beskrivarblogg

Tisdag – regn. Blåst.

Nu Meditation ur operan Thais i öronen, musiken mjukar upp mitt ovilliga sinne idag. Testar just nu att värma huset för 8 pence – medelst värmeljus i en form med uppochnervänd blomkruka (tom) ovanpå. Värmen ska ta sig ut genom hålet i krukan. Tips på nätet, har inte märkt någon större värmeeffekt ännu…

Minsann går inte ut idag. Inte jag heller, tillräckligt med ved är intagen, och tidningen läst. Mest elände som jag varken kan eller vill föreställa mig fullt ut. Och nyheten att ett godståg med bajs (!?) har spårat ur nära Stockholms central. Och Zlatans åttonde guldboll.

Nu lyssnar jag till Dire Straits och ”So far away” – den musiken vill mannen min ha på sin begravning. Jag har läst i natt, inte sovit mycket. Färdig med Elizabeth George och hennes tjocka bok, som visserligen fick en upplösning till slut men som jag fortfarande tycker var för rörig och samtidigt seg.

Började därefter läsa Stewe Claeson ”Den tjugotredje dikten”. Kände någon sorts motstånd i början, kanske handlade det mera om att jag hellre ville sova. Läste och blev alltmera fängslad av hans två huvudpersoner, av hans beskrivning av hur naturen påverkar oss, av all oro och alla frågetecken inför en framtid som ingen av oss vet något om. En bok som berör och som rör vid mitt hjärta, och ibland får mig att tänka och reflektera över samma saker som männen i boken. En fin bok.

Hans sätt att bygga långa, långa meningar fångar mig också. Jag brukar gilla korta meningar, gärna kommaterade och strukturerade på ett överskådligt sätt. Här är det ord och åter ord, länge. Inte ett ord för mycket. Läser med glädje vidare om en stund. Ska låna flera böcker av honom när jag kommer till biblioteket.

Min nattliga vakenhet börjar bekymra mig. Jag har inga tidsbegrepp, om jag somnar till och vaknar tror jag att jag sovit länge. Det visar sig vara bara någon timme. Gav upp försöken att somna och läste mellan 3 och 5, sov sedan tills kroppen sade ifrån att den inte ville ligga i sängen längre. Då var klockan halv 9. Dags att gå upp. Har lite ont i den opererade höften idag, men det tycks ge med sig ju längre jag är uppe. Tror jag måste flytta till sonens hårdare säng igen. Får väl lura med mig mannen min dit in, sängen är stor nog, men vi får klättra över varandra om vi behöver gå upp om natten. När vi behöver gå upp.

I morgon ska jag köpa apelsiner att pressa och dricka innan jag går till sängs! Helens tips för bättre glukosbalans inför natten, kanske hjälper det. Och så ska jag läsa lite i Svenarne Janssons fina diktbok ”Ordvändor” som jag fick med posten igår. Hans dikter pratar med mig, gör mig ibland glad, ibland sorgsen. Han ger livet vackra ord. Boken kan köpas direkt från Svenarne eller på Vulkan eller Adlibris (det senare är jag inte säker på).

Nytt dokument – om NaNoWriMo eller annat vet jag inte än. Ligger ofantligt efter i ordräknandet, och är antagligen helt borta när det gäller innehåll!

Söndag, Minsann föredrar nu att ligga på sin kudde på köksbordet, efter att ha varit ut en vända och busat med talgoxarna (utan annan framgång än flaxande fåglar).

Grått, har bara varit till brevlådan. Har läst tidningen, och kollat Facebook och mejl. Är tämligen uttråkad på mitt eget sällskap. Vad skulle få fart på mig? Det finns inget jag måste göra här i huset, jag kan inte distrahera mig med tvätt t ex, den har jag klarat av. Städningen får duga, disken är klar. Vedspisen brinner. Jag ska fika, det tar i alla fall ett ögonblick att koka vatten, kanske ta en macka till, med ost. Klockan är ju snart ett.

