Natt. Minsann tar självklart plats
i min säng, jag makar mig
åt sidan.
Natt. Minsann tar självklart plats
i min säng, jag makar mig
åt sidan.
Sa Maria som läste min föregående blogg.
Vad bränner? Sorgen bränner, hål ibland, små brännsår däremellan. Och sorgen handlar inte enbart om sonen som är död, den handlar om det liv jag har bakom mig, och lite om det liv som fortfarande ligger framför mig. Det som kallas framtid, den som så länge tedde sig så lång och så avlägsen. Nu är jag här, mitt i den korta framtiden.
När jag minns är jag tveksam till vad som är minnen och vad som är någons berättelser, eller mina egna historier. Vad har verkligen hänt, vad trodde jag hände – och hur kommer jag ihåg det jag kommer ihåg? Mycket har jag arbetat hårt för att glömma, egna och andras tillkortakommanden. En del sitter ändå kvar i mig, ibland mera som en känsla än en tydlig minnesbild, någon gång en doft. Det är ett faktum att vi tre systrar som lever låter som om vi växt upp i tre olika hem, eller åtminstone två.
Mycket vill jag fortfarande inte minnas, men jag gör det. Alla de där ensamma kvällarna när jag satt på övervåningen i huset och spelade på internetcasinon. Lånade pengar och spelade. Tömde de konton jag hade tillgång till och spelade, tills du friade. Att då äntligen kunna berätta var en befrielse, samtidigt som det var den dittills största sorgen eftersom vi, du och jag, tog slut.
Det tog några år innan jag kunde bemästra mitt spelmissbruk, beroendet och påminnelserna om att det ju var spännande (trots de ständigt upprepade förlusterna) finns kvar. Och du och jag ses igen, till och från.
Nu lever jag den svåraste sorgen någonsin. En av våra söner är död, har snart varit död i sju månader. Den här sorgen är så alldeles annorlunda än andra sorger, den är ingenting jag kan vila ifrån mer än korta stunder. Den varierar hela tiden, gör mig fullständigt lealös och uppgivet gråtande ena stunden – och förundrat frågande nästa. Är det sant? Ja, det är sant.
Minnena från våra söners uppväxt och min roll som mamma blandas ihop med frågor som handlar om vad som åstadkommer vad. Vad är arv och gener, vad är miljö och vad är en morsa som också ville ha sitt eget liv parallellt med familjens? Vad kunde jag/vi som föräldrar ha gjort annorlunda? Det finns inga klara svar på de här frågorna, och det är naturligtvis meningslöst att ens ställa dem. Vissa frågor vill jag inte ha svar på, om det så var möjligt. Jag får fortsätta väva mina minnen, sortera och glömma och ta fram det som är gott att tänka på. Resten ”är historia” – och det förflutna är svårt att påverka annat än i det egna inre. Än så länge.
En signal går fram, så stängs det ofullbordade samtalet av.
Hon dämpar fantasierna med barskt prat med sig själv – det finns massor med tänkbara förklaringar. Hon kanske själv råkade trycka bort samtalet, han var kanske upptagen med något som gjorde att han inte kunde prata, han hade just lagt sig för att ta en liten middagslur och ville inte prata, han ville inte prata med henne. Där var hon igen.
Då får hon hitta på något annat, skriva kanske. Läste nyss om en författares ”metod” – att hålla sig till sin genre, inte försöka vara någon hen inte är, att skriva 2000 ord per dag vare sig hen vill eller inte, aldrig redigera förrän hela manuset känns klart. Låter inte helt ogenomförbart, handlar då bara om att hitta genre och idé för boken…
Genren kan nog vara den hon oftast hålls inom, om det nu är en genre. Det mesta hon skriver är betraktelser från en åldrande kvinnas perspektiv, handlar om tid och icke-tid, om rynkor och händer som liknar hennes mammas, om annalkande egen död och om sorg över sonens nyliga död. Om att lillsyrran ställt sig i kö för trygghetsboende. Om att hon aldrig har några pengar över, och skulder livet ut. Om katten och hunden, vedspisen och det lilla hyrda huset på landet. Om fd och ibland nuvarande män. Om spelberoendet som stör henne fortfarande. Feelgood eller feelbad?
Varken fantasi eller minnen förslår till att skriva om unga, vackra, framgångsrika människor i en värld hon inte längre har någon del i. Om hon nu någonsin hade det. Vet förresten inte ens om den världen finns eller har funnits. Dagens värld, den lilla del av världen hon får glimtar av via press och internet, är ingen god värld. Den är grym, den blir allt svårare för alltför många att leva i, innanför och utanför landets gränser. Många dör på vägen hit, där de trodde de skulle vara trygga. En del dör här, i anlagda främlingshatande bränder eller fryser ihjäl som hemlösa.
