beskrivarblogg

Svart därute. Räkor, ris och curry till middag. Är innerligt trött på att spela sudoku. Och dito Harpan. Eller gå in på Facebook. Eller kolla bloggen och mejlen. Uttråkad är vad jag är, även om det lättar lite när jag läser Bangs efterlämnade brev och dagboksanteckningar. Hon blir levande för mig, den där kvinnan från 1936, hon var 27 år och jag var inte ens född. Snart ska hon åka till Berlin-olympiaden och referera.

Gårdskarlen är ute och plogar, har det snöat mera? Tror inte det, men ibland verkar det som om han flyttar snö från ett ställe till ett annat. Önskar att han flyttade den upplogade isfrusna snön från mitt grindhål, den får jag klättra över när jag ska in och ut. Så blir det om man inte är här och skottar undan snön själv, vartefter.

Nu har jag mina egna skivor i öronen, dvs lyssnar till mina CD, just nu Wakafrika med Manu Dibango. Det var länge sedan sist. Svårt att sitta stilla till den rytmen. Ibland (just nu) låter jag mig begränsas av att jag inte har några gardiner för fönstren. Alla ser vad jag gör, t ex när jag dansar runt i köket och viftar. Kanske blir de glada. Närmaste granne är en bit bort, men rätt vad det är är någon ute och går mitt i svarta kvällen. Nåja, jag dansar ändå. Tofflor av.

Keb´Mo´ ”The Door” är också härlig att återhöra. Bra musik när man som jag suttit vid datorn stor del av dagen och behöver få musklerna både i armar och rumpa att lossna och må bättre. Går alldeles utmärkt att röra sig hur som helst till den här musiken. T o m sittandes på sagda rumpa, när andan inte förslår längre att dansa med.

Intressant att lyssna till musik som jag inte spelat på lång tid. En gång kunde jag inte vara utan musiken, sedan vande jag mig av med den när jag inte hade tekniken tillgänglig.

Nu minns jag bortglömda tider och människor via musiken. Mycket påminner mig om Frankrike och Les Courmettes och Richard Moss och alla jag mötte där. Jag minns bergen, minns de sakralt höga och gamla träden, de som kändes som en helig kyrka mitt i skogen på berget. Heligare än någon byggd kyrka jag varit in i. Jag återser i minnet vattenfallet på andra sidan dalen, och de romerska stenlagda resterna av vägar som fortfarande gick att utskilja. Mycket musik av alla slag, mycket dans, och meditation. Ibland till mycket kraftfull musik, ibland till Steve Reich´ och hans ”Music for 18 musicians”. Ibland den ”dervischdans” som bara gick att genomföra om man helt släppte taget och gav upp sina försök till kontroll. Så snart du trodde att du kunde snurra lite lagom damp du i golvet.

Musik kan ta dig och mig vart vi vill, eller kanske vart den vill. Om vi bara vill och tillåter det. Att lyssna och skriva fungerar när inte texten är så bra att den får mig att tappa fokus, och gå över till att väga orden i öronen i stället för orden på skärmen. Nu ska jag inte väga alls, bara lyssna och vara i musiken, just nu Bel Canto med ”shimmering, warm and bright”.