beskrivarblogg

Där gick strömmen igen, idag måndag 2 december. Tydligen har det varit stora problem överallt runt Norrtälje, och blåst betydligt mera än jag uppfattade igår. Nedblåsta träd och trafiksvårigheter. Den här gången har jag inte tappat upp vatten heller, men jag har hunnit få mitt morgonte. När jag kollar så har jag vatten, men inte el. Gubbarna jobbar här utanför, gör de något med min el? Nu är den tillbaka igen, elen.

Ännu ett samtal från Telia, om mitt mobilabbonnemang. Det är nu obundet – och det verkar vara fritt fram för alla telesäljande företag att ringa, trots Nix. Vet inte vilket samtal i ordningen detta var. Någon kontakt beträffande det mobila bredbandet har jag däremot inte fått – när jag SMSar får jag tillbaka ”tekniska problem”, har skickat mejl, men det brukar ta tid… Irriterande.

Sammantaget så här långt denna decembermåndag: fint mejl från A-Lott, taskigt telefonsamtal med sur man (min), långsamt internet och telesäljare, strömavbrott till och från. Klockan är 20 minuter i 11 på förmiddagen. Vädret är vackert och kallt, men kanske går jag ut och kapar och klyver lite om någon timme. Just nu har jag fullt schå (kan stavas så, men också sjå enligt  SAOL)) med att andas.

Nu ska jag lyssna på musik, offline!

Vill jag att min röst ska finnas kvar när jag är död. På en telefonsvarare t ex, eller i något finare och ”större” sammanhang. En fråga jag ställer mig när jag lyssnar till Björn Afzelius, och när jag läser Thomar Bernhard. Båda döda. Deras röster finns kvar, i olika media.

Mina skrivna ord kommer att finnas i en gammal dator eller på USB-minnen som ingen bryr sig om. Min röst finns ingenstans, jo, kanske i något gammalt arkiv på SR när jag intervjuats apropå mjölkförpackningstexter av Kjell Alinge, eller appeller för daghem i Sundbyberg på 70-talet – men det hoppas jag har städats bort. Jag var ung och fylld av min egen viktighet. Ung, jag var kanske runt 40, men ung 40, mycket yngre än nu.

Det är nog inte alls frågan om vad jag vill, men vad någon annan vill. Mina barn t ex, det blir väl de som får ta hand om det som finns kvar när jag inte finns längre. Vad kommer allas våra barn att vilja med allt vi lämnar efter oss? Vad ville vi med det som fanns när våra föräldrar var borta? Jag vet att jag fick en massa konstiga känslor när hemmet efter svärmor skulle tas om hand, och hon ännu inte dött, utan enbart hade flyttat och aldrig skulle komma hem igen. Mycket av det hon älskat högt och värderat var inte värt någonting i barns och barnbarns ögon. Det känns skönt att veta att hon inte visste om detta, där hon låg i sin säng på äldreboendet de sista åren av sitt liv.

Mina diskborstar står i en keramiktillbringare som hon hade blommor i. Jag har hennes finservis i en kartong, och tar fram den vid större tillställningar (hittills bara när jag fyllde 70) här i huset. Och hennes fula engelska servis står i mitt skåp, jag använder den just aldrig, men den finns där och minner om henne. Hon finns i vardagssaker omkring mig, mera än min egen mamma. Båda finns i en handduk med monogram, en linneserviett. Moster likaså. Moster lilla mässingsmortel står på skåpet i köket, och mormors kaffekvarn också.

Mamma finns på två fotografier, ett från bröllopet med pappa och ett med sin storasyster. Annars inte. Mormor finns på ett stort inramat fotografi, men om jag inte visste att det var mormor skulle jag inte veta det. Hon är bara 16-17 år där, jag kände henne som ”gammal”, dvs hon var 53 år när jag föddes… Och de finns i gamla fotografialbum där människorna alla är döda och kanske bortglömda, snart är det bara jag som kan identifiera några av dem. Som kan le åt att de går att känna igen i sina tidsbundna kläder och i sin ungdom.

