beskrivarblogg

Hon låter fingrarna vila på tangenterna, väntar på att de ska börja skapa ord och meningar. Andas, medvetet och allt djupare. Blundar för att inte låta sig störas av felskrivningar. De kan korrigeras senare. Är innerligt tacksam mot fru Lindström (mera bekant för att vara gift med Mulltoans uppfinnare) en gång för sisådär femtio år sedan lärde henne skriva maskin. Då fick man ha en skärm över tangenterna så att de inte skulle synas, och så skulle det gå fort. Stenografin som också ingick i sekreterarutbildningen har hon glömt det mesta av, men fingersättning och hastighet att skriva finns kvar. Än så länge.

Sekreterarutbildning efter studenten eftersom den var 1-årig och hon hade bråttom att gifta sig och flytta till huvudstaden. Hon var inte med barn, första sonen kom först två år efter bröllopet – men ville komma hemifrån och börja sitt riktiga liv. Senare började hon också läsa vid universitetet, statistik först och därefter nordiska språk, varför har hon nog aldrig riktigt förstått. Då hade hon jobbat som sekreterare tillräckligt länge för att tröttna på att vara lydig och lyssnande och enbart göra det andra initierat. Universitetsstudier verkade som ett bra alternativ.

I något sammanhang stod Birger Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes” på schemat, hon har glömt hur uppgiften löd, hon har glömt vad hon gjorde – men hon minns för alltid hur docenten (vars namn hon också har glömt) talade om att hon totalt hade missförstått det hela, och att hon kanske skulle passa bättre hemma i köket nu när hon ändå väntade barn. För det gjorde hon. Och hon avslutade universitetsstudierna där och då. Fortfarande har hon inte läst om Kvartetten-boken heller. Ett av livets många vägskäl.

Promenader är bra. Vi har varit ute och gått ganska långt (för att vara vi) både igår och idag. Alltid något annat att fylla huvudet med än samma gamla oro och tankar. Och så fick vi tillfälle att prata med grannen som sedan drygt två år är skyldig ett vedlass. Nu sägs det komma, igen… Vi får väl se.

Det mörknar, vi har ätit tidig middag, laxpajen från igår som var lika god idag. Och det verkar för ögonblicket OK vad gäller det som oroar mig hela tiden, ett ögonblick i sänder.

Jag fastnar i tankar på hur lätt det är att låta sin oro ta överhanden, även när jag vet att jag inte kan göra någonting för att förändra någonting. Jag förmår inte släppa, jag tappar allt intresse för annat, hör sämre än vanligt och blir lätt irriterad över småsaker. Jag är inget trevligt sällskap, men än står mannen min ut. I veckan åker han in till stan ett par dagar igen, en bra paus från mig och mina bekymmer.

Här är annars lugnt över helgen, inga jobbare. Vattnet från ån rinner genom de stora rören som det ska, när mannen min rensat öppningen från diverse smågrenar och skräp. Ån fryser lätt på vattenytan där änderna inte plaskar. Minsann vill snart ut igen nu när det börjar mörkna.

Läser just nu en bok för Booked, ”berövad” av Liz Coley, det lilla jag hunnit läsa är otäckt och suggestivt, det är lätt att känna det huvudpersonen känner. Jag återkommer till boken i ett fylligare inlägg.

Emellanåt kommer jag på mig själv med att hålla andan, och tar ett djupt andetag. Och några till. Kroppen vill inte riktigt vara alldeles stilla, jag rör lite på mig hela tiden. Med åren har jag lärt mig att det är mitt sätt att lugna mig själv. Tacksam att jag faktiskt sover hyfsat utan hjälp, vaknar bara någon gång och har de senaste nätterna lyckats somna om. Fast det känns inte som om jag är utsövd, jag är trött. Det blir väl annorlunda småningom.

”Hitta ditt skrivställe”, såg jag någonstans. Jag sitter vid köksbordet, mitt i Minsanns klättrande, tända ljus som helst inte ska sveda hennes svans, och en fråga då och då kring korsordet som mannen min försöker lösa samtidigt som han planerar dagens lax-, spenat- och svamppaj.

