beskrivarblogg

Söndag 5 februari 2023 – disigt, lite svalt när solen inte värmer. Igår i Antibes, gick 10 150 steg, bland annat till Le Marché Provencal där vi handlade oliver. I morse gräddade Nina fröknäcke, nu har vi just ätit en god lunch med sallad och Quiche. Till middag har vi planerat lammkotletter och risotto. Ska bara handla lite bröd och sallad, så det blir en kort promenad även idag.

Min gamla lilla ryggsäck har gjort sitt, ryggbanden släpper i fästet – nu ligger den i soporna och jag behöver hitta en ny. Vi planerar att kanske åka bussen till Carrefour i morgon, och möjligen hitta en där. Plus Monbazziac, gott sött vin som vi drack till gåslevermoussen i lördags. Finns på småflaskor. Det går ingen nöd på oss.

Vi har fått teven att fungera efter att ha läst min värds instruktioner, och det som lät illa på balkongen igår var inget larm hos grannen. Det var min hyresvärds duvskrämma, idag har vi stängt av den. Den drivs av solen och skulle kanske inte vara så aktiv idag hur som helst – och några duvor har inte försökt landa på balkongen. Kanske är de bortskrämda för gott.

Promenaden för bröd och sallad var alldeles lagom, 2 300 steg. Har slängt sopor och gamla ryggsäcken. Just nu försöker Nina härhemma göra flera hål i remmen till min lilla väska, den som går att ha under jackan och som rymmer kort och pengar. Hon lyckades.

Vi pratar om Carrefour och undrar om jag kan skaffa kort där, eftersom jag kommer att vara här i nästan två månader till. Finns korten digitalt? Etc.

Måndagen börjar med kraftig vind och vita vågor på havet. Sol. Vi planerar enbart bussfärd ToR Carrefour idag, minimal utevistelse. Hemma igen vid fyratiden, har storhandlat och behöver inte handla mera på flera dagar. Den här C-butiken har ett enormt utbud av allt möjligt, betydligt större än inne i centrala Antibes. Trötta är vi förstås, och intrigerade av att våra respektive stegräknare anger olika antal – på något sätt sägs Nina ha gått drygt 2 000 steg mera än jag, som gått 4 500 steg. Tror hur som helst att våra kroppar är stegnöjda.

Idag är Nina kock, ska laga pasta med bl a bläckfisk och annat gott. Vi hittade saltinlagda citroner som vi letat efter (hur de ska ätas lär visa sig, smaksättare säger Nina), och småflaskor att smaka oss fram i rödvin av olika slag. Jag tänker bara njuta, så småningom. Klockan 18 ska vi delta i en guidad meditation via zoom, ledd av en kvinna som bor i Älvsered (Småland har jag just lärt mig). Det blir nog bra. Länge sedan jag mediterade annat än på egen hand.

Trött(are) efter meditationspass i två timmar, med en kvarts rast. Bra, både lugn och vilsam och samtidigt energikrävande, -givande. Blir nog flera sådana. Adress yogamunks.se.

3 februari 2023 – min födelsedag. Får många fina gratulationer på Facebok och i mobilen. Är tacksam för vänner som hör av sig. Solen lyser, men det är fortfarande (klockan nio) bara sju grader varmt. Ingen vind, om jag ska döma efter stillastående markis.

Kör en tvättmaskin, och ska torka golven, om en stund när mitt kallnande te är uppdrucket. Och lite senare dusch och hårtvätt.

Glad också över uppmuntran att fortsätta skriva min roman.

Har köpt ostron på krogen på hörnet, dyra 30 Euro för tio stycken, men de är öppnade och försiktigt lagda i två plastaskar. Köpte också en quiche och en flan hos bagaren, tänkte ha quichen som förrätt, men tror det blir för mycket. Har nämligen ätit upp le flan till en kopp kaffe, mättande. Måste kolla vad det är. Google säger ”vaniljkrämspaj”, det stämmer nog, är tydligen något som ska ätas till bröllop. Inget bröllop här, men kul att smaka. Behöver den inte igen.

