beskrivarblogg

Vet att det är rimligt att du är död, rimligt med tanke på din ålder och hälsa. Inte rimligt från något annat håll – definitivt inte rimligt för mig. Jag saknar dig så att jag har lust att skrika dig tillbaka, vråla åt livet som övergår i ålderdom och död. Klösa ögonen ur döden, skrämma bort honom (ger mig sjutton på att han är en han), ta tillbaka dig. Men du är numera aska, på något okänt ställe. Du finns bara i mitt minne, till och med bilderna på dig och vårt är borta, inlåsta i Dropbox av ett sketet virus. De enda bilder jag har kvar är de som laddats upp till bloggen.

Hon sitter där med käkarna fastlåsta kring ledsnad och sorg. Fingrarna vill hjälpa henne till lite lättnad, orden kryper i henne, men har svårt att hitta fram. De gör ändå ingen skillnad. Du är lika död. För många dödar de senaste två åren, M, du, R, T, L. Män allihop, saknade och sörjda.

Hon tog sig samman, kollade sidan som svärdottern tipsat om, hitta graven.se. Där fanns du, gravsatt den sista augusti. Nu vet jag i alla fall var din aska finns, någon gång går jag dit och pratar med dig. Till dess får det räcka med vår nuvarande form av samtal.

Nu är vi (fd maken, jag och Vimsan) tillbaka i sommarhuset på Vindö. Hittills inga möss inomhus. Måndag åker vi till Sumpan för bilbesiktning, sedan hit ut igen. Vimsan får stanna här ensam, hon går ut och in som hon vill genom kattluckan, mat och vatten finns inomhus.

Jag läser, en nylig bok handlade om en kvinna som efter trettio års äktenskap äntligen kom sig för med att lämna sin man – som var en kontrollerande egenkär person. Jag läste och läste, och undrade hela tiden vad det är som gör att någon stannar så länge hos en man som inte tycks kunna tänka på annat än sig själv. Hon trodde inte han skulle klara sig utan henne, och trodde att hon skulle stå ut med resten av livet tillsammans med honom. Tack och lov gjorde hon inte det. Men det krävde en snygg aikido-lärare för att få henne att släppa taget om sin empatilösa man… Hur många sådana finns det?

Läser en artikel som publicerades för tre år sedan i SvD, om Sigrid Kahle och Carl-GöranEkerwald som möttes sent i livet och levde tillsammans några år, hon dog 2013, samma år som artikeln skrevs. Där sades något som pratade med mig – ”Han nickar sakta och tittar på Sigrid, som för att få medhåll. Hon funderar en stund och säger sedan att en kärleksrelation mellan två ”gamlingar” inte kan bygga på illusionen om ett långt och lyckligt liv tillsammans. – Därför kan vi vara i nuet.”

Deras nu varade inte så länge, men medan det varade gav de varandra vad de hade att ge av livserfarenheter, nyfikenhet och lust att diskutera och prata om allt. Kärlek och närhet.

Egentligen kan ingenting någonsin byggas på illusionen om ett långt och lyckligt liv tillsammans. Inte i ungdomen heller. Men vi gör vad vi kan ändå för att tro att livet är oändligt, just vi ska aldrig dö ifrån varandra, vi ska aldrig skiljas, aldrig det ena och det andra. Vi ska vara lyckliga, punkt, slut. Det är först när vi blir tillräckligt gamla som vi kan överge den där illusionen. Och ändå fortsätter den att finnas stark i oss, ”under ytan lever vår kärlekslängtan”, som Karin Thunberg skriver på Idag-sidan i SvD idag. Så är det, för de flesta av oss.

Jag hoppas Carl-Göran Ekerwald mår så bra han kan idag, en bit in i nittioåren, utan sin Sigrid. Jag hoppas han kan fortsätta skriva. Jag hoppas han fortfarande vill leva sitt liv, sådant det är.