Tidigare idag tog vi en promenad, längre än jag hittills gått efter höftoperationen, nästan ända bort till Kråkvilan, det sista huset efter vägen bort förbi stall och hagar, upp emot skogen. Det gick bra, känner mig nöjd, och ångesten jag har dessa dagar hålls i schack hyfsat. Om jag inte skriver blommar den upp igen. Bästa vännen har åkt på retreat långt bort, en hel månad. Jag kommer att sakna henne, inte enbart för att hon påminner mig om att andas!

Nu är det svart lördagseftermiddag därute, gatlamporna lyser med glesa mellanrum. ”Min” lyktstolpe står fortfarande, inte upprätt – det har den inte gjort så länge jag sett den – men förankrad medelst ett orange långt spännband i ett av brons betongfundament. Häromkvällen slocknade allt, möjligen på grund av grävande, men ljuset kom tillbaka efter en kort stund. Och vatten har vi också. När nu arbetet ligger nere över helgen borde inte så mycket kunna inträffa, jag tänker på avgrävda kablar och slangar. Det provisoriska lilla vattenfallet fungerar också, ytan på ån där änderna fortfarande simmar var lätt frusen i morse. Rimfrosten låg kvar långt in på dagen trots sol.

Jag försöker hålla mina tankar sysselsatta med trivialiteter, läsa kan jag inte riktigt koncentera mig på. Har tvättat och hängt på syrrans praktiska lilla torkställning här i köket. Och raggsockorna hänger på tork över spisen, nya fräscha påtagna. Duschad, håret tvättat, sängarna någorlunda bäddade, disken diskad, spisen brinner. Ved inne, åtminstone så att det räcker till i morgon. Nu ska jag ladda mobilen. Tycker att batteriet tar slut väldigt snabbt.

Ham-sa fungerar också dövande. Ham-sa. Och genisudoku (jag måste varje gång kolla stavningen, tycks inte vilja lära mig den).

Har försökt få kontakt med socialtjänsten, ”individuell omsorg”, hela dagen, småningom med rätt telefonnummer (inget svar) och mejl som inte kom i retur, till två personer. Inte fick jag någon kontakt, i morgon är en ny dag – åtminstone för mig…

————————–

Idag fredag fick jag kontakt till slut, efter ytterligare ett par telefonförsök plus mejl. Och det blev ett bra samtal, alltid en början. Annorlunda jämfört med igår i alla fall.

Sedan tog vi en liten promenad, mannen och jag, ner till sjön och tillbaka. Vi förundras över hur det går att nästan helt dämma igen inloppet till ån i ena änden, och dämma igen helt vid den bro som ska ersättas av en ny, alldeles utanför mitt hus. Allt grävande och körande resulterar i en lerig och hal väg där man får klafsa i stövlar och se sig för… Det lilla vattenfallet är borta och vatten porlar i stället ner i ån längre ner över en stenbädd och stora rör som träder ”i kraft” om det blir för mycket vatten. Skönt med frisk luft dock.

Jag är utmattad av alla emotioner och all oro de senaste dagarna. Allt har kulminerat och jag känner mig fortfarande mycket hjälplös och har långt till den portion ilska som antagligen också skulle kunna vara välgörande. Är bara ledsen, och virrig. Har svårt att koncentrera mig, ett exempel är den omgång canasta som min käre och välmenande man trodde skulle kunna distrahera en stund igår eftermiddag. Det gick inte, när resultatet skulle räknas ihop visste jag inte hur man gör – och det vet jag i normala fall. Just nu har jag satt potatis på spisen för att småningom dillstuva till den gravade laxen i kväll – om inte annat lär väl näsan reagera när den bränns vid.

Då och nu.

Just nu är livet för mycket liv. Lärde mig en gång att uttrycket ”vara full av liv” också handlar om det liv man inte önskar, det liv som är tungt och svårt, det som gör ont. Och ont gör det nu. Livet känns i hela kroppen, och jag låter det kännas. Dövar inte, men vill döva, med vin, med spel. Gör det inte, inte ännu idag. Skriver i stället, det är också ett sätt att för ett ögonblick hamna annanstans, även om det jag skriver är det jag är.

