beskrivarblogg

Är alldeles obegripligt trött. Gick ut en timme och trodde det skulle göra mig piggare, men icke. Känner mig inte sjuk, bara så trött. Och ledsen när jag tänker på dig som inte lever längre, finns gör du ju i minnen och bilder. Och i backen på Norra Begravningsplatsen. Men det är inte du, inte levande du.

Det är någonting med detta, att det enbart är här hemma hos mig, ensam, som jag kan tillåta mig att sörja dig. Jag kan gråta, hulka, snora, morra och skrika (med dörrar och fönster stängda). Vara så ledsen som jag faktiskt är, inuti. Så nu passar jag på att vara ledsen känns det som. I morgon åker jag ut till fd maken och katten igen.

Bilden tagen idag. Före snörvlandet.

”Aram of the two rivers, Live in Syria”, Jonas Hellborg – den musiken pratar med mig i kväll. Länge sedan jag lyssnade till den, nu passar den perfekt. Den lugnar min rastlöshet, den får mig att röra mig där jag sitter i stolen, den hörs, mina klena öron till trots. Den får mig att vila, trots att den inte alls är vilsam, snarare uppfordrande, snabb, ovan. Rytmerna är så sköna, tonerna av instrument jag inte känner namnet på, allt tillsammans är njutning.

Läser parallellt Sven Wollters bok ”Hon Han och döden” – någon rescenserade den som skriven av en person med ADHD hög på crack – eller så. Det tycker jag var dåligt omdöme. Romanen är stark, den berör mig, har bara läst en tredjedel hittills, men den är klart läsvärd. Döden behöver vi alla prata om, bekanta oss med – mannen i boken är den som möjligen har närmast till döden. Han vill inte gå igenom en kränkande, men kanske livsuppehållande behandling. Han vill dö. Hon vill att han ska kämpa. Vad döden vill har jag inte kommit fram till ännu, men fortsätter läsa senare i kväll. Nu musik.

Att skriva på morgonen liknas i ”skrivarartikel” i SvD vid ”en mental mirakeltrasa” –tar hand om det som behöver tas omhand, och resten kan skakas eller sköljas bort. Låter bra. Kollade skrivarutbildningar via Folkuniversitetet, priset för ett år på distans heltid är nära 50 000 kr.

Alltför sent i livet för hennes del. Agnes får klara sig utan den utbildningen.

I stället för att skriva byter hon nu abonnemang på Telia – dubbel mängd surf (40GB) för femtio kronors tillägg jämfört med nu, vilket i sin tur var femtio kronor dyrare för henne, än samma mängd enligt Telia numera. Trist att man själv ska behöva lusläsa och förstå vad som står där – vad betyder till exempel SS i det här sammanhanget? Det tas bort nu… Om det är Säker Surf är det kanske inte så bra – duger Windows Defender som enda säkerhet?

Det lär ta några timmar innan förändringen sker – de senaste månaderna har hon behövt köpa till dyr surfmängd och det vill hon inte vara med om längre.

Den där mirakeltrasan tycks ha suddat bort alla ord ur huvudet på Agnes. ”Dramatisk kurva” talades det också om i artikeln ovan – och om att dialogen kunde vara ett sätt att informera om personkaraktärer. Så mycket dramatisk kurva finns nog inte i hennes skriverier, och dialoger är så gott som obefintliga. Ska hon dra slutsatser av dessa insikter? Hon går ut i skogen i stället. Solen har kanske värmt upp luften åtminstone några grader. Ännu en tvättmaskin går, den kan få bli färdig och vänta tills hon kommer tillbaka.

Agnes tog den där svampvändan, gick vilse som hon gör en gång om året och fick gå sisådär en mil längs landsvägen för att komma hem igen – med en Karl Johan, en smörsopp, två rynkade tofsskivlingar, några torra trattkantareller och flera stora fina kantareller – plus en Harlekin-bok som låg i diket – ”Kärlek dygnet runt”, fyra i en! Utmattad sitter hon nu i stolen, har rensat svampen, och tröstar sig med ett glas vin till maten så småningom.

Den mentala mirakeltrasan får vila till i morgon.

