Koppra

Publicerat den 27 februari, 2013 av beskrivarblogg

Kommer du ihåg att Konsum, Domus etc en gång hette Koppra? Jag hade glömt, men PO Enquist påminde mig. Gissa var? Och inte sjutton vet jag vad den hågkomsten har med någonting att göra, bara att det faktiskt var något jag glömt totalt.

Är det förfärligt och på ett otäckt sätt beskrivande att mitt blogginlägg idag med rubriken ”Förtvivlan, och kaffe och bulle” har lockat över 100 besökare till bloggen? Min förtvivlan känns  kanske igen av många andra. Vad säger det om de liv vi lever? Jag törs inte ha en uppfattning, men blir ledsen (och har därmed en uppfattning som gör mig ledsen). Jag är kanske inte kapabel att uttrycka min uppfattning som gör mig ledsen.

Är det här samma fenomen som när en sketen liten olycka i Sverige pratar med oss, medan en stor katastrof långt borta inte berör oss alls? Vad vet jag – vet inte ens vad jag vill med frågan. Men uppenbarligen är det något med sorg och elände, skit och missbruk och annat i den kategorin, som tilltalar läsare. Tilltalar? Talar till kanske, snarare. Jag tror inte att man lockas av eländet, men att man kanske känner igen sig och sitt eget taffliga liv.

Just nu tycker jag mig översvämmad av politiska konstigheter, Sverige blir mig alltmera främmande. Vad kan jag göra åt det – inte mycket annat än skriva om det, gny och gnälla, svära och skrika, blogga och gilla/ogilla på Facebook (varför finns det inte en ogilla-knapp, jag behöver den).

Och så småningom blir det väl val igen, så att jag kan tro att jag kan påverka genom att lägga min röst – var!!?? Alliansen får den inte, så mycket är säkert.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Landet ”lagom”

Publicerat den 27 februari, 2013 av beskrivarblogg

En halt hund, en människa som super ihjäl sig, en god vän till en god vän som försökt ta sitt liv.

Sjukvård som inte fungerar, akutmottagningar som inte täcker behoven, politiker som lyfter höga löner och pensioner men inte gör annat än utarmar, döende cancerpatienter som ska skicka in intyg till Försäkringskassan med angivande av förmodat dödsdatum (för att inte sjukpengen ska dras in).

Äldrevård som inte kan fortsätta vara äldrevård eftersom kommunen inte är beredd att betala för något som ens kan kallas vård, i Sverige födda barn som utvisas till land där de aldrig varit, giriga människor som tjänar stora pengar på undermåliga sk bostäder åt asylsökande.

Skolor som skiljer på svenskar och invandrade svenskar, friskolor som tjänar stora pengar och kommunala skolor som måste läggas ner, tandvård som är för dyr för pensionärer (de icke-rika pensionärerna), kvinnor som tvingas leva på fattig-pension (drygt 7000 kr före skatt) – och som lök på laxen, en statlig institution som Radiotjänst som nu ska ta betalt för möjligt TV-tittande per dator.

En alldeles vanlig onsdag i landet som tidigare ofta kallades ”lagom” – det är vårt land, vi har gjort det här alldeles själva, det mesta av ovanstående.

Hunden har antagligen sträckt sig när han hoppat ner från otillåten soffa, han som super har fortfarande chansen att självmant sluta, och vännen som nu vårdas för att han inte ville leva har också en chans till. Men resten?

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Förtvivlan – och kaffe med bulle

Publicerat den 27 februari, 2013 av beskrivarblogg

Idag vill jag bara vara en blöt hög som gråter och kryper ihop, som skriker tyst och går, går, runt, runt i rummen. Som släpper ut håret och sätter upp det igen i påsklämman. Som torkar tårarna och muttrar en stund, och lägger sig och blundar, men det är för ljust – det är för fan sol därute.

Den här som är jag vill bara in i sin svarta själ igen och gömma sig och glömma världen utanför. Vill inte vara den hon är, vill inte vara morsa, inte farmor, inte gammal, inte kvinna, fd hustru, skrivande människa, kattmatte, särbo, kärbo eller älskade, eller ens bästa vän. Bara ett ingenting, som inte känner, inte fantiserar, inte är rädd, inte får panik, inte andas kort och fort.