Försöker få kontakt med instanser som möjligen kan hjälpa, kanske kan ge alternativ, trots att den det handlar om inte själv vill. Det finns en gräns för när den egna viljan kan få bestämma, och den gränsen är nådd nu, för oss andra. Väntar på att någon ska ringa tillbaka. Väntar. Rädd för mina fantasier om vad som kan hända, om inget händer. Mannen min finns här hos mig, och är ännu tålig. Och det lugnar mig lite att titta på Minsann som sover på sin kudde, hon har värmt mig hela natten när jag legat halvvaken och trott att jag tänkt. Det nattliga surret i hjärnan är inte hjälpsamt, håller mig bara på gränsen till sömn så att jag vaknar trött – och som sagt full av liv jag inte vill ha just nu.

Skriva några rader är det enda jag klarar av just nu. Försöka få ord rättstavade, strunta i om de betyder någonting eller ingenting. Backa och korrigera när det ändå blir fel. Tänk om det gick lika lätt i livet, att backa och korrigera. Eller kanske gör det det. Backandet innebär inte att något blir ogjort, det som har hänt har hänt. Men korrigera sitt framtida beteende kan man kanske.

För att tala med Tony Robbins (Awakening the Giant within”, gratisbok se länk i gårdagens blogginlägg) som jag just nu läser behöver man reda ut vad som förknippas med ”pleasure”, jag översätter det med glädje – och vad som förknippas med ”pain”, smärta, något som gör ont och är motsatsen till glädjen.

När det väl klarnat något behöver man inse hur de här två begreppen bidragit till att bygga upp de grundläggande föreställningar man har om sig själv, sina bilder av sig själv. Sedan är det bara att träna hjärnan på att jobba om kopplingarna, byta ut och ersätta sådant som inte är befrämjande för ens välmående. Lätt som en plätt, speciellt när jag antagligen skruvat till det hela ännu ett varv genom att hitta en taskig med dock igenkännande trygghet i att må dåligt, pain blir något bra…

Låt mig börja med det svåraste, det som gör mig glad, som är ett nöje, något jag gärna gör eller är:

Tomt, tomt, tomt just nu i alla fall.

Nå, pain då, var gör ont, vad gör mig ledsen och deprimerad, vad behöver jag för att deprimera mig:

Bli ignorerad, inte lyssnad till, vara osynlig, inte mötas av gensvar av något slag, tystnad i stället för samtal, att den som är viktig för mig inte vill, att en kär person lägger på luren när jag vill få ett livstecken (det är väl i och för sig också ett livstecken, men ett mycket ledsamt sådant). Att inte kunna förlåta mig själv för alla livets misstag, ens så här sent i livet. Att ännu inte våga slänga Jante i sjön. Att inte kunna lita på mig. Ständig oro för andras liv och leverne (som om jag vore omnipotent och skulle kunna göra något åt någon annans liv).

Nu kom jag på något glädjande: att jag är frisk, nyopererad höft räknas in i det friska nu; mannen min och hans kärlek och uppmärksamhet gör mig också oftast gott; och Minsann, katten som värmer mig om nätterna när det är tomt i den andra sängen. Systrar och övrig familj. Att jag har någonstans att bo, det hade jag inte för tre år sedan.

Vad tjänar det här till? Jag vet ju att casinospelandet länge kopplades till glädje och nöje – och så växlade över till smärta och sorg. Är det inte så med det mesta, att ibland är glädjen där och ibland ledsnaden? Jag blir inte klokare av alla de här orden.

Behöver ta mig längre in, läsa färdigt och se vad han Robbins ger för verktyg åt att koppla om hjärnan. Spelberoende beskrivs ibland som att hjärnan kidnappats, mitt och andras beroende av respektive glädjeämnen och ledsamheter kanske är något liknande. Idag blir jag inte klokare, men skrivandet tog mig ur ältandet en stund.

Mannen min vilar före middagen, musselsoppa med schalottenlök, lite vin och aningen grädde. Minsann kommer väl in när gubbarna slutat jobba för dagen och det är stilla där ute.

Idag är oron värre än igår. Helt ohanterlig, det hjälper inte att prata med Gud, eller ham-sa, eller försöka genisudoku i DN. Oron handlar inte om mig själv, om en av mina närmaste. Och jag är hjälplös. Ett jävla bokstavligt ord emellanåt. Utan hjälp.

