beskrivarblogg

Minsann klättrar på mig och luften går ur mig. Som om hennes klor punkterat mig. Det har de inte. Jag bara tappade lusten, och vad jag skulle haft den till om jag hade haft den kvar är oklart. Den där lusten, som ibland får mig att skriva utanför mig själv. Den som får mig att vara någon jag ibland tror är jag. Ett helt liv, utan att vara säker på vem jag är. Andra kanske vet, men inte jag. Lusten som får mig att vilja fortsätta, vilja skriva mera, vilja fotografera, målat färdigt har jag nog. Sjunger gör jag numera enbart i sällskap med mannen min (eller vad han nu är numera) – och då oftast snapsvisor. Till en snaps, det ryms flera sånger med en liten smutt.

Han är inte här nu, snapsen står i kylen. Jag sjunger inte. Fast kanske lite. ”Jag har foten i en potta…” med Hasse Alfredsson (ett eller två s?) – faller mig in av absolut obegriplig anledning. Eller inte. Yngste sonen frågade tidigare idag efter telefonnumret till vår kära granne på landet, Sonja. Den sången brukade vi skrämma älgar med när vi var ute och plockade svamp på Djurö för många år sedan. Allt hänger ihop. Skapar mönster, eller spindelnät, vad som är centrum vete hum.

Far tillbaka i huvudet till Frankrike, och ”Je suis Charlie” – hur kan någon/några ta sig rätten att döda andra människor, hur kan mördarna fortsätta skrämma en hel värld, hur kan vi som inte mördar (medvetet) stoppa detta? Vi har en (andre vice) talman i vår riksdag som vi inte borde ha. Nog sagt om honom. När avsätts han, utan att mördas? Det måste finnas sätt att fortsätta vara ett demokratiskt land, utan att tillåta uttalanden som denne talmans, utan att säga ”sluta ge pengar till tiggarna så försvinner de nog”. Uttalande av människor som handlar på ”Hallen”, väl att märka inte närmare angivet än så, inte Östermalmshallen, eller Hötorgshallen utan ”Hallen” – alla som hör dit vet. Vi andra är kanske dumma nog att fråga – och är du lantis så frågar du dessutom i vilken stad? Vi och dom.

8 januari, regn, terrormorden i Frankrike skrämmer oss alla. Hur kan vi vända rädslan till kraft i stället för missmod. Genom satiren, genom att skratta åt mördarna, genom att inte hata? Mördarna är vår skapelse också, vårt samhälles, om det ligger i Frankrike eller i Sverige är egalt. ”Förorterna kokar” var en rubrik igår, de franska gubevars – men de svenska kokar också. Än tar det sig andra uttryck.

Telefonsamtal igår kväll: ”Min häst är borta sedan nyårsnatten, blev rädd för smällare. Nu har vi pratat med ett medium som säger sig se honom vid en sjö, nära en stor gård, med rinnande vatten.”  En halvtimme senare kommer två bilar för att prata med gårdens ”hästmänniskor” som möjligen vet något – annat kunde jag inte bidra med. Att jag blev uppringd beror antagligen på att jag står först i raden av telefonnummer till gården, jag brukar få samtal som inte ska till mig. Hoppas hästen hittar hem.

Regn. Betyder blöt hund, och halkig väg. Och lågt humör. Försöker läsa Margaret Atwood ”Att förhandla med de döda – en författare om skrivandet” men den är nog över min horisont, alltför litterär, alltför ”bildad”. Plockar fram John Gardner´s ”Romanen  och författaren” i stället, men den får vila en stund.

Har läst ut Joan Didion´s ”Ett år av magiskt tänkande” – hon skriver om skillnaden mellan ”att känna sorg” och ”att sörja” – det förstnämnda menar hon är passivt, och det senare ”kräver uppmärksamhet”. Inte vet jag, att känna sorg ter sig för mig inte ett ögonblick passivt annat än att det drabbar utan min vilja. Kanske är det det hon menar? Sörjandet kräver uppmärksamhet, det känner jag igen – kräver betraktande och tankar, sortering av vad som är jag och vad som är annat – gör mig ibland till en bredvid mig själv stående morsa som inte vet varken ut eller in. Är det mindre passivt än att känna sorg? Ibland gör mig stora författare konfys.

Didion säger också på ett ställe i boken att ”Tiden är den skola där vi lär, Tiden är den eld där vi brinner” – här citerar hon Delmore Schwartz. Detta kan jag känna igen mig i. Och, Didion själv: ”För att själv gå vidare måste man släppa taget, avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda”. Där är jag inte ännu.

Måndag fast det är onsdag. Vardag vill jag nog säga, skönt. Inte för att skillnaden mellan vardag och helg är stor i min tillvaro, men ändå. Vädret däremot är inte skönt idag, runt noll och snön hänger i luften, den som inte redan ligger på backen. Jag och hunden har varit ute två gånger, han har mindre ont i benen idag verkar det som. Och jag har svarat på mejl, från Smith i Arizona, från Västerås och från Uppsala. Och från amulerande vän, just nu vet jag inte var hen befinner sig.

Veden räcker till i morgon. Katten har kommit in igen, och jag har ätit överbliven skinka, dito pasta och massor med grovt riven stark ost. Gott. Det småsnöar och blåser lite. Mina ögon är fortfarande svullna efter nattens gråt. Jag känner mig lugn.

Talgoxarna sitter på rad på altanplanket och turas om att hämta frön. Ibland får de sällskap av den där lilla med vit mage och svart hätta, och ibland av pilfinkar och nötväckor. Vad som möjligen händer på backen ser jag inte utan att resa mig, men fåglarna hämtar frön även där. Det betyder antagligen att mössen väntar till natten.

I Frankrike har möjligen elva människor dödats i en terrorattack mot en satirisk tidning, och i Sverige har vi en andre vice talman som kvalificerat sig till listan på världens värst nazistiska offentliga personer (eller så, minns inte riktigt men det var Simon Wiesenthal-sällskapet som skapat listan). Söder kan bli statschef här om ordinarie faller ifrån… Och kungafamiljen har förnöjt vissa av folket en hel timme igår, dock inte mig vilket jag är tacksam för. Bland annat.

Min skrivlust är tillkämpad och inte ett spår spontan eller intuitiv. Jag skriver ändå. Och drömmer om nedanstående…

”Så går en dag än från vårt liv, och kommer aldrig åter” – psalm, som sjöngs i Småland av Astrid Lindgrens föräldrar varje kväll, och bok skriven av Jonas Gardell. Nu ord som surrar i mitt huvud, vem som satt dit dem vet jag inte. Antagligen samma själ som spikat fast ”Om natten ringer de döda” – det är många tankar på förgänglighet, liv och död som far igenom mig för ögonblicket. Hela tiden, natt som dag. Och vår son är död. Absolut, definitivt, väldigt obevekligt död. Det fattar jag inte.

Tanken får mig att dra djupt efter andan när den drabbar mig. För drabbar gör den. Någon skrev något jag inte begrep om ”frusen sorg” – den här är inte frusen. Den erupterar som en geisir, den skriker åt mig, den översvämmar mig. Och lägger sig lite och vilar. I den där vilan börjar jag nästan vänja mig vid tanken att Mats är borta, att han är död, att han bara finns som någonting i jorden på kyrkogården i Sundbyberg, kvarter x plats y.

Utan sten än så länge, men forfarande är han pratbar. Jag går dit och står där och muttrar när jag passerar stan. Vill ju berätta att hans hund har ont i ett ben just nu, men att han ändå trivs med mig och katten. Vill berätta att hans dotter är vacker. Att hans pappa sörjer honom djupt. Att hans bröder saknar honom. Att han fattas oss alla. Men det vet han nog, han visste det säkert redan innan han dog. För han fattades ju redan då, han fattades sig själv. Hur meningsbyggnaden ska se ut klarar jag inte. Han vet vad jag menar.