Och så ska jag fortsätta sega mig igenom Elizabeth George´s tjocka bok ”Just one evil Act” – den är seg, men jag fortsätter tro att den kanske får mera liv och energi längre fram… Just nu ryker någonting borta vid stallet, hoppas det är en traktor som gömmer sig bakom de stora containrarna (vackert svenskt ord) med reningsverk. Ingen bil eller liknande syns.

Hur och när ska jag lära mig att jag inte kan leva någon annans liv, inte kan hjälpa den som inte vill – eller förmår – bli hjälpt? Teorin kan jag, det är hjärtat och resten av mig som inte hänger med, som får ångest och våndas och gråter och bråkar. Som låtsat att saker och ting nog är bättre än de är, som duckar för att jag inte orkar med att veta. Jag har alltför lätt att sätta mig in i den andras egen ångest, alltför lätt att göra den till min.

Stäng igen.

Nu går jag ut och tar en promenad i det grå, har fått förklaring till röken nyss – det tvättas en liten traktor med ”tryckvatten”där borta.

Åter efter kort promenad. Lika trög som innan jag gick ut. Ved är intagen. Spisen brinner. Nog, om jag öppnar nedre luckan lite grann. Vill helst gå och lägga mig, men det är ingen bra idé med tanke på önskvärd nattsömn.

Torsdag – igår blev det inget skrivet. Jag stod på vedbacken i stället och kapade och klöv de plankor jag fått av min snälla fastighetsskötare. Två skopor fulla av nytt och torrt överblivet virke i olika längder. Mycket spik, så det gäller att se sig för. Och idag, när jag klätt på mig för att gå ut och fortsätta jobba – så regnar det. Jag får vänta och se om det går över. Klockan är ännu inte 9 så jag har dagen på mig. Fast var jag ska lägga all färdig ved vet jag inte, det är nästan fullt i vedboden…

I morgon kommer bästa vännen och hennes hundar, de stannar till lördag. Det blir till att täcka nytvättade sofföverdrag med andra, lätta-att-tvätta-överdrag. Det är lerigt ute.

Det blev inget mera regn. Fyra timmar kap och klyv, veden är nu inne i vedboden, i vedkorgen, i källaren. De brädor som jag staplat längs väggen på vedboden får ligga så länge. Nu har jag ingenstans att lägga flera vedträn, får börja med att hämta ved i källaren så att det blir lite fritt utrymme där för kapen och klyven. Jag är nöjd, och mör i kroppen. Vädret såg hela tiden ut som om det skulle brista ut i störtskurar, men solen har kämpat bra idag. Än har det inte regnat mera än lite i morse, ”fjölregn” kallade en hälsingsk författarkollega det.

Nu ska jag fika, med den hemlagade chokladkolan till. Rörmokargänget jobbar med vattnet, lägger slangar i ån och stänger av vattnet emellanåt – men de kommer snällt in och talar om i förväg. Det verkar vara en komplicerad procedur att förbereda för ny bro över ån. Idag har lastbilar med sten lämpat av ett antal lass på planen ovanför den planerade bron (åtminstone tror jag att det är där den ska gå, det står pinnar och det har tittats i instrument). Någonting kommer också att hända nära min vedbod, där står också pinnar bara på någon meters avstånd. Skönt att jag fyllt på på den sidan, får väl hämta på hitsidan tills jag vet vad som ska hända. För ögonblicket vill jag i alla fall inte ha mera brädor till ved.

Rätt som det är kommer den feta och fula grisen knallande in bland gubbar och stenhögar. Hen bryr sig inte om varken det ena eller det andra, bara viftar på svansen och går vidare, letar kanske efter något ätbart. Jag har inte sett den på flera veckor, trodde nästan att ägarna slaktat den. Fåret som var lamm i våras har också varit osynligt, kanske hålls det inne i stallet. Nu har grisen tröttnat på utelivet, går tillbaka till stallet.

Visste ni att det finns ”påpetare” på grävskopor? Ni vet en sådan där sak som hjälpte maten upp på barnmatsskeden en gång. På grävskopan är den betydligt större, men fungerar likadant. En tappad stor sten makas in i skopan igen för vidarebefordran till en ännu större skopa. Var den hamnar därefter vet jag inte.

