Agnes blir glad i sitt ledsna hjärta.

Nu har Agnes fått hjälp av en vän via FB att hitta ”ny mapp” – och därmed kan hon städa skrivbordet. Tacksam för detta medium som är så hjälpsamt! Större muspekare häromdagen, ny mapp nu. Fort går det dessutom.

Hon funderar som vanligt på vad hon ska skriva idag, om något. Kanske börja om med ett tomt dokument och så fortsätta skriva i det, oavsett vad som hamnar där. Det här är kanske det dokumentet, Agnes och jag fortsätter vår samexistens.

Här stoppar hennes hjärna (eller om det är min) skrivandet, censurerar så till den grad att det blir tvärslut på orden. Hon svär på att hon inte just då tänkte på hur svårt det kunde/skulle bli. Hjärnan/hjärnorna visste ändå.

Hon känner sig rätt fräsch med nytvättat hår och duschad kropp, rena trosor. T-tröjan får hänga med även idag, hon ska bära bokkartonger senare hos yngste sonen. Och plantera nya blommor på Mats grav, de hon satte i maj är slut nu. Det är tre år och en månad sedan hans begravning.

Äldste sonen är på väg hit, för att hämta diverse jakttroféer och annat som jag inte ska ha kvar i huset. Han ska få flytta brandvarnaren i köket till hallen också. Där den sitter i kökstaket går den igång så fort hon lagar mat, vilket leder till att Agnes tar bort den. Inte bra, speciellt inte vintertid när vedspisen går varm. Sonen kom och gjorde det hon ville. Härligt, tacksam. (Det blev inga nya blommor på graven, blombutiken var stängd. Agnes tog bort de som gjort sitt, nya får vänta till nästa vecka.)

När den äldste åkt for Agnes till yngste sonen och vi bar flyttlådor med böcker. Det är tungt. Agnes känner det i kroppen just nu, och det gör förmodligen han också. Men nu har han i alla fall fått undan en del böcker och kan fortsätta att packa resten. Tack och lov för semestertider, det gick att ta sig fram i Sundbyberg, och det gick att parkera utanför respektive port, hans och hans pappas. Nu är Agnes hos fd maken igen, han har fixat middagen (lamadjun som naturligtvis stavas helt annorlunda på turkiska, men är mycket tunn ”pizza”), god med tomater och grönmögelost till. Agnes bara sitter där hon sitter. Orken behöver laddas igen.

Nöjd är hon dock, om än icke fräsch längre – håret behöver tvättas och kroppen med, efter rejäla svettningar idag. Får vänta till i morgon, hon kommer säkert att sova ovaggad.

Agnes är hemma en vända igen, hon har plockat ihop några flyttkartonger och lagt i bilen för att ta med till yngste sonen. I morgon ska hon hjälpa honom flytta diverse bokkartonger tillfälligt till hans pappas lägenhet. Sonen får inte tillträde till sitt nya hem förrän första september, men har inte plats för alla sina böcker i kartonger i lägenheten han ska lämna.

Och kanske, kanske kommer äldste sonen hit i morgon bitti och hämtar åtminstone en del av Mats jakttroféer. Agnes vill inte längre ha dem på väggarna i det som är hennes hem. Om horn med mera försvinner kanske hon kommer sig för med att måla väggarna i sovrummet. De behöver fräschas upp.

I morgon kväll bär det av ut till fd maken och landet igen. Om hon orkar, om inte stannar hon i hans lägenhet. Till dess läser hon en bok om profeten Mohammeds hustru (en av dem) Aisha, som han gifte sig med när hon var nio år. Äktenskapet lär inte ha fullbordats förrän senare. Boken är en roman, inte någon dokumentär. Författare Sherry Jones.

Nu har Agnes fått hjälp att förstora muspekaren! Helen Wohlin Lee är en klippa! Nu kan Agnes inte skylla på att hon inte hittar den där pilen när hon behöver fixa något i någon text… Härligt med kunniga FB-vänner.

Yngste sonen ska flytta 1 september. I kväll talade han och Agnes om alla kartonger med böcker som redan är fyllda, och också fyller hans lilla lägenhet. Så på onsdag ska Agnes tillfälligt flytta dessa till fd makens lägenhet, nära sonens nya. Detta berättade hon för äldste sonen. En stund senare ringer den yngste igen och är rörd och tacksam för att brorsan ringt och erbjudit sig att hjälpa honom. Bra säger Agnes. Och flyttar kartonger på onsdag. Efter att ha varit hemma hos sig en vända på tisdagen.

Agnes tånaglar är nu nymålat röda, de såg inte roliga ut utan färg. Kanske ska hon skaffa sig grönt eller så, som syrran. Rött är lite uttjatat.

