beskrivarblogg

Försöker komma fram till vilken dator som kan passa mig, både ekonomiskt och funktionellt. Inte helt enkelt, språket i annonserna är mestadels obegripligt. Vill dessutom ta i datorn, känna hur klaviaturen fungerar, få mig att tro att just den modellen är den jag behöver. Per internet fungerar inte detta.

För övrigt har jag ingen lust. Alls. Känner mig kulen, som vädret ungefär. Vill inte läsa, vill inte skriva. Kan inte skriva. Tjatigt, jag vet.

Såg att en vän på FB nog skriver om Ingrid, med förkärlek för likör och häftiga kärlekshistorier. Inte särskilt lik min Agnes, men förmodligen ett alter ego även Ingrid. Agnes idag? Tja, hon sitter i sin stol i sommarhuset, ryggen känns formad efter ryggstödet och datorn går varm i hennes knä. Fläkten flåsar.

Fingrarna far över tangenterna, hon vet precis vad hon vill berätta. Hennes liv är för tillfället alldeles uppochnervänt, men det bekommer henne inte. Hon nästan älskar kaos, livet har lärt henne att därefter kan allt bara bli bättre. Men än är det inte därefter.

Agnes hus ska renoveras (hon misstänker att det mer eller mindre ska rivas och byggas upp likadant, men välisolerat igen). Det innebär att hon måste flytta, husvärden ska skaffa en likvärdig bostad.

Just nu vet hon inte mera, det blir förmodligen inte förrän till nästa sommar, men hon har börjat röja och packa i flyttkartonger. Och sopsäckar. Rörigt överallt, men samtidigt lite skönt att få någon sorts överblick och inse hur mycket hon faktiskt inte behöver. Det kanske hon aldrig har gjort, men det är mycket som sparats ”ifall att”. Skrubben vid altanen är full, gamla kuddar, täcken, ett par datorer som hon bestämt sig för att inte ens ladda och kolla, högtalare i en stor kartong, Saft-Majan får nog följa med än en gång, gamla bokföringspapper.

Eftersom hon måste flytta på värdens initiativ står han för kostnaderna. Bra, nu kan hon göra sig av med de gamla IKEA-sofforna hon ärvde efter sonen. Om hon alls ska ha någon soffa räcker det med en. Det fyrkantiga soffbordet på hjul åker också ut, och en av sängarna i sovrummet – hon behöver enbart en gästsäng numera. Alla bokhyllor och alla böcker ska med till den nya bostaden.

Hon har mängder av vita lakan, flera med vackra broderier som hon kanske tänkt göra gardiner av någon gång. Läggs nu i loppishögen, som växer fort. Mängder av glas hamnar också där, snapsglas som hon aldrig använder, hon behåller några för att de är gamla och vackra. Svärmors engelska servis, inget av barnen vill ha den. Nysilverbesticken. Gamla kräftknivar med svarta bakelitskaft. Med mera. En gång ville hon äga allt det här. Det vill hon inte längre.

Kläder får gå till insamlingsställena. Hon behöver till exempel förmodligen inte mer än två vinterjackor, den hellånga fina yllekappan kommer hon inte att använda igen, inte heller trenchcoaten. Capen med pälskant i mjukaste ylle (ärvd efter syrrornas au pair-värdinna i England) behåller hon. Den är elegant och hon har hittills bara använt den en gång, men den får stanna.

Nu måste hennes äldste son hämta sin döda brors jakttroféer, de kan inte följa med i flytten.

Här blir Agnes trött. Hon behöver ta igen sig en stund med en kopp kaffe. Kopp kaffe stämmer, hon dricker sitt kaffe i en grön och rosblommig stor kopp inhandlad på Myrornas för fem kronor.

Hon har bett alla bekanta om gamla tidningar att packa glas och porslin i, kartonger har hon kvar sedan förra gången. Själv prenumererar hon inte längre på någon papperstidning, hon nöjer sig med att ögna nyheterna på internet. Mer elände än så vill hon inte ta del av.