Agnes iakttar sig själv, hon vet inte riktigt varför sorgen efter ”mannen hennes” tycks ha ett lindrigare förlopp än sorgen över sonen. Visserligen tycker hon sig ha lärt sig att sorg inte kan jämföras med sorg. Allt är som det är, inte lika, eller olika. Men ändå. Kanske handlar det om att den ena döden var så mycket rimligare än den andra. Men ingen av dödarna var rimlig för henne. Det spelar tydligen ingen roll, hon är i det här sammanhanget inte huvudperson. Bara den som står vid sidan och sörjer, si eller så.

Det var ju inte hon som dog. Eller, hon dog bara lite. Då och nu senast i maj. Två år däremellan. Än lever hon, fortfarande lever de döda inte. De hälsar på i drömmen ibland, i de mest absurda sammanhang. Vill henne bara gott, även om de gör konstiga saker. Hon har flera döda, men det är bara de senaste två som besöker henne. De andra är definitivt ”bortom nära” som en vän uttryckte det.

Parallellt med människors död sörjer hon sin försvunna katt, Minsann. Det må vara hädiskt eller något annat som hon inte har ord för, men hon saknar den katten som hon kan sakna både man och son. Nu försöker hon släppa in en ny liten svart katt i sitt hjärta – och katten försöker släppa in henne. Än har de inte riktigt lyckats, kanske med tiden. Hursomhelst så har Vimsan ett nytt hem, eller ett hem i stället för det hon kanske aldrig hade. Minsann är borta. Och Rösti också.

Tisdag, har beställt tid hos veterinären för Vimsans andra vaccinationsspruta. Ska prata sterilisering med dem också. Igår kunde jag kamouflera pillret i en ny sorts ”färsk” kattmat som hon åt med förtjusning. Det kan jag väl göra i fortsättningen också, men det verkar onekligen enklare för alla med en operation, en gång för alla.

Har duschat och tvättat håret, fd maken flinar snällt när han ser mig. Låter nämligen håret torka hängande över axlarna, ingen vacker syn. Något bättre när håret väl torrt…

Agnes vistades i Ingenstans en stund igår kväll. Idag har hon återvänt till nuet, som just nu består i att hon vill ha kaffe, så hon går och fixar det. Fyller kattskålen med friskt vatten samtidigt.

Hon har inga planer för dagen, kanske köra en tvättmaskin. Torkväder. Skaka mattorna och dammsuga, torka av köksgolvet. Läsa, sitta i solen om några timmar när det är lite varmare ute. Ta en sväng i svampskogen, även om hon ”tömt” sina närmaste ställen, det får bli en lite längre tur. När hon väl började skriva visade det sig att hon har diverse vaga planer inför dagen, vad som blir av är en annan historia. Just nu kaffet.

Som avbröts av att Vimsan gjorde vad hon ska i kattlådan, snabbt fram med hundbajspåse och ut med skiten. Sparkade till den nyfyllda vattenskålen i farten, vattnet skvätte över halva köksgolvet. Golvet därmed avtorkat fortare än hon tänkt. Åter till kaffet, apropå nu.

Hon funderar över alla små beslut som skapar livet. Många slarviga och ogenomtänkta, som får konsekvenser, som får konsekvenser. En kedja av ögonblick, där hon och alla andra hela tiden har någon sorts möjlighet att bestämma sig för det ena eller det andra. Ibland till och med ytterligare något alternativ, som kanske inte alltid är enkelt att upptäcka. Antagligen är det så att det är lättare för hjärnan att använda sig av många gånger prövade beslut, även om de visat sig vara ganska dåliga.

Nyss bestämde hon sig för att ge katten friskt vatten. Bra beslut, som fick konsekvensen att hon lyckades välta ut vattnet på väg till kattlådan. Vattenspillet var väl knappast något medvetet beslut, men konsekvensen blev att hon fick torka större delen av köksgolvet direkt, i stället för senare. Kanske en bra konsekvens. Tanken var god från början, kattlådan skulle befrias från illaluktande kattbajs. Oj, så allt hänger ihop med allt i en enda röra.

Beslut med ledsamma konsekvenser har Agnes stor erfarenhet av. De år hon var spelmissbrukare är en lång radda av katastrofala beslut, samma om och om igen. Hon är säkert fortfarande spelberoende, ungefär som en alkoholist alltid lär vara en alkoholist. Boten är densamma i båda beroendesammanhangen – gör det inte igen. Aldrig igen. Inte nu och inte nu. Aldrig. Ett mantra att ha med sig i en tillvand hjärna, varje ögonblick, varje dag, varje natt. Alltid.

