beskrivarblogg

Nu är det svart sommarnatt, så svart nu en sådan blir. Tillräckligt för att lampan i fönstret måste tändas. Jag kan inte somna, klockan är bara 11, men jag har försökt i drygt en timme. Minsann har intagit min säng, jag kunde inte ligga kvar. Sista timmen i månaden maj 2013. I morgon fyller min äldste son 49 år. Obegripligt det också, som det mesta av livet och tiden.

Syrran har bestämt sig för att åka till Cypern i två veckor, hon och vännen som bor där ska hyra ett litet hus. Hon får ta med sig alla attiraljer hon behöver efter höftoperationen, jag får låna hennes bil medan hon är borta. Andra syrran åker till döttrarna i London en vecka. Den här syrran sitter på rumpan i ett hus på landet utanför Norrtälje. Just nu längtar hon bort, vart som helst. Bort. Annanstans.

Det är för vackert här, naturen är överväldigande nyskapad och skön, och jag är trött, ledsen, arg och sur. Det går inte ihop riktigt. Jag kan inte njuta av försommaren, den skriker på närhet och sällskap, någon att hålla i handen när jag ska somna. Så att jag somnar. I stället sitter jag här och ordar.

Huvudet är fullt av obesvarbara frågor, frågor som gör ont och inte leder någonvart. Jag kan inte själv besvara dem, och du lär inte göra det. De är bara plågsamma. Tjatiga. Har de något syfte alls? Det är ju jag som skapar dem, vad vill jag med dem? Formulera dem, och göra acceptabla svar? Vill jag bara vältra mig i eländet, dra offerkoftan över huvudet och fortsätta tycka synd om mig? Se till att jag inte kan släppa det ledsamma och sorgliga. Jag noterar att jag inte är så fixerad som tidigare vid mina känslor av skam. Någon sorts omprioritering har skett. Det är kanske bra. Men det är inte bra att vara ensam om både frågor och svar.

Fortfarande förstår jag inte vad som hände. Eller varför. Eller så är det helt enkelt så att jag inte vill förstå, inte vill acceptera att du faktiskt inte vill vara med mig längre. Bara så där.

Det är soligt, klockan är halv 8, och jag har ont i fötterna. Skavsår på tårna och blåsor under fötterna. Fel skor att gå långt i idag… I morgon lär jag inte gå mer än från köksbordet ut på altanen. Jo, till klädstrecket också för att ta in tvätten. Den får hänga över natten.

Dagens missade läkarbesök gör än en gång klart för mig hur svårt det är att vara beroende av andras möjligheter att hämta och skjutsa när jag ska någonstans. Sonen kan förstås inte rå för att kylarslangen valde att gå sönder just idag, men nu gjorde den det med trista konsekvenser. Bärgning (dyrt och tog tid), verkstad (dito), komplikationer för mig och för sonen som är beroende av bil i sitt jobb.

Jag försöker skriva för att få tiden att gå. Återkommer ofta till begreppet tid, det fascinerar mig. Den är för kort och samtidigt för lång. När jag har något som verkligen fångar mig och fyller min tid med innehåll är den för kort. När barnen var små och jag jobbade heltid var den alltid (!) otillräcklig. Nu är barnen inte barn längre, jag jobbar inte, och dagarna går för långsamt. Är för tomma. Särskilt nu när jag är ensam i huset.

Jag fick ett vänligt förslag från en Facebook-vän att anmäla mig som sagoläsande ”plastmormor” på närmaste dagis. Det är kanske en bra idé för någon annan, men inte för mig. Skyller på att det inte finns något dagis i närheten, men det handlar också om att så barnintresserad är jag faktiskt inte. Det kan krypa i händerna på mig av längtan att hålla en liten unge i famnen och sniffa på det mjuka håret – men jag klarar mig utan den kontakten. Tre söner på fem år täckte mina barnbehov.

Jag har försökt få in flera uppdrag från skrivande människor via Facebook, men det verkar segt. Sidan med Minsann förlag är taffligt hopkommen, och inte särskilt lockande. Antagligen var det heller inte hjälpsamt att kliva ur Egenutgivarnas förening, men klimatet där passade mig inte – och det som fortfarande pågår där bekräftar bara att det var rätt beslut.  Vettiga arbetsuppgifter fattas mig alltså.

Jag får väl satsa på att syrran kommer hit småningom och medför strumpstickor och garn. Något par sockor ska jag väl kunna åstadkomma. Ett litet glädjeämne idag är att jag fick mitt nya inloggningskort till banken – nu kan jag i alla fall kolla mitt saldo utan krångel. Inte för att det är mycket att se.

Det blev inget av det planerade husläkarbesöket idag, sonens bil pajade efter vägen hit. Jag fick dessutom en alltför lång promenad i solen, eftersom jag gick för att möta honom när han verkade bli lite sen. När han så ringde och talade om att han stod efter vägen och inte kom längre (något om en kylarslang) var det bara att vända. Nu sitter jag här och tar hand om mina skavsår, sandalerna jag hade är inte gjorda för lång promenad på grusväg… Och sonen väntar på bärgare, törs inte ringa igen och fråga hur det går. Ny läkartid nästa vecka, plus tid hos ortopeden, vad tror ni om det?

Vaknade halv 2. Första gången, somnade småningom igen, vaknade ­halv 7. Drömmer om stora vackra ringar som jag i vaket tillstånd önskar att jag kunde skapa. Funderar på varför mina höfter bråkar så med mig, sedan i vintras. Hittar förstås inga svar.

Idag talar Telia om för mig att jag får surfa långsammare månaden ut (tre dagar!) eftersom jag överskridit gränsen för mitt abbonnemang. Var det därför det krånglade så att logga in igår? Jag får surfa långsamt dessa dagar, det har jag gjort förr med Telia som leverantör.

Det händer något med min Outlook Express om nätterna. Idag var hela gårdagens sparade in-mejl borta. Ingen stor skada skedd, men jag gillar det inte. Norton har inte larmat om något virus. ”Vad gör de på banken efter klockan 3”-tankar får jag. De försvunna mejlen finns inte bland ”Borttaget”, de är bara borta.

Helmulen himmel. Minsann var bara ut och vände, nu ligger hon på bordet vid fönstret och blundar. Det brukar betyda att det kommer att regna snart.

Så, nu fungerar internet igen. Dessutom kom jag fram till bankens support och får ett nytt inloggningskort per post om ett par tre dagar. De irritationerna kan jag nu förpassa till den mentala papperskorgen. Skönt.

Det är halv storm ute, svårt att hitta lä. Kristian Gidlund skriver i sin blogg ”vi måste prata” – jag kan bara hålla med honom.

Framför allt behöver vi prata om det som är svårt att prata om, det vi inte vill prata om, det vi är rädda för. Om vi inte gör det hinner vi kanske ångra oss många gånger om innan vi dör. Har vi tur dör vi så snabbt och ovetande att vi slipper ånger och kanske ångest.

Det kan vara svårt att prata om man är ensam om att vilja det. Om den man ville prata med inte vill eller kan, orkar eller törs. Kristian vet att han kanske bara har ett par månader kvar i livet. Vi andra, vi som vet oss friska, låtsas att tiden räcker hur långt som helst. Också när vi är gamla, när enkel matematik talar om för oss att det olevda livet rimligen är ganska kort. Och det opratade är tungt att bära.

Nu sitter jag ute igen, med datorn. Det är nästan omöjligt att se något på skärmen, hade tänkt läsa en e-bok på min Kindle-app, men det går inte. Skriver, det spelar ingen stor roll om jag ser eller ej.

Musen är också ovillig på det lilla bord jag sitter vid…

Hästarna går i hagen igen, och jag ser fölet som diar sin mamma – det har blivit stort på några veckor, och färgen har djupnat till mera heltäckande brun, utom på strumporna, de är fortfarande vita, knästrumpor. Bakom altanen har syrenerna börjat slå ut. Mina omplanterade pelargoner ser lite kravliga ut, men tycks överleva.

”Mina nätter är för långa” sjunger Roffe Wikström – det är mina med. Oftast ger natten upp vid 5-halv 6, och så ligger jag där någon timme till och snurrar. ”Snurrar” låter smidigt, vrider och vänder på mig stämmer bättre.

Jag gav upp utevistelse med dator. Det enda jag såg var min spegelbild i skärmen, den inspirerade mig inte.

Ännu ett sammanbrott i infrastrukturen, internetuppkopplingen fungerar inte. Och då inträder Moment 22, jag kan inte kolla med Telia om det är dem det är fel på eller mig/min dator. Vem är det som vill säga vad till mig? Det mobila modemet söker och söker, men hittar inget nät. Hyllan där jag försöker lägga irritationerna börjar bli full, överbefolkad, överbelastad. Fungerar Kindle-appen när jag inte är ansluten? Dags att kolla. App´en fungerar förstås, en halvtaskig bok är utläst, men fortfarande två timmar senare fortsätter modemet att leta nät.

Ofrivillig internetavhållsamhet. Intressant hur frustrerande det faktiskt är. Inte därför att jag har något superviktigt som absolut inte kan vänta att göra vare sig där eller med mitt bankkonto, men ändå. Plus att det blåser så ute att det inte är skönt att sitta ute och läsa. Ack.

Förmodligen Telia som hade bekymmer, nu är jag uppkopplad igen.

Irritation, irritation. Plötsligt går det inte att logga in på banken. Inloggningskortet har blivit ”invalid” – varför begriper inte jag. Och Support har 20 före i telefonkön… Lägger irritationen på hyllan, skickar ett mejl och hoppas på svar. Får annars leva utan bankkontakt till på torsdag när jag ska till husläkaren, och kan besöka banken dessförinnan. IRL.

Posthämtningen fungerade inte i fredags. Dessa små störningar i infrastrukturen tycks samlas här hos mig just nu, hänger säkert ihop med mitt allmänna tillstånd. ”Uppluckrat” kan man kanske kalla det, om inte det ordet just nu för mina tankar till solvarm jord som är färdig att stoppa frön i. Kanske ingen dum bild när jag tänker efter. Undrar vilken sorts frön jag ska så, i mig. Snällhet, goda tankar, framtidstro och glädje?

Jag är okoncentrerad och tämligen virrig – i morse fick jag för mig att jag kanske skickat fel bok till en bokbeställare, men nu har jag nästan övertygat mig om att det inte är så. Det lär visa sig när den möjligen felskickade boken kommer fram.

”Fly. Rym. Låtsas! Packa passet.” skriver Kristian Gidlund i sin blogg ikroppenmin.

Det äventyr som väntar honom är ett annat än mitt (veterligt). Han ska dö, jag ska bara försöka leva. Men nog har jag lust att rymma och låtsas, passet ligger där i byrålådan. Och jag tror inte att han pratar om att fly från den förestående döden, kanske är det åter oss andra han uppmanar, försöker trösta, och tala om att det finns ett liv. Om vi bara väljer det.

Alltför ofta väljer jag att inte leva. Därmed avser jag ingen dödslängtan eller tankar på att avsluta livet, bara ett passivt låt-dagarna-gå-fort-så-att-de-snart-är-över. Det där så kallade livet som jag inte ens borde haft tid med när jag var betydligt yngre än jag är idag. Det som bara passerar. Tid som bara går. Och jag menar inte heller att all tid måste fyllas med göromål, saker att uträtta och effektuera. Jag menar liv som känns, liv som är fyllt av energi – av vilken sort det vara må. Mitt liv just nu pendlar mellan att vara fullt av just liv, energi – men jobbigt nog den ledsamma sortens. Den som gör ont. Den andra pendeln är det där vegeterande, tidspasserande, väntande, tomma livet där tid är något som ska gå. Som om livet skulle vara annorlunda i morgon…