Min farmor finns inte alls här hos mig. Morfar finns i både en bild med två hästar, och i hans gamla pinnstol, den han satt på i hallen därhemma. Farfar dog när jag var fyra år. Pappa finns bara på kortet med mamma. Men han är levande i mig, mera än mamma någonsin blev. Undrar om alla de här tankarna kom av att jag såg min systers gravsten på FB? Vad kommer att minna om mig en gång?

Thomas Bernhard gör det inte lätt för sina läsare. Eller gjorde, han är död. Enligt Bodil Malmsten är han en av de allra största författarna, och hans sista bok, ”Utplåning – ett sönderfall” hans största verk. Jag har försökt läsa honom tidigare, eftersom jag har stor tilltro till Bodil Malmstens litterära förstånd.

Lyckades inget vidare, han är krävande, det finns inga skiljetecken ibland på en hel sida, inga styckeindelningar där du kan vila. Du måste läsa koncentrerat varje ord. Det är inte min vanliga lässtil. Jag läser fort, läser bilden av sidan mera än varje enskilt ord – utom när det handlar om poesi – och min vanliga metod fungerar inte med Thomas Bernhard.

Han kräver stenhårt att jag faktiskt tar in varje ord och begrundar, helst begriper, dess mening. En övning i disciplin likaväl som ett möjligt möte med en författare som inte kommer att skriva mera.

Han kallar sig själv ”den störste överdriftskonstnären” och enligt Malmsten berättar han hela det sena nittonhundratalets historia, inte enbart Österrikes (som var hans land). En mening fastnade direkt hos mig, ”Äktenskapet med en vinflaskkorkfabrikant kan inte bli utan smärtsamma följder…” – jag återkommer om jag lyckas läsa och tycka någonting om denna bok. Wolf Hall får vila, den intar jag enbart portioner om ett par sidor om dagen, och de sväljes med viss möda.

”Dark was the night, cold was the ground” – ord som stämmer här just nu. Men det är inte jag som sjunger, det är Blind Willie Johnson. Det är vackert så det känns, inte bara i öronen. Ingår i en spellista som tidningen Skriva lade ut för några månader sedan, och som jag nu lyssnar offline till. Inte all musik på listan tilltalar mig, men denna gör det. Jag inser att jag är totalt och absolut och förbätterligt obildad när det gäller musik, alla tiders musik, både nutida och dåtida. Det enda jag kan gå på är min känsla inför musiken, och orden. Just nu längtar jag efter Roffe Wikströms röst och musik, så jag får leta på honom, någonstans finns även han.

Lyssnar under tiden till Torsten Flinck ”Jag reser mig igen” – och känner hans kraft och svaghet, hans hopp och hopplöshet, ångest och vånda. Jag kan bara hoppas att han reser sig igen, att han kan skapa sig ett liv värt att levas. Utan plåga, eller med mindre plåga. ”Änglakören” på slutet av inspelningen kunde man ha skippat, hans egen brutna och ledsna röst räcker längre.

En bild, ”stillhet mitt i stormen”, tända ljus och min systers gravsten. Inlagt på FB av en av hennes döttrar. Vackert. Jag saknar henne, som jag saknade henne också när hon levde, jag mitt liv och hon sitt.

Jag är en lipsill dessa dagar. Allt och ingenting får mina tårar att rinna över. Hormoner kan jag nog knappast skylla på, taskiga slemhinnor i ögonen duger kanske som bortförklaring. Fast, varför förklara bort. Varför inte förklara för sig att just nu är du ledsen, Margareta, och det är helt som det ska vara, ibland. Inte alltid. Inte för ofta. Men ibland. Ljuset i huset blinkar, det är också lite till och från. Har fyllt vattenkokaren med vatten, så att jag kan få te i morgon bitti oavsett elektricitet – vedspisen går ändå.

Nu har jag musik igen, online en stund medan alla andra musikstycken markeras om till offline. Klassisk ordlös musik är det som fungerar bäst för mitt parallella skrivande. På Facebook är det advent så det skvätter, ljus, lussekatter, tomtar och diverse julotyg – julmusik! – överallt. Jag blir alldeles övermätt, och vill bara dra långt bort där man inte vet vad jul är. Eller firar med en massa konstigheter. Glögg t ex – gillar jag inte. Någon som har två tonåriga barn har slagit in 150 (kanske minns jag fel, men obegripligt många i alla fall) småpaket till ”barnen”. Och tycker det är roligt. På allvar. Tur att vi finns av alla sorter vi människor.

