beskrivarblogg

Jag läser i DN om rumänske Marius som fått bostad och jobb på Häringe slott, efter att ha varit hemlös och tiggare i Stockholm. Hans nya liv är därmed inte lätt. Jag gläds åt alla som försöker bistå honom i hans liv, alla som har tålamod, alla som faktiskt förstår hur det kan vara för honom, åtminstone lite grann.

Samtidigt läser jag på Facebook om hur vi tar hand om ”våra äldre” i Sverige. Vi låter dem svälta och törsta ihjäl när någon läkare tycker att det är dags för dem att dö. En grym nutida ättestupa. Läs själva:

”Samtidigt som katastrofen i Fillipinerna skördar offer som svälter och inte har mat så har vi en liknande situation I Sverige. Där gamla inte får mat eller vätska. Skillnaden är att jag enkelt kan smsa iväg pengar till Fillipinerna. Men att hjälpa en gammal kvinna att få mat coh vatten i Sverige är nästintill omöjligt. Hur många är dom som torkas och svälts till döds i Sverige?
Detta är en vän till mig som skrev denna status härpå Fb. Jag har fått lov att sprida den vidare. Känner du någon journalist somkan vara intresserad av denna story så inboxa gärna. Detta är så vidrigt och jag kan inte bara sitta och titta på. Nästa gång är det vår tur./Iván

Marie Erikssons Fb uppdatering inatt:

Under två veckor har jag bearbetats genom samtal då man velat att mamma ska dö. Jag har fått tjata böna och be för att öka mammas näringsintag. Under dessa två veckor har mamma i princip bara sovit. Dygnet runt.

Igår så gav jag därför upp och sa att man skulle dra sonden. Dvs man slutar ge mat och vatten. Man svälter och torkar ut personen tills dom dör. Denna passiva form av mord är tillåten och vedertagen praxis vården. Det vet jag nu. Man tillämpar den på sjukhus och på äldreboenden. Man svälter och torkar ihjäl människor tills kroppen ger upp dör. Det är en seg och plågsam död. Tänk att inte få äta och dricka! Man blir galen! Läkaren som jag tampats med under 2 veckors tid för att få näringsdosen ökad blev naturligtvis eld och lågor, euforisk för att jag tillslut tagit detta beslut. Varför? och hur kan man reagera så smaklöst och känslokallt? Jag finner ingen som helst glädje i ett sådant beslut.

Efter beslutet bad jag sedan sjukhusprästen att ge mamma sista smörjelsen/ nattvarden och ringde sedan runt till mammas vänner för att berätta det tråkiga beskedet. Men när jag sedan ville framföra deras hälsningar till (min ständigt sovande) mor så började hon plötsligt att storgråta (?!) när hon hör deras namn!! Hon gråter sedan hela kvällen! Min gamla dagmamma som varit mammas vän i över 46 år, skyndar upp till sjukhuset och ser denna känsloyttring! Märk väl att min mamma inte visat äkta känslor sedan hon hamnade på boende, för fyra, fem år sedan?! Antagligen för att hon drogats ner.

För vårdens ABC är: Droga ner, sänglägg. Svält och torka ut! Så fungerar det. En modern form av ättestupa alltså. Jag är såklart chockad. Jag pratar med läkaren när vi ses och säger att jag vill att sonden ska sättas tillbaka, eftersom mamma, som inte gråtit sedan tiden innan hon flyttade in på äldreboende 4-5 år sedan och som dessutom legat och sovit i 2 veckors tid plötsligt börjar att storgråta, men han vägrar i sten. Tar inte det jag säger på allvar. Tilläggas bör att jag inte träffat en enda människa hittills inom vården som velat att mamma ska leva! Fatta! Inte en enda! Samtliga vill se henne död? Varför? Jag är såklart helt förtvivlad. Känner mig överkörd. Sviken. Trött. Besviken. Har tappat tilliten till vården totalt. Dels på grund av klantiga ortopeder med min egen fot och dels nu gällande mamma.

De enda tre som vill att mamma ska leva, är hon själv, jag och Moa. Det känns helt absurt. Om jag inte river ner hela sjukhuset i morgon så kommer min mamma att vara död inom fyra-fem dagar. Vanmakt. Överkörd. Ensam i min kamp- i mitt krig mot vården! Dessutom ska jag behöva slåss när jag själv behöver stöd inför att behöva se mamma i detta skick, dessutom behöver slåss när jag själv behöver tröst och styrka för att i min tur kunna ge mamma tröst och stöd. Var tvungen att sova hemma ikväll eftersom jag vakat hos henne hela natten till idag. Är helt slut mentalt. Utmattad. Har migrän. Ska jag orka en ny rond i morgon? Orka tjyvmata henne i vanlig ordning med vitaminer näringsdryck juicer batten salt socket och fett i hemlighet och lönndom i mitt ensamma krig mot vården med risk för att påkommen och polisanmäld. Eller ska jag ge upp på mamma och låta henne dö? Detta är en mardröm! Hoppas man får dö knall och fall och aldrig hamna på vårdinrättningar. För då är det kört.

Hade mamma inte reagerat med att storgråta igår så hade det känts mer humant att låta henne dö. Men hon är inte redo. För då hade hon inte gett sig tillkänna att hon fortfarande kan höra, känna och förstå. Hur ska jag rädda min mamma från döden nu?! Hon är ju lagd för att dö. Med beslut från flera läkare och överläkare. Tredje gången gillt är hon lagd för att dö. Det är etiskt vidrigt. Osmakligt. Ofattbart. Men sant.

Fotot är taget från nätet och det är inte hennes mamma. Maries mamma, Berit Andersson, 75 år kan kissa och bajsa. Hon har inte ont, kan andas , kan svälja. Vad är det som gör att läkare bestämmer att hon ska svältas och torkas långsamt tills hon dör? På Norrlands Universitetssjukhus i Sverige, 2013″

Dumpern tömmer lass efter lass av fin sand i åkanten. När vi ska diska efter frukosten har vi inget vatten. Nu gräver man bort tonvis med den fina sanden för att frilägga vattenkopplingen därunder… Stora projekt omfattar också detaljer som ibland går fel. Kaffet får vänta, blomvattnet duger inte.

Minsann stannar inne när det vimlar av gubbar och stora gula maskiner utanför huset. Nedanför vedboden står en skopa och föser ut sand till någon slags platå, antagligen för jobbet med ny bro småningom. Vedboden står kvar, om än med sand mellan tårna/vedträna längst ner.

I natt har jag sovit, från ungefär kl 11 till nära 7. Och jag somnade om en timme till därefter. Skönt. Några insomningspiller tar jag inte, gillade inte dem. Handlar inte om att vara duktig (till min kära syster).

Har tagit in ved och passat på att prata med en av killarna som ska bygga den nya bron. Rör ska läggas under nuvarande vägen och in förbi vedboden, därav sandplatån. Maskiner måste kunna köra ner. Vattnet försvann därför att kopplingen gick sönder av all sand som hamnade ovanpå. Nu jobbar rörmokarna och får säkert till det igen om en stund. Hur de ska lösa problemet med all sand som togs bort och som väl ändå ska ligga där igen behöver jag inte veta.

Alltid händer något när man bor på en byggplats. Borta vid stallet står nu ett nyuppslaget ramverk som kanske ska bli en maskinhall. Det tog en kvart att få upp, väggar saknas ännu. Saknas inte längre, nu täcks hela det nya ”huset” av vita presenningar, en man klättrar omkring och halar och drar. Och tvärs över vägen rivs den gamla sågen/kvarnen.