Har pratat med Meta och Stina, med Sofia som kommer hit i mitten av mars. Kul. Barbro har också ringt. Nina kommer på söndag och stannar till den 15 februari, innan hon tar tåget till Marseille. Något om strejk som hon inte ville riskera att hamna i. Ändrade planer igen, Nina kommer redan i morgon.

Sitter på balkongen med ryggen mot solen, har tagit på mig en blus för att skydda skinnet.  Och klätt mig i klänning, mig till ära. Är lite stolt över att jag lyckades handla ostronen, på franska, storlek 3 eftersom jag inte vill ha dem alltför stora. Min franska kanske tar sig, eller så är kvinnan i restaurangen en vänlig själ. Fick både citronklyftor och vinäger med, brydde mig inte om att försöka säga att jag inte behövde några tillbehör.

Går in, har fått tillräckligt med sol för idag.

Får ännu flera gratulationer på Facebook, nära hundratalet nu… Tackar kollektivt, medan jag tar en liten klunk bubbel. Vovray, duger gott.

Får just veta att en vän genomgår ännu en cytostatikabehandling för en ny tumör. Livet är inte rättvist, det gör lite som det vill med oss – jag känner mig privilegierad, och är tacksam för mitt liv. Det som är nu.

Tänker på hur aningar ibland tyvärr besannas. Vårt (vännens och mitt) senaste samtal slutade i att jag kände att något inte var som det brukade, kanske inte som det skulle. Jag släppte det, men tankarna har funnits kvar. Idag fick jag höra hur det är. Kan bara hoppas på det bästa, ”livet pågår ändå”, säger hans hustru.

Livet pågår, också när människor jag älskar dör. Så länge jag finns, finns de i någon mån, om så enbart som mina minnen. Säkert dessutom förvanskade, så som minnen har en förmåga att bli, av kärlek eller annat.

Idag firar jag min födelsedag för så många år sedan att jag inte förmår förstå. Ni som vet ni vet hur många år det handlar om, jag har slutat informera om det när jag inte måste. Jag skålar för livet, allas vårt liv – också det som människor i andra länder inte får leva på grund av krig, svält, torka, eländen som jag inte varken kan eller vill föreställa mig. Inte gör jag, eller har gjort, mycket för att världen vi lever i ska bli ”bättre”. Vad det nu är.

Bättre varierar beroende på vem som talar. Idag verkar det inte finnas något gemensamt ”bättre”, som det en gång väl fanns begrepp som solidaritet, gemenskap, folkhem, allas lika rätt. Jag letar efter ännu ett ord, som just nu fattas mig.

Syrran tycker att jag ska spela ”excentrisk äldre svenska” och knalla ner till stranden iförd baddräkt och morgonrock, flipflops. Kanske en lätt ryggsäck för nycklarna (hon föreslog också vattentät påse under baddräkten, men jag är tveksam, vad göra om påsen försvinner i havet?). Tror jag väntar lite med badandet, men jag ser att de ökar varje dag, de som trotsar det kalla vattnet och badar utan våtdräkter, mest män hittills, alla åldrar.

Häromdagen, i Antibes, blev jag tilltalad av två unga flickor – något skolprojekt med frågor. När jag talade om att min franska var lite så där, såg de glatt förskräckta ut, och gick snabbt vidare. Vi kanske kunde ha haft en rolig stund, när vi försökte förstå varandra – men de var lika försiktiga som jag…

Och en vän i Sverige som ringde idag tyckte att det var lite märkligt (minns inte exakt vilket ord hen använde) att jag for iväg till Juan les Pins bara så där. Utan att känna något, utan att tala franska (mer än jag gör). Jag är kanske lite konstig, men jag vill inte vara i Sverige när det är vinter, snö och kallt. Och om jag kan slippa, så ser jag till att göra det. Jag lär inte känna många nya människor när jag är utomlands, men jag ser något annat än hemma. Och jag upplever mina egna tillkortakommanden, men också när jag lyckas med något. Som ostronköpet idag. Var nära att fega ur och gå hem utan ostron, men gick in. Och beställde, betalade och gick hem med en kasse och 10 fina ostron som nu väntar i kylen. ”Livet pågår ändå.”

