beskrivarblogg

Lördag 29 april 2023, gör mig en Dry Martini och undrar varför, just nu känns det som om jag faktiskt inte tycker om den. Beror det på att jag ”måste” använda Noilly Prat i stället för Marezzo (som må beställas till systembutiken i Norrtälje)? Köper inte längre Beefeater gin, även om Pernod inte säljer till Ryssland. Eller så börjar jag helt enkelt tröttna. Vore inte fel.

Har brutit sparrisen för att senare snabbt koka den i lättsaltat vatten med en nypa socker. Köttet tempererar sig på fat på diskbänken, ser närmast klarrött ut – etiketten säger att ryggbiffen marinerats i minst 21 dagar, undrar i vad. Lidl´s Svea-kött brukar vara bra. Letade efter deras entrecôte, men den fanns inte idag. Potatisportionen får värmas i ugnen, tror inte den blir ätbar om jag lägger den i mikron… Spanskt rödvin till, dugligt och kostar bara 79 kr, Hacienda el Espino, Garnacha tintorera, organiskt.

Drar upp elementet i köket en aning, 17 grader är för kallt när jag mest sitter still. Raggsockor på fötterna. Blomjorden ligger kvar i bilen. I morgon ska jag ta upp lämpliga krukor från källaren, tror jag nu åtminstone. Någon valborgsbrasa bryr jag mig inte om att leta på. Och inte blir det någon demonstration den första maj heller.

Mat och dryck tycks vara det mest dramatiska som inträffar i mitt liv just nu. Det vill inte säga mycket. Jag tror inte jag saknar drama, men jag saknar att känna mig helt levande, glad och nyfiken på framtiden. Är lite matt och dammig för närvarande. Kan inte ens dansa för mig själv, mitt knä tillåter inte den sortens övningar. Blir lätt gnällig, den som inte orkar med det kan sluta läsa här. Och ta igen sig några dagar.

Vad skulle fylla min tillvaro med energi? Input som det så vackert heter även på svenska idag, inflöde av händelser, människor, ord, skönhet, ostron, och ostron igen. Börjar bli bråttom att konsumera säsongens sista, i månaden april. Tänkte inte så långt när jag var i butiken senast. Över sommaren ska ostron göra annat än konsumeras av oss människor.

Måste det vara tråkigt och ensamt att bli/vara gammal? För vi är många, gamla, uttråkade och ensamma. En del av oss bor fortfarande ”hemma” och klarar vardagens sysslor på egen hand. Andra lever i boenden av varierande kvalitet, ibland underhålls man av sång och musik (vare sig man vill eller inte), ibland ligger man kvar i sin säng utan ombyte av blöjor och sängkläder. Vill inte varken det ena eller andra. Vill inte tvingas bo kvar ”hemma” trots att jag kanske inte klarar det vardagliga. Vill inte förvaras på ett urinstinkande boende, där den personal som orkar fortsätta jobba där gör så gott de kan, men inte hinner. Vill leva ett gott liv så länge det är möjligt – men hur ska det gå till? Syrrorna står i kö till något i Uppsala, som de menar är ett gott alternativ. Finns sådant även i Norrtälje, eller måste jag flytta till Danmark –  och får jag det? Att emigrera till Danmark känns sådär.

Än har demensen inte fått mig i sitt grepp. Erfarenhet säger mig att det kan gå fort utför… Vill inte att mina barn ska ge upp sina liv för min skull. Men när jag faktiskt inser hur gammal jag är, börjar det bli bråttom – inte enbart att äta ostron.

Fredag 28 april 2023 – mulet och lätt regn, en aning sol emellanåt. Kallt, både ute och inne. Eldar i vedspisen. Hoppas jag…

Har vikt och lagt undan tvätten från igår. Torkat köksfönster på insidan, med morfars (?) käpp som hållare för fönsterskrapan, når inte över bänken annars. Planerade att plantera om pelargoner och -skott, men vill helst göra det ute på altanen. Och där är för kyligt just nu. De får vänta.

Kom idag fram till tandläkaren och fick en tid den 16 maj, igår hade de problem med telefonerna. Alla samtal kopplades bort direkt.

Kör knä-träningsprogrammet, som känns i båda benen. Märker just inte någon stor förbättring, men hoppas att det ändå gör verkan. Mitt knä är inte sämre i alla fall. Några långa promenader blir det inte än. Det räcker med att gå bort till brevlådan.

Har nu förstärkt skagenröran med stora frysta räkor, lösvikt på Ica. De räkorna är bättre än de färska, som numera oftast är väldigt små. Lade till lite philadelphia-ost, crème fraiche, Hellman´s majonnäs, en aning dijonsenap och sambal oelek, hade tyvärr ingen färsk dill. Blir bra till den bakade potatisen så småningom.

Molnen tätnar. Pratat med sonen som är hemma och sköter om sin förkylning. Den andre fiskar i Norge, och jag hoppas han/de har god fisketur.

Hittade Paulo Coelhos bok Otrohet på omloppshyllan på biblioteket. Börjar läsa, även om jag tycker att titeln kunde varit Otro kort och gott. Och jag inser att jag inte kan vara otrogen längre, har ingen att vara vare sig trogen eller otrogen mot/med/till. Vad heter det?

Kan inte bestämma mig för om jag vill fortsätta läsa boken. Den får samsas på köksbordet med Edna O´Brien´s House of Splendid Isolation. Vill jag läsa annat får jag lita till bokhyllorna omkring mig, eller Storytel. Var kan jag hitta en underhållande, tillräckligt välskriven, men ändå ”skitbok”? Är inte på litterärt humör.

Pratar med Karin i Danmark, kanske kommer hon hit några dagar i mitten av maj. Då är nog kanske badstegen ilagd vid badhuset så att vi kan bada. I kommer vi utan badstege, men inte upp.

Får meddelande från vän på besök hos syster i San José, kanske kan vi fira hennes och min andra väns gemensamma marsfödelsedag runt slutet av maj. Då är hon i Stockholms-trakten. En annan vän är medtagen efter operation för en dryg vecka sedan. Tänker på honom och hoppas han får må bättre snart.

Vaknar till en lördagsmorgon med sol. Natten var kall, minus 2, nu plus 6 när klockan är halv nio. Drömmer röriga drömmar som jag tacksamt glömmer när jag kliver ur sängen.

En tulpan släpper sina blomblad när jag byter vatten, de gula nejlikorna håller ihop resten av blomstren. Buketten är fortfarande vacker, efter en dryg vecka.

Eldar i vedspisen. Lätt regn emellanåt. Tränar mina knän, och går försiktigt. Inget utejobb idag heller. Wordle på fjärde försöket, sudoku inte alls. En lång lördag. Middag: melerad ryggbiff (Lidl), grön sparris och en färdig potatisgratäng i portionsformat. Tomater. Men inte än.

Känner mig frusen, och klär på mig ett lager till. Har lätt ont i kroppen, och kan inte bestämma mig för om det är träningsvärk efter knäövningarna, eller annat. Det lär visa sig.

Monica Zetterlunds röst i mitt inre, Var är ni nu, ljuva drömmar… Drömmarna handlar för mig inte enbart om en ”bättre värld”, även om det behövs just nu. De som också tycks ha försvunnit är drömmarna om att skriva, ge ut ännu en bok med innehåll som berör många och som läses av många.

Jag har tappat bort, eller slarvat bort, lusten att skriva. Läser mycket och större delen av det jag läser heter ”skräp” med min vokabulär. Storytel är fullt av dylikt, finns säkert annat där också, men svårsållat bland all feelgood. Ungefär som på biblioteket i Norrtälje, där den sortens böcker har egen hylla. Fullproppad med pocketböcker, den ena går inte att skilja från den andra. Svåröverskådligt, om man inte vet vad man letar efter.

Än så länge håller jag mig till att läsa böcker, ibland på nätet, hellre i fysisk form. Inte lyssna. Köper inte argumentet att det är så bra att lyssna, för då kan man göra annat samtidigt. Har inte det behovet. Min tid som ”före detta” räcker för både det ena och det andra. Är mycket tacksam att jag inte behöver arbeta för att försörja mig.

Ett problem i sammanhanget är att jag har för mycket tid. Trots att jag förmodligen har mindre tid än jag vill tänka på. Vad ska jag göra med resten av livet? Med alla dagar, alla tänkbara mått på tid? Just nu ska jag laga middag – kalvlever med stekt lök, dito bruna små champinjoner (som heter något annat i Icas självscanning) och grädde, kokt färskpotatis från Egypten. Kalvlevern skar jag i tunna skivor när den tinat alldeles lagom mycket för att gå att skära. Löken och svampen och grädden har fått samsas i en kastrull och ska bara värmas. Potatisen kokas.

Sen då?

En Dry Martini medan maten blir färdig, ett par glas rödvin till maten. Kanske glass med Ninas kolasås till som efterrätt.

Disk förstås, gillar inte att möta en diskbänk med odiskat när jag gör frukost. Kanske viker jag ihop täcket som tvättades igår, och lägger in i skrubben. De stora underlakanen behöver nog natten på sig för att torka färdigt inomhus.

Jag har dammsugit gästrummet, inga spår av ”min” besökande kattgäst. Kattlådan har jag ställt ute i ”smatten” på väg till dusch/tvättmaskin. Bytt vatten på snittblommorna. Flyttat pelargoner undan solen som kom, trots att alla förutsägelser bara pratade om regn. Har inte planterat om några blommor idag. Kanske i morgon, har två hanterliga säckar med blomjord i bilen. Tio liter, inte femtio. Ibland måste även jag inse mina begränsningar.

Eftersom yngste sonen är rejält förkyld kommer inte han och hans vän på besök över helgen. Han ringde i morse. Och den äldste är i Norge och fiskar. Ena syrran är på hemväg från Aten – tror hon kommer natten till första maj. Andra syrran har fullt upp med vänner och barnbarn. Och mina barnbarn har sina liv. Insåg att jag kände mig ensam, när sonen ringde och ”avbokade”. Trots att jag också tycker att det är skönt att vara ensam. När ska jag förstå mig på mig?

Har just avslutat en bok som fick mig att både le och gråta. Innan jag dör av Jenny Downham, köpt på biblioteket som utrangerad, fem böcker för 20 kronor. Så bra. Och så sorglig.

För någon vecka sedan såg jag (igen) filmen från ett danskt demensboende, Dagmars minde. Antagligen har jag nyss skrivit om detta i bloggen, men det tål att upprepas. SVTplay. Kärleksfullt, respekterande, proffsiga och fina medarbetare – och människor som inte längre visste vilka de var(it) eller hur och varför. Inga privata vinstintressen som överskuggade omsorgen, samma kostnader som för kommunala boenden. Inga av dessa ibland ”besvärliga” människor drogades för att bli hanterliga. Ingen behövde dö ensam. Ingen behövde heller lyssna till Guds ord, eller sjunga psalmer. Eller glo på teve, om de inte ville.

Ska jag behöva flytta till Danmark för att få den omsorg jag kanske behöver, en gång? Tror inte det finns något liknande här hemma. Den som vet bättre får gärna berätta för mig.

17 april 2023 – idag har jag äntligen fått min andra hörapparat. Fått och fått, den kostade 600 kronor och besöket 150. Regionen bidrog med större del. Undersökningen visade att hörseln försämrats, både höga och låga toner fungerar dåligt, i mitten något bättre. Apparaterna samstämdes, och jag hörde ”förskräckligt bra” – det får vara så ett tag, jag vänjer mig nog. Kan dämpa.

 Inne på biblioteket ställde jag några böcker i omloppshyllan, och hittade Ulf Lundells Vardagar 3 och Marie-Louise DeGeers Utan hänsyn. Orkar förmodligen inte läsa någon av dem, men nu är de inlagda på Bokbörsen.

Handlade, Ica hade skylt om att Prosciutto Crudo kostade 30 kr i stället för drygt 56. Det syntes inte när jag skannade. Koll med hjälpsam ung kvinna gjorde klart att skylten inte gällde i den här butiken, någon annan har skinkan till det nersatta priset. Men hon skrev raskt en lapp åt mig som jag fick visa i kassan, med det felaktigt angivna priset. Service.

I morgon är det dags för fysioterapeutisk besiktning av mitt knä. Märker när jag bara går som idag att det inte är bra.

Har suttit på altanen en stund i solen och läst, ansiktet insmort med solskydd 50, inhandlat idag.

18 april fick mitt knä en ordentlig genomgång på Norrtälje vårdcentral. Det böjdes hit och dit och jag kände mig väldigt väl omhändertagen. Någonting har hänt, inget vare sig korsband eller ledband är av, men kanske uttöjt. Lätt svullnad, men jag bör träna enligt program som jag (kanske) får via mejl (än har det inte kommit, det skickades medan jag satt där). Korta promenader, det kommer att ta tid.

Känns bra att ha fått proffsig undersökning, får väl fortsätta som hittills, gå försiktigt och belasta lagom. Inga promenader på 14 000 steg alltså. Men ner till sjön och tillbaka bör fungera. Och vill jag så kan jag ta kontakt med sjukgymnast, remiss behövs inte.

Däremot krävs läkarbesök för att få Canoderm utskrivet, så nu har jag ”beställt tid” hos vårdcentralen för det, och för starrkontroll och för titt på ”födelsemärken/solskador” – får se hur det går. Försökte boka tid hos sköterska för recept på Canoderm – inga tider tillgängliga vare sig i april eller maj. Jag kollade inte juni.

Tog en promenad ner till sjön, inga fåglar, inga snokar i solen. Blåsigt, och skönt. Nu lagom trött i knät.

På onsdagen lyckades jag få kontakt med Rehab, och meddelande till ”min” fysioterapeut om uteblivet träningsschema. Kontakten fungerade, och jag fick mitt mejl en stund senare. Har gjort övningarna en vända, tror jag väntar med nästa omgång till i morgon. Knät bråkade med mig i natt, gillade kanske inte alla vridningar och vändningar hos fysioterapeuten igår.

Har också fått besked att jag står på väntelista till läkare och ”kommer att bli kallad”.

Tvättat några fönster idag, de jag inte behöver klättra för att komma åt. Övriga får vara som de är.

Thaisoppa med gambas till middag, Falu rutbröd därtill.

Fick nyss återkoppling på ansökan till Hotell Romantik, del 2 – 1 600 ansökningar, jag kommer inte med. Lite kul att ändå våga skicka in ansökan, och fundera över hur mina (och deras i min omgivning som fått veta) tankar gått inför att exponera min längtan så.  Nu behöver ingen oroa sig. Intressant detalj i sammanhanget – drog för första gången på länge ett Tarot-kort i förmiddags – Eremiten…

Fredag 14 april 2023 – ont i mitt knä. Regn, bara ett par grader varmt. Och 16 grader i köket. Duschat och tvättat håret.

Ska åka in och posta böcker om en stund, vill vänta tills bussen (om den alls går numera) har passerat hållplatsen ute vid vägen (för att slippa möta den).

Är hemma igen, och har fått beställning på tre böcker till. De får vänta på att skickas till på måndag då jag ändå ska in till Audika. Fortsatt trist väder. Och en lång fredag som till middag bjöd på ”lagrad” entrecote och hemgjort potatismos, trattkantareller. Slötittade på både SVTplay och Netflix, läste lite och gick till sängs vid 8-tiden. Vaknade till en lördagsmorgon med sol, även om det verkar lite kyligt, blåsigt. Gav mig på ultrasvårt sudoku, men fick till slut två sexor i samma rad…

Det är något med det här datumet, 15 april. Kanske föddes min mormor idag för 134 år sedan, 1889, i Gustafs i Dalarna. Minns inte längre om det är hennes födelsedag, eller min yngsta mosters, född 1915. Kanske blandar jag ihop siffrorna. De lär inte bry sig om mitt dåliga tidsminne.

Ska inte gå särskilt mycket idag, igår blev det bara ca 500 steg, och det var för mycket. Kanske sätta mig och gå igenom ännu flera fotografier, men nej. Även om jag sitter stilla blir det påfrestande. De får vila ett tag till. Hittar kanske något att läsa i bokhyllorna. Köra en tvättmaskin, hänga tvätten ute i sol och vind. Igår skalade jag potatis med fleecetröja på, den blev prickig av stärkelsen. Middag idag blir potatisbullar med lingon, kanske bacon. Så blev det. Tvätten är torr och intagen.

Nu sitter jag här i köket, klockan är halv sju och jag är mätt. Har dessutom fått en Dry Martini. Och undrar vad jag har här att göra. Jag är 81 år drygt, fortfarande någonstans omedveten om detta obegripliga faktum, och vill ha en älskad människa nära mig. Men det kan man väl inte ha, eller borde man ens önska, vid min ålder. När vi pratade om detta, mina systrar och jag, så såg min mellersta syster skräckslagen ut, ungefär ”hur kan man vilja något sådant när man är så gammal, skäm inte ut oss”, och min yngsta syster tyckte att ”det är väl okej, om det är vad du vill”. Vi är olika, så systrar vi är.

Vad jag vill spelar mindre roll, verkligheten tar hand om det. Eftersom jag inte aktivt söker någon man, lär jag heller inte hitta någon. Vänförfrågningar på Facebook blockeras för det mesta, och andra finns inte. TikTok och annat på nätet håller jag mig ifrån.

Men jag vill faktiskt inte dö, utan att ha varit kär, förälskad, älskad av ännu en man. Trots min skraltiga kropp, mina rynkor, åldersvårtor, stela leder och just nu ett knä som är opålitligt, vilja att få en Dry Martini mest varje eftermiddag och god middag därefter, med gott vin.

Jag vill leva tills jag dör. Helst inte ensam. De män jag älskat är döda, en annan bor långt borta, och älskar dessutom sin hustru. Var finns min okända man? Han som vill leva med mig när det passar oss båda, han som ännu inte behöver en hushållerska eller vårdare, han som fortfarande vill älska och älskas?

Syrrorna läser min blogg, kanske får någon av dem spader när de ser detta. Det är inte mitt problem, mina söner och resten av familjen överlever nog sin gammelfarmors texter. Kanske säger de dessutom ”heja”.

Där och då

Molnigt denna torsdag den 13 april 2023. Och kyligt, blåsigt. Borde åka in till Norrtälje och skicka Bokbörsen-böcker, men det får nog vänta till i morgon. Idag är min energi inte på topp.

Soptunnorna tömda, ställde ut dem igår, men var osäker på om det var tömning idag. Har sorterat bort mängder med ointressanta fotografier – människor och natur som jag varken känner igen eller minns. Nu ligger det några högar som ska lämnas över till övriga familjen, och några som jag behåller själv. Ytterligare en stor kartong väntar på att gås igenom…

Tar fram bacon ur frysen, och skär i småbitar innan den tinat. Steker den knaprig. Kom ihåg att stänga av fläkten, som jag inte hör när öronen vilar från hörapparater. Idag blir det tunnpannkakor med bacon och lingon till middag.

Klockan är tolv. Lunch, en banan och två Falu rutbröd med philadelphia-ost.

Det regnar lätt. Och jag har löst supersvårt sudoku i DN men inte ultrasvårt, wordle gick på sjätte försöket. Har eldat i spisen som nu slocknat. Yxan ligger på huggkubben, så att jag kan spänta lite tändved. Så brinner spisen igen.

Får vänförfrågningar på Facebook, från okända män som tycks ha någon anknytning till Sverige, men bor annanstans, har någon enstaka vän gemensamt med mig, ser tämligen likadana ut, ”amerikanskt kortklippta, gärna med barn eller hund i närheten” – tar bort dem allesammans. Inte intresserad av den sortens ”vänner”.

Har fem böcker liggande på köksbordet, har inte lust att läsa någon av dem just nu. Sitter bara och hänger framför datorn, när jag inte diskar eller plockar med något. Det blir inte mycket uträttat när jag är så här seg. Nyser, men känner mig inte sjuk. Rör ihop pannkakssmeten så att den får stå till sig. Har ändrat mig, det blir ugnspannkaka. Så lat är jag idag.

Hittar ett citat ur Julian Barnes´ bok Citronbordet: Var man så ung som man kände sig, eller så gammal som man såg ut? Det var den stora frågan numera, kändes det som. Kanske den enda. En bekant fråga… Även om jag just idag inte känner mig ung, alls.

Men pannkakan var god.

Berättare, story tellers, som Cecilia Samartin i böckerna om Señor Peregrino, och La Peregrina. Oj, vad jag avundas dem deras förmåga. Att kunna väva historier som är så fulla av detaljer och sammanhang och samtidigt möjliga att ta till sig för någon (som jag) som inte har historiens bakgrund eller förståelse. Tacksam att kunna läsa böckerna och förundras.

Har just ätit middag bestående av inlagd sill, crème fraiche med lite senap och dill, forellrom, kallrökt lax och hårdkokt ägg. Dry Martini till. Ingen ordning alls, kan bara hålla med – och laxen var inte så kul, eller rent ut sagt rätt trist. Resten var bra. Forellrommen på burk har jag hittat på Lidle, laxen var Icas…

Åker till Uppsala och ena systern på påskafton, tussilago i söderbackarna längs vägen. Vackert väder, vi satt ute på altanen i solen och det blev nästan för varmt. Andra syrran kom till middag, en mycket god paj med fyllning av trattkantareller, broccoli och västerbottenost. Sallad till. Prat och samvaro, som ofta gnisslar vi lite t ex i fråga om ”predikatsfyllnad” när jag lägger till ett ”jag är” i stället för ”mig”… Okej, vi har haft olika lärare.

Vi har trevligt ihop, påskdagen bjuder andra syrran på lunch innan jag åker tillbaka hem till mitt. Och jag har fått träffa systerdottern som är hemma på några dagars semester från London. Kärt återseende.

Nu är klockan elva, jag har just fått på mig kläderna efter att ha tassat omkring hela morgonen i lånat nattlinne (glömde min sovtröja). Sängen är bäddad, tänderna borstade, mera morgontoalett än så behövs inte. Igår målade jag ögonfransarna, idag gör jag det inte, mina ögon är ovana vid sådant och blir irriterade.

Känns kyligare ute idag eftersom det blåser lite. Lätta moln. Syrran bjöd på lunch med god turkisk potatissallad och marinerad fläskytterfilé, mycket gott. Dessutom korintkakor till kaffet. Andra syrran körde och parkerade min bil hos ännu en snäll granne, och släppte av mig så att jag slapp gå. Samma procedur fast omvänt inför min hemfärd.

Har läst om korsbandsskada på internet – och det är nog en sådan jag skaffat mig i mitt vänstra knä. Ska ta kontakt med vårdcentralen efter helgen och få mera proffsigt besked, men beskrivningen stämmer på pricken. Fysioterapi lär hjälpa, på sikt… Tills vidare undviker jag promenader, går bara det absolut mest nödvändiga. Har nu bett om tid för undersökning hos vårdcentralen via 1177, hoppas det fungerar.

Är hemma igen, skönt. Köpte två Mårbacka-pelargoner till mig (syrrorna fick varsin när jag kom till Uppsala) tack vare sonsonen Simons presentkort på Plantagen, och var in på Ikea och handlade ljus och servietter. Sedan var jag trött i benen. Klockan är kvart över sex, solen skiner fortfarande och nästan all snö är försvunnen från altanen. Jag orkar inte med någon middag, är fortfarande mätt. Men ska strax ta en korintkaka som jag fick med mig hem…

Har en bunt Vi-tidningar att läsa, syrran har löst korsorden, men allt det läsvärda finns kvar. Bra tidning. Har lämnat tillbaka La vie devant soi till syster min. Lärde mig (kommer att glömma fort nog) ett hittills obekant amerikanskt ord i wordle – snafu, ”situation normal, all fucked up”. Lär vara någon sorts militärslang, jag hade ingen aning. Men min systers dotter som bor i London kände igen uttrycket – en generationsfråga kanske. Onödig kunskap. Varken min syster eller jag trodde att hon skulle veta vad ett blåställ är, men det gjorde hon!

Och så läste hon förordet till A confederacy of dunces för oss – det hade jag helt missat när jag läst boken. Författarens mamma uppsökte tydligen flera förlag efter sonens/författarens död vid drygt 30 års ålder, och förklarade kort och gott att ”it´s a good novel”. Resten är historia. Författarens namn är John Kennedy Toole, bokens titel på svenska Dumskallarnas sammansvärjning. En bok som tål omläsning många gånger.

Tack systrar för ett par fina påskdagar, med god mat och samtal. Glad och innerligt tacksam att ni finns, att vi finns.

Här ser jag ut att vara lite längre än syster min i mitten, men det verkar jag inte vara längre…

Å vad jag önskar att alla de där oskrivna orden tog sig fram, tog sig ut ur min hjärnas fängelse. De finns där, åtminstone hoppas jag att de gör det. Tror att jag alltid tänkt att de finns, kanske sedan jag läste Pippi Långstrump och ville bli författare som Astrid Lindgren. Kan en författare heta Astrid Lindgren, kan man kanske också heta Margareta Fällman (som jag hette då, senare bytte jag till Börjesson).

Sedan glömde jag drömmen, fick för mycket att göra med livet varje dag, tre söner och äktenskap och jobb med mera. Länge glömde jag drömmen. Inte förrän jag försatt mig i en alldeles hopplös situation genom mitt spelande på internetcasinon, kom tankarna på att skriva så småningom tillbaka. Efter flera år skrev jag Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk. Såg den idag på biblioteket, både framlyft av den som skyltar hyllorna och i omloppshyllan, där jag ställde ett exemplar innan jag for till Frankrike i januari. Den stod alltså fortfarande kvar, men flera som jag ställt där har hittat hem, kanske också läsare.

Så har jag alltså skrivit och fått förlagd en bok. För drygt tre år sedan. Vill gärna fortsätta skriva, gör det, försökte mig på feelgood, som är det som ska lyssnas till nu. Fixar det inte, och sörjer inte nämnvärt över det. Är lite sådär överlägset stöddig att jag nästan är stolt över att jag inte kan skriva feelgood. Vill faktiskt skriva viktigare texter – men får inte till dem heller.

Feelbad är säkert en variant, jag tycks skriva ”bäst” när jag mår dåligt, när något katastrofalt hänt. Problemet med det är att jag tycker att det räcker med katastrofer, vill inte ha flera sådana, vill inte skriva mera om allt som gjort och fortfarande gör ont. Så vad återstår? Läser en fin text på Facebook om hur varje skriven text är en tomografi, hur skrivandet berättar den egna historien för den som skriver – den här texten är ursprungligen skriven av isländska Erna Mist och översatt av John Swedenmark.

Har idag plockat fram det jag skrivit om mitt återupptagna liv med min fd man, som blev alltmera dement och behövde hjälp. Jag kunde ge den, även om vi var skilda. Och gjorde så gott jag kunde, tills han dog i december 2020. Smittad av covid på sjukhuset.

Ingen direkt feelgood-läsning, snarare feelbad. Men också en tid jag inte vill ha ogjord. Är inte klar över vad jag lärde mig, kanske att inte ta någon form av liv för given. Idag blev jag inspirerad av en vän på Facebook, som äntligen sett till att få ut sina berättelser från livet via Amazon. Och på Kindle, som jag därmed kan läsa (som inte har Apple). Så, jag har så här långt skapat ett konto hos Amazon med de uppgifter de vill ha. Har börjat fundera över omslagsbild, även om jag än så länge inte har en aning om hur det kan bli en sådan. Tänker också på hur den här e-boken (för än så länge är det enbart en sådan) ska presenteras.

Kanske går jag vidare, behöver bestämma mig för om det manus jag har ska ha våra ”riktiga” namn, eller de påhittade som är där just nu. Försöker förstå och bestämma mig för hur min fd man skulle vilja att hans sista tid i livet beskrevs, när han nu inte kan göra det själv…

Har ett par tänkbara omslagsbilder i huvudet (och på datorns skrivbord).

Den ena är en tom sko, den som kom hem med bud när mannen varit på sjukhus. Skon visade sig innehålla hans saknade klocka. Samma sko kom inte hem, när han avlidit på nästa sjukhus, klockan hade då fått stanna hemma och han behövde ingen sko. En annan bild där han går med sin rullator ut genom grindhålet vid mitt hus i Roslagen, trött på att höra mitt tjat om att gå en liten sväng.

Jag har skrivit om hur den som är anhörig tappar tålamod och ork, och inte alls är ljuvt hjälpsam och förstående. Tack och lov har jag också berättat att min fd man aldrig någonsin blev lika sur och gapig som jag. Han tycktes anpassa sig till sitt förändrade liv, utan att bli deprimerad.

Och jag vet inte varför någon annan skulle vilja läsa den här boken. Den som är i samma situation som vi var vill förmodligen inte bli påmind om hur det kan vara. Den som inte är där vill nog inte heller veta. Och demenssjukdomar av olika slag yttrar sig på olika sätt, det finns många variationer på temat. Det är långfredag idag, en lång och grå dag här i Roslagen. Mitt knä hindrar mig från att gå ut och gå. Nu ska jag läsa vidare i Så kan det gå av Henrik Tengby. Hans äventyrligheter gör mig gladare till sinnes.

5 april, klockan 9-14 är det elavbrott här hemma, så förmiddagskaffet följer direkt på frukosten. Mulet eller disigt, vet inte riktigt vilket, väderprognosen flaggar för möjlig snö. Jag anar solen där ovan diset.

Varför vissnar tulpanbladens toppar före blomman? Trist, inte vackert. Själva tulpanen är vacker också när den drar ihop sig och dör. Inser att elavbrottet också stänger av min router, inget internet alltså.

Eftersom jag ändå skulle in till Norrtälje och hämta körkortet, så sitter jag nu på biblioteket och använder deras internet. Tyst och lugnt, på övre våningen.

Var in på apoteket för att köpa dagkräm med solskydd, de hade inte märket. Har nu beställt via nätet.

Hemma igen, i ett kallt hus – eldar i vedspisen. Mycket lätt snöfall, ett par grader varmt, känns kallt. Klockan är bara halv ett, så det dröjer nog ett par timmar till innan el-elementen värmer huset. Poncho på.

Nu har strömmen kommit tillbaka, och det snöar kraftigt. Vitt där det nyss syntes nytt och gammalt gräs. Vill inte ha mera snö! Det blir långsamt varmare i huset.

Läser La Peregrina av Cecilia Samartin, från omloppshyllan på biblioteket. Välskriven feelgood, utan de alltför klichéartade uppläggen. Storsäljare i Norge av alla ställen. Tror att jag läst den bok som föregick denna, Señor Peregrino.

Just nu, klockan 15, snöar det inte längre. I alla fall nästan inte.

”Skriv dåligt bättre” tycks vara ett ofta förekommande råd till skrivande människor. Jag är för feg för att skriva riktigt dåligt – tror jag, ingen har snällt nog anklagat mig för att vara bra på det. Städtanten i mig plockar bort upprepningar (om jag inte tror mig ha en avsikt med dem), rättar felskrivningar och korrekturfel (autocorrect avstängt). Resultatet blir varken riktigt dåligt, eller för den delen, riktigt bra. Bara någon gång, mycket sällan, kan jag känna att det finns en kraft i det jag skrivit. Någonting som är starkare än de flesta av alla orden. Sällsynt. Just nu länge sedan.

Behöver nog läsa igenom sådant jag redan skrivit, kanske hitta något som går att fortsätta med. Kristina och Andrès känns avlägsna, lever inte i mig och inte i orden jag försökt skriva. Jag skrev om de sista åren med min tidigare man och mina barns pappa, om oss och vår sista tid tillsammans, medan hans demens tilltog och han till slut slapp leva längre. De texterna har jag låtit ligga, har inte visat dem för någon. En del har nog sluppit ut i min blogg, men inte allt.

Och mitt i detta sitter jag i mitt kök och undrar hur hälsosamt det är att ha en vedspis som visserligen brinner, men också ryker in så fort jag öppnar luckan… Parallellt med att jag sippar på min Dry Martini, i ett större glas än det jag nyttjade i Juan les Pins, och funderar på middagsmat.

Tänker också fortfarande på ”tro respektive andlighet” och den inflammerade ordväxlingen på Facebook – för mig blir det hela ett otrevligt exempel på hur fel något lätt blir. Ingen av de främst inblandade är (enligt min uppfattning) mera fel ute än den andra. Båda har sina övertygelser, och all rätt i världen att ha dem. De är bara olika – och när inte den ena delar den andras uppfattning – så blockeras en av dem. Den som svarade på en fråga och ett inlägg på ett klokt och genomtänkt sätt. Får mig att aldrig någonsin våga lägga ut en fråga på FB, om jag inte tål att någon tycker annorlunda än jag, tror annorlunda än jag. Så kanske de här dumheterna ändå fick ett bra resultat för min del, att tänka innan jag slänger ur mig något…

Nu har jag just avslutat frukosten och diskat, tänt vedspisen och tittat ut på en dimmig omgivning. Ett par grader varmt, kanske blir det någon sorts nederbörd, ingen sol. Det känns verkligen som långfredag.

De här blomstren vissnade i december på mitt köksbord

Hänger lakan ute, det blåser bra och solen skiner. Snön ligger kvar, fick pulsa till tvättstrecket. Det är skönt att vara hemma igen, och det är konstigt ovant. Hittar inget bättre ord. Saknar – som alltid – havet.

Har träffat äldste sonen och familjen förra helgen, den här veckändan var yngste sonen här hos mig. Och påskafton åker jag till Uppsala och träffar syrrorna. Så det är inte människor som saknas mig. Men något.

Skriver enbart något blogginlägg emellanåt, inget annat. Kanske är det skrivandet jag saknar? Definitivt saknar jag tron på att jag har något viktigt att säga, att skriva om. Eller så stör det mig bara, att jag kom hem till vinterns mesta snö och kalla nätter. Det jag trodde jag skulle slippa genom att åka söderöver…

Mitt knä är fortfarande opålitligt, gör ibland rejält ont även om jag kan gå och böja på benet utan bekymmer. En irriterande konstant otrevlig känsla, inte jätteont, mera som lite gnagande nånting.

Jag läser, det mesta skräp. Löser sudoku och wordle. Tvättar, diskar, lagar mat, förströr mig. Har tråkigt. Mitt liv är trist, och eftersom jag just kommit hem från en resa, har jag inte någon ny resa ”inom räckhåll”. Jag kan fundera och fantisera, väga för och emot hit och dit, men inte riktigt se fram emot just någonting. För ögonblicket, kanske går den här lätta deppen över när det faktiskt blir vår och varmare, och tulpaner och påskliljor i det jag fortfarande kallar rabatten.

Tisdag, när jag kom hem efter att ha lämnat böcker, handlat och tankat bilen i Norrtälje, låg en avi om rek i postlådan. Mitt körkort, bra att slippa köra mera än en vända till utan. Får hämta det i morgon.

Byter täcke till ett tunnare, tror på värme och vår! Och middag idag blir nog en kantarell- och västerbottenpaj till nedsatt pris, på Ica. Handlade också på Lidl. Där var det trångt, så var det inte på Ica. Bara vid disken för lösgodis. Fortfarande har jag status ”storstammis”, så en gratis rulle bruna bönor fick följa med hem. Fick också 5% pensionärsrabatt eftersom det var tisdag. Kanske gör det skillnad, att vi konsumenter sprider våra gracer. Konkurrensverket hintar om att det är för klen konkurrens mellan de stora kedjorna…

Middag: kantarell- och västerbottenost-paj (Icas egna, nersatt från ca 40 kr till 20 på grund av kort datum). Jag åt den, hittade definitivt inga kantareller, inte ens spår av sådana – och om osten kan jag inte uttala mig, Pajbotten var blöt. Trist skapelse, inte ens värd det nedsatta priset. Köp inte Icas pajer, jag ska försöka komma ihåg att inte göra om det!

Fortsätter läsa Lapierre´s Glädjens stad, om Indien och Calcutta och stadens invånare. Plågsam läsning om en kultur som är obegriplig för mig. Kopplar av lite med Atwood och hennes Att förhandla med de döda – en författare om skrivandet.

Strålande sol, blå himmel när klockan är halv sex på eftermiddagen. Det blir bättre, ljuset tar sig för var dag, vårkänslan ökar när jag tittar på vitlöksstråna som sticker upp i lastpallen vid altanplanket. Kanske kan jag skörda vitlök till hösten. Pelargonerna ute innanför altandörren har jag nog gett upp hoppet om. Det ser anskrämliga ut. Kan kanske göra nytta i komposten som jag aldrig hämtar något ur. Det mesta där verkar fortfarande för skrymmande och icke-komposterat.

Hararna far omkring på gärdena, leker eller slåss om parningsmöjligheter, vad vet jag. Kul att se dem. Och roligt även att se grågässen, trots att den som äger åkermarken nog inte är glad åt deras ätande. Vårtecken. Har inte sett vare sig tranor eller tofsvipor än.

Trist tråd på Facebook angående ”tro” respektive ”andlighet”, frågan var varför vissa föredrar ordet ”andlighet” framför ”tro” – och företrädare för tro tycker att de som inte delar deras uppfattning inte är okej, och blockerar åtminstone någon talför tyckare. Överilat menar jag, både tro och andlighet må rymmas, utan att någon av de mera troende eller de mera andliga ska skämmas, eller skrämmas bort. Frågan ställdes, men svaret behagade inte. Det får mig att tappa lite respekt för frågeställaren.