Alla kor tycks vara borta från gården. Fåret går i några av de öppna kobåsen (som nu stängslats in) tillsammans med ett yngre manligt mufflon. Det senare är avundsjukt, kommer man dit och pratar och ägnar sig det minsta åt fåret – nu med yvig vacker fäll – stångar han henne. Eller föser bort henne med hornen. Manlig härskarteknik. Där också.

Slåss med mig själv och min irritation som tar sig konstiga uttryck ibland. Som nyss när mannen min och jag inte förstått hur kniporna skulle lagas till. Jag trodde att han skulle göra dem i gryta och ”hjälpte till” med att göra i ordning lök, vitlök och morötter. Han hade räknat med att bryna dem och sätta in dem i ugnen – lite grann, och då behövdes ju inga morötter etc som inte skulle bli färdigt lika snabbt som knipbrösten. Jag lägger grönsakerna i plastburk och är SUR. Han går och vilar en stund. Sås har jag fått äran att göra, vet inte hur när jag inte får någon buljong. Får väl ta lite av laxbuljongen från igår, knipan äter väl fisk så det kanske fungerar? Struntsamma. Nu vilar knipbrösten inlindade i bacon i kylen, mannen min får laga till dem som han vill.

Det är inte kul att bli så där dumfrustrerad att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Ett sätt att hantera situationen är att skriva om den. Mannen min har sitt sätt, han går undan. Det gör mig ännu mera irriterad, för det mesta. Idag försöker jag hålla tillbaka lite, det blir ju bara så grinigt. Han vill glädja mig med egenjagade knipor, och jag förstör stämningen med mitt humör.

Det reder sig förhoppningsvis. Än är det bara mörk eftermiddag, kvart över 5. Ingen middag i det här huset före 7.

När jag har hörapparaterna i, som nu, hör jag hela tiden datorns fläkt som drar igång väldigt ofta. Det är också irriterande. Fullmåne lär det vara ikväll, kanske är det den jag ska skylla på?

Klockan är lite över 6 på söndagmorgonen den 17 november, svart ute ännu. Jag har varit vaken sedan kvart över 3… Har gjort ren vedspisen och svärtat den, försöker nu få eld utan ljusstumpar. Det är inte lätt, men brukar gå till slut. Känns hyfsat varmt i köket även utan spisen, 8 grader ute, 16 inne. Minsann ligger på sin kudde och ”sover”.

Gillar inte att jag fortfarande inte kan sova en hel natt, eller för den delen, vakna fram mot morgonen och ha ont i hela kroppen, också på den icke-opererade höftsidan. Trist, men det går väl över. Oro och ångest för nära och kära är inte lika övergående.  Trötta funderingar över min egen korta framtid – den som är så kort den är för alla i min ålder, även om vi inte är konstaterat sjuka. Och ständiga följeslagaren numera, min obefintliga ekonomi. I morgon kommer pensionen, och en stor del av den är redan intecknad. Som vanligt. Behöver också köpa postpåsar för nära tusen kronor, och frimärken. Och, och, och. Alla onödiga, ohjälpsamma tankar som surrar en vakennatt.

Nu har elden tagit sig i spisen. I kväll blir det baconinlindad knipa med god sås och ris till middag. Igår åt vi räkor, varsina två bitar hastigt stekt laxfilé (resten gravas idag) med avocado och god gravlaxsås till. Det var matpratet. Några fåglar kan jag inte skriva om ännu, de sover förhoppningsvis.

Inga bokbeställningar över natten, ibland ser jag att andra sömnlösa människor kollar på Bokbörsen och beställer just kvällar/nätter och gärna helger.

Det ljusnar lite sakta borta över stallet mot skogen. Eller så är det belysning från något samhälle som syns? Tror det är gryning, det är österut. Träden börjar synas mot himlen. Även om solen inte visar sig är det väl ändå därifrån ljuset kommer? Längtar till ljus och värme, avskyr perioden november – februari i Sverige (som om jag brukade tillbringa den tiden annanstans). Mörkret tar mig, krymper mig och gör mig ledsen och liten. Och eftersom jag numera alltid är i Sverige den här tiden längtar jag bort. Ett par år har jag skrivit mig igenom november, i år blir det inget med det heller. Just inget med någonting.

