beskrivarblogg

Nyss fick jag en spark därbak för allt mitt gnäll om ont här och där… Sparken fick mig att fundera lite. Vännen ifråga var lika trött som jag själv på surpuppan.

OK, jag är tjatig – men har å andra sidan aldrig hävdat annat själv heller. OK – det är synd om andra människor också, även om jag inte vet hur alla gånger. Min sjuke granne tänker jag på och hoppas av fullaste hjärta att han ska bli bra. Andra vänner som har svårigheter vet att jag bryr mig. Kanske pratar jag inte om det så mycket, eller lika mycket som jag ömkar mig själv, det är säkert sant. Ett av de senare blogginläggen har mycket riktigt rubriken ”Egocentrerad” – så nog vet jag det.

Alldeles nyss åt jag kokt torskfilé med gräddig dill- och persiljesås. Gott. Mannen min och jag sitter vid köksbordet, utanför är svart kväll, han läser och jag skriver. Minsann är ute och jagar. Rådjurshinden som hela dagen legat ute på stubbåkern visade sig ha två små kid när de började gå längs bäcken innan det blev alldeles nermörkt. Hoppas de överlever natten.

På förekommen anledning vill jag bara tillägga att jag älskar mannen min, uppskattar hans ofantliga tålamod med mig just nu, och definitivt tycker att han räcker till. Är ledsen om jag givit någon läsare ett annat intryck. Förmodligen återkommer det en gnällig drapa i morgon – eller kanske inte.

Å vad jag blir trött på den här surpuppan som sitter och ömkar sig själv. Hon har ju bara ont i baken, lite svårt att gå och kan inte använda höger höft på det sätt hon varit van. Bara fyra veckor har gått efter operationen, vad kan hon begära? Ändå kan hon inte hålla gnället borta, om inte uttalat så synligt i det skrynkliga ansiktet. Det snurkna.

Mannen min börjar tröttna så smått, han påpekar t ex snällt att jag glömde fira hans namnsdag (Nils) i tisdags, men att det naturligtvis går bra med firande även efteråt. I sängen menar han, och dit tar jag mig inte riktigt ännu, inte för kärleks lekar i alla fall. Säng är just nu enbart förknippat med obekväm och tillfällig sömn om nätterna och en stunds uppgivet liggande när jag inte vill sitta längre. Kärleken får vänta.

Dessutom regnar det, ett sådant där blött smått regn som tränger igenom allt. Och Minsann ville spy inomhus nyss, men jag lyckades få ut henne innan något hände. Halvsmälta möss är inte kul att ta hand om, ens om man/jag är på gott humör. Internet fungerar ibland när jag sittligger i sängen, nästan aldrig när jag sitter vid köksbordet. Mer att reta sig på. Kaffe. Med mannens goda wienerbulle till, det kanske hjälper!

Fy skjortan vad egocentrerad man/jag blir när jag inte mår alldeles bra. Det är så synd om mig, det är bara jag själv som ryms i min värld. Jag skummar nyheterna via dåligt internet, tappar tålamodet igen, och ger upp. Jag läser inte vännernas blogginlägg, skriver just inga själv heller. Försöker komma in på Facebook och undrar genast varför (om jag mot förmodan lyckas). Är inget roligt sällskap till mannen min, som dock hänger med än så länge.

Hela tiden gnyr kroppen, muskler och leder. Rumpan ska vi inte tala om. Den vill varken sittas på eller liggas med, träningsmomentet där skinkan ska spännas och benet föras rakt bakåt har min hjärna inte lyckats tala om för sagda muskler ännu. Benet åker bakåt, det gör ont, men någon skinka spänns inte. Än, hoppas jag.

Igår fick vi i alla fall in utemöbler och parasoll. Och mannen min började städa i verkstaden, han kom upp och försökte hävda att det nog är jag som samlat alla ”bra-att-ha-pinaler” därnere. Det var lätt att med fullkomligt rent samvete neka. Huset skulle också behöva städas ordentligt, men det får vänta till nästa besök här, när nu det kan bli.

Vi nöjer oss med att dammsuga vintertrötta flugor så länge, varifrån alla kommer har vi inte lyckats räkna ut. Varje morgon är de där, på övervåningen mest, och surrar lite halvmatt. Och häromnatten fick vi strömavbrott, förmodligen av en mus som åstadkom kortslutning i proppskåpet. Dags att prata med grannens svåger elektrikern igen, han som vet hur man skruvar loss alltihop utan att dö på kuppen. Just att tömma proppskåp på mer eller mindre kremerade möss lär vara en vanlig höstsyssla för elektriker på landsbygden. Strömmen kom tillbaka utan större insatser den här gången, men vi vet ju inte om det ligger en mus därinne.

Duvor i stora flockar äter ”frön” på den nyligen sådda åkern utanför fönstren, höstvete tror jag. Och älgen valde att ta sig över vägen precis när mannen min kom med bilen, som tur var i lämplig låg fart. Minsann och räven jagar på varsin sida om bäcken, hästarna går i hagen längre bort och bävern lär bo i dammen däruppe. Varg och lo pratar man om, på sistone har ingen sett någondera. Älgjakt nästa vecka, men då åker vi härifrån.