beskrivarblogg

Gräslöken på berget utanför köksfönstret har gått i blom, vackra lilafärgade bollar nickar och bugar i vinden. Gul backtimjan (?) kryper i skrevorna och lyser upp dagen. Om jag blundar och behåller bilden innanför ögonlocken kan jag nästan få mig att tro att jag är tillbaka ute i skärgården, på Fredlarna kanske. Men här finns inget hav, varken upprört eller stilla. En å, med sjöar i båda ändarna. Än så länge för året obadade sjöar, väntar tills det blir lite varmare (och badtrappan är ilagd vid det lilla badhuset).

Eftersom jag inte har något hav att sitta vid kan jag inbilla mig att just det skulle få mig att skriva, mera och bättre. Min hjärna hittar alltid på någon anledning att inte, både det ena och det andra. Idag har jag i alla fall dammsugit och lagt in en kort, betydelselös text om surfvolymer på bloggen. Har tvättat håret också om någon är intresserad av att veta. Och diskat tekannan ordentligt.

Telefonen ringde. Äldste sonen, glatt svarade jag. Hörde någon sorts buller i bakgrunden, men ingen som ville något när jag sade hallååå! Fick lov att ringa till son nr 2 och be honom tala om för son nr 1 att hans telefon ringde utan att han avsåg det… (Båda jobbar just nu på samma ställe, annars hade jag förmodligen blivit ”glatt överraskad” flera gånger.)

Nu har Minsann tröttnat på att kliva omkring på mig eller datorn och ligger på sin dyna vid fönstret och sover. I alla fall en stund. Hon är minst lika envis som jag och vi fajtas om att hoppa upp respektive lyfta ner, ni får själva räkna ut vem som gör vad.

I morgon kommer mina systrar hit, i varsin bil. Jag ska nämligen få låna den ena bilen, och syrrorna behöver ju komma hem till Uppsala igen. Får se om jag törs göra lite utflykter, bilen är nybesiktigad och gick igenom, men kopplingen lär vara lite på upphällningen. Den bör inte utsättas för bergsbestigning och liknande påfrestande körningar. Det kan jag nog lova. Kanske kan det ändå bli en tur till närmsta hav, medförandes matsäck och skrivdon.

Så hur gör man då när man tar sig själv på allvar? Det räcker ju inte med att sitta framför datorn. Det räcker heller inte med att skriva 50 000 ord i november, båda delarna har jag gjort utan nämnvärda resultat.

Tänka går inte så bra det heller. Det blir mest samma gamla tankar. Hur kan man faktiskt tänka nya otänkta tankar? Måste man inte ha åtminstone en gnutta gammalt inblandat för att det ska bli något, som någon sorts tankereferensram? Det är förmodligen helt omöjligt att tänka helt tomt och nytt, åtminstone känns det så för mig. En begränsande trygghet i det gamla, tjatiga invanda. Kanske ska man hålla på tills man blir trött på sig själv.

Ungefär som när jag rabblade en ramsa inombords (tack Erik Jarlnaes på Bodynamics i Köpenhamn för den): ”jag är hellre deprimerad än jag gör något roligt” om och om igen. Den stod mig till slut upp i halsen – men småningom iddes jag heller inte längre vara deprimerad. Jag kunde avdeprimera mig, ungefär som jag tidigare hade deprimerat mig.

Nu kommer jag att tänka på Torgny Lindgrens ”Norrlands Akvavit” och predikanten som i hög ålder for tillbaka till den bygd där han på sin tid frälst de flesta. Hans tro hade tagit slut, nu skulle han dit och avfrälsa människorna. Det var bara det att de allra flesta hade klarat av den saken på egen hand – en finurlig, vacker och rolig bok, läs den.

Mer av samma alltså, tills jag tröttnat och hittar ett annat spår. Men vad är samma? Är det mitt fortfarande emellanåt uppdykande spelberoende? Det är tjatigt, och jag slåss med det. ”Jag skriver hellre än jag spelar på internet”!

Är det min icke-relation med mannen jag älskade? ”Jag är hellre ledsen att det är slut än glad”. Eller kanske min icke-existerande ekonomi? ”Jag är hellre fattig än mera normalt försedd med pengar”… Eller billösheten? ”Jag är hellre utan bil än har en så att jag kan ta mig dit jag vill”.

Tanken är att man/jag till slut blir så less på mig och mitt tjat att jag gör vad jag kan åt saken. Något kan jag säkert göra – har hittills inte tvingat mig att riktigt pröva vad. När det gäller det ena och det andra.

Jag har i alla fall tagit fram Kronofogdens skuldsaneringsblankett och börjat försöka fylla i den, inte så enkelt. Där skulle jag kunna ta hjälp av kommunens rådgivare – det vore att göra mera än hittills.

Skriver det gör jag (ibland) och spelar gör jag inte. Uppdrag till mitt förlag skulle kanske ge lite pengar, men är svåra att åstadkomma – där gör jag inte tillräckligt. Hur mycket kan man tjata på sin Facebook-sida utan att folk tycker att det är beklämmande?

Ledsnad och sorg över en relation som inte höll är OK åtminstone någon tid, saknaden får jag leva med även om sorgen lägger sig. Och bil – tja, jag får låna syrrans medan hon är bortrest i 14 dagar, det är alltid en början. Nu fikadags.

Vännen A., med flera böcker utgivna, säger sig behöva ta sig själv som författare och förläggare mera på allvar. Jag har lång väg att gå. Inte publicerad (annat än i en antologi (”Leva sin dröm”) och i en e-bok med dikter (”Hetta”) och spridda skurar i form av krönikor på 1av3.se och bloggtexter – jag har långt till att ens tänka på mig som författare, ännu mindre som förläggare. Men jag skriver, jag har Minsann förlag, jag har två ISBN-nummer som ska användas och jag har fram till oktober på mig att skriva vidare. I oktober ska nämligen en vän (och kanske flera) bistå med hopsamlande och redigering av mina skriverier. Ett (kärleksfullt) hot och ett löfte.

Jag famlar. Skulle säkert behöva gå någon skrivkurs och utsätta mig för öppen kritik, men är rädd för att inte klara den kritiken om den blir negativ. Jag är också rädd att tappa ”min röst”. Jag tappade min lust att måla och mina ögon när jag gick en sommarkurs i akvarellmålning för många år sedan. Det jag tappade var min lilla tilltro till mig själv, förstås. Och det var självklart jag själv som stod för tappet.

Ungefär som när jag inte fick vara men i sångkören i skolan för ännu längre sedan. Jag kunde nämligen inte hålla ton, enligt magister König. Han regerade mitt icke-sjungande i decennier, utan att ha en aning om det. Nu är han detroniserad, numera sjunger jag och skiter i tonhållandet, bara jag gillar det. Minsann blir lite orolig när jag låter, men då släpper jag ut henne och sjunger vidare.

Det är lite annorlunda när jag skriver. Jag har fått mycket gensvar på mina texter, och glatt mig åt att jag tycks nå fram med det jag skriver. Då blir det ännu farligare att utsätta sig för sk konstruktiv kritik – och ännu svårare att ta den till sig när den faktiskt ofta är både välment och nyttig, befogad och hjälpsam. Ack ja. Ännu är detta en senare fråga. De förlag jag för något år sedan skickade ”manus” till har artigt avböjt utgivning.

Det är nog dags även för mig att ta mig själv på allvar. Som den skrivande människa jag är.