Andas, Margareta, andas. Och gråt, det är bara katten och hunden som hör dig och ser dig. Gråt. Dra efter andan igen. Så.

Vill inte, klockan rör sig nästa inte, är bara kvart över fem på trettondagens eftermiddag. Det är svart ute och det är svart inne. I mig. Försöker skriva, försöker roa mig med FB, försöker läsa en Grisham-bok som jag läst förut, försöker låta bli att förutse – eller om det är minnas – vad som ska hända. Tänder i vedspisen igen, blir sotig igen, tvättar händerna igen.

Tittar på hunden som ligger på golvet och har ont i ett ben. När jag försöker känna efter reagerar han inte. Han har gjort vad han ska för idag så han får vila till i morgon bitti.

Blåser ut nerbrunna ljus så att de går att få ur stakarna. Byter. Flyttar om tvätten på ställningen, kollar om raggsockorna har torkat ovanför spisen. Det har de inte. Undrar hur det gick för gänget skridskoåkare som gick neråt sjön sen eftermiddag – den isen skulle jag inte ha vågat ge mig ut på. De var välförsedda med linor och pikar så de kanske skulle träna att isbada?

Minns plötsligt att en av fd makens fars systrar hette Bergliot (stavas kanske annorlunda). Hon och två till dog i spanska sjukan, Nils var yngst och klarade sig, liksom Ilmi och Ingeborg. De två bodde tillsammans hela livet. Inte förrän nu har jag tänkt särskilt på hur det måste ha känts för familjen, när tre unga dog. Inte förrän häromdagen lärde jag mig heller att det faktiskt ofta var de unga som dog i den spanska influensan, äldre klarade sig ofta bättre.

Kommer inte ihåg vad de två andra systrarna hette, (Ninni är ett namn som faller mig in just nu), inte heller vad fd makens farfar hette. Var det han som var handelsresande i Norrland, och sålde tapeter? Jagades av vargar i släde? Mannen, inte vargarna. Evangeline, du var en stark kvinna. Du ser sträng ut på det foto jag minns. Och din son Nils liknade dig när han också blev gammal, såg sträng ut och var snäll. Han blev min svärfar. Älskad liksom svärmor.

Det uppdrag jag just gjort klart, med släktredogörelser och tillbakablickar, har fått mig att minnas och inse att jag glömt mycket av sådant som är lappar i mitt lapptäcke av släktingar, och ingifta släktingar. Jag inser också hur mycket jag inte förstått eller förmått att känna med de förluster av alla sorter som alla de döda upplevt. ”Om natten ringer de döda” är titeln på Cristian Enanders tankebok. Jag må köpa den. Och läsa den. Den pratar med mig, jag kanske blir besviken, men titeln är formidabel.

Har varit ute med hunden, som var ovillig att gå. Har han ont någonstans? Märkte ingenting i morse. Nu linkar han lite men låter mig kolla tassarna utan att protestera. Hittar inget.

Undrar om ordet ”sprättgök” har med nötväckors sätt att äta fågelfrö att göra? De är riktiga finsmakare (verkar det) och vrakar och väljer innan de far iväg med ett eller flera frön. Då har massor hamnat på backen, men det gör inget. Talgoxar och blåmesar (och antagligen möss om natten) äter upp dem. Undrar också när jag ska lära mig att skilja på entita och svartmes, har endera sorten här, delikat små och vackra, med tydlig svart mössa och vitt bröst.

Läser Kristian Petris ”Anteckningsboken” utgiven av Bonniers 2004. Det är också en delikat liten svart sak, just en anteckningsbok som är god att hålla i handen. Att den dessutom innehåller läsvärda artiklar (artiklar i urval 1985-2003) om böcker och författare och mycket annat är extra plus. Det är en bok jag inte kan låta bli att röra vid, och läsa ett stycke i taget. I natt t ex om ”Ingmar Bergman och uppriktigheten”.

