beskrivarblogg

”Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet” apropå hur en massmördande nazists hustru under och efter andra världskriget kunde förneka vetskap om vad som pågick – trots att hon fått veta genom en annan soldat. Jag läser en artikel av Maria Robsahm i DN för några år sedan, som hon nu publicerat på Facebook. Bok med titeln ovan är skriven av Ludwig Igras.

Orden och tankarna påverkar mig starkt. De både ökar min förståelse inför förnekandet och insikten att det personliga egna ansvaret alltid finns med i vågskålen. Jag är tacksam för att inte ha behövt ställas inför ett sådant val, och hoppas innerligt slippa göra det, någonsin.

Parallellt läser jag ”Walters hus” av Anna Westberg. Det är en stark bok, har bara läst ca 70 sidor och försöker begripa mig på Walter. Delar av honom känner jag igen i mig själv, möjligen en aning mindre starka. Hans ständiga oro, hans brist på förtroende för livet och hans eget levande, avsaknaden av glädje, väntan. Läser hans bok i små portioner, förmår inte annat. Har ägt boken i åratal, inte börjat läsa förrän nu. Hur det kommer sig lämnar jag därhän.

Kallt (bara 15 grader), mulet, ensamt i sängen om natten (ingen katt). Otrivsamt i rummet där vi vistas om dagarna, mattan är på tvätt efter midsommarhundens grillmarinerade kalas därstädes. (Om jag varit här hade jag nog bara vänt på mattan och tvättat den någon annan gång. Den är så stor och tung att hantera att jag önskar svärdottern inte varit så omtänksam.)

Just när jag sitter och muttrar för mig själv om bristen på glädje tittar solen fram. Det blir onekligen lite ljusare, också omkring och inom mig. Men den övergripande tonen just nu är saknad och sorg.

En rostig gammal hästsko låg nedanför min tvättlina mellan träden. Nu ligger den på stubben där borta, kanske för den tur med sig. Och när jag gick igenom gamla papper av diverse karaktär hittade jag en tipslapp som du lämnat in för ett år sedan. Har ingen aning om huruvida du vann något, kanske lämnar jag in den igen nästa vecka. Jag känner mig tacksam idag, den snälla gårdsförvaltaren har tagit hand om fåtöljen som var för tung för mig att få iväg, och någon av killarna har börjat klippa gräset utanför ”mitt” hus. Tvätten har torkat i sol och vind. Du fanns en gång, länge, av och an.

Tror att jag kanske börjar få lite perspektiv på din död, och Minsanns försvinnande. Liv är liv, död är död, och en del av livet. Om människa eller katt eller hund eller häst, för mig är det detsamma. Det är tungt när de döda blir många under relativt kort tid, när de alla varit mycket älskade, och alla är saknade. Tomt.

Jag välsignar min förmåga att läsa. Idag Siri Hustvedts ”Sommaren utan män”, som jag fick av min syster och nu har lagt ut till försäljning. En bra bok av en bra författare. I min brevlåda låg igår dels Bodil Malmstens ”Så gör jag” som varit utlånad till en vän, och Julian Barnes´ ”Livslägen”, inköpt på Bokbörsen. De två sistnämnda är böcker jag vill äga, köper annars mycket sällan böcker numera.

Minsann är fortfarande borta, vår granne på landet skulle ha ringt mig om hon (katten) kommit hem. Jag får småningom vänja mig vid att inte få ha henne hos mig längre.

Det får nog vara nog nu.

Vill inte mera sorg och saknad, vill inte känna mig totalt ensam – jag är ju inte det. Bara inuti. Och jag vet att jag inte kan göra mer än hänga med varje dag, och ta det som kommer. Om det så är sorg och tårar, irritation eller ilska över att du faktiskt hade mage att gå och dö från mig. Och att katten inte hade vett att hålla sig nära huset och komma igen när hunden åkt hem till sitt. Läste någonstans hur det tydligen är både mänskligt och ingår i djurs beteende att hålla sig avvaktande inför sorg och död, ignorera änkor till exempel. Nu är jag ingen änka, kommer aldrig att bli någon heller. Och känner mig nog inte ignorerad heller – men den här insikten/kunskapen eller vad den nu ska kallas gör det aningen lättare att acceptera det tidigare obegripliga beteendet av en numera fd Facebook-vän.

