beskrivarblogg

Händerna gör ont om morgnarna. Fingrarna är stela och hon ängslas att hon kanske inte ska kunna använda datorn när det blir för svårt. Å andra sidan är hela kroppen stel och ledbruten varje morgon. Det tar ett bra tag innan hon gått igång sig, och rör sig ungefär som hon alltid gjort. Hon minns hur självklart det varit att gå rak i ryggen, med bestämda och pålitligt stadiga steg. Ibland kunde hon till och med ta ett skutt. Det var då, nu är annorlunda.

Mycket är annorlunda nu. Syn, hörsel, hårfärg, tänder (hon är tacksam att hon inte har tandvärk, det är länge sedan hon hade råd att gå till tandläkaren, och än hänger tänderna med). Hon kan inte heller längre sitta länge vid datorn och skriva, det kan hon inte minnas att hon haft bekymmer med någonsin förr. Numera får hon ont i rumpan, kanske behöver musklerna där tränas igång, liksom resten av muskler och leder efter höftoperationen? Hon tar sina korta promenader, borde säkert gå längre och oftare.

Och visst är det så att hon emellanåt har svårt att minnas namn på personer hon på något sätt haft en relation till, eller för den delen okända, som hon ”borde” minnas. Namnen brukar dyka upp, ibland med hjälp av datorn.

Fortfarande klarar hon att sköta den ekonomi hon har att sköta, städa och tvätta och diska och laga mat. Och bädda sängarna. Hon minns hur hon för länge sedan insåg att svärmor var gammal, när hon bad om hjälp att byta lakan… Där finns nog ännu en gräns som småningom ska passeras.

Hon har hittills passerat – dvs lärt sig leva med – skäggstrån på hakan, hår som inte längre kan hennafärgas eftersom det blir orange – nu är det grått, ett skrynkligt ansikte som hon riktigt ser först när hon försöker ta en ”selfie” och genast raderar, pigmentfläckade händer och mammas väldigt synliga ådror, att håret under armarna behöver tas bort med allt längre mellanrum.

Hon tränar på att leva med faktum att varje dag är hennes att skapa, själv, utan bistånd av rutiner i form av arbete eller arbetsplats. Det är befriande och det är frustrerande. När frustrationen blir för stor och ingen skrivlust infinner sig, hänger hon om tavlorna eller flyttar på möblerna.

Hon tränar också på att leva med mannen sin ibland, och utan mannen sin ibland. Båda delarna har sina fördelar. Ibland är ensamheten produktiv, ofta är den mera ångestskapande, och hon får inget gjort. Som om något viktigt väntar på att bli gjort. Hon kan få känslan att hon väntat hela livet, skojade länge om att hon inte visste vad hon skulle bli när hon blev stor. Nu är det inget skämt längre, det är inte roligt. Hon väntar fortfarande. Och hon vet att det som ska ske i hennes liv, det som berör henne mer än andra i hennes omvärld, det får hon skapa själv.  Det kan hon inte vänta fram. Och döden kommer när den kommer, den bryr sig heller inte om hennes väntan.

”Minne, jag förlorat mitt minne” – inledningen till en av många snapsvisor jag lärt mig på senare år. I verkligheten vore det förfärligt, att förlora sitt minne – hur otillförlitligt det än är. Jag mår illa vid tanken på ett liv där jag inte minns om jag ätit frukost, inte minns att min äldste son heter det han heter, inte minns kärlek, sorg, glädjeämnen från ett långt liv. Inte ens minns vem jag själv är, så gott jag just för ögonblicket vet just det.

Just nu minns jag tydligt att mitt bankkonto är tomt, och jag minns (vet?) att det kommer pensionspengar den 24 januari – de ska räcka februari ut. Jag minns mitt telefonnummer och jag minns hur jag en gång glömde bort det totalt. Jag hade just fått vår son nummer två, och skulle ringa hem från BB – och kunde inte för mitt liv komma ihåg vårt telefonnummer. Jag fick slå upp det i katalogen, tack och lov mindes jag vårt efternamn och min mans förnamn, det var han som stod i katalogen.