Omstart. Tillbaka till den lilla världen, hennes värld. Hon har tak över huvudet, mat för dagen även åt både hund och katt, vin och en Dry Martini emellanåt, böcker att läsa. Och böcker att skriva. Ibland en man att älska och älskas av, åtminstone i stunden. Ibland hjälpsamma gubbar på gården där hon bor, som rensar stuprännorna och lyfter in vedkapen i källaren. Vedspis.
Ibland en liten ovan glädje mitt i sorgen som ännu är stark i henne. Påminner henne om en anteckning hon gjort om Joan Didion som skrivit om skillnaden mellan att ”känna sorg” och ”sörja” – måste kolla vad hon trodde sig förstå när hon noterade detta. Nu begriper hon det inte.
En annan skrivteknisk fråga är ”jag” eller ”hon”? Här har hon/jag skrivit ”hon” genomgående.
Hunden har varit ute, katten har fått sitt p-piller och såret tvättats, hon är dessutom ordentligt kliad under tratten. Fd maken och jag har ätit frukost, nu bäddar han sin säng. Jag sitter i stolen och har kollat bloggen – glatt mig åt goda tillrop från Sundsvall – tittat in på Facebook och tröttnat på alla politiska inlägg.
Ögnat igenom tidningarna på nätet, och sett att Annika Jankell är lycklig över sin diagnos, hon har tydligen själv kommit på att hon lider av prokrastinering. Enklare uttryckt betyder det att hon skjuter upp en massa saker… Hon var tidigare sambo med Thorsten Flinck, som i den andra kvällstidningen deklarerar att han är ett fiasko som människa, men inte som konstnär. Och Löfvén och Andersson får både ris och ros för att de kallar SD för ett fascistiskt parti. Det gör jag också, därmed är det inte nödvändigtvis så att alla som röstat på SD är fascister eller nazister, men tyvärr alltför många.
Andra advent, lätt vind och ett par grader varmt därute. Tallarnas grenar rör sig lite. Himlen ljusnar en aning.
Dags för påklädning och dagens första kopp kaffe, efter frukostens te.
När man (jag) sitter i stolen hos frisören ser jag mig alldeles för tydligt och länge i den stora spegeln. Frisören hanterar mitt hår, jag blundar, öppnar ögonen och ser den där skrynkliga kvinnan igen. Hon med en framtand som ter sig snedare för varje titt, även om den alltid sett ut som den gör efter fallet mot betongtrappan hemma i Duvan 14. Hon var nog i 9-10-årsåldern. Hon med djupa bekymmersrynkor mellan ögonbrynen som borde plockats för länge sedan. Hon med ständigt rödtonad näsa, och mungipor som vänder nedåt. Jag blundar en stund till.
Lördag, i morgon andra advent och min döda systers födelsedag.
I fjol slängde jag den uttjänta adventsstjärnan och tänkte att jag ju hinner skaffa en ny. Ogjort. Å andra sidan vet jag inte var jag skulle hänga den om jag hade en, här eller där, eller där? Gränsen för vad jag kan forsla med mig runt till de olika boställen jag frekventerat det senaste halvåret går nog där. Ingen adventsstjärna i IKEA-kassen.
När det gäller större frågor än så börjar jag känna att vi fått en chans till. Alla vi som ska rösta vid extravalet i mars har en ny möjlighet att se till att SD inte får flera anhängare. Vi kan börja med oss själva och de oss närstående, prata, argumentera tills du tappar andan ett ögonblick, ta ett nytt andetag och berätta vad som hotar.
Sverige ska fortsatt – eller kanske på nytt – vara ett solidariskt samhälle, ett land där vi ryms allihop. Vi ska inte ha nazister och fascister i riksdagen, vi ska inte ha främlingsrädda och främlingshatande makthungriga järnrörshanterare som beslutsfattare och lagstiftare. Och vi ska inte ha avdankade partiledare som Leijonborg som gör bort sig genom att fråga om Hitler gjorde fel som skapade motorvägar. Det är så bortom allt förstånd. Varför i all världen glorifiera någon som Hitler just nu?
Det är skrämmande, den här normaliseringen av det onormala. I Norge sätter man ljuset på sin pronazistiska historia, i Sverige har vi gömt den ganska väl. Nu dammas mycket från det förflutna av, etiketteras om, och övertas av nya generationer. Låt oss inte glömma att det är samma skit, och att den är brun!
