beskrivarblogg

Länge, länge har jag älskat och älskat med den man som nu är borta ur mitt liv. Nu  insåg vi båda att det är dags att skiljas åt. Vi gör inte varandra glada längre, och mitt spelberoende väger fortfarande alltför tungt mellan oss. Vi har levt tillsammans, vi har bott isär, vi var länge otrogna våra respektive innan vi skilde oss och flyttade ihop. Vi har gjort slut och börjat igen. Nu är det slut för gott, nu när han är över 80 och jag drygt 70.

Ålder är ingen anledning att fortsätta vara tillsammans. Inte en mångårig relation heller. Jag kan inse att vi båda behöver varandra, men att vi inte kan ge varandra det vi behöver. I ögonblicket, just nu, hänger jag över datorn vid köksbordet och försöker skriva ur mig det som gnager inombords.

Igår när vi pratade i telefon kände jag ingenting, och funderade över det. Då var jag alldeles tom. Nu är jag full av svårdefinierbara känslor. Du har idag hämtat det du skulle här hos mig. Med bakluckan uppfälld tog det ungefär 7 minuter att säga hejdå, och tack för det som var bra, ”vi har haft roligt” – ”ja, det också”. Over and out.

Jag försöker få mig att bli tom igen. Lyckas inget vidare. Men tänker Bridges´ tankar (the way of transition) om att en ny början kräver ett slut och en ”neutral zone” innan något annat kan börja. Först slut, sedan början. Som att börja bakifrån på något konstigt sätt.

Vedspisen kräver omvårdnad och nya vedträn för att hålla kylan stången, Minsann vill ha mera mat i sin skål och nytt vatten, jag tar mig ett glas vin som jag egentligen inte vill ha. Städat har jag gjort, och plockat, och tvättat, och konstaterat att jag åt hemgjord ärtsoppa även för två år sedan, den 10 mars 2012. Sådant kan en textgenomgång påminna dig om. Allt annat den får mig att minnas vill jag inte minnas. Inte nu. Kanske en annan gång.

Minsann vill sitta i mitt knä, och jag är inte på kelhumör. Lätt huvudvärk innan vinglaset ens är sippat på. Och gnetigt praktiska tankar – hur ska jag nu komma in till biblioteket i tid med låneböckerna. Jag kan få dem förlängda, men inte hur många gånger som helst. Dags att ta reda på när den där bussen går in till Norrtälje och hitåt igen…

I mitt huvud sjunger sånger – ”guldbelagda azurskiftande” som jag småningom minns hör hemma i ”Vintern rasat” och ”gråt ej mer, lilla vän, torka tåren bort” ur en sjömansvisa, där sjömannen ska komma hem med ”kistorna full” av guld och siden. Hm.

Vedspisen knäpper. Jodå, det är drygt 9 grader varmt nu när klockan är 9, men det blåser. Och huset är inte välisolerat. Dessutom gillar jag knäppandet, än räcker veden. Jag tittar på kajorna som återvänt till sitt nattkvarter ovanpå stallet – just nu är de ute och flyger, leker med vindarna, i stora flockar. Och en fasanhöna spatserar vaksamt över gräset en bit bort, katten sitter i fönstret och följer byggarbetarnas jobb med stort intresse. Åtminstone ser det så ut.

Har läst färdigt, för ögonblicket, Bridges´ bok ”the way of transition”. Han betonar det självklara att slutet måste komma först, därefter kan småningom en ny början infinna sig. Och däremellan befinner jag mig nog nu, i det han kallar den neutrala zonen, eller kaos. Jag kallar det tomheten. Både den  fysiska och den mentala. Den som gör att jag inte minns vad jag var på väg att göra när jag reste mig upp och gick mot sovrummet. Eller öppnade kylen. Den som gör att jag just inte vill någonting. Tomheten är inte varken stressande eller vilsam, den är. Och får vara.

Mellan tomheterna läser jag det jag kallar mitt manus, alla orden från de nyliga, svåra åren. Alla orden om spelberoende, kärlek och åldrande. Och slutpunkter, övergångar till ett nytt liv. En ständigt pågående process, livet. Tills det inte orkar mera och tar slut. Undrar nu vem det var som sade ”livet gör som det vill”, någonstans ifrån har jag fått det.

Häromdagen anmälde jag mig till Simona Ahrnstedts veckända med romance-skrivande, i maj. Och nyss talade jag om att jag vill vara med i september, på Ann Ljungbergs ”Författarklinik”.

Detta får räcka som blogg idag – har ingen skrivlust. Har pratat med avslutade relationen, och det kändes ingenting alls, bara tomt. Den där neutrala zonen jag har tjatat om tycks vara tillstädes. Han kommer kanske i morgon eller på tisdag för att hämta sina saker, jag bad honom köpa med mjölk och frimärken.

Tack för kärleken

Tack för sorgen

Kärleken dog, sorgen lever

Klockan är bara lite över 7 på torsdagskvällen. Jag orkar inte läsa flera romance-böcker från Amazon (Book.Gorilla.com, jag laddar ner de som är gratis), jag har inte klarat ett enda geni-sudoku idag, har läst ut de flesta av mina ”vanliga” böcker och klarar inte av mera just nu av Bridges´ bok ”the way of transition” eller mitt eget manusprojekt. För plågsamt, för mycket av igenkänning.

Det känns som om allt upprepas, i en aldrig upphörande cykel. För nära ett år sedan skrev jag en text, ”Dumpad 71” på min blogg beskrivarblogg.com – den här gången känner jag mig inte dumpad. Bara oändligt trött, och sorgsen över att vi inte klarade av det som var vi, så länge.

Ännu går livet vidare, lite lättare när det blir vår, och ljust och småningom varmt nog att sitta ute och betrakta ängar som snart börjar grönska. Jag får se till att titta åt rätt håll bara, från altanen på baksidan av huset. På framsidan, utanför ytterdörren hade jag i morse en stor betongbil. Gjutningen, eller delar av den, har börjat för den nya bron. Det blir bra när det väl är färdigt, liksom livet mitt. Det blir bra det också, igen.

I morse skurade jag spismuren, innan jag tände i vedspisen. Sedan satt jag här och undrade ett långt tag vad som luktade så konstigt. Tills jag insåg att det var det spillda vattnet med diskmedel som luktade när spisen blev varm… Jag visste att jag kände igen lukten, men kom inte på vad det var. Så fungerar jag idag, seg och omedveten utan att därför ha huvudet fullt av tänkta och kloka tankar. ”Jag” är annanstans, vet inte riktigt var, i det ingemansland som Bridges kallar för ”the neutral zone”. Mellan förändringen och det som leder till något annat, något nytt i livet.