beskrivarblogg

OK, jag har kollat busstider. Det tycks gå en buss vid halv 10-tiden och möjligen en tillbaka runt halv 1. Om jag förstått tidtabellerna rätt, vilket håll jag än åker åt så tycks jag hamna i Norrtälje. Kanske ena hållet tar längre tid? Det lär visa sig vid första försöket. ”Region C” betyder säkert något det också, som jag inte vet idag men får veta när jag testar bussåkandet. Mitt reskassekort hos SL kanske inte funkar?

Livet blir spännande när man/jag inte längre har någon chaufför. Nu behöver jag inte prova bussandet förrän om ett par veckor eftersom bästa vännen var här igår. Förråden är hjälpligt påfyllda. E-böcker kan jag låna på biblioteket per dator och det är inga problem med att lämna tillbaka dem heller.

Jag har idag flyttat plank som ska kapas till ved, så att sagda plankor inte ligger i min väg till vedboden. Kapandet får anstå tills det blir bättre väder. När krokusarna har kommit fram igen och snön försvunnit. Satte ut en skål med havregryn och majsolja idag till koltrasten, hoppas hen hittar maten. Ån forsar fram i sina provisoriska flöden, bron växer fram med armeringar överallt och gubbar som klättrar och hamrar. Snart är det dags för betongbilarna att komma igen och gjuta en bit till. Funderar lite över att jag nog tycker att bron hamnar väldigt nära min lilla lemmalytta syrenhäck. Den som lever får se.

Jag är glad ändå idag efter att ha fått ett jobbuppdrag. Det ska bli roligt, och spännande att göra något jag faktiskt inte gjort hittills. Tacksam för det stora förtroendet, och lite stöddig eftersom jag tror mig om att kunna göra ett bra jobb! Precis vad jag behövde denna dag i mitt liv. Denna dag när jag talat med fd mannen min om att han kanske kommer hit på söndag och hämtar ännu något som fanns kvar här, möjligen medförandes kattlåda som fanns hos honom, och diverse annat. Konstigt.

Idag är en sådan där dag när jag inte blir varm, inte kommer igång med någonting som känns vettigt. Jag eldar i vedspisen, men det är ändå bara 15 grader i köket. Fleecetröja och långkalsonger på, fryser i alla fall. Vill helst krypa ur det här trista skinnet, men vet inte hur man gör.

Försöker skriva. Försöker läsa. Försöker inte läsa mina egna texter. Just nu tål jag dem inte, blir alltför seg och låg av dem och minnena, och funderingarna på framtiden.

Lägg därtill snö, blåst, en massa plankor (som jag är tacksam för) som ligger snötäckta i en enda rasslig hög. Jag tar mig inte ner till vedboden om jag inte sätter mig på rumpan och halkar på plankorna. Eventuella spikar förhindrar detta. Bara att vänta på att vädret ska ta bort snön.

Jag har allt jag behöver, bästa vännen var här i två dagar och vi var och handlade. Jag lämnade in låneböckerna och köpte frimärken. Ändå gnäller jag, ändå kastar jag bort ännu en dag av mitt liv. Jag som skulle leva alla andra dagar – utom den dag jag dör. Fritt efter P-O Enquist.

Facebook är bra på många sätt. Just nu fascineras jag av hur snabbt information når många. Där finns en grupp ”författare på Facebook”. En författare berättade där om ”sitt” förlag som plötsligt ville skriva ett annat kontrakt än det de enats om för ungefär en månad sedan. Förlaget i fråga är Franks förlag, som tydligen har haft en del problem och nu lanseras i ny form…

Hon hade i och för sig redan fattat sitt eget beslut, men hennes inlägg fick många kommentarer. De allra flesta var tacksamma för informationen, och drar – som jag själv – slutsatsen att just detta förlag ska man akta sig för.

Jag blir arg när jag tänker på den glädje den här författaren kände, och berättade om, när det blev klart med förlaget. Nu har den glädjen bytts i frustration och osäkerhet beträffande utgivningen av hennes bok. Jag kan bara önska att hon hittar rätt förlag, utan de här konstigheterna. Fort.

Franks förlag inbjöds att kommentera men valde att avstå, hänvisade enbart till sin nya hemsida. Knappast förtroendeskapande.

Vet inte hur många gånger jag hunnit öppna ett tomt dokument idag. Varje gång tror jag att någon liten skrivlust ska infinna sig. Det går inte så bra. Inte ens vedspisens sprakande får igång mig.

Just nu blåser små isbitar från träden. Tur att jag har ved inne och slipper gå ut. Krokusarna fryser och har dragit ihop sig. Småfåglarna håller sig annanstans idag, de behöver nog spara på energin i det här vädret.

Mitt högeröga gråter fortfarande, efter att jag gnuggade det i natt. I övrigt är jag rastlös, har inte lust att ta mig för någonting, och heller inte lust att bara sitta still och kanske läsa om någon bok. Det blir ingenting gjort idag. Jag bara sprätter omkring, långsamt kära syster, inga ystra hopp här inte. Men fram och tillbaka, upp och ner, från köket ut i sovrummet, till duschrummet där tvättmaskinen står. Jo, jag har kört en maskin även idag.

Någon middagsmat behöver jag inte laga, har kvar av lammgrytan från igår, med stompad potatis till. Fikar just nu, för att ha någonting att göra…

Jodå, jag sitter här idag också, efter att ha gjort annat hela förmiddagen.

