Eget förlag är ju något som var och varannan har idag. Att hon är 71 år om några dagar, skuldsatt upp över öronen, och ännu inte har några uppdrag för förlaget spelar ingen roll. Än så länge.
Nu har hon fått klart med F-skatt hos Skatteverket, hon har gjort en tafflig Facebook-sida och ska förstås också göra en hemsida – hur det nu ska gå till. Hittills har hon jobbat gratis åt en del andra skrivande människor, nu vill hon börja ta betalt. Tillräckligt många har på ett par timmar gillat FB-sidan, både kända och okända. Några förfrågningar har kommit, och hon har haft svårt att ge klara besked om vad det kostar att få manus korrekturläst. Det får hon väl lära sig av erfarenheten, om det nu blir någon sådan.
Varför gör hon detta? Hon har kikat tillbaka på det manus hon redan fått refuserat och tycker idag inte att det håller för publicering (mer än i den bloggform hon redan lagt upp de flesta texterna). Så mycket mera har hon inte, bara en mängd spridda skurar av ord utan sammanhang. Sammanhanget finns nog där, men hon är inte människa att riktigt se det. Och så har hon det hon och kompisen Anna-Charlotte har skrivit, om Anna-Lisa och Gunvor. Det tänker hon försöka gå igenom om hon och mannen hennes kommer iväg på sin resa i mars. Resan hänger fortfarande i luften, både vad biljetter beträffar och hans hälsa.
Där väntar hon alltså, törs ännu inte glädja sig åt något som kanske inte blir av. När hon ser tillbaka kan hon ibland tycka att hennes liv bestått av väntande, ofta väntande som inte varit särskilt positivt. Eller så är det bara just nu i livet som det känns så. Nu när det är många frågetecken, mycket som hon inte har någon kontroll över. Hon får många tillfällen att träna på att vara i nuet, ta varje dag som den kommer och gilla det.
Skäggstråna på hakan behöver hon inte vänta på, de dyker objudna upp efter att hon dragit ut dem med pincetten. Ingen kontroll där heller, bara symtomlindring.
Mannen hennes har åkt hem till sitt för läkarbesök i morgon. Innan han åkte kokade han citrusmarmelad, sju burkar med härlig aningen besk apelsin-, grape-, citron- och lime-marmelad.
I morgon ska hon nog baka ett gott bröd, bästa vännen har delat med sig av recept och hon har ingredienserna. Det skulle överraska mannen hennes, det är annars han som bakar, också.
Han talade idag om någon som hade uttryckt att ”egentligen borde alla få cancerbesked, så att de börjar tänka” – och tyckte det var en klok tanke. Inte sjukdomen i sig, men att tänka över sitt liv, se vad man har och vad man vill med resten av livet – hur långt eller kort det än är. Kanske är det därför hon faktiskt fick ändan ur vagnen och ansökte om F-skatt och startade Minsann förlag? Framtiden är kortare än dåtiden – men däremellan finns nutid. Alla de där andra dagarna.
beskrivarblogg 