Torsdag 2 februari 2023 – efter frukosten gick jag Rue President Wilson in till Antibes. Besvärlig gångväg på grund av allt jobb och grävande på/i gatan och trottoarerna. Ska nog inte gå den igen, även om den är kortare än Cours des Sables.

Kollade marknaden, tänkte äta lunch på en serveringarna, men blev anvisad en plats längst bak inne i skuggan av en ointresserad serveringsperson. Sa artigt ”non merci” och gick. Tog i stället en grillad sandwich med chèvre och en double espresso på ett fik i anslutning till Le Marché. Dyrt, 9 Euro.

Såg något som kanske var den ”loppis” som sägs äga rum på torsdagar – mest kläder, smycken, skor och annat ointressant. Vackert linne, men sådant kan jag ju inte bära hem. På två olika stora torg. Innan jag tog mig till busshållplatsen plockades stånden på marknaden ner, kollade inte tiden, men kanske runt klockan ett.

Gick lite till – och hittade faktiskt till busshållplatsen för ligne A. Som var gratis även idag. Trist bussförare denna gång, körde väldigt fort och väntade inte tills alla vi äldre med sköra ben hunnit sätta oss. Han släppte inte heller av en kvinna som inte hann trycka på stoppknappen riktigt i tid, ett ögonblick för sent bara.

Hemma blev det balkongen i sol någon timme, nu klockan fyra är jag inomhus. Känns i benen att det blev lite för många steg idag – 11 400. Hälften räcker. Det blåser nu, och går vågor på havet.

Det blir bakad potatis, sallad, små tomater, purjolök och cornichoner, Crème fraiche (har bara lite) och Philadelphia-ost plus forellrom, till middag. Ugnen står på. Hade tänkt mig ostron idag, på marknaden – men gluggen för fisk och ostron var stängd. Det finns ostron på ett av torgen, men känner mig lite tveksam till att köpa där. Restaurangen nere i hörnet vid Square Dulys har också ostron, kanske blir det ett besök där i morgon. Ska kolla om jag kan handla med mig hem, äter hellre hemma än ute.

Tror min syster talat om för mig när hon åker till Thailand 3-4 gånger. Ändå tar jag fel på datum, den 7 februari är det avresa, inte idag som jag trodde.

Mitt yngsta barnbarn söker nytt hem till sin hund. Familjen har precis fått en baby, och det går inte riktigt ihop med hunden. Hoppas de får kontakt med någon bra människa som kan ge Tisha ett gott hem, hon har inte haft det lätt i livet och är ändå bara nätt två år. Igår pratade jag med nyblivne farfar, som för närvarande också har hand om Tisha (som löper) och den egna hanhunden, Rossi. Det gäller att hålla reda på vem som är var just nu… Föräldraskap, till barn och till hundar, kan ibland vara lite mera komplicerat än man kanske förutsett.

Fredag i morgon, städ- och tvättdag. Inga stora åtaganden, lägenheten har en bra tvättmaskin och övrig utrustning. På söndag kommer Nina från Nice. Tror hon får skjuts hit av en vän. Vet inte när de kommer, behöver kanske planera lite om vi ska äta något härhemma eller ute.

Tänkte skriva ut några sidor på min väns skrivare här. Tror att jag förstått att färgpatronerna är slut – det finns sådana i bokhyllan, men jag vill inte krångla med att sätta i en ny. Kan skriva ut när jag är tillbaka i Sverige igen, inget som brådskar.

Brådskar gör däremot mitt skrivande om Kristina och Andrès. Eller inte. Alternativet är att lägga ner projektet. Kanske alla projekt, och inse att jag inte är en skrivande (skrev först skriande) människa.

Samtidigt tror jag att en berättelse om äldre människor som vill älska och som vågar göra det, kan ha en funktion. Låter väldigt trist att ha en funktion, men vad jag vill säga är att det kanske ändå är viktigt att tala om för alla yngre, mitt-i-livet-levande människor att vi också finns. Ett tag till. Att vi har ungefär samma behov som vi – och alla andra – alltid haft. Också när vi är gamla, stela i kroppen, gråhåriga och skrumpna – med åldersvårtor både här och där, har någon någonsin hittat på ett fulare ord?

