beskrivarblogg

Skriva några rader är det enda jag klarar av just nu. Försöka få ord rättstavade, strunta i om de betyder någonting eller ingenting. Backa och korrigera när det ändå blir fel. Tänk om det gick lika lätt i livet, att backa och korrigera. Eller kanske gör det det. Backandet innebär inte att något blir ogjort, det som har hänt har hänt. Men korrigera sitt framtida beteende kan man kanske.

För att tala med Tony Robbins (Awakening the Giant within”, gratisbok se länk i gårdagens blogginlägg) som jag just nu läser behöver man reda ut vad som förknippas med ”pleasure”, jag översätter det med glädje – och vad som förknippas med ”pain”, smärta, något som gör ont och är motsatsen till glädjen.

När det väl klarnat något behöver man inse hur de här två begreppen bidragit till att bygga upp de grundläggande föreställningar man har om sig själv, sina bilder av sig själv. Sedan är det bara att träna hjärnan på att jobba om kopplingarna, byta ut och ersätta sådant som inte är befrämjande för ens välmående. Lätt som en plätt, speciellt när jag antagligen skruvat till det hela ännu ett varv genom att hitta en taskig med dock igenkännande trygghet i att må dåligt, pain blir något bra…

Låt mig börja med det svåraste, det som gör mig glad, som är ett nöje, något jag gärna gör eller är:

Tomt, tomt, tomt just nu i alla fall.

Nå, pain då, var gör ont, vad gör mig ledsen och deprimerad, vad behöver jag för att deprimera mig:

Bli ignorerad, inte lyssnad till, vara osynlig, inte mötas av gensvar av något slag, tystnad i stället för samtal, att den som är viktig för mig inte vill, att en kär person lägger på luren när jag vill få ett livstecken (det är väl i och för sig också ett livstecken, men ett mycket ledsamt sådant). Att inte kunna förlåta mig själv för alla livets misstag, ens så här sent i livet. Att ännu inte våga slänga Jante i sjön. Att inte kunna lita på mig. Ständig oro för andras liv och leverne (som om jag vore omnipotent och skulle kunna göra något åt någon annans liv).

Nu kom jag på något glädjande: att jag är frisk, nyopererad höft räknas in i det friska nu; mannen min och hans kärlek och uppmärksamhet gör mig också oftast gott; och Minsann, katten som värmer mig om nätterna när det är tomt i den andra sängen. Systrar och övrig familj. Att jag har någonstans att bo, det hade jag inte för tre år sedan.

Vad tjänar det här till? Jag vet ju att casinospelandet länge kopplades till glädje och nöje – och så växlade över till smärta och sorg. Är det inte så med det mesta, att ibland är glädjen där och ibland ledsnaden? Jag blir inte klokare av alla de här orden.

Behöver ta mig längre in, läsa färdigt och se vad han Robbins ger för verktyg åt att koppla om hjärnan. Spelberoende beskrivs ibland som att hjärnan kidnappats, mitt och andras beroende av respektive glädjeämnen och ledsamheter kanske är något liknande. Idag blir jag inte klokare, men skrivandet tog mig ur ältandet en stund.

Mannen min vilar före middagen, musselsoppa med schalottenlök, lite vin och aningen grädde. Minsann kommer väl in när gubbarna slutat jobba för dagen och det är stilla där ute.

Idag är oron värre än igår. Helt ohanterlig, det hjälper inte att prata med Gud, eller ham-sa, eller försöka genisudoku i DN. Oron handlar inte om mig själv, om en av mina närmaste. Och jag är hjälplös. Ett jävla bokstavligt ord emellanåt. Utan hjälp.