Nu vill jag koppla av i läsandet och letar efter en förströelsebok, har flera, de flesta lästa och inte värda att läsa igen. Testar Grisham´s ”Testamentet” – lär väl upptäcka efter några sidor om jag läst den eller ej…

Vad göra? Hon har ätit alldeles för tidigt, hon har diskat, spisen brinner och ved är intagen. Soppåsen slängd. Hund promenerad, katt insläppt. Hon har en Dry Martini på bordet, men kan inte riktigt med att dra den i sig, vad ska hon då göra därefter? Soduku har hon testat flera gångerredan idag,  hon har skrivit några meningar att stoppa i ”min mapp i år” och bloggat, kollat FB. Pratat med syrran. Nada mas?

En stund försökte hon plocka ögonbrynen, men insåg (!) att det inte gick så bra, vare sig med eller utan glasögon. De får växa som de vill. Böcker är inlagda på Bokbörsen, inte alla men många. Hon ids inte flera idag. Ljus brinner överallt i huset, överallt som är hund- och tämligen kattsäkert. Katten sveder svansen emellanåt, men tycks inte bry sig. Bränd katt luktar illa.

Det som skulle varit supé men blev sen lunch smakade bra – rostad potatis, lök, vitlök, gul paprika, squash, aubergine, spansk peppar och färsk ingefära plus gravad lax. Blir middag i morgon också. På torsdag åker hon kanske och handlar, då är det väl vanlig vardag igen? Och biblioteket har öppet och hon kan posta böcker – idag såg hon snopet postbilen vända borta vid brevlådorna när hon stod på trappen för att få lämna över det som skulle iväg. Då ska hon inte gräva i frysen efter mat som bör ätas upp, eller skinka som ligger kvar i kylen, eller ens inlagd sill och dito strömming. Färsk fisk kanske, finns det då efter alla helgdagar? Eller ostron? Fast de är inte kul att äta ensam, speciellt som hon då också måste öppna dem alldeles på egen hand.

Hon har en lång lista på vad som behöver handlas – olivolja, annan olja, diskborstar, honung, jäst (ska hon baka?), ägg, pektin (citrusmarmeladen behöver kokas om med pektin), blomjord, strösocker, majonnäs, kvastskaft, blodpudding att torka i ugnen till hunden, elektrisk tandborste, bubbel, vin, gin, Marezzo. Mjölk. Nytt diskställ, det nuvarande tar för stor plats på en liten diskbänk. Diverse med andra ord.

Är det ett ålderstecken att jag reagerar negativt på ordet ”suicid” när det handlar om självmord? En angelägen bok är på väg ut till läsarna, och författaren har intervjuat flera människor med personliga erfarenheter av närståendes självmord. Både hon och någon av de intervjuade talar om ”suicid”. Jag tror att boken är viktig, jag utgår från att den är välskriven eftersom jag litar på författaren, och förlaget – och jag störs av det här lilla ordet.

Petimäter – syrran definierade ordet åt mig, ”liten mästare”, kanske liten mästrare…

För mig blir det som när vi en gång skulle lära oss att kalla städare för lokalvårdare, och kalhyggen för föryngringsytor. Kejsarens nya kläder i sentida tappning? Eller enbart min grinighet?

På nätet lär jag mig att suicid är facktermen för självmord, det medicinska begreppet för den handling som består i att någon medvetet tar sitt eget liv. Jag hoppas jag aldrig kommer att behöva använda varken det enklare ordet eller det medicinska för någon jag älskar. Det är trots allt det viktigaste.

”Våra älskade orkade inte leva” ges ut av Grims förlag om ett par veckor, författare är Joanna Björkqvist. Boken är viktig.