Felprioriteringar

Någon uttalade sig häromdagen om ”fattig 3-barnsmamma med trasiga skor” som köpt TV-spel i stället för mat; hade hon köpt spelet till sig själv var det förskräckligt; om det nu var så att hon inte köpt spelet till sig själv utan till de (stackars) barnen, så var det om inte annat en ”felprioritering”. Punkt.

För mig blir det lite grann som att tiggare inte bör ha (eller visa att de har) mobiltelefon.

Och felprioriteringar vet jag mycket om. Just det här tycker jag inte är en sådan.

Heja morsan som tycker det är viktigt att ungarna har roligt och har något som kompisarna har. Jag är alldeles säker på att den här mamman också vill att barnen ska vara mätta och gör vad hon kan för den saken. Ibland räcker det inte.

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , | 8 kommentarer

Fattig med trasiga skor

Är man så fattig att man tigger i Stockholm bör man inte ha mobiltelefon. Och är man trebarnsmamma, fattig, med trasiga skor bör man inte köpa TV-spel. Inte ens om det är till de tre barnen. Mat borde hon ha köpt.

Å andra sidan finns det ju inte så många fattiga i Sverige, vare sig barn eller andra. Det har Uppdrag Granskning talat om. Tiggarna är säkert inte svenska. Fattigpensionärer har man inte talat så mycket om på sistone. De kanske har dött ut. Eller så sitter de på något äldreboende, och kan inte göra sig hörda längre, om de någonsin kunnat.

Är du arbetslös ska du via Arbetsförmedlingen (vilket ironiskt namn på inrättningen) bli coachad och praktisera och glädjas åt att sitta i ring på meningslösa möten. Något jobb lär du i alla fall inte få, och om du inte gör som du blir tillsagd och går på de möten du kallas till – så får du inga pengar.

Som spelberoende får du skylla dig själv, ingen har ju tvingat dig att sätta dig i skuld för att spela bort pengar. Någon sjukdom är det ännu inte enligt svenska mått, det är bara t ex i USA som den etiketten används. Men där får man kanske ändå inte den hjälp som borde ges, av politiska skäl.

Statens dubbelmoral i Sverige blundar alla för, Svenska Spel frodas och drar in pengar. Vill dessutom helst vara ensamma på den snabbt växande marknaden. Samtliga inblandade utsätter hela tiden allmänheten för kraftfull reklam och fängslande historier om hur rik Erik Jönsson blev efter att bara ha satsar en femma. Inte ens en dödskalle i annonserna, som för tobak – inga varnande ord om att spel bör undvikas eftersom det kan utvecklas till ett beroende. Bara en brasklapp om ”ansvarsfullt spelande” på hemsidorna.

Och vissa (moderata) kommuner dignar under invandrarbördan (ministeretikett för något år sedan). Nu klagar t o m dessa på regeringen. Stackars alliansen, som väl knappast är någon allians längre.

När kan svenska medborgare (=de som har rösträtt) göra sitt för att förändra det här landet till ett mänskligare ställe att växa upp på. Vad ska till för att alla vi som har en röst ska göra oss hörda?

Jag minns ”Å å å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras” – det behövs visserligen fortfarande, men nu är det ännu flera som varken hörs eller syns. För det är väl inte så att varken barn, pensionärer, ensamma föräldrar, invandrare – med eller utan hela eller trasiga skor – finns?

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Läsning mm

Nu hade hon läst andras manus hela förmiddagen. Ögonen var trötta, och hon började bli uttråkad igen. Pensionen hade kommit in en dag för tidigt, bra, då kunde hon betala de två räkningar som inte kom med vid förra månadsskiftet.

Hon får faktiskt nästan 500 kr mera i pension varje månad i år. Glad överraskning. Då blir det inte så drygt att betala elräkningen för december på drygt 1200 kronor.

Hackspetten hänger upp och ner i talgnätet och pickar. Blåmesar och talgoxar nöjer sig med frön så länge. Och Minsann vänder dem ryggen och sover på köksbordet. Nu sitter en liten blåmes mitt emot hackspetten och försöker få i sig lite talg.

Kommer sonen hit i morgon? Och kan hon i så fall låna bilen och köra in till stan och handla och posta böcker? Hon har inget vin, inget te och börjar tröttna på det som finns i frysen. Jo, han kommer. Bra. Hon gillar inte att vinterköra, men får väl ta det lugnt.

Idag har hon skickat in ansökan till Skatteverket om FA-skatt för enskild näringsidkare. Om hon får den godkänd kan hon ta betalt för korrekturläsning och liknande, och kanske småningom också ge ut sin bok. Hon behöver inte registrera förlaget hos Bolagsverket, det skulle enbart skydda namnet i länet där hon bor.  Visserligen kommer säkert större delen av eventuella intäkter att hamna hos Kronofogden, men det skulle ändå kännas bra.

Som avkoppling har hon också läst om ”The First Wives Club” av Olivia Goldsmith. Bra och välskriven avkopplingslitteratur. Nu dricker hon grönt te i brist på vin, till resten av gårdagens superba måltid, vinpocherade abborrfiléer, ris och räksås. Köket är hyfsat varmt, ute blir det allt kallare, men fortfarande bara minus 5. Hon eldar.

 

 

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

En sån dag

Vilken dag – ingen bokhylla, de flyttande i stora huset hade tydligen bestämt sig för att de ville ha med sig den som återstod, och det hade de förstås all rätt att göra, jag är tacksam för de två jag fått.

Men – här sitter jag och gnyr om att jag vill ha något vettigt att göra (på bloggen) och vips kommer en idé om testprovläsning av manus (betalning i böcker, om alls) och när jag säger att jag ska försöka bara läsa, utan att korrekturläsa – så kommer en förfrågan om just korrekturläsning. Vi får se vart det tar vägen.

Utan egen firma är det svårt att ta betalt – så nu sitter jag här och vill registrera ett förlag med ytterligare tjänster (korrektur och lektör) och funderar på namn. Och pengar att registrera för. Och en hel del mera, hemsida och FB-sida och diverse. Men det här skulle vara något där min relativa orörlighet (ingen bil, bor på landet) inte är ett hinder. Jag kan jobba via nätet, behöver inte vara fysiskt varken här eller där.

Och det skulle fylla min vardag, få mig att känna att jag gör något som kanske är vettigt. Dessutom är det något jag ganska omedvetet funderat på länge, så nu kanske jag kommer till skott. Ivrigt påhejad av fotvårdande vän och stickande syster.

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 7 kommentarer

Kär katt har många namn

Mimsalussan, mummeltussan, mimelissan, misemimsan, misan. Kär katt har många namn. Ett riktigt, Minsann. Eller kanske skrivet Min-san.

Lite japanskt, fast vad betyder egetligen ”san”? San kan betyda herr eller fru, även ärade, och används till alla, säger Wikipedia. Så det sättet att skriva hennes namn skulle kunna fungera, hon är min ärade lilla älskade vackra katt.

Hur hamnade jag här? Jo, jag började fundera på namn på den firma jag vill registrera, tror det blir ett förlag med ytterligare förlagstjänster – korrekturläsning, redaktörsläsning, men framför allt egenutgivning. Både fysiska böcker och e-böcker. Kanske det blir Min-san förlag. Kom gärna med förslag, ni som läser detta. Mimelusstussa tror jag dock är lite väl krångligt …

 

 

 

Publicerat i livet | Märkt , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Vettig sysselsättning önskas

Å, vad jag önskar att jag kunde låta fingrarna skriva utan att blanda in hjärnan och Jante eller vem det nu är som sitter därinne och lägger krokben för mig. Jag vet inte vad jag skriver eller vad jag skulle kunna skriva, försöker bara skriva ändå. Men stannar upp och vill kommatera t ex, vilket ju inte precis får något flöde att flöda.

Jag behöver något vettigt att göra, att vara sysslolös utöver ”hämta ved, elda, tvätta, dammsuga, plocka, ordna med böcker, lösa Sudoku, kolla FB och mejl” är inte hälsosamt – jag blir så rastlös att jag klättrar på väggarna.

Önskar att jag fungerade som Minsann, hon rullar ihop sig och sover när hon inte har lust att gå ut eller vill jaga blåmesar genom fönstret.

Jag vänder ofta på bokstäverna när jag skriver fort – har jag alltid gjort det eller är det en sån där åldringsåkomma? Nyss ringde mannen min och talade glatt om att han fått positivt besked – vaddå, undrade jag – jo, han skulle bli 88 år gammal. Han hade fyllt i ett sånt där kalkyl”program” och fått veta detta. Ville att jag skulle göra detsamma – när jag inte hade just lust tyckte han jag var tråkig, och det är jag – så jag fyllde i jag med, jag blir 96 år. Vet inte om jag vill det.

Jag har tagit in ved två gånger idag, skottat igen, diskat, lagat mat (vinpocherad abborrfilé, ris och räksås gjord på Keldas fisk- och skaldjurssoppa och grädde), ätit denna utsökta tidiga middag med ett glas vin till, diskat igen. Eldar kontinuerligt. Soporna är utburna, posten kollad – fast när jag tänker efter kom nog postbilen efter att jag kollat brevlådan. Anledning att klä på mig igen och gå ut? Nej, kan vänta till i morgon.

Dagen blir lång när jag vaknar halv 7.

(Jodå, jag vet att syrran kommer att föreslå ”börja sticka”.)

 

 

 

 

Publicerat i inget att göra | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

titulatur

Blir man författare eller är man författare? Är det jag som bestämmer eller det förlag som eventuellt ger ut det jag skrivit? Eller handlar det om att vara medlem i Sveriges Författarförbund (eller vad det nu kan heta)? Eller ha givit ut min bok på egen hand?

Bodil Malmsten kallas sig ”en människa som skriver”. Det är jag med.

Fast för ögonblicket skriver den här människan inte mycket. Bodil M har inte bloggat sedan nyår heller, där fanns ett inlägg om något som upprört henne, men hon fick inte dit bilden. Nu är det borttaget, och bara Gott Nytt fortfarande. Jag saknar hennes ord.

Det ljusnar, sakta så att det nästan inte märks. Minsann balanserar på fönsterbrädan, en fot på bordet. Värmen från elementet kommer upp genom en springa i brädan, och värmer hennes mage. Jag håller mig till te.

Laila Bagge tycker det är förskräckligt att tiggare har mobiltelefon. Och hon talar om det. Är det sådant som skapar kändisskap? Jag tycker illa om den människosyn hon verkar ha, men jag gillar å andra sidan inte heller tiggandet.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Blåmesar och insikter

Fyra blåmesar hänger i talgen samtidigt. Idag har fåglarna bråttom att äta, både frön och talg går åt i synbar fart. Hackspetten vispar runt i snön ovanpå altanstaketet så han blir alldeles snöig, undrar varför.

Jag inser att allt ordnar sig på något sätt, ibland tar det lång tid, men det blir som det ska till slut. Mitt exempel just nu är mina bokhyllor – när jag flyttade in här hade jag två små gamla hyllor  som jag fortfarande har kvar. Dessutom har jag fått hyllor av Lena som flyttade härifrån, av Sonja, granne på ”gamla landet”, av de som nu flyttar ut ur stora huset. Jag tror inte jag har plats för flera hyllor just nu. För ett år sedan hade jag bara mina egna gamla …

Den här insikten hindrar mig inte från att avsky att vänta. Just nu på den sista bokhyllan. Mitt förstånd säger mig att killarna har fullt upp av betalt jobb, de kanske kommer sent, de kanske glömmer bort i stress och brådska med viktigare saker. Kanske hit och kanske dit. Likafullt låter jag mig stressas av väntan.

Insikter bidrar inte alltid till klokskap och lugn. Åtminstone inte för min del.

Skottat har jag, och snöar gör det fortfarande. Mannen min hade tänkt komma hit idag efter sjukhusbesöket, men väglaget satte p för det. Det är bra att han är klok, men just nu är det tråkigt att vara ensam. Med Minsann, som sover på köksbordet.

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

mus i huset

Igår fick jag två bokhyllor och idag var jag bort till stora huset och hämtade hyllblupparna. Så nu har jag fyllt även de här hyllorna med böcker, några kartongen mindre att leta i när någon beställer en bok!

Vacker nysnö utanför fönstren, borde sopa trappen och skotta gången, men säger mig att det inte är någon idé medan det fortfarande snöar.

Halv 6 i morse väcktes jag av att Minsann lekte med något på golvet nedanför min säng. Tände lampan och såg att det var en mus. En fortfarande varm men död mus, som hamnade i soppåsen för vidarebefordran till soptunnan i morse. Jag somnade om.

Eftersom soppåsen var utbytt var det ingen dröm, jag hade tagit hand om en liten död mus innan jag var riktigt vaken. Nu undrar jag var den kom fram, kanske bredvid diskmaskinen i köket. Fällorna är tomma och orörda.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Jonathan Fields

Det här är så bra att jag vill dela det med alla som läser min blogg! Speciellt punkt nr 4 – undrar varför just den pratade med mig …

Jonathan Fields, kopierat från e-mail 14 jan 2013:

 

Resolutions don’t change bodies, minds, careers, businesses and lives, actions do.

But, without the right approach, it can be near impossible to take the actions needed to get where you’re desperate to go!

Behavior change-exercise, diet, meditation, changing careers or launching a business, writing a book, making art-it’s hard, really hard. Most people fail. Not because they’re incapable of doing what needs to be done, but because they don’t know how to do it right.

They don’t know where to find valid information. They don’t know who to trust. They don’t understand what it really takes to cultivate substantial progress and change. And they don’t know how to create the structures that absolutely must be in place to support the small daily behaviors that culminate in extraordinary change and achievement over time.

Here are 7 keys to successful behavior change and quest achievement:

1. Knowledge  – You’ve got to know what the right behaviors, actions and decisions are. If you want to lose 50 pounds, you need to know what action will lead to that outcome. If you want to launch or build a world-changing venture, you need to know the steps that will make it happen (and more importantly the ones to avoid that’ll tear it down). If you’re trying to build a good life, you need to know what goes into that bucket and what needs to be tossed.

2. Support – On three levels, if possible: peer support, co-striver support and mentor support.

  • Peer support is critical as a source of inspiration, information and accountability.
  • Co-striver support (people who are striving to do similar things at similar times) adds the element of creating what’s called a ”normalizing” experience. Knowing a tight-knit group of co-strivers are going through similar struggles, embracing tough challenges and working through them makes you realize you’re not alone and, although it’s tough, there are others right there with you and you’re all going to get through it together. Note, too, you don’t all have to be working on the same thing, project, quest or organization. It’s more about sharing the experience on the level of parallel play.
  • Mentors and coaches are people who are further down the road than you who can share wisdom and insights designed to help you correct course, avoid mistakes (though, some you’ll have to make yourself to get how to do it right) and accelerate your quest. Most important when finding and choosing mentors and coaches, too, is that (a) you trust them, (b) they’re genuinely qualified to help you, either through training or experience and (c) they’re invested in your success and genuinely care.

Collectively, these people come together to form your Circle of Champions. Research shows, having this group artfully chosen and fully-committed to your vision ups your likelihood of success exponentially and often shortens the timeframe and makes the dance far more enjoyable.

3. Motivation – Extrinsic vs intrinsic. You’ve got to have a clearly established ”why.” If it’s a simple change or goal you aspire to, old school carrot and stick, i.e., extrinsic motivation will often get the job done. But for longer term, more complex, involved quests, a deeper, more intrinsic, internal source of motivation will be a stronger driver of consistent action over time, which is what determines success.

One key to intrinsic motivation is something I call ”alignment.” When the behaviors you’re looking to cultivate or the quest you aspire to complete is poorly aligned with who you are and what makes you come alive, it makes the process so jarring to your system, your likelihood of doing the work to needed to succeed plummets.

When your what you’re trying to build is so tightly aligned with all aspects of who you are that it feels like it’s an organic extension of your being, you’ll still end up working like crazy to get it done, but it will feel far more effortless. High-levels of alignment tend to jack intrinsic motivation through the roof. And they keep it there longer. Your ”why” is more about DNA than packaging.

This can be a huge issue with aspiring entrepreneurs and career changers. In addition to personal alignment, you also need to align business model, mode of delivery, creative orientation, leadership orientation and a number of other ”degrees of alignment” that will be specific to your quest.

When you understand how to tee it all up right, your quest sings. You don’t ever need to look for a reason to do the work. Problem is, very few people know how to do this well.

So, instead, they align their actions and vision with what they think will succeed, what looks good or ”justifiable” on paper, rather than aligning their quest and actions with the fiber of their being. Huge mistake.

Because even if you end up building something the world deems successful, you’ll end suffering way more than necessary and will be significantly more likely to have built a business or achieved a quest the world deems a succes, but you experience as a miss or, worse…a cage.

So, really deep dive into motivation, especially the intersection between intrinsic, extrinsic and alignment.

4. Simplicity –  Legendary Stanford professor, B.J. Fogg, has studied persuasion for years and devised his own model for behavior change. One of the big discoveries, simplicity trumps information. Take the complexity out of your approach and make it as easy as possible to learn what to do, then do it.

When it comes to action-taking, simplicity rules, complexity drools.

If you want to exercise every morning, leave your running shoes and clothes right next to your bed when you rise and have a running partner meet you every morning outside your door.

I meditate for 25 minutes every morning like clockwork, no matter how insane my schedule is the rest of the day. And no matter where I am in the world or how tired I may be when I awaken. One of the keys has been to prepare my meditation area before I go to bed. I set up my cushion, a glass of water, my timer, a blanket if it’s winter the night before. I remove complexity and, more specifically decision-making from the system. I don’t even have to open my eyes to.

What you’ll find, too, is that it’s not the doing that’s so hard, it’s the beginning. Once I’m on the cushion, the next 25 minutes flow with relative ease (okay, so maybe that took a bit of practice). But the research shows beginning a task or a process is a far greater challenge than continuing it once it’s begun. So make it as simple as possible to begin.

5. Measurement – You need to create a very clear picture of what success looks like. Because if you don’t, you wont understand what you’re aspiring to. Nor will you know when you’ve arrived.

Things like mission statements, painted pictures, perfect-day exercises, outcome visualizations, they can all help you understand where you’re going and what your personal metrics for success are.

But, when you’re in the part of any quest I call The Thrash, you often don’t yet have a clear beat on your metrics for success. But you still need something to strive for. To measure. To know if you’re moving forward, backward or sideways.

While you’re in this part of your journey (which is mandatory, btw), your Circle of Champions, well-chosen, can be a powerful source of guidance (and sanity) to allow you to divine and refine what matters and what’s worth measuring. Because they can often see things that, from the inside-out, you’re blinded to.

6. Framework  – Once you have the first five in place, you need an action framework. A plan of action that’s not just some one-size-fits-all, but rather a simple to use methodology (again, if it’s complex, it won’t work) that allows you to:

  • Identify the daily, weekly and monthly actions needed to get from where you are now to where you want to go.
  • Memorialize them, either in writing or digitally.
  • Track progress over time (this, according to the work of Professor Teresa Amabile, is critical), and
  • Adapt to changing circumstances and new information, without losing momentum

There is no one-size-fits-all here. Some great approaches to explore include systems by Productive Flourishing’s Charlie Gilkey or Behance’s Action Method.

7. Ritual –  Last thing, but maybe most important. Break the actions needed to fuel your quest into bite size pieces and turn them from behaviors into rituals. What’s the diff?

Behavior requires willpower, rituals happen automagically.

Rituals or habits are behaviors repeated in a systematic way over time that move from conscious choice to autopilot action. They literally move from one part of your brain to another, sliding from the frontal cortex back into the more automatic parts of the brain. The more you ritualize, the more you free-up brainpower and willpower, making it more likely that you’ll do the things needed to build what you’re trying to build.

Two other thoughts here. One, When you’re building behaviors and actions into rituals, if they’re behaviors and actions that require some level of will, you’re better off building the ritual into the earlier part of your day. Because willpower is a depletable resource and by late afternoon, your tank starts to run pretty close to empty.

If it’s a behavior you actually enjoy or are intrinsically drawn to, like painting or playing guitar or creating a product, business or service you love, the actions you’ll need to take will generally require far less willpower. So time of day becomes less important. BUT, time and energy management may still be a huge issue. so, from that standpoint, you’re still better off building rituals around mission-critical behaviors and scheduling them earlier in the day.

Amnesty and Action…

Does all of this take effort? Damn straight it does.

But, the cost of not putting in the effort is a life of futility, unrealized potential, of unexpressed humanity and unrequited connection. I’d rather do the work than muddle through life with my soul-tank, my body, my mindset, my relationships, my art, my potential perpetually on half-empty.

So, what’s the best time to reclaim your quest? To move your body, eat better, meditate, set the wheels in motion for a new career, start a venture, business, movement or make the art that’s lied buried in your soul for decades?

RIGHT FRIGGIN’ NOW!

If you committed to doing this as a resolution, but have already bailed, consider this your Goal/Resolution/Quest Anmesty.

And remember, your likelihood of success goes up massively once you’ve put the above keys into place. Do that. Find the people, the systems, the knowledge, the support needed to breathe life into your life.

Commit.

Until one is committed, there is hesitancy, the chance to draw back, always ineffectiveness. Concerning all acts of initiative (and creation), there is one elementary truth the ignorance of which kills countless ideas and splendid plans: that the moment one definitely commits oneself, the providence moves too. A whole stream of events issues from the decision, raising in one’s favor all manner of unforeseen incidents, meetings and material assistance, which no man could have dreamt would have come his way.”  -W. H. Murray

Take THAT to the bank.

So, a question – Which of these do you have in place, and which do you need the most help with in order to make this year soar?

Share your thoughts in the comments on the blog and read others.

With gratitude,

Jonathan

+++

P.S. For those who’ve been asking when enrollment for the 2013 Good Life Project 10-month Immersion training opens…much coolness about to ensue this week! On a number of levels, so keep your eye on your inbox *Insert evil laugh*!

 

Career Renegade, Inc, 754 Ninth Avenue, 2nd Fl, New York, NY 10019, USA

Unsubscribe | Change Subscriber Options

 

 

Publicerat i livet | Märkt | Lämna en kommentar