Försöker komma ihåg att vara tacksam för just den här dagen just nu – för att jag fick på mig ett par strumpor utan hjälp i morse (hittills har den opererade höften enbart medgivit raggsockor som är lätta att knycka upp med ett snabbt tag). För att jag nog är frisk, har tak över huvudet och mat i kyl och frys, har åtminstone en syrra som håller mitt humör uppe med kloka och glada mejl. För att jag fick eld i spisen. Och har dammsugit och ruskat mattorna. Duschat. För att det inte regnar eller snöar, även om det är halvmulet.

För alla människor jag får en skymt av genom det de skriver på Facebook.

Igår läste jag hur Åsa Hellberg gör när hon skriver sina böcker – hon börjar helt enkelt med första sidan och sedan utvecklas boken bokstavligt. Och så sitter hon i soffan i morgonrocken, för det mår rumpan bäst av (inga sömmar).

Jag skrev en förstasida, och därefter hände ingenting. Åtminstone inte just då, kanske senare. Det där med att rumpan mår bäst utan sömmar i plaggen vet jag inte om jag behöver, men nog behöver jag en annan stol när jag skriver – jag kan inte sitta stilla tillräckligt länge. Hoppar upp, sätter mig efter en stund, och hoppar upp igen. För att inte få ont. Har provat att stå och skriva, fungerar inte för mig.

Nu ska jag läsa gårdagens förstasida.

Väggklockan står och tickar på halv 1, batteriet är slut. Igår kväll gick jag ungefär femton gånger till ytterdörren och ropade på katten. Hon kom vid midnatt. Det är vår. Idag också, den lär ta tillfälligt slut till helgen.

Tittar in på Facebook och går i stå direkt. En författare berättar att hon måste ”stänga in sig när jag har flöde” så att hundarna inte stör henne. Bara sådär självklart, ”när jag har flöde”. Något skrivflöde har inte den här skrivande människan, hon som sitter här och tuggar.

Vedspisen vill inte heller gå igång, späntstickorna är slut. De som du brukade yxa till. Du har fyllt många funktioner här hos mig…

Tisdag igår, alltså onsdag idag. Beslutsam dag. Har just duschat och tvättat håret, tömt avloppssilen på allt löshår, tagit fram fläsk ur frysen för att göra en ugnspannkaka småningom. Och sitter bevisligen framför datorn just nu.

Beslutsamheten handlar mest om att komma ur sängen, vakna (åtminstone skenbarligen), äta frukost (gjort), klä på mig (snart), ta en vända med alla mina ord (om en stund). Inser att jag bara orkar 10-20 sidor åt gången just nu. Och jag gör just inte mycket åt orden, tar bort några stycken, ändrar alla mina tankstreck till kommatecken, gör tre punkter till en. Är inte säker på någonting för tillfället, och otroligt osäker kring vad som kan vara kvar och vad som kan tas bort.

Såg häromdagen att tidningen Skriva ger chansen till lektörsläsning framöver. Kan inte bestämma mig för vad jag skulle skicka in, om. Och en läsning per nummer, det ska mycket till för att jag ska få glädje av det erbjudandet. Inskick till exempel.

Sängen bredvid min är renbäddad och orörd. Bara min nattlektyr som ligger där. Och katten ibland. Brevlådan ska få en ny namnlapp, med enbart mitt namn.

Små beslut. Alltid något.

Nu sitter jag så att jag ser när postbilen kommer. Eftersom han åker längst bort efter vägen först och vänder, så hinner jag ut med det som ska postas. Några böcker för Bokbörsen, en del av bästa vännens avlagda kläder som jag inte kunde ha och har sålt på Tradera.

Vaknade för tidigt, dagen blir lång. Mina snurriga öron gör varje uppstigning ur sängen till ett äventyr. Sitta still, invänta det ögonblick när världen snurrat färdigt, kliva upp. Då går jag inte gärna och lägger mig igen, eftersom samma yrsel uppstår då. Detta har pågått sedan strax före jul, lite till och från.

Det sista bröd du bakade här åt jag till frukost i morse. Det räcker i morgon också. Sedan får jag baka själv. Du finns fortfarande kvar i form av gösfiléer i frysen, dina sniglar skickade jag med dig. Inget jag äter utan gott sällskap.

Jag borde ägna mig åt alla mina redan skrivna ord, inte sitta här och försöka dra ur mig o-skrivna. Ser på Facebook att Åsa Hellberg jublar av lycka över att kunna ägna veckan åt att redigera sin femte?) bok. Det lär dröja innan jag jublar över att redigera och än längre bort i en fjärran framtid finns min femte bok. Den första må komma först.

På köksbordet ligger Bodil Malmstens ”Så gör jag” och Stephen Kings ”Att skriva”. Plockade nyss fram ”Tasha Tudors trädgård” enbart därför att hon är så vacker, den är så vacker. Önskar att jag hade hennes bukett med luktärter just nu, kan nästan känna doften när jag ser bilden. Minns pappas blommor. Här har några små gula krokus och ett par lila dykt upp, runt trädet utanför trappen och nära komposten. Lite glad blir jag. Ordet patetisk surrar i huvudet, överbliven, ensam vorden. Vilket vackert ord, vorden. Ser ni hur det kan bli när jag drar i de o-skrivna orden?