beskrivarblogg

Någonting hände på väg hem från brevlådan. Plötsligt ville inte högerbenet bära mig, det som hänger ihop med den opererade höften. Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont och jag begriper inte varför. Går med stavar inomhus och kan knappt förflytta mig. Det gör ont bara när jag belastar benet, och det innebär att jag mest sitter stilla. Och får ont i rumpan av det…

Väntar över helgen, är det inte bättre på måndag får jag uppsöka sjukhuset.

Dagens klagan är genomförd. För övrigt längtar jag efter vår och ljus och värme om nu någon skulle undra.

Nu ska jag lägga klaviaturen på en trave böcker och se om jag kan stå och skriva. Nationalencyklopedin, fyra delar, verkar bli hyfsat lagom höjd. Men jag tror inte detta är alldeles bra, känns väldigt konstigt. Två delar till? Två riktigt tjocka Tom Clancy gjorde susen, åtminstone för ögonblicket. Jympaskorna på, enligt Johannas rekommendation. Kanske kan det fungera en stund, som annan ställning än sittande. Liggande i sängen kan jag inte skriva. Möjligen läsa en pocketbok.

Småfåglarna vårstädar utanför fönstret, de plockar och äter alla de frön som trillat ur fröautomaten när nötväckan tagit de hon vill ha. Några pilfinkar har sällskap av blåmesar och talgoxar. Domherrarna har bara tittat hit när det var kallt, annars trivs de i sin skog. Och tofsmesen likaså, det var länge sedan jag såg en sådan.

Att stå och skriva får inte mitt skrivande att flöda. Det får mina kravliga ben att protestera. Böckerna får ligga kvar på köksbordet. Nu ska jag lägga mig en stund och läsa Peter James´ ”Dead Simple” – en av alla thrillers jag fick från vännens utgallring häromsistens. Mannen min vår vara hemtjänst idag, han diskar just nu frukostdisken, och bjuder på kaffe om någon timme (om jag ber honom).

”Silverlife” – de som kan betala för bättre omsorg som gamla ska få det… Upplägget presenterades i Aktuellt, och jag hörde inte hälften. Blev upprörd, förbannad, rädd – och jag vet fortfarande inte om jag är dum i huvudet eller klok som reagerar så. Mannen min tyckte att det ”var väl OK om man har pengarna” – och jag ”det är precis som vanligt, den som har ska ”få” – kunna köpa – mer”. Vill inte ha den sortens samhälle, vill inte hamna i äldrevård där grannen får den hjälp jag kanske skulle behöva men inte kan betala för. Någonstans uppsnappade jag att maten var densamma för alla, det var något annat som var olika…

Det är fullt möjligt att jag är ute och cyklar. Att jag reagerar med krokodilen i hjärnan och inte använder resten. Behöver informera mig bättre om ”Silverlife”.

Parallellt informerades om brev till landstingsanställda, med moderat avsändare (oklart exakt vem, men landstingspapper?). Brevet talade om samma sak som Max´ VD förmedlade till sina unga anställda – en växling från nuvarande allians till mera vänsterstyrning skulle äventyra de ungas jobb. I landstingsfallet kanske det inte var tal om enbart unga som hotades av kommande arbetslöshet…

Politik bedrivs via skrämmande brev till anställda. Där är vi idag. I Sverige. I mitt land. Här och nu.

Är det skillnad på ”syltade lingon” och lingonsylt? De syltade fanns med i en nyligen bläddrad tidning som jag redan glömt namnet på, som tillbehör till någon maträtt… Min reaktion var att skribenten eller kocken tyckte att det lät mera fantastiskt och mera i takt med tiden att benämna lingonen som syltade, kanske kan man till och med fås att tro att de därmed innehåller mindre socker än lingonsylten?

Ibland låter jag mig bli irriterad på ”kejsarens nya kläder” i det svenska språket. Ni minns kanske när städare blev lokalvårdare, kalhyggen kallades föryngringsyta, ålderdomshem ändrade både namn och innehåll till äldreboende. Idag tror jag mig förstå att det finns någon sorts glidande terminologi som handlar om hur äldre hanteras och möjligen också tas om hand. Exakt vilka benämningar som omfattar vad vet jag inte.