Just nu har inte vattnet kommit tillbaka som det borde, något fungerar inte. Killarna jobbar vidare, just nu hänger två av dem i en självgående kranvagn över ån, grus- och stenlastbilar far hit och dit, sand läggs i ett hål och grävs upp på ett annat ställe. Änderna har flyttat till någon annan del av ån eller till sjön. Här är de inte längre.

Nu har jag vatten igen, killarna hade glömt en propp i änden på en slang… Förhoppningsvis kan jag tvätta håret i kväll, det känns som om jag är full av sågspån. Talgoxarna talar besviket om för mig att det är dags att fylla på solrosfrön. Det får bli i morgon, idag har jag rört tillräckligt på mig. Här är grisen i somras, den har inte blivit vackrare, den heller…

Någonstans läste jag att man inte ska släppa in nyheter direkt på morgonen. Tanken var att hjärnan behöver starta lite mjukare och inte belastas med negativa händelser direkt. Det ligger nog något i det. Nu har jag förstås gjort motsatsen, gått ut i regnet och hämtat morgontidningen, läst den och dessutom ögnat igenom kvällstidningarna på nätet.

Saxen som klippte av Anders Borg hans hästsvans kan vinnas i Expressen, en förmodligen sjuk person har knivdödat tre personer i en buss i Norge, någon sköt och sköts ihjäl i USA igen, mannen som dödade två personer med järnrör i Ljungsbro sitter på psyket, Zacharias född i Sverige och 7 år gammal har intervjuats på Migrationsverket (som det numera heter) men vet fortfarande inte säkert om han och resten av familjen får stanna. Pedofil döms till två års fängelse. Bild på mannen som nu sägs ha rövat bort Maddie. Och så fotboll. Och information om minimilön i Bangladesh som höjts till motsvarande 435 kr i månaden, inga siffror på alla som inte har något arbete alls… Någon tänder eld på sin fru, varning för starka bilder. En annan sover i en hamburgare, dvs säng som ser ut som.

Vad ska jag med all den här mest ledsamma informationen till – och för den delen, vad ska vi alla med död och elände i tidningarnas tappning? Stärker det vår kärlek till Sverige och den trygghet vi inbillar oss ha här jämfört med resten av världen? Ställer vi upp på något sätt för alla arma? Skänker vi kanske en slant till någon insamling, och har så gjort det vi bör? Avlatsbrev fanns det för länge sedan, du kunde köpa syndernas förlåtelse.

Ån är nu alldeles lerfärgad, antar att det beror på vallen som läggs upp nere vid sjön. Änderna simmar fortfarande runt och tycks inte bry sig. Jag är tacksam för att mitt kranvatten numera kommer från den i somras borrade brunnen. Gubbarna, i alla åldrar, jobbar i regnet. En har gul regnjacka, en annan dito regnbyxor. Det ser ut som om de fått dela på för litet antal regnkläder. En har enbart en munkjacka i regnet, hoppas han ska jobba inomhus idag.

Brödsmulor i klaviaturen, än hindrar de inte bokstäverna, men jag borde nog ta tandborsten (avsedd för ändamålet) och borsta rent. Temuggen står på gott avstånd från datorn, har lärt av det misstaget åtminstone, om än inte av alla andra. Den klaviaturen dog av vätan, nu skulle väl hela laptopen drunkna. Det har jag inte råd med.

Mannen min läser morgontidningen. Han ska packa ihop sina pinaler senare och åka hem till stan, för att om ett par dagar åka ut till ön och jaga sjöfågel med kusin och kompisar. Hoppas de får hyfsat väder och att han tar sig i och ur båten utan alltför stort besvär. Rörligheten är inte vad den varit, risken är möjligen att han inför de andra vill låtsas att den är det…

Livet är rörigt för många av oss. Stort och smått, gott och ont. Liv och död går verkligen hand i hand. Någon stjäl ett släp inne på systerdotterns tomt, en annan dödas när hon försöker förhindra brott, en motorcyklist kör rakt igenom en husvägg och omkommer, passageraren överlever. Själv lever jag, är gammal och stel i lederna och drar mina skäggstrån på hakan, hör dåligt och ser dito, är skrynklig och ganska trött. Har ångest ibland å andras vägnar, och ibland över mig och mitt liv hittills. Över hur kort livet är, hur det än är i övrigt. Över hur det var för de som levde före mig. Och ibland över hur det ska bli för de som kommer efter.