När jag växte upp var julen bara osäkerhet och oro inför ledighet och drickande och bråk i familjen. Där började mitt avståndstagande. Sedan blev jag jul-mamma med gran och julklappar och det hela – nu behöver jag inte vara så julig längre. Mannen min älskar jul och allt vad därtill hör, om han fick skulle han äta lutfisk varje dag hela december och i januari också. Riktigt så förtjust i lutfisk är jag inte, men någon gång i helgen vill jag ha det. Och jag gillar en del av julmaten, julklapparna kan vi hoppa över.

Nu säger Telia att jag förbrukat 6GB idag! Hur är detta möjligt? Jag förstår inte, skickar fråga och får veta att man har tekniska problem för närvarande. Hoppas meddelandet är fel!! En dags snabb uppkoppling får mig att allvarligt överväga att byta leverantör. Här blir jag inte ledsen, bara arg och oförstående.

Strömmen har gått, för tredje gången inom några minuter. Är nu borta, dvs inget vatten heller. Batteriet i datorn säger sig räcka 3 timmar, ljus har jag på bordet, så det går ingen nöd på mig. Välsignar min vedspis. Tidigare idag var jag ute och kapade och klöv ved, staplade in i vedboden så mycket som gick. Nu regnar det.

Mediterade lätt i morse, liggande i sängen innan jag klev upp. Sedan släppte jag in världen i form av tidningar och FB. Just nu försöker jag göra min Spotify-musik spelbar offline – 1 GB räcker bara ca 10 timmar har jag just lärt mig. Det tycks ta tid, men fungerar nog enligt instruktionerna. Tack Helen för klargörandet, tur jag har kompisar på FB som begriper sig på sådant här!

Idag har jag enbart pratat med mig själv. Inte så upplyftande. Jag hade ingen lust att ringa mannen min, och han verkar ha haft ungefär samma känslor. I kväll ska han gå på släktträff och i förrgår åt han kräftor hemma hos ena sonen.

Minsann sitter i mitt knä, men hon sitter inte direkt stilla, hon flyttar sig hela tiden lite så att det ska bli skönare. Svårt att skriva rätt bokstäver då, men hon är god att värma händerna på. Fortfarande mörkt frånsett stearinljusen. Om det nu är det de är, ljusen.

Nu är min dator mycket långsam. Häromdagen köpte jag en GB till, min uppkopplingsmängd var slut. Är den slut igen – nu blir det inget nytt köp, i morgon är en ny månad. Ska jag koppla bort internet när jag lyssnar på Spotify? Är det därför? Jag begriper inte det här. Heller.

Spisen brinner igen. Lakanen verkar blötare än de var  igår när jag hängde ut dem. Minsann sover gott på sin kudde, efter att ha varit ut en vända. Jag är o-lustig. Mår inte illa, är inte orolig för ögonblicket, men heller inte i form. Läser Wolf Hall. Fortfarande seg. Sol, kallt.

Nu har jag fått meddelande från Telia att internetmängden är slut igen. Allt går i snigelfart, om ens det.

Jag tog en kort promenad medan solen fortfarande var synlig (vet inte om det ska kallas uppe eller framme). Nu får jag klättra runt stängsel nere vid sjön för att komma fram, den gamla lilla gångbron över ån är borta och ska ersättas. På ån ligger isen tunn. Även sjön hade en synlig ishinna. Vet inte vart änderna tagit vägen, de är inte vid matstället i ån. Längre bort i sjön kanske.

Det är tyst. Just nu ingen musik i öronen heller. Minsann lapar vatten, men det är mina öron för klena för att höra, och hörapparater använder jag inte när jag är ensam. Tänder ljus på bordet och i fönstren, i brist på adventsstjärna. Har en aggressiv brandvarnare i kökstaket, och brandsläckare i hallen, plus en liten en under diskbänken. Ifall att, apropå en artikel i dagens tidning om att ”hushållen är dåliga på att skydda sig mot brand”. Så är det kanske, men inte här, peppar, peppar.