Kaffet är urdrucket och hon bestämmer sig för att redan nu göra den där köttgrytan hon planerat till middagen. Hon putsar högreven och skär i små bitar, skalar lök (färsk, chalotten och vitlök) och morötter, skär stora champinjoner. Hon har visserligen frysta kantareller, men de ”försvinner” i en sådan här gryta. Kryddor och ett par buljongtärningar, så får det hela stå och puttra tills det blir klart. Bara att värma senare, och göra i ordning det som blir över till frysen.

Nyss läste hon ett recept som såg gott ut – linda baconskivor i en muffinsform (utan pappersformarna, hittills har hon inte använt formen hon köpte för något år sedan eftersom hon inte kunnat förstå om muffins gräddas med eller utan formar), knäck i ett ägg till varje baconskiva, grädda i 200 grader i 12 minuter. Det ska hon prova vid tillfälle, hon behöver ju inte fylla alla hålen i formen.

Helst skulle hon nu vilja gå ut och sätta sig på altanen. Men, temperaturen inbjuder inte direkt, det är bara 15 grader. Och solen gömmer sig, hon stannar inomhus.

När hon inte skriver, läser hon. Just nu en norrman, Lars Mytting, boken heter ”Simma med de drunknade”. Hans språk fascinerar henne utan att hon riktigt kan säga varför. När hon började läsa den här boken kändes det som att inleda en spännande upptäcktsfärd, den känns inte som läsning enbart för att tiden ska gå eller hon ska distrahera sina ibland alltför ledsna tankar. Den känslan är sällsynt numera.

Att röja bland allt hon samlat på sig genom livet är också en fungerande distraktion. Tills hon blir sittande och gråter för att hon hittar en vackert avskalad krok av äppelträ, skapad av ”mannen hennes”. Han dog i våras, hon saknar honom och hans lekfullhet. Agnes har just aldrig lärt sig leka, säkert lekte hon också när hon var liten – men hon har glömt vad och hur. Han fick henne att tramsa och larva sig och skratta, han bakade bullar och lagade mat, plockade och tillredde sniglar (vinbergssnäckor!), han öppnade ostron och krävde kräftor i mängd när den tiden kom. Hon har köpt frysta sniglar på Lidl, de väntar i frysen, men hon känner inte för att äta dem i sin ensamhet. Någon gång kanske. Det känns inte som om det blir flera ostron för hennes del.

Hon är inte van att ta hand om allt själv, även om hon bott ensam de senaste åren. Mannen hennes har besökt henne och alltid funnits i bakgrunden till hennes liv, också varit där när han varit frånvarande. I drygt trettio år har hon haft honom med sig, vare sig han ville det eller inte. Ibland ville han inte. Nu är han så definitivt död. Hon kan inte längre längta och hoppas, bara sakna. Och inse att hon behöver lära sig att också öppna ostron, om hon vill ha några. Kanske hon dessutom behöver lära sig att vilja ha ostron igen. Inte utesluta sådant som var deras och som nu bara är hennes. Begripa att ”bara hennes” inte är så bara. Det tar emot, det känns besvärligt, det kommer att ställa krav på henne som hon kanske inte ens vill klara av.

Det är lite svårt att föreställa sig ett liv på egen hand. Hon har förstås fortfarande både barn och barnbarn, fd make, syskon och vänner. Men ändå, större delen av sin tid kommer hon att tillbringa i sitt eget sällskap, på sina villkor. Det är hon själv som ska skapa varje dag och dess innehåll, eller brist på innehåll. Det är hennes rutiner som gäller i huset (vilket hon nu bor i). Hon ser sig omkring. Lusten att bara gå ut genom dörren är stark, men stark är också insikten att då får någon annan ta reda på alla hennes pinaler. Försvinna för gott lär vara knepigt, hon tänker ju inte ta livet av sig. Det är hon fortfarande alltför nyfiken för. Hon vill veta hur resten av hennes liv blir. Veta om hon småningom blir gladare, känner sig mindre övergiven och ensam. Har mera energi och lust.

Kanske skulle hon ändå kunna försvinna annanstans någon månad, har hon råd med det? Pensionen är tillräckligt stor för att hon inte ska få något bostadsbidrag, men det betyder ju inte att den är stor. Hon får nog vänta med resa bort-andet några månader, och kanske hinna spara lite.

”Skriv, du har din bok i dig.” Glatt tillrop från stöttande vän. Skrivandet brådskar, min tid blir kortare för varje dag. Det blir allas – men det märks inte lika mycket ens när ”man” är sextio, det går fortfarande att hålla kvar illusionen att livet är evigt, åtminstone mitt liv. Numera är det svårare.

Vinden ruskar om träden, det börjar bli höst, igen. Alltför snart är det gråmörk november. Min kloka och belästa syster skickade mig följande citat:

Augustinus, 300-talet e Kr

”Och icke kan man säga: det finns tre epoker – den förflutna, den närvarande och den tillkommande. Istället borde det heta: det finns tre epoker – den närvarande som rymmer den förflutna, den närvarande som rymmer den närvarande och den närvarande som rymmer den tillkommande.

Ty i vår själ förefinnes epokerna i detta tretal, annorstädes finner jag dem icke.

Det förflutnas samtidighet är minnet, det närvarandes samtidighet är iakttagelsen och det tillkommandes samtidighet är hoppet.”

Apropå nu, då och sedan…

Släpp alltså november nu, stanna i den närvarande epoken som rymmer den närvarande och iakttagelsen. Nöjer mig med att begripa Augustinus så, men visst ligger det mycket i att det tillkommandes samtidighet är hoppet – även om just november för min del inte rymmer mycket av hopp. Möjligen om ännu en vår, ännu en sommar, helst flera. (Begriper inte riktigt hans val av ordet ”samtidighet”, undrar vad det stod i originalet, förstår inte betydelsen.)

Du får inte flera vårar eller somrar, du är död. Det har jag svårt att begripa, skymtar omfattningen av det ett ögonblick och får svindel i magen. Du gör fysiskt ont i mig. Ofta kan jag fortsätta leva, göra det jag ska (hyfsat), äta, dricka, städa, tvätta, irritera mig på småsaker, morra, skratta till och med, och så mitt i någonting inser jag att du faktiskt är död. Borta. Hit kommer du bara någon enstaka gång i mina drömmar, häromsistens i sällskap med Minsann – och jag blev så glad. Tills jag vaknade.

Jag åker till biblioteket och förser mig med en hög böcker, tack och lov kan jag läsa. Absurt att läsa snart sagt vad som helst för att få tiden att gå. Parallellt med vissheten om att tiden, min tid, är kortare än den någonsin varit.

Och om en dryg vecka ska jag åka till syrrorna i Uppsala, de bjuder mig på Jerry Williams show. Det blir härligt, veckan därefter handlar om hundpassning, också fint. Om inte annat så kommer jag ut på promenader.

Det blir nog ingen bok skriven idag heller. Men en vacker flugsvamp blir det.

Tar fram ett tomt dokument, tror kanske att jag ska skriva – och ser omedelbart att bordstabletten bredvid mig behöver torkas av. Kaffemuggen drällde. Så, jag slutar skriva innan jag ens börjat. Känns igen.

Läste med behållning Camilla Davidssons ”Pensionatet vid världens ände” och påmindes om Eckhart Tolle och ”The Power of Now”. Någonstans i bokhyllorna finns boken, bara står där och väntar på omläsning. Jag behöver träna på att hålla mig i nuet, inte i det förflutna (vare sig det är trevligt eller otrevligt) och inte i den okända framtiden. Har tränat en hel del genom livet, och lärt mig att välja mina tankar (och därmed ofta känslor). Har arbetat med att förmedla insikterna till andra människor. För egen del har jag inte lyckats särdeles väl.

Nu, alltså. Nu slåss jag med ord som inte vill. Jag vet inte vad det är jag väntar på, mitt förstånd inser att inget lär förändras om jag inte gör det. Ändå väntar jag. Fingrarna lägger sig stilla på tangenterna, hjärnan går i stå. Suckar gör jag dessutom, apropå tankar och känslor eller hur det nu var.

Nu. Det är välsignat tyst i huset, jag är ensam och använder inte hörapparaterna. Ljuvligt. Nu är himlen molnig, men det är varmt och skönt. Sitter inomhus eftersom jag inte ser att skriva ute. Och när jag ändå är inne borde jag därmed skriva. Nu.

Huvudet talar om att det enda som finns är nu. Och nu, och nu. Tills jag dör, jag också. Nu är du död, annars skulle jag ha ringt till dig och berättat om dina små potatisar som växt i komposthögen, de som jag ska ha till middagen idag. Och jag skulle ha talat om att jag äntligen räfsat fjolårsgräset, och dessutom klippt runt trappen och framför huset. Nu skulle du ha glatt dig åt potatisskörden och skämtat om att ringa Findus. Möjligen skulle du sagt ”piffalainen” också.

Nu blir jag tårögd av saknad, och ”stackars mig” – och ändå är det inte jag som är död. Jag lever ju nu. Igår kan jag inte göra mycket åt, och i morgon vet jag ingenting om. Vet inte ens om jag kommer iväg till loppis som jag hoppas. Däremot vet jag att jag får stuva undan det som står i hallen och hoppas på en resa till loppis i morgon, om det inte blir något av. Alltså ingenting som har med nu att göra. Packar inte bilen förrän i morgon.

Nu behöver jag ideligen tala om för mig att du är död. Borta, inte längre pratbar, ingenting längre. Nu slipper du dina sjukdomar. Nu finns du som någon som fanns en gång. Nu finns du i mig så länge jag finns. Du, liksom de andra av ”mina döda”. Nu.

Vaknade tidigt och somnade om. Tungt att vakna igen. Det har regnat i natt.

På FB blev det lite olika uppfattningar om användningen av ordet ”glimtas” i boken jag läste:

”Läser Erica Jong´s Rädd att dö – på ett ställe har översättaren skrivit ”… berömda ansikten kunde glimtas i rökfyllda rum.” Kul nytänkande eller slarvig översättning, influerad av engelska? Jag är så tråkig att jag skulle skrivit ”skymtas”.

Läser vidare i boken, men översättarens, möjligen korrläsarens, missar är trista –  ”… tillräckligt många vänner med döda barn för att tro henne” – här har man tappat ett nog så viktigt ”inte”, ”inte tro henne”.

”…Om…, då vill jag vara honom. Bli honom.”  ”Han” säger både jag och syrran som är tillfrågad!”

Några menar att ”glimtas” är passiv presens och OK, andra delar min uppfattning (och SAOL från 1847) att det är ett intransitivt verb som inte kan ha något objekt. Läste ändå ut boken, rekommenderar den just inte. Ibland stör det mig att min korrekturläsarvana lägger sig i mitt nöjesläsande.

Nu ser jag fram emot att snart få läsa Crister Enanders senaste bok, ”Slagregnens år”. Hans skrivande tycker jag mycket om av alla möjliga anledningar. Läs honom! Boken kan just nu beställas via Facebook och Crister till ”vänpris”. Heidruns förlag har givit ut.

Vad dagen i övrigt kommer att ge är ännu oklart, kanske en kantarellvända i skogen? Bilden är dock från i fjol…

Jag är ungefär som min dator just, det är glapp i energitillförseln. Datorn lyser rött (när den åter laddar) – jag gör det förmodligen när all energi dränerats. Eller jag dränerat all energi, vill inte skylla på någon i närheten vistandes person. Livet, annalkande höst, döden överallt, sorg, det är bara att välja något att ange som orsaker.

Ändå är det fortfarande fint, det är sommar även denna första augustidag, solen finns där bland några moln, antagligen har kantarellerna vaknat till liv efter regnet häromdagen. Ändå. Jag är veterligen frisk, ser lite klent men ska kolla det nästa vecka, hör urdåligt men något med hörapparater, kan gå alldeles själv, och allt annat som hör till det liv jag levde. Utom hoppa över diken och sitta på huk när jag plockar blåbär. Det blev inte så många blåbär plockade i år. Jag får gå flera vändor med det som tidigare klarades med en. Ibland tror jag att jag ska få skottkärran uppför backen eftersom den rymde allt som skulle upp. Jag får lasta om, börja om.