Hon funderar på det här med att inte landa ordentligt någonstans. Än är hon här och än där, eller på väg emellan. Ändå är det ju bra att hon kan vara med fd maken på landet, att hon kan köra hans bil och bistå på de sätt som är hennes. Men, ibland längtar hon efter att bara sitta hemma under parasollet som hon knappt använt, och inte göra någonting. Inte tänka på vad som ska ätas till middag, eller vad som behöver handlas, eller något alls. Bara tömma huvudet, vara där hon är och tänka på mannen hennes, som hon saknar, tänka på sonen och kanske vara ledsen en stund utan att behöva fundera på om det syns, tänka på sig och resten av sitt liv… Än finns det ju ett liv.

Ett där Agnes kanske även i år hittar sådana här läckerheter i skogen…

Agnes sitter ute i skuggan och den ganska ljumma sydliga vinden. I solen blir det för varmt, och här är det på vippen för kallt. Men hon ser datorskärmen om hon låter bli solglasögonen. Tvätten torkar fort idag. Det är sommar, åtminstone just nu. En fjäril far förbi och flyger fortare än hon trodde fjärilar kunde, kanske hjälpt av vinden.

Bordet är lite för högt, eller stolen en aning för låg, datorn därmed i knät. Vimsan kommer ut, talar högt om att hon nu är vaken och överger fd makens säng en stund. De senaste nätterna (och dagarna) har hon föredragit hans säng, Agnes får sova ensam.

En granne har hyrt ut sitt hus till familj med barn och hund. Barnen har hon inte hört, men hunden skäller så gott som hela tiden. Agnes undrar varför.

Skottkärran har fått ett nytt hjul, det gamla var helt slut. Nu slipper Agnes bära kassar med mera uppför backen till huset. Fd maken fixade detta, medan Agnes installerade den nya trådlösa skrivaren.

Middag idag – soppa på kycklingbuljongen från igår, med potatis, lök, vitlök, morötter (från grannens kyl) och broccoli, plus kycklingresterna. Smakar gudomligt, nu har den puttrat färdigt, bara att värma och klippa egen persilja över senare.

Det går som sagt att se vad som skrivs på datorn, även utomhus. Men Agnes har problem med att hon hela tiden tappar bort ”muspilen”, markören eller vad den nu heter. Varför kan inte den pilen vara i samma storlek som texten? Den är liten och blek och hon ser den inte…

Idag går Agnes bara runt och trampar, hittar ingen ro. Hon har dammsugit och skakat mattor, klappat katten. Duschat. Igår lade hon in de överblivna strömmingsflundrorna i ättikslag, de blir middag idag med välborstad färsk potatis. Hon har suttit ute i lä för vinden en stund, gått in igen, och ut igen.

Väntan är ett ord som finns i henne idag. Väntan på vaddå? Något som inte är här och nu, något annat. I stället för att glädjas åt här och nu, vara glad åt att finnas över huvud taget, och att finnas här i sommarhuset i skogen, med katten och fd maken. Men hon väntar…

Inuti är hon ledsen, börjar nästan gråta vid blotta tanken på sin ledsnad. Riktigt varför är hon inte säker på, men hon anar att bästa vännens ord häromsistens spelar in. De där om att det ”är svårt att vilja/våga/kunna veta vad man vill, verkligen vill” – utan hänsyn till någonting annat. Strunta i ekonomin, glöm bort skyldigheter hit och dit, ränk inte på allt du borde. ”Ta reda på vad du vill. Vad vill du?”

Ett antal gånger i livet har hon vågat. Hon har stått för vad hon ville, också när det var svårt. En gång var bästa vännen inblandad – Agnes talade om vad hon ville, och det tog hus i helsike. Hon ville ”fel”. Längesedan nu. En annan gång ville hon leva med mannen sin, också om han inte ville det. Det ville han inte, då. Hon överlevde, och han kom igen. Flera gånger om, de stretade med och emot båda två. Nu är han död, och hon väntar på att hitta det hon vill, nu. Än velar hon, det är ett nytt liv som ska till, ett annat liv.

Parallellt är hon tillbaka i sitt gamla liv, i livet före mannen hennes. Livet tar henne på märkliga turer.

Listdags.

Idag har jag tömt garderoben på framför allt byxor som jag antingen inte kan ha, eller inte vill ha. De jag tror går att sälja ligger för sig, de andra i en plastsäck här på landet för vidarebefordran till en insamlingscontainer. Skönt. Det betyder att jag börjar få kontroll över klädbeståndet, och har snart enbart de kläder kvar som jag använder. Plus en kjol i vackert bomullstyg som jag inte förmår skiljas ifrån. Har nog aldrig kunnat ha den…

När jag ändå höll på passade jag på att nästan tömma en ”köpmansdisk” som jag inte vill ha kvar i huset. En låda innehåller fortfarande skoputsargrejor, en annan gamla kassettband med musik jag en gång tyckte om, kanske gör fortfarande. I det tidigare sovrummet står de små hyllorna med CD-skivor, vad gör man med sådana numera?