Katten är befriad från sitt sårdränage, men har kvar tratten för att inte slicka.
Själv känner jag mig dränerad på energi, efter telefonsamtal med förmodad företrädare för den som i september 2012 köpte sonens gamla bil. Otrevligt och kanske hotfullt samtal, jag är dum nog att inte klart uppfatta nyanserna. Någon vill ha registreringsbevis för en bil som vi inte ens vet om den existerar idag – vad en anonym röst i telefon säger är svårt att lita på.
Sonen är död, bouppteckningen gjord med bilen upptagen till noll värde – och nu kommer någon och vill ha papper på bilen. Har bett att få underlag för begäran, per SMS. Får se om något händer.
Jag har klippt håret också. Inte allt, bara hyfsat till det – fick massagestol, härlig hårtvätt och omsorgsfull klippning på salongen i Gustavsbergs gamla centrum. Därtill förundran över att jag är pensionär, när jag skulle betala – 260 kr, värt vartenda öre. Toscawienerbröd från Delselius i lokalen bredvid kostade 44 kronor för två, tämligen prisvärt även det.
En konstig dag, sammanfattningsvis. Vet inte riktigt var jag befinner mig just nu. Tror mig veta att jag på tisdag äter julbord tillsammans med ”mannen min” på Eckerö-färjan, fram och tillbaka samma dag. Kanske har jag tvättat en stortvätt dessförinnan i Sundbyberg, fd makens tvättstuga är väldigt mycket bättre än min lilla maskin i huset. Framför allt torkar tvätten där snabbare än i mitt kök med vedspis och el-element som värmekällor…
Längtar ändå hem.
Omvärlden stör oss, sonens pappa och mig, när vi just tycker att vi har klarat av en del av det som hör till sorgen och arbetet när en älskad son är död.
Idag ringer en man och säger sig företräda två kompisar som köpt en bil av sonen (oklart när), men registreringsbevis etc har aldrig förts över på de nya ägarna. Denne ”Kevin” vill hjälpa kompisarna, det är därför han ringer. Att vår son är död har han kanske fått besked om via Transportstyrelsen. Bilen är avställd eftersom vi (dödsboansvariga) inte har någon information om vare sig försäljning av bilen eller om bilen alls existerar numera.
I maj, några dagar efter vår sons död, ringde en annan man i samma ärende. Han hade varit utomlands i två år och inte vetat att papperna inte var i sin ordning…
Alltihop luktar illa, känns hotfullt och eländigt. Samtalet med honom slutade inte trevligt, han undrade om jag visste vilka kretsar vår son umgicks i. Jag kunde bara förmoda att det nog var samma kretsar som han själv umgås i. Vår son är död, kretsar hit eller dit spelar ingen roll idag.
Nu har vi skickat ett meddelande till Kevin utan efternamn, men med ett telefonnummer. Vi ber honom skriva ett brev med redogörelse för sina krav på att få registreringsbeviset från dödsboet. Även om han säger sig ha både bil och bilnycklar vet vi ju fortfarande inte vem han (eller presumtiva ägare) är, eller var bilen finns. Och finns den så är dödsboet ägare – med tilläggsbouppteckning som konsekvens. För en väl begagnad gammal bil, där skulderna för obetald skatt etc redan redovisats i dödsboet.
Kändisar skriver sin egen nekrolog, den publiceras och eventuellt överskott av försäljningen av boken (?) går till forskning om Alzheimer. Behjärtansvärt, men gör mig ändå lätt förstämd. Först, varför heter det numera nekrolog och inte dödsruna? Nekrolog låter vagt otrevligt, antagligen för att det påminner om nekrofil. Och dödsruna är väl för rakt på sak, gör väldigt klart för alla att det handlar om döden. Den personliga döden, min och din död.
Alzheimer är en sjukdom som gör mig ledsen, kallas visst för ”de anhörigas sjukdom” – men så är det väl med alla obotliga och svåra, slutgiltigt dödliga, sjukdomar. Den sjukdom jag själv fruktar mest är ALS. Jag läser på Facebook om en ung dotter till en pappa med ALS. Hon och hennes vänner och familj gör armband med texten ”fuck ALS” och har samlat in stora pengar till forskningen kring den sjukdomen. Jämför det med att kittla fantasin med att skriva sin egen nekrolog… ”Oemotståndligt makabert” tyckte SvD´s kulturskribent att det senare var.