Jag minns datum för mina barns födelse, jag minns nästan aldrig exakt datum för dödsfall – min pappas, han dog dagen efter att hans bror dött, och samma dag som mina kusiner är födda. Mamma, 1 april tror jag, år? Mormor? Moster? Syster? Minns bara att jag och mannen min var på loppmarknad på Vaksala torg i Uppsala när min systers man ringde och berättade att hon dött under natten. Augusti kanske. Min systers dotter? Jag och fd maken var ute och seglade när min andra syster ringde och berättade att Evren dött – och jag hörde hennes mammas fruktansvärda klagan i bakgrunden. Ett ljud jag aldrig vill höra igen. Jag minns det.

Vissa minnen är mera vetskap än minnen och det är ibland svårt att skilja dem åt. Möjligen inte nödvändigt heller. Jag vet att jag började arbeta på informationsavdelningen på Arla 1973, men jag minns det inte. Jag vet att jag slutade där 1989, med enhejdundrande ”Här är ditt liv”-dag som är belagd i fotografier – men minns inte det heller särskilt tydligt. Jag minns att den förste man jag älskade var en yngling någon klass över mig i realskolan i Avesta och hette Peter. Han har varken minnen eller vetskap om detta, kärleken var bara min.

Jag vet att jag under en senare period i livet spelade bort stora summor pengar, minns ångesten och dubbellivet, minns svek och lögner, varken vet eller minns hur det faktiskt gick till. Vad gjorde mig till den zombie som satt där och satsade allt hon hade och mera därtill på olika idiotiska nätcasinon. Här vill jag numera aktivt inte minnas, vill aktivt inte förstå, vill bara lägga bakom mig. Kan förstås aldrig glömma, inte för ett ögonblick eller kanske bara för ett ögonblick. Vet att det var så. Vet också att jag aldrig mera vill dit igen. Det minns jag dessutom.

 Och så minns jag hur morfar, älskade morfar, satt på den här stolen i hallen därhemma, medan mormor och vi andra satt i köket och pratade… Vad vi pratade om är för länge sedan borta.

Livserfarenhet förmodas man besitta när man är ”äldre”. Vad är erfarenheterna värda när man själv inte riktigt vet vad de handlar om, var lärdomarna möjligen är, vad det hittills långa livet gjort med en? Hur ska man kunna berätta om det man inte vet?

Eller är det kanske så, att det enda man/jag kan berätta om är det jag inte vet.

Häromdagen läste jag något om minnen – varje minne är ett minne av ett minne är ett minne av ett minne, och så vidare i oändlighet. Inget minne är enbart ett minne, samma minne blir småningom många minnen. Allt görs om, färgas väl av de där livserfarenheterna, vad vet jag. Vi skapar hela tiden våra liv, och våra minnen. Eller jag tror åtminstone att jag gör det, att tala i konungsligt pluralis vare mig fjärran.

Att skriva om det jag inte vet gör mig möjligen friare med orden, även om jag brukar tala om att jag inte just har någon fantasi. Men även fantasin kommer någonstansifrån, jag har bara den fantasi jag och mitt liv, mitt läsande, mina erfarenheter ger mig. Betyder det att allt jag skriver i någon mån handlar om mig? Antagligen.

Nu trasslar jag in mig i något jag inte riktigt vill trassla in mig i. Och jag tänker inte fundera på varför, tänker inte försöka analysera min ovilja och mitt motstånd.

Minsann sover efter en kort utevistelse, jag har dammsugit och skakat mattor, fikat och ätit en av de ljuvliga wienerbullar mannen min bakade häromdagen. Han är in till staden för att bland annat handla ett brett vinterpannband som ska skydda hans nyopererade öra. Jag hade inte lust att följa med. Gubbarna i bygg-gropen har armerat betongplattan nu, vattnet leds bort via den nya ån och en stor kran står och väntar på att komma på plats. Riktigt vad den ska där att göra lär väl visa sig.

Det blir bruna bönor och stekt fläsk till middag.

När han kom fram till sjön var hunden borta, bara en svart vak i den tunna isen visade var spåren slutade. ”Det var tur att jag inte såg det hända, då hade jag också drunknat när jag hoppade i efter honom”, sade vännen när han berättade vad som hänt. Han hämtade hjälp och tog sig dit med en båt, draggade och fick upp sin hund och kunde begrava den i skogen. Mannen min grät när han hörde detta i eftermiddags.