Hon tog ut hörapparaterna ur öronen, såg till att öppna dem för att spara på batterierna. Där hon satt bredvid teven ville hon inte höra mera än nödvändigt av något program om kriget och spioneri, eller så. Inte hade hon heller stor lust att skriva, men något skulle hon ju göra tills hon kunde krypa i säng. Hennes fd make satt i soffan och var uppslukad av teveprogrammet. De sover numera i varsitt rum. Han låter henne disponera sin bil mot att hon skjutsar honom när han behöver åka någonstans. Och hon är med honom på landet, i det sommarhus de båda byggde för femtio år sedan, det som numera är hans. Ensam kan han inte vara här ute längre. Hon handlar och lagar mat, städar, tvättar – det är ungefär som förr, frånsett de separata sovrummen och att de inte längre har några barn att ta hand om.

Inte ens katten, åtminstone inte för närvarande. Hon smet iväg under midsommarhelgen och har inte synts till därefter. Ingen av grannarna har sett henne. Själv hade hon ”tagit ledigt” och befann sig hos syrrorna för midsommarfirande. Huset här på landet var ändå fullt av söner, sonhustru och vuxna barnbarn, och hund. Hon är orolig, rädd för att katten kan vara instängd någonstans, uppäten av den räv som sprang över tomten förra veckan, eller överkörd. Hon har gått vägarna i närheten, men inte hittat henne, ropat – men ingen katt kommer.

Blåbären börjar mogna, och smultronen likaså. Hon har inte sett några kantareller ännu, det har nog varit för torrt.

Ska det här bli ännu en eländig sommar? En sådan som hon helst vill glömma efteråt – en som när sonen dog? ”Mannen hennes” dog också för snart två månader sedan, för ett par veckor sedan dog en svåger, katten är försvunnen. Ja, hon saknar katten utan jämförelse i övrigt med saknade människor.

Hon känner sig omgiven av sorg och saknad, hittar inte någon glädje i någonting. Tar sig för all del ur sängen varje morgon hittills, men sköter inte om sig. Dricker vin varje dag, men försöker hålla igen på Dry Martinis. Tvättar håret en gång i veckan, men bryr sig inte om att hon glömt köpa balsam och att håret därmed är närmast omöjligt att borsta ut. Någon gång ska hon väl komma ihåg att ta med sig lappen där hon skrivit ”balsam” ett antal gånger. Skäggstråna på hakan försöker hon dra med pincetten när hon kommer ihåg det, men hennes minne är konstigt fullt av mellanrum och hål. Hon får tala om för sig vilken veckodag det är idag, kolla på datorn för att bli säker. Nyss fick hon för sig att hon glömt äldste sonens födelsedag, men insåg att det hade hon faktiskt inte. Det var inte igår han fyllde år, det var för en månad sedan.

Hon är handikappad av sorg. Det känns som ett tungt arbete, oändligt och aldrig möjligt att slutföra. Hon tror inte att hon någonsin blir färdig med sorgen. Kanske med sörjandet. Visst vet hon att tankarna på sonen har förändrats under de två (hon måste räkna efter) år som gått. Hon är inte lika andlöst oförstående som hon först var. Nu, när också den hon älskade är död, är sorgen annorlunda. Kanske för att hans död återfinns i hennes liv i så mycket. Allt hon inte längre vill göra, ensam. Allt de gladdes tillsammans åt, allt de tjafsade om, alla besvikelser de utsatte varandra för – hon saknar till och med dem. Inte så att hon vill ha dem tillbaka eller uppleva dem igen. Hon saknar det liv hon visste att hon levde då, också när det var oönskat och tungt. Då var hon också alldeles levande, nu känner hon sig bara överlevande.

Det småduggar och himlen är mulen, vinden har lagt sig och det kan hon också göra snart. Om en stund, hon ska bara titta ut genom dörren igen och önska hem katten. Som inte kommer.

Och inte kom den natten heller. Hon vaknar som vanligt vid 4-tiden på morgonen, och somnar om vid halv sju. Klockan nio ringer bästa vännen och har sett en liten svart katt på sin tomt, någon mil ifrån huset där hon själv finns. Hon åker dit, men naturligtvis är katten borta, ingen kommer i alla fall när hon ropar ”Minsann”, ”mimsan”, ”mimsa min” och allt vad hon nu brukar kalla katten. Hon åker hem igen till fd maken, som börjat röja bland alla verktyg i boden. Röjandet resulterar i viss ordning bland tänger, mejslar och skiftnycklar. De förmodat mest frekventa hamnar i en verktygslåda, de stora och sällan använda i en annan, och mindre dylika i en tredje. Skönt, det ser hyfsat ut därute efter städandet. Ett tag i alla fall.

