beskrivarblogg

Var på biblioteket idag. Där finns en hylla kallad ”Bokomloppet” – ställ dit någon eller några böcker och ta det du finner intressant, utan kostnad. Jag hittar ofta böcker jag inte läst, men vill läsa där. Idag Mitch Albom´s ”The first phone call from heaven” (ni vet han med ”Tisdagar med Morrie”).

Jag gick runt och kollade vad jag kanske ville låna, hittade inget förrän ögonen föll på en bok som heter ”Vi möts igen” av Laurie Frankel. Två personer får affärsidén att fixa mejl från döda släktingar…

Förunderligt hur hjärnan fungerar (åtminstone min) – inte förrän jag kommer hem med böckerna inser jag att de åtminstone har temat död gemensamt, möjligen också kommunikation med de döda, vilket jag inte tror på. Kanske är det underhållande att läsa om det här, vet inte än. Jag pratar med mina döda, och svarar också – eftersom de inte kan göra det längre.

När jag tömde brevlådan hemma hos mig idag låg där ett tackkort – ett formellt till alla på något sätt närvarande ”stort tack” från dina söner med familjer, ”för all omtanke som ni på olika sätt har visat oss genom blommor, minnesgåvor, samtal och närvaro i samband med Ulfs begravning”. Med en fin bild på dig. Dina/era söner är väluppfostrade.

Bilden visar dig mycket levande, med rosa tröja och rolig mössa, och en martinishaker i handen, finurlig min. Kanske taget i parken nära din, en gång vår, bostad. Skulle vara likt dig att ha en silvershaker med dig på utflykten.

Världen skälver, i militärkupper och terror, parodi på presidentkandidater i USA, NATO-förespråkare i Sverige, flyktingar som inte får finnas, och Putin gör det Putin gör. Det finns mycket att bli rädd inför. Jag vill inte leva rädd, vägrar ge efter för den skräck som förmodligen är rimlig. Vad blir då kvar av livslust och glädje, som ändå är hårt kantstötta just nu?

Det var dagens deklaration.

Om en stund ska jag tömma tvättmaskin nummer två för dagen, vägrar nämligen också tro på att vädret ska bli sämre – trots att det ser lite hotfullt ut. Tvätten hinner nog torka. Eftersom jag vaknade kvart i sex i morse har jag också hunnit städa i lillhuset, kanske kommer barnbarn med flickvän hit i veckan, och om inte annat så kommer yngste sonen med sällskap till nästa helg.

Pratar med dig inombords, som varje dag och varje natt, också när jag sover. I drömmarna är du också med nu, tillsammans med gamla gemensamma vänner, och en del släktingar till dig. Och Minsann. (Idag har jag tömt ut kattmaten och ställt påsen längst ner i skafferiet. Har slutat tro att hon kommer tillbaka.) Jag förmodar att diverse avsked repeteras om nätterna, vaknar av att tårarna blöter ner kudden allt som oftast. Har berättat för Joe om din död, flera Arla-vänner är plötsligt mina vänner på Facebook, några är ledsna över att du är borta och skriver fina ord om dig.

Varje dag påminner du mig om att livet är kort, att det tar slut en dag, att det dessförinnan ska levas. Varje dag. Jag har svårt att omfatta dagarna med energi just nu, men kanske kommer orken igen. Lusten och glädjen är långt borta och låter sig inte lätt fångas. Jag håller dig vid liv i mig, det är alltid något. Men det är jämförelsevis väldigt lite, ”ett piss i Nilen” för att använda ett av dina uttryck.

Torsdag, måste kolla på kalendern till höger på skärmen. Microsoft vill att jag ska uppdatera till Windows 10, sista chansen att göra det gratis den 28 juli. Ska jag?

Tvättat igen, mindre mängd den här gången, och nu stod maskinen stilla när den centrifugerade. Tolkar det som att den var för tungt lastad igår… Det är trångt där den står, det fungerar inte om den ska ge sig ut på ryckig promenad varje gång centrifugen sätter igång.

Nu har sonen tagit bort bultar på baksidan som skulle tas bort – och apparaten står stilla. Bra.