Letar i mig efter sådant som jag ändå är glad och tacksam för: mannen min, som t ex när han hörde att jag skickat 100 kr till Daniel L för Jen-Jen i Filippinerna, genast ville göra detsamma; mannen min som ska grava lax idag, och kanske baka bullar; mannen min som finns där i sängen bredvid min, nära och möjlig att smeka eller bara röra vid; Minsann som vill vara nära mig för det mesta; syskon, söner, fd make – nu börjar listan bli en sådan där förteckning där man inte ”får” utelämna någon som skulle kunna känna sig förfördelad. (Vilket konstigt ord, tror aldrig jag skrivit det förrän nu – hur i all världen har det uppstått?)

Lite hjälper det att påminna sig allt som är bra och gott i mitt liv. Med en aning mera vettigt perspektiv är faktiskt det mesta gott. Himlen är nu otroligt vackert gulröd där borta i öster, det är  också något att glädjas åt. God morgon söndag!

Tänker på den knarkdöda mycket rika Rausing-kvinnan vars man gömde henne hemma när hon dött – hon ville begravas i Sverige, men begravdes i USA av sina föräldrar. Inte för att det spelade henne någon roll, hon var ju död. Men varför är det intressant att tala om för oss läsare av diverse sk kvällstidningar? Intressant är det ju, jag har åtminstone läst rubrikerna. Kanske enbart det faktum att rikedom inte skyddar mot privat misär och olycka?

För egen del våndas jag över sådant jag inte kan påverka. Jag kan inte få en kär människa att leva sitt liv på ett sätt som inte skadar hen eller någon annan. Jag kan inte resonera, be eller gråta, tjata eller bråka. Emellanåt gör jag alltihop, till ingen nytta. Jag blir enbart deprimerad, och hen går förstås i försvar.

Eländet på Filippinerna kan jag inte ens föreställa mig, hela mitt inre ställer upp allt av murar som finns för att inte ta in. Varken hjärta eller hjärna står ut. En hundralapp köper mig fri ett ögonblick.

Just nu är livet tungt, för många av oss, överallt i världen. I det stora och i det lilla. Det privata och det offentliga. En sorg som tydligen drabbat många i Sverige är att Portugal vann fotbollsmatchen igår. Det är en ledsnad som inte berör mig alls. Men jag pratar med Gud, vad och var hen eventuellt finns – och ber på mitt oreligiösa sätt för alla behövande, inklusive mig själv.

Mästrande män, män som talar om vad som är OK och inte, män som tilltalar mig som om jag vore ett litet barn som ingenting begriper. Retar mig fortfarande alldeles för mycket på den sortens män, sällan kvinnor. Det kostar energi, och leder ingenvart. Och det finns onekligen värre både saker och händelser nära och långt ifrån, än dessa korkade manspersoner. Tar de aldrig slut? Hur ids de? Handlar det om total oförståelse av vad de håller på med och hur det kan uppfattas? Eller är det enbart en logisk konsekvens av det samhälle vi skapat, där män är de som kan och vet, och kvinnor ofta är de som varken kan eller vet…

Män är normen när det gäller sjukdomar som hjärtinfarkt. Män är den måttstock som även kvinnor mäts med. Resultaten kan inte bli annat än fel. Jag är så gammal (säger inte därmed klok) att jag minns 70-talet och ”Åh, åh, åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras” – det behöver vi fortfarande. Män bara gör det, i alla möjliga sammanhang. Vissa män skulle tjäna på att hålla tyst ibland. Andra män får gärna göra sig hörda, de jag gärna lyssnar till vet vilka de är…