Numera börjar hennes tillvaro åter finna rimliga former. Hon har beviljats skuldsanering. Skatteskulder är det första Kronofogden ser till att få återbetalda, så alla oroliga skattebetalare som eventuellt läser detta kan vara lugna. Agnes har inte kostat er någonting. Däremot är kanske långivarna med skyhöga räntor mindre glada. Möjligheten finns alltid att återkräva lånen och räntorna om Agnes skulle vinna 102 miljoner på Lotto. Betalningsanmärkningarna hänger med i fem år, men till 80-årsdagen är hon fri. Om hon lever då.

Alla beslut påverkar resten av livet. En kort liten mening, få ord, ofrånkomligt viktiga ord.

Det är inte möjligt att inte fatta beslut. Ingen kan leva utan att hela tiden bestämma sig för något. Medvetna beslut kan ofta vara bättre i någon mening, än omedvetna. De omedvetna besluten hör kanske hemma i det som brukar kallas intuition – och är inte att förakta. Där kan finnas kunskap och erfarenheter som inte släppts fram i medvetandet.

För övrigt citerade jag bästa vännen fel häromsistens. Jag hävdade att hon skrivit att Picasso sagt ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Hittade hennes kort när jag städade bland papper hemma – citatet löd ”Det tar lång tid att bli ung”.

Nyss lyckades hon ta bort fästingen från kattens mungipa. Katten försvann ut och lär inte komma in igen i brådrasket. P-pillret får vänta.

Agnes blir sittande, med blicken i intet. Definitivt inte i nuet. Hon låter sig färdas bortanför det som finns omkring henne, dit till Ingenstans. Hon vet hur man gör, har gjort det hela livet. Ingenstans varar aldrig länge, men är skönt att besöka emellanåt. Ibland när hon inte vet vad hon ska göra härnäst, ibland bara för att slippa vara där hon är, ett ögonblick. Då gäller inte nu. (Vilken knepig mening det blev, värd att fundera över – då gäller inte nu.)

Kanske ska det skrivas, ”där gäller inte nu”. För så är det ju, även om hon inte riktigt vet vad som gäller där i Ingenstans. Där råder stillhet, tystnad, kanske frid. Där finns ingenting som pockar på att göras eller hanteras, inga måsten. Där kan hon bara vara, tills världen, katten eller någon annan ropar på henne och kräver uppmärksamhet.

Nu kräver hon själv sin uppmärksamhet. Skriv för sjutton, människa – om du vill kalla dig en skrivande människa. Författare låter alltför pretentiöst. Bodil Malmsten skrev om sig själv som en ”skrivande människa”. Hon tycker också om den benämningen. Etiketter är annars inget hon gillar. Inte genrer heller. Var hör hennes skriverier hemma? ”Tankeböcker” ger andra ut, Montaigne´s Essäer är i hennes mening ett lysande exempel, Crister Enanders böcker är andra.

En numera före detta vän på Facebook blev provocerad av en fråga hon ställde – en lite slarvigt provokativ fråga – hen som var så SKÖR just nu avvännade henne direkt. Hen talade också om att det mesta hon skrev var ”gnäll”. Det fick henne att fundera. Avvännandet grubblar hon inte på, det känns relevant för båda parter. Men ”gnället” – är det så hon uppfattas av många? En gammal kärring som bara skriver om elände och gnäller? Det vill hon inte. Det är sant att hon sällan skriver sprudlande om glädje, hon är sällan sprudlande glad. Men därifrån till gnäll är det ändå en bit…

Någon enstaka gång kan det vara bra att titta på sig mera utifrån än alltid.

En annan till igår före detta Facebook-vän skickade en förfrågan om vänskap – jag svarade att jag blev full i skratt åt oss, och att jag accepterade hennes förfrågan med glädje. Idag skriver hon och ber om ursäkt för då, när vi skildes åt och kallar det ”temporärt vansinne” och menar att jag är storsint. Storsint är jag inte, men det här handlar om en person vars kommentarer jag alltid gillat tills något (har glömt vad) gick snett för länge sedan. Och hon menar att hon gillar det jag skriver. Så naturligtvis blir vi Facebook-vänner igen. Internet-vänskap är ibland intressant.