Exakt två månader sedan vi pratades vid för sista gången, sedan du dog. Två månader fyllda av saknad (hur nu sådant går till), sorg och glada minnen. Tacksamhet. Du är fortfarande med mig, jag pratar med dig och du svarar som jag vill – något annat är inte längre möjligt. Det får duga, även om det blir torftigt. I början på nästa vecka åker jag hem till mitt ett par dagar, jag behöver vara ensam med dig och min sorg. Huset är så absolut tomt när varken du eller Minsann är där, jag räcker inte till som sällskap ens för mig själv. Men det får också duga.

Jag förskräckte mig själv lite igår när jag blev så upprörd och gråtfärdig över att sonen skulle hjälpa grannen fälla en stor tall. Jag var färdig att storböla och begrep inte riktigt varför. Det var som om jag nådde en gräns, som jag inte klarade av att ta mig förbi. Trädfällning är farligt, visst – men han har fällt träd förr. Det blev bara för mycket alltsammans – Mats död för två år sedan, Rod´s ett drygt halvår senare, Tor, äldste sonens stroke i våras, din död nyss, två andra släktingar och nu Minsanns försvinnande. Jag rymmer inte mycket mera – och vet att det gör jag om jag inte har något annat val.

Ännu en dag. Sonen har slagit brännässlor med lie, rensat stuprännor medelst stege, installerat tvättmaskinen (som far omkring på golvet när den centrifugerar, problem att lösa) och fixat med röjsågen som inte riktigt vill det hanteraren vill. Bra att ha honom här, han fick mig att rensa alla springor mellan plankorna i altangolvet – där gömde sig hundhår, mina långa hårstrån, tallfrön, och diverse… Nu är det borta. Pyttipanna med rödlök, kantareller, fläskfilé och några skivor kassler plus färskpotatis och röd paprika, och stekta ägg till middag.

Ingen katt.

12 juli, ingen katt.

Du skulle ha skrattat åt mitt fynd utanför grindhålet till ”mitt” hus häromdagen: en levande, stor och fin, kräfta. Jag tog den över ryggen och släppte ner den i ån. Undrar hur den kommit upp på vägen? Nu är jag på Djurö och igår plockade jag kantareller.

Så småningom har jag tappat bort orden igen. De vill inte vara med, vill ta en paus och gör det. Jag tror fortfarande att jag ska skriva, sätter mig framför datorn och det tomma dokumentet – och väntar. Däremellan läser jag, diverse. Nyss om Walter i ”Walters hus” av Anna Westberg, han väntade också. Jag låter hushållsbestyr, kantarellplockande, middagsfunderingar och sorg komma i vägen för mig. Går till sängs för tidigt, vaknar för tidigt, somnar kanske om och vaknar igen, tung. Just nu minns jag att biblioteket nere i byn har öppet från klockan ett, ska åka dit och se vad jag kan hitta att läsa.

Jag pratar med dig om det som var vi, om katten som jag saknar så, om tomheten som nu är total. Tycker synd om mig, åker hem till mitt när jag behöver vara ensam och sörja så det både hörs och syns.

Däremellan ser det ut som om jag fungerar som jag ska.

”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” apropå hur en massmördande nazists hustru under och efter andra världskriget kunde förneka vetskap om vad som pågick – trots att hon fått veta genom en annan soldat. Jag läser en artikel av Maria Robsahm i DN för några år sedan, som hon nu publicerat på Facebook. Bok med titeln ovan är skriven av Ludwig Igras.

Orden och tankarna påverkar mig starkt. De både ökar min förståelse inför förnekandet och insikten att det personliga egna ansvaret alltid finns med i vågskålen. Jag är tacksam för att inte ha behövt ställas inför ett sådant val, och hoppas innerligt slippa göra det, någonsin.

Parallellt läser jag ”Walters hus” av Anna Westberg. Det är en stark bok, har bara läst ca 70 sidor och försöker begripa mig på Walter. Delar av honom känner jag igen i mig själv, möjligen en aning mindre starka. Hans ständiga oro, hans brist på förtroende för livet och hans eget levande, avsaknaden av glädje, väntan. Läser hans bok i små portioner, förmår inte annat. Har ägt boken i åratal, inte börjat läsa förrän nu. Hur det kommer sig lämnar jag därhän.

Kallt (bara 15 grader), mulet, ensamt i sängen om natten (ingen katt). Otrivsamt i rummet där vi vistas om dagarna, mattan är på tvätt efter midsommarhundens grillmarinerade kalas därstädes. (Om jag varit här hade jag nog bara vänt på mattan och tvättat den någon annan gång. Den är så stor och tung att hantera att jag önskar svärdottern inte varit så omtänksam.)