Så kan det vara att ha en älskad hund – eller för den delen att älska någon varelse. Ibland dör den älskade utan förvarning, ibland tar det lång tid och mycken sorg efter vägen. I någon form kommer döden till alla vi älskar, och ibland tvingas vi överleva ensamma. Ännu är jag/vi inte där, ännu älskar vi och älskas. Ännu en allt kortare tid.

Och, snart är det vår, ljusare och varmare och vackrare, med grönska och blommor och blader och sol (och lätt vårregn någon väldigt enstaka dag). Idag behöver jag säga mig detta, flera gånger och högt, så att jag hör vad jag säger, och kanske tror på mig. Och kanske blir lite gladare. Januari är snart slut, februari är kort och mars börjar ljusna. April är vår. Det är alldeles sant.

En vän fyller år på Facebook, jag gratulerar honom och ser samtidigt att han fått gratulationer från en man som jag letat namnet på (i min glömska hjärna) länge, inte en vän till mig, men gift med en av mina vänner. När jag nämner detta för mannen min visar det sig att denne man också varit klasskamrat med honom, för länge sedan…

Sammanträffanden, tillfälligheter, synkronicitet, världen är liten, Sverige och Stockholm ännu mindre. Nu försöker jag komma ihåg den här mannens namn, så att jag slipper leta i mitt numera försumliga minne.

I byggropen (bygg-gropen) här utanför mitt hus har man nu tinat isen och har fläktar igång för att torka upp för vidare jobb. En ny å går i en djup kanal klädd med gröna presenningar och mynnar i ett nytt vattenfall nere i den gamla ån, nedanför ”mitt” fall utanför vedboden. Fortfarande ser det ut som om ån ska svämma över längre tillbaka mot sjön, men kanske inte när det här vattnet ändå försvinner.

Grått, runt nollstrecket, ingen vind idag. Ingen snö heller. Räven, eller stallkatten, har satt sina spår i snön nedanför fröautomaten. Tror att den stora katten ibland kryper in i min källare genom en lucka i husgrunden. Ingen verkar rå om den katten. Nu vill min katt komma in igen, hon sitter nedanför fönstret och fångar min blick, jag vinkar åt henne och hon springer till dörren. Vi når den samtidigt, hon rinner in när jag öppnar.

För ett par dagar sedan verkade det som om mina ”kristaller” i öronen hittat hem, jag var inte yr. Nu är de vilse igen, världen snurrar när jag tar mig ur sängen eller lägger mig ned. Däremellan går det ganska bra, med måttliga huvudrörelser. Får ta en omgång av det ganska häftiga träningsprogrammet igen, otrevligt men funktionellt åtminstone för några dagar.

Otrevligheten består i att jag blir yrare än vanligt när jag enligt instruktionen snabbt låter mig falla ner på kudden (som ska ligga i skulderhöjd) så att huvudet ligger med hakan i vädret och jag ser väggen därbakom. Därefter ska huvudet sakta, utan att lyftas, vridas i 45 graders vinkel åt höger, så åt vänster 90 grader och slutligen ännu mera åt vänster, så att näsan pekar ner i madrassen. Ett par minuter i varje position. Nu vet ni vad jag gör i kväll i sängen.

 Det här är en annan säng, med vacker gavel av gamla smedjans dörrar, i huset utanför Sala.

Fokusera, hitta din skrivplats, skapa din skrivrutin, jobba på. Ge inte upp, förtvivla ej, skriv ändå. Så här i början på året kryllar det av goda råd och tips om hur du ska bete dig för att få ditt manus både färdigskrivet och färdigredigerat, och utgivet. Kanske på Amazon om du förmår fylla i allt som behöver fyllas i för att komma så långt. Ifyllandet kanske blir enklare om Amazon etablerar sig i Sverige.

Annars kan du alltid ge ut din bok på egen hand. Du kan trycka ”print on demand”, dvs vartefter du behöver flera exemplar. Eller du kan ordna upplaga efter plånbok på annat sätt, kanske via HOI förlag som visserligen vill ha en rejäl slant om de godkänner ditt manus för publicering – men som också ger författaren 80 procent av det som blir över när väl startinvesteringen är betald.

