beskrivarblogg

Kombinationen katt, vinglas och dator är ingen bra kombination. Minsann tog ett oförmodat skutt över vinglaset som välte och tömde sitt vita innehåll över laptopen… Hårtork och värmefläkt och skakningar fick ut det mesta av vinet. Därefter har datorn betett sig lite oväntat och konstigt, ända tills jag kom på att det finns något som heter ”systemåterställning”. Hittills verkar det ha fixat de små problemen. Men igår var jag iskallt rädd att hela datorn med innehåll kraschat – den var helt död. När jag väl fick igång den igen skyndade jag mig att ta alla de där back-upperna som jag förstås inte tagit på länge…

Minsann kommer att fortsätta hållas på bordet, jag kommer förmodligen fortsätta ha dryck i närheten när jag sitter och jobbar vid datorn, vitt vin är antagligen det bästa att spilla. Gäller bara att försöka hänga med i kattsvängarna!

(Lite konstig är datorn fortfarande, den byter stil lite hur som helst oavsett vad jag markerat. Det kan jag nog leva med.)

Dagen är vacker, jag försöker ”meditera” där jag är för ögonblicket, några minuters insaktande och uppskattning av stunden. Oron hålls stången och jag andas. I ån finns nu en pump för att hålla isen borta så att änderna kan matas även fortsättningsvis. För ändamålet grävs det upp som lades igen igår. Intressant, eller möjligen har någon inte tänkt i förväg.

Allt flera protester mot rasism och SD-tongångar syns i tidningar och på Facebook. Jag själv ropar ”varg!” både här och där. Jag minns barnboken om den lilla räddharen, har den sönderläst någonstans. Räddharen ropade ”vargen kommer” så ofta att när den väl kom var det ingen som hade hört räddharens rop – det skrämmer mig lite att det kanske blir likadant nu. Att vi som väsnas ropar så ofta att ingen märker när vargen faktiskt är där den vill vara. Varg här är detsamma som rasister, fascister, nazister – inte levande verkliga vargar. Dem gillar jag.

Läser DN och artikel av Henrik Arnstad ” Hög tid att enas mot rasisterna” – artikeln slutar ”De farligaste av dessa rörelser är inte de som är mest radikala – det är de som når makten (som i Norge, mitt tillägg). Strömmen (Frp-man?) vill inte att vi onödigtvis ska ropa ”vargen kommer.

Mitt svar blir: VARG! VARG!”

Läs artikeln, kan inte dela den tyvärr! Men jag ropar VARG!

I tidningen finns också en kommentar från Borzoo Tavakoli som skrev ett öppet brev till Ekeroth, SD: Kampen måste bli tydligare. Brevet har delats ca 88 000 gånger sedan i torsdags, men ännu inte besvarats eller bemötts av Ekeroth. Inte oväntat – jag håller med om att kampen måste bli tydligare. Borzolis inlägg slutar: ”Var konkret. Var tydlig. Använd klarspråk, våga utmana.”

Nolltolerans mot Sverigedemokrater. På Facebook har SD debatterats de senaste dagarna, aktuella genom sina sk landsdagar i helgen, och TVs/pressens uppmärksamhet. I sociala media har diskuterats hur man bäst hanterar de här partitillhörarna och deras sympatisörer – tiga ihjäl dem fungerar uppenbarligen inte. För ögonblicket är vi några i min vänkrets på Facebook som har tagit tydligt avstånd från SD, som står för att vi uppfattar partiföreträdarna och alla som dit hör som fascister/nazister/rasister, möjligen i något varierande grad. Definitivt en skrämmande retur till ett brunt parti, med uttalanden som jag vägrar upprepa.

SD-sympatisörer i vänkretsen känner sig förföljda och uppnår nära nog martyrstatus av ogillandet, och av att tas bort från vänlistor. Jag har gjort som en god vän, inte tagit bort flera än en som jag vet kommer att rösta på SD i höst. Övriga ids jag inte kolla upp, men jag kommer inte heller att kommentera inlägg från de jag uppfattar som Åkesson-anhängare, eller ”gilla” något de skriver.

Så här skrev Anders Nyman, jag kopierade och lade in det som egen status med hans välsignelse:

”Det pratas mycket om ”vänner på Facebook med SD-sympatier” i mitt flöde just nu. Ett par av de jag är bekant med har öppet visat sin tillhörighet och det har väckt en del starka reaktioner. Därför vill jag deklarera min egen personliga uppfattning i frågan.

1) Jag är INTE SD-sympatisör och kommer aldrig att bli. Partiet har en ideologi som är mig helt främmande och dessutom ett uppträdande som gör att de inte hör hemma inom svensk politik överhuvudtaget.

2) Man kan inte motivera sina SD-sympatier med partiets ”fantastiska kulturpolitik” eller dylikt och helt låtsas som att hat- och rasfrågorna inte finns där. Man ställer sig bakom hela paketet, så enkelt är det.

3) Personer jag känner som sympatiserar med SD kommer jag INTE att ta bort som vänner så länge de inte fyller min tråd med propaganda. Dock bör de veta om att de genom sina sympatier för SD förlorat en hel del respekt hos mig eftersom jag menar att en person med sunt förnuft, öppna ögon och en normal dos empati omöjligen kan sympatisera med SD.

Man kan ha åsikter om svensk invandrarpolitik och hur den bedrivs, det har jag själv i viss mån. Men att välja SD är en markering om att man även välkomnar hatet, elitismen och rasjakten, frågor som hör hemma på 1930-talet. Det är en framtid som jag inte vill leva i eller se mina barn växa upp i. Vi har redan gjort den här resan EN gång tidigare i historien, och den gången gick det inte vidare bra.

Personer som känner sig träffade av detta får gärna ta bort mig som vän om de känner sig kränkta eller om de inte kan leva med det förlorade anseendet som deras politiska tillhörighet orsakar.”

Ovanstående är tankar som jag delar fullt ut. Nu behöver vi andra göra oss hörda, stå för våra åsikter och tala om vilket land vi vill ha i framtiden. Jag vill inte uppleva SD i någon regeringsställning! (och numera, någon timme senare, är två ”vänner” borttagna ur min lista på FB).

Jag är trött. Kontakterna med soc har hittills fungerat, en liten förändring jämfört med förra veckan. Ingenting har förändrats i den sk ”sakfrågan” (som alls inte är en sakfråga, utan en mycket mänsklig sak), men kanske är något lite på väg åt ett rättare håll… Jag fortsätter försöka komma ihåg att andas, och meditera så smått emellan varven, vara i ögonblicket som är nu, hela tiden. Lyckas inte alltid.

Jag skrev tidigare att det var lugnt på gården under helgen. Det var det inte. Det visar sig idag att det var inbrottsförsök, larm som gick och folk som skrämde presumtiva tjuvar på flykten. Polis kom också småningom. Nu är hela arbetsplatsen kraftigt upplyst, i helgen var det tydligen en sida som saknade belysning och där gick det att komma in på området. Vägbommen hindrade inte fyrhjulingarna. Vi sov igenom hela rabaldret.

I morgon åker mannen min in till stan igen, han har diverse saker att ordna med som jag slipper delta i. Han kommer hit igen i mitten av nästa vecka, så idag var vi in och handlade, fyllde på viktigheter som vin, fågelfrö, kattmat, ljus och mjölk. Biblioteket fick också ett besök, så nu har jag Wolf Hall med flera böcker att läsa. Boken om Cromwell av Hilary Mantel fick Man Booker Prize 2009 och är på 650 sidor. En (kanske båda?) av syrrorna har läst den och hävdar att den är bra. Parallellt kan jag läsa vidare i Jon Kabat-Zinn´s ”Vart du än går är du där”. Det blir nog en bra balans.

Jag har pluggat i värmekabeln vid vatteninloppet i källaren om det blir kallt till natten.  Och tagit in massor med ved. Nu ska jag leta efter adventsstjärnan som jag kanske slängde i vintras, har ett minne av att den var taffligt hoptejpad och ganska slutkörd. I övrigt har jag tänt ljusen på köksbordet, Minsann har hittills lyckats undvika att slänga svansen i lågorna. Ena syrran har skickat kort från London, en fin bild på Doris Lessing som hon påminner mig om att jag introducerade för henne en gång för länge sedan – det hade jag glömt. Båda har vi läst alla hennes böcker, det har jag inte glömt.

Behöver jag läsvägen förlora mig i en annan värld kan jag alltid läsa Ursula K LeGuin´s The Eye of the Heron, den ligger också på köksbordet bland katt, ljus och tidningar. Och skrivverktyg som dator, hörlurar, och sladdar till förbannelse, samlade hyfsat i en korg under bordet.

En ny dag.

Jag läste Kabat-Zinn´s bok ”Vart du än går är du där” igår och den gav mig faktiskt lite sinnesro, som håller i sig än så länge. Att stillna i nuet, inte vara rädd för det som ännu inte skett, det som ingen vet något om. Att meditera på de sätt som fungerar för var och en, inte för att slappna av, men för att känna det som känns just i ögonblicket.

Sinnesfriden störs vid läsningen av dagens DN och Zarembas artikel om Uppsalas landsting och familjen K, och TV-inspelningar av en döende man och andra människor på sjukhuset, utan vare sig dessa människors godkännande eller vetskap. Rättegången börjar idag, ansvariga politiker kan naturligtvis inte kommentera. Pengarna som landstinget fick för inspelningen till TV-serien ”Sjukhuset” gjorde att man kunde ”spara in” motsvarande i marknadsföringskostnader, enligt ett numera borttaget inlägg på landstingets hemsida…

Och SD får mycket publicitet, anhängare beklagar sig på Facebook hur de blir som ”pestsmittade” när de berättar att de sympatiserar, stackarna. Fakta och logiska argument hindrar inte att de tänker rösta SD, och de är inte vare sig fascister eller nazister eller rasister, vissa av dem bor till och med ihop med utlandsfödda. Så det så. Jag tillåter mig ha uppfattningen att de åtminstone är politiskt naiva, vilket är farligt nog. Speciellt när det är valår snart. Och socialdemokraterna inte vare sig syns eller hörs.

Sinnesro och lugn i själen är ibland långt borta, också på det allmänsvenska planet.

När det gäller min privata oro finns den där, men den är inte riktigt lika förlamande idag som tidigare. Jag andas. Och andas igen. Ser örnen som flyger lågt över åkern ner mot sjön, änderna ligger kvar i ån dit örnen antagligen inte vågar sig. Gubbarna har börjat jobba och köra grus och sten hit och dit enligt ett för mig obekant system. Posten har hämtat de böcker jag levererat. Spisen brinner.

Hon låter fingrarna vila på tangenterna, väntar på att de ska börja skapa ord och meningar. Andas, medvetet och allt djupare. Blundar för att inte låta sig störas av felskrivningar. De kan korrigeras senare. Är innerligt tacksam mot fru Lindström (mera bekant för att vara gift med Mulltoans uppfinnare) en gång för sisådär femtio år sedan lärde henne skriva maskin. Då fick man ha en skärm över tangenterna så att de inte skulle synas, och så skulle det gå fort. Stenografin som också ingick i sekreterarutbildningen har hon glömt det mesta av, men fingersättning och hastighet att skriva finns kvar. Än så länge.

Sekreterarutbildning efter studenten eftersom den var 1-årig och hon hade bråttom att gifta sig och flytta till huvudstaden. Hon var inte med barn, första sonen kom först två år efter bröllopet – men ville komma hemifrån och börja sitt riktiga liv. Senare började hon också läsa vid universitetet, statistik först och därefter nordiska språk, varför har hon nog aldrig riktigt förstått. Då hade hon jobbat som sekreterare tillräckligt länge för att tröttna på att vara lydig och lyssnande och enbart göra det andra initierat. Universitetsstudier verkade som ett bra alternativ.

I något sammanhang stod Birger Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes” på schemat, hon har glömt hur uppgiften löd, hon har glömt vad hon gjorde – men hon minns för alltid hur docenten (vars namn hon också har glömt) talade om att hon totalt hade missförstått det hela, och att hon kanske skulle passa bättre hemma i köket nu när hon ändå väntade barn. För det gjorde hon. Och hon avslutade universitetsstudierna där och då. Fortfarande har hon inte läst om Kvartetten-boken heller. Ett av livets många vägskäl.

Promenader är bra. Vi har varit ute och gått ganska långt (för att vara vi) både igår och idag. Alltid något annat att fylla huvudet med än samma gamla oro och tankar. Och så fick vi tillfälle att prata med grannen som sedan drygt två år är skyldig ett vedlass. Nu sägs det komma, igen… Vi får väl se.

Det mörknar, vi har ätit tidig middag, laxpajen från igår som var lika god idag. Och det verkar för ögonblicket OK vad gäller det som oroar mig hela tiden, ett ögonblick i sänder.

Jag fastnar i tankar på hur lätt det är att låta sin oro ta överhanden, även när jag vet att jag inte kan göra någonting för att förändra någonting. Jag förmår inte släppa, jag tappar allt intresse för annat, hör sämre än vanligt och blir lätt irriterad över småsaker. Jag är inget trevligt sällskap, men än står mannen min ut. I veckan åker han in till stan ett par dagar igen, en bra paus från mig och mina bekymmer.

Här är annars lugnt över helgen, inga jobbare. Vattnet från ån rinner genom de stora rören som det ska, när mannen min rensat öppningen från diverse smågrenar och skräp. Ån fryser lätt på vattenytan där änderna inte plaskar. Minsann vill snart ut igen nu när det börjar mörkna.

Läser just nu en bok för Booked, ”berövad” av Liz Coley, det lilla jag hunnit läsa är otäckt och suggestivt, det är lätt att känna det huvudpersonen känner. Jag återkommer till boken i ett fylligare inlägg.

Emellanåt kommer jag på mig själv med att hålla andan, och tar ett djupt andetag. Och några till. Kroppen vill inte riktigt vara alldeles stilla, jag rör lite på mig hela tiden. Med åren har jag lärt mig att det är mitt sätt att lugna mig själv. Tacksam att jag faktiskt sover hyfsat utan hjälp, vaknar bara någon gång och har de senaste nätterna lyckats somna om. Fast det känns inte som om jag är utsövd, jag är trött. Det blir väl annorlunda småningom.

”Hitta ditt skrivställe”, såg jag någonstans. Jag sitter vid köksbordet, mitt i Minsanns klättrande, tända ljus som helst inte ska sveda hennes svans, och en fråga då och då kring korsordet som mannen min försöker lösa samtidigt som han planerar dagens lax-, spenat- och svamppaj.

Tidigare idag tog vi en promenad, längre än jag hittills gått efter höftoperationen, nästan ända bort till Kråkvilan, det sista huset efter vägen bort förbi stall och hagar, upp emot skogen. Det gick bra, känner mig nöjd, och ångesten jag har dessa dagar hålls i schack hyfsat. Om jag inte skriver blommar den upp igen. Bästa vännen har åkt på retreat långt bort, en hel månad. Jag kommer att sakna henne, inte enbart för att hon påminner mig om att andas!

Nu är det svart lördagseftermiddag därute, gatlamporna lyser med glesa mellanrum. ”Min” lyktstolpe står fortfarande, inte upprätt – det har den inte gjort så länge jag sett den – men förankrad medelst ett orange långt spännband i ett av brons betongfundament. Häromkvällen slocknade allt, möjligen på grund av grävande, men ljuset kom tillbaka efter en kort stund. Och vatten har vi också. När nu arbetet ligger nere över helgen borde inte så mycket kunna inträffa, jag tänker på avgrävda kablar och slangar. Det provisoriska lilla vattenfallet fungerar också, ytan på ån där änderna fortfarande simmar var lätt frusen i morse. Rimfrosten låg kvar långt in på dagen trots sol.

Jag försöker hålla mina tankar sysselsatta med trivialiteter, läsa kan jag inte riktigt koncentera mig på. Har tvättat och hängt på syrrans praktiska lilla torkställning här i köket. Och raggsockorna hänger på tork över spisen, nya fräscha påtagna. Duschad, håret tvättat, sängarna någorlunda bäddade, disken diskad, spisen brinner. Ved inne, åtminstone så att det räcker till i morgon. Nu ska jag ladda mobilen. Tycker att batteriet tar slut väldigt snabbt.

Ham-sa fungerar också dövande. Ham-sa. Och genisudoku (jag måste varje gång kolla stavningen, tycks inte vilja lära mig den).

Har försökt få kontakt med socialtjänsten, ”individuell omsorg”, hela dagen, småningom med rätt telefonnummer (inget svar) och mejl som inte kom i retur, till två personer. Inte fick jag någon kontakt, i morgon är en ny dag – åtminstone för mig…

————————–

Idag fredag fick jag kontakt till slut, efter ytterligare ett par telefonförsök plus mejl. Och det blev ett bra samtal, alltid en början. Annorlunda jämfört med igår i alla fall.

Sedan tog vi en liten promenad, mannen och jag, ner till sjön och tillbaka. Vi förundras över hur det går att nästan helt dämma igen inloppet till ån i ena änden, och dämma igen helt vid den bro som ska ersättas av en ny, alldeles utanför mitt hus. Allt grävande och körande resulterar i en lerig och hal väg där man får klafsa i stövlar och se sig för… Det lilla vattenfallet är borta och vatten porlar i stället ner i ån längre ner över en stenbädd och stora rör som träder ”i kraft” om det blir för mycket vatten. Skönt med frisk luft dock.

Jag är utmattad av alla emotioner och all oro de senaste dagarna. Allt har kulminerat och jag känner mig fortfarande mycket hjälplös och har långt till den portion ilska som antagligen också skulle kunna vara välgörande. Är bara ledsen, och virrig. Har svårt att koncentrera mig, ett exempel är den omgång canasta som min käre och välmenande man trodde skulle kunna distrahera en stund igår eftermiddag. Det gick inte, när resultatet skulle räknas ihop visste jag inte hur man gör – och det vet jag i normala fall. Just nu har jag satt potatis på spisen för att småningom dillstuva till den gravade laxen i kväll – om inte annat lär väl näsan reagera när den bränns vid.

Då och nu.

Just nu är livet för mycket liv. Lärde mig en gång att uttrycket ”vara full av liv” också handlar om det liv man inte önskar, det liv som är tungt och svårt, det som gör ont. Och ont gör det nu. Livet känns i hela kroppen, och jag låter det kännas. Dövar inte, men vill döva, med vin, med spel. Gör det inte, inte ännu idag. Skriver i stället, det är också ett sätt att för ett ögonblick hamna annanstans, även om det jag skriver är det jag är.

Försöker få kontakt med instanser som möjligen kan hjälpa, kanske kan ge alternativ, trots att den det handlar om inte själv vill. Det finns en gräns för när den egna viljan kan få bestämma, och den gränsen är nådd nu, för oss andra. Väntar på att någon ska ringa tillbaka. Väntar. Rädd för mina fantasier om vad som kan hända, om inget händer. Mannen min finns här hos mig, och är ännu tålig. Och det lugnar mig lite att titta på Minsann som sover på sin kudde, hon har värmt mig hela natten när jag legat halvvaken och trott att jag tänkt. Det nattliga surret i hjärnan är inte hjälpsamt, håller mig bara på gränsen till sömn så att jag vaknar trött – och som sagt full av liv jag inte vill ha just nu.