beskrivarblogg

Varje dag talar jag om för mig att Mats är död. Han är död, och jag tappar bort det någonstans där jag aldrig varit tidigare. Det spelar ingen roll om jag säger det högt, eller bara inom mig. Jag kan inte riktigt omfatta det jag säger, vill förmodligen inte – och vet att det är så. Det är sant.

Om nätterna sover jag bredvid Mats pappa, jag hör hans gråt som han inte minns på morgonen. Mina tårar rinner tyst. Än så länge. De ryms inte riktigt just nu. Jag vaknar och går ut med hundarna, ger dem mat, äter den frukost Jan gjort i ordning, läser lite, går ut igen, läser lite igen. Pratar med de som ringer, yngste sonen och en svåger som också mist sin son. Skriver inte mer än så här. Dagen går. Och småningom natten också, ett dygn till.

Det småregnar därute. Båda hundarna sover, är inte särskilt intresserade av att gå ut igen, ännu. Minsann är instängd i sovrummet. Mitt emot mig vid köksbordet sitter Mats (och Eriks och Anders) pappa och försöker läsa, iklädd morgonrock. Han har inte orkat klä på sig ännu. Vedspisen sprakar, och ger värme. Livet är tungt idag, vi tappar taget om det allt emellanåt.

Jag är tacksam för goda vänner som hör av sig på olika sätt, människors omtanke och deltagande är gott. Just nu pratar jag inte med någon sorts gud, har pratat färdigt för ögonblicket.

Om två veckor begraver vi Mats. Jag försöker glädjas åt allt som var fint hos vår son, allt som gjorde honom till den man och människa han var. Jag minns också det som var tungt och svårt, för honom och för oss som älskade honom. Nu är den kampen över för hans del, och jag inbillar mig att han fått ro.

Den ljusa, som kikar på mig, är Rossi, Eriks hund.

Framför honom ligger Rösti, Mats hund. Båda hjälper oss just nu få dagarna att gå – en vecka är de här, sedan kommer Rossis husse och familj hem igen. Och Rösti bor där tills vidare…

Mats är inte där, och han är inte här, Han är ”inte fjärran, men bortom nära” – tack Svenarne.

Jag är tom. Och inte.

Rätt som det är kommer tårarna, jag vet inte var jag är, om jag är på väg någonstans, eller varför jag skulle vara det. Allt äger rum inombords, utombords klappar jag katten, lagar mat, har tvättat färdigt för ögonblicket, läser lite, fixar lite i det som var kvar av ett korrektur. Kollar hur Mats pappa mår. Lite bättre bestämmer jag mig för, han visste vad han ville ha till middag idag och talade om det. Livet fortsätter.

Jag ler mot leende byggjobbare utanför köksfönstret, just nu fyller de igen runt den nya bron över ån. Stenhögarna flyttas än en gång. Det är kallare ute idag, blåsigare. Måste komma ihåg att ringa Sofia i kväll och säga att hon förstås får ta den bild hon vill ha av sin pappa, till kistan. Vi behöver inte se den i förväg. Just nu stannar jag och Mats pappa här hos mig, och åker inte tillbaka in till stan förrän vi ska träffa den kvinna som ska begrava Mats, en vecka före begravningen. Till dess ska vi ha bestämt vilken musik vi vill ha och vilka dikter…

Overklig verklighet just nu.

Jag tvättar min döde sons kläder. Kommer säkert att slänga en hel del av dem, men tvättar ändå. Och städar hans rum, bäddar den säng han aldrig mera ska sova i. Försöker sortera, som inför en flytt. Han har flyttat, han är ”inte fjärran, men bortom nära” just nu. Fortfarande ser jag honom, ännu hör jag honom.

Hans pappa är utmattad, han gör mig orolig, han tycker inte att han har grepp om någonting just nu. Jag försöker säga att vi har grepp om det nödvändiga för ögonblicket, försöker säga ”vila”. Så tvättar jag en maskin till. Nu ska jag sätta mig i solen en stund, kanske läsa, även om det just nu bara blir en halv sida i taget. Jag har just inte grepp om någonting jag heller. Och orden gömmer sig.

bar din röst” – de orden lånar jag av Svenarne Jansson och hans dikt ”Sång”. De pratar med mig nu när det gått nästan en vecka efter din död, Mats. Du finns här hos oss på ett märkligt sätt, vi pratar med dig och vi pratar om dig. Vi plockar med dina kläder, går igenom dina få ägodelar på ett sätt som skulle kännas lumpet om det inte vore så att vi måste. Igår var vi ute på landet, där olyckan hände. Goda grannar hade dessförinnan tömt bilen på innehåll och den har bärgats. Grannarna hade också gjort vad de kunde, krattat gruset, plockat upp dina trasiga glasögon. De ligger i min ryggsäck nu, din pappa har inte sett dem. Jag inser att vi sörjer på olika sätt. Han sörjer i höga gråtutbrott, jag sipprar tårar. Och tvättar, donar, plockar, grälar, kramar och klappar. Mats dotter sörjer på sitt vis, klokt och ledset. Bröderna gråter och biter ihop, den äldstes födelsedagsfest har flyttats fram till efter begravningen. Igår åt vi den sista middag du lagade åt dig och din far. Och vi lade blommor vid trädet som tog ditt liv. Du finns med oss överallt, allt vi gör just nu handlar om dig på något sätt. Också allt vi inte gör, när vi bara sitter. Stilla, tomma, uttröttade. Att skriva om och med dig ger mig lite ro. Tack Svenarne för din dikt.

Idag har vi varit på begravningsbyrån och diskuterat vår son Mats begravning. Overkligt. Och fruktansvärt verkligt. Han är död. Han dog i måndags, i en olycka ute på landet. Bilen rullade över honom och krossade honom mot ett träd. Han är död. Han är fri. Nu slipper han slåss med livet. Det får vi som är kvar göra, så gott vi kan.

Jag har bakat matbröd, inte heller det jäste som det borde ha gjort. Är det för kallt i köket? Jästen var en dag för gammal, borde inte göra något, degspadet var OK tempererat. Hm. Ovan att baka kanske, det var inte jag som gjorde det tidigare… Brödet är ätbart, mera så än bullarna.

Stallet är rivet, grävskopa röjer utanför. Det regnar idag också. Jag är rastlös, vill inte skriva, vill inte göra någonting annat heller. Har tvättat en maskin, och hängt inomhus, trodde jag inte skulle använda torkställningen mera förrän i höst. Fyra mandelblom har slagit ut i gräset utanför köksfönstret. En skata landar på en gren som är för vek, så att hon trillar ner på nästa. Jag undrar om stallkatten har flyttat in i min källare för gott nu. Hen brukar smita in i en sådan där gammaldags ventillucka i grunden. Vad som finns därinnanför vet jag inte, men bättre antagligen än att tillbringa hela nätterna utomhus.

Så här ser ett fd stall ut. Brödet är inte värt något fotografi.

Borta vid stallet stod ett gäng gubbar och tittade, på rad. Jag var tvungen att gå ut och kolla. Stallet ska rivas, ska dras omkull, nytt ska byggas ”i samma stil”. Jag gick in igen. Nu spöregnar det och gubbarna är som bortblåsta. Jag hade tänkt åka bussen in till Norrtälje och handla idag, men det får vara, jag klarar mig. På måndag kommer bästa vännen med hundarna som jag ska passa en vecka, hon får handla kaffe och annat nödvändigt.

Den senaste timmen, frånsett några minuters nyfikenhet utomhus, har jag ägnat åt att återställa bildskärmen till läsbart skick. Det vill säga inte upp och ner. Minsann kliver på okänd tangent och skärmen visar allt upp och ner. Jag har fixat det tidigare, men nu hittade jag inte rätt. Svårt att förflytta pilen när hjärnan vägrar samarbeta. När jag fick rätt bild på datorn visade extraskärmen upp och ner och vips så vände sig datorn också åt samma håll. För närvarande har jag bild enbart på skärmen och det är OK, så länge den håller sig på rätt köl. Kattskrälle.

Igår bakade jag bullar. De är närmast oätliga, degen jäste inte som den skulle. För gammal jäst, eller för varmt degspad, inte vet jag. Äter dem ändå. Idag ska jag baka matbröd. Får se om det går bättre. Just nu finns bara hårt bröd i huset. Eftersom jag inte kommer att handla idag borde jag fantisera ihop en middag också, av det som finns i frysen…

Minsann ligger på sin kudde på köksbordet, det kalldrar genom fönstren och vedspisen går för fullt. Det kallas för vår.

Har plockat fram långkalsongerna igen, och har raggsockor och tjock fleece på inomhus. När någon annan säger ”jag har ingenting att skriva om” brukar jag som god rådgivare säga ”skriv ändå”. Ibland gör jag som jag säger, ofta inte. I morgon opererar min ena syster sin andra höft, inget kul, men bättre än att gå och ha ont hela tiden. Min svärdotter fyller år, min bästa väns dotter har fått en liten Egon, jag har betalat in momsen för förlaget och gjort köttsoppa till middag.

Jag har inte kapat upp plankhögen. Jag vaknar runt halv 4 om morgnarna, somnar oftast om efter någon timme och drömmer röriga drömmar. När jag tittar mig i spegeln är mina ögon trötta, tomma, noll energi där. Igår röjde jag bland kläder och annat, slängde till och med några gamla blusar och tröjor. Har hur många skjortor som helst, använder dem aldrig… Hoppas på att kunna komma iväg till loppis i sommar och bli av med några. Under tiden samlas IKEA-kassarna på sonens säng, med kläder som jag antingen inte kan eller inte vill ha längre. Har till exempel ärvt en mullvadsbekragad cape i finaste mörkbruna skotska ylle av en kvinna i England – när ska jag ha den? Jag kan ju värma mig i den inomhus i och för sig, den är skön, jag kan klappa mullvaden…

Jag funderar över ”redogörelser för händelseförlopp” respektive ”gestaltning”. När det gäller skrivande blir det förra oftast dött och tomt på energi, säger de erfarna redaktörerna. Jag ägnar mig ofta åt ”redogörelser för händelseförlopp”. Blir det jag skriver därmed tråkigt och ointressant? Förstår att man inte kan säga ”alltid och aldrig” här heller, det fungerar sällan. Men av någon anledning fastnade de där orden, de uttalades i samband med att någon beskrev en bok som inte verkade läsvärd.

Kaffet är slut, jag dricker citronte i stället, en klen ersättning. Har inte lust att åka buss och handla, därmed får jag kaffetörsta. Pionknopparna i rabatten huttrar i blåsten. Så här ser nog havet ut idag. Någonstans.