Men hon som är jag går upp och släpper in katten som fångar mina ögon när hon tröttnat på vintern utanför huset.

Jag önskar att det ginge att krypa ur skinnet. Att krypa in i någon annans skinn, vara en alldeles annan och ny och bättre människa. Vad är en bra människa? Jag är en bra människa på många sätt. Jag är också människa. Kanske är det roligare, lugnare, skönare att vara huskatt.

Men katter kan inte ta sig en kopp kaffe när de förtvivlat färdigt, för att åter tala med PO Enquist, ”man kan inte ha syndaångest jämt”, om det nu är det jag har – nej det är det inte, det är förtvivlan över bortkastat liv, över liv som är på väg att förloras, över sorg och ångest, kärlek och otillräcklighet.

Inte ens förtvivlan är konstant. Eller högljudd hela tiden, ohjälpligt närvarande. Konstant är den. Men tystnar, blir lite lågmäldare, kaffet dränker den och bullen kväver den för ögonblicket. Och katten vill sitta i knät. Så hon ger inte upp, jag ger inte heller upp. Jag andas. Fortfarande. Pratar med mig om att andas djupare, ända ner i magen, ner till kaffet och bullen.

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 14 kommentarer

Trött

Publicerat den 26 februari, 2013 av beskrivarblogg

Gick och lade mig halv 6 på eftermiddagen. Somnade genast, vaknade två timmar senare. Kallt i köket. Svart ute. Minsann undrar vad jag håller på med. Det gör jag med.

Jag läser att den dom som förklarade att det inte var våldtäkt att med fingrarna penetrera en kvinna för att kolla om hon varit otrogen, i teknisk laglig mening var korrekt. Ändra lagen säger jag då. Den lag domstolen använde sig av hör inte hemma i det samhälle vi skapat, om den menar att detta inte är våldtäkt.

Samtidigt läser jag om försäkringskassans ”missförstånd” som gjort att man kräver intyg med datum för förmodad död av dödssjuka människor. Det är svårt att tro att det faktiskt är möjligt att ens försäkringskassemedarbetare gör något sådant – men det är tydligen ett missförstånd som upprepats flera gånger.

Och läkarna ska vara lönsamma, patienterna ska vara färdighanterade på en kvart, kanske felbehandlas för att komma tillbaka för annan åkomma och bli än mera lönsamma. Samtidigt grillar alliansen korv i centerledarens barndomshem. Gulligt.

 

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

”Ett annat liv”

Publicerat den 25 februari, 2013 av beskrivarblogg

Telefonnummer kommer PO Enquist ihåg när han sitter och super i Paris. Sjön 3 (kanske annat, jag glömmer fortare än han). Han skriver inte, men något måste han hitta på, bara för att ändå skriva någonting.

Vilka kommer jag ihåg? Det vi hade hemma, 50761, och mormors 50759, och svärmors i Stockholm 615665, och det första gemensamma med fd mannen 60 63 51, det senare i Sundbyberg 295135. Arla 226060.

Det är de gamla, de som leder in på tankar om det som var en gång. Som för PO ovan.

Av någon anledning återvänder jag om och om igen till hans bok ”Ett annat liv” och tittar på honom på framsidan. Han är vacker, och har säkert som alla vi som blivit gamla, varit vackrare. Hans händer är inte författarhänder, de är grovarbetarhänder, kraftfulla. Skogshuggarnävar kallar han dem själv. Hans ögon ser på betraktaren, ser ut som om de vet något den som ser honom inte vet. Jag undrar vad han gör idag, om han skriver. Om han super.

Det här är den enda av hans böcker som jag läst och läst om. Jag vet inte ens om jag vill säga att jag gillar den. Men varje gång jag läser den hittar jag något som pratar med mig. Fortfarande har jag inte hittat tillbaka till det jag hävdar är ett citat ur den här boken ”En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva”.

Kanske är det de orden jag letar efter.

Det som blir tydligare för mig när jag läser om är att det är hans kamp mot sin alkoholism som jag känner igen. Eller hans vånda över huvud taget inför livet och att leva. Den sorg han gör sina närmaste, den obegriplighet han finner hos sin mamma och pappan som dog när han var sex månader, allt det som inte låter sig förstås av det liv han lever – och de liv vi andra lever. Det känner jag igen.

