beskrivarblogg

Sitter i fåtöljen i vardagsrummet hemma hos fd maken. I köket är bordet för högt, eller stolen för låg, där kan jag inte skriva. Här fungerar åtminstone kroppsställningen. Om orden vill är en annan sak.

Fd maken har en grunka som gör att han kan lyssna till teven, utan att ljudet hörs för andra. Grunkan fungerar just nu enbart om han har den på ryggen, på bröstet där den annars ska hänga är allt tyst. Ibland är teknik förunderligt. Vilket får mig att inse hur beroende vi är av teknik i olika sammanhang. Så gott som alla jag såg omkring mig när jag nyss var och handlade, pysslade med sina mobiler. Hur klarade vi oss när de inte fanns? Etcetera.

Jag störs av teven, som tyvärr syns där jag sitter. Och jag låter ögonen fara dit emellanåt.

Gäspar och klockan är bara tio i två. Sömnen har inte varit bra de senaste veckorna, jag vaknar och har svårt att somna om. Lyckas för det mesta alldeles för sent (tidigt?) på morgonen, och vaknar abrupt och tung hela jag. Gäspar därmed så här dags.

Vimsan är kvar på landet, vi åker på syrrans födelsedagsparty i morgon, och tillbaka på söndag. Idag har vi ombesiktigat bilen à 184 kr, dvs vi har visat att den nyckel som vi glömt förra gången fungerar i dragkroken och allt där är som det ska. Nu är körförbudet som skulle trätt i kraft om en månad om vi inte visat upp nyckeln ur världen. Och bilen ska besiktigas om två år igen, inkl dragkroksnyckel. Fd maken har varit och ordnat något med glasögonen hos optikern, och på apoteket. Jag har handlat frukostmat, räkor framtagna ur frysen till kvällen. Det är stökigt att fara mellan olika hushåll så här, det är nästan alltid något som finns på fel ställe. Innan vi åker härifrån ska jag komma ihåg att ta med den stora kattsandspåsen (efter att ha fyllt på i kattlådan här), den behövs på landet. Till exempel.

Jag är fortfarande glad åt att mina viruslåsta filer kunde återställas, även om jag gråter lite varje gång jag ser bilden av tre små ungar som äter kräftor. Tack Carina för att du såg till att jag fick den bilden. Här är ännu en gammal bild.

Just nu är jag glad. Dropbox Support har återställt alla mina bilder – det känns som ett mirakel! Att det tog tid handlade nog mest om att jag inte begrep riktigt vad jag skulle göra… Nu finns bilderna där, jag ska skaffa en extern hårddisk för dem – och jag ska aldrig mera klicka på ett mejl från okänd avsändare, hur bekant namnet än tycks vara. Så det så. Här en gammal bild som det gläder mig att återse.

Ett kräftkalas på landet för länge sedan…

Tvätten är torr och intagen. Katten sover i sin stol, Agnes och fd maken är pannkaksmätta. Hon sitter vid sin dator, han tittar på teve, med hörlurar, så att han hör och hon slipper höra. Bra.

Som alltför ofta är hon rastlös, kan inte hitta ro där hon är. Vill kanske inte, gillar kanske väntan på att det rastlösa ska förbytas i något annat. Hon har inga tydliga önskemål, inga klara bilder av vad detta andra skulle kunna vara. Bara att det inte är här och inte är nu. Det hjälper inte alltid att försöka få hjärnan att hålla sig till ”nu”. Den spritter iväg annanstans, eller ingenstans, som om den har ett liv som inte är Agnes liv. Ett eget liv, ett okänt liv.

Så kan det mycket väl vara, Agnes vet inte mycket om sin egen hjärna och mindre ändå om hjärnforskning och kunskaper på området. Men hon vet att hennes egen hjärna spelar henne spratt ganska ofta, och är svår att få tyst på när den går igång. Med åren har hon lärt sig att styra oönskad hjärnaktivitet någotsånär, bland annat genom att använda ett gammalt mantra. Har hon tur så byts surret mot detta mantra och hon kan vila.

Just nu skriver hon i stället för att mantra. Det fungerar också hjälpligt, men något annat pågår bakom skrivandet. Bakom orden. Och ingen annan än hon själv kan komma på vad det handlar om, när hon väl är beredd att veta.

Att läsa är också ett sätt att distrahera huvudet. Nyss läste hon ut Hiaasen´s bok ”Nature girl”. Hon har Knausgårds ”Min kamp” liggande som sista reserv, har inte riktigt kommit in i första delen ens. Och hon har bokhyllor med lästa böcker. Musik fungerar inte här, där fd maken ser och lyssnar på teve. Hon har dessutom sin musik hemma i ”sitt” hus. Där kan hon spela så högt hon behöver, hon kan dansa i köket och skrämma katten (Vimsan är ännu obekant med denna hennes vana).  Visserligen kan någon passera på vägen utanför och undra vad hon håller på med, men det står hon ut med.

Hon längtar hem. Snart är sommaren borta, och hon har varit i sitt gamla sommarhus med fd maken mest hela tiden. Det är som det ska vara, men nu vill hon hem. Till det hus hon för några år sedan inte trodde att hon skulle kalla hem. Nu är det hemma.

Trots att det är kallt som attan om vintern, det drar från både fönster, ytterdörr och väggar, ibland känns det som om det blåser rakt igenom. Hon eldar i vedspisen så att det bokstavligt ryker. Och hämtar in ved, samtidigt som hon svär över den hala backen ner till vedboden som hennes son byggde. Hennes andre son förser henne med ved numera, men hon har både klyv och kap i källaren, om det skulle behövas. Och hon trivs där. Där finns hon och alla hennes böcker och diverse prylar. Vartefter försöker hon göra sig av med saker, på loppis eller grovsoporna i Görla. Eller rakt ner i soptunnan i grindhålet. Hon vill definitivt inte ha mera att ta hand om.

Vimsan i sin stol.

Vimsan är ingen kelig katt, hon smiter ut så fort hon hinner om hon får för sig att jag vill ta upp henne i famnen. Hon är fortfarande skygg, kommer och stryker sig mot benen, men backar om jag sträcker ner handen. Det är lite knepigt att ha en katt utan att veta vad den varit med om tidigt i livet. Minsann kände jag från allra första början, såg henne inte födas men näst intill.

Min yngsta syster fyllde år igår, sjuttio. Det får mig att inse, än en gång, att mamma födde oss fyra döttrar inom fyra och ett halvt år. Storasyster var jag till övermått i många år, numera är jag enbart äldst. Livet svindlar till när jag försöker omfatta alla år som gått. På lördag möts vi hemma hos syrran, vi som lever ännu. Och vi minns dem som fattas oss.

Vart jag är på väg med de här orden vet jag som vanligt inte. Bilbesiktningen igår gick bra, vi ska dock visa upp nyckeln till dragkroken inom en månad, den låg kvar här på landet. Och jag blev inviterad till krabba hos gamla vänner i början av oktober. Vi blir en decimerad skara i år, två av ”våra män” är döda.

Hoppas fortfarande på Dropbox Support och återställning av mina filer. Mejlade igår igen till Jared, uppfattar att de ska kunna fixa det.

Facebook och vänskap och äganderätt till ”sin tråd”. Igår såg jag att två personer, båda enligt min uppfattning kloka och tänkande människor, med tämligen likartad syn på dagens samhälle – kraschlandade. Den ena kände sig ifrågasatt och det gillade hen inte, inte i den egna tråden. Avvännande. Idag skriver hen att det hen lägger ut i fortsättningen enbart ska kunna läsas av vänner. Jag blir bara trött på alltihop. Vad är det för mening med att lägga ut kontroversiella texter om man inte klarar av att någon har en annan uppfattning är man själv? Själv behåller jag båda som vänner, men den ena vänskapen fick sig en törn.

Vet att det är rimligt att du är död, rimligt med tanke på din ålder och hälsa. Inte rimligt från något annat håll – definitivt inte rimligt för mig. Jag saknar dig så att jag har lust att skrika dig tillbaka, vråla åt livet som övergår i ålderdom och död. Klösa ögonen ur döden, skrämma bort honom (ger mig sjutton på att han är en han), ta tillbaka dig. Men du är numera aska, på något okänt ställe. Du finns bara i mitt minne, till och med bilderna på dig och vårt är borta, inlåsta i Dropbox av ett sketet virus. De enda bilder jag har kvar är de som laddats upp till bloggen.

Hon sitter där med käkarna fastlåsta kring ledsnad och sorg. Fingrarna vill hjälpa henne till lite lättnad, orden kryper i henne, men har svårt att hitta fram. De gör ändå ingen skillnad. Du är lika död. För många dödar de senaste två åren, M, du, R, T, L. Män allihop, saknade och sörjda.

Hon tog sig samman, kollade sidan som svärdottern tipsat om, hitta graven.se. Där fanns du, gravsatt den sista augusti. Nu vet jag i alla fall var din aska finns, någon gång går jag dit och pratar med dig. Till dess får det räcka med vår nuvarande form av samtal.

Nu är vi (fd maken, jag och Vimsan) tillbaka i sommarhuset på Vindö. Hittills inga möss inomhus. Måndag åker vi till Sumpan för bilbesiktning, sedan hit ut igen. Vimsan får stanna här ensam, hon går ut och in som hon vill genom kattluckan, mat och vatten finns inomhus.

Jag läser, en nylig bok handlade om en kvinna som efter trettio års äktenskap äntligen kom sig för med att lämna sin man – som var en kontrollerande egenkär person. Jag läste och läste, och undrade hela tiden vad det är som gör att någon stannar så länge hos en man som inte tycks kunna tänka på annat än sig själv. Hon trodde inte han skulle klara sig utan henne, och trodde att hon skulle stå ut med resten av livet tillsammans med honom. Tack och lov gjorde hon inte det. Men det krävde en snygg aikido-lärare för att få henne att släppa taget om sin empatilösa man… Hur många sådana finns det?

Läser en artikel som publicerades för tre år sedan i SvD, om Sigrid Kahle och Carl-GöranEkerwald som möttes sent i livet och levde tillsammans några år, hon dog 2013, samma år som artikeln skrevs. Där sades något som pratade med mig – ”Han nickar sakta och tittar på Sigrid, som för att få medhåll. Hon funderar en stund och säger sedan att en kärleksrelation mellan två ”gamlingar” inte kan bygga på illusionen om ett långt och lyckligt liv tillsammans. – Därför kan vi vara i nuet.”

Deras nu varade inte så länge, men medan det varade gav de varandra vad de hade att ge av livserfarenheter, nyfikenhet och lust att diskutera och prata om allt. Kärlek och närhet.

Egentligen kan ingenting någonsin byggas på illusionen om ett långt och lyckligt liv tillsammans. Inte i ungdomen heller. Men vi gör vad vi kan ändå för att tro att livet är oändligt, just vi ska aldrig dö ifrån varandra, vi ska aldrig skiljas, aldrig det ena och det andra. Vi ska vara lyckliga, punkt, slut. Det är först när vi blir tillräckligt gamla som vi kan överge den där illusionen. Och ändå fortsätter den att finnas stark i oss, ”under ytan lever vår kärlekslängtan”, som Karin Thunberg skriver på Idag-sidan i SvD idag. Så är det, för de flesta av oss.

Jag hoppas Carl-Göran Ekerwald mår så bra han kan idag, en bit in i nittioåren, utan sin Sigrid. Jag hoppas han kan fortsätta skriva. Jag hoppas han fortfarande vill leva sitt liv, sådant det är.

Agnes iakttar sig själv, hon vet inte riktigt varför sorgen efter ”mannen hennes” tycks ha ett lindrigare förlopp än sorgen över sonen. Visserligen tycker hon sig ha lärt sig att sorg inte kan jämföras med sorg. Allt är som det är, inte lika, eller olika. Men ändå. Kanske handlar det om att den ena döden var så mycket rimligare än den andra. Men ingen av dödarna var rimlig för henne. Det spelar tydligen ingen roll, hon är i det här sammanhanget inte huvudperson. Bara den som står vid sidan och sörjer, si eller så.

Det var ju inte hon som dog. Eller, hon dog bara lite. Då och nu senast i maj. Två år däremellan. Än lever hon, fortfarande lever de döda inte. De hälsar på i drömmen ibland, i de mest absurda sammanhang. Vill henne bara gott, även om de gör konstiga saker. Hon har flera döda, men det är bara de senaste två som besöker henne. De andra är definitivt ”bortom nära” som en vän uttryckte det.

Parallellt med människors död sörjer hon sin försvunna katt, Minsann. Det må vara hädiskt eller något annat som hon inte har ord för, men hon saknar den katten som hon kan sakna både man och son. Nu försöker hon släppa in en ny liten svart katt i sitt hjärta – och katten försöker släppa in henne. Än har de inte riktigt lyckats, kanske med tiden. Hursomhelst så har Vimsan ett nytt hem, eller ett hem i stället för det hon kanske aldrig hade. Minsann är borta. Och Rösti också.

Tisdag, har beställt tid hos veterinären för Vimsans andra vaccinationsspruta. Ska prata sterilisering med dem också. Igår kunde jag kamouflera pillret i en ny sorts ”färsk” kattmat som hon åt med förtjusning. Det kan jag väl göra i fortsättningen också, men det verkar onekligen enklare för alla med en operation, en gång för alla.

Har duschat och tvättat håret, fd maken flinar snällt när han ser mig. Låter nämligen håret torka hängande över axlarna, ingen vacker syn. Något bättre när håret väl torrt…

Agnes vistades i Ingenstans en stund igår kväll. Idag har hon återvänt till nuet, som just nu består i att hon vill ha kaffe, så hon går och fixar det. Fyller kattskålen med friskt vatten samtidigt.

Hon har inga planer för dagen, kanske köra en tvättmaskin. Torkväder. Skaka mattorna och dammsuga, torka av köksgolvet. Läsa, sitta i solen om några timmar när det är lite varmare ute. Ta en sväng i svampskogen, även om hon ”tömt” sina närmaste ställen, det får bli en lite längre tur. När hon väl började skriva visade det sig att hon har diverse vaga planer inför dagen, vad som blir av är en annan historia. Just nu kaffet.

Som avbröts av att Vimsan gjorde vad hon ska i kattlådan, snabbt fram med hundbajspåse och ut med skiten. Sparkade till den nyfyllda vattenskålen i farten, vattnet skvätte över halva köksgolvet. Golvet därmed avtorkat fortare än hon tänkt. Åter till kaffet, apropå nu.

Hon funderar över alla små beslut som skapar livet. Många slarviga och ogenomtänkta, som får konsekvenser, som får konsekvenser. En kedja av ögonblick, där hon och alla andra hela tiden har någon sorts möjlighet att bestämma sig för det ena eller det andra. Ibland till och med ytterligare något alternativ, som kanske inte alltid är enkelt att upptäcka. Antagligen är det så att det är lättare för hjärnan att använda sig av många gånger prövade beslut, även om de visat sig vara ganska dåliga.

Nyss bestämde hon sig för att ge katten friskt vatten. Bra beslut, som fick konsekvensen att hon lyckades välta ut vattnet på väg till kattlådan. Vattenspillet var väl knappast något medvetet beslut, men konsekvensen blev att hon fick torka större delen av köksgolvet direkt, i stället för senare. Kanske en bra konsekvens. Tanken var god från början, kattlådan skulle befrias från illaluktande kattbajs. Oj, så allt hänger ihop med allt i en enda röra.

Beslut med ledsamma konsekvenser har Agnes stor erfarenhet av. De år hon var spelmissbrukare är en lång radda av katastrofala beslut, samma om och om igen. Hon är säkert fortfarande spelberoende, ungefär som en alkoholist alltid lär vara en alkoholist. Boten är densamma i båda beroendesammanhangen – gör det inte igen. Aldrig igen. Inte nu och inte nu. Aldrig. Ett mantra att ha med sig i en tillvand hjärna, varje ögonblick, varje dag, varje natt. Alltid.

Numera börjar hennes tillvaro åter finna rimliga former. Hon har beviljats skuldsanering. Skatteskulder är det första Kronofogden ser till att få återbetalda, så alla oroliga skattebetalare som eventuellt läser detta kan vara lugna. Agnes har inte kostat er någonting. Däremot är kanske långivarna med skyhöga räntor mindre glada. Möjligheten finns alltid att återkräva lånen och räntorna om Agnes skulle vinna 102 miljoner på Lotto. Betalningsanmärkningarna hänger med i fem år, men till 80-årsdagen är hon fri. Om hon lever då.

Alla beslut påverkar resten av livet. En kort liten mening, få ord, ofrånkomligt viktiga ord.

Det är inte möjligt att inte fatta beslut. Ingen kan leva utan att hela tiden bestämma sig för något. Medvetna beslut kan ofta vara bättre i någon mening, än omedvetna. De omedvetna besluten hör kanske hemma i det som brukar kallas intuition – och är inte att förakta. Där kan finnas kunskap och erfarenheter som inte släppts fram i medvetandet.

För övrigt citerade jag bästa vännen fel häromsistens. Jag hävdade att hon skrivit att Picasso sagt ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Hittade hennes kort när jag städade bland papper hemma – citatet löd ”Det tar lång tid att bli ung”.

Nyss lyckades hon ta bort fästingen från kattens mungipa. Katten försvann ut och lär inte komma in igen i brådrasket. P-pillret får vänta.

Agnes blir sittande, med blicken i intet. Definitivt inte i nuet. Hon låter sig färdas bortanför det som finns omkring henne, dit till Ingenstans. Hon vet hur man gör, har gjort det hela livet. Ingenstans varar aldrig länge, men är skönt att besöka emellanåt. Ibland när hon inte vet vad hon ska göra härnäst, ibland bara för att slippa vara där hon är, ett ögonblick. Då gäller inte nu. (Vilken knepig mening det blev, värd att fundera över – då gäller inte nu.)

Kanske ska det skrivas, ”där gäller inte nu”. För så är det ju, även om hon inte riktigt vet vad som gäller där i Ingenstans. Där råder stillhet, tystnad, kanske frid. Där finns ingenting som pockar på att göras eller hanteras, inga måsten. Där kan hon bara vara, tills världen, katten eller någon annan ropar på henne och kräver uppmärksamhet.

Nu kräver hon själv sin uppmärksamhet. Skriv för sjutton, människa – om du vill kalla dig en skrivande människa. Författare låter alltför pretentiöst. Bodil Malmsten skrev om sig själv som en ”skrivande människa”. Hon tycker också om den benämningen. Etiketter är annars inget hon gillar. Inte genrer heller. Var hör hennes skriverier hemma? ”Tankeböcker” ger andra ut, Montaigne´s Essäer är i hennes mening ett lysande exempel, Crister Enanders böcker är andra.

En numera före detta vän på Facebook blev provocerad av en fråga hon ställde – en lite slarvigt provokativ fråga – hen som var så SKÖR just nu avvännade henne direkt. Hen talade också om att det mesta hon skrev var ”gnäll”. Det fick henne att fundera. Avvännandet grubblar hon inte på, det känns relevant för båda parter. Men ”gnället” – är det så hon uppfattas av många? En gammal kärring som bara skriver om elände och gnäller? Det vill hon inte. Det är sant att hon sällan skriver sprudlande om glädje, hon är sällan sprudlande glad. Men därifrån till gnäll är det ändå en bit…

Någon enstaka gång kan det vara bra att titta på sig mera utifrån än alltid.

En annan till igår före detta Facebook-vän skickade en förfrågan om vänskap – jag svarade att jag blev full i skratt åt oss, och att jag accepterade hennes förfrågan med glädje. Idag skriver hon och ber om ursäkt för då, när vi skildes åt och kallar det ”temporärt vansinne” och menar att jag är storsint. Storsint är jag inte, men det här handlar om en person vars kommentarer jag alltid gillat tills något (har glömt vad) gick snett för länge sedan. Och hon menar att hon gillar det jag skriver. Så naturligtvis blir vi Facebook-vänner igen. Internet-vänskap är ibland intressant.

Agnes tog på sig stövlarna och hämtade den långa svarta elsladden. Nu skulle gräset klippas, elgräsklipparen tas fram – det lilla som med god vilja kunde kallas gräsmatta behövde ansas. Hon lyckades klara jobbet utan att klippa av sladden, räfsade ihop en skottkärra full och var ganska nöjd med resultatet. Det såg just nu i alla fall lite bättre ut.

Svettig och trött satte hon sig en stund vid datorn. Duschen fick vänta. På Facebook läste hon om flera kompisar som skulle ses på Bokmässan, de som publicerat sina böcker. Så långt har hon inte kommit. En författare hade kontaktats av förlagschefen själv angående manus, ingen fjuttig redaktör där inte. Klart hen var glad över uppmärksamheten. Hon gratulerar hit och dit, börjar bli trött på att inte ha någon anledning att själv gratuleras, ens av sig själv.

Hon finns här i fd makens hus sedan i slutet på maj, och hushållar som förr när de var gifta. Och hon kan få för sig att hon skulle komma igång med skrivandet om hon bara vore hemma hos sig. Illusionen varar några sekunder, sedan inser hon att det inte gör någon större skillnad.