Just när jag sitter och muttrar för mig själv om bristen på glädje tittar solen fram. Det blir onekligen lite ljusare, också omkring och inom mig. Men den övergripande tonen just nu är saknad och sorg.

En rostig gammal hästsko låg nedanför min tvättlina mellan träden. Nu ligger den på stubben där borta, kanske för den tur med sig. Och när jag gick igenom gamla papper av diverse karaktär hittade jag en tipslapp som du lämnat in för ett år sedan. Har ingen aning om huruvida du vann något, kanske lämnar jag in den igen nästa vecka. Jag känner mig tacksam idag, den snälla gårdsförvaltaren har tagit hand om fåtöljen som var för tung för mig att få iväg, och någon av killarna har börjat klippa gräset utanför ”mitt” hus. Tvätten har torkat i sol och vind. Du fanns en gång, länge, av och an.

Tror att jag kanske börjar få lite perspektiv på din död, och Minsanns försvinnande. Liv är liv, död är död, och en del av livet. Om människa eller katt eller hund eller häst, för mig är det detsamma. Det är tungt när de döda blir många under relativt kort tid, när de alla varit mycket älskade, och alla är saknade. Tomt.

Jag välsignar min förmåga att läsa. Idag Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”, som jag fick av min syster och nu har lagt ut till försäljning. En bra bok av en bra författare. I min brevlåda låg igår dels Bodil Malmstens ”Så gör jag” som varit utlånad till en vän, och Julian Barnes´ ”Livslägen”, inköpt på Bokbörsen. De två sistnämnda är böcker jag vill äga, köper annars mycket sällan böcker numera.

Minsann är fortfarande borta, vår granne på landet skulle ha ringt mig om hon (katten) kommit hem. Jag får småningom vänja mig vid att inte få ha henne hos mig längre.

Det får nog vara nog nu.

Vill inte mera sorg och saknad, vill inte känna mig totalt ensam – jag är ju inte det. Bara inuti. Och jag vet att jag inte kan göra mer än hänga med varje dag, och ta det som kommer. Om det så är sorg och tårar, irritation eller ilska över att du faktiskt hade mage att gå och dö från mig. Och att katten inte hade vett att hålla sig nära huset och komma igen när hunden åkt hem till sitt. Läste någonstans hur det tydligen är både mänskligt och ingår i djurs beteende att hålla sig avvaktande inför sorg och död, ignorera änkor till exempel. Nu är jag ingen änka, kommer aldrig att bli någon heller. Och känner mig nog inte ignorerad heller – men den här insikten/kunskapen eller vad den nu ska kallas gör det aningen lättare att acceptera det tidigare obegripliga beteendet av en numera fd Facebook-vän.

Hon tog ut hörapparaterna ur öronen, såg till att öppna dem för att spara på batterierna. Där hon satt bredvid teven ville hon inte höra mera än nödvändigt av något program om kriget och spioneri, eller så. Inte hade hon heller stor lust att skriva, men något skulle hon ju göra tills hon kunde krypa i säng. Hennes fd make satt i soffan och var uppslukad av teveprogrammet. De sover numera i varsitt rum. Han låter henne disponera sin bil mot att hon skjutsar honom när han behöver åka någonstans. Och hon är med honom på landet, i det sommarhus de båda byggde för femtio år sedan, det som numera är hans. Ensam kan han inte vara här ute längre. Hon handlar och lagar mat, städar, tvättar – det är ungefär som förr, frånsett de separata sovrummen och att de inte längre har några barn att ta hand om.

Inte ens katten, åtminstone inte för närvarande. Hon smet iväg under midsommarhelgen och har inte synts till därefter. Ingen av grannarna har sett henne. Själv hade hon ”tagit ledigt” och befann sig hos syrrorna för midsommarfirande. Huset här på landet var ändå fullt av söner, sonhustru och vuxna barnbarn, och hund. Hon är orolig, rädd för att katten kan vara instängd någonstans, uppäten av den räv som sprang över tomten förra veckan, eller överkörd. Hon har gått vägarna i närheten, men inte hittat henne, ropat – men ingen katt kommer.

Blåbären börjar mogna, och smultronen likaså. Hon har inte sett några kantareller ännu, det har nog varit för torrt.

Ska det här bli ännu en eländig sommar? En sådan som hon helst vill glömma efteråt – en som när sonen dog? ”Mannen hennes” dog också för snart två månader sedan, för ett par veckor sedan dog en svåger, katten är försvunnen. Ja, hon saknar katten utan jämförelse i övrigt med saknade människor.

Hon känner sig omgiven av sorg och saknad, hittar inte någon glädje i någonting. Tar sig för all del ur sängen varje morgon hittills, men sköter inte om sig. Dricker vin varje dag, men försöker hålla igen på Dry Martinis. Tvättar håret en gång i veckan, men bryr sig inte om att hon glömt köpa balsam och att håret därmed är närmast omöjligt att borsta ut. Någon gång ska hon väl komma ihåg att ta med sig lappen där hon skrivit ”balsam” ett antal gånger. Skäggstråna på hakan försöker hon dra med pincetten när hon kommer ihåg det, men hennes minne är konstigt fullt av mellanrum och hål. Hon får tala om för sig vilken veckodag det är idag, kolla på datorn för att bli säker. Nyss fick hon för sig att hon glömt äldste sonens födelsedag, men insåg att det hade hon faktiskt inte. Det var inte igår han fyllde år, det var för en månad sedan.

Hon är handikappad av sorg. Det känns som ett tungt arbete, oändligt och aldrig möjligt att slutföra. Hon tror inte att hon någonsin blir färdig med sorgen. Kanske med sörjandet. Visst vet hon att tankarna på sonen har förändrats under de två (hon måste räkna efter) år som gått. Hon är inte lika andlöst oförstående som hon först var. Nu, när också den hon älskade är död, är sorgen annorlunda. Kanske för att hans död återfinns i hennes liv i så mycket. Allt hon inte längre vill göra, ensam. Allt de gladdes tillsammans åt, allt de tjafsade om, alla besvikelser de utsatte varandra för – hon saknar till och med dem. Inte så att hon vill ha dem tillbaka eller uppleva dem igen. Hon saknar det liv hon visste att hon levde då, också när det var oönskat och tungt. Då var hon också alldeles levande, nu känner hon sig bara överlevande.

Det småduggar och himlen är mulen, vinden har lagt sig och det kan hon också göra snart. Om en stund, hon ska bara titta ut genom dörren igen och önska hem katten. Som inte kommer.

Och inte kom den natten heller. Hon vaknar som vanligt vid 4-tiden på morgonen, och somnar om vid halv sju. Klockan nio ringer bästa vännen och har sett en liten svart katt på sin tomt, någon mil ifrån huset där hon själv finns. Hon åker dit, men naturligtvis är katten borta, ingen kommer i alla fall när hon ropar ”Minsann”, ”mimsan”, ”mimsa min” och allt vad hon nu brukar kalla katten. Hon åker hem igen till fd maken, som börjat röja bland alla verktyg i boden. Röjandet resulterar i viss ordning bland tänger, mejslar och skiftnycklar. De förmodat mest frekventa hamnar i en verktygslåda, de stora och sällan använda i en annan, och mindre dylika i en tredje. Skönt, det ser hyfsat ut därute efter städandet. Ett tag i alla fall.

Middag, sol och svala vindar. Fortfarande ingen katt. Detsamma efter frukost nästa dag…

Jag saknar dig och jag saknar Minsann – är mera ledsen än jag ser ut… Ni var båda viktiga i mitt liv, och just nu är ni borta båda två. Du är död, var eller vad Minsann är vet jag inte. Hon rymde när hon blev rädd för sonens hund i midsomras, och har inte kommit tillbaka. Ingen har sett henne, hon kommer inte när jag ropar. Jag är rädd att hon blivit instängd någonstans. Vill veta om/att hon är död för att kunna sörja henne också. Nu har hon varit borta en vecka – jag var i Uppsala när hon försvann. Och hon kommer kanske tillbaka, det gör inte du.

Var du är tror jag mig veta, åtminstone var det som är/var din kropp finns i väntan på gravsättning. Du är ju inte där. Du finns i oss som saknar dig, vi som kände dig, vi som älskade dig. Du pratar i mig fortfarande, men jävlar vad du fattas mig i övrigt. Dina händer, dina smekningar, dina tokiga påhitt, din omtänksamhet. Och din tröttsamma egocentricitet. Ditt mod att leva som du ville, trots allt. Tills det tog slut.

Det är högsommar, det är snart två månader sedan vi talades vid för sista gången.