Agnes tog på sig stövlarna och hämtade den långa svarta elsladden. Nu skulle gräset klippas, elgräsklipparen tas fram – det lilla som med god vilja kunde kallas gräsmatta behövde ansas. Hon lyckades klara jobbet utan att klippa av sladden, räfsade ihop en skottkärra full och var ganska nöjd med resultatet. Det såg just nu i alla fall lite bättre ut.

Svettig och trött satte hon sig en stund vid datorn. Duschen fick vänta. På Facebook läste hon om flera kompisar som skulle ses på Bokmässan, de som publicerat sina böcker. Så långt har hon inte kommit. En författare hade kontaktats av förlagschefen själv angående manus, ingen fjuttig redaktör där inte. Klart hen var glad över uppmärksamheten. Hon gratulerar hit och dit, börjar bli trött på att inte ha någon anledning att själv gratuleras, ens av sig själv.

Hon finns här i fd makens hus sedan i slutet på maj, och hushållar som förr när de var gifta. Och hon kan få för sig att hon skulle komma igång med skrivandet om hon bara vore hemma hos sig. Illusionen varar några sekunder, sedan inser hon att det inte gör någon större skillnad.

Hon skriver ändå inte, disciplinerat och varje dag, på någon historia som är hennes bok. Det blir bara spridda skurar, spretiga ordmängder som inte har något klart syfte. Än mindre någon synopsis, inga klara gestalter mer än hon själv och hennes alter ego. Någon syrra här och där, inte längre någon man mer än fd maken, en annan katt än den som försvann i midsomras. Ingen hund, två söner, inte tre. Barnbarn som inte är barn längre. Vänner skymtar förbi ibland.

Ibland en död mus under någon säng. Den nya katten har överlevt på egen hand flera veckor i skogen och är duktig jägare. Hon skriver om att plocka svamp, tvätta, väder och vind, vånda inför mörker och november. Inte längre så ofta om det som var hennes huvudsakliga tema i flera år – spelmissbruket och spelberoendet. Lusten dyker fortfarande upp, ibland framkallad av all reklam om casinospel på nätet. Hon gör numera något annat i stället.

Skrivandet fyller fortfarande en funktion, som ersättning för spelandet. Soduku är en annan flitigt använd alternativ sysselsättning. Liksom de uppdrag hon emellanåt får med redigering eller korrekturläsning. Och läsning. Som tur är har hon aldrig några pengar över att spela för, att låna som förr är inte möjligt. Numera kan hon alltid betala räkningarna i tid, och hon kan köpa det hon tror sig behöva. Hon är ingen stor konsument, köper aldrig kläder (nya trosor ibland), går sällan till frissan, flera ”saker” vill hon inte ha.

När nästa pension kommer ska hon unna sig proffsig fotvård, och gå till optikern för nya glasögon.

När hon skrivit så här långt kan hon konstatera att en sida med hennes ord (och radavstånd) tycks omfatta ca 450 ord. Här måste hon ägna sig åt lite huvudräkning – tio sidor 4 500 ord, 100 sidor 45 000 ord. NaNoWriMo brukar visst mena att 50 000 ord i november är tillräckligt för att bli en bok. Med typografering och diverse rubriker så förslår det nog. Hon behöver titta i några böcker och se hur många sidor de innehåller. Första delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är kanske inte något relevant exempel – den är på 442 sidor, med väldigt många ord på varje sida…

Hon funderar också på dialoger. Hon skriver just aldrig någonting som kan kallas dialog. Inte så konstigt kanske, eftersom hon mest pratar med sig själv.

Spänning, rafflande scener med överraskande upplösning, fixar hon inte heller. ”Början, mitt och slut” brukar man tala om, med någon sorts ”peak” i mitten. Eftersom hon skriver om sin egen tillvaro vill och kan hon inte skriva om slutet. Det har tack och lov inte inträffat ännu. Början har hon ingen lust att ägna mera energi, det gjorde hon på många sätt tills hon var 50+. Det får räcka. Mitten – tja, det har hon också skrivit en hel del om. ”Mannen hennes”, deras vacklande relation, glädje och sorg, av och på, besvikelse, svek, kärlek och sorg igen. Det känns färdigskrivet. Må han vila i frid.

Så vad blir det kvar att skriva om. Nuet förstås, det ständigt nya och pågående nuet. Det som för ögonblicket handlar om att hon sitter vid sin dator och fingrarna löper runt. Det som hör hur tallkottarna trillar ner på altangolvet, som ser katten i sin stol och fd maken som tar sig en liten lur i soffan. Det som börjar fundera över middagsmaten. Som undrar om hon ska lyckas få i katten p-pillret utan att bli sönderklöst. Pillret ligger på matbordet och väntar på tillfälle. Hon får väl ställa sig bredvid katten och ta chansen när hon (katten) gäspar.

För länge sedan sade någon förmodat klok människa att rädsla alltid är framåtriktad, vänd mot något som inte inträffat och kanske aldrig inträffar. Att försöka haffa nuet i varje ögonblick är hjälpsamt. Hon tror inte att hon är rädd så ofta längre. En del av sådant hon varit rädd för har redan hänt – en son är död, mannen hennes också. Och vänner. Hon sörjer dem, hon är inte förlikad med döden, men ändå stillnad. Hon skulle fortfarande tro sig gå sönder om något hände hennes närmaste – och hon skulle veta att hon överlever. En gång till, tills det inte blir flera gånger. Och då lär hon inte bry sig.

Sliter fortfarande med (nåja, försöker i alla fall) att få upp det tomma dokument jag vill skriva i – med den stil och de punkter, radavstånd och extra styckematning jag vill ha. Har hittat ett sätt, men det borde finnas flera. Som jag inte hittat.

Har just ätit gryta på kalvhögrev med morötter, lök och purjolök, stekta kantareller vid sidan, färsk (well) potatis och fikonmarmelad, det senare framför allt till grönmögelosten efter maten. Nu mätt och belåten medan jag lyssnar till fd makens diskande. Vimsan sover i sin fåtölj. Ljusen på matbordet brinner. Datorn verkar oanfäktad av virusangreppet, men ännu har jag inte hört något från Dropbox support – förståeligt nog.

Läser någon sida mellan varven i Viveca Steens ”I sanningens namn” – men temat är så obehagligt att jag inte orkar mer än någon sida – möjliga pedofiler, tänkbara mördare och försvunna barn. Det klarar jag inte i ett svep. Andra böcker att läsa saknas, har ”Min kamp” av Knausgård, som jag inte heller mäktar mer än någon sida i taget. Behöver åka till biblioteket i byn i morgon.

Kvällstidningarna är skummade, supersvåra sudokus både här och där avklarade, har talat med sondottern idag för första gången på evigheter – glad att vi fick tag i varandra. Tvätten är torr och intagen. Kattlådan ren. Så icke jag, ska duscha innan jag går till sängs. C´est ca (var hittar jag cediljen?) – rien ne va plus!

Strålande sol, kalla vindar. Tvätten torkar fort. Gick ut en sväng i skogen igår för att rensa hjärnan efter datorstrul. Kollade mina gamla kantarellställen och kom hem med lagom mycket kantareller att steka till middagen idag, gryta på kalvhögrev med lök och morötter. Mycket att putsa på köttet innan det hamnade i pannan, men det verkar både smakrikt och mört. Köpte kalvlever också, men den får vänta i frysen några dagar. Längtar efter färsk fisk, finns just inte här ute i skärgården… Minns med saknad när sönerna och vi var ute och pilkade strömming eller torsk – och fick så mycket att alla grannar också blev mer än nöjda. En gång i forntiden.

Undrar hur de mår, de här människorna som sitter oåtkomliga någonstans i världen och skickar mejl med virus till slarviga människor, som jag till exempel. Som ju väl vet att man inte ska öppna mejl med bilaga från okända avsändare. Och ändå gör det. Det enda jag såg var min systers namn. En tillfällighet, eller en djävulsk kunskap om min familj, hämtad någonstans ifrån i cyberrymden?