Ni får en skymt av den goda cheesecake med passionsfrukt som syrran bjöd på igår – önskar att jag hade haft den kvar idag!!

Agnes somnade om och drömde. Hon såg SA med hunden, hunden sprang förbi henne. SA såg några kvinnor han inte ville träffa och sprang förbi han också. Kvinnorna trängde sig in i Agnes hus och började rota bland hennes saker och böcker. Hon försökte förgäves få ut dem, och låtsades till slut ringa polisen. Då försvann de. Hon var mest upprörd över att SA sprungit förbi henne utan att låtsas om henne. Han var sig inte riktigt lik, men eftersom de aldrig träffats i verkligheten kunde hon inte vara säker.

När hon vaknade igen var hon tung i kroppen och huvudet. Drömmen dröjde sig kvar och gjorde henne seg. Hon åt sin frukost och stoppade tvättmaskinen full, skickade bilder från gårdagens födelsedagsfest till värdinnan och bläddrade igenom nyheterna. Seg. Kallt i huset dessutom, värmepumpen fick gå igång, tio grader ute och femton inne på morgonen, enligt fd maken som vaknade före henne.

Huller om buller var ord som fanns kvar efter drömmen. Kanske en bra titel på hennes bok om sitt liv? Huller om buller – varifrån kommer den sammansättningen av ord? Vet Wikipedia? Wiktionary säger så här

Från lågtyska huller de buller eller hulter de bulter. Från medellågtyska buller/bulter (”buller”). Huller/hulter är av okänd härkomst och betydelse men brukar förklaras som ett rimord skapat till buller/bulter. Uttrycket är först belagt i svenska 1712 som hullerbuller. Den nutida formen påträffas först 1731. Danska och norska hulter til bulter är av samma härkomst.

Låter rimligt. Hur som helst, huller om buller är också en träffande beskrivning av Agnes liv. Ibland si och ibland så, osystematiskt, utan klara målsättningar (utom när hon som mycket ung ville gifta sig fort och tidigt=komma hemifrån). Ytterligare en klar målsättning, när hon visste att hon ville skiljas och leva med ”mannen sin” – och att hon skulle överleva om han inte ville. Annars inte mycket till målmedvetenhet.

Den har inte utvecklats med åren, målmedvetenheten. Står och stampar på samma fläck. Alla hennes ord är huller om buller, inget redigt manus som hon gått igenom och slipat och putsat till den bok hon vill ge ut. Bara utströdda ord, mängder av dem.

En hel sommar har hon kunnat förklara sin bristande disciplin med att hon mest varit hos fd maken på landet. Där får hon inte tillräckligt med oavbruten skrivro, det är så mycket annat som ska göras. Som hon väljer att göra.

Just nu lyssnar hon med ett öra (hörapparat i) till tvättmaskinen och väntar på att den ska bli klar. Det är som om alla hennes lager av aktivitet i hjärnan är påslagna samtidigt, med varierande styrka. De ligger där och sprattlar och påminner henne om att de finns, att de kanske vill henne något. Dricka kaffe-lusten gör sig också känd just nu. Det är ungefär en timme sedan tekoppen till frukost, så det börjar bli dags.

Hon sitter kvar en stund, om inte annat för att inte störa katten som just nu sitter och äter. Störde gjorde fd maken när han reste sig, katten slank ut. Då kan hon lika bra göra sitt kaffe. Och lägga undan de tvättade lakanen.

Så där håller hon på, huller om buller. Det är länge sedan hon slutade skriva listor över vad som skulle göras under dagen/veckan/månaden/året/åren. Det kallades visst att planera. Det enda hon lärt sig om planering är att planer sällan blir som planerat. Resten av livet händer och lägger sig i vägen. Hon har en sorts lista fortfarande – vad som ska handlas vid nästa tillfälle. Den lappen brukar hon glömma kvar hemma…

Tvättmaskinen centrifugerar. Hon dricker sitt kaffe, med en choklad-Ballerina till.

Tillbaka på landet, ännu en död näbbmus under soffan. Vimsan har förmodligen haft det bra i ensamheten.

Lillasyster är vederbörligen firad, och alla gäster är mätta och belåtna, cheesecake med passionsfrukt avslutade allt det goda. Jag är trött efter att ha kört fram och tillbaka till Uppsala via Sundbyberg och därefter ut hit. Nu en lördagsdrink, den först upphällda hamnade på golvet tack vare Vimsans krumsprång på jakt efter den redan döda musen. Hos syrran blev det enbart alkoholfritt bubbel, som möjligen kan sägas var drickbart.

Det var roligt att träffa alla, och det var en tämligen hög ljudnivå. Den gjorde fd maken och mig själv – vi som inte hör annat än med hjälp av hörapparater – rejält ljudutmattade. Nackdelen med att möta många människor samtidigt. Nu har hörapparaterna åkt ut, jag sitter som vanligt vid sidan av teven och fd maken tittar på densamma med hörlurar. Tyst. Ordning återställd.

Här igen. Försöker undvika att se på teven, lyckas så där. Just nu framhävs (tror jag) Batman antologins (trilogins?) fördelar av en sminkad man med konstig frisyr, omgiven av leende kvinnor. Bromé är den enda jag känner igen, hör inte någonting av det som sägs, kanske är det både klokt och viktigt.

Jag sitter bra i fåtöljen, vi har ätit räkor, på rostat bröd med hårdkokt ägg och majonnäs, knappast nyttigt, men gott. Har ett glas vin bredvid mig. Glenmark (tror jag, lite gråare, numera försedd med litet hakskägg och mustasch) sjunger någonting som jag också slipper höra.

Vad ska jag läsa innan jag somnar i kväll? Här finns också mängder av böcker, börjar begripa att det är så överallt där jag funnits (och hos min yngste son, han har nog flera böcker än jag). Böcker var viktiga när jag växte upp, biblioteket upptäckte jag tidigt, men minns inte vem som lärde mig. Kanske farbror Alfred Göransson som var inneboende hos mormor och morfar någon gång. Han gav mig Sally Salminens ”Katrina” i present, åtminstone är det så jag minns det nu. Kanske hittade jag till biblioteket på egen hand? Jag behövde ha en fristad, ett ställe där jag fick vara i fred. Och om jag inte var där så gav mig böckerna den flykt jag sökte. Det gör de fortfarande.

Ännu vet jag inte vilken bok jag väljer för kvällen. Jag brukar vilja läsa kanske bara fem-tio minuter, men en liten stund. Kanske Gerda Antti ”Bara lite roligt”, den var det nog längesedan jag läste. Inte tillräckligt länge insåg jag när jag kollade. Ewertz Arnessons ”Gjallarhornet” vet jag mig aldrig ha läst – den tål kanske en lite närmare granskning. Första kapitlet handlar om lådingsblotet hos Sven etterkvesa. Inte för att jag ännu förstår vad etterkvesa kan betyda, men det kanske ger sig. Vet ju inte heller vad lådingsblot är…

I Pakistan har återigen många dött i en moskéattack. Och i Syrien dröjer nödhjälpen. EU-toppmötet i Bratislava har just avslutats, lär nog inte göra någon skillnad för tillståndet i världen. Teves korrespondent står där och pratar med händerna, viftar och ser inlevelsefull ut, glad att jag inte hör vad hon säger. Blir misstänksam bara någon viftar som hon med nävarna för att understryka klokskapen i uttalandena. Som om alla utom hon vore klent förstående.

Det här med att inte kunna undvika att slänga ett getöga på teven gillar jag inte. Och varför pratar man om ”getöga”? Just nu åker en man in i en datorm….apparat för röntgen, och i nästa sekvens står en minister (Damberg, närings- och innovationsminister säger skylten) och viftar med händerna han med. Och visar storbilder med kurvor hit och dit. Karolinska har åtgärdspaket på gång efter skandalerna med den italienske charmören och lögnaren som bidragit till åtminstone ett par människors död. En stor skylt visar ”Patienten först” och det pratas hit och pratas dit. Åter är jag glad att jag inte hör. Assange är fortsatt häktad. Och Birgitta Ohlsson lär uttala sig om framtiden i det parti som heter Liberalerna… Hon har en illgrön ful klänning på sig när hon intervjuas i God morgon. Eller Rapport, begriper inte vilket. Maggan Gustafsson i Vallåkra (?) har ångrat sig, är inte längre flyktingmotståndare. Lät det som, när jag inte hörde, enbart såg. Respekt för den som kan ändra sig till det som kanske är klokare än tidigare ståndpunkt.