Jag trampar runt, jag gör kaffe som jag glömmer bort, det slocknar i spisen, jag går in och ut på Facebook. Bakom allt virrandet ligger vånda och rädsla. Igår skrev jag om rädsla som något som inte finns, ännu. Då menade jag min rädsla för mina göranden och det som händer mig. Nu handlar det om en älskad person, och rädslan finns där hela tiden. Jag vet att jag inte kan göra något, kanske inte ens ska göra något – men jag går sönder. Sakta, det känns som om jag rämnar, en liten bit i taget. Medan jag väntar på att rädslan ska gå över i visshet om att nu kan det inte bli värre, nu har det värsta hänt…

I större delen av mitt liv har jag letat efter något, utan att kunna säga vad det var. Ungefär lika smart som den som letar efter en borttappad nyckel under gatlampan, eftersom det är ljust där. Det var inte där nyckeln försvann. Många är de kloka personer som sagt ”du är redan allt du ska vara, har redan allt du behöver” – och jag har aldrig trott på dem. Jag fortsatte att leta, i USA och i Frankrike, världen över, tills jag mer eller mindre slutade arbeta som konsult i mitt eget företag och började leva tillsammans med mannen min. Jag hade hittat ”något”, det var honom jag ville ha och huset vi köpte var ”min plats på jorden”.

Ett par år senare började jag spela på nätcasinon och ännu några år senare gick allt åt helvete. Jag hann överlåta min andel i huset till mannen min, som slutade vara min när allt brakade samman. Mitt företag gick i konkurs, jag fick betalningsanmärkningar och indrivning hos Kronofogen – allt det där har jag fortfarande. Kommer att ha tills jag dör.

Varför lät jag mig inte vara lycklig? Vad fick mig att riskera och småningom förlora det jag tyckte var mitt liv och min lycka? Var jag inte värd det? Vilka inre övertygelser fick mig att bete mig så bisarrt och absolut idiotiskt som att spela och låna pengar för att spela och förlora allt. Hur ser min bild av mig själv ut? Vad fick mig att fatta upprepade, många gånger upprepade, felaktiga och skadliga beslut? Måste jag begripa varför, för att inte göra om samma saker?

Jag började tänka på allt det här igen i kväll, när jag laddat ner Tony Robbins´ gratisbok ”The Giant within”. Den handlar om hur du gör styrkraften i ditt liv till din, hur du medvetet och fokuserat fattar beslut som gagnar dig. Inte gör tvärtom. Ingenting är egentligen nyheter, men han betonar hur det inte räcker med att ”veta”. Man måste ”göra” också. Hela tiden, varje dag, varje ögonblick. För ögonblicket har jag fattat beslutet att gå och lägga mig och försöka somna, och sova till i morgon bitti.

Här hittar du  boken

http://www.tonyrobbins.com/ebook

jag är dålig på att lägga in länkar, det är av mina bilder av mig… Men när jag ser inlägget färdigt är länken där!

Vad kommer jag att ångra att jag inte skrev, där på dödsbädden? Alla de där platserna man måste uppleva/se innan man dör är jag ointresserad av. Annan konsumtion också. Kom idag i och för sig på att jag gärna skulle ha ett bra våffeljärn, men jag klarar mig bra utan det också.

Men skrivandet, vad är det jag inte skriver, som jag brinner för och som jag behöver skriva? Jag skriver och har skrivit om mitt spelberoende och spelmissbruk, jag skriver om mannen min och våra tillkortakommanden emellanåt. Jag skriver inte om familjens bekymmer i andra avseenden. Har lovat att inte göra det.  Men kanske är det ändå där det oskrivna finns.

Jag har skrivit om döda släktingar, men inte mycket om de levande. Någon, P G Gyllenhammars författardotter tror jag, sade något om att det inte går att inte göra illa när man klär av de sina. Det är nog sant, därför nöjer jag mig med att klä av mig själv i första hand.

Jag är rädd för att bli så gammal att jag inte klarar mig själv. Den dagen kommer om jag inte får uppleva nåden av att dö knall och fall. Min dåliga ekonomi har jag ordnat alldeles själv och den kan jag leva med tills jag dör. Men att hamna på någon sorts äldreboende/sjukhus och till slut få ligga där utan mat eller vätska i väntan på att kroppen ska dö – det vill jag inte. Och det verkar vara den sorts eutanasi som gives i Sverige, för inga läkare får ju bistå aktivt i döendet. Åka till Schweiz lär jag inte ha råd med, och någon plastpåse à la australisk dödsmedhjälpare fixar jag inte.