Middag, sol och svala vindar. Fortfarande ingen katt. Detsamma efter frukost nästa dag…

Jag saknar dig och jag saknar Minsann – är mera ledsen än jag ser ut… Ni var båda viktiga i mitt liv, och just nu är ni borta båda två. Du är död, var eller vad Minsann är vet jag inte. Hon rymde när hon blev rädd för sonens hund i midsomras, och har inte kommit tillbaka. Ingen har sett henne, hon kommer inte när jag ropar. Jag är rädd att hon blivit instängd någonstans. Vill veta om/att hon är död för att kunna sörja henne också. Nu har hon varit borta en vecka – jag var i Uppsala när hon försvann. Och hon kommer kanske tillbaka, det gör inte du.

Var du är tror jag mig veta, åtminstone var det som är/var din kropp finns i väntan på gravsättning. Du är ju inte där. Du finns i oss som saknar dig, vi som kände dig, vi som älskade dig. Du pratar i mig fortfarande, men jävlar vad du fattas mig i övrigt. Dina händer, dina smekningar, dina tokiga påhitt, din omtänksamhet. Och din tröttsamma egocentricitet. Ditt mod att leva som du ville, trots allt. Tills det tog slut.

Det är högsommar, det är snart två månader sedan vi talades vid för sista gången.

Idag har jag på något sätt tappat bort dig. Visserligen hörde jag dig säga åt mig att inte köra så fort när jag åkte in till biblioteket, men det är nog allt den här dagen. Jag vaknade, eller klev åtminstone ur sängen vid 6-tiden i morse. Nu har det gått tolv timmar. Känner mig inte mera vaken nu än då, men har åtminstone böcker att förströ mig med. Dina vindlekor snurrar idag, dem är det fart på.

Igår skrev jag ut allt jag skrivit de här veckorna sedan du dog. Har sorterat i datumordning, vissa sidor har bara några ord, andra är mera tätskrivna. Kanske orkar/vill jag läsa någon gång.

Jag är som Ronjas pappa, och vill skrika ”han fattas mig”. Du gör det.

Dina vindlekor snurrar inte, fast det blåser. Efter viss ansträngning inser jag att träet kanske har svällt med regnet. Därmed står de stilla tills de torkat lite. Eller så kommer vinden från ”fel” håll?

De är stilla, du är (väl?) stilla, jag är det inte. Var är du? Det där som är kremerat eller inte är kremerat, det som var din kropp, dina skickliga ömsinta händer, dina tokigheter och påhitt, dina snapsvisor och mycket annat som inte heller jag någonsin kände till – det är ju borta. Annanstans. /Tårar av självömkan./ Och flera av snapsvisorna kommer jag ihåg, andra har jag nerskrivna någonstans, och för övrigt behöver jag inte många snapsvisor längre. Men det var roligt att lära sig dem i ditt sällskap.

Jag vet inte var du är. Tycker illa om att inte veta, vill tala om för mig att du har det bra nu, att du är glad och fri, att du vet att du slipper sådant som var tungt och svårt. Någon himmel där de goda samlas har jag svårt att föreställa mig. Helvete likaså. Ingenting är lättare att omfatta, tomhet, frid.

Fortfarande är det ingen som kunnat berätta, även om många tror sig veta. Och förkunnar sin tro.

Över vedspisen hänger mina nytvättade bommulsbrallor på ditt ”klädstreck” av ene (tror jag). De fick inte plats på tvättställningen. Du skulle le.

Jag är hemma igen, efter midsommar med syrrorna i Uppsala. Varmt i helgen, Pella åkte hem igår kväll. Nu tvättar jag och åker förmodligen ut till Värmdö i övermorgon. Men just nu är det skönt att vara ensam, med dig i tankarna.

Vad jag saknar dig. Inget är roligt längre. Inte för att allt alltid var roligt förut heller. Nu småregnar det, och det är skönt. Men tvätten får trängas inomhus.

Jag är trött. Orimligt trött tycker jag, men det går över. Tomheten gör det inte, inte på länge. Löser supersvåra sudoku för att göra annat än klaga, muttra, morra, gråta, känna mig ensam, vara arg på dig för att du tog dig för att dö och lämna mig (och för all del, flera, som också saknar dig).

Glömmer bort att du faktiskt är död, det gör jag ett ögonblick här och där. När jag kommer på att det där skulle du tycka var roligt att höra, eller något annat som du skulle  tycka var urdumt, dit skulle du vilja åka, den musiken skulle du inte gilla. Det är då jag är glad åt ensamheten, det kanske skulle tarva förklaring om jag plötsligt börjar prata högt för mig själv i sällskap…

Jag har en drygt sjuhundra sidor tjock storpocket på engelska på bordet, fantasy av Tad Williams som du aldrig ens hört talas om. ”Shadowheart”, den ska jag läsa. Hittade den i en boklåda i syrrans hus, där man städar ut böcker och vem som helst – till exempel jag – får ta det man vill ha. Kanske orkar jag inte igenom den, kanske gillar jag den, det är i alla fall något att använda tiden till. Den där tiden som är både för kort och för lång.

Vilar just nu från hörapparaterna, och det är därmed välsignat tyst omkring mig. Minsann är på landet, och Pella är som sagt återbördad till sin matte. Pionerna har vissnat och blombladen ligger strödda i rabatten, rätt vackert det också. Gräset behöver klippas igen. Sommaren har satt fart och talar om för mig att den snart är över, apropå kort tid.

En vän på Facebook skrev orden ”bortlängtan hem” –  ord som säger mig någonting, oklart vad. Jag längtar både bort och hem. Känner oftast att jag är hemma här i det här huset, i den här tidigare så okända trakten. Samtidigt längtar jag bort, till ett annat hem som inte har ett dugg med död och eventuell himmelsk hemvist att göra. Och det är inte Thailand eller annat geografiskt land långt borta…

Årets sista.

Julian Barnes ”Livslägen”.

”Tidigt i livet delar sig världen grovt sett i de som har haft sex och de som inte har haft det. Längre fram i de som har fått uppleva kärleken och de som inte har det. Ännu längre fram – i alla fall om vi har tur (eller för den delen, otur) – delas den i de som har drabbats av sorg och de som inte har det. De här uppdelningarna är absoluta; de är vändkretsar som vi passerar.”

Den här boken säger mig allt som jag någonsin tänkt eller känt kring sorg och sörjande. Läs den, jag vill inte återge mera med mitt urval, som begränsar upplevelsen för en läsare. Den är stark, den är emellanåt för mig ointressant (hänger nog inte riktigt med eller fascineras inte helt av ballonguppstigningar och Sarah Bernhardt med flera) – men det avslutande avsnittet som handlar om Barnes´ sorg efter hustruns död har en kraft och övertygelse som tar mig med sig.

Läs boken.

Längtan. Som inte finns längre.

Ett utrymme i mig, ett tomrum som innehöll allt som hörde till dig och mig och oss. Tankar kring när du skulle komma, hur dags jag skulle köra till bussen, vad vi skulle göra, planera loppis kanske, äta något alldeles särskilt gott, dricka bubbel och spela canasta – allt det där som inte finns där längre. Där fanns också ibland irritation och känslor av oförståelse, både från din och min sida.

Där fanns trötthet och oro, påminnelser om läkarbesök, uppskattning av de fina läkare du fick kontakt med och hjälp av. Din onkolog och din husläkare Susanne är några exempel. Där var fullt av goda gemensamma minnen, och gemensamma genomlevda eländen. Sådana som vi visste att vi inte hade tid till längre, vi visste ”att livet är för kort”. Bara inte riktigt hur kort.

Där fanns också längtan. Nu finns inte längtan längre, jag kan inte längre längta efter dig. Du är ju död, längtan är för mig till för de levande. Jag kan längta till platser, till hav, till skog och natur – men inte längta efter dig. Ännu något som är borta. Jag minns dig, saknar dig, pratar trotsigt med dig, gråter över dig, gläds åt dig. Men jag längtar inte längre.

En lång promenad med Pella, lånad hund. Tveksamt väder, ömsom (vackert ord, ursprung?) sol och ömsom moln, men inget regn. Ännu. Mitt sinnestillstånd är också tveksamt, jag beter mig som om allt var bra, som om jag inte alls är full av sorg. Det syns inte utanpå, just nu, hur det ser ut inuti mig. Sorgen är fysiskt tung, men jag hundpromenerar raskt, och nickar och hejar på de grannar jag möter. Säger åt mig att andas.

Någonstans inom mig brottas jag med tankar på att jag kanske inte är ”godkänd” som sörjande. Någon änka är jag inte. Vem som inte godkänt, eller eventuellt skulle godkänna, kan jag inte ange. Men hela efterspelet när du dött, annonsen som jag fick leta rätt på, det enda samtalet från dina söner som handlade om kistan, begravningen där jag valde att inte delta i samlingen efteråt, och ”inte fanns” för vare sig dina släktingar eller de människor som en gång också var mina vänner, via dig. Alltihop talade om för mig att jag inte hörde dit, att det du och jag hade inte var något någon annan ville minnas.

Du är bara borta, jag skulle lätt kunna få mig att tro att du snart slår mig en signal och vill att jag ska hämta dig vid busshållplatsen. Där kliver du av iklädd mössa med egentillverkad stor tofs, och dramatenvagn. Du har förmodligen även andra kläder på dig… Nåja, så är det inte, så blir det inte. Det vet jag ju. Det är ledsamt.