beskrivarblogg

Hunden vill gå ut, jag vill vänta ett tag… Det betyder att han hoppar upp på alla fyra så fort jag rör mig i köket, tittar på mig med melankolisk blick – och lägger sig ner igen när jag sätter mig vid datorn. Och jag får lite dåligt samvete, samtidigt som jag ju vet att vi var ute för ett par timmar sedan, och att det inte går någon nöd på honom.

Jag är lika rastlös som hunden. Men vill inte gå ut. Vill inte skriva heller, är trött och förkyld. Sov dåligt i natt, det blev en haiku innan jag äntligen somnade om vid halv 7 och stapplade upp och ut vid halv 9.

Visst är det intressant att få ta del av mitt liv, timme för timme? En spännande tillvaro, bland annat med fågelskådning genom fönstret (katten och jag, som inser att jag behöver fylla på fågelfrön idag när de inte blåser bort). Askhinken är tömd borta på rishögen, och askan var kall, ingen påfyllning i morse. En trave böcker väntar på registrering på Bokbörsen, nödvändiga påminnelser till försumliga bokbeställare utskickade. Gratulationer framförda på Facebook.

Middagsmöjligheter framtagna ur frysen, pasta med svamp och grovriven ost, förmodligen skinka till i något som kanske kan likna Carbonara. Löken kan jag ta fram senare, den behöver inte tina. Frukostdisken diskad. Kokböckerna på bordet vid vedspisen avdammade (avsotade) och lagda i prydligare högar, tavla (med filharmoniskt motiv från min tid som marknadsföringsansvarig för filprodukter på Arla) upphängd i stället för en liten velig sak som får åka på loppis till sommaren. Nya värmeljus i IKEA-stakarna av glas i andra köksfönstret. Tvätten hopvikt och undanlagd.

Bör hämta in mera ved, efter hundpromenaden som närmar sig. Solen skiner, vinden är mindre stark än igår, temperaturen runt noll. Betyder att hundtassar och mattestövlar inte blir leriga. Därmed inte heller trasmattorna i huset.

Promenerat. Gjort vad därtill hör. Nu sitter katten på berget utanför fönstret och väntar på att jag ska vinka åt henne så att hon kan springa till ytterdörren som jag öppnar. Hon är inne.

Klockan är kvart i ett.

En bil kör förbi halv tre

Vaknar av ljuset

Somnar inte om

Den tredje dagen vaknade hon av att katten ville ligga på hennes mage. Det ville varken magen eller resten av henne. Hon klev ur sängen och drog på sig raggsockorna, klev i stövlarna och knäppte jackan över den långa särken, knöt huvan under hakan och kopplade hunden. Han blev glad över att få komma ut i världen redan vid 8-tiden. Det blåste. Ingen lång promenad, men tillräcklig, och mindre lerig än gårdagens.

Nu släpper hon in katten som också ville ut en vända.

Vedspisen värmer långsamt upp köket. Snart ska hon hänga tvätt på den flyttbara ställningen. Och lägga in managementböcker på engelska på Bokbörsen, boken överst i högen heter ”First, Break All the Rules” – det lär vara något världens ”greatest managers” gör… Gallup har intervjuat. Själv har hon ingen aning.

Hon borde hämta in mera ved. Och dammsuga, och torka av åtminstone köksgolvet. Bädda. Hänga den där nu färdiga tvätten, och köra en maskin till. På altanstaketet sitter en liten svartmes och bröstfjädrarna fladdrar i vinden. Ser kallt ut. Himlen ljusnar, gräsmattan är grön. Och katten jagar fåglar genom det stängda fönstret.

Jag har just benämnt en ny mapp ”2015” – där är tanken att jag ska lägga mina texter från det här nya obekanta året. Skrivlusten är inte påfallande just nu, en smygförkylning och lätt oro för vännen min som är ”gamtrött” går att skylla på. Gam´trött som i gammal, inte som i fågeln… Och gammal är han, och gammal är jag. Åtminstone just nu.