Jag trampar runt, jag gör kaffe som jag glömmer bort, det slocknar i spisen, jag går in och ut på Facebook. Bakom allt virrandet ligger vånda och rädsla. Igår skrev jag om rädsla som något som inte finns, ännu. Då menade jag min rädsla för mina göranden och det som händer mig. Nu handlar det om en älskad person, och rädslan finns där hela tiden. Jag vet att jag inte kan göra något, kanske inte ens ska göra något – men jag går sönder. Sakta, det känns som om jag rämnar, en liten bit i taget. Medan jag väntar på att rädslan ska gå över i visshet om att nu kan det inte bli värre, nu har det värsta hänt…

I större delen av mitt liv har jag letat efter något, utan att kunna säga vad det var. Ungefär lika smart som den som letar efter en borttappad nyckel under gatlampan, eftersom det är ljust där. Det var inte där nyckeln försvann. Många är de kloka personer som sagt ”du är redan allt du ska vara, har redan allt du behöver” – och jag har aldrig trott på dem. Jag fortsatte att leta, i USA och i Frankrike, världen över, tills jag mer eller mindre slutade arbeta som konsult i mitt eget företag och började leva tillsammans med mannen min. Jag hade hittat ”något”, det var honom jag ville ha och huset vi köpte var ”min plats på jorden”.

Ett par år senare började jag spela på nätcasinon och ännu några år senare gick allt åt helvete. Jag hann överlåta min andel i huset till mannen min, som slutade vara min när allt brakade samman. Mitt företag gick i konkurs, jag fick betalningsanmärkningar och indrivning hos Kronofogen – allt det där har jag fortfarande. Kommer att ha tills jag dör.

Varför lät jag mig inte vara lycklig? Vad fick mig att riskera och småningom förlora det jag tyckte var mitt liv och min lycka? Var jag inte värd det? Vilka inre övertygelser fick mig att bete mig så bisarrt och absolut idiotiskt som att spela och låna pengar för att spela och förlora allt. Hur ser min bild av mig själv ut? Vad fick mig att fatta upprepade, många gånger upprepade, felaktiga och skadliga beslut? Måste jag begripa varför, för att inte göra om samma saker?

Jag började tänka på allt det här igen i kväll, när jag laddat ner Tony Robbins´ gratisbok ”The Giant within”. Den handlar om hur du gör styrkraften i ditt liv till din, hur du medvetet och fokuserat fattar beslut som gagnar dig. Inte gör tvärtom. Ingenting är egentligen nyheter, men han betonar hur det inte räcker med att ”veta”. Man måste ”göra” också. Hela tiden, varje dag, varje ögonblick. För ögonblicket har jag fattat beslutet att gå och lägga mig och försöka somna, och sova till i morgon bitti.

Här hittar du  boken

http://www.tonyrobbins.com/ebook

jag är dålig på att lägga in länkar, det är av mina bilder av mig… Men när jag ser inlägget färdigt är länken där!

Vad kommer jag att ångra att jag inte skrev, där på dödsbädden? Alla de där platserna man måste uppleva/se innan man dör är jag ointresserad av. Annan konsumtion också. Kom idag i och för sig på att jag gärna skulle ha ett bra våffeljärn, men jag klarar mig bra utan det också.

Men skrivandet, vad är det jag inte skriver, som jag brinner för och som jag behöver skriva? Jag skriver och har skrivit om mitt spelberoende och spelmissbruk, jag skriver om mannen min och våra tillkortakommanden emellanåt. Jag skriver inte om familjens bekymmer i andra avseenden. Har lovat att inte göra det.  Men kanske är det ändå där det oskrivna finns.

Jag har skrivit om döda släktingar, men inte mycket om de levande. Någon, P G Gyllenhammars författardotter tror jag, sade något om att det inte går att inte göra illa när man klär av de sina. Det är nog sant, därför nöjer jag mig med att klä av mig själv i första hand.

Jag är rädd för att bli så gammal att jag inte klarar mig själv. Den dagen kommer om jag inte får uppleva nåden av att dö knall och fall. Min dåliga ekonomi har jag ordnat alldeles själv och den kan jag leva med tills jag dör. Men att hamna på någon sorts äldreboende/sjukhus och till slut få ligga där utan mat eller vätska i väntan på att kroppen ska dö – det vill jag inte. Och det verkar vara den sorts eutanasi som gives i Sverige, för inga läkare får ju bistå aktivt i döendet. Åka till Schweiz lär jag inte ha råd med, och någon plastpåse à la australisk dödsmedhjälpare fixar jag inte.

