beskrivarblogg

Ensam en stund, fd maken är ute och går sin runda, sonen och hans flickvän är nere vid sjön. Det är välsignat tyst, varmt, lite vind, jag sitter i skuggan. Ska vara hundvakt några dagar i början av augusti, känns bra med en fyrfoting i min närhet igen. Minsann är borta, jag försöker veta att det är så.

Tangenterna på datorns klaviatur börjar bli blanka och nötta. Uppgraderingen till W10 verkar fungera utan problem, möjligen är datorn lite långsammare i starten än tidigare. Finns förmodligen en mängd appar och liknande som jag inte vet om, och som tar plats. Annars gick uppgraderingen bra, ingenting försvann, datorn kraschade inte, och jag begriper det mesta i menyn.

Vad jag saknar att bara vara med dig. Laga mat tillsammans, äta, dricka, spela canasta, se dig sitta och fixa stickor att tända vedspisen med, lyssna till dina funderingar kring ett recept på någon spännande maträtt eller ett hittills oprövat bakverk. Jag har fortfarande mandelmassa, sötmandel, hasselnötter med mera baktillbehör i skafferiet – en del kan jag nog kasta. Tänker inte börja baka.

Jag har köpt en tavla, av en ung konstnär som heter Joss Ture. Den väntar förhoppningsvis på mig hos posten i Norrtälje, åker dit på tisdag. I brevlådan väntar nog också en bok, ”Om ni inte börjar leva gör jag slut” av Eva Swedenmark, och en mössa till kallare väder, stickad av Johanna Wistrand. Viss påfyllnad i huset, samtidigt som jag städar undan och vill åka på loppis med ett antal kassar. Men det är inte roligt ensam, utan dig. Jag ställer mig inte (som du) iklädd mössa med stor (mycket stor) tofs på och pappskylt i ett snöre runt halsen. På skylten står ”Kram 1 krona”.  Du fick och gav några kramar till förtjusta damer… Vill ändå komma iväg innan sommaren är slut, behöver utrymmet som nu är ockuperat. Alternativet är att åka till Frälsis eller liknande och bara tappa alltihop där.

Jag behövde din ”galenskap” som balans till min egen tråkighet. Det är kanske dags att jag börjar bli lite ”galen” på egen hand nu. Inte på riktigt, inte nattsvart deprimerad och psykotisk, men lite lättsam, inte så sorgligt tjatig. Glad. Just nu har jag glömt hur det är att vara glad, men jag vet också att det finns glädje, både i min egen lilla värld och i den stora. Den gömmer sig effektivt understundom och då gäller det (åtminstone för mig) att tala om att fortfarande finns. Av olika anledningar visar den sig bara inte. Repetera, ”den finns någonstans” – ungefär som Pokemon. Hen känner jag inte, jag får leta glädje i stället. Behöver ingen telefon, ingen bärbar laddare heller – bara något som laddar mig och ger mig energi att leta.

När jag sitter så här, med solen in genom fönstret bakom mig mot datorskärmen. Då ser jag mina rynkor, jag ser någon med hår i oordning och skrynkligare än jag någonsin väljer att se mig i spegeln. Har alltid högljutt hävdat att Viveka Lindfors, kanske lika gammal som jag och möjligen lika rynkig – att hon var vacker. Hon var det. Jag är bara gammal. Känner mig dessutom uråldrig, utan det där visa som lär komma med ålder.

Dessutom är jag tveksam till vem det är jag ser. Jag? Vem är jag – känner inte igen mig, har nog inte gjort det på länge om någonsin. Kanske har jag ytterligare några år på mig att ta reda på vem jag är. Det känns inte alltför hoppfullt, jag har inte lyckats med det hittills under många flera år än de jag har kvar. Glimtvis har jag sett mig, ett ögonblick här och där har jag visat mig också för andra. För dig. Inte så många fler. Och nu har jag tappat bort mig. Och katten.

Jag är fysiskt här, var katten är vet ingen. Att min kropp sitter i stolen och mina fingrar skriver, ögonen fortfarande ser det de ser, hushållsminnena lagar mat, tvättar och städar. Det är något väldigt annat än att jag lever, jag som tjatar om att ”en dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva”. Undrar hur P O Enquist lever idag, gör han? Tror mig veta att jag hittade det där citatet hos honom, men har aldrig återfunnit det… Hur får jag mig levande igen? Jag strör goda råd omkring mig, ”ett ögonblick i sänder”, ”andas”, ”var där du är” etcetera. Inte hjälper det, varken mig eller någon annan.

Ibland får jag mig att tro att jag skulle leva, leva lite mera, leva aningen gladare, leva så det känns någon annanstans. En inbillning som så många i livet. Jag är ju med mig där också, jag blir inte gladare av spansk sol och turister än jag gör mig här hemma. Eller var jag nu befinner mig, här i landet. Just nu trakasserar jag fd maken, som är oföränderligt snäll och tålig. Jag irriterar mig på att han inte hör, att jag inte heller hör gör inte saken bättre. Han blir lite upprörd över att jag ”alltid skriker” någon gång, och så fortsätter vi i våra gamla spår. Vi skapade dem med början för drygt femtio år sedan, de sitter fortfarande i. Ändå samexisterar vi, ändå bistår vi varandra med någonting också idag. Jag plockar några hallon utanför huset, han får hälften. Jag lagar mat, han diskar.

På ett ganska obekvämt sätt känns det som om jag gått ”varvet runt”. För drygt femtio år sedan byggde vi det här huset, nu är jag tillbaka här. För ännu flera år sedan arbetade jag på bokförlag, nu läser jag korrektur och språkgranskar åt författare. Då hade jag lust att leva, då trodde jag att livet låg framför mig och att det skulle bli bättre än det som var då. Nu har jag fortfarande liv framför mig, men hoppet är klenare, nöjer sig just för ögonblicket med att tro att det inte ska bli sämre än det är. Just nu.

På landet. Vi har ätit middag, jag sitter med datorn i knät och fd maken tittar på (tack och lov) ljudlös teve. Har fått tid hos husläkarmottagningen för remiss till ögonläkare, i augusti. Det blir bra, smidigt att ordna via inloggning på vårdguiden.

Ingen katt. Pratade med katthemmet härute idag, och vi kom fram till att den svarta lilla de hade inte var Minsann. Katter tycks försvinna stup i ett, några kommer tillbaka, de flesta gör det nog inte. Och den lilla kattunge jag såg efter vägen hemma hos mig lär inte klara vintern. Den försvann snabbt in i skogen när jag stannade bilen, annars hade den nog fått följa med hem. Så liten, så svart och så söt.

Killarna därhemma hade klippt min gräsmatta – de tyckte nog den såg eländig ut… Jag är tacksam.

Fortfarande har jag svårt att begripa att du är borta, att du inte finns längre. Du var en del av mitt liv så länge, också när vi inte var tillsammans. Hela min föreställningsvärld – antagligen det som är jag – är nu obekant, måste skapas på nytt. Varje dag. Hela tiden. OK – försöker, lyckas inget vidare men fortsätter försöka. Alltid blir det något.

Tisdag, vaknar inte förrän halv sju. Skönt, igår klev jag ur sängen vid halv fyra, då gav jag upp att försöken att somna om.

Plockar ihop det jag ska ha med mig när jag åker ut på landet igen till fd maken. Städar i plastburksskåpet och slänger radikalt allt som inte har lock eller tvärtom. Skönt, men det blev inte många burkar kvar… Ut med soporna, diskar det sista, vattnar blommorna. Går ut och fotograferar den gamla trädstammen som står som en staty på gräsmattan, med klättrande kaprifol som nu nästan blommat över. Kommer aldrig ihåg att kaprifol heter kaprifol, var tvungen att googla ”klätterväxt”.

Klär mig i syrrans sköna korta svarta klänning, tar på ett av dina färggranna armband och ett par trosor, skor därtill så är jag klar. Ska bara dricka ur den sista teskvätten och borsta tänderna.

Var på biblioteket idag. Där finns en hylla kallad ”Bokomloppet” – ställ dit någon eller några böcker och ta det du finner intressant, utan kostnad. Jag hittar ofta böcker jag inte läst, men vill läsa där. Idag Mitch Albom´s ”The first phone call from heaven” (ni vet han med ”Tisdagar med Morrie”).

Jag gick runt och kollade vad jag kanske ville låna, hittade inget förrän ögonen föll på en bok som heter ”Vi möts igen” av Laurie Frankel. Två personer får affärsidén att fixa mejl från döda släktingar…

Förunderligt hur hjärnan fungerar (åtminstone min) – inte förrän jag kommer hem med böckerna inser jag att de åtminstone har temat död gemensamt, möjligen också kommunikation med de döda, vilket jag inte tror på. Kanske är det underhållande att läsa om det här, vet inte än. Jag pratar med mina döda, och svarar också – eftersom de inte kan göra det längre.

När jag tömde brevlådan hemma hos mig idag låg där ett tackkort – ett formellt till alla på något sätt närvarande ”stort tack” från dina söner med familjer, ”för all omtanke som ni på olika sätt har visat oss genom blommor, minnesgåvor, samtal och närvaro i samband med Ulfs begravning”. Med en fin bild på dig. Dina/era söner är väluppfostrade.

Bilden visar dig mycket levande, med rosa tröja och rolig mössa, och en martinishaker i handen, finurlig min. Kanske taget i parken nära din, en gång vår, bostad. Skulle vara likt dig att ha en silvershaker med dig på utflykten.

Världen skälver, i militärkupper och terror, parodi på presidentkandidater i USA, NATO-förespråkare i Sverige, flyktingar som inte får finnas, och Putin gör det Putin gör. Det finns mycket att bli rädd inför. Jag vill inte leva rädd, vägrar ge efter för den skräck som förmodligen är rimlig. Vad blir då kvar av livslust och glädje, som ändå är hårt kantstötta just nu?

Det var dagens deklaration.

Om en stund ska jag tömma tvättmaskin nummer två för dagen, vägrar nämligen också tro på att vädret ska bli sämre – trots att det ser lite hotfullt ut. Tvätten hinner nog torka. Eftersom jag vaknade kvart i sex i morse har jag också hunnit städa i lillhuset, kanske kommer barnbarn med flickvän hit i veckan, och om inte annat så kommer yngste sonen med sällskap till nästa helg.

Pratar med dig inombords, som varje dag och varje natt, också när jag sover. I drömmarna är du också med nu, tillsammans med gamla gemensamma vänner, och en del släktingar till dig. Och Minsann. (Idag har jag tömt ut kattmaten och ställt påsen längst ner i skafferiet. Har slutat tro att hon kommer tillbaka.) Jag förmodar att diverse avsked repeteras om nätterna, vaknar av att tårarna blöter ner kudden allt som oftast. Har berättat för Joe om din död, flera Arla-vänner är plötsligt mina vänner på Facebook, några är ledsna över att du är borta och skriver fina ord om dig.

Varje dag påminner du mig om att livet är kort, att det tar slut en dag, att det dessförinnan ska levas. Varje dag. Jag har svårt att omfatta dagarna med energi just nu, men kanske kommer orken igen. Lusten och glädjen är långt borta och låter sig inte lätt fångas. Jag håller dig vid liv i mig, det är alltid något. Men det är jämförelsevis väldigt lite, ”ett piss i Nilen” för att använda ett av dina uttryck.

Torsdag, måste kolla på kalendern till höger på skärmen. Microsoft vill att jag ska uppdatera till Windows 10, sista chansen att göra det gratis den 28 juli. Ska jag?

Tvättat igen, mindre mängd den här gången, och nu stod maskinen stilla när den centrifugerade. Tolkar det som att den var för tungt lastad igår… Det är trångt där den står, det fungerar inte om den ska ge sig ut på ryckig promenad varje gång centrifugen sätter igång.

Nu har sonen tagit bort bultar på baksidan som skulle tas bort – och apparaten står stilla. Bra.

Exakt två månader sedan vi pratades vid för sista gången, sedan du dog. Två månader fyllda av saknad (hur nu sådant går till), sorg och glada minnen. Tacksamhet. Du är fortfarande med mig, jag pratar med dig och du svarar som jag vill – något annat är inte längre möjligt. Det får duga, även om det blir torftigt. I början på nästa vecka åker jag hem till mitt ett par dagar, jag behöver vara ensam med dig och min sorg. Huset är så absolut tomt när varken du eller Minsann är där, jag räcker inte till som sällskap ens för mig själv. Men det får också duga.

Jag förskräckte mig själv lite igår när jag blev så upprörd och gråtfärdig över att sonen skulle hjälpa grannen fälla en stor tall. Jag var färdig att storböla och begrep inte riktigt varför. Det var som om jag nådde en gräns, som jag inte klarade av att ta mig förbi. Trädfällning är farligt, visst – men han har fällt träd förr. Det blev bara för mycket alltsammans – Mats död för två år sedan, Rod´s ett drygt halvår senare, Tor, äldste sonens stroke i våras, din död nyss, två andra släktingar och nu Minsanns försvinnande. Jag rymmer inte mycket mera – och vet att det gör jag om jag inte har något annat val.

Ännu en dag. Sonen har slagit brännässlor med lie, rensat stuprännor medelst stege, installerat tvättmaskinen (som far omkring på golvet när den centrifugerar, problem att lösa) och fixat med röjsågen som inte riktigt vill det hanteraren vill. Bra att ha honom här, han fick mig att rensa alla springor mellan plankorna i altangolvet – där gömde sig hundhår, mina långa hårstrån, tallfrön, och diverse… Nu är det borta. Pyttipanna med rödlök, kantareller, fläskfilé och några skivor kassler plus färskpotatis och röd paprika, och stekta ägg till middag.

Ingen katt.

12 juli, ingen katt.

Du skulle ha skrattat åt mitt fynd utanför grindhålet till ”mitt” hus häromdagen: en levande, stor och fin, kräfta. Jag tog den över ryggen och släppte ner den i ån. Undrar hur den kommit upp på vägen? Nu är jag på Djurö och igår plockade jag kantareller.

Så småningom har jag tappat bort orden igen. De vill inte vara med, vill ta en paus och gör det. Jag tror fortfarande att jag ska skriva, sätter mig framför datorn och det tomma dokumentet – och väntar. Däremellan läser jag, diverse. Nyss om Walter i ”Walters hus” av Anna Westberg, han väntade också. Jag låter hushållsbestyr, kantarellplockande, middagsfunderingar och sorg komma i vägen för mig. Går till sängs för tidigt, vaknar för tidigt, somnar kanske om och vaknar igen, tung. Just nu minns jag att biblioteket nere i byn har öppet från klockan ett, ska åka dit och se vad jag kan hitta att läsa.

Jag pratar med dig om det som var vi, om katten som jag saknar så, om tomheten som nu är total. Tycker synd om mig, åker hem till mitt när jag behöver vara ensam och sörja så det både hörs och syns.

Däremellan ser det ut som om jag fungerar som jag ska.