Kroppsliga förändringar, ibland förfall, innebär inte att också resten faller ihop. Även om hjärnkunniga forskare menar att det är bra att tvingas lära sig ett nytt språk – helst när du är ung – och att sudoku och wordle och annat liknande inte är lika ”effektivt”. Jag kör med mina sudoku, kan ibland klara både supersvårt och ultrasvårt. Märkligt nog oftare det senare. Idag wordle på två försök. Vilket var ”impressive”. Tycker jag med.

Därefter knallar jag omkring och går åt fel håll, hamnar där jag varit förut – fel – och knallar vidare. Kommer hem till slut, trött. Per buss. Utan att ha memorerat ordentligt hur och var jag gick…

Rue Fersen i Antibes – var han verkligen här, också? Vet för lite…

Onsdag 1 februari 2023 – sol och 14 grader mitt på dagen, sägs vara detsamma i havet. Ingen lång promenad idag, har det skönt på balkongen. Tog på mig jeans och en tunn skjorta för att mota solen. Har smort in mig också.

Tror det blir färsk pasta, med bacon, äggula och riven parmesan – variant på carbonara. Ids inte gå och handla något annat.

Förhastade mig häromdagen och köpte rabatterat kurspaket, coaching, skriv din serie, produktiv författare. Billigt, och inte särskilt bra – kanske inte helt oväntat. Kursledaren hörs dåligt i ”välkomnandet”, trots hörapparater och bra hörlurar och maxat ljud. Minns att det var så en gång för ganska länge sedan också. Materialet känns inte direkt inspirerande, pdf-filer med hejarop. Har faktiskt inte fått någon lust att fördjupa mig i filerna, de är kanske bättre än jag insett. Har för mig att jag någonstans sett att kursledaren ska ägna sig åt annat än skrivcoachande framöver. Lycka till säger jag.

Börjat förbereda middagen, hackat vitlök och purjo, skurit bacon, rivit ost – det doftar redan gott. Är nu inomhus, det blev för mycket sol på balkongen. En gummibåt kör långsamt längs stranden bort mot Cap d´Antibes.

Inomhus är det kyligt. Solen når inte riktigt in för att värma upp kalla golv. Det är bara att se till att ha filten över knäna när det känns så.

Noterar hur jag numera ofta tappar bort namn, på personer och maträtter. Senast carbonara – det var helt försvunnet en stund och hoppade så upp igen. Handlar kanske om ålder, kanske om mina Dry Martinis… Än hanterligt, det går alltid att googla typ ”italiensk pasta med fläsk” eller något annat fantasifullt.

Läser ett roligt inlägg på Facebook om AI, av Leffe Grimwalker. Han skissar framtiden med böcker skrivna av AI, där han enbart behöver göra en kapitelsynopsis och lite till, något han klarar på en dag. Resten av tiden vill han tillbringa på Filippinerna (om jag minns rätt). Så kan det kanske gå. Å andra sidan är paret Grimwalker redan produktiva som få. Har inte läst något av dem, men gillar deras sätt att marknadsföra sig och att jobba, nu senast också tillsammans. Heja!

Kanske skulle låta en sån där artificiell intelligens ta hand om Kristina och Andrès. Eller enbart skicka in kapitelsynopsis och lite om karaktärerna till ett förlag som tar hand om resten?

Läser om tunnbrödsrulle i någon av tidningarna, och vill plötsligt ha också en sådan. Men tunnbröd finns nog inte här, kanske pitabröd fungerar lika bra. Knäppt hur omodern svensk mat dyker upp i huvudet när jag är i Frankrike – som lär vara matlandet framför andra.