Eller du kan skapa en e-bok. Antingen i Indesign (dyrt program som också kräver viss hanteringskunskap) eller göra boken i pdf-format. På Amazon vill man ha Word-dokument har jag lärt mig idag.

Idag har jag beställt King´s bok ”Att skriva” på Bokbörsen, jag har visserligen läst den redan, men vill ha den tillgänglig på hyllan här i mitt arbetsrum, köket. På hyllan har jag samlat böcker som handlar om att skriva, men också några andra mig inspirerande böcker. Plus några av alla årens anteckningsböcker, och ett par helt nya, oskrivna. Just nu vet jag inte om jag någonsin kommer att titta i de gamla skrivböckerna – de känns inte riktigt igen efter några år – men kanske. Och jag har ingen vidare ordning på vad och hur jag gör anteckningar heller – men gör dem emellanåt, och förundras när jag hittar dem efter ibland lång tid. Det är jag själv som skrivit det där, det är jag som har tänkt så där – vad konstigt, vad spännande, vad knäppt.

De med större och längre skriverfarenhet än jag hävdar att de tar sig djupare in i sina skrivprojekt genom att skriva lite varje dag. Jag skriver lite så gott som varje dag. Huruvida jag tar mig någonvart i något skrivprojekt är fortfarande inte klart för mig. Men skriver gör jag. Det är mannen min som späntar ”tändstickor” till vedspisen!

Hon hade inga tankar när hon satte sig ner vid datorn – eller några hade hon väl, en del handlade om hennes oförmåga att skriva något som någon annan skulle vilja läsa. Delvis visste hon att den oförmågan mest satt i hennes huvud som en sedan länge fast förankrad föreställning. En som det var bekvämt att gömma sig bakom, ofta. Om hon nu var så oförmögen, så kunde ju ingen kräva särskilt mycket av henne.

Med en lätt grimas åt sig själv lät hon fingrarna skriva vad huvudet inte ville uttrycka. Hennes drömmar om att få en bok utgiven, drömmar om att tjäna pengar och kunna betala alla skulder, drömmar om att hinna resa innan hon dog. Och köpa en alldeles ny, alldeles egen bil. Kanske till och med ett eget litet hus med fungerande, hyfsat ekonomisk uppvärmning. Och någonstans att bo i ett varmare klimat när det blev vinter i Sverige.

Evigt liv är ingen dröm hon omfattar. Det vore fruktansvärt att leva för all tid. Dagens prat om alla hundraåringar som komma skall ger henne bara fantasier om eländiga vårdhem. Men visst vill hon leva frisk länge till, och dö fort och smärtfritt när den dagen kommer. Utan bekymmer för efterlevande, bara diskret försvinna. Hon vill inte heller lämna efter sig alltför mycket saker, och där finns ett dilemma. Alla hennes böcker, vad ska hon göra med dem? Och när ska hon göra något? Idag säljer hon en och annan bok på Bokbörsen. Hon har 1950 böcker där nu. Med samma försäljningstakt som nu, högt räknat fem böcker per vecka, skulle det ta henne ungefär fyra år att sälja samtliga. Minst.

Alltså ska hon leva åtminstone fyra år till. Det hade hon nog tänkt ändå, bokförsäljningen förutan.

Numera fyller hon inte på med ”saker”, eller ens kläder. Nya sängkläder när det behövs, nya trosor när de gamla hotar att ramla av, förbrukningsartiklar, men inget som bara står i ett skåp utan att användas. Det handlar inte enbart om att hennes ekonomi är skral, utan också om att inte äga så mycket skräp som ska tas omhand av någon, sedan. Efter henne.

Hon och mannen hennes pratar om hur han vill ha sin begravning. Han är detaljerad ända ner till granriset han vill ha runt kistan, hon är slarvigare. ”Elda upp och kasta bort, gärna i havet.” Inte till mycket hjälp för de som ska ordna begravningen. Så, billigaste kistan som finns, men musik vill hon gärna ha, kanske Ylva Eggehorns ”det finns en bro”, och ”var inte rädd, mitt barn” (är det också Eggehorn? Hon vet bara att Mikael Wiehe sjunger den.). Valfri klädsel. Kremering, ingen urnnedsättning, inget att ha dåligt samvete för. Släpp askan i havet vid tillfälle, om så är utan tillstånd.