Som jag gör nästan varje dag när jag skriver. Nästan står för de dagar jag inte skriver alls. De är många numera, och dig skriver jag inte om längre. Det känns som om jag skriver bort dig.  Du försvinner in bland minnen, glädje och tårar. Kanske är det där du ska vara nu, tillsammans med Mats och andra jag älskat, Minsann är nog där hon också, och Rösti, och Rod och Frankie.

Nyss gjorde jag något som är typiskt för mig. Jag slutade skriva och ägnade mig i stället åt ett supersvårt sudoku. Det tog en stund. Nu är jag här igen, med fingrar som är vilsna på tangenterna.

Det är inte bara fingrarna som är vilsna, hela jag känner mig som om jag finns utanför mig själv, inte i den där kroppen som fortfarande är iklädd morgonrocken. Som nyss tvättade några fönster och bäddade sängen, åt frukost. Började fundera på om det är dags för kaffe. I stället för sudoku. I stället för den där tradiga fantasyboken på engelska som jag läser, när ”allt” annat är läst. Datorn lyser rött igen. Och jag fikar, har klätt på mig eftersom jag hällde slutskvätten av kaffet över mig när jag klev ur solstolen. Tvättmaskin på.

Har börjat se dig i mina drömmar, det har jag inte gjort hittills efter din död. Det gör inte min saknad mindre, men kanske är det hälsosamt att ha något glädjande för sig någon gång, om det så är i drömmen. Det där med ko och bås och saknad, det stämmer. Hoppas jag talade om för dig när du levde hur glad jag var åt ditt sällskap och dina påhitt, din hjälpsamhet och finurlighet. Tror nog att jag gjorde det, och att du visste hur jag kände. Men allt det som fattas märks så mycket tydligare nu, än när det fanns, när du fanns. ”Mannen min”, du som precis som vi alla bara var ett lån. Jag fick ändå låna dig rätt länge och är tacksam för det.

Ord, kom till mig, berätta för mig allt jag har att glädjas över. Påminn mig om att jag har en fd make som är min gode vän, att jag har söner med familjer, barnbarn, systrar, en bästa vän som finns för mig hur tungt hennes eget liv än är. Andra vänner. Räkna upp alla och allt, om och om igen för jag glömmer så fort. Jag tar väl hand om min o-glädje. Den glömmer jag inte, den talar jag med mig om varje dag, framför allt om nätterna och tidiga morgnar.

Hur skulle en sådan här påminnelselista se ut?

1. Jag börjar med dagens dopp i sjön här på landet, jag gick dit och jag badade även om jag före badet hade väldigt liten lust; här finns en viktig ledtråd, det går inte att vänta på ”lusten” – gör det ändå, vad det nu är. Kanske blir du (byter till du här, lättare att skriva) glad, o-glad är du ju ändå så det spelar ingen roll om det inte fungerar.
2. Gå ut, var ute, promenera längre än du tror att du orkar – du orkar. Och du har inte så bråttom som man kan tro när man ser dig, gå långsammare.
3. Gläds åt att ditt minne fortfarande fungerar, även om det du letar efter ibland låter vänta på sig. I förmiddags kom du ju till exempel på efternamnet på en kvinnlig arbetskamrat för länge sedan – i natt hade du ingen aning, hur du än försökte. Lita på att det kommer, ha inte bråttom – igen…
4. Överraska dig själv, ingen annan (nåja, inte många) gör det – åtminstone en gång i veckan: gå på bio fast du tycker det är slöseri med tid och pengar och kräver resa någonstans, köp en glass nästa gång du passerar glasskiosken vid ån i Norrtälje, sätt dig på biblioteket där och skriv något som du både börjar och slutför, tänk snälla tankar nästa gång du får lust att fräsa åt en seg bilförare som kör femtio där det är sjuttio på Värmdö-vägen.
5. Testa att le i stället för att skrynkla ihop ögonbrynen, andas, och försök igen. Låt dig inte irriteras så ofta.
6. Se till att komma iväg på den loppis du alltför ofta pratar om.