En författarkollega (utgiven både i Sverige och internationellt) annonserar att hon ”just nu öppnar sitt nästa manus” – jag tolkar det som att hon vet ganska väl vad och hur hon ska skriva sin nästa bok. Jag har följt henne från bok nr två, och är imponerad av hennes skrivenergi. Snällt avundsjuk också. Hon har lyckats övertyga förlagen (hon har bytt och är inne på sitt tredje förlag nu, tror jag) att den bok de just antagit för utgivning kommer att följas av ännu en säljbar bok. Det är duktigt. Och det lär vara vad som krävs för att alls bli utgiven, att kunna skapa intresse för nästa bok redan innan den föregående är mera än ett manus.

Själv har jag för ögonblicket några dokument med alla mina texter samlade per år, tack vare en hjälpsam och god vän som kan sådant. Det innebär att jag kan sätta mig och stryka och lägga till, bestämma vad som ska ingå i mitt färdiga manus och vad som inte ska. Jag har en gammal synopsis som kanske kan fungera, men mycket måste bort – har inte kollat hur många ord det handlar om, från det första taffliga bloggförsöket 2008, över katastrofens år 2009 där mitt sista blogginlägg kom i maj. Under sen höst försvann jag och det liv jag dittills levt in i ett svart hål som det tog mig tid att hitta ut ur.

2010 var kamp för livet, men ännu utan det verktyg som skrivandet sedan blev.  I augusti började jag ändå blogga på nytt. Jag kom inte igång med att skriva förrän 2011, efter remiss till terapeut och kortvarig medicinering med antidepressiv medicin. Jag hade då två bloggar, en anonym där jag kunde skriva om mitt nätspelande, och en öppen för alla. I mars hittade jag också till skrivsajten 1av3.se, tog bort den anonyma bloggen och började berätta öppet om mitt spelmissbruk och dess konsekvenser.

Ord, ord, massor av helande och förlösande ord. Jag skrev mig ett liv igen. Och nu är det 2014.

Oskrivet. Söndag, idag kommer hundarnas husse hem, och jag kan återgå till mannen min. I morgon fyller jag 72 år, obegripligt och sant.

Jag har tid att skriva, ingenting stör mig, hundarna ligger just nu på golvet bredvid mig och sover. Vi har varit ute två vändor, de har gjort vad de ska och behöver inte gå ut förrän till kvällen. Jag är trött i kroppen, samtidigt som jag tror att motionen varit bra för mig. Det jag inser är att jag är otroligt otränad och behöver se till att röra på mig mycket mera än hittills efter höftoperationen.

Så skönt att februari är en kort månad, och att redan nästan två dagar har gått. I mars kan jag börja inbilla mig att våren inte är så långt borta, i april vet jag om den är här eller om jag fortfarande väntar. Och i maj är det i alla fall inte någonting som kallas vinter längre. Då är det grönt ute, det är vitsippor och blåsippor, tussilago har kanske redan blommat färdigt. Syrenerna börjar slå ut de knoppar de redan visar, snödropparna är färdiga för året, men tulpanerna visar sig och rör sig mot ljuset och värmen. Jag längtar.

Läste en artikel i någon av kvällstidningarna om en spelberoende kvinna. Hon arbetade som lärare, lurade alla med sitt dubbelliv, har suttit häktad en längre tid – den längsta hon inte spelat på alla internetcasinon där hon hade konton. Hon beskriver det som en lättnad. Jag blir berörd av hennes berättelse – det kunde ha varit jag. Hon stal från släkt och kollegor, pantbelånade och  spelmissbruk. Hela hennes tillvaro har rasat, och hon kommer att hamna i fängelse – kanske kan det hjälpa henne. Min tillvaro rasade också, men jag slapp fängelset. Och hon har en chans nu, att komma ur sitt missbruk. Hoppas att hon får hjälp, inte enbart straff.

Hennes historia visar också att det går att leva den här sortens dubbelliv – spela och förlora större summor än man någonsin använt för något annat ändamål, i artikeln stod någonting om att åka ”till IKEA för att köpa en varmkorv för fem kronor (dvs billigare än någon annanstans) och så åka hem och spela bort tiotusentals kronor” – så fungerar det. Man blir totalt blind och avstängd för pengars värde, siffrorna på skärmen betyder ingenting. Och du tror hela tiden att du ska kunna vinna tillbaka det du spelat bort, att du ska kunna lappa ihop och täcka över alla hål ditt missbruk kostat dig och de dina. Du tror detta, trots att allt du gör och allt som händer bara visar att du hela tiden förlorar, aldrig vinner. Om du vinner något räcker det ändå inte särskilt långt, och då är det lika bra att spela, igen.

Jag undrar hur många vi är, vi som är spelberoende, vi som är spelmissbrukare eller har varit det. Ingen vet, många av oss lever ett påfrestande dubbelliv, som någon gång kommer att avslöjas. Kanske av de medberoende, de människor som finns nära.  Anhöriga som dittills inte förstått eller orkat förstå,  kollegor som äntligen börjar ta tag i det de länge misstänkt,  myndigheter som hittar konstigheter i bokföring och deklarationer.

Det kan ta lång tid, så lång tid att den som är spelmissbrukare inte orkar fortsätta leva ett liv som blivit outhärdligt, utan väljer att ta sitt liv. Tuula i Gävle orkade inte leva, jag hoppas kvinnan som nu är aktuell i tidningarna ska orka fortsätta. Jag gör det.

Slask och våta hundar efter morgonpromenaden. Nu är de torra, mätta och trötta, och ligger runt mina fötter.

Det är en gråmulen lördagsmorgon. Mitt hår hänger på tork efter duschen. Mannen min ringde just och talade om att han tar det lugnt idag, men kommer hit framåt eftermiddagen, medförandes middagsmat. Han är välkommen.

”Ohemropad” är ett ord som mötte mig på Facebook idag, i en liten serieruta med en 7-8-åring innanför ett fönster. Han står och ser ut på en annan lika liten pojke, och tycker synd om honom som är ”ohemropad”. Det gör jag med.

Kanske fortsätter en del av oss att vara ohemropade hela livet. För mig står ordet för brist på trygghet och stabilitet, ingen bryr sig, ensamhet och utsatthet. Det är ett ord som gör ont.

Samtidigt på Facebook delar någon en artikel om ett par som funnit varandra på äldreboendet, och förlovat sig, båda är drygt 90 år. Deras glädje i varandra blir min glädje. Det enda som stör mig är att de uppenbarligen betraktas som ganska konstiga, att bli kära vid deras ålder tycks vara förvånande och värt att skriva om. Kvinnan säger något som ungefärligen går ut på att visserligen är de gamla, men inuti är de inte gamla, och de är kära och förälskade som om de vore unga. Dessutom har de ju inte så många år att spilla bort…

All tid som spills bort, hälls ut, stås ut. All tid som inte levs. Som består av väntan, leda, passiv depression. Det kan definitivt handla om liv, att bara vara stilla och inte göra någonting. Jag pratar om den tomma tiden. Inte om den meditativa tomheten, utan om den som är icke-liv. Fast det ser ut som liv. Jag andas, jag rör mig, jag äter och dricker, går på toa, duschar, klär på mig, går ut i slasket på gatorna, svarar på tilltal.

Och just nu så sitter jag och skriver, så jag lever nog.

Huset är stilla, hundarna ligger uthällda på golvet och sover, nöjda efter morgonens promenad och frukost. Mannen min läser tidningen, noggrant, och jag kollar nätet. Inget upphetsande någonstans, möjligen funderingarna kring centerpartiets vara eller icke-vara efter höstens val. Mycket hinner hända, och mig oroar det inte nämnvärt om de skulle försvinna, bara tanken att vart tar de vägen som inte längre röstar på centern?

Snålkall vinter ute, snö i luften. I hallen står banankartonger med böcker som ska med hem till mig, när vi väl får hit bilen från garaget i Bromma (läs: när mannen min avslutat sin tidningsläsning, och kommit iväg per T-bana för att hämta bilen, lyckats hitta en parkeringsplats här på Hornsgatan så att jag kan stuva in alltihop i bilen efter att ha lassat ut det i hissen och ut genom porten utan att hundarna blir galna av all aktivitet som de inte får delta i).

När vi frukosterade gick en propp. Allt slocknade när både brödrost och vattenkokare sattes på samtidigt. Jag var handfallen och glad åt mannen min, som genast visste att det bara var att slå på en liten strömbrytare i det lilla proppskåpet utanför köket. Lätt som en plätt, jag fick mig dessutom en smekning av mitt bröst när jag klivit upp på stegen – och tänkte på Svenarnes dikt ”Kärlek”, om minnet av en smekning, ” innan tiden gråter över alla spillda ögonblick”…  

Ännu får jag smekningarna, ännu minns jag dem.

Och jag försöker övertyga mig själv om att det blir vår, också i år, om några veckor. Eller OK då, om ett par månader!

I stan för att passa vännens hundar en vecka, och gå till Medborgarplatsens bibliotek för ”skrivrum” i morgon kväll. Maria står för arrangemanget även under våren och det här är första gången det passar för min del. Ska bli spännande.

Dagen idag har använts till att tvätta en kristallkrona hemma hos mannen min. Det gick bra, snöret höll kronan på plats medan vi sprejade och torkade. Vi fick upp den igen också.

Var bara ut i snålblåsten till brevlådan med en bok, det var inte skönt trots plusgraderna. De kändes inte. Hoppas vädret blir lite roligare resten av veckan, eftersom jag och jyckarna måste ut åtminstone fyra gånger per dygn. Men inte på lika långa promenader som de är vana, så på söndag lär de bli glada när husse och matte kommer hem igen, av flera orsaker…

Skrivrum nu – tisdag kväll, sitter  vid aningen för högt bord och försöker se ut som om jag skriver. Har aldrig tidigare varit på biblioteket vid Medborgarplatsen och nu sitter jag i lilla grupprummet. Den enda jag tidigare träffat är Maria T som håller i det hela. Maria, Maria, My, Torbjörn och Ann-S?.  alla okända för mig.

Inte vet jag vad jag ska skriva, här heller. Har varit ute med hundarna och känner hur mör jag är i kroppen av att streta med dem. Otränad är jag, men de är snälla och går mestadels som jag vill.

Otränad på att vara med i detta skrivrum också, men kanske fungerar det som att meditera i grupp, att man får energi genom att vara delaktig i ett sammanhang. Vi får se. Hemma hos vännen sitter jag och lägger in böcker på bokbörsen, de tömmer sina bokhyllor inför flytt till ny lägenhet. Jag tackar och tar emot.

Fick på mig vinter”skorna” som inte behöver knytas, med hjälp av mitt långa skohorn. Jag kommer ännu inte hela vägen ner till högerfoten. Storstövlarna jag använder hemma på landet är inte så kul att gå med i stan. Bra när jag går ut med hundarna dock. Och lätta att kliva i.

En kvinna sitter och skriver för hand i ett kollegieblock, två har paddor och vi andra tre laptopar. Ful pluralform. Fast laptops är nästan värre. Lite prestationsångest får jag förstås, vill ju se ut som om jag har något att skriva – konstaterar att jag kanske är den enda som kan ”skriva maskin” – dvs som har en fingersättning som fungerar att skriva snabbt med. Det hjälper nu inte med innehållet…

Förhållningsreglerna här är enkla: skriva i ca en timme, alla som ska vara med kommer i tid, paus efter skrivtimmen i ungefär en kvart, sedan kanske prat om man så vill eller fortsatt skrivande, slut klockan 20, om man inte vill gå tidigare, vilket är helt OK.

Ibland lägger jag handen på en tangent som plötsligt tar bort det senaste jag skrivit – har jag tur märker jag det och kan ångra, för att få tillbaka texten. Som nyss. Inte för att det skrivna är något odödligt mästerverk, bara för att jag vill ta bort ord när jag vill ta bort dem. Undrar om andra hör mina klickande tangenter lika tydligt som jag just nu, när jag har hörapparaterna i öronen? Törs inte fråga, för vad ska jag göra om de svarar att ja, det är mycket störande.??

Den här miljön är egentligen hemsk. Smala bord, kala väggar, starka lampor, äckligt turkosgrönblå färg på en vägg, övriga vita, golvet skitigt eller slitet, jag kan inte avgöra vilket. Vi har dörren öppen eftersom det annars blir för varmt härinne. Rummet får befolkas av högst 7 personer, vi är 6.

Undrar om de andra undrar över samma saker som jag? Har de andra skrivit sina böcker och fått dem utgivna, eller givit ut dem själva? Har de skrivit länge? Blivit refuserade? Vad driver dem att skriva?

Vad driver mig numera? Nu är det ju inte samma terapiskrivande som för tre år sedan (jag måste räkna efter). Då behövde jag skriva, jag behövde läsas och få det gensvar jag fick på 1av3, jag behövde skriva om mitt spelmissbruk och mitt spelberoende, och alla konsekvenser. Allt skit som jag härbärgerade. Varför skriver jag nu? Och har mitt skrivande förändrats? Jag vet faktiskt inte om jag skriver annorlunda idag – Svenarne fick mig att inse att jag sällan läser om det jag skrivit när han kommenterade ett inlägg, och undrade om det skulle ”läggas till handlingarna” som allt annat…

Idag skriver jag för att bli läst, och drömmer om att få till en bok som når ut till många. Jag skriver för att jag kan. Tror dessutom att det fortfarande är viktigt för mig att skriva för att inte göra annat, dumt. Som att ta återfall i spelandet t ex.

Jag får lite novemberkänsla inför det här skrivandet, så där som när jag sitter där och tror att jag varje dag i november ska skriva 1667,5 ord eller vad det nu är som ska till för att det vid månadens slut ska vara 50 000 ord. I fjol blev det inte många ord. Jag läste det jag skrev 2012 och var lite förvånad över en del jag skrivit, och lite imponerad av några tankar och meningar. Det mesta/mycket kände jag inte igen. Å andra sidan kände jag också igen mycket. Begripligt? För mig.

My skriver för hand här, och skriver in det hon handskrivit i datorn, hon gör oftast så och tycker att det är en bra skrivmetod för henne. Jag har vant mig av med att skriva för hand, det går för långsamt numera. Lite ledsamt, och påverkar säkert också det jag skriver. Jag får ner en massa onödiga ord som säkert varit bättre oskrivna.

Svenarne antydde att han möjligen (kolla alla tveksamheterna, mina) tyckte att jag skriver för många ord – och han jämförde med hur han ”kokar ner” orden till det minimum han vill ha. Om jag skriver en dikt gör jag det också, men inte lika disciplinerat när jag skriver t ex för bloggen. En haiku är det bästa sättet att koka ner ord till det minimala, men ändå uttrycksfulla. Tre rader, 17 (väl?) stavelser, ögonblicksbild.

En halvtimme har gått. Här ska skrivas i ytterligare åtminstone en halvtimme, innan det blir dags för paus. Trevlig stämning, lugn, kravlös. Får mig att åtminstone skriva flera ord än jag skulle gjort ”hemma”. Bitar av det jag skrivit kan kanske bli ett blogginlägg. Ett långt sådant.

Ur en artikel av Daniel Sandström i SvD idag den 25 januari, kopierar jag följande som nästan fick mig att gråta – av igenkännande? Vet inte riktigt, men skrivandet handlar för mig också ofta om att själv se var min plågade människosjäl befinner sig. Att tillåta sig att släppa in kaos.

Citat:

I en av dessa romaner, ”Jag gifte mig med en kommunist”, finns också en passage som Claudia Roth Pierpont med rätta pekar ut som det närmaste ett artistiskt credo som Roth skrivit. Jag citerar den i sin helhet, för det är en nyttig påminnelse om konstens uppgift i en tid som gärna vill kidnappa den i olika former av ideologisk tjänstgöring:

”Som konstnär är nyansen din uppgift. Din uppgift är inte att förenkla. Även om du väljer att skriva på det enklaste sätt, som Hemingway, så är uppgiften att förmedla nyansen. Inte att sudda ut motsägelsen, eller att förneka den, men att se, inom motsägelsen, var den plågade människosjälen befinner sig. Att tillåta kaoset, släppa in det. Du måste släppa in det. Annars kommer du att producera propaganda – om inte för ett politiskt parti, eller politisk rörelse, så i alla fall dum propaganda för livet självt.”

Daniel Sandström är Svenska Dagbladets kulturchef.

Så skvätter jag lite ord igen. Det är dåligt med dialoger i Bodil Malmstens böcker, säger hon själv i ”Så gör jag”. Men inte därför att hon glömmer dialogen, hennes personer är mera monologiska än dialogiska. Det är nog något vi har gemensamt, Bodil M och jag.

Jag har svårt att skriva dialog, det har inte hon. När hon skriver dialog fungerar den. Men oftare pratar hennes personer förbi varandra, pratar för sig själva, snackar med väggen – hellre än går in i en dialog. Om det är OK för hennes del är det kanske det även för mig.

Det som är viktigt är att skriva bra. Jag kan bara hålla med om det, och därför fortsätter jag att skriva. Emellanåt blir det bra, det vågar jag numera tro.

Andra författare (notera ”andra”) inspirerar mig ofta, och jag blir också ofta avundsjuk, inte på något elakt sätt, bara rätt och slätt avundsjuk. De tycks veta, eller åtminstone ha en hyfsad aning om vart deras karaktärer är på väg. Ofta utan alltför detaljerad synopsis eller beskrivning av personerna de skriver om. De har helt enkelt en idé, och så sätter de igång och skriver den, fyller den med innehåll, händelser och liv.

Det jag gör just nu med mitt eget skrivande är att jag skriver en snutt här och en där, publicerar inte nödvändigtvis allt på bloggen. En del hamnar i mappen ”diverse uppslag”, och för ögonblicket har jag ingen överblick alls annat än de rubriker jag satt för att kunna spara utkasten. ”Diverse” är i sammanhanget ett mycket adekvat ord. Varpå jag genast kollar om jag kommer ihåg vad det var för konstigt ord jag lärde mig igår, ”alektopat” – just det – och det betyder ”någon som har svårt att bestämma sig”. Apropå sammanträffanden…

Jag blir också avundsjuk på andras känsla av ”flow” när de skriver, när orden bokstavligt hänrycker skrivaren. Det tror jag aldrig att jag upplevt. I alla fall har jag aldrig beskrivit någon känsla i samband med skrivande som ”flow”. Dessutom är jag självklart avundsjuk på alla som får sina manus antagna av förlag med resurser att publicera och marknadsföra och sälja. Men gläds nog mera än avundas, över författare som Åsa Hellberg som jag följt bloggvis sedan hon började skriva på ”Sonjas sista vilja” – nu i vår kommer hennes fjärde bok ut på Forum. Hennes böcker översätts och kommer ut i Holland, Italien och jag vet inte var. Hoppas hon tjänar massor med pengar på dem!

 Vårtbitare eller gräshoppa, en sommarbild är det!

Ett uppfordrande tomt dokument. Det vill fyllas med ord, med mening, men eftersom det måste ta omvägen via mig och mina fingrar och hjärna, så kan det bli vad som helst av det.

Om jag bara skriver ett antal ord utan sammanhang med någonting, kan det då visa sig att där ändå finns något? En magisk förvandling av tomheter till innehåll. Ett trollspö, men i vems hand? Goda feer är det ont om. Här i köket tror jag inte det finns någon enda, det skulle möjligen vara Minsann, som sover på sin kudde. En liten svart katt kan nog vara en förklädd fe.

Hon viftar med sina tassar ibland och har man otur kan klorna fastna i kläder eller hud. Oftast vill hon ingenting mer än vifta, ibland är hon av okänd anledning arg, och attackerar. Då gäller det att hålla sig undan. Hennes kraft och tyngd när hon laddar för att hoppa upp och bitas eller klösa är imponerande.

Jag är ingen god fe, men heller inte en ond. Ingen fe alls. De är små, vackra och försedda med genomskinliga vingar, åtminstone i sagovärlden. Som kanske numera är Disney´s sagovärld, såg feer annorlunda ut längre tillbaka?

Läste nyss en författare som på FB uttryckte sin önskan att skriva fantasy – att ha friheten att hitta på en alldeles egen värld, med egenskapade varelser och händelser. Jag läser gärna fantasy, en del av den genren i alla fall, men tror mig definitivt inte om att skriva fantasy själv. Och lite tro måste jag ha för att lusten ska infinna sig.

En förläggare önskar sig manus i genren ”steam punk” och eftersom jag måste googla begreppet är det förmodligen ingenting för mig. (Blir inte mycket klokare efter googlandet, det tycks kunna innefatta det mesta av både viktoriansk era och 30-tal, dekorerat med diverse tidstypiska tillbehör.)

Barnböcker är inte min nisch. Sagor har jag just aldrig varit särskilt förtjust i, tyckte bättre om Pippi Långstrump både när jag själv var liten och när mina barn var små. Och Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet?” – men hennes böcker är så mycket mera än enbart ord. Bilderna är oefterhärmliga. Pelle Svanslös och stygga Måns och dumma Bill och Bull var aldrig några favoriter. Däremot småningom Tarzan i lianerna, och lite längre upp i ålder alla ”förbjudna” vuxenböcker, de som stod upp och ner i mormors bokhylla. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson, ”Katrina” av Sally Salminen (skrev hon någonsin någon mera bok?), Vilhelm Mobergs böcker före ”Utvandrarna”. Arbetarlitteratur i ett arbetarhem. Den kulturen är inte längre min. Möjligen kom något i stället till efter vägen, under livet till nu. Har ännu inte funnit varken namn eller uttrycksform för det…

 Minsann försöker förstå att hon inte kan fånga fåglar genom ett stängt fönster.