Av gårdagens må bättre-lista har jag prickat av en del idag: utevistelse och meditation, båda tämligen korta, men dock. Har inte heller spelat annat än musik. Inser att jag just inte skrattat, men väl känt mig glad ett par gånger. Sparat pengar har jag kanske, eftersom jag inte gjort av med några (har inga) – min ”cash flow” som en bekant kallade det har dock inte ökat eller stabiliserats. Och skriver gör jag nu. Det blir ingen Dry Martini (tomt i skåpet), dock ett glas vin till kvällen. Min oro har jag förvisat. När jag läser det jag just skrivit blir jag nöjd med mig själv.

På bilden syns allt som återstår av den gamla kvarnen/sågen vid ån bredvid ”mitt” hus. Ett betongfundament för maskin av obekant slag, och en massa spillror. Själva ån rinner genom rör under vägen förbi vedboden och ner i den tidigare ån igen, en bra bit nedanför tidigare vattenfall. Det gamla fallet var vackrare än det nuvarande som vilar på en bädd av presenningar och sten.

Musiken gör att hon glömmer bort att fylla på ved, och spisen slocknar. Känner det småningom när det börjar bli kallt om benen. Nu är Minsann inne igen. Det innebär att hon kan släcka utelampan vid trappen och gå till sängs när hon vill. Men inte än.

Idag blev en skrivdag, sex inlägg av varierande längd och förmodligen dito kvalitet på bloggen, drygt 100 tittar – hur många som läser är oklart. Plus några på Facebook.

Aarvo Pärt är för bullrig för hennes öron och känsla just nu, hon byter till Adagietto ur Mahlers Symfoni No 5, lite stillsammare tongångar. Meditativa rentav. Ska kanske börja här och nu med mediterandet, går nog att skriva samtidigt om hon inte bryr sig om vad som kommer ur fingrarna. Ungefär som hon gjort hela dagen idag.

Tårarna har i alla fall torkat, är inte riktigt klar över varifrån de kom. ”Tärandet”, javars, men vanligtvis ser hon sig inte sådan. Just då, när hon läste om sorterandet av människor utifrån diverse premisser, blev det så. Skönt att musiken tog henne därifrån.

För ögonblicket har hon lätt huvudvärk av allt skärmtittande hela dagen. Hon försöker skriva i tredje person, testar hur det fungerar. Och återfaller mycket ofta till ”jag” och första person…

Det blir lite dråpligt ibland med alla ändringar som behöver göras om det ska bli konsekvent.  Nyss kommenterade hon på Facebook som om det redan var lördag, tog snabbt bort och korrigerade – men det hade redan lästs av Ann på seglats utanför Portugal någonstans. Ganska ofta behöver hon fråga sig vilken dag det är. Blir alla som inte har arbetsplats och därtill hörande rutiner lika dagvilla? Eller är det en begynnande senilitet?

Nu har hon en varm liten katt i knät. Hon/katten är inte riktigt förtjust i det hon uppfattar av hörlurarnas musik, speciellt inte när det handlar om höga toner. Då vill hon ändra ställning i knät och tittar på matte. Kopplar inte av förrän musiken blir lugnare och mera smeksam (inbillar hon/människan sig). Då blundar katten och låter hela kroppen slappna av ner i knät på sin människa.

Kabat-Zinn´s bok väntar, den som säger att vart du än går är du där. Du har alltid dig själv med dig. Hon ska läsa lite i den innan det blir dags att sova. Wolf Hall får vänta till i morgon. Det är inte direkt en bok någon ligger i sängen och läser, nära 700 sidor väger för mycket.

Kabat-Zinn gav god sömn. På lördagsmorgonen gick hon ut och hämtade in stelfrusna lakan från klädstrecket. Gräset skimrar av frost. Hon är vaken, oron tar en vilodag.

Hon förundras än en gång över sig själv. Hela dagen har hon varit ledsen, till och med gråtit en skvätt inför tankar om att vara ”tärande”… Hjärnan kan verkligen spela en spratt, som inte är roliga. Just nu har hon vänt på humöret genom att lyssna till musik. Oavsett sort gör den henne inte ledsen på samma sätt. Viss musik kan få henne att gråta, men den gråten är kraft och känsla, inte sorg. Inte hopplöshet och elände. Och Cohen´s röst smeker henne som en inbillad älskare skulle kunna.