Här tog det för ögonblicket slut, kommer säkert på flera glädjor (vad heter glädje i pluralis?) om jag jobbar på det.

Den här är också en glädje, framför allt när det är lite kallare utomhus…

Ensam en stund, fd maken är ute och går sin runda, sonen och hans flickvän är nere vid sjön. Det är välsignat tyst, varmt, lite vind, jag sitter i skuggan. Ska vara hundvakt några dagar i början av augusti, känns bra med en fyrfoting i min närhet igen. Minsann är borta, jag försöker veta att det är så.

Tangenterna på datorns klaviatur börjar bli blanka och nötta. Uppgraderingen till W10 verkar fungera utan problem, möjligen är datorn lite långsammare i starten än tidigare. Finns förmodligen en mängd appar och liknande som jag inte vet om, och som tar plats. Annars gick uppgraderingen bra, ingenting försvann, datorn kraschade inte, och jag begriper det mesta i menyn.

Vad jag saknar att bara vara med dig. Laga mat tillsammans, äta, dricka, spela canasta, se dig sitta och fixa stickor att tända vedspisen med, lyssna till dina funderingar kring ett recept på någon spännande maträtt eller ett hittills oprövat bakverk. Jag har fortfarande mandelmassa, sötmandel, hasselnötter med mera baktillbehör i skafferiet – en del kan jag nog kasta. Tänker inte börja baka.

Jag har köpt en tavla, av en ung konstnär som heter Joss Ture. Den väntar förhoppningsvis på mig hos posten i Norrtälje, åker dit på tisdag. I brevlådan väntar nog också en bok, ”Om ni inte börjar leva gör jag slut” av Eva Swedenmark, och en mössa till kallare väder, stickad av Johanna Wistrand. Viss påfyllnad i huset, samtidigt som jag städar undan och vill åka på loppis med ett antal kassar. Men det är inte roligt ensam, utan dig. Jag ställer mig inte (som du) iklädd mössa med stor (mycket stor) tofs på och pappskylt i ett snöre runt halsen. På skylten står ”Kram 1 krona”.  Du fick och gav några kramar till förtjusta damer… Vill ändå komma iväg innan sommaren är slut, behöver utrymmet som nu är ockuperat. Alternativet är att åka till Frälsis eller liknande och bara tappa alltihop där.

Jag behövde din ”galenskap” som balans till min egen tråkighet. Det är kanske dags att jag börjar bli lite ”galen” på egen hand nu. Inte på riktigt, inte nattsvart deprimerad och psykotisk, men lite lättsam, inte så sorgligt tjatig. Glad. Just nu har jag glömt hur det är att vara glad, men jag vet också att det finns glädje, både i min egen lilla värld och i den stora. Den gömmer sig effektivt understundom och då gäller det (åtminstone för mig) att tala om att fortfarande finns. Av olika anledningar visar den sig bara inte. Repetera, ”den finns någonstans” – ungefär som Pokemon. Hen känner jag inte, jag får leta glädje i stället. Behöver ingen telefon, ingen bärbar laddare heller – bara något som laddar mig och ger mig energi att leta.

När jag sitter så här, med solen in genom fönstret bakom mig mot datorskärmen. Då ser jag mina rynkor, jag ser någon med hår i oordning och skrynkligare än jag någonsin väljer att se mig i spegeln. Har alltid högljutt hävdat att Viveka Lindfors, kanske lika gammal som jag och möjligen lika rynkig – att hon var vacker. Hon var det. Jag är bara gammal. Känner mig dessutom uråldrig, utan det där visa som lär komma med ålder.

Dessutom är jag tveksam till vem det är jag ser. Jag? Vem är jag – känner inte igen mig, har nog inte gjort det på länge om någonsin. Kanske har jag ytterligare några år på mig att ta reda på vem jag är. Det känns inte alltför hoppfullt, jag har inte lyckats med det hittills under många flera år än de jag har kvar. Glimtvis har jag sett mig, ett ögonblick här och där har jag visat mig också för andra. För dig. Inte så många fler. Och nu har jag tappat bort mig. Och katten.

Jag är fysiskt här, var katten är vet ingen. Att min kropp sitter i stolen och mina fingrar skriver, ögonen fortfarande ser det de ser, hushållsminnena lagar mat, tvättar och städar. Det är något väldigt annat än att jag lever, jag som tjatar om att ”en dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva”. Undrar hur P O Enquist lever idag, gör han? Tror mig veta att jag hittade det där citatet hos honom, men har aldrig återfunnit det… Hur får jag mig levande igen? Jag strör goda råd omkring mig, ”ett ögonblick i sänder”, ”andas”, ”var där du är” etcetera. Inte hjälper det, varken mig eller någon annan.

Ibland får jag mig att tro att jag skulle leva, leva lite mera, leva aningen gladare, leva så det känns någon annanstans. En inbillning som så många i livet. Jag är ju med mig där också, jag blir inte gladare av spansk sol och turister än jag gör mig här hemma. Eller var jag nu befinner mig, här i landet. Just nu trakasserar jag fd maken, som är oföränderligt snäll och tålig. Jag irriterar mig på att han inte hör, att jag inte heller hör gör inte saken bättre. Han blir lite upprörd över att jag ”alltid skriker” någon gång, och så fortsätter vi i våra gamla spår. Vi skapade dem med början för drygt femtio år sedan, de sitter fortfarande i. Ändå samexisterar vi, ändå bistår vi varandra med någonting också idag. Jag plockar några hallon utanför huset, han får hälften. Jag lagar mat, han diskar.

På ett ganska obekvämt sätt känns det som om jag gått ”varvet runt”. För drygt femtio år sedan byggde vi det här huset, nu är jag tillbaka här. För ännu flera år sedan arbetade jag på bokförlag, nu läser jag korrektur och språkgranskar åt författare. Då hade jag lust att leva, då trodde jag att livet låg framför mig och att det skulle bli bättre än det som var då. Nu har jag fortfarande liv framför mig, men hoppet är klenare, nöjer sig just för ögonblicket med att tro att det inte ska bli sämre än det är. Just nu.

På landet. Vi har ätit middag, jag sitter med datorn i knät och fd maken tittar på (tack och lov) ljudlös teve. Har fått tid hos husläkarmottagningen för remiss till ögonläkare, i augusti. Det blir bra, smidigt att ordna via inloggning på vårdguiden.

Ingen katt. Pratade med katthemmet härute idag, och vi kom fram till att den svarta lilla de hade inte var Minsann. Katter tycks försvinna stup i ett, några kommer tillbaka, de flesta gör det nog inte. Och den lilla kattunge jag såg efter vägen hemma hos mig lär inte klara vintern. Den försvann snabbt in i skogen när jag stannade bilen, annars hade den nog fått följa med hem. Så liten, så svart och så söt.

Killarna därhemma hade klippt min gräsmatta – de tyckte nog den såg eländig ut… Jag är tacksam.

Fortfarande har jag svårt att begripa att du är borta, att du inte finns längre. Du var en del av mitt liv så länge, också när vi inte var tillsammans. Hela min föreställningsvärld – antagligen det som är jag – är nu obekant, måste skapas på nytt. Varje dag. Hela tiden. OK – försöker, lyckas inget vidare men fortsätter försöka. Alltid blir det något.

Tisdag, vaknar inte förrän halv sju. Skönt, igår klev jag ur sängen vid halv fyra, då gav jag upp att försöken att somna om.

Plockar ihop det jag ska ha med mig när jag åker ut på landet igen till fd maken. Städar i plastburksskåpet och slänger radikalt allt som inte har lock eller tvärtom. Skönt, men det blev inte många burkar kvar… Ut med soporna, diskar det sista, vattnar blommorna. Går ut och fotograferar den gamla trädstammen som står som en staty på gräsmattan, med klättrande kaprifol som nu nästan blommat över. Kommer aldrig ihåg att kaprifol heter kaprifol, var tvungen att googla ”klätterväxt”.

Klär mig i syrrans sköna korta svarta klänning, tar på ett av dina färggranna armband och ett par trosor, skor därtill så är jag klar. Ska bara dricka ur den sista teskvätten och borsta tänderna.