Nu orkar jag inte med mera teve, inte ens om den är tyst som denna. Nog.

Här är några lästa böcker, som jag återkommer till.

Sitter i fåtöljen i vardagsrummet hemma hos fd maken. I köket är bordet för högt, eller stolen för låg, där kan jag inte skriva. Här fungerar åtminstone kroppsställningen. Om orden vill är en annan sak.

Fd maken har en grunka som gör att han kan lyssna till teven, utan att ljudet hörs för andra. Grunkan fungerar just nu enbart om han har den på ryggen, på bröstet där den annars ska hänga är allt tyst. Ibland är teknik förunderligt. Vilket får mig att inse hur beroende vi är av teknik i olika sammanhang. Så gott som alla jag såg omkring mig när jag nyss var och handlade, pysslade med sina mobiler. Hur klarade vi oss när de inte fanns? Etcetera.

Jag störs av teven, som tyvärr syns där jag sitter. Och jag låter ögonen fara dit emellanåt.

Gäspar och klockan är bara tio i två. Sömnen har inte varit bra de senaste veckorna, jag vaknar och har svårt att somna om. Lyckas för det mesta alldeles för sent (tidigt?) på morgonen, och vaknar abrupt och tung hela jag. Gäspar därmed så här dags.

Vimsan är kvar på landet, vi åker på syrrans födelsedagsparty i morgon, och tillbaka på söndag. Idag har vi ombesiktigat bilen à 184 kr, dvs vi har visat att den nyckel som vi glömt förra gången fungerar i dragkroken och allt där är som det ska. Nu är körförbudet som skulle trätt i kraft om en månad om vi inte visat upp nyckeln ur världen. Och bilen ska besiktigas om två år igen, inkl dragkroksnyckel. Fd maken har varit och ordnat något med glasögonen hos optikern, och på apoteket. Jag har handlat frukostmat, räkor framtagna ur frysen till kvällen. Det är stökigt att fara mellan olika hushåll så här, det är nästan alltid något som finns på fel ställe. Innan vi åker härifrån ska jag komma ihåg att ta med den stora kattsandspåsen (efter att ha fyllt på i kattlådan här), den behövs på landet. Till exempel.

Jag är fortfarande glad åt att mina viruslåsta filer kunde återställas, även om jag gråter lite varje gång jag ser bilden av tre små ungar som äter kräftor. Tack Carina för att du såg till att jag fick den bilden. Här är ännu en gammal bild.

Just nu är jag glad. Dropbox Support har återställt alla mina bilder – det känns som ett mirakel! Att det tog tid handlade nog mest om att jag inte begrep riktigt vad jag skulle göra… Nu finns bilderna där, jag ska skaffa en extern hårddisk för dem – och jag ska aldrig mera klicka på ett mejl från okänd avsändare, hur bekant namnet än tycks vara. Så det så. Här en gammal bild som det gläder mig att återse.

Ett kräftkalas på landet för länge sedan…

Tvätten är torr och intagen. Katten sover i sin stol, Agnes och fd maken är pannkaksmätta. Hon sitter vid sin dator, han tittar på teve, med hörlurar, så att han hör och hon slipper höra. Bra.

Som alltför ofta är hon rastlös, kan inte hitta ro där hon är. Vill kanske inte, gillar kanske väntan på att det rastlösa ska förbytas i något annat. Hon har inga tydliga önskemål, inga klara bilder av vad detta andra skulle kunna vara. Bara att det inte är här och inte är nu. Det hjälper inte alltid att försöka få hjärnan att hålla sig till ”nu”. Den spritter iväg annanstans, eller ingenstans, som om den har ett liv som inte är Agnes liv. Ett eget liv, ett okänt liv.

Så kan det mycket väl vara, Agnes vet inte mycket om sin egen hjärna och mindre ändå om hjärnforskning och kunskaper på området. Men hon vet att hennes egen hjärna spelar henne spratt ganska ofta, och är svår att få tyst på när den går igång. Med åren har hon lärt sig att styra oönskad hjärnaktivitet någotsånär, bland annat genom att använda ett gammalt mantra. Har hon tur så byts surret mot detta mantra och hon kan vila.

Just nu skriver hon i stället för att mantra. Det fungerar också hjälpligt, men något annat pågår bakom skrivandet. Bakom orden. Och ingen annan än hon själv kan komma på vad det handlar om, när hon väl är beredd att veta.

Att läsa är också ett sätt att distrahera huvudet. Nyss läste hon ut Hiaasen´s bok ”Nature girl”. Hon har Knausgårds ”Min kamp” liggande som sista reserv, har inte riktigt kommit in i första delen ens. Och hon har bokhyllor med lästa böcker. Musik fungerar inte här, där fd maken ser och lyssnar på teve. Hon har dessutom sin musik hemma i ”sitt” hus. Där kan hon spela så högt hon behöver, hon kan dansa i köket och skrämma katten (Vimsan är ännu obekant med denna hennes vana).  Visserligen kan någon passera på vägen utanför och undra vad hon håller på med, men det står hon ut med.

Hon längtar hem. Snart är sommaren borta, och hon har varit i sitt gamla sommarhus med fd maken mest hela tiden. Det är som det ska vara, men nu vill hon hem. Till det hus hon för några år sedan inte trodde att hon skulle kalla hem. Nu är det hemma.

Trots att det är kallt som attan om vintern, det drar från både fönster, ytterdörr och väggar, ibland känns det som om det blåser rakt igenom. Hon eldar i vedspisen så att det bokstavligt ryker. Och hämtar in ved, samtidigt som hon svär över den hala backen ner till vedboden som hennes son byggde. Hennes andre son förser henne med ved numera, men hon har både klyv och kap i källaren, om det skulle behövas. Och hon trivs där. Där finns hon och alla hennes böcker och diverse prylar. Vartefter försöker hon göra sig av med saker, på loppis eller grovsoporna i Görla. Eller rakt ner i soptunnan i grindhålet. Hon vill definitivt inte ha mera att ta hand om.

Vimsan i sin stol.

Vimsan är ingen kelig katt, hon smiter ut så fort hon hinner om hon får för sig att jag vill ta upp henne i famnen. Hon är fortfarande skygg, kommer och stryker sig mot benen, men backar om jag sträcker ner handen. Det är lite knepigt att ha en katt utan att veta vad den varit med om tidigt i livet. Minsann kände jag från allra första början, såg henne inte födas men näst intill.

Min yngsta syster fyllde år igår, sjuttio. Det får mig att inse, än en gång, att mamma födde oss fyra döttrar inom fyra och ett halvt år. Storasyster var jag till övermått i många år, numera är jag enbart äldst. Livet svindlar till när jag försöker omfatta alla år som gått. På lördag möts vi hemma hos syrran, vi som lever ännu. Och vi minns dem som fattas oss.

Vart jag är på väg med de här orden vet jag som vanligt inte. Bilbesiktningen igår gick bra, vi ska dock visa upp nyckeln till dragkroken inom en månad, den låg kvar här på landet. Och jag blev inviterad till krabba hos gamla vänner i början av oktober. Vi blir en decimerad skara i år, två av ”våra män” är döda.

Hoppas fortfarande på Dropbox Support och återställning av mina filer. Mejlade igår igen till Jared, uppfattar att de ska kunna fixa det.

Facebook och vänskap och äganderätt till ”sin tråd”. Igår såg jag att två personer, båda enligt min uppfattning kloka och tänkande människor, med tämligen likartad syn på dagens samhälle – kraschlandade. Den ena kände sig ifrågasatt och det gillade hen inte, inte i den egna tråden. Avvännande. Idag skriver hen att det hen lägger ut i fortsättningen enbart ska kunna läsas av vänner. Jag blir bara trött på alltihop. Vad är det för mening med att lägga ut kontroversiella texter om man inte klarar av att någon har en annan uppfattning är man själv? Själv behåller jag båda som vänner, men den ena vänskapen fick sig en törn.