Jag kan skriva om att jag idag upplever att jag var en mycket självupptagen mamma. Det tyckte jag inte då. Jag jobbade och hann med allt som skulle hinnas med, inklusive att laga mat till både egna och andras barn och ha huset fullt för det mesta. När sönerna var vuxna nog ägnade jag mig ännu mera åt mig själv, reste till USA, försökte hitta det jag trodde att jag saknade. Tappade bort min man och sönernas pappa efter vägen, fann mannen min småningom. Fortsatte att vara självupptagen. Blev en ganska perifer farmor också, framför allt åt mitt yngsta barnbarn.

Det här skriver jag inte för att jag vill att söner eller barnbarn, eller män, ska klappa mig tröstande på huvudet och säga ”nej, så var det väl inte…”. Så här känns det, jag saknar både mina söner och mina barnbarn, vi känner inte varandra särskilt väl, vi träffas sällan, jag är ingen telefonmänniska och ringer inte, och inte de heller om de inte har något ärende. Yngste sonen ringer regelbundet och kollar läget.

Mina problem de senaste åren har inte gjort någonting enklare. Det jag vet är att de ställde upp och hjälpte mig när jag behövde det, allihop. Så småningom även han som nu åter är mannen min.

Novemberfunderingar efter en lång mörk dag som övergått till en svart kväll. Veterligt är jag fortfarande frisk, kroppsligt åtminstone. Och höften blir allt hanterligare. I morgon kommer mannen min hit igen, då lär jag inte ha utrymme för svarta tankar. Det är nog bra.

För länge sedan fastnade jag för en fras som handlade om att rädsla alltid handlar om något som inte finns, i alla fall inte ännu. Rädslan riktar in sig på en okänd framtid, den tar bara ork och energi ifrån en. Hjälper inte ett dugg. OK, om jag blir rationellt rädd när någon går till attack mot mig är det möjligen hjälpsamt, beroende på vem som anfaller och hur. I övrigt lägger jag mina rädslor till vila för stunden.

Jävla november, mina negativa förväntningar på just den här månaden ser jag till att få uppfyllda, det är väl det som kallas självuppfyllande profetior…

Uttråkad. Nu måste jag gå ut och jobba lite med veden, annars kryper jag ur skinnet. Minsann ligger kvar på sin kudde. Fåglarna äter och äter, utanför fönstret. Och gubbarna (eller rättare sagt, grävskopan) gräver och gräver. Just för ögonblicket är det nog lunchrast, eftersom allt står stilla en stund. Några backar ved blev det innan jag gick in.

Nu används grävskopan som ”wrecking ball” och raserar resterna av sågen/kvarnen. Lite ledsamt, även om rasrisken varit stor hela tiden jag bott här. Det är en gammal byggnad som inte underhållits genom åren, nu är den snart borta. Det hus jag bor i kallas ”Mjölnarns”, det är snart det enda som minner om det som var här en gång.

Nu kokar jag kycklingsoppa, med lök, vitlök, morötter, lagerblad, god buljong och en kycklingfilé, lite tomatpuré. Kanske en skvätt vin mot slutet, som dröjer ett tag ännu. Soppans slut.

För ögonblicket inspekteras reningsverk och avloppstankar borta vid stallet. Det börjar mörkna. En man gräver för hand där de stora åvattenrören ska ner. Och ett antal gubbar lassar rivningsvirke i en skopa som kör skytteltrafik till container. Takstolarna till den nya garagebyggnaden är uppe. Själv tog jag mig genom lera och förbi stora gula maskiner bort till brevlådan och hämtade bokpåsar från posten. Plus en kvalitetsenkät om Tiohundra och vad jag tyckte om min vård och rehabilitering där (på sjukhuset i Norrtälje). Brevet höll på att åka direkt i soppåsen, avsändare var ”Institutet för kvalitetsindikatorer” i Göteborg, och det tyckte jag inte lät som något jag behövde öppna. Gjorde det ändå, fyllde i och lägger på lådan i morgon.

Minsann vägrar fortfarande att gå ut. Det brukar innebära att hon går ut när det blir mörkt och kväll, och inte jobbas här utanför. Därmed får jag hålla mig vaken lite längre än jag egentligen vill, men när hon väl gått ut kommer hon inte in i brådrasket…

Jag läser i DN om rumänske Marius som fått bostad och jobb på Häringe slott, efter att ha varit hemlös och tiggare i Stockholm. Hans nya liv är därmed inte lätt. Jag gläds åt alla som försöker bistå honom i hans liv, alla som har tålamod, alla som faktiskt förstår hur det kan vara för honom, åtminstone lite grann.

Samtidigt läser jag på Facebook om hur vi tar hand om ”våra äldre” i Sverige. Vi låter dem svälta och törsta ihjäl när någon läkare tycker att det är dags för dem att dö. En grym nutida ättestupa. Läs själva:

”Samtidigt som katastrofen i Fillipinerna skördar offer som svälter och inte har mat så har vi en liknande situation I Sverige. Där gamla inte får mat eller vätska. Skillnaden är att jag enkelt kan smsa iväg pengar till Fillipinerna. Men att hjälpa en gammal kvinna att få mat coh vatten i Sverige är nästintill omöjligt. Hur många är dom som torkas och svälts till döds i Sverige?
Detta är en vän till mig som skrev denna status härpå Fb. Jag har fått lov att sprida den vidare. Känner du någon journalist somkan vara intresserad av denna story så inboxa gärna. Detta är så vidrigt och jag kan inte bara sitta och titta på. Nästa gång är det vår tur./Iván

Marie Erikssons Fb uppdatering inatt:

Under två veckor har jag bearbetats genom samtal då man velat att mamma ska dö. Jag har fått tjata böna och be för att öka mammas näringsintag. Under dessa två veckor har mamma i princip bara sovit. Dygnet runt.

Igår så gav jag därför upp och sa att man skulle dra sonden. Dvs man slutar ge mat och vatten. Man svälter och torkar ut personen tills dom dör. Denna passiva form av mord är tillåten och vedertagen praxis vården. Det vet jag nu. Man tillämpar den på sjukhus och på äldreboenden. Man svälter och torkar ihjäl människor tills kroppen ger upp dör. Det är en seg och plågsam död. Tänk att inte få äta och dricka! Man blir galen! Läkaren som jag tampats med under 2 veckors tid för att få näringsdosen ökad blev naturligtvis eld och lågor, euforisk för att jag tillslut tagit detta beslut. Varför? och hur kan man reagera så smaklöst och känslokallt? Jag finner ingen som helst glädje i ett sådant beslut.

Efter beslutet bad jag sedan sjukhusprästen att ge mamma sista smörjelsen/ nattvarden och ringde sedan runt till mammas vänner för att berätta det tråkiga beskedet. Men när jag sedan ville framföra deras hälsningar till (min ständigt sovande) mor så började hon plötsligt att storgråta (?!) när hon hör deras namn!! Hon gråter sedan hela kvällen! Min gamla dagmamma som varit mammas vän i över 46 år, skyndar upp till sjukhuset och ser denna känsloyttring! Märk väl att min mamma inte visat äkta känslor sedan hon hamnade på boende, för fyra, fem år sedan?! Antagligen för att hon drogats ner.

För vårdens ABC är: Droga ner, sänglägg. Svält och torka ut! Så fungerar det. En modern form av ättestupa alltså. Jag är såklart chockad. Jag pratar med läkaren när vi ses och säger att jag vill att sonden ska sättas tillbaka, eftersom mamma, som inte gråtit sedan tiden innan hon flyttade in på äldreboende 4-5 år sedan och som dessutom legat och sovit i 2 veckors tid plötsligt börjar att storgråta, men han vägrar i sten. Tar inte det jag säger på allvar. Tilläggas bör att jag inte träffat en enda människa hittills inom vården som velat att mamma ska leva! Fatta! Inte en enda! Samtliga vill se henne död? Varför? Jag är såklart helt förtvivlad. Känner mig överkörd. Sviken. Trött. Besviken. Har tappat tilliten till vården totalt. Dels på grund av klantiga ortopeder med min egen fot och dels nu gällande mamma.

De enda tre som vill att mamma ska leva, är hon själv, jag och Moa. Det känns helt absurt. Om jag inte river ner hela sjukhuset i morgon så kommer min mamma att vara död inom fyra-fem dagar. Vanmakt. Överkörd. Ensam i min kamp- i mitt krig mot vården! Dessutom ska jag behöva slåss när jag själv behöver stöd inför att behöva se mamma i detta skick, dessutom behöver slåss när jag själv behöver tröst och styrka för att i min tur kunna ge mamma tröst och stöd. Var tvungen att sova hemma ikväll eftersom jag vakat hos henne hela natten till idag. Är helt slut mentalt. Utmattad. Har migrän. Ska jag orka en ny rond i morgon? Orka tjyvmata henne i vanlig ordning med vitaminer näringsdryck juicer batten salt socket och fett i hemlighet och lönndom i mitt ensamma krig mot vården med risk för att påkommen och polisanmäld. Eller ska jag ge upp på mamma och låta henne dö? Detta är en mardröm! Hoppas man får dö knall och fall och aldrig hamna på vårdinrättningar. För då är det kört.

Hade mamma inte reagerat med att storgråta igår så hade det känts mer humant att låta henne dö. Men hon är inte redo. För då hade hon inte gett sig tillkänna att hon fortfarande kan höra, känna och förstå. Hur ska jag rädda min mamma från döden nu?! Hon är ju lagd för att dö. Med beslut från flera läkare och överläkare. Tredje gången gillt är hon lagd för att dö. Det är etiskt vidrigt. Osmakligt. Ofattbart. Men sant.

Fotot är taget från nätet och det är inte hennes mamma. Maries mamma, Berit Andersson, 75 år kan kissa och bajsa. Hon har inte ont, kan andas , kan svälja. Vad är det som gör att läkare bestämmer att hon ska svältas och torkas långsamt tills hon dör? På Norrlands Universitetssjukhus i Sverige, 2013″

Dumpern tömmer lass efter lass av fin sand i åkanten. När vi ska diska efter frukosten har vi inget vatten. Nu gräver man bort tonvis med den fina sanden för att frilägga vattenkopplingen därunder… Stora projekt omfattar också detaljer som ibland går fel. Kaffet får vänta, blomvattnet duger inte.

Minsann stannar inne när det vimlar av gubbar och stora gula maskiner utanför huset. Nedanför vedboden står en skopa och föser ut sand till någon slags platå, antagligen för jobbet med ny bro småningom. Vedboden står kvar, om än med sand mellan tårna/vedträna längst ner.

I natt har jag sovit, från ungefär kl 11 till nära 7. Och jag somnade om en timme till därefter. Skönt. Några insomningspiller tar jag inte, gillade inte dem. Handlar inte om att vara duktig (till min kära syster).

Har tagit in ved och passat på att prata med en av killarna som ska bygga den nya bron. Rör ska läggas under nuvarande vägen och in förbi vedboden, därav sandplatån. Maskiner måste kunna köra ner. Vattnet försvann därför att kopplingen gick sönder av all sand som hamnade ovanpå. Nu jobbar rörmokarna och får säkert till det igen om en stund. Hur de ska lösa problemet med all sand som togs bort och som väl ändå ska ligga där igen behöver jag inte veta.

Alltid händer något när man bor på en byggplats. Borta vid stallet står nu ett nyuppslaget ramverk som kanske ska bli en maskinhall. Det tog en kvart att få upp, väggar saknas ännu. Saknas inte längre, nu täcks hela det nya ”huset” av vita presenningar, en man klättrar omkring och halar och drar. Och tvärs över vägen rivs den gamla sågen/kvarnen.

Alla kor tycks vara borta från gården. Fåret går i några av de öppna kobåsen (som nu stängslats in) tillsammans med ett yngre manligt mufflon. Det senare är avundsjukt, kommer man dit och pratar och ägnar sig det minsta åt fåret – nu med yvig vacker fäll – stångar han henne. Eller föser bort henne med hornen. Manlig härskarteknik. Där också.

Slåss med mig själv och min irritation som tar sig konstiga uttryck ibland. Som nyss när mannen min och jag inte förstått hur kniporna skulle lagas till. Jag trodde att han skulle göra dem i gryta och ”hjälpte till” med att göra i ordning lök, vitlök och morötter. Han hade räknat med att bryna dem och sätta in dem i ugnen – lite grann, och då behövdes ju inga morötter etc som inte skulle bli färdigt lika snabbt som knipbrösten. Jag lägger grönsakerna i plastburk och är SUR. Han går och vilar en stund. Sås har jag fått äran att göra, vet inte hur när jag inte får någon buljong. Får väl ta lite av laxbuljongen från igår, knipan äter väl fisk så det kanske fungerar? Struntsamma. Nu vilar knipbrösten inlindade i bacon i kylen, mannen min får laga till dem som han vill.