Hon skriver ändå inte, disciplinerat och varje dag, på någon historia som är hennes bok. Det blir bara spridda skurar, spretiga ordmängder som inte har något klart syfte. Än mindre någon synopsis, inga klara gestalter mer än hon själv och hennes alter ego. Någon syrra här och där, inte längre någon man mer än fd maken, en annan katt än den som försvann i midsomras. Ingen hund, två söner, inte tre. Barnbarn som inte är barn längre. Vänner skymtar förbi ibland.

Ibland en död mus under någon säng. Den nya katten har överlevt på egen hand flera veckor i skogen och är duktig jägare. Hon skriver om att plocka svamp, tvätta, väder och vind, vånda inför mörker och november. Inte längre så ofta om det som var hennes huvudsakliga tema i flera år – spelmissbruket och spelberoendet. Lusten dyker fortfarande upp, ibland framkallad av all reklam om casinospel på nätet. Hon gör numera något annat i stället.

Skrivandet fyller fortfarande en funktion, som ersättning för spelandet. Soduku är en annan flitigt använd alternativ sysselsättning. Liksom de uppdrag hon emellanåt får med redigering eller korrekturläsning. Och läsning. Som tur är har hon aldrig några pengar över att spela för, att låna som förr är inte möjligt. Numera kan hon alltid betala räkningarna i tid, och hon kan köpa det hon tror sig behöva. Hon är ingen stor konsument, köper aldrig kläder (nya trosor ibland), går sällan till frissan, flera ”saker” vill hon inte ha.

När nästa pension kommer ska hon unna sig proffsig fotvård, och gå till optikern för nya glasögon.

När hon skrivit så här långt kan hon konstatera att en sida med hennes ord (och radavstånd) tycks omfatta ca 450 ord. Här måste hon ägna sig åt lite huvudräkning – tio sidor 4 500 ord, 100 sidor 45 000 ord. NaNoWriMo brukar visst mena att 50 000 ord i november är tillräckligt för att bli en bok. Med typografering och diverse rubriker så förslår det nog. Hon behöver titta i några böcker och se hur många sidor de innehåller. Första delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är kanske inte något relevant exempel – den är på 442 sidor, med väldigt många ord på varje sida…

Hon funderar också på dialoger. Hon skriver just aldrig någonting som kan kallas dialog. Inte så konstigt kanske, eftersom hon mest pratar med sig själv.

Spänning, rafflande scener med överraskande upplösning, fixar hon inte heller. ”Början, mitt och slut” brukar man tala om, med någon sorts ”peak” i mitten. Eftersom hon skriver om sin egen tillvaro vill och kan hon inte skriva om slutet. Det har tack och lov inte inträffat ännu. Början har hon ingen lust att ägna mera energi, det gjorde hon på många sätt tills hon var 50+. Det får räcka. Mitten – tja, det har hon också skrivit en hel del om. ”Mannen hennes”, deras vacklande relation, glädje och sorg, av och på, besvikelse, svek, kärlek och sorg igen. Det känns färdigskrivet. Må han vila i frid.

Så vad blir det kvar att skriva om. Nuet förstås, det ständigt nya och pågående nuet. Det som för ögonblicket handlar om att hon sitter vid sin dator och fingrarna löper runt. Det som hör hur tallkottarna trillar ner på altangolvet, som ser katten i sin stol och fd maken som tar sig en liten lur i soffan. Det som börjar fundera över middagsmaten. Som undrar om hon ska lyckas få i katten p-pillret utan att bli sönderklöst. Pillret ligger på matbordet och väntar på tillfälle. Hon får väl ställa sig bredvid katten och ta chansen när hon (katten) gäspar.

För länge sedan sade någon förmodat klok människa att rädsla alltid är framåtriktad, vänd mot något som inte inträffat och kanske aldrig inträffar. Att försöka haffa nuet i varje ögonblick är hjälpsamt. Hon tror inte att hon är rädd så ofta längre. En del av sådant hon varit rädd för har redan hänt – en son är död, mannen hennes också. Och vänner. Hon sörjer dem, hon är inte förlikad med döden, men ändå stillnad. Hon skulle fortfarande tro sig gå sönder om något hände hennes närmaste – och hon skulle veta att hon överlever. En gång till, tills det inte blir flera gånger. Och då lär hon inte bry sig.