Just nu står också en buss med flyktingar utanför Östersund, och debatten handlar om huruvida flyktingar har rätt att inte vilja bo i ”Grytan” däruppe i norr eller inte. De borde besinna sig, om inte annat så att inte SD får vatten på sina järnrörskvarnar… Enligt uppgift är någon av flyktingarna iklädd badtofflor, och många har inga varma kläder. Men det är kanske varmt i bussen? Eller vår redan i Östersunds-trakten? Någon vår i allas våra hjärtan tycks det inte vara, vi sitter på våra julfeta rumpor och upprörs, förmodligen rapandes sill och lutfisk.

Det här året hotar att bli värre än det förra, och det var ändå ett hårt år. För världens alla arma, och för några av oss andra.

Årets sista dag går mot kväll, himlen blånar bortöver skogen, men än flyger fåglarna till solrosfröna. Snön sjunker ihop i plusgraderna, katten ligger nöjd i fåtöljen och sover och hunden har smugit sig upp i soffan. Han vet att han får ligga där, men är ändå lite försiktig.

Min vän tar en eftermiddagslur efter att ha skurit potatis till ”pinnpotatis”, råstekt sådan till köttbiten, föregången av en räkcocktail. Bubbel genomgående. Kvällen blir förhoppningsvis god. Nylagad chokladkola någonstans efter allt ätandet. Och kanske canasta, jag vinner  faktiskt ibland.

Det här året är ett år jag inte önskar tänka alltför mycket på, vill inte sammanfatta det i annat än två ord, obegriplig sorg. Både sorgen och det obegripliga följer mig in i det nya året, men också tacksamheten mot vänner och familj. Och trösterika fyrbenta kamrater, av vilka Frankie också lämnat oss under det gångna året.

Jag önskar mig och oss alla ett glädjefyllt nytt år, ett år att få kraft av, och livslust och kärlek. Hoppet lär vara det sista som överger en (undrar vem som sade det och i vilket sammanhang).

Här är en glädje från 2014 – den antologi som kommer under våren och där även jag finns med, som en av trettio anonymt utvalda författare.

Vardagssöndag är det idag, inte jul och inte mellandag (?) och än inte nyår. Gäsp. Trött, utan att ha gjort något speciellt. Less, på det mesta.

Vedspisen är bra, den brinner och värmer. Vännen min gör detsamma, bakar dessutom ostcroissanter till drinken, och har med sig sill och inlagd strömming  till middag. Jag bistår med öl och snaps. Och hårt bröd.

Och ledsnad. Saknar sonen, saknar min roll som hans morsa, saknar livet som det var en gång och kunde ha blivit. Det kom annat emellan, livet och det möjliga livet. Hans hund är nu min, åtminstone till omvårdnad. Vi går ut i snön och han drar omkull mig när han glad tar ett skutt som jag inte hinner parera. Det blev bara en öm rumpa. Det är OK, han får dra omkull mig av pur rörelseglädje. Fast inte ofta, helst inte igen, snart.

Ändå är jag ledsen, och less. Sonen har fattats i snart åtta månader, men mest just nu. Vi, hans pappa och jag, var och pratade med honom på kyrkogården häromdagen – mest grät vi, kanske vet han ändå att vi var där. Hans hund var med oss.

Det här är inget år av magiskt tänkande, som Didion´s, det är ett år jag inte vill ha igen, får inte igen – men vill inte ens ha haft. Men har, för all tid.

Natten bleknar klockan fem

jag vakendrömmer och trängs

med katten

Har läst ”Hat och bläck” av Crister Enander och Kristian Lundberg. Den är med mig, på ett vagt och ändå igenkännligt sätt. Jag vet ännu inte vad det är jag minns eller saknar, men litar på att det kommer till mig. Boken, breven mellan de två, påminner mig om något i mitt liv som jag låtit försvinna. Kanske är det klasskampen, kanske tillhörigheten som blev ingenting när jag släppte den ursprungliga. Kanske är det en längtan till något som var självklart en gång, och som inte är det nu. Nu, när ingenting är självklart längre, för någon.

Ska läsa den igen, men först låna ut den till syrran.