Om det finns pengar så vill hon ha lite fest också, för de som kommit. Bubbel och smörgåstårta, alkoholfritt för de som föredrar detta. Och glädje, glada och goda minnen, inte ledsnad och tårar. Musik även nu, men mera rytm och tryck – kanske Ottmar Lieberts spanska           . Som hon just nu inte kommer ihåg titeln på. De får välja efter eget förstånd, hon lär inte bry sig. Hon är fri. Utan ett enda bekymmer.

Två färgade (politiskt korrekt benämning?) män, bärande på hopknäppta längdskidor och stavar, går förbi. De stannar och tittar ut över gropen och det forsande vattnet ur alla rören, pekar och gestikulerar. Och vinkar glatt till mig när jag tänder islyktorna på trappen. Så parkerar de skidorna mot en gallergrind och går vidare in mot gården och gubbarna som jobbar därinne, även en söndag. Vilka de är och varför de är här vet jag ingenting om.

Byggentreprenören har problem med allt vatten som tidigare var en å. Det svämmar över nere vid åkern, och det grävs nya kanaler för att avlasta. Oklart om det blir lägre vattenstånd någonstans. Änderna bryr sig inte, de har vant sig vid rörelse och väsen, och är nöjda bara de får sin mat någorlunda regelbundet.

Och jag har ingen skrivro.

I den svenska kalla vintern drömmer hon om Spanien och Malagas soldränkta stränder – utan att ens ha klart för sig exakt var Malaga ligger. Det är inte till någon Rudolf hon längtar, men till ny miljö, till inspiration och till skrivande utan att hon behöver bry sig om något annat.

Det är inte som om hon nu, härhemma, har så mycket att göra som distraherar. Men om hon vore tillräckligt långt borta så skulle hon inte kunna göra någonting åt någonting, även om hon fick för sig att hon skulle vilja. Hon skulle äntligen kunna låta bli att oroa sig för allt hon ändå inte kan göra något åt, eftersom det vore så påtagligt omöjligt, där, ifrån Spanien. Hon skulle kanske få ro.

Samtidigt som hon drömmer skriver hon in alla räkningar som ska betalas när pensionen kommer, och inser att det inte blir många kronor över, den här månaden heller. Hemförsäkringen höll hon på att glömma, där gick 500 kronor till. Spanien får vänta.

Brödet hon bakade i eftermiddags var OK, hon kanske skulle ha låtit det stanna i ugnen ytterligare fem minuter, när hon skar det var det aningen hoptryckt i botten. Men händerna kände igen den kladdiga degen, och smaken minns hon också. Hon trodde det var Hirams, men det visade sig vara Gyllenskölds, enligt den gamla kopian av en artikel i Allt om Mat. Eftersom ugnen ändå var varm, blev det ugnspannkaka till middag, med hemgjord hallonsylt till. Och röd mjölk, lättmjölken var dålig när hon tog en klunk. Legitimt dålig, datum var mellandagarna…

Nu sitter hon i soffan med datorn i knät och dyna både under sig och bakom ryggen. Pläd över benen, tända ljus i fönstret bredvid cyklamen som har 30-talet blommor, den cyklamen hon räddade från komposthögen när de köpte huset i Västmanland för drygt 11 år sedan.

Eftersom hon fortfarande är kvar i Sverige kan hon intala sig att en annan miljö skulle vara befrämjande för hennes skrivande. Hon skulle med säkerhet få bra idéer, och hålla disciplinen att skriva sisådär ett par tusen ord om dagen, med täta pauser för att räta på ryggen och röra på benen. Säkert skulle hon också ta långa promenader, längs stränder och i staden, gå på museer och utställningar, äta enkelt och dricka alldeles lagom mycket av gott vin. Prata allt bättre spanska, kanske klämma in någon timmes undervisning ett par gånger i veckan. Och fylla på reskassan genom att sälja tjänster, korrekturläsning och annat manusarbete, via nätet och sitt nätverk. Minsann förlag skulle ju fungera även från Spanien, även om Minsann själv får stanna hemma.

Drömma kan hon, det är hon glad över att hon faktiskt kunnat hela livet, möjligen med ett par års uppehåll häromsistens när allt var bara svart. Just nu kommer en liten katt, svart som natten, och vill sitta i knät – det får hon.