beskrivarblogg

Tvätten torkade på ett par timmar. Det är det enda som är bra med det evinnerliga blåsandet. Fågelfröna blåser ur fröautomaten, fönstren är otäta så vinden känns även inomhus, och jag kan inte stå mitt i blåset och kapa plankor, som planerat. Planer ska jag inte ha, de tycks bara vara till för att revideras. I alla sammanhang, senast plankkapandet.

Jag har riggat en stor skärm och en lös klaviatur bredvid den bärbara datorn på köksbordet. Dessvärre är detta också mitt för ett av fönstren. Jag fryser. Koppar loss alltihop och sätter mig i stolen framför vedspisen, där är varmare. Och tillräckligt ljust än så länge, när det mörknar får lampan över spisen tjäna som skriv- och läsbelysning, nätt och jämnt tillräckligt.

Jag lånade bland andra en bok på biblioteket igår som heter ”Vem gråter vid din grav?”, skriven av ”munken som sålde sin Ferrari”, Robin Sharma. Känner inte munken, vet inte varför Ferrarin fortfarande refereras till, kanske är boken läsbar och läsvärd. Den sägs vara full av klokskap – och en av dessa är frågan ”vem gråter vid din grav”. Vilka människor har du påverkat i ditt liv, vad kommer man att minnas när du är död, hur har du gjort världen och människorna i den annorlunda? Georg Bernard Shaw lär på sin dödsbädd ha svarat på frågan vad han skulle vilja göra om han fick leva om sitt liv. ”Jag skulle vilja bli den människa jag kunde ha blivit, men aldrig blev.”

Det låter som en god historia, men tanken är viktig. Vem vill du vara, nu, medan du fortfarande lever? Har du någon annan mening med ditt liv än att låta dagarna gå tills de tar slut? Behöver alla hitta ett högre syfte med sitt liv, vilken är din livsuppgift?

Sedan länge återkommer jag ständigt till en norrman, minns inte vilken, men kommer än så länge ihåg hans ord, ”vi dör så långsamt att vi inte märker det”. Det är sant i alla bemärkelser, vi dör lite varje dag. Det absolut värsta min begränsade fantasi kan tänka sig är att dö medan jag fortsätter se ut som om jag lever. Dö inombords, tappa lusten att leva, låta livet rinna bort. Utan att göra någon skillnad för någon, inte ens för mig.

Min tid börjar bli knapp, framtiden är kortare än den varit. Men den är inte lika kort som den är för den som ligger döende. Än kan jag hitta mig, än kan jag välja att leva, varje dag. Eller för att tala med P-O Enquist ”en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva”.

Bussen härifrån till Norrtälje går tre gånger om dagen, går inte helg, lör- och söndagar. Igår cyklade jag till hållplatsen vid den ungefärliga tid jag trodde bussen skulle gå – det är lite förvirrande för den går till Norrtälje på båda sidor vägen. Nu har jag lärt mig att jag ska åka åt ”fel” håll om jag ska in till metropolen, min resa blev en rundtur i trakterna som tog en timme. I och för sig trevligt att se ny geografi, och jag fick åka gratis en hel timme eftersom min ”reskassa” på SL-kortet inte räckte och jag levde kvar i gamla tider och trodde att jag skulle kunna betala med kort…

Jag var laddad med ryggsäck och kassar och handlade det nödvändigaste (och bärbara) och var in på biblioteket. Där satt jag sedan och läste till klockan var närmare 17, då bussen tillbaka skulle gå. Hemresan tog nätt en halvtimme, att lasta cykeln så den inte välte tog nästan lika lång tid. Inköp av vetemjöl fick vänta till nästa tur. Nu vet jag att det fungerar om jag är beredd att avsätta större delen av en dag. Och det är jag ju, ibland.

Idag sitter jag i köket och tittar på tvätten som hotar att blåsa ner i hästhagen. Jag hade planerat tt kapa plank till vinterved, men det blåser och är inte skönt att stå där mitt i vinden. När jag hämtade ved i förmiddags klev jag på en liten snok, den blev lika förskräckt som jag. Vi pallrade oss snabbt åt varsitt håll. Den överlevde och jag med.

Det är kallt. Kroppen är trött efter plankförflyttning, händerna kalla. När det blåser hjälper det inte att elda i vedspisen. Minsann har rullat ihop sig till en liten boll på sin dyna vid fönstret. Idag såg jag den första sädesärlan.

Planerar för premiärtur med bussen, vet inte om SL-kortet jag har fungerar, eller om det är laddat tillräckligt. Det enda jag tror mig veta är att bussen kommer förbi vid vägen runt halv 10, sedan kan jag möjligen åka tillbaka från Norrtälje vid 13-tiden eller runt 18. Nu står jag inte ut med att vara här i huset, ensam, längre. Jag behöver se folk, handla lite och göra något annat än sitta här och morra.

Jag behöver inte vara hundvakt, vännen ringde och talade om att det ordnat sig ändå. Först då insåg jag hur jag räknat med att hon skulle komma med hundarna och vi skulle kunna åka och handla. Nu får jag ordna det på annat sätt. Cykel till hållplatsen med tomma kassar och ryggsäck går väl an, hem får jag nog gå.

Något bloggskrivande har det inte blivit på flera dagar. Skyller på att jag jobbar lite med andras texter – men det känns som om skrivlusten tar igen sig just nu. Igår kväll läste jag om Natalie Goldbergs ”Skriva med kropp och själ”. Jag fastnade för några rader som jag förvisso borde sett förr, men inte minns. Nu tog de tag i mig.

Hon berättar om Yad Washem, ”minnet av namnet”, ett monument i Jerusalem för många av förintelsens offer, med inte bara namn utan allt man kunnat berätta om de människorna. Och om det monument i Washington DC med 50 000 amerikanska soldaters för-, mellan- och efternamn – de som dog i Vietnam.

Mormors gamla fotografialbum började prata med mig. Jag är nog snart den enda som kommer ihåg vad några av de på bilderna hette. Och alla ”mina egna” namn genom livet, alla släktingars, barndomsvänners, skolkamraters, kollegors, älskares – alla namnen började snurra som i en centrifug. De for runt och upp och ner och några kom jag ihåg väldigt tydligt och såg människan. Andra var bara vaga minnen med möjligen fel förnamn eller efternamn. Alla vi kvinnor som bytte efternamn när vi gifte oss.

Minnet av namnet. Den meningen känns viktig. Minnet talar om att vi finns eller har funnits. Vem minns idag att mannen med det lilla småleendet på bilden här är Nolabers Johan från Gustafs…

Hej kära syster! Vet att du kollar om jag bloggat, jag har inte så många andra som tittar in från Turkiet just nu. Och nej, jag bloggar inte. Jobbar lite i stället, och sitter inne och morrar åt vädret. Det hjälper inte, regnar lika mycket och är lika grått ändå. Ingen snö ännu i alla fall…

Jadu syster min, inte mycket annat som händer. Jo, skrivkompisen i Västerås, Anna-Charlotte som jag skrev tillsammans med för ett bra tag sedan – hon har blåst liv i damerna vi fabulerade om och kanske ger vi ut boken som POD (print on demand) – om vi bara kan hitta på en bra titel och en bra baksidestext och en bra omslagsbild. Jag har röjt bland gamla papper, och slängt, jag har plockat bland kläder jag aldrig använder och försöker sälja en del på Tradera, jag får beställningar på böcker från presumtiva köpare som sedan ångrar sig och tar tillbaka. Kul – inte.

Jo igen, jag släpper ut Minsann frampå kvällskvisten, hon ligger inne hela dagarna när det regnar. Sedan vill hon inte komma in igen, så jag får vackert vara vaken tills det passar mamsell, igår var klockan nästan halv 12.

Mitt humör är inte på topp, men jag överlever nog idag också. Hoppas du har det skönt hos dina vänner, och vilar höften lite efter allt kutande runt i Istanbul. Kram på dig! Storasyster

Jag vet inte vad det är som vill skrivas. Vet bara att jag vankar fram och tillbaka, ut och in igen, läser, lägger ner boken, hämtar ved, gör kaffe, morrar över att mjölken är slut, dricker kaffet svart. Tar fram det här tomma dokumentet igen. Stänger det igen. Tar in tvätten, viker tvätten. Sopar under vedkorgen. Eldar. Släpper ut Minsann, släpper in henne.

Allt om och om igen.

Det är lördag, april, vårlök och scilla och en liten mörkblå viol i gräset. Kall vind, och sol.

Drar ett Tarot-kort utan att ställa någon fråga – Eonen. Nyckelord: stor urskiljningsförmåga, öppen för kritik, kritisk självanalys. Fortsätter ….pekar på behovet av en väl genomtänkt bedömning av en situation. En lång, svår arbetsprocess kan fordras innan du slutligen uppnår denna insikt.

Vad kortet antyder: Du uppmanas att släppa ditt ”grodperspektiv” och betrakta saker och ting från ett högre plan. När du börjar räkna med större tidrymder (eoner) och sammahang (vilket du kommer att bli allt mer beredd att göra) kommer du att alltmer kunna se saker som de är, det vill säga se utan att döma.

Vad kortet råder: meditera över följande påstående: Din tro på orättisa och olycka är ett tecken på din egen okunnighet.

Affirmation: gud är det okända, det mystiska. Ju mer jag vet att jag inte vet, desto närmare det gudomliga är jag.

Jag blir alltid lite tagen av Tarot-kortens utsagor. Ofta stämmer det korten säger med den verklighet jag tycker mig ha. I morse somnade jag om vid 6-tiden, och hade en dröm som slutade med att jag omslöts av, smälte ihop med en solid, någon sorts andlig, lärargestalt – känslan av ro och frid och fullkomlighet var total. Och den fanns kvar när jag vaknade, men försvann med frukostbestyr, Facebook och tidningsläsande…

Mystiskt var det, om det också var gudomligt ska jag låta vara osagt. Men jag vet att jag inte vet. Jag är okunnig.

Håller reda på dagarna genom att katten ska ha sitt p-piller på söndagar. Ibland får jag titta på kalendern nere i högra hörnet på skärmen, och försöka konstatera vilken av alla dagarna det är. Än brukar jag lyckas de flesta gånger.

Bofinkarna har kommit, och rödbröst vad den nu heter, den vackra lilla med gulrött bröst. Än vill fåglarna ha frön så jag matar. Tulpanerna i rabatten är många nu, och små påskliljor kanske kommer fram tills det blir påsk, om ett antal dagar. Tror jag.

Igår kapade och staplade jag resten av plankhögen. Det kändes i kroppen, skönt också. Det blåser idag, är bara 6 grader ”varmt” ännu, kanske ska jag ändå sitta ute i lä och läsa en stund lite längre fram på dagen. Minsann har valt att ligga på sin kudde bredvid mig och går inte ut förrän jag gör det. Vi har lite bekymmer på kvällarna, hon vill gå ut och jag vill gå och lägga mig. Ungefär som att ha tonårsbarn inser jag just. Hon är lättare att styra, jag låser dörren bara och hon stannar inne.

Huset, som en gång var min plats på jorden, är utlagt till försäljning på Hemnet. Min fd samsärbo ringde och talade om igår. Ledsamt, men bra om han får det sålt och slipper allt som hör till att ha ett hus. Jag har sörjt färdigt det mesta av sorgen, men lite ont gör alltihop.

Det är som om jag har någonting jag ska skriva, som ska skrivas. Men jag vet inte vad det är. Det tuggar, och tickar, och vill fram men stretar emot och stannar någonstans i en annan värld. Det kliar bokstavligt i mina fingrar, men ingenting kommer ur dem.

Så jag gäspar, försöker mig på ännu en riktigt svår sudoku utan att lyckas med den heller. Dammsuger, tvättar händerna som blivit sotiga igen när jag stoppade in ved. Ger katten det piller jag höll på att glömma bort, och ser stallkatten smyga in i källarhålet i grunden här på huset. Minsann vill och vill inte ut. Hon är lika velig som jag.

Någon kallade ensamlivet för ”smultronliv” eller liknande, apropå att andra människor tyckte att hon borde skaffa sig en man. Inte vet jag om det är ett smultronliv jag lever just nu, men sedan en månad nästan är jag också utan man. Har inte hittat rätt i den tillvaron ännu, fast jag tränat några vändor. Jag tycker inte om att vara ensam i sovrummet, om jag nu inte räknar Minsann. Hon är varm, men hon är också en katt. Ingen man. Jag vill ha en man, inte bara i sängen. En man att prata med, fundera ihop med, laga mat och äta och dricka med. Bli sur och arg på ibland, och låta det gå över. Nu kom jag på att vi, när vi var vi, slutade spela canasta. Han tröttnade väl på att jag är en så dålig förlorare…

Idag har jag kapat plank, det behöver jag ingen man till. Staplat och klyvt det som behövde klyvas. Jag kan göra detsamma i morgon. Räfsat och plockat nerblåsta grenar, släppt fram scilla och små tunna gula blommor som jag inte vet namnet på. Plockat fram linneskjortor att stryka och försöka sälja på Tradera, jag använder dem aldrig numera. Läst, jobbat lite med ett redigeringsuppdrag, läst igen och suttit ute och småfrusit i vinden, klätt på mig mera och suttit där igen. Tills jag gav upp och gick in och värmde maten från igår till middag, kantarellsås med lök till kalvlever och kokt potatis. Gott idag med. Hemgjord rönnbärsgelé till. Så jag behöver ingen man för att äta gott, men det är godare att äta i sällskap. Skulle nog inte kalla detta för ”smultronliv”, i alla fall inte ännu.

Två små röda

flikiga flaxiga tulpaner

vår i rabatten

Syster min beställde en haiku innan hon for iväg till Istanbul i två veckor. I natt gjorde jag som hon sade. De fryser, tulpanerna. Och ändå är de idag många flera!

Jag har suttit ute i solen idag så att jag fryser nu, inomhus. Eldar i vedspisen, tar på mig fleecen som jag just hängt undan efter vintern (Björn-varianten med luden utsida). Klappar min varma katt. Dricker ett ensamt glas vin som bara smakar just ensamhet.

Skriver en lapp om att jag ska köpa ett solparasoll, en ny vattenkokare och ett par nya tofflor – när nästa pension kommer. Då är det antagligen vår så pass att jag kanske inte behöver tofflor inomhus, men det blir väl vinter igen. Varma luddiga tofflor vill jag ha. Ska inte användas samtidigt som solparasollet.

Spissvärta också, det får jag inte glömma. Och byta ett batteri på ICA, köpte fel senast.

Fredagssammanfattning.

Har ”Pastoralsvit” i öronen och den är mäktig, Larssons musik. Om den får mig att skriva mera eller bättre är frågan. Idag har jag jobbat. Har läst och försökt redigera en uppdragstext, vilket var både kul och lärorikt. Och svårt, känner med författaren, men blir också trött på bilder och upprepningar, och blommigt språk som inte tillför någonting. Försöker göra något vettigt av det hela utan att vara alltför sträng…

Funderar på hur jag själv skulle reagera om någon gjorde samma sak med mina texter. Hoppas att jag skulle uppskatta omtanken, och betrakta strykningar och ändringar som en hjälp, och inte duka under för känslan av misslyckande.

Blir lite trött på att höra alla vittna om hur svårt det är att marknadsföra och sälja sina böcker. När man väl faktiskt tryckt sin bok och givit ut den går det inte att få in den i bokhandlarna (de som finns kvar) eftersom de har sina specifika krav. Biblioteken upptäcker en bok enbart om Bibliotekstjänst har skrivit en positiv recension, och BTJ läser allt färre böcker, ju flera de blir, böckerna. De egenutgivna är fortfarande satta på undantag.

Så varför fortsätter så många och hela tiden allt flera att skriva. Ger ut sina böcker och betalar ur tämligen tomma fickor många gånger. Lägger ner massor med timmar på att få boken klar, och får just ingenting tillbaka. Hoppas vi alla på att just vår bok ska bli en sådan där oväntad försäljnings- och införsäljningsframgång som ”Hundraåringen” eller Schepps bok som visst sålts till jag vet inte hur många länder.

Och fortfarande, varför ger inte flera ut sina böcker som e-böcker till låga priser. Chansen att få sin bok läst verkar större i det formatet.

Idag var det skönt att släppa de egna texterna och ägna sig åt någon annans. Vad morgondagen för med sig vet ingen. Att jag kommer att skriva något och läsa något är säkert.

Om ni tittar riktigt noga ser ni fasantuppen som just varit och och ätit av de nerfallna solrosfröna utanför köksfönstret. Minsann såg honom.