beskrivarblogg

Jag behöver en spökskrivare. Någon som skriver min bok om nätterna, utan min medverkan. Det är inte ens nödvändigt att intervjua mig i förväg, jag har nämligen ingenting att säga. För övrigt har jag inga pengar heller, så jag kan inte betala för spökskrivandet. Dessutom kallar jag mig själv för spökskrivare – inte för att jag har gjort det någon gång, än – så det är väl lika bra att jag fortsätter som jag börjat. Med några rader här och några rader där. Så småningom lär jag behöva en spökredaktör, någon som plockar ut möjligt läsbara rader och gör något med dem. Ett bokmanus till exempel. Jag känner mig bara översvämmad när jag tittar i alla mappar och bloggtexter och diverse.

Den här gången valde inte jag. Det var inte jag som ville att vi skulle avsluta vår långa relation. Självklart medverkade jag till att det ändå hände. Kanske var det livet som valde. Jag har inte klart för mig vad jag surrar om. Kanske om att det ofta är någon eller något annat än jag själv som fattar de beslut som också blir mina.

Tarot-kortet för dagen var Tornet. Nyckelord: långtgående inre förvandling, helade kraft, det gamla förstörs för att ge plats åt det nya, egots torn kommer att skakas i grunden. Kaos är granne med Gud. Jag tvingas bygga en bredare bas i livet. Andligt uppvaknande. Reningsprocesser. Risk för utbränning. Varningssignal. Befrielse från onödiga tankar. Det är när vi är starka vi möter kriser och motgångar. När vi är svaga måste vi däremot bygga in oss i illusioner. Att dra det här kortet var ett omedvetet val, att dra ett kort var ett medvetet beslut.

Jag kan inte låta bli att känna mig träffad av kortet och texten som förklarar det. När det nu är som det är kan jag nästan se fram emot de förändringar som blir konsekvensen av mitt ”nya” liv. Eller åtminstone inte deprimera mig. Det är sommar, jag är hyfsat frisk (en höft som eventuellt ska bytas räknas nästan inte, jämförelsevis), jag bor i ett hus med eget hyreskontrakt, jag överlever på de pengar jag har kvar efter diverse skuldbetalningar. Minsann kräver min medvetna uppmärksamhet allt som oftast, och ger mig sitt spinnande gillande tillbaka. Även om det just nu spöregnar är livet högst uthärdligt, om så bara för att det är liv.

”Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom”. Så skriver Kristian Gidlund i bloggen, ”i kroppen min”. Han vet att han snart ska dö, och han tröstar oss. Vi som inte vet när vi ska dö.

Människors sorg går inte att jämföra. Men hans ord känns som om de på något konstigt sätt hjälper mig i min sorg.

Nyss såg molnen på himlen ut som den norska glaciär jag såg igår i en dokumentär, ”Fjällfolk”. Strimmigt i blått och grått och vitt, levande rörligt. Nu är himlen mera jämngrå, mulen, inte lika vacker. Utedynorna är intagna, jag tror det blir regn.  Gräddade tunnpannkakor till lunch, eller middag mitt på dagen. Det är jag bra på.

Tidig kväll, fortfarande sol, fortfarande vind. Vad ska jag göra innan jag kan gå och lägga mig och hoppas somna. Och sova större delen av natten, utan att få alltför svarta tankar eller ont i kroppen. Har ingenting som pockar på att läsas. Längtar till vatten, stort vatten, saltsjön, hav. Ån bredvid huset med sitt lilla vattenfall är inte vatten nog.

Har just pratat med sonen som är lycklig över sin lilla nya valp. Efter mycket tänkande i familjen har de enats om namnet Rossi (fotbollsspelare, motorcyklist, rött på italienska) – Rossi är en wachtel, ljusbeige och vit, ser nästan lite ut som en golden. Sonen sov i natt på soffan i nedervåningen med Rossi nära, och väcktes av bett i örat vid 3-tiden, och igen vid 5. Ungefär som att ha en ny liten baby i huset, även om så små människobarn oftast inte bits. Så småningom får vi lära Minsann och Rossi att umgås.

Lördag, 25 maj 2013. Jag har tömt skrubben och burit in sonens pinaler i hans rum (det får vara förvaringsrum numera, han använder det inte) och därmed fått ordning på mina saker. Nu kan jag gå in i det lilla utrymmet, och rörmokaren kan komma in och kolla om han kan hitta orsaken till att det ibland luktar illa där.

Jag har också gjort en god pyttipanna till middag, och ätit den mitt på dagen, som man gör på landet. Som vi gjorde hemma när vi var barn. Som jag inte gjort sedan dess, förrän på sistone. Nu kan jag göra som jag vill, med allting. Jag har förvällt nässlor också, och ska hacka dem när de svalnat. Och talat med vännen S som ringde och undrade hur det var med min höft, och resten.

Minsann ligger i skugga på altanen, jag gick in. Det blev för varmt, ett parasoll etc.

Klockan är bara 3 på eftermiddagen, det är strålande vackert utomhus, blåser men sol. Tidigare idag undrade jag vad som var på gång med min telefon, jag hörde ett par konstiga signaler, och så ingenting, och så någonting igen. Det visade sig småningom vara en av hästarna, som inte gnäggade men ”whined” vad det nu kan heta på svenska. Tilläggas bör kanske att jag inte hade några hörapparater i öronen.

Klockan 6 är jag inomhus. Och Minsann också. Till skillnad från mig sover hon på köksbordet.

Det är fredagskväll. Gänget på FB kopplar nu ner, umgås med makar och vänner. Jag försöker lösa DNs sudoku, genivarianten. Lyckas inte mer än halvvägs. Dricker vin även jag, och har ätit en god vällagad middag.

Nu har jag slutat gå ut och in, kvällssvalkan känns inte skön och solen är på väg ner. Hästarna är inne för natten, åtminstone de som brukar gå i hagarna precis utanför huset. Längre bort är både kor och hästar fortfarande ute, och är väl så även i natt. Vargarna har inte synts till i närheten av gården på länge, även om de finns i skogen och går de urgamla vargvägarna.

Ibland leker jag lite med en Tarot-kortlek. Jag kan inte tolka alltihop, men brukar titta i boken för att få förklarat för mig vad korten kan innebära. I kväll drog jag kortet i Stora Arkanan, nr 13, Döden. Det ser inte roligt ut. När jag läser tolkningsförslagen handlar det om att det gamla måste dö för att ge plats för något annat, nytt, kanske bättre, i alla fall annorlunda. Jag måste släppa det gamla, mina egna gamla mönster och mina bindningar till allt jag är och har varit bunden till…

Ett lämpligt kort att dra just nu. Jag blir inte klok på om alla kort i en Tarot-lek alltid är lämpliga på något sätt. Ofta upplever jag nämligen att det kort jag drar när jag vill stämma av något med hjälp av korten, det stämmer bra in på min nuvarande situation eller sinnesstämning.

Just nu är det klart för mig att jag måste släppa min mångåriga bindning till den man som varit min följeslagare och nu inte längre är det. Jag skulle också behöva släppa en hel del av mina föreställningar om mig själv och mitt nuvarande liv. Nu börjar ett annat liv, och det är än så länge bara mitt. Jag har inte skrotat mina barn och min övriga familj – men nu behöver jag skapa mitt liv så som jag vill ha det. Som jag kan skapa det. Jag har inte kommit så långt i den här processen att jag tycker att det är spännande och löftesrikt. Tvärtom är det fortfarande ängsligt, och osäkert, i hög grad beroende av andra människors stöd och hjälp. En början är att jag ber om hjälp när jag behöver den. Utan att be om ursäkt, eller fortsätta tycka att jag ska klara allt på egen hand.

Nu har jag lyckats få hörlurarna som landstinget bekostar min döva person på laddning. Önskar faktiskt att jag kunde ladda den här personen också (apropå meningsbyggnaden ovan). Det ska bli kul att se om de här lurarna är bättre än de jag fick i julklapp… Tre gånger så dyra tycks de i alla fall vara. Fast inte för mig, det gläder mitt syndiga hjärta att jag äntligen får lite tillbaka på all skatt jag betalat i alla år.

Det blir färsk sparris och stekta abborrfiléer till middag idag. Bara så ni vet.

Gräsmatteklippandet tog några timmar, och det var bra att dagen blev lite kortare. Än är det väldigt många timmar kvar, timmar som jag inte vet vad jag ska göra med. Jo, jag öppnar och stänger ytterdörren för Minsann när hon vill ut, eller in. Och jag tar några steg till soptunnan med soppåsen efter middagen. Letar efter en bok att läsa om, fick ett par kassar av mina gamla böcker från mitt gamla sommarhus häromdagen när sonen var här. Där finns böcker jag inte läst på flera år. Läser biblioteksböcker, bl a en som jag tyckte riktigt dålig, återutgiven nu 10 år efter premiären, av Karin Brunk Holmqvist, ”Stenhimlen”. ”Bearbetad av författaren” inför nyutgivningen bevars.

Jag har redan diskat, bäddat, plockat undan, tvätten räcker inte för att köra en maskin ännu. Dammsög gjorde jag igår förmiddag. Tvätta håret? Nej, det får vänta till i morgon, ska ju ha något att göra då också. Det är klart att jag skulle kunna röja ur skrubben bakom sonens rum, men det kräver nästan garanterat torrt och vackert väder så att jag kan slänga ut det som är där på altanen. Så det får också vänta. Källaren är sopad och hyfsat städad, rörmokaren har fixat läckan i förmiddags.

Det är kanske så att jag ska kapa ved i morgon. Jag har en hög, både grova grenar, och brädor, som ska kapas. Och därefter klyvas. Det kan i alla fall vara en inriktning för morgondagen. Men än återstår resten av dagen. Den här fredagen den 24 maj 2013.

Gräsmattan är nästan färdigklippt, jag får skavsår i tumgreppet. Handskar på för fortsättningen. Det var vackrare med alla maskrosorna, nu ser det bara rufsigt och tufsigt ut. Regnet hänger i luften. Himlen är täckt av moln. Grisen går i hagen med hästen och betar – betar hästar och grisar? Tror det, äter gräs i alla fall. Båda två.

Jag känner mig som om hela jag fått en tandläkarbedövning, som börjar släppa lite. Som om allting är en bit ifrån mig, och utsuddat, inga tydliga konturer någonstans. Minsann far ut och in och jag med. Ingen ro. Tar ut en dyna till stolen på altanen, sitter några minuter och låtsas läsa. Om inte solen går i moln och jagar in mig, så går jag in för att dra bort ett nyuppståndet skäggstrå jag just kände på hakan. Ut och in. Det surrar i mitt huvud, men inte särskilt många tankar är klart urskiljbara. Eller användbara. Det känns som om jag letar efter nyckeln där under lyktstolpen, där det är ljust – inte där jag tappade den.

Grisen har tröttnat på hästens sällskap och går tillbaka längs vägen, mot stallet. Jag gick till brevlådan för att kolla att postbilen som åkte förbi nyss verkligen hade tagit med sig de böcker jag flaggat för. Det hade han inte. Så nu är jag ilsken. Och gräsmattan hyfsat klar, den får duga. Kajor och starar gillar att gå och sprätta i gräset. Nu kan det få regna.

Jag grät inte, jag skrek inte, jag ställde några frågor och fick inga tydliga eller för mig begripliga svar. ”Trevlig sommar” (jag) – ”Detsamma” (han). ”Åker du ut till B i sommar” (fd makens sommarhus) – tystnad (jag). Klart slut, eller over and out… Nu kan jag sluta vänta.

Min gråt skrämde Minsann, så jag snöt mig. Nu är jag trött, tänker ta ett par glas vin och gå och lägga mig. Har stängt av telefonen, vill inte prata ens med bästa vännen om hon skulle råka ringa. Och absolut inte med någon annan. Hoppas jag hittar pin-koden till telefonen i morgon.

Öppnar en flaska bubbel (har kork att sätta i) och skålar för oss, för det som var bra länge, och för det jag inte förstår. Kanske inser jag så småningom att jag förstår.

”Bronkit, allergi, deadline”. Jag citerar Bodil Malmstens förklaring till bloggtystnad. Kan dock inte skylla på varken det ena eller andra, och alldeles bloggtyst är jag ju inte heller. Men ändå ganska o-skriven. Jag säger åt mig att sätta mig vid datorn, pratar med mina fingrar så att ord produceras, men är ändå inte riktigt där. Bara ett ögonblick i sänder.

Det är två slut just nu, kärleken tog slut, föreningen Egenutgivarna har jag gått ur – stod inte ut med censur och märkligt beteende från styrelseföreträdares sida. När det dessutom visar sig att det finns uppseendeväckande, allvarlig, gammal skit som inte klarats ut och som alla nu anser hör till historien, då vill jag inte vara med. En förening där gruppen på Facebook används till att vara så trevliga enbart, den är inte för mig.

Lika ledsamt som kärleksslutet är detta definitivt inte.

Nu trampar jag bara runt, väntar på att mannen ”ska komma förbi med mina grejor”. Andas, andas, ham-sa, ham-sa. ”Kommer förbi” lär stämma, nu är klockan snart 3 och ingen besökare i sikte.

Har talat med ena syrran. Och med rörmokaren som tätade ett rör i källaren nu när jag plockat undan så att det gick att komma åt. Har mina nya hörapparater i öronen, och jisses vad klaviaturens tangenter skramlar när jag skriver. Och mina tofflor tassar när jag går över golvet. Undrar vad jag mera kommer att höra som jag inte hört hittills?

Det är bara 13 grader ute, mulet och blåst. Får nog elda en vända i vedspisen till senare på eftermiddagen. Gör det redan nu, jag är kall om händerna. Hatar att vänta. Gör det alldeles för ofta, också när jag kanske skulle kunna koppla av och göra annat än just vänta.

Han kom klockan kvart över 4, åkte kvart i 5. Hade med sig mina kläder mm, två krukor med mynta som han tagit i ”landet”, nässlor i en påse och wienerbröd. Jag fick t o m tillbaka Saft-Majan. Vi var artiga, jag frågade hur det kändes nu då (kunde inte låta bli) – ”hur tror du?”. Hans familj vet att vi inte är ihop längre, men inte varför. Det gör inte jag heller. Han förnekar att han planerat detta.

Jag kunde inte heller låta bli att tala om att jag är allt jag är över att bli avpolleterad på det här sättet (arg, ledsen, kränkt, besviken) – ingen kommentar. Han åt två wienerbröd (hade inte ätit lunch) och drack ett glas saft, jag inget. Och, han hade handlat bensinen jag behövde, och fick betalt för den. Så, nu är den relationen avslutad, den lär inte bli mera avslutad än så här. Jag är ledsen.