Listor – jag vill skriva listor på vad jag ska göra när jag är hemma mellan varven.

Nästa vända kanske kan ägnas åt att sortera dukar, vilka vill jag ha kvar, vilka kan jag ge bort, vilka kan jag eventuellt sälja? Vilka kan slängas. Jag har många, en del vackra, en del nostalgiska minnen från förr.

Och så vill jag sortera mina glas – har alltid älskat glas i alla former, men har flera än jag någonsin kan använda. Snapsglas till exempel, vem behöver sådana? Inte jag som numera varken dricker snaps eller sjunger snapsvisor. Det hör till ett tidigare liv. Sortera och sälj. Farmors/svärmors engelska servis kanske yngste sonen vill ha, Blå Eld-servisdelarna är lovade till svärdottern, jag ser framför mig hur det blir gott om utrymme i den stora gamla vitmålade buffén. Heter det så? Tror att det gjorde det när jag var liten i alla fall.

Nysilverbestick, dem behöver jag inte heller. Men alla mina ljusstakar vill jag fortfarande ha, de gläder mig under mörka vinterkvällar och några står på köksbordet också nu. Ett par kassar med frimärken och förstadagsbrev behöver jag inte längre, men vad ska jag göra med dem? Mosters gamla vaddstickade täcken är sköna om vintern, men diverse oanvändbara kuddar kan nog sorteras ut. Skrubben skulle må väl av att tömmas, utan att fyllas igen av samma prylar och pinaler som nyss togs ut.

Det här är nog en lista som räcker ett tag…

Strömmingsflundror till middag, även om de hette ”sill” och var ”fångade i Danmark”. Här bor vi i skärgården och får inte strömming som är fiskad här – annat var det när sönerna var yngre och pilkade strömming så att vi och grannarna blev trötta på fisk! Det ska bli gott, och det blir över att lägga in. Längesedan.

Vädret är just nu tveksamt, temperaturen sjönk snabbt till 14 grader och solen försvann. Jag är tillbaka på Djurö efter ett par dagar hemma hos mig, med garderobsröjning bland annat. I morse när Två långa öron stack upp och fladdrade lätt hit och dit medan haren åt frukost, han med.

Skottkärran har förmodligen fått punktering, så det blev att gå tre vändor uppför backen med allt som skulle upp, mat, kläder, vin, böcker. I morgon ska vi kolla om det går att pumpa upp skottkärredäcket, det är onekligen lättare att gå flera vändor med skottkärran, än att bära.

Syrran är hemma från Cypern, där det häromdagen lär ha varit 49 grader varmt i Nicosia… Just nu tycker hon vädret i Sverige är toppen!

Vimsan tröttnade på att vänta ut vädret, hon är inne på min säng igen. Ute är det ”halv storm” och duggregn. Inte kul varken för katt eller folk, har lampan bredvid stolen tänd trots att det är mitt på dagen.

Jag låter Agnes ta över. Kanske är det mera fart i henne än i mig.

Pannkakorna hon tänkt sig till middag igår passar bättre idag, vädermässigt. Hon borde dammsuga och skaka mattor men låter bli, skyller på vädret. Hon pillar förstrött på det där skäggstrået på hakan, det som tycks återuppstå så fort hon dragit bort det. Skrivandet tar stopp, igen. Hjälper fika? Med en ICA-mazarin? (ICA står faktiskt som tillverkare och avsändare även på en sådan produkt.)

Läser i pressen om ”influencers”, kändisar som per podd gör reklam för allt möjligt. Agnes gillar andra sorters influencers bättre än Schulman&Co med flera. Sådana som Johanna Wistrand till exempel, hon som flyttat till Näsåker och oförtrutet berättar om bygden och sitt liv där, i ord och bild. Men såvitt känt får Johanna inte betalt för sin marknadsföring. Hoppas hon gör en bok om Näsåker småningom.

Vinden tycks ha avtagit, känns som om den väntar på något. Agnes är tacksam över att hon aldrig befunnit sig i stormens öga, och det här är väl inte ens i närheten av något sådant – men är ändå lite märkligt.

Kaffet får inte fart på Agnes, och mazarinen är enbart kletigt söt. Tandborstning av nöden.

Mitt emot henne sitter fd maken i soffan och smålurar. Han gör det ofta numera, hans trötthet oroar henne. Kanske är den naturlig för en man som fyller 82 nästa gång, hans stroke för några år sedan gjorde att han går kravligt numera, men använder käpp. Hon och han bor ihop över somrarna, så kan han fortsätta att vara här också nu när han inte själv kör bil längre. Det gör hon, hans bil. Passar båda utmärkt, ibland åker hon hem till sitt och ordnar med det hon behöver och vill göra. Efter någon dag åker hon tillbaka igen. Idag femtiofem år sedan de gifte sig. Fortfarande en sorts kärlek.

Och fortfarande saknar hon ”mannen sin”, en annan kärlek.