Jag kan skriva om att jag idag upplever att jag var en mycket självupptagen mamma. Det tyckte jag inte då. Jag jobbade och hann med allt som skulle hinnas med, inklusive att laga mat till både egna och andras barn och ha huset fullt för det mesta. När sönerna var vuxna nog ägnade jag mig ännu mera åt mig själv, reste till USA, försökte hitta det jag trodde att jag saknade. Tappade bort min man och sönernas pappa efter vägen, fann mannen min småningom. Fortsatte att vara självupptagen. Blev en ganska perifer farmor också, framför allt åt mitt yngsta barnbarn.

Det här skriver jag inte för att jag vill att söner eller barnbarn, eller män, ska klappa mig tröstande på huvudet och säga ”nej, så var det väl inte…”. Så här känns det, jag saknar både mina söner och mina barnbarn, vi känner inte varandra särskilt väl, vi träffas sällan, jag är ingen telefonmänniska och ringer inte, och inte de heller om de inte har något ärende. Yngste sonen ringer regelbundet och kollar läget.

Mina problem de senaste åren har inte gjort någonting enklare. Det jag vet är att de ställde upp och hjälpte mig när jag behövde det, allihop. Så småningom även han som nu åter är mannen min.

Novemberfunderingar efter en lång mörk dag som övergått till en svart kväll. Veterligt är jag fortfarande frisk, kroppsligt åtminstone. Och höften blir allt hanterligare. I morgon kommer mannen min hit igen, då lär jag inte ha utrymme för svarta tankar. Det är nog bra.

För länge sedan fastnade jag för en fras som handlade om att rädsla alltid handlar om något som inte finns, i alla fall inte ännu. Rädslan riktar in sig på en okänd framtid, den tar bara ork och energi ifrån en. Hjälper inte ett dugg. OK, om jag blir rationellt rädd när någon går till attack mot mig är det möjligen hjälpsamt, beroende på vem som anfaller och hur. I övrigt lägger jag mina rädslor till vila för stunden.

Jävla november, mina negativa förväntningar på just den här månaden ser jag till att få uppfyllda, det är väl det som kallas självuppfyllande profetior…

Uttråkad. Nu måste jag gå ut och jobba lite med veden, annars kryper jag ur skinnet. Minsann ligger kvar på sin kudde. Fåglarna äter och äter, utanför fönstret. Och gubbarna (eller rättare sagt, grävskopan) gräver och gräver. Just för ögonblicket är det nog lunchrast, eftersom allt står stilla en stund. Några backar ved blev det innan jag gick in.

Nu används grävskopan som ”wrecking ball” och raserar resterna av sågen/kvarnen. Lite ledsamt, även om rasrisken varit stor hela tiden jag bott här. Det är en gammal byggnad som inte underhållits genom åren, nu är den snart borta. Det hus jag bor i kallas ”Mjölnarns”, det är snart det enda som minner om det som var här en gång.

Nu kokar jag kycklingsoppa, med lök, vitlök, morötter, lagerblad, god buljong och en kycklingfilé, lite tomatpuré. Kanske en skvätt vin mot slutet, som dröjer ett tag ännu. Soppans slut.

För ögonblicket inspekteras reningsverk och avloppstankar borta vid stallet. Det börjar mörkna. En man gräver för hand där de stora åvattenrören ska ner. Och ett antal gubbar lassar rivningsvirke i en skopa som kör skytteltrafik till container. Takstolarna till den nya garagebyggnaden är uppe. Själv tog jag mig genom lera och förbi stora gula maskiner bort till brevlådan och hämtade bokpåsar från posten. Plus en kvalitetsenkät om Tiohundra och vad jag tyckte om min vård och rehabilitering där (på sjukhuset i Norrtälje). Brevet höll på att åka direkt i soppåsen, avsändare var ”Institutet för kvalitetsindikatorer” i Göteborg, och det tyckte jag inte lät som något jag behövde öppna. Gjorde det ändå, fyllde i och lägger på lådan i morgon.

Minsann vägrar fortfarande att gå ut. Det brukar innebära att hon går ut när det blir mörkt och kväll, och inte jobbas här utanför. Därmed får jag hålla mig vaken lite längre än jag egentligen vill, men när hon väl gått ut kommer hon inte in i brådrasket…