Förmågan att vila i varje ögonblick varje dag skymtar jag bara ibland. Just ett ögonblick. Sedan trillar jag dit igen, börjar älta deprimerande tankar i huvudet. De kommer oinbjudna, men de vet att de kan stanna länge. I natt gav jag upp halv 2 och tog en halv insomningstablett. Därmed sov jag till efter 9 i morse och hade rejält ont i kroppen som fått ligga i sängen för länge.

Minsann ligger uthälld på sin kudde och sover. Hon vet att det inte är skönt ute idag. Hon kan det där med att vila i ögonblicket. Och vedspisens sprakande ger mig lite ro.

Nu duggregnar det. Vi har just kapat och klyvt det sista av brädhögen (vedboden är än en gång proppfull). Lagom trötta och nöjda, enda smolket i bägaren är att den är tom, inget bubbel hemma att fira med. Minsann visste redan för en timme sedan att regnet skulle komma. Hon valde att ligga kvar inne på sin kudde på köksbordet när vi gick ut.

”Skriva om, skriva som Minsann” tycker bl a Svenarne och syster min. Idén ligger där och tuggar i mitt huvud. Och det är ju inte november förrän i morgon, om jag nu ska NaNoWrita igen. Snygg svenska. Jag pratar om fenomenet att åtstadkomma minimum 1667,5 ord varje dag hela månaden, vilket blir 50 000 ord. En tänkbar roman. En teoretisk roman. I mitt fall har det hittills enbart handlat om en mängd ord, just ingen plan med dem. Minsann kanske skulle göra skillnad.

Talgoxarna bryr sig inte om regnet, de plockar sina solrosfrön och äter. Nötväckan väljer och vrakar, ska av någon anledning hela tiden ha ett annat frö. Somt hamnar på hälleberget där andra fåglar och möss tar hand om maten. Halv 3 och det är dags att tända lamporna för att se att läsa.

Har diskat lampkupor i både hallen och köket idag, kanske blir det därmed ljusare. Det ser i alla fall trevligare ut, när småflugor och en geting hamnat i soppåsen i stället för i lampkupan.

För en stund baxade mannen min och jag den tunga vedklyven i riktning mot vedkap och skottkärra. Vi snurrade den ett ben i taget, och det såg antagligen både jobbigt och konstigt ut. Två av ”gubbarna” som jobbar vid stora huset och som hade rast såg oss. Efter ett ögonblick kommer dessa två vänliga polska (kritvita) själar och frågar om vi behöver hjälp. Jag blev så alldeles varm och glad över att de såg oss, brydde sig och gjorde sig besväret att gå en bit för att se om de kunde hjälpa till. Vi tackade så mycket för tanken, men hade precis kommit dit vi ville. Kanske kan vi vinka till dem när apparaterna småningom ska flytta in i källaren för vintern. Kommer inte ihåg hur jag ensam fick in dem i fjol och är inte säker på att vi två klarar det nu… Veden vi jobbade med hade vi dessutom fått gratis av gårdsfolket, någon har stått och kapat det mesta i hyfsat lagom bitar, vi har bara behövt klyva alltihop och kapa de längsta. Tacksam för att vara omgiven av goda människor.

Johanna hävdar att hon får massor av energi av att lyssna på La Traviata – så nu testar jag. Njuter av musiken gör jag, när jag väl kommit ihåg alla sladdar som ska hit och dit (har ett sladdparadis bredvid datorn just nu). Minsann är ute sedan i morse och snart börjar jag undra vart hon tagit vägen. Såg en svart katt bortåt stallet nyss, men det var nog den stora stallkatten. Mitt i synfältet ligger just nu två stora avloppstankar som väl ska grävas ner någonstans. Förhoppningsvis snart, för vackra är de inte.

Nu har jag Van Morrison i öronen, La Traviata tog slut av okänd anledning. Antagligen måste jag manuellt hantera uppspelningen av nästa skiva på spellistan? Det har jag inte lust med när jag skriver samtidigt. Van Morrisons nasala röst duger fint den också, den känns mera bekant än Traviatan. På fredag är det november, den månad på året som jag bestämt mig för är mörkast, deppigast, svårast att uthärda. Inte för att december med julhysteri överallt är mycket bättre, men det är ändå ett kliv mot bättre och ljusare tider. När snön kommer blir det lite lättare att stå ut, även om den ska skottas och flyttas på.

Velar hit och dit angående NaNoWriMo. Ska jag eller ska jag inte? Det där beslutsamma sittandet vid datorn för att  klämma ur sig 1667,5 ord varje dag – eller jämna till det med mera eller mindre någon dag – är i sig en nyttig disciplinär övning. Men för min del har det inte blivit så mycket mera. Jag har visat mig själv att jag kan genomföra detta. Alla orden har jag inte hittat någon användning för. Kanske handlar användningen om att jag fått dem ur mig, utan att därutöver hantera dem.

Svenarne föreslog häromdagen att  jag skulle försöka sätta mig in i Minsanns värld och skriva om oss. Jag har tänkt lite på idén, men känner inte riktigt för att försöka prata kattspråk. Tror hon skulle bli förnärmad om jag försökte. Visserligen pratar jag ingen vettig svenska när jag samtalar med henne, men det hör ju bara hon och jag (och ibland mannen min, men han har inte protesterat ännu). Och det språket går inte att transskribera till begriplig svenska. Tror inte att jag själv ens skulle kunna stava till orden, eller det som mera är läten.

När jag nu fått ordning på mus och hörlurar inser jag att jag saknat musiken en lång tid. Uppe i huset utanför Sala fungerar det inte på grund av odugligt internet. Och efter lång tid utan musik ”glömmer” jag bort att jag behöver den. Den gör mig glad, ledsen, får mig att vilja dansa och röra på mig, le och se allmänt fånig ut, eftersom ingen mer än jag vet varför jag har just den minen just då.

Hörlurarna får åka ner på halsen i takt med reklamen. Den tycker jag inte om, men som tur är går den fort över.

Har en fungerande mus igen! Till datorn.

I förrgår dog den relativt nyinköpta vackert illgröna musen, om av slut på batterierna eller annan åkomma är oklart. Inga sådana batterier i någon låda, i hörlurarna, men flyttade på ville inte heller de i musen. Där satt jag, pekplattan på datorn hade jag inte aktiverat, så ingenting fungerade.

Jag letade fram min gamla Samsung (som jag visste något var galet med, men inte vad). När jag försökte skriva visade det sig. Ungefär varannan bokstav är förvandlad till en siffra – och sådant har jag ingen aning om hur man eventuellt fixar. Grävde fram den avställda laptop jag fått av bästa vännens man – fick internet att fungera på den, men den behöver uppdateras i ungefär tre veckor (kändes det som) efter att ha varit oanvänd mycket länge… Här fick mitt dåliga minne en snilleblixt. Ut i skrubben vid altanen, och till en kasse högst upp på en hylla.

Bland sladdar av obekant nytta, ett externt tangentbord, en extern liten hårddisk (?), en rund kamera för datorn – fanns också en mus med en grunka till som ska stoppas in i en USB-port. Och den storleken på batterier hade jag i lådan. Så nu kan jag vara härinne igen, i den här världen som blev väldigt viktig när den var oåtkomlig! Lite läskigt.

Igår kväll satt jag en stund och skrev för hand. Det gick för långsamt, och blev stressigt. Har inte sett efter idag om jag kan tyda alla kråkfötterna och förkortningarna. Jag är definitivt tangentbordsberoende. Fungerande tangentbord och datorer. Och möss.

Meditation (ur Thais, opera, lärt känna via Svenarne Jansson) i hörlurarna bäddar in min själ och resten av mig i ljuva toner. Får mig att räta lite på ryggen där jag sitter vid köksbordet. Känna mig lite mera i min kropp än jag just nu gör. Mera medveten om mig. Vad det nu ska tjäna till. Jag tycks ha fastnat i novembergnäll trots att det är ett par dagar kvar av oktober.

Om inte annat så kan jag gny över att mallen jag använder för att skriva ”hoppar ur” ungefär här, varje gång. Jag får korrigera och fixa till på nytt – och vet inte hur man gör för att få mallen att hålla hela vägen.

Kanske kommer mannen min hit i eftermiddag (han vill inte köra i mörker) eller så kommer han i morgon – troligen det sistnämnda. Har för mig att han pratade om saker han skulle göra i stan, och de lär han inte ha hunnit med idag. Inbillar jag mig, får väl veta lite senare vad han uträttat.

Himlen är dramatisk, sol växlar med moln i alla nyanser av grått och blått. Och vitt mot knallblå himmel. Talgoxarna far omkring därute runt talgen, Minsann sover på köksbordet och bryr sig inte. Vedspisen sprakar. Musiken i mina öron är just nu ganska uppfordrande, inte så ljuv som i början, mera i takt med hur jag känner mig. Sprattlig, seg samtidigt. Upp och ner. Initiativlös. Apatisk vore att ta i, men passiv täcker nog hur jag känner mig för ögonblicket. Vet att det kan ändra sig fort.

Den här musiken får mig att minnas minnen jag inte vill ha, tänka tankar jag inte vill tänka. Kanske är det sådant som kan kallas medvetenhet, och liv – även om eller när det är obekvämt.

Trött på Facebook, trött på allas reklam för sig själva, allt gnäll, alla klokskaper i form av små skyltar – vilken tur att jag kan bestämma själv om jag vill titta in eller inte! Vill inte stänga helt, har några vänner där som jag vill hålla kontakten med.

Det kanske mest handlar om att jag är trött på mig själv. Solen skiner tveksamt mellan molnen, Minsann ligger på köksbordet efter en vända utomhus, det är tyst och stilla härinne. Utanför huset är aktiviteterna i full gång, den ena grävskopan gräver upp och den andra tycks gräva igen. Det ska småningom bli en ny bro över ån, begriper förstås inte hur det ska gå till – men jobbas görs det.

Bilar med byggfjuttar, rör, grus och grövre grus – och gubbar, överallt. Inte en kvinna inom synhåll. Funderar över logistiken i ett projekt som detta. Den relativt nyanlagda parkeringsplatsen utanför köksfönstret är nu en stor jord- och stenhög, vid sidan av en kanal med vatten från ån. Vart ska det vattnet? Över vägen och förbi min vedbod? Och gräsmattan som vältades så omsorgsfullt för några veckor sedan är nu täckt av vit plast underst, och grus ovanpå så att grävskopor och tunga lastbilar kan köra fram till åkanten. Paddocken framför stallet är också täckt av grus, stängslet borta. Och stängslet runt hästhagen på andra sidan vägen har flyttats inåt flera gånger de senaste veckorna… Någon har säkert kontroll över det hela.

När ån väl är torrlagd (!?) lär det ska komma arkeologer hit och se vad som kan finnas därnere. Traditionen säger att någon sorts bro legat där sedan urminnes tider. Projektmänniskorna hoppas förstås att man inte hittar någonting som kan fördröja vägarbetandet och rivningen av den gamla sågen/kvarnen.

Min enda promenad hittills idag var till brevlådan, för att hämta tidningen och faktura från Stockholms Bostadsförmedling – exakt likadan som den jag fick i förra veckan, men med följebrev om att den första var fel? OK, jag betalar enligt den senaste. Och så information från Kronofogden om att jag har skulder. Det vet jag, betalar av på några bredvid det officiella, och via indrivning av delar av pensionen. Inga nyheter där alltså. Inga okända fasligheter heller. Men kanske en trist påminnelse som sätter sig i mitt humör för dagen. Kaffedags.