Det är för all del tänkbart att det glas vin hon druckit också bidrar till värmen i kroppen. Det spelar ingen roll, livet är just nu uthärdligare än det var för några timmar sedan. Vad det säger om henne vill hon inte veta. Hon nöjer sig med det hon känner – gjorde det då, gör det nu. Fast nu är bättre än då.

Ibland kan hon fundera över om det ska vara så här, hela livet, ända tills hon dör? Ska hon inte bli klokare, mera lugn och förståndig, snurra upp håret i en sådan där rulle i nacken, baka bullar och vara allmänt snäll och trevlig?

Svaret är nog att det troligen fortsätter som det hittills pågått, livet. Har hon inte lyckats ändra sig på alla de här åren lär hon inte åstadkomma några större förändringar på de år som återstår. Det skulle kanske inte ens vara önskvärt. Vad eller snarare vem skulle hon vara, annorlunda? Vad skulle behöva förändras, i någons ögon, hennes eller andras? Förändring för att må bättre.

Hon vet med sig att hon skulle må bra av att dricka mindre vin (dvs inte var och varannan dag), dra in på Dry Martinis (nu blir det inga när hon inte har råd). Hon skulle vilja lita på att hon aldrig skulle köpa ens en trisslott eller satsa på ett internetcasino igen (hon slåss med sig, ofta). Det skulle säkert vara hälsosamt att ta en längre promenad varje dag, oavsett väder. Åtminstone så lång som höften orkar. Se till att ha något att skratta åt, ofta. Tala om att hon vill ha sällskap, när hon vill det. Självvald ensamhet är OK, annan är jobbig. Här är lite till som hon skrev tidigare idag:

Spara pengar – åka någonstans, miljöombyte

Aldrig någonsin spela på någonting

Göra något – om än aldrig så lite – roligt varje dag

Meditera

Skriva

Sluta oroa mig för mina vuxna barn

Inte sitta still vid datorn så länge varje dag, ta rörliga pauser

Allt det där skulle säkert vara bra, en del av det kanske till och med njutbart. Hon vet t ex att det gör henne gott att meditera. Etc. Hittills har hon gjort det, och släppt det, de senaste kanske fyrtio åren – så länge sedan är det som hon första gången mediterade. Till och från. Behovet dyker upp ibland, och nu är det här igen. Inte lika ”doktrinärt” som då i början, mera som det kan och som det blir. Enklare, och hjälpsamt för att låta hjärnan vila en stund i annat än ältandet som ingenstans leder.

Hårspännet får vara med för att det gör mig glad! Mannen min har gjort det åt mig, han gör mig också ofta glad. Men just nu är han inte här…

Aida i öronen, inte dumt. Spotify vill ha tillbaka mig, och jag får en månad gratis, sedan 99 kr, för att slippa reklamen. Det är det värt. Aida tog snopet fort slut, var tydligen bara en liten del av den jag laddat ner… Nu är det Eric Gadd i stället, en obekant artist (annat än till namnet) – tror inte jag behöver fördjupa bekantskapen. Wiehe och Ebba Forsberg är bättre.

Syrran hävdar att Wolf Hall är bra – den andra syrran liksom den första som pratade med mig om boken – så jag fortsätter väl ett tag till. Men inte just nu, nu ska jag kolla om Minsann tänker komma in fast klockan bara är 7 på kvällen. Det ville hon inte.

Musik, musik. Hur kan jag vara utan den så länge som jag varit? Nu vill jag ha den, och jag har insett att jag faktiskt gillar de magnifika operorna som jag aldrig hade tålamod (eller vad det var) att lyssna till förr. Kanske handlar det delvis om att musik utan (begripliga) ord inte stör när jag skriver. Svenska texter får mig ofta att lyssna till dem mera än till mina egna ord, som ibland vill ner på skärmen. Kroppen blir också glad av musik, oavsett sort. Den rör sig, och vickar och vaggar, fingrarna dansar i någon sorts takt till musiken. Det här kom verkligen i rätt stund, hela dagen har varit seg och ledsen – nu har ledsnaden kroknat lite.