Det är inte kul att bli så där dumfrustrerad att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Ett sätt att hantera situationen är att skriva om den. Mannen min har sitt sätt, han går undan. Det gör mig ännu mera irriterad, för det mesta. Idag försöker jag hålla tillbaka lite, det blir ju bara så grinigt. Han vill glädja mig med egenjagade knipor, och jag förstör stämningen med mitt humör.

Det reder sig förhoppningsvis. Än är det bara mörk eftermiddag, kvart över 5. Ingen middag i det här huset före 7.

När jag har hörapparaterna i, som nu, hör jag hela tiden datorns fläkt som drar igång väldigt ofta. Det är också irriterande. Fullmåne lär det vara ikväll, kanske är det den jag ska skylla på?

Klockan är lite över 6 på söndagmorgonen den 17 november, svart ute ännu. Jag har varit vaken sedan kvart över 3… Har gjort ren vedspisen och svärtat den, försöker nu få eld utan ljusstumpar. Det är inte lätt, men brukar gå till slut. Känns hyfsat varmt i köket även utan spisen, 8 grader ute, 16 inne. Minsann ligger på sin kudde och ”sover”.

Gillar inte att jag fortfarande inte kan sova en hel natt, eller för den delen, vakna fram mot morgonen och ha ont i hela kroppen, också på den icke-opererade höftsidan. Trist, men det går väl över. Oro och ångest för nära och kära är inte lika övergående.  Trötta funderingar över min egen korta framtid – den som är så kort den är för alla i min ålder, även om vi inte är konstaterat sjuka. Och ständiga följeslagaren numera, min obefintliga ekonomi. I morgon kommer pensionen, och en stor del av den är redan intecknad. Som vanligt. Behöver också köpa postpåsar för nära tusen kronor, och frimärken. Och, och, och. Alla onödiga, ohjälpsamma tankar som surrar en vakennatt.

Nu har elden tagit sig i spisen. I kväll blir det baconinlindad knipa med god sås och ris till middag. Igår åt vi räkor, varsina två bitar hastigt stekt laxfilé (resten gravas idag) med avocado och god gravlaxsås till. Det var matpratet. Några fåglar kan jag inte skriva om ännu, de sover förhoppningsvis.

Inga bokbeställningar över natten, ibland ser jag att andra sömnlösa människor kollar på Bokbörsen och beställer just kvällar/nätter och gärna helger.

Det ljusnar lite sakta borta över stallet mot skogen. Eller så är det belysning från något samhälle som syns? Tror det är gryning, det är österut. Träden börjar synas mot himlen. Även om solen inte visar sig är det väl ändå därifrån ljuset kommer? Längtar till ljus och värme, avskyr perioden november – februari i Sverige (som om jag brukade tillbringa den tiden annanstans). Mörkret tar mig, krymper mig och gör mig ledsen och liten. Och eftersom jag numera alltid är i Sverige den här tiden längtar jag bort. Ett par år har jag skrivit mig igenom november, i år blir det inget med det heller. Just inget med någonting.

Letar i mig efter sådant som jag ändå är glad och tacksam för: mannen min, som t ex när han hörde att jag skickat 100 kr till Daniel L för Jen-Jen i Filippinerna, genast ville göra detsamma; mannen min som ska grava lax idag, och kanske baka bullar; mannen min som finns där i sängen bredvid min, nära och möjlig att smeka eller bara röra vid; Minsann som vill vara nära mig för det mesta; syskon, söner, fd make – nu börjar listan bli en sådan där förteckning där man inte ”får” utelämna någon som skulle kunna känna sig förfördelad. (Vilket konstigt ord, tror aldrig jag skrivit det förrän nu – hur i all världen har det uppstått?)

Lite hjälper det att påminna sig allt som är bra och gott i mitt liv. Med en aning mera vettigt perspektiv är faktiskt det mesta gott. Himlen är nu otroligt vackert gulröd där borta i öster, det är  också något att glädjas åt. God morgon söndag!