Jag vet att jag mådde fysiskt illa, kände mig smittad av den empatilösa elakheten som enbart drivs av penninghunger. De skitade ner min nya fina dator, köpt för dyra pengar som jag knappt hade. Nu hoppas jag på Dropbox och supportens hjälp att återställa det jag förlorat. Får nog vänta några dagar, de lär ha att göra. Jag kan bara vänta och veta att jag med Helens hjälp har gjort vad jag kunde för att rätta till misstaget.

Jag har inte vågat sätta i USB-minnet där jag laddade upp alla dokument från min gamla dator när jag skulle ladda ner Windows 10. Förhoppningsvis finns det mesta där, utom de allra senaste dokumenten skrivna på den nya datorn. Bilderna finns nog inte där, de låg i Dropbox de allra flesta.

Söndagen är god så här långt. Tyst, jag har inte satt i några hörapparater ännu. Fd maken och jag kommunicerar hyfsat ändå, förutsatt att han använder sin apparat. Mina öron blir irriterade, och jag försöker slippa hjälpmedlen så mycket som går. Ni som hör anar inte hur vilsamt det kan vara att inte höra. Självklart är det jobbigt också, inte bara för mig utan för min omgivning. När jag bara ser frågande ut, när jag svarar ”god dag yxskaft”, när jag missförstår. Hos ögonläkaren häromdagen, på optikerns rekommendation, fick jag klart för mig att jag ser ”normalt” för min ålder, behöver bara lite starkare glasögon. Optikern fick mig att befara att jag fått gråstarr, eller att något ännu värre kunde vara på väg. Så tycks inte vara fallet, vilket gläder mig. Hör hellre dåligt, än ser dåligt.

Lite funderar jag på hur Agnes har det, med virussmitta i kroppen.

Jag vet att hon har sovit dåligt de senaste nätterna, hur hon än har mantrat. Tidigt i morse gladdes hon åt att en liten katt hoppade upp i hennes säng ett ögonblick. Kändes nästan som om det var Minsann. Det var det nu inte, det var Vimsan som gjorde en snabb visit. Hon har inte riktigt vant sig vid sina nya människor, och gillar absolut inte att Agnes ibland vill hålla i henne för avmaskningskräm i nacken, p-piller inkastat i munnen, borttagning av fästing i mungipan. Hon blänger på Agnes och smiter ut genom kattluckan så fort hon bara hinner, om Agnes rör sig hastigt.

Det tar tid att bygga upp tillit, också till en katt. Vi jobbar på det. Den här bilden har jag tillgång till nu, bara därför att jag redan har haft den i min blogg – Vimsan.

Nu har jag äntligen med Helens (Wohlin-Lee, Tantimation)  hjälp fått iväg ett mejl till Dropbox Support. Hoppas de kan återställa mina infekterade filer…

Det här hävla viruset har ockuperat inte bara datorn utan min hjärna i flera dagar. Jag har lärt mig en hel del på kuppen. Det finns gratisprogram som Malwarebytes Anti-Malware och ett till, Hitman Pro, som scannar och tar bort skadliga virus från din dator. Sedan är det ”bara” att be Dropbox återställa dina filer – det tog flera upprepningar från Helens sida innan jag begrep hur det skulle gå till. Och då var det enkelt att åtminstone få iväg begäran till Dropbox. Nu hoppas jag att de kan ge mig dokumenten och bilderna tillbaka!

Vissa vänner på Facebook är ovärderliga. Andra kan man vara utan.

Törs inte öppna Dropbox, zepto har tagit över, alla bilder, några texter. Sörjer bilderna. Kanske har jag några på USB-minnen. Är arg på mig själv för att jag klickade på mejl från ”Karin” med bifogad bilaga – syrran heter Karin och kunde ha skickat bilder till mig. Det hade hon inte.

Har rensat virus med Malware-program och annat, har försökt ”restore” till tidigare versioner i Dropbox – men får inte till det, inte ens med Shadow… Lärdom, tro inte att du vet något när du klickar på mejl med bilaga – kolla varifrån det kommer, ta bort allt utan att öppna, allt som du inte känner igen!