Inte för att jag hittills upptäckt det, har inte varit på restaurang och ätit ännu. Lagat min mat hemma, är lite småsnål men också okunnig om krogarna här. Min vän och hyresvärd har rekommenderat några, ska prova dem när Nina kommer hit. Vill helst ha sällskap på krogen. Förmodar att det inte är roligare att vara ensam kvinna här, än det är i Sverige. Säkert fördomsfullt av mig…

Sätter på Spotify och låter musiken gå in i mig. En del passar just nu, annan är svårare – och får vänta tills jag känner lust att lära nytt. Trivs bäst med mina gamla favoriter, men har inte så många utan ord. Och för att skriva vill jag ha musik utan ord. Lyssnar just nu till Cohen, som jag älskar – men hans röst och hans ord tar mig från mina egna ord. Så jag nöjer mig just nu med att enbart lyssna. Jazz-mix med Keith Jarret och andra är utan ord, kanske kan den musiken väcka mina.

Keith Jarret (och de andra i den här blandningen) försätter mig i ett meditativt tillstånd. Tror det är befrämjande för skrivande, det gör mig fri från egna begränsningar och tillkortakommanden. Jag behöver inte redigera, inte sortera, inte radera. Kan bara glädjas åt musik och toner i mig.

Jag kan inte musik, i den mån musik går att kunna. Är okunnig, men vet vad jag tycker om. I andra sammanhang (än skrivande) är orden viktiga – och där finns många jag älskar. Roffe Wikström är en. Mikael Wiehe och – här stör mig Frank Sinatra med Strangers in the Night. Glömmer vad hon heter, den fenomenala sångerskan som arbetat mycket med Wiehe. Ebba Forsberg förstås. Henne tycker jag om.

Sinatra sjunger på, och visst är han bekant och bekväm, men inte vad jag vill ha nu.

Nu Lunar Pond… Och Tom Waits.

Äter min perfekt kokta färska pasta, med oortodox carbonara till (bland annat fint slantade morötter och två äggulor) – så gott. Och som alltid lite ledsen över att pasta kallnar så fort. Minns Ulfs tankar på att någon (han?) borde uppfinna en pastatallrik som höll värmen – ungefär som jag tror det fanns för barnmat. Finns kanske?

Sallad och ost efter, och hyfsat rödvin till.

Klockan är sex, solen är bortanför balkongen. Disken får vänta en stund medan jag lyssnar till Jan Garbarek och andra. Ändrade mig, diskar medan jag lyssnar. Gillar sådana här långa möjligheter att lyssna, mera och mindre aktivt beroende på lust.

Det börjar mörkna när klockan strax är sex. Inte så att det är svart ute, men nog för att jag vill tända en lampa inomhus.

31 januari 2023 – strålande sol, 9 grader varmt när klockan är kvart i tio. Än går jag inte ut. Har nu varit här i fyra veckor, tiden går fort. Här också.

Inget program idag heller, bara en promenad i vackert väder. Lagom lång. Sov ”styckevis och delt” i natt, vet inte varför. Kändes som om jag just inte sov alls, men det gjorde jag ju.

Behöver varken handla, tvätta eller städa idag. Ska diska frukostdisken om en stund, efter förmiddagsfikat. Läste igenom utskrivna papper om Teneriffa och Agnes (som K då hette), hällde ut resten av kaffet på plastbordet och papperen… torkade. Nu ska jag ta på mig skorna och gå ut. Solen värmer.

Irriterar mig omåttligt på att jag inte hittar pekaren när jag sitter ute och vill skriva. Jag har varit ute en dryg timme, tog en liten kopp kaffe på café längs stranden, drack det fort ackompanjerad av vad jag kallar rap-musik. Köpte bröd hos bagaren och sitter nu på balkongen, ser en båt med vattenskidåkare efter. Flera badande idag, och flera utan våtdräkter.

Har en stolsdyna i knät för att inte ha en kall dator direkt på mina för ögonblicket avklädda ben. Resten av mig är i hyfsad skugga. Skönt.

Klockan är ungefär ett.

Få ”måsfåglar”, mera duvor. Har inte sett några småfåglar. Och bara en enda katt. Desto flera hundar av alla storlekar och sorter. En segelbåt neråt Cannes. Tvåmastaren ligger parkerad rakt utanför balkongen, ingen människa där (tror jag), men tidur som tänder belysning om kvällen.

 Nu har vattenskidåkaren och båten fått ordning på sig igen, far mycket fort tillbaka övr vattnet.

Och varje gång jag sitter här och ser ut över himmel och hav, ser jag avgaserna från ett flygplan, eller flera. Ibland syns planen också. Strax efter klockan tre får jag nog av sol och utevarelse. Går in och gör i ordning pannkakssmeten till kvällens middag. Eftersom jag misstog ”gelée framboise” för marmelad, blir det gelé till tunnpannkakorna. Går nog det med.

Tror inte jag är så bra på att turista. Gillar att knalla omkring, men är inte mycket för att markera och bocka av sevärdheter som bör besökas. Minns en vän i Köpenhamn, jobbresa, minnesvärd på många sätt – där en kollega hela tiden hade planer för vad som skulle hinnas med innan det var dags för hemfärd. Jag är inte sådan. Slö turist.

I morgon ska jag testa om min väns förmodan, att ”ligne A” bara var gratis i januari, stämmer. Har laddat ner bussbiljetter i mobilen, hoppas det fungerar om inte. Kanske åker jag in till Antibes och bekantar mig ännu lite mera med staden, framför allt ”vielle ville”. Gillar de gamla husen, vissa vackra och väl omskötta, andra inte. Trånga gränder och gator, smala trottoarer, caféer, restauranger. Le Marché Provencale. Folk och turistfällor överallt, ändå är det inte säsong ännu. Vill nog inte vara här när det är säsong.

Ska kanske ta med mig laptopen och sätta mig i någon park, eller på ett museum eller bibliotek. Har hyfsat klart för mig var vad finns. (Brukar få gå lite extra när jag tror att jag vet, men det gör inget.) Det vackra vädret lär ska hålla i sig, just nu är det 15 grader ute. De kalla (6-7 grader) nätterna också.

Min syster sa någonting häromdagen, ”jag har franska som alternativspråk, och behöver inte fundera på accenter och liknande”. Så nu försöker jag fixa detsamma, det lär visa sig om jag lyckas. Den uppmaning jag får när jag återvänder till det här dokumentet är på franska. Kanske inte riktigt det jag ville ha… borde nog fråga syrran hur och vad hon gjorde. Det jag gjort är inte rätt. Nu sitter jag här med franska som språk överallt, utom i det jag skriver.

Har skickat fråga till syrran. Kanske ska jag läsa lite till i en Storytel-bok som är sådär, ungefär som alla andra feelgood-böcker där. Ska alla böcker framöver vara av den här sorten, så här alltför lättlästa och okomplicerade. Kommer bibliotek i framtiden (som är nu) att köpa hem det som är mera ”litteratur” – utan att därför ha öronmärkts i någon ”kanon”. Ser ju hur biblioteket i Norrtälje också har feelgood-böcker i mängd, på hyllor som är absolut oöverskådliga. Det minskar i varje fall min lust att låna böcker från de hyllorna.

För tidigt att grädda pannkakor. Det är faktiskt lite kul med alla anvisningar på franska i Word-programmet, kanske lär jag mig något jag inte skulle lärt mig annars. Livet är fullt av överraskningar. Sidan 2 av 3 heter nu t ex ”page 2 sur 3” – ”sur” skulle jag inte ha vetat, om inte. Det är en annan fråga om jag kommer ihåg ”surret”.

Vispar lite i min pannkakssmet, lite mera mjölk ska till. Brukar vara så när smeten fått stå ett tag, mjölet sväller eller så. Även här. Får använda en kaffekopp som mått när jag ska grädda pannkakorna, skålen med smeten lämpar sig inte för hällande.

371 kronor beskattas i mitt Lysa-konto för 2022, det kan jag stå ut med. Lyckas dessutom skriva ut underlaget med min väns skrivare. Minns andra försök att skriva ut, därhemma i Sverige, under de värsta spelmissbrukaråren. Det gör nog han också. Tacksam för att det är historia, alltihop.

Halv fem, ja kanske dags att sätta på spisen. Gräddar mina pannkakor, och hävdar fortