beskrivarblogg

Onsdag 1 mars 2023 – på fredag fyller systersonen Per år, och Karin Z kommer hit över helgen. Jag gläder mig åt bilder på Joe´s hemmagjorda charkuterier – hans pensionärssysselsättning (oj, vilket ord) och tät kontakt. Tack Maranne, som även i döden såg till att Joe och jag ”pratar” med varandra igen. Maranne, kära vän, du gör mig glad mitt i sorgen.

Nu ska jag torka resten av golven, och se till att inte halka. Ett rum i taget, vara i det andra när golvet är blött. Tar köket och hallen först, fixar fika och sätter mig i fåtöljen. Vem kunde ana att städning kräver sådan planering och eftertanke, logistik är ordet jag letar efter – det finns för all del fortfarande ett litet bord att landa på, men icke. Det andra ligger omonterat i sin kasse, kanske Karin är fena på sådant?

Nu är alla golv torra efter städningen (jag höll på att hamna på toaletten medan övriga golv torkade, men gick försiktigt ut på balkongen i stället). 13 grader och mulet, inte lika blåsigt som igår.

Klockan är ett och det känns inte som något trevligt promenadväder, jag låter mig vara lat idag.

Joe berättade om en bok, engelske Oliver Burkeman´s Four thousand weeks, Time manager for mortals, som utgår från premissen att du har drygt fyra tusen veckors liv, om du blir så gammal som 80 år. Han menar att det är absurt lite tid…Tankeväckande, en bok jag vill läsa. Kollar på Bokbörsen, den finns utgiven på svenska, men kostar nära 200 kronor inbunden. Och jag ska ju inte köpa flera böcker… får se hur det blir med den saken när jag är hemma igen. Kanske finns den på biblioteket i Norrtälje? Möjligen lite sent påtänkt för egen del, jag har kanske fått mitt mått av veckor redan.

Wind-surfarna är därute på havet, i blåsten. Kämpar, njuter, vad vet jag. Faller ner i vattnet när vinden vill något annat än de förutsett, tar sig upp och fortsätter. (Började skriva på engelska, som om jag skreve till Joe. Det går fort att anamma gamla vanor.) Havet är lätt bråkigt igen. Som det ska vara för den som vill wind-surfa.

Har ätit terrin au canard med endivesallad, purjo, grön pimiento och tomat, olivolja och balsamvinäger. Gott, mätt. Ett lätt rosévin till. Tidig middag, klockan är snart fem. Å andra sidan åt jag ingen lunch, bara ett par sushi-bitar som var kvar från igår. Läser, lägger ifrån mig de böcker som inte vill sig, fortsätter just nu läsa Domaren, av Ian McEwan. Än har den inte åkt tillbaka i bokhyllan.

Två wind-surfare hack i häl på varandra, ett grönt segel, ett svart. Varifrån kommer ett uttryck som ”hack i häl”? Googlar: ”Hack” är tyska för ordet häl. Då blir det begripligt. Älskar Google, ofta får jag förklarat sådant jag inte vetat eller förstått, ibland tveksamt, för det mesta acceptabelt.

Älskar också det skådespel jag kan se utanför fönstren, oavsett väder. Just nu tämligen upprörd sjö, wind-surfare som kämpar, tvåmastare som ligger där den legat sedan jag kom. Några vindpinade hundpromenerare på stranden, några idoga på trottoaren längs vägen, längs stranden. Och så jag, som sitter här, i fåtöljen, inomhus i relativ värme. Just nu hjälpt av mat och dryck. Filten får ligga kvar över benen tills jag går till sängs. Just nu 13 grader ute, och ”skurar i närheten”. I morgon mera sol, men inte så mycket varmare.

Jag mår bra, har inte halkat på något nytorkat golv idag, har inte krossat någon möbel, har för all del inte heller försökt montera ihop den som föll isär senast. Läser, skriver, e-mejlar USA och Joe, kollar Facebook. Äter och dricker. Försöker få till en bloggtext. Den här.

De här två ”dansade på schavotten” – läs Ekerwalds bok om kärleken till Sigrid Kahle.

Måndag kväll, 27 februari 2023. En tung dag, Maranne´s död för ett par veckor sedan har varit med mig hela dagen. Döden får människor att ta kontakt med varandra, det är lite sorgligt. Men det är också fint att läsa hur människor från hela världen minns Maranne och hennes roll i The Human Element network. Hon är saknad.

För att göra något vettigt torkade jag golvet här i lägenheten, marmorgolv, reste mig slarvigt och halkade. Ett av två småbord (hopfällbara Ikea, bra) hamnade mellan mig och golvet. Jag höll, det gjorde inte bordet. Nu är frågan om jag kan få ihop det igen, min vän och hyresvärd är informerad och säger ”jag kommer definitivt inte att försöka skruva ihop det”…

Havet är upproriskt idag, stark vind hela dagen. Jag har inte varit utomhus.

Ovanstående var igår. Idag är en annan dag, lika blåsig, några regnskurar – men jag tog mig ut. 4 000 steg är jag nöjd med. Återstår att se om jag ska försöka skruva ihop bordet, eller inte. Har handlat jordärtsskockor och tänker göra god soppa någon dag. Det blir sushi till middag idag, överbliven tunn pasta med goda chaminjoner och tomatsås med vitlök därefter. Och sedan kanske soppan. Mycket i mitt liv kretsar kring mat och dryck, idag köpte jag en flaska fransk cider för att smaka, brut.

Kraftiga vågor på havet idag, men tvåmastaren/fiskefartyget (?) tycks ligga väl förankrat en bit ut. Långa, tunga vågor går högt upp på stranden, men utrymmet räcker ändå för väl påpälsade hundägare, deras jyckar kutar glatt lite närmare staketet bara.

Svarar på mejl från Joe i USA, båda är vi lika glada över att ha fått kontakt igen, efter några års uppehåll. Försöker ladda ner en hyfsad bild på mig idag, men den ligger i Onedrive som win nånting, och jag är inte människa att flytta den till mejlet. Det fick bli en annan…

Microsoft talar också om att jag har för mycket sparat där. Försöker sålla bort, så att det ska minska. Prenumererar på utrymme, men hade glömt att kortet gått ut… rättat till.

F-n vad golvet är kallt, har dubbla sockor på fötterna. Nästa gång, ulltofflor med, eller raggsockor. Något lär jag mig varje gång. Och gör en ny lista för ”nästa resa” – oavsett vart den går. Vissa nödvändigheter har jag lyckats få med mig, andra har jag missat. Mosters ”gröna grunka” för burköppning bär jag med mig vart jag går, liksom vakuumkorken för bubbel. Och några påsklämmor.

God sushi från Carrefour till middag, fransk cider (torr) dryck därtill. Hmm. Spar cidern tills maten är uppäten, inte så imponerad. Det finns säkert godare, jag vet ju ingenting om fransk cider, heller. Vinet jag sökte var slut, men det fanns en annan av samma familj, provar det till jordärtsskockorna så småningom.

Talar med Karin som kommer på fredag, meddelar franska konstigheter som att bussen fortfarande (från flygplatsen i Nice) heter 250, men återfinns på hållplats för buss 82 på terminal 2 i Nice. Och att hon ska gå av på Square Dulys, eftersom Pont du Lys försvunnit just nu, trottoar- och gatuarbete där den fanns… Jag har lovat att möta.

I morgon blir det Terrin au canard, med Monbazziac till. Och förstås färsk baguette traditionale. Från bagaren.

Är lite ledsen att slaktaren inte öppnat för säsongen ännu, minns det stället som bra – men det är tjugo år sedan. I mars tycks flera matbutiker och annat öppna igen, efter vinterstängningen. Kanske han också .

Är det någon som tycker att jag är matfixerad? Jag är det, läs-, skriv- och mat-. Och dryck-.

Klockan är bara kvart över 12 och jag har klarat av både supersvårt och ultrasvårt sudoku i DN. Och wordle. Vad ska jag nu ta mig till? Det verkar småregna, folk har paraplyer när de går längs strandpromenaden. Känns inte så kul att gå ut.

Kan alltid läsa ännu en otäck bok av Arne Dahl. Han har en förmåga att krypa in under skinnet på en. Den här heter Islossning. Vet att han finns hemma i mina bokhyllor också, men jag har alltid haft annat att läsa där.

En timme senare regnar det rejält, bra beslut att stanna inne. Blåser också, tvåmastaren syns nästan inte i diset.

Ser på Facebook att ännu en gammal Arla-kollega har dött, Sten Rydberg. Du kom till Ulfs begravning, det var jag tacksam för. Vila i frid, Sten. Tänker nu på hans familj, och reflekterar över hur gamla vi alla som ännu lever hunnit bli…

Död, femtiotusen dödsoffer i jordbävningarna i Turkiet, sextusen i Syrien, idag ett femtiotal i Italien, kanske flera, från ett förlist sjöodugligt fartyg med flyktingar som hoppades på en framtid. Ukraina och Ryssland – och den mera nära döden, en gammal kollega. Överallt och alltid, ibland det som kan kallas naturlig död, ibland som konsekvens av krig, naturkatastrofer och annat elände, penningbegär.

Nu går det stora vita gäss på havet här utanför. ”Måsfåglar” far omkring och hittar kanske något ätbart i vågorna. Människorna har liksom jag stannat inomhus.

En vän på Facebook skulle besöka en vän på äldreboende i Norrtälje. Hon kom in, men hittade varken den person hon ville träffa, eller någon personal. Det var tomt överallt – tills hon fick tag på en flicka som kunde visa henne till hennes väns rum. När hon kom in i rummet luktade det starkt av urin, så starkt att hon faktiskt bara kunde stanna en kort stund. När hon gick därifrån var det lika tomt överallt.

Okej, det är söndag, personal på äldreboenden behöver också helgledigt – men måste de boende då lämnas helt åt sig själva? Åt allt det de faktiskt inte klarar av på egen hand, toalettbesök till exempel. Fy fan för den sortens äldreboenden. Dit vill jag aldrig. Kanske till och med rädslan för den sortens slut skulle kunna få mig att leta metoder för död för egen hand. Något jag enbart tänkt på, om jag skulle drabbas av ALS. Hur var det nu, fanns det inte en australiensisk metod med en påse….

Nej, jag är inte där, trots alla ord om död.

Sonsonen Simon gladde mig med en bild av liv. Hans brorsdotter, lilla Mileah.
Tack Simon för bilden på Facebook – där ryms både glädje och sorg, sida vid sida.

Lyssnar en stund till olika artister på Spotify, ledsnar och vet inte riktigt varför. Tror jag längtar efter alla mina CD-skivor därhemma. De som jag vet att jag tycker om. En åldrad Van Morrison t ex, jämfört med den jag har… Och syrrans rekommendation, på franska, Serge Reggiani, hon tycker jag ska sjunga med på franska. Tror inte det, och det handlar inte enbart om franska språket.

Snappar upp en spellista här och en där. Tycker om tanken att dela älskad musik med andra, och jag lär mig hela tiden något. Min musik har legat i träda de senaste åren, bortträngd av andra mera krävande bestyr. Nu kan jag lyssna så mycket jag orkar, och vill. Och kommer ihåg det ibland. Har inte riktigt vant mig.

Thank you for the memories…

På måndagsmorgonen nås jag av budet att en kär vän i USA är död. Maranne Thieme, en av de första jag och mina kollegor mötte när vi for till Amerika för att gå en handledarutbildning för Will Schutz och The Human Element. Maranne och hennes man Mike tog emot oss så generöst på sin båt Touching Sky i Sausalito, då och därefter många år i rad. Mike dog för tio år sedan, Maranne för ett par veckor sedan.

Ni är inte glömda. Tack för all kärlek, tack för minnena.

Har just ätit en formidabel fisksoppa, lagad av mig. Med saumon rosette, översatt till svenska blev det förstås rosettlax, okänd fisk. Inte någon lax.

Men den såg hyfsat lik svensk (före detta) pigghaj eller nordsjöål, en sort som gör sig bra i soppa och inte går sönder. Skyddad i Sverige. Denna plus gambas, pulpos, shalottenlök, purjo, vitlök, morötter (bara ett par), fiskbuljong och vin (Sauvignon Blanc, Famille Bougrier – hittade en flaska under hyllan som mannen framför mig tömde, gott).

Nu får jag äta fisksoppa i åtminstone ett par dagar till. Livet är hårt. Men gott var det. Och vinet ska jag försöka hitta igen.

Lördagen är disigt mulen, regnrisk hela dagen. Kanske har det redan regnat. 13 grader när klockan är kvart över 10 och frukosten avklarad. Men inget sudoku, trots försök. Promenad och titt på havet, en timme, 3 600 steg. Inget regn och ganska varmt i diset.

Nu hemma igen, klockan är bara halv två. Middagsmaten klar, har av pur sysslolöshet torkat bordet ute på balkongen så att det ser renare ut. Nu ska jag läsa färdigt Arne Dahls Utmarker, otäckt fängslande.

Just nu skulle jag vilja fånga en av mina dagdrömmar från tiden när jag inte hade några pengar alls. Då, när jag spelade bort allt som kom in. Då kunde jag drömma om dagarna om allt jag ville ha om jag bara hade pengar, om allt jag skulle göra. Allt som jag inte då kunde göra eller ens tro skulle bli verklighet en dag.

Nu har jag inte mycket pengar, men tillräckligt för att sluta drömma. Nu vet jag ingenting jag skulle vilja köpa eller önskar mig. Jag har mat och dryck, jag har tak över huvudet (också utan att jag på flera år fått någon elräkning, vilket oroar mig). Just nu sitter jag i en väns lägenhet på Rivieran och har ätit en god, hemlagad fisksoppa. Druckit och dricker vin.

Vad mer kan jag önska mig? En sak vet jag, slippa oron över noll elräkning. Äga mitt boende, så länge jag nu behöver det. Jag är gammal nog att börja bli rädd för äldreboende, som kostar dyra pengar och inte levererar. Men än vet jag inte vad jag behöver levererat. Mer än ibland en leverans från Systembolaget av vin och gin och Marezzo, om jag inte kan åka in och handla på egen hand. När jag kommer tillbaka till Sverige har jag inget körkort… Behöver skaffa ett nytt, ersättning för det som försvann med bankkort och kontanter första dagen här nere. Hann spärra bankkortet.

Önskar mig förstås också en fungerande kropp, ben och fötter som orkar röra sig och gå. Huvud som inte säger ”orkar inte”. Matlust, och vilja att laga god mat, ostron, ostron. Nu vet jag ju att jag kan öppna ostron på egen hand, utan Ulf som inte finns längre i den här världen. Hoppas han äter ostron annanstans, finns de så äter han.

Drömmer ofta om nätterna om de döda, mina döda. De blir allt fler. Vill inte, men gör det. Ibland gör minnena mig glad, ofta lämnar de mig full av skuld och sådant jag kanske kunde gjort annorlunda. Och där kan jag inte vara, historien kan jag inte göra mycket åt. Annat än när jag berättar den för mig själv, där kan jag försonas med den. Inte i verkligheten, i den mån den alls finns.

Vad är verkligt? Är det jag som sitter i en väns röda fåtölj i en lånad lägenhet i Juan les Pins? Eller är det min föreställning om mig? Om Frankrike, om Rivieran?  Om livet som 81-årig ensam kvinna, med levande drömmar om gemenskap, kärlek, vänskap, sex? Skrynklig och med magra hudrika armar, åldersvårtor (ett sådant jävla fult ord) både här och där, hela tänder (just nu), grått hår som släpper massor av hårstrån varje dag. Trötta ögon och rynkor i ansiktet. Skäggstrån på hakan som jag för det mesta kommer ihåg att ta bort. Kroppens förfall tycker jag inte om. Okej att rynkorna visar att jag levt, men måste det vara så påtagligt? Inte för att jag ens ett ögonblick tänker ”botox” för bekymmersrynkan i pannan, eller ”fillers” för övriga skrynklor. Men de fick gärna vara lite mindre kraftfulla, inte göra mig så oigenkännlig. När jag ser mig i spegeln vet jag först inte vem jag ser. Med lagom snällt ljus i toalettrummet kan jag tycka om bilden, men att det faktiskt är jag tar en stund att acceptera. När slutar en människa att känna igen sig själv på bild?

Jag vill någonting, vill skriva, rita, göra något med händerna – men vet inte vad. Blir bara rastlös av min längtan och obestämda vilja. Tar fram det här dokumentet igen. Punkt.

Har ätit, har druckit mitt vin, är mätt. Vill inte äta något mera, har inget godis – det skulle kanske ha gått i mig. Disken är diskad, allt undanplockat. Återstår att borsta tänder innan jag går och lägger mig, men inte än. Klockan är bara halv sju. (Siffror skriver jag lite hur som helst, ibland med siffran, ibland med bokstäver. Vad gäller, var är ”rätt”? Borde veta.)

Inbillar mig att kroppen känns bättre med alla dagliga promenader, har ändå ofta ont om natten. Vrider och vänder på mig, lägger vänster knä i höger knäveck, sover sällan på rygg. Vaknar och är törstig/kissnödig – antingen det ena eller det andra. Lite roligt hur jag fungerar, och förmodligen flera med mig.

Får prata med mig innan jag tar mig ur sängen. Sitter en stund på sängkanten för att ta död på eventuell yrsel. Ibland är den där, oftast inte. Så upp, ut på toaletten, in i duschrummet och tvätta sömnen ur ansiktet. Sätta på tevatten, skära upp bröd, bre på smör och lägga på skinka. Kanske skala någon frukt till, ta med serviett i form av hushållspapper till det lilla bordet framför fåtöljen.

Äta, dricka och ta det mycket lugnt, kanske försöka mig på ett sudoku, ögna igenom rubrikerna i tidningarna, kolla mejl och Facebook. Om jag har bloggat, se hur många som tittat in, och varifrån. Titta ut på havet, ser det lugnt ut, har solen kommit fram, är det molnigt? Vilken temperatur för dagen? Människor och hundar på stranden? Kan jag sitta ute om jag tar på mig fleecen? Det är lördag, var är killarna som ”alltid” spelar wolley-ball (tror jag att det heter, finns förmodligen en modernare benämning på att kasta en boll över ett nät på en sandstrand). Padel-människor? Vadande våtdräktsiförda personer som kör vattenjympa? Simmande människor i alldeles vanliga badkläder? Är det förmodade fiskefartyget med två master därute kvar?

Gläds åt att slippa snö och vinter hemma i Sverige. Vinter här är något annat än där. Många är väldigt påklädda, med svenska mått mätt och i förhållande till dagens temperatur.

Onsdag 22 feb 2023 – disigt även idag, havet lugnt. Kom ur sängen vid 8-tiden, nu är klockan 10 och mitt te kallt. Läser tips från olika skrivcoacher, med länkar hit och dit, om hur man ska skriva, hur man ska tänka, vad man ska ha med och vad man ska undvika. Blir bara trött och lägger av.

Jag vet att det bara är jag själv som kan få mig att skriva, bra eller dåligt, eller till och med dåligt bättre. Det är bara min inre monolog som hindrar mig. Och det är svårt att få tyst på den där inre kritiska rösten – minns inte längre vad jag döpte hen till i ett försök för några månader sedan. Ständigt närvarande, påminner om andra nederlag, andra gånger jag fattat fel beslut, gjort galenskaper, inte fixat det jag trodde att jag ville. Just nu är det inte värre än att manuset till Kristina och Andrès totalt gått i stå, de har fastnat – en kvar på Teneriffa och en hemma i Sverige, båda vilsna och fundersamma inför framtiden som ändå fortfarande finns där. Om de bara vågar bestämma sig. Om jag bara bestämmer mig.

Havet härutanför är oroligare nu än i förmiddags. Det blåser någonstans ifrån, syns inte på markisen som annars brukar vifta. Solen på väg bort i diset.

Jag sitter i min fåtölj med en filt över benen, det är alltid svalt inomhus. Vill inte köra elementet hela tiden, antar att el kostar här också… Har just ätit en banan och en clementin, kan kanske kallas lunch, kvart i två.

Läser Kristina Ohlssons Isbrytare, välskriven, spännande, med oväntade inslag. Less på Storytel för ögonblicket. Vill hålla i en bok.

Lyckas efter flera försök äntligen lösa ultrasvårt sudoku i DN, supersvårt klart sedan i morse.

Äter resten av gårdagens middag, med tillagda stekta champinjoner, och vispat ägg. Som en omelett ungefär, köttet från igår vid sidan av. Bra. Marockanskt rosévin till… I morgon får jag handla igen. Kanske kommer min vän från Danmark hit på ett par dagar i början av mars. Och min vän förvaltaren på gården där jag bor har scannat min faktura från färdtjänsten i början av januari så att jag kan betala den i tid. Skönt att han kollar min post.

Trött på FB och annat på internet. Krig och elände blandas utan medkänsla med influencers misstag i PR-andet, senast några som gjort pengar på sorgen efter anhörigs död. Hur formas vi alla av internet och det vi hittar där? Det måste ju inte handla om porr och terrorism, bara det vanliga som Facebook och liknande. Det gör något med oss, slipar av oss, förstör vår möjligen havda känsla för vad som är rimligt okej. Isch, och ändå vill jag inte göra som ena syrran, skippa FB. Har för många viktiga människor där, som jag inte har annars i mitt liv.

Min laptop har som ”startord” in ’search of incredible’ – det är nog startord för mig också. Söker det otroliga, det som är svårt att tro på. Kanske är det det jag hållit på med hela livet, letat efter det där extraordinära, det inte vanliga, det svårbegripliga och svårfångade. Det som nog är för bra för att vara sant.

Lyssnar till Mauro Scocco. Har just aldrig lyssnat till hans musik förr. Kan inte bestämma mig för om jag tycker om hans musik eller ej. Fortsätter ner i spellistan, nu Lisa Nilsson. Samma reaktion. Anne-Lie Rydé, dito. Ser du månen där du är ikväll – Thomas Stenström. Hm. Älska mig, Melissa Horn. Okej. Tror jag behöver byta spellista.

Tar Jorun Modéns lista, Skriv, skriv, skriv. Kraftfullare musik, mera obegriplig och stark. Allt ifrån Beethoven till sådant som jag inte ens kan gissa namnet på. Men musik som jag tror kan få till och med mig att skriva. I alla fall få fingrarna att löpa över tangenterna, som om de spelade något instrument.

 Tack Jorun för Road less travelled – hör den nu, och vilar i den, i lättheten och det som motsäger titeln. Det här är inte någon sällan besökt väg eller riktning i livet, det här är den som vi alla gör och som vi alla företar oss, ibland utan att veta om det. Utan att veta vilken vägen är eller vart den bär. Låt den ”less travelled” bli den ofta befaren, den vi ofta väljer. Jag och vi andra behöver den.

Torsdag 23 feb 2023 – disigt eller molnigt, kan inte bestämma mig. Ingen sol i alla fall, 14 grader, troligen någon regnskur i eftermiddag. Jag kör en tvättmaskin och har torkat av golven.

Går ut en kort promenad, till Casino och därefter till Utile. Ingenstans hittar jag någonting som lockar till middagsmat. Köper ägg och mjölk, och tänker göra pannkakor till kvällen, i stekpannan. Det går. I morgon får det nog bli Carrefour med bussen. Dricker pås-te när jag kommer hem, YogiTea. Röd förpackning, väntade mig rött te, men icke. Inte särskilt gott.

En russinbulle till, fransk typ, croissant och vanilj. Köpte den samtidigt med bröd på bageriet – och som alltid när jag betalar med en sedel får jag hundrafyrtiosju 10 cent-mynt tillbaka, krafsar upp dem ur automatens skål och lägger dem på disken. Jag går inte hem med ett halvt kg mynt, utan väntar tåligt medan den stackars tjejen växlar till femton Euro i sedlar, och 2.70 i mynt.

Nu får pannkakssmeten stå till sig tills det blir dags att grädda. (Undrar varifrån det ordet kommer. Kollar, ordet har tydligen använts sedan 1600-talet, grädda betyder ‘ge (en matvara som innehåller mjöl) brynt yta och torr fast konsistens genom att upphetta den i ugn eller stekpanna) – bullar och bröd eller t ex pannkakor.

Pannkakorna var goda, men jag hävdar fortfarande att de blir frasigare i en lagg, än i en teflonpanna. Mätt blev jag också.

Har diskat undan och torkat av spisen. Hoppas fläkten tog det mesta av matoset, så att jag slipper känna det i natt. Hade dörren stängd till sovrummet så det gick förhoppningsvis bra. Läser om allas sorg och ledsnad över att polismästaren som var under jävutredning tog sitt liv igår. Det borde inte fått ske, någon instans borde ha kunnat hjälpa honom att hitta tillbaka till ett liv han ville leva. Hoppas att någon lär sig något.

Tacksam att jag aldrig, inte ens när jag inte såg någon hjälp i mitt spelmissbruk, ville ta mitt liv. Deprimerad, fattig och utan att se något slut på eländet – ja. Men att själv avsluta mitt liv – nej. (Tror inte att det spelar in att jag inte hade någon möjlighet att göra det, inte som en polis med tjänstevapen.)

När jag av misstag råkar få upp Microsofts nyheter (skvaller) så ser jag att luftkvaliteten i Norrtälje betecknas som ”diskret”. Undrar hur det yttrar sig. Det är kanske som en rubrik häromsistens i en av kvällstidningarna, Ikea i samband med känt designföretag, syftande på samarbetet med Marimekko. Ändrades senare under dagen.

Mulen måndag, 13 grader, solen gömmer sig. Det mulna verkar hålla i sig hela veckan, med regn torsdag-söndag. Det får bli en promenad ändå, senare idag. Har just fikat efter tidig frukost, och löst båda DNs sudoku. Kollat mejl och FB, tidningsrubriker. De filmer jag vill se på SVTplay visas enbart i Sverige.

Blev ordentligt varm av min promenad, 4 500 steg. Längs stranden och upp bland gatorna. Vet ungefär hur långt mitt högra knä vill gå, det är lite ansträngt. Enbart hårda stadsgator, alternativet är sand i skorna…

Nu hemma i fåtöljen igen, klockan är ett. Behöver ingen lunch idag, eftersom jag åt två (för gamla) bugnes innan jag gick ut. Lärde mig att de inte tål att spara, ska ätas varma direkt från grytan. Då är de goda. Middag blir bakad potatis, forellrom, Crème fraiche, purjo, rödlök, avocado och endive.

Solen lyser – med sin frånvaro. Havet är stilla, bara den ankrade tvåmastaren inom synhåll. Inte många människor eller hundar på stranden.

Går ut och kollar hur det känns på balkongen, för kyligt utan solen även om temperaturen sägs vara 15 grader. Resten av eftermiddagen tillbringas därmed inomhus.

Diskar frukostdisken, snart gjort.

Har plockat fram Avanzas uppgifter för deklaration när jag kommer hem. Skatteverket öppnar inte sin information om deklarationer förrän i mitten av mars.

Kollar myWorld. Varken Carrefour, Casino eller Monoprix har några e-vouchers för närvarande. Det framgick när jag kom ihåg att markera via flagga upptill att jag är i Frankrike… Nu får den sajten vila tills jag är hemma igen.

Både wordle och ordlig var för lätta idag. Tre försök.

Plötsligt, vid halv tre, är himlen inte mulen längre, bara enstaka lätta moln och solen värmer. Med solen kommer människor längs stranden, par och ensamma, med och utan hundar. Liv. Jag går ut och sitter en stund och ser på livet. Funderar över ett par som sitter med en halvmeter mellan varandra, en kort stund lutar sig mannen in mot sin kvinna, men sätter sig så tillbaka en bit ifrån. Inte välkommen, eller?

Hundar springer före eller efter sina respektiva handhavare, kommer på att de nog kutar åt fel håll och tvärvänder, blir oresonligt lyckliga när de hittar rätt husse eller matte.

Sätter på ugnen, hackar lök och pimento, tar fram resten av middagens ingredienser. Det blir Crème d´Alsace som dryck till middagen, lagom torrt. Avocadon och salladen får vänta tills det är dags.

Jag har fått lite lagom med sol, och har gått mina steg, nu är det dags att slappa. Kommenterar en väns ord på Facebook, om att hon ”inte vill ha hörapparat”. Det är faktiskt dumt att inte veta vad man inte hör, bara för att man inte gillar att förknippas med hörapparat. Säger jag som just tappat en av mina. Utan dem skulle jag var alldeles ensam och isolerad i en hörande värld.

Tisdag 21 februari 2023 – vädret som igår, solen gömmer sig. Kanske kommer den fram efter lunch. Långsam frukost, nu fika. Sitter i min fåtölj med datorn i knät. Kollar mejl och Facebook, kvällstidningsrubrikerna. Tydligen snöoväder i Stockholms-trakten. Skönt att vara här.

Sover, drömmer, vaknar, somnar om, drömmer mera, vaknar – så håller jag på om nätterna. De är betydligt mera aktiva än dagarna. Promenerar tack och lov inte om nätterna, det är en daglig aktivitet. Om ett par timmar så även idag.

Promenaden blev längre än tänkt, satte mig på bussen till Antibes när jag redan gått tillräckligt här i Juan les Pins. Sammantaget blev det 9300 steg, men så fick jag också ostron vid Marché Provencal. Gott, sex ostron Fine de Claire, citronklyfta som jag inte behövde, och ett glas chardonnay (drickbart). Gott bröd, saltat smör. 12 Euro.

Flickan i ostronbaren såg, som jag, en äldre man som letade efter något ätbart i högen med sopor från marknaden. När han gick vidare sprang hon in och gjorde något (ett par smörgåsar kanske) i en påse, sprang ifatt mannen och ville ge honom påsen. Han tog inte emot den – fortsatte leta i soporna längre upp i marknaden som just höll på att stänga. Jag blev så glad när jag såg vad hon gjorde, och varken hon eller jag förstod varför han tackade nej till hennes omtänksamhet.

Nu hemma igen, inomhus – det är för lite sol så här dags på balkongen (halv fem). Ser Rapport, läser om Putins lögnaktiga tal där många tycks ha somnat. Otäckt, också med Kina som möjlig hjälp till Ryssland. Biden far runt, och både ser ut och låter mycket gammal, och inte särskilt övertygande. Stoltenberg i Nato ser allt oroligare ut.

Svenska politiker välkomnar Turkiets tänkbara vilja att fortsätta samtalen med Sverige om Nato, samtidigt som Erdogan nog har häcken full därhemma, med nya skalv och fruktansvärt många döda. De hus som rasat har förmodligen inte byggts enligt krav, det har fuskats och människor har dött för att några skulle sko sig. Flyktbenägna byggherrar har arresterats, och Erdogan själv lär väl klara sig den här gången också.

Klockan är tre denna lördagseftermiddag. Jag är hemma efter en vända till Antibes per buss och många steg, 7 700 drygt. Lite för många, säger mitt högra knä. Nu har jag ätit fräscha bugnes – de bästa hittills, köpta på president Wilson´s gata, i ett hörn nära den busshållplats jag ska hitta för att komma hem igen. Köpte en tarte au pommes också, den får kanske vänta till i morgon.

Försökte köpa bugnes på fint bageri med lång kö i gamla stan, men de tog inte kort. De fick behålla bakverken, jag gick ut. Mynten i fickan hade just hamnat hos en tiggande ung flicka med ett litet barn, hon blev glad. Sorgligt att också här se människor som av någon anledning måste tigga.

Enkelriktade gator i Antibes gör det lite svårare att hitta busshållplatser för hemfärd. Men jag börjar få någon sorts känsla för var jag är, även om jag också går många ”onödiga” steg. Glad varje gång jag ser bussen märkt med ett stort A, och vänd åt rätt håll. Den är dessutom gratis!

Middag idag blir den pasta som är kvar sedan igår, förstärkt med ytterligare några gambas, resten av räkorna ligger i frysen. Var också in på Monoprix i Antibes och köpte en köttbit, för konsumtion längre fram i veckan. De garanterar att den är mör, och den var verkligen både mör och smakfull förra gången jag handlade där. Lammkotletter i morgon.

Idag blir det inget sittande på balkongen, solen visar sig inte och då är det för kyligt.

Antalet turister verkar stiga, många gick runt på de stora torgen idag, där det var ”loppis” med diverse utbud. Jag hittade tack och lov inget jag trodde att jag ville ha, inte ens något jag kanske behövde.

Men jag hittade äntligen det ofärgade Mavala-nagellack jag saknat sedan jag kom hit, på Monoprix. Packade ner det i tygkassen tillsammans med kött och ost när jag betalade, och kom efter en liten stund på att det är ett litet hål i kassen. Lagom stort för en liten förpackning. Den låg farligt nära hålet, så jag stoppade den i fickan i stället. Ibland blir det rätt.

Alla de här dagarna här ”borde” jag ha skrivit annat än dagbok i bloggen. Jag talar om vad jag gör (och inte gör), vad jag äter och läser och ibland funderar över. Hur många steg jag går, hur ont det ibland gör i höger knä, det andra verkar må bättre. Och om det är varmt eller kallt, eller faktiskt skönt, i solen på balkongen. Eller ute, längs stranden. Att håret behöver klippas. Tvätt, städning och disk brukar också omtalas. Vem skriver jag för? Mig själv? För att veta och komma ihåg sådant som jag kanske glömmer, snart? För familjen, och vänner därhemma kanske, så att de ändå vet att jag mår bra långt hemifrån. Även om en del tycker att det är konstigt att dra iväg så här, så länge, med franska som huvudspråk… Jag har i alla fall nått ett stadium där jag för det mesta förstår vad enbart fransktalande människor säger. När jag inte förstår talar jag om att jag inte gör det. Ibland blir till och med mina gester fransyska, kroppen är mera uttrycksfull på franska än på svenska.

En båt, nej, det är nog fel ord, ett fartyg som ser ut som om det tillhör svenska marinen, ligger ute på redden. (Vad nu redden är.) I alla fall utanför, på havet, ganska nära Cap d´Antibes. Har sett det här och ett annat de senaste dagarna, kanske är det fantastiska lyxyachter, vad vet jag.

Om en stund ska jag värma middagsmaten. Har just öppnat en liten flaska bubbel – och inser att den jag häromsistens inte klarade att öppna, varit öppen. Det är den som runnit ut i kylen, den som jag trodde var kondens och som jag torkade upp häromsistens. När jag väl fick upp flaskan var den så gott som tom… Tar för säkerhets skull och gör slut på den andra jag hade i kylen. Inte särskilt gott bubbel, men vad gör man inte för att slippa torka hela kylen igen. Vad den heter har jag redan glömt, köpte flaskorna enbart som ersättning (en, två till kylen) till skåpet. Det blir inte flera sådana. Lär mig något hela tiden. Faktiskt kul, om än trist att torka kylen torr.

En äldre man, vid busshållplatsen idag, med en plastkasse med böcker. Han försökte prata med mig om att bussen borde vara där, nu, jag gjorde klart att jag inte hade en aning, och han fortsatte dela med sig av sin frustration till alla övriga som väntade på bussen. När bussen väl kom hade han gått… Blev lite ledsen över att han lät sig bli så irriterad av att det tog någon kvart innan bussen kom.

Söndagsmorgon, disigt men också lite sol. Har hittills ätit frukost och löst både supersvåra och ultrasvåra sudoku i DN. Nu ska jag klä på mig och känna efter hur svalt det är på balkongen. 13 grader enligt ”vädret”. Mycket folk på stranden, vadare i vattnet. Lat promenad för min del, saknade solen. 3 500 steg, duger.

Det blev tarte au pommes (vacker tårtbit med tunt skurna äpplen vackert arrangerade ovanpå) till lunch, köpte en bit igår och den räcker även i morgon. Fransmännen (varför använder vi maskulin ordform?) gillar vaniljkräm, det finns i många bakverk.

Nu är jag hemma på balkongen, solbristen gör att det går att skriva utomhus. Filt om ryggen, väderkartan säger 14 grader som ska bli 15 om någon timme. Solen kanske tar sig fram. Klockan är ett.

Ett par timmar senare tröttnar jag på solen, går in och har nu förberett middagen – lammkotletter, med liten gratin au Dauphine, endivesallad, försiktigt stekt purjolök, vitlök och färska champinjoner. God ost som dessert. Allt tempereras nu tills det blir dags.

De sk kvällstidningarnas rubriker får mig ibland att fnissa, ibland att allvarligt oroa mig för vilka som skriver och sätter rubrikerna. Smakprov från båda – den ena oroar sig för att svenska penisar blir allt längre, den andra talar om vad som kan göras för att den ska bli längre… Som om längden avgör hur den används.

Fredag, sol, lätt vind. Tack vare Helen och hennes koll på Google maps hittade jag gången under järnvägen till stranden. Lite närmare än andra hållet. Missade den tidigare eftersom en stor stängd grind är alldeles bredvid. Har därmed gått på stranden, fått sand i skorna, och 3 000 steg att räkna in för dagen.

Är nu hemma, inne en stund, vill inte få för mycket sol, även om jag är insmord.

En stillsam fredag för min del. Tror det blir pasta och gambas, parmesan och sallad till middag småningom. Har ätit yoghurt till lunch. Och löst både supersvårt och ultrasvårt sudoku i DN. Wordle klarade jag inte idag, och ordlig har jag inte försökt.

Städar bland kryddorna i skåpet, de alltför gamla åker ut. Minns när jag städar att dill heter aneth på franska, denna luktade inte dill. Så här kan det bli även hemma, om man inte går igenom förrådet ibland. Här är ingen stora delar av året – sorgligt kan jag tycka.

Förbereder middagen, purjolök, vitlök, röd peperoni, champinjoner steks lätt för att senare blandas med gambas, och pastan. Har rivit parmesan (eller liknande). Barillas Capellini No 1 har Nina lärt mig gilla, så idag blir det den. 3 minuter max koktid, tunna och fina. Men den och räkorna får vänta.

Klockan är bara halv tre. Vad ska jag hitta på nu. När jag gick min promenad var jag in hos bagaren, tänkte kanske köpa någon tarte, men gick ut igen. Bröd har jag, kakor behöver jag inte. Kollade vikten i morse, 68,7 kg är jag hyfsat nöjd med. Tror jag vägde runt 70 när jag kom hit för en dryg månad sedan.

”Skriv dåligt bättre” – dvs skriv riktigt väldigt dåligt. Det är svårt, om inte annat för att korrekturläsaren i mig stretar emot, vill korrigera så fort något blir felstavat. Finns för all del ingen inre redigerare eller lektör, så kanske kan jag klara uppmaningen.

Första meningen är viktig sägs det. Synopsis ska man också helst ha, åtminstone lite. Andra hävdar att varje kapitel ska ha sin synopsis. Att bara sätta fingrarna på tangenterna och låta dem löpa rekommenderas enbart under november månad, i NaNoWriMo. Löpandet ska resultera i 50 000 ord under november, kvalitet är det inte frågan om.

Glömmer att jag för en gångs skull mascarat ögonfransarna, och gnuggar ögonen. Inte bra. Får ta bort färgen.

Försöker ta mig in på myWorld för att köpa e-vouchers med köppoäng, Carrefour. Handlar ju där emellanåt. Fixar det inte, eftersom jag måste öppna bank-id på mobilen samtidigt som jag är inne på köpsidan med mobilen. Shit, det gick tidigare, Nina visste hur man gör. Ska testa att gå via datorn, då kan jag använda det mobila bank-id´t. Eller så struntar jag i det. Får inte till det, hamnar i Sverige och inte här där jag är…  Lägger ner.

Middagen var supergod. Lördagsmorgonen disig än så länge, frukost avnjuten när klockan är tio. Om någon timme går jag ut en sväng.

Obs – vatten i glaset

Onsdag kväll, kollar början på ett par Netflix-filmer – You people och Your place or mine – eller vad de nu hette. Ingen av dem fick mig att vilja fortsätta tittandet. Har sett Rapport fyra minuter nu på eftermiddagen, tror det får räcka för idag. Någon gång ska jag leta på en fransk film på Netflix, men just nu tryter lusten.

Tråkigt nog gör skrivlusten detsamma, sedan länge. Inte ens att vara här, ensam större delen av tiden, har fått igång mig. Nu har jag en månad framför mig, utan ”inneboende”. I mitten av mars kommer förhoppningsvis min sondotter och stannar en vecka, och därefter ska jag snart åka hem igen, jag också.

Läser gör jag, Storytel har stort utbud. Ett bekymmer i lässammanhanget är att jag är less på feelgood. Det är inte enbart bokomslagen som liknar varandra, berättelserna också. Alltför många känns skapta efter ”recept”, ungefär som nog en författare som Sigge Stark en gång gjorde. Måtten på ingredienserna är förstås annorlunda än i en sockerkaka, bara för att ta ett exempel. En bra sockerkaka är godare.

Tydligen är det så det ska skrivas numera, och förstås för ljudbok. Inte med förhoppningen att boken ska komma som pappersbok, eller kanske t o m inbringa några kronor i royalty. Numera möjligen i nytt, billigare pappersformat som inte är storpocket, men heller inte ”vanlig” pocket. Vad det ska kallas debatteras för närvarande.

Och det lyssnas till ljudböcker. De (enda) som tjänar på det är förlagen. Tror jag, har inte orkat sätta mig in i allt som därtill hör. Vet att biblioteken inte har råd att ha allt de kanske skulle vilja som ljudböcker. Vet att inläsare, ofta skådespelare, har hittat en ny marknad – där vissa höjs till skyarna och andra dissas.

För min del – och jag är oerfaren som ljudbokslyssnare, skyller på mina dåliga öron – tror jag att det spelar mycket stor roll att rätt inläsare jobbar med en bok. Blir det fel, så blir felet större än om jag som läsare bara lägger ifrån mig boken. Hur menar jag nu? Tror att jag tänker att om jag råkar ut för ”fel inläsare” så väljer jag bort den inläsaren och därmed boken. Det skulle jag kanske inte göra om det handlade om en pappersbok.

Idag har jag gått 3 500 steg och det känns bra. 3-4 000 steg om dagen är lagom för mina knän och resten av mig. Känner att det är lättare nu än när jag kom hit för en dryg månad sedan. Får se till att fortsätta när jag väl är hemma igen. Börjar bli sugen på att bada, nu när jag ser att människor faktiskt badar i vanliga badkläder, inte enbart i våtdräkter. Lite stökigt att behöva gå ett par kvarter för att komma ner till stranden och havet – men jag får ta baddräkten under kläderna och resten i kasse. Min gamla långa linneklänning, fd svart, är bra att byta kläder i. Behöver kanske hålla ett öga på det jag lämnar på stranden, om jag kommer i vattnet. Nycklarna och telefonen t ex. Annat tar jag nog inte med mig. Det verkar gå bra för andra, så då kanske det gör det även för mig. Alla har inte en hund eller människa som vaktar det som lämnats på stranden.

Jag blir smått avundsjuk på hundägare som leker med sin hund på stranden. Härligt att den här stranden som var full av matställen när jag var här för länge sedan – härligt att den nu är tillgänglig för alla. Matställena kommer kanske tillbaka, några av dem i alla fall, när väl turistsäsongen kommer igång. Men annars är detta nu en allmän strand, där åtminstone de flesta hundägare plockar upp efter sin hund. Det är annars dåligt med den saken, hundskit överallt på trottoarerna och i planteringar. Vissa saker fungerar fint, t ex att släppa fram fotgängare vid övergångsställen utan ljus. De allra flesta stannar. Men skräp slängs lite hur som helst, trots att det finns papperskorgar och sopsäckar lite här och där.

Idag satte jag på duv-skrämman på balkongen. Jag hör den ju inte när jag är ensam och icke hörapparatbärande. Duvorna lär hata ljudet, enligt min vän och hyresvärd. Har inte sett många duvor som velat landa här, men kanske bra att ha olåten, ifall att. Den aktiveras av solen. Är kanske ungefär som de där mus-skrämmarna jag bara sett i funktion en gång. Eller snarare inte. Musen ifråga gömde sig nämligen bakom apparaten, en gång för länge sedan på en ö i Trosa skärgård. Rädd var den kanske, men inte tillräckligt för att försvinna.

Här är två älskade hundar för några år sedan, Rossi lever, Rösti gör det inte… annat än i våra minnen.

Måndag, 13 feb 20223 – vaknar inte förrän klockan nio, efter att ha somnat om. Långsam förmiddag med frukost, fika och frukt, läsning och sudoku. Klarat det ultrasvåra, sparar det andra till senare.

Börsen är inte så bra, men det bryr jag mig inte om just nu. Har clearat och betalat Nina för det hon handlade häromdagen. Middag idag har vi inte bestämt ännu.

Jag sitter inne en stund, vill inte få för mycket sol. Och det är lättare att skriva inomhus.

Började läsa en Peter May-deckare, men insåg att jag nog läst den redan, här eller där.

Så småningom tog vi en promenad, satt och pratade längs stranden och gick till Casino och bageriet. Tror middagen blir baguette i ugn med Brie-ost, och oliver plus sallad till. Gott vin, hoppas vi. Nu sitter Nina kvar ute på balkongen, jag är inomhus, lite solfrusen. En skön dag.

Liten palaver under promenaden. ”Varför går du så fort, Nina?” –”Jag blir stressad av att jag tror att du vill gå fortare.” ”Och vad ska jag göra åt det?” ”Inget.”

Vi gick och satte oss på en bänk. Jag går oftast fort, men måste inte alltid göra det. Och Nina ska inte gå fort, höften gör ont då. Antalet steg idag 2 500 enligt min mätare, drygt 3 000 enligt Ninas. Varför olika? Vi hittade någon sorts mellanting för gåendet, så där som det oftast behövs när personer ska vänja sig vid varandra, och respektive behov. Jag behöver t ex nu ha den som pratar med mig på ”rätt” sida, den som har en hörapparat i örat. Det glömmer vi också emellanåt.

Har inte på ganska lång tid behövt bekymra mig om vilka vanor jag har, som kanske inte är någon annans. Lärorikt att se hur vi hanterat våra olikheter, och likheter. Det har gått bra. Nina lagar oftast maten, jag diskar. Bara ett exempel.

Kollar i skåpen här och beslutar att slänga en förpackning med pannkaksmix med för länge sedan utgånget datum. Två flaskor olivolja är också ”för gamla”, men där tror jag att jag smakar mig fram. En burk pesto långt upp i ett skåp når jag inte för ögonblicket, den får stå tills jag tar fram stegen. När jag ersätter sådant jag förbrukat av min väns förråd ska jag se till att det handlar om produkter som tål lång förvaring. Och kanske stoppa in något som inte fanns förut, men som tål att stå länge. Det blir inte exakt som det var, men det blir nog bra.

Letar på nätet efter Peugeot´s salt- och pepparkvarnar som finns här i lägenheten. Hittar inte just den modellen någonstans. De är i akryl, jättebra för både salt och peppar. Men, förmodligen utgångna ur sortimentet.

Tisdag 14 februari 2023 – frukost först och nu kaffe. Jag slarvar bort det jag skrivit, och hittar inte ”ångra” på det vanliga stället. Tydligen väldigt lätt att tappa bort text med det nya i Word… Kanske ett sätt att tvinga mig att använda ”spara automatiskt”. Vill inte. Tur att jag inte skrivit något fantastiskt sparvärt.

Kom av mig i skrivandet. Varmt om ryggen med solen, datorn i skugga på bordet för att jag ska se. Tio grader, ingen vind. Havet vackert som alltid, också när jag enbart ser det speglas i det stora sovrumsfönstret. Ser tyvärr också mig själv och mitt ovårdade/oklippta hår…

Så gick dagen, vi satt på balkongen och slappade, Nina plockade in torr tvätt och packade, jag gjorde något annat. Småningom åt vi middag, panerad fisk med potatismos, till Ninas förskräckelse med Cote du Rhone vin till, det enda som fanns kvar hemma. Ingen ville gå och handla, ingen ville gå ut och äta. Då blir det som det blir, och jag hade inga problem. Ibland är det bra att vara vinokunnig, också.

Samtal, ibland med krock och ändå till slut ömsesidigt lärande. Stillsam kväll, i morgon far Nina vidare till Marseille. Jag är inte avundsjuk, har det skönt här, med balkongen, havet och stranden. Hundarna och människorna.

Onsdagsmorgon den 15 februari 2023. Tidig frukost medan Nina packar det sista inför avfärden. Buss till Antibes, tåg till Marseille. Jag följer henne ner för att öppna ytterporten.

Därefter körde jag ett par tvättmaskiner, och skaffade ny mopp och urvridningsinsats till skurhinken (i stället för den som sprack häromsistens) – i morgon blir det städning. Hittade också bugnes, som är det närmaste jag någonsin kommit min mormors munkar. De där som varken mamma eller jag fick lika goda, hur vi än följde receptet. Har stoppat i mig tre stycken under eftermiddagens slöande. Eftersom jag glömde köpa mjölk fick det bli Söderte i påse till.

Nu när klockan är drygt halv fem har jag ätit sushi och dricker ett glas överblivet vitt vin, det blir nog en Dry Martini också lite senare. Jag har det alldeles tyst omkring mig, ingen hörapparat i öronen, hör inte ens tågen utanför. Har suttit i solen någon timme, nu inomhus. Jag har det bra, ensam, också. Har förstått att Nina är installerad i lägenheten och har tagit bilder på omgivningarna. Skönt att allt gått bra.