När jag åter läst färdigt inser jag att citatet inte är ett citat ur boken. Kanske från ett sommarpratarprogram? Bra är det i alla fall!

Publicerat i litteratur, livet | Märkt , , , , , , , , , , , | 9 kommentarer

Prislappen per patient

Publicerat den 25 februari, 2013 av beskrivarblogg

Vet du vad ”diagnosrelaterade grupper, förkortat DRG” är? Det gjorde inte jag heller, och nu vill jag helst glömma det, sudda i min stackars hjärna.

Jag har läst Maciej Zarembas artikel i dagens DN, om patienten och prislappen.

Läs, den är en fasansfull beskrivning av (brist på) läkaretik och nutida sjukvårdsproduktion. Jag försöker räkna ut i vilken grupp jag skulle hamna, drygt 70-årig kvinna (kanske har systemet en särskild kvot för kvinnor?), mer eller mindre döv, artritisk (heter det så) – har jag någon DRG-utbildad läkarsekreterare i läsekretsen? Dessa lär numera arbeta effektivt med att gruppera patienter…

Vart tog orden vård, omsorg, etik, värdig död, tillfrisknande vägen?

DRG är resultatet av ingenjörsarbete, bl a applåderat av Ronald Reagan på sin tid. Av marknadsekonomiska skäl har det tydligen spritt sig över världen, finns i flera länder – i Danmark lär det vara under utredning. Kanske är danskarna snabbare på att reagera på idiotier än svenskarna? När ska vi vakna, vad ska ske för att många ska skrika så högt att det hörs till beslutartoppen? Hur orkar de läkare som fortfarande kallar sig läkare?

Publicerat i Liv och död | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Full måne

Publicerat den 24 februari, 2013 av beskrivarblogg

Månen är full. I den svarta kvällen här på landet, utan stadens alla ljus, lyser den upp snön och träden. Om jag släcker lamporna ser även jag i mörkret.

Syrran tycker att jag ska skriva haiku – vad heter det i pluralis? – eller dikter, ”som jag också har i mig”. Jag har ingen diktskrivarlust för närvarande, inte mycket annan skrivlust heller. Jag gör ett ryck och skriver ett par eller flera blogginlägg en och samma dag – och det syns i antalet visningar. Sedan kan det gå flera dagar utan något skrivande, och det syns också i antalet visningar.

Häromdagen fick jag veta att en svensk kvinna i Singapore går in och läser emellanåt, jag hade undrat vem det var som kartan hänvisade till. Fortfarande vet jag inte vem ”Åland Islands” är, men tror mig veta att USA är Maranne, kanske Joe. Cypern är Lena, god vän till mina systrar från vår uppväxt i Avesta, numera också kär läsare långt borta. Frankrike är nog Philippe. Spanien ?. Det är ganska roligt att fundera över de där statistikkartorna. Och ganska fantastiskt att någon över huvud taget läser det jag klämmer ur mig.

Jag går inte med någon håv, det är faktiskt ett jäkla klämmande ibland. Det märks, är jag övertygad om.

Just nu distraheras jag av en njutande katt på fönsterbordet, rakt över elementet i köket, med en springa i. Det betyder att Minsann har en varm luftström (eller så) rakt upp på magen och det är lätt att se hur hon ligger där och mår gott. Ena tassen hänger ner en aning, totalt avslappnad. Resten av katten är bortanför min varseblivning, men jag är ganska säker på att hon vet var hon är och vad som händer om något händer. Önskar att jag vore lika härligt borta OCH medveten som hon.

För övrigt instämmer jag i Bodil Malmstens och Torbjörn Fälldins protester mot att Härnösands universitet (möjligen högskola) ska läggas ner av tokekonomiska skäl. Jag har ingen doktorshatt eller –ring att kasta bort – men gör det imaginärt!

 

 

 

 

Publicerat i debatt | Märkt , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Flera spelberoende kvinnor

Publicerat den 24 februari, 2013 av beskrivarblogg

Sidan 112 i boken ”Ett annat liv” av PO Enquist: ”Det var till sist nödvändigt, och faktiskt också fullt möjligt att lära sig leva med synden. Det maniska i onanerandet liksom nötte ut syndamedvetandets malande ångest. Man kunde ju inte ha syndaångest jämt.”

Byt ut ”onanderandet” (som jag aldrig varit särdeles bra på, för trist) mot ”nätspelandet” – så är det här också en beskrivning av spelberoende och spelmissbruk. Och hur till slut även ångesten holkas ur, man kan ju inte ha syndaångest jämt!

Idag läser jag i kvällspressen om kvinnor som förskingrar och stjäl för att spela, oftast på nätet. Som avtjänar straff för sina brott. Jag läser om spelföretag som ”tillhandahåller verktyg för att förhindra spelmissbruk” – ”vuxna människor har ju ett eget ansvar för sina liv. Men det är ett ökande problem.”

Det är så sant så. Självklart har alla vuxna människor ett eget ansvar för hur de använder sina liv. Jessika Svensson vid Statens folkhälsoinstitut håller just nu på med en doktorsavhandling om kvinnors spelberoende.

– Det är bra att ni skriver om detta då ett spelande som går överstyr ställer till många problem med ångest och självmordstankar.

Hon finner att de hon intervjuat ofta är döda när hon återkommer för att höra hur det går… Och förmodade miljonförskingrande kvinnliga spelare efterlyses och söks världen över, medan släktingarna tror att de tagit livet av sig.

Ett av problemen i sammanhanget är att det sedan inte händer något mera. En del av de ångestfyllda spelmissbrukarna dör, andra avtjänar fängelsestraff eller försöker överleva på egen hand. Myndigheter och beslutare i samhället gör ingenting. En missbruksutredning ligger och dammar på något departement. Ännu är inte spelmissbruk jämställt med drogmissbruk, därmed finns heller ingen samhällelig behandlingsskyldighet. Vissa landsting/socialtjänster kör med korta KBT-insatser, just nu förmodas kognitiv beteendeterapi vara dunderkuren för det mesta.  Andra gör just inget. Några skickar även spelberoende till längre behandling på behandlingshem, av vilka åtminstone några har goda erfarenheter och resultat.

Och nu ökar alltså spelmissbruket bland kvinnor. Det är inte förvånande. Sunkiga casinolokaler har ersatts av den egna datorn och internetspelmöjligheter. Annonser så snart du tittar in t ex på någon av kvällstidningarna. Och har du en gång spelat dränks du därefter i spelerbjudanden, hur många casinon du än stängt av dig själv ifrån. Du lockas ständigt, du får varje dag möjligheten att välja något annat än att spela bort dina pengar och din självkänsla. Ditt liv. Skriva är ett alternativ.

Publicerat i känt helvete | Märkt , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Sigge Stark

Publicerat den 24 februari, 2013 av beskrivarblogg

En början, en mitt och ett slut. En, kanske flera huvudpersoner – protagonister. Åtminstone en antagonist, en ond, illagörande karaktär. Någon sorts kulmen och driv dit. Drama och upplösning, slut av någon sort. Beskrivbart på några få rader, med kanske femtio ord. Lockande, spännande, kittlande, hotfulla, katastrofinbjudande femtio ord.

Recept för skrivande? Sigge Stark, eller Signe Björnberg som jag tror hon hette, var duktig på att få till det. Måste kolla upp henne på Wikipedia. Nu.

Signe Björnberg, Sigge Stark, född 22 mars 1896 (Petersén) på Sälwens gård, i Hidinge utanför Örebro, död 1 februari 1964 på gården Mannikhöjden i Filipstads kommun, var en svensk författare.

Björnberg skrev populärlitteratur (kärleksromaner), med verk som Månskensnatten (1945), Vi gifter bort mamma (1955) och Carmen Maria och kärleken (1965).

Björnberg debuterade 1924 med Den steniga vägen till lyckan och skrev därefter sammanlagt 115 romaner och 175 noveller, vidare 365 noveller ochTV-kåserier för dagspressen. Mellan 1959 och 1960 hade hon också framgång med radioföljetongen Hällebäcks gård efter en brittisk förlaga i BBC:s serie The Archers.

Totalt gav hon ut 115 romaner, 23 novellsamlingar med sammanlagt 175 noveller samt två böcker om djur.

Björnberg var en stor djurvän och på hennes gård fanns många hundar och hästar. Under sitt eget namn skrev hon ”Kamrat Hund”, 1953 och ”Våra vänner djuren”, 1969. Sigge Stark levde sina sista år på bergslagsgården Mannikhöjden. Hon är begravd på Fryksände kyrkogård i Torsby.

I Torsby finns föreningen Sigge Starks litterära sällskap. (kopierat  Wikipedia)

En produktiv skrivande människa, vars sista bok tydligen utkom postumt om texten ovan är korrekt. Undrar vad det är för skillnad på ”noveller” och ”noveller och TV-kåserier för dagspressen” – är det samma noveller det handlar om och skrev hon därmed 175 noveller eller 175+365 noveller? I novellsamlingarna återfinns kanske de 175 novellerna – så de andra är därtill? Spelar ingen roll, hon skrev mycket.

Har jag läst något? Tror inte det, men jag har en gammal sönderläst häftad bok som mormor hade i sin bokhylla, jag har inte läst den.

Hon föll mig in när jag fantiserade om recept på skrivande, ungefär som recept på sockerkaka.

Tänkte hon så, skissade hon upp personer och ungefärligt händelseförlopp innan hon satte sig att skriva? Skrev hon för hand, eller på skrivmaskin, kryssade hon över felslag medan hon skrev eller rättade hon det senare? Hade hon karbonpapper i skrivmaskinen så att hon genast fick en kopia?

Vad det måste ha varit jobbigt rent hantverksmässigt att skriva en hel bok förr – och hon höll på i så gott som 40 år. Om jag räknar enbart romanerna, 115 stycken så får min matematiskt klena hjärna det till sisådär nästan tre romaner varje år. Hade hon familj, födde och fostrade hon barn, jobbade hon med något annat än skrivandet?

Att hon hade många hundar och hästar kan jag läsa mig till, men just inte något mera om människan Signe. Jag blir nyfiken.

Och hittar en lång artikel av Kjell E Genberg i DAST Magazine, tidskrift för underhållningslitteratur, sedan 1968:

Signe Björnberg alias Sigge Stark: Den ”blåsta” författarinnan som blev kritikernas spottkopp

Mar 14th, 2010 | By admin | Category: 2004-2, Artikel

Av Kjell E. Genberg

I år är det fyra decennier sedan författarinnan Signe Björnberg med pseudonymen Sigge Stark avled. Jag har kollat de årsböcker (När Var Hur, Tidens kalender och Panorama) som behandlar året 1964, men i ingen har jag hittat någon notis om hennes död. Däremot finns andra författare och skribenters dödsfall omtalade. Det är rätt signifikativt. Hon skulle tigas ihjäl tyckte dåtidens kritiker.

Författarinnan skrev 115 romaner och 175 noveller i 23 novellsamlingar, 365 andra noveller, två djurböcker(Kamrat Hund [1953] och Våra vänner djuren [postumt 1969])och 100 artiklar om djur samt travkåserier i dagspressen. I radio och på film fanns hennes opus Hällebäcks gård och enbart i radio serien Lia-Pärla.Hennes totala bokupplaga lär ha uppgått till över fem miljoner sålda exemplar. Hon borde ha varit mångmiljonär men dog utfattig, lurad ända in i märgen av förlaget Bonniers, ägare till Åhlén & Åkerlunds förlag. De tjänade multum på henne och en förlagsredaktör kommenterade saken så här: ”Sigge skriver bäst när hon är på svältgränsen”. Därför höll de hennes pengar inne.

Söndagsbarn

Signe Björnberg föddes söndagen den 22 mars 1896 som Signe Petersen. Hon var Karl och Otilda Petersens första barn. Föräldrarna var mycket olika och hade gift sig efter en kort bekantskap. Karl (1865-1922) var en stor, stark, bredaxlad och vittberest man som gick under smeknamnet Kalle Stark. Otilda (1876-1964) född Borg var en artonårig familjeflicka ur apotekarsläkt i Örebro.

Karl Petersen ärvde en stor summa pengar efter sin mor och köpte Sällvens herrgård utanför Örebro, köpte mer mark och etablerade sig som storgodsägare. Paret fick ytterligare två döttrar. Men lyckan höll inte i sig. Karl blev tvungen att ta konsekvenserna av en borgensförbindelse åt en bekant och alla pengar försvann. Då flyttade de till Tyskland men flyttade tillbaka till Fjugesta år 1907. Sedan lämnade Karl familjen för att åter bli ungkarl. Nu stod Otilda ensam med fyra barn.

Redan som barn älskade Signe djur. Familjen hade alltid hundar. Innan de reste till Tyskland tvingades de sälja sin Grand Danois Rex men den köpte de tillbaka i Fjugesta och hunden var alltid i Signes närhet. När hon låg sjuk tränade hon upp en spindel så pass att han tycktes känna igen henne.

Signe var grabben Sigge

Signe var äldst bland barnen och ledsen över att ha fötts som flicka. Hon var mycket våghalsig. ”Du borde egentligen ha varit pojke”, sa hennes mor en gång. ”Då skulle du få heta Sigge.”

Hon gick i Risbergska Skolan i Örebro (för att komma in tvingades hon läsa engelska privat) och det visade sig att hon hade tecknartalang. De planscher över kryptogama växter som hon åstadkom var så skickligt gjorda att skolan sedan använde dem som undervisningsmaterial. Däremot var hon mindre förtjust i matematik. Det var nu Signe drabbades av den migrän som skulle följa henne hela livet.

Efter skolan arbetade hon som guvernant, hushållsfröken, sjuksköterska, biträde på advokatkontor och stalldräng där pojkflickan fick smeknamnet Peter. Som stalldräng skrev hon några noveller och lyckades sälja dem till tidningen Vårt Hem. De publicerades under namnet Sigge Stark. Hon hade kallats Sigge hemma och far hade haft smeknamnet Kalle Stark.

Hade författardrömmar

25 år gammal reste hon till Stockholm för att försöka uppfylla sina författardrömmar och få tillhöra det litterära etablissemanget.

”Jag ska bli författarinna – eller svälta ihjäl”, sa Signe Björnberg framsynt.

Författarskapet började med att Vårt Bern erbjöd henne att skriva en följetong mot 125 kronor i honorar. Hon hörde av sig till en släkting för att låna pengar tills hon skrivit klart, men fick veta att hon måste klara sig själv. Med tio öre på fickan köpte hon ettöres bullar för att äta en om dagen tills hon blev klar. Men hungern fick henne att äta alla första dagen, så resten av tiden var hon en vattendrickande och svältande författare. Följetongen fick namnet Den steniga vägen till lyckan och antogs och betalades efter fyra dagars lektering.

Då var magen så skrumpen att hon inte klarade av slottssteken hon beställt in på det billiga matstället.

Utnyttjades och skrev, skrev, skrev. Den 22 maj 1926 gifte hon sig med Gösta Björnberg. Kerstin Strandberg har skrivit om de här åren i Författarnas litteraturhistoria (1978) och i Dag Hedmans antologi Brott, kärlek, äventyr – Texter om populärlitteratur (1995) och konstaterar att Signe/Sigge tvingades producera mycket för lite betalt. Hon hamnade i en svåröverskådlig härva av förlagsförskott, räntekostnader på förskotten, växlar som säkerhet för förskott. Enda sättet att klara sig var att skriva ännu mer.

Sigge Stark utnyttjades hänsynslöst av sina beställare som ville ha mer och mer fast kritiker kallade hennes verk för ”skräplitteratur”. Strandberg beskriver henne som fackföreningslös fabriksarbetare. Hon räknades inte som författare trots sin exempellösa framgång med närmare 100 noveller och nästan 130 romaner i landsbygdsmiljö, där ingen bok gick ut i mindre än 15.000 exemplar. Visst predikade hon gammaldags moral men visade samtidigt medkänsla med de fattiga och drev med ”finare Folk”. Hela tiden försökte hon visa att det trots allt fanns ett hopp.

Kall potatis, cigarretter och kaffe. För skrivrons skull reste Sigge Stark till Hag utanför Torsby i Värmland där hon arbetade i en stuga på ett rum och kök. Hon åt kall potatis, rökte oerhörda mängder cigarretter och drack kaffe medan hon skrev för hand. Ett tag använde hon diktafon, men den tog kronofogden. Hon hade också stenografer som tog diktamen. En sådan var Karin Hedengren som dog i fjol nästan 100 år gammal. Det visade sig att hon hade lättare att få fram historier med penna i hand, men de här försöken gillade tidningarna att sötsurt skriva om på reportageplats. Efter 20 kärleksromaner på två år ville hon åstadkomma annat. Hon skrev och illustrerade en ABC-bok men den ville ingen ge ut. Inte heller ville någon publicera hennes dikter.

Skildrar klassamhället

Hon var inte omedveten om sin verklighet. I Manhatarklubben (1933) och Viljans makt (1940) skildrar hon klassamhället som hon kände till det.

Signe och Gösta fick inga barn men hon födde i augusti 1915 sonen Harry i ett annat förhållande. Vid den tiden kämpade Signe med TBC, födde pojken för tidigt och han dog efter någon månad. Sjukdomar var något hon tvingades leva med. På 40-talet fick hon livmodercancer, som hon dock tillfrisknade från. Det stora problemet var svälten som gjorde att hon lätt drabbades av sjukdom. Dessa två bekymmer tärde på henne utseende och gjorde att hon såg äldre ut än hon var. Hon hade aldrig råd att klä sig snyggt heller.

88 böcker på nio år

Som mest produktiv var hon under åren 1942-51, då det kom ut 88 böcker av Sigge Stark.

De sista 13 åren av sitt liv bodde hon och maken på Mannickehöjden, mitt i vilda finnskogen mellan Nordmark och Rämmen, där hon födde upp Grand Danoishundar och var Sveriges första kvinnliga travtränare.

I slutet av 1950-talet kontaktades hon av Sveriges Radios underhållningschef Allan Schulman, som ville ha en serie om livet på landet. Han hade läst några av hennes böcker och fann att kritiken inte stämde. Den 15 mars 1959 sändes första avsnittet av Hällebäcks Gård som gick fram till 26 juni 1960. Institutioner som inte ville fatta att det handlade om underhållning och inte om instruktionsprogram om modernt mönsterjordbruk krävde att serien skulle läggas ner.

 

Radio, följetong och tre böcker

När den försvann från radio blev Hällebäcks gård följetong i Hela Världen – och därefter tre böcker. Första delen filmades med Gunnar Sjöberg, Sif Rud, Sven-Eric Gamble och Tage Severin. Kritikerna fick åter en högtidsstund och filmen blev aldrig någon succé. Sigge Stark var inte heller nöjd med resultatet.

Men radion ville ha mer. För dem skrev hon Lia-Perla – en berättelse om en värmländsk småbrukarfamilj och deras häst. Samtidigt med detta publicerade tre stora veckotidningar följetonger av Sigge Stark.

Några år före sin död fick den 66-åriga författarinnan 1962 ett skällbrev från Åhlén & Åkerlunds förlag. Hon hade sagt att hon sagt att hon en enda gång i sitt liv ville ha en ledig sommar utan att tvingas skriva för brödfödan.

Niondels öre per bok

Räknar man ihop hennes upplagor och dividerar det med de allmosor som kom in från Bonniers och Åhlén & Åkerlund (samma ägare) får man fram att hon tjänade en niondels öre per bok. Wahlströms betalade bättre – två och ett halvt öre per bok. Hur många miljoner fick förläggarna?

Av Signe Björnberg/Sigge Stark har det utkommit ungefär 240 bundna upplagor och cirka 160 pocketböcker. Från Wahlströms bokförlag har det kommit cirkaberäknade upplagesiffror. De bundna böckerna såldes i 5 000-7 000 exemplar, pocketutgåvorna i mellan 15-20 000 för). Sammanlagt mellan 3,6 och 5 miljoner böcker. Bonniers hade i början på 1940-talet sålts i 720 000 exemplar.

Hon skrev serier med tio-tolv böcker åt gången enligt sina avtal. Om inte sidantalet passade förlagets standardformat gick leveransen till ett annat förlag som också gav ut dem i klump enligt samma princip.

Efter canceroperation på 40-talet komplicerades Sigge Starks sjukdomsliv och hon fick återkommande lunginflammationer. Hon klarade sig igenom dessa också fast en läkare sa: ”Om allt hade gått normalt, hade fru Björnberg inte levat nu.”

Kroppsligt var hon nu gråhårig, mager och fullkomligt utmärglad, men hon gav sig inte. På dagarna skötte hon djuren och på nätterna skrev hon. Så kom cancern tillbaka – denna gång i de rökskadade lungorna – och sommaren 1963 tog hennes krafter slut. Hon vägde 47 kilo när hon den 22 augusti fördes med ambulans till Arvika lasarett där hon avled den 1 februari 1964.

Alla som känt henne länge har sagt att hon var en intelligent, snäll, ärlig och omtänksam människa som alltid var vänlig.

Hon ligger begravd på Fryksändes kyrkogård i Torsby.

Dåtidens litteraturkritiker märkte att hon var populär ute i bygderna och därför inte kunde ha något viktigt att tillföra. Men hon skrev om en miljö som var mångas verklighet – och gav dem stoff till dagdrömmar.

Kritikerna menade att hennes verk var förljugna och andra klassens litteratur. Själv brukade Signe Björnberg svara att hennes recensenter inte visste något om det verkliga livet på landet. De hade aldrig kört hö, huggit ved, mjölkat kor eller slaktat grisar.

Vilket liv. Vilken skrivande människa. Och vilka förlag och kritiker…

 

 

 

Publicerat i litteratur, livet | Märkt , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Kattförsäkringar, kan det vara något?

Publicerat den 22 februari, 2013 av beskrivarblogg

Sälj kattförsäkringar till alla dina FB-vänner, föreslår mannen min. En enligt honom tänkbar inkomstkälla… Jag tror inte det. Inte heller tror jag på hundförsäkringar, åtminstone inte som något för mig att sälja. Tillräckligt många som försöker sälja dyra produkter, teoretiskt många tänkbara köpare – men inte skulle jag köpa en försäkring av mig!

Nej, jag läser med nöje ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist i stället. Där finns mängder med konkreta tips och tankar kring vad som ska till för att bokdrömmarna ska bli verklighet. Trevligt förpackat och berättat dessutom.

Jag har en trave med liknande böcker i bokhyllan numera. Jag har också mängder av ”bokmärken” i datorn, med artiklar (ofta på engelska) i ämnet. Jag har en e-bok av Teuvo Lahtinen om hur man omvandlar ett manus till e-bok – men hjälp vad det verkar svårt. Och jag har laddat ner Smashwords (i samma e-bokssyfte), jag kollar ”The creative Penn” som gjort detta och ofta skriver om det, jag väntar på att Amazon ska tycka att svenska är ett tillräckligt stort språk för att acceptera e-böcker på svenska. Det kanske framgår att jag vill göra en e-bok – kanske av det jag för något år sedan trodde skulle kunna bli en ”vanlig bok”. Jag gav mitt manus arbetsnamnet ”Skriver mig till liv” – och skickade in till ett antal förlag.

Bonniers, Brombergs, Leopard, Kalla Kulor, Pirat – antagligen flera som jag förträngt, tackade alla nej. Lite variation, men huvudbudskapet i mejlen var att det jag skrivit inte passade in i förlagets utgivning när man vägt ihop alla som skulle vägas ihop. Inte säljbart med andra ord.

Idag passerade min blogg 800-strecket. Inte alla inlägg är från mitt skrivande liv, några är från tiden före 1av3.se och beskrivarblogg.wordpress.com. Jag har inte klart för mig hur många läsande människor som tagit del av mina ord, men antalet visningar ligger på drygt 22 000, antalet kommentarer är 1700 och idag har mänskor från Cypern (hej Lena!), Singapore (?) och Åland Islands (?) plus Sverige varit in och kanske läst.

Vill jag härmed ha sagt att jag är läsvärd? Ja. Men jag funderar på min identitet – är jag Margareta Börjesson, fd spelmissbrukare, numera skrivande människa? Eller tjatar jag för mycket om den elända perioden i mitt mycket längre liv? Jag vill nog inte alltid vara den där fd spelgalna kvinnan.

Jag vill i den framtid som är min vara JAG, Margareta, (fortsätter att använda efternamnet Börjesson, Fällman känns alltför länge sedan; men syrrorna har tagit tillbaka Fällman på senare år!) med Minsann förlag och bokmanus på gång. Riktigt vilket vet jag inte själv. Ännu.

Publicerat i då- och nutid | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer