Försvunnet, återfunnet

Har tappat bort katten. Veterligt kan hon inte öppna ytterdörren själv, veterligt har jag inte gjort det. Har öppnat alla stängda dörrar inomhus, ingen katt. Inte under överkastet i sonens säng, inte i min säng. Var? Hon gömmer sig med flit tror jag, ligger någonstans och flinar åt mina lockrop. Hon ska få flina i fred.

Hittar ingen katt, ingen tesil (fast jag vet att jag har en), men väl ett försvunnet litermått på golvet i sonens rum. Det är inte jag som ställt det där. Nu har jag två.

Jag har hittat en sovande katt också. Hon ligger på stolen mitt emot min, under bordet, och bryr sig inte det minsta om att jag ropat på henne.

Publicerat i Fynd | Märkt , , , , , , | 7 kommentarer

Typsnitt till frukost

Jag tittar förgäves i böcker som jag tycker är vackra. Förgäves, därför att jag letar efter information om vilket typsnitt de är satta med, numera berättar förlagen aldrig detta. Har det blivit företagshemligheter, eller alltför ointressant för de flesta? Jag skriver mina manus till att börja med i Arial, som är lättläst. Senare i manuslivet testar jag olika typsnitt, och återvänder ofta till Garamond. Som ser ut så här

Häromdagen läste jag ut Jane Miller´s bok ”Den befriande åldern – tankar om att vara gammal” och min slutsats är att jag tyckte bättre om Elsie Johanssons förord, långt och reflekterande, t ex över att vara gammal – än om själva boken. Miller blev alltför citerande, alltför litterär för mitt förstånd.

Eller till Times New Roman som ser ut så här

När jag ger ut min bok vill jag att den ska vara vacker. Den får inte kosta mycket att framställa, men den ska vara skön att hålla i, skön att läsa. Bodil Malmstens loggböcker är i ett bra och hållvänligt format, och vackert utformade. Hon har dessutom bilder som höjer skönheten. Det kommer inte jag att ha råd med. Då måste texten inte enbart vara läsvärd, den må också göra läsarens ögon gott.

Tillbaka till Arial så länge.

Generösa skrivande människor på nätet har lärt mig att det är viktigt med rejäla marginaler ”så att man får plats med flikar” – vilka flikar? Och vad innebär ”danskt band”? Jag får fortsätta forska, det är mycket jag inte vet, även om bokframställning.

Det är förenat med vissa faror att äta frukost vid datorn, men den här brödsmulan gick att blåsa bort. Annars har jag en kasserad tandborste i beredskap. Har hällt vin i klaviaturen till min gamla stationära dator en gång, spolade bort vinet och torkade försiktigt med hårtorken. Det fungerade. Går nog inte lika bra med laptopen. Bort med den halvtomma, kallnade kaffekoppen.

Dagens andra frukost – den första tilldrog sig vid halv 6-tiden i morse. Detta var min status på Facebook:

Vaknar av tidningsbilen med helljus och extra lampor klockan 3. Somnar inte om. Ger upp, går upp klockan 5. Ska göra te, filterhållaren går sönder med ett snäpp. Ingen tesil inom räckhåll. Vedspisen trilskas, men tänder småningom. Tvättar sotet från händerna i kallvatten (det varma tar tid på sig att komma in i köket). God morgon? Nu dricker jag te och silar teflagor med munnen. Minsann vill sitta i mitt knä samtidigt som jag skriver, det blir lite trångt men varmt och gott. Det blir en lång söndag idag.

Tahoma 10 punkter heter ovanstående typsnitt, som skulle omfattat hela stycket. Om inte annat så är 10 p för smått för mina ögon. Jag kör 12.

 

När jag publicerar mitt inlägg ser det ut som om WordPress gör om typsnitten till ett och ssamma (utom det som av okänd anledning kursiverats) – så om ni vill se Garamond etc får ni lov att titta annanstans. Eller har jag kanske inte vaknat ännu?

Publicerat i litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Hat?

Hon sov dåligt, vaknade flera gånger och hade svårt att somna om. Fram emot morgonen kändes det kallare i sovrummet. När hon till slut motvilligt steg upp, kunde hon konstatera att det var strömavbrott. Inget vatten, ingen elvärme. Inget te.

Hon eldar i spisen, dricker mjölk och äter en apelsin till frukost. Torkar av fingrarna i snön på trappen. Efter ungefär tre timmar kom strömmen och vattnet tillbaka. Samtidigt kom fastighetsskötaren med en inspektör från försäkringsbolaget för att ”titta på huset”. De gick runt och kunde konstatera att det som främst behövde åtgärdas var att ta bort elementet ur duschrummet, av säkerhetsskäl. Någon sorts avskärmning borde också upp, för att hindra vatten att komma i kontakt med varmvattenberedaren utifrån.

Så är det tyst igen. Minsann sover på köksbordet, köket är varmt och snön faller från taket och träden. Det är ett par grader varmt och en kramsnö som nästan lockar till snöbollskrig. Hon skottar bort den från trappen i stället.

En spindel i sin tråd utanför köksfönstret far fram och tillbaka, tror nog att det redan är vår. Det är det inte. Varken utomhus eller i människors sinnen.

I pressen skrivs det om män som hatar kvinnor, hotar kvinnor, vill kvinnor ont och illa. Och uttrycker det – senast i en grupp på Facebook som skulle ha en särskild ”rycka slöjan dag” – gruppen försvann eftersom ”ägaren tagit bort den”, inte Facebook. Många sk kända kvinnor som uttrycker en normalt mänsklig uppfattning t ex om invandring och sverigedemokrater hotas och förföljs, länge och rått och brutalt. Vad har vi skapat för samhälle som föder dessa ”män”? Och är det kvinnor de hatar? Blir kvinnorna enbart mottagare av deras sjuka hat mot allt, livet, bristen på pengar och framtidshopp, arbetslöshet och kriminalitet, noll självkänsla?

Eller vill de bara åstadkomma debatten, få sina hot synliga i press och TV, bli okända kändisar – i vissa fall kända, men polisen gör uppenbarligen inte mycket åt den här sortens brott. För brott är det. Inte vet jag, men jag blir orolig inför framtiden, har lust att skrika högt och gå ut och demonstrera när ett parti med den bakgrund och den politik som Sverigedemokraterna (jag vill inte ens skriva ordet) står för, blir allt större.

Att bilda en kärleksgrupp (på Facebook) som motvikt är nog bra. Det räcker inte. Vad kan vi göra, som inte vill ha det så här, vare sig vi är kvinnor eller män!?

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Åldrande ögonbryn

Lyssnar till musik och försöker skriva. Fingrarna vill, men inte resten. Och ute snöar det fortsatt, vackert, men snö. Vill inte mera nu, vill ha vår och tro att jag lever, överlever. Det lär vara baksidestexten till Donners ”Mammut” som kommer ut nu, ”Jag lever. Överlever”. Än så länge passar den baksidestexten mig också.

Vet inte varför jag gillar Jörn Donner, men har alltid gjort det, kanske för att han på något för mig tämligen obegripligt sätt var en rebell, och så var han ju snygg. Nästan vacker.

Nu såg jag en bild där hans ögonbryn var enorma, såg färgade ut, liksom det lilla av håret jag kunde se – kan ha varit en dålig bild. Eller så är det så att han tycker de där ögonbrynen är fina, och ger sjutton i att klippa dem. Och färgar håret. Jag tyckte inte ögonbrynen var fina. Mungiporna pekade neråt, och det har de nog ofta gjort också förr. Han fyller 80. Han är gammal, han också.

Detta apropå att jag inte känner igen den där människan som tittar ut genom min spegel. Hon är mig obekant, men jag kan tyvärr inte heller minnas vilket av mina ansikten som skulle vara mig mera bekant. Det här fenomenet lär jag inte vara ensam om. Läser just nu ännu en bok om åldrande, av engelsk akademisk kvinna med förord av Elsie Johansson (autodidakt, icke-akademisk). Författaren heter Jane Miller och boken ”Den befriande åldern – tankar om att vara gammal”, utgiven på Ordfront.

Damerna är ungefär lika gamla som Donner, lite äldre än jag. Gillar förordet, det är som en berättelse som står på egna starka ben, och jag gillar det jag hittills läst av boken i övrigt. Funderingar som ”hur ska jag kunna föreställa mig att jag inte längre kan föreställa mig själv” apropå tankar på döden, som oftare kretsar runt andras död än den egna. Och ”att jag kommer att vara frånvarande både vid min död och min begravning förtar mycket av mitt intresse för dessa händelser”.

”Jag måste säga som det är. Jag är inte säker på att jag verkligen tror att jag en dag kommer att vara död, lika lite som jag helt och hållet tror att jag är så gammal som jag faktiskt är. Någonstans inom mig är jag alltjämt ung och möjligen oförgänglig.”

Jag känner igen mig i Jane Miller´s ord. Kanske gör de flesta av oss det.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Mitt oförståndiga hjärta

När ska mitt hjärta förstå det min hjärna vet – att jag aldrig kan förändra någon annan människas val och beslut i livet, hur förödande de än är. Min kärlek gör ingen skillnad, inte min sorg heller, eller min ilska, min vanmakt, min ångest.

Det enda jag kan göra är att dämpa mina egna deprimerande tankar, göra annat, göra något. Inte fastna i fantasier som än så länge är fantasier.

Därför skriver jag, också om det bara blir några rader. Därför läser jag en bok tjock som ingenting, Gabaldons ”Som ett eko” – den går att konsumera några sidor i taget, tills jag rastlöst gör något annat ett ögonblick. Eldar, klappar Minsann, tar in mera ved, borstar snön från trappen. Hänger tvätt på syrrans torkställning här i köket. Tinar räkor till middagen, ris, curry och heta räkor. Fabbar, Sudokuar, kollar tom inkorg. Tittar på blåmesen som sitter på altanstaketet och laddar för att landa på talgen och äta en stund. När hackspetten flyttat på sig.

Världen är åter vackert vit, om jag ville kunde jag göra en snögubbe.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Ett annat liv

Idag får jag prata med mig för att andas. Tala om för mig själv att jag ska leva den här dagen också, en stund i taget, utan att låta ångesten ta mig. Utan att skrika högt. I och för sig kan jag gott skrika, bara katten som blir rädd – men det hjälper så kortvarigt.

Jag vill inte vara med mig längre, jag vill ha ett nytt liv, någon annans liv. Det här kroknar på alla fronter – och jag kan just inget göra. Mer än leva en dag till. Klappa katten, elda i spisen, diska, fixa sängen, koka en kopp te till. Försöka få tyst på alla tankar som inte leder någonvart. Störa dem med mantran.

Jag vill börja om, födas igen, lära mig gå och prata, och läsa och skriva. Bli förälskad, vara glad ung. Bli en bättre mamma och en annan hustru. Och farmor. Kanske bli mormor. Bli jag. Skapa ett annat liv än det jag har. Det jag har att leva. Det jag ändå lever.

Edvard Munch visste också hur det känns en sån här dag. Vi är många som vet.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Gästbloggat hos Anitha Östlund Meijer

Häromdagen var jag inbjuden att gästblogga hos Anitha. Det gjorde jag gärna – hennes blogg har väldigt många flera läsare än min! Nu kan ni som inte läst hennes blogg se vad jag skrev.

Det är länge sedan jag skrev ett CV. Att sammanfatta sitt liv till någon sorts lista är en intressant sysselsättning. Nu aktualiseras det genom att Anitha inbjudit mig att gästblogga om ”Minsann förlag”.

Minsann först, hon är min lilla svarta katt, i sommar två år.

”Jag” är Margareta, född Fällman, gift och skild Börjesson, tre vuxna söner, god relation med min fd man och numera också med min särbo. 71 år söndag 3 februari, och nybliven förlagsinnehavare. Jag är också pensionär, veterligt frisk och pigg sådan och i behov av vettig sysselsättning.

Några år nyss i livet slösade jag bort på att nätspela, dit vill jag inte igen.

Dessförinnan har jag jobbat som hemmamamma, sekreterare, läst nordiska språk, arbetat på Bonniers, Forum och Tiden (korrektur och redigering), introducerat förpackningstexterna på Arla, varit produktchef och marknadsförare av Arlas sura sortiment, varit traineeansvarig på Arla och jobbat med personalutveckling.

Jag gick en längre utbildning till organisationskonsult inom försvaret, och startade småningom mitt eget företag som konsult och trainer, framför allt med ett program som jag var med om att introducera i Sverige, The Human Element.

Mitt företag gick i konkurs i samband med spelmissbruket.

Idag är jag förmodligen fortfarande spelberoende enligt samma tes som ”en gång alkoholist, alltid alkoholist”. Jag är dock inte spelmissbrukare längre. Ett av de manus jag avser att publicera handlar om den här tiden och hur jag småningom skrev mig till liv igen. Idag skriver jag varje dag, ett mera hälsosamt beroende.

Det här alldeles färska förlaget (F-skattsedeln är daterad 31 januari 2013) ska tillhandahålla typiska förlagstjänster – korrekturläsning, redigering, testläsning (utgivningsbar/inte utgivningsbar), spökskrivning, ev annat som jag inte kommit på ännu. Dessutom har jag för avsikt att småningom publicera egna manus.

Jag tror mig ännu inte om att klara av att publicera andras manus, och kan därmed inte heller ta emot sådana för utgivning, bara för utlåtande och assistans.

Jag är skicklig korrekturläsare och språkhanterare – den som vill bekanta sig närmare med mitt sätt att använda orden är välkommen att läsa min blogg, beskrivarblogg.wordpress.com.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dubbväglag

Nu är lunchen uppäten, mannen min diskar. Minsann är ute på vift, syntes senast på vägen till stallet. Och hackspetten har hälsat på och ätit av den nya talg jag fyllt på.

Just när jag bestämmer mig att livet är gott får vi telefonsamtal om att mannens min syster brutit foten på två ställen, och befinner sig på Hudiksvalls lasarett. Vi äldre kvinnor lever farligt på ishala vägar. Speciellt om man går ut i tofflor … Dubbar, dubbar.

Mina fötter är vårdade, mjuka och sköna. Och de är hela, det är jag tacksam för. Jag är också tacksam för mannen min, som gör allt han kan för mig, speciellt idag!

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Grattilutationer

Gratulationer och skönt fotbad efter en av mannen ordnad frukost, just nu är livet gott. Det är allt det andra också parallellt, jag vet – men skuggorna håller sig i bakgrunden för ögonblicket. Därute är världen också vacker, med sol och havsörn som tog en sväng över änderna i ån, bara för att kolla. Minsann är ute och tittar hon också, men nöjer sig med mindre fåglar, talgoxar, blåmesar och nötväckor.

När du sitter med fötterna i vatten kan du inte göra mycket annat än just sitta still. Det blir lite lättare att inte fara runt och låtsas att man måste göra det ena och det andra. Bara sitta still, visserligen balansera datorn i knät och skriva lite, och tacka för grattilutationer (tror jag Katarina kallade det) på Facebook, och svara i telefonen – men ändå stilla medan vattnet svalnar. En stund av frid, ett lätt ordnat välmående.

Jag läser i DN om Jörn Donner som kommer ut med sin bok ”Mammut” lagom till 80-årsdagen och tänker på hur jag häromdagen kände mig som en dinosaur – utan att ha åstadkommit den där livsboken. Men känslan av att vara på utdöende, vara utanför det för fullt pågående livet som en gång också var vårt, den kan jag dela. Den känner jag igen.

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

25 915 dagar

Vet ni hur många dagar det går åt för att någon ska bli 71 år? Det enklaste (men kanske inte absolut matematiskt korrekta) är att multiplicera med 365, och få det till 25 915. Det här är alla de där andra dagarna, de dagar då jag levde och lever.

Hur många av de dagarna kommer jag ihåg? De där som lär ska finnas ”etsade i minnet”. En handfull kanske. Jag tänker inte försöka räkna upp dem eller berätta vilka minnesvärda händelser de gav mig. Men vad innebär det egentligen att jag minns så få dagar?

Handlar det om ett otroligt händelsefattigt liv, ett tråkigt och enahanda dag-efter-dag-levande eller är det här något som många känner igen? Är det bara jag som har så taffligt minne, har jag alltid haft det, kanske är det (ännu) en signal om den där ”nedmonteringen” som någon (minns tyvärr inte vem) kallade åldrandet?

Minnesvärda eller inte så är de där dagarna mitt liv, mina år. En del av dem har jag medvetet sett till att förpassa till glömskan, andra har gett sig av på egen hand. Idag hjälper mig skrivandet att minnas – både det jag vill komma ihåg och det jag hellre skulle glömma – om jag skriver några rader mest varje dag så finns dagen där, i en eller annan form. Och jag kan läsa långt därefter och se om jag var glad eller ledsen, uttråkad eller uppfylld av en eller annan idé. Jag kan också konstatera om den där idén blev verklighet eller om den stannade på tankestadiet. Många gör det.

En som inte stannat där är mitt alldeles färska förlag, Minsann förlag, som än så länge enbart har en egen sida på Facebook. Det känns på ett spännande sätt som om jag slutit cirkeln med det här projektet.

För länge sedan började min yrkesbana på Forums fackboksredaktion. När barnen var små fortsatte jag att arbeta hemifrån för Bonniers förlag och senare för Tiden. En kort period var jag också delaktig i tillkomsten av Stieg Trenters bok ”Tolfte knappen”, jag skrev nämligen ner hans manus på skrivmaskin medan han dikterade. Han hade hela boken i huvudet, något som jag hade stor respekt för då och ännu större idag, när jag själv skriver.

Skrivandet får mig också att minnas sådant jag inte minns att jag minns. Ungefär som att sitta hos terapeuten och prata och plötsligt hitta något som gör dig ledsen eller får dig att skratta. Det finns där alltihop, eller i alla fall det mesta, och det gömmer sig. Tittar fram med lite hjälp ibland, för de flesta av oss. Så länge vi är friska och hjärnan hänger med. När den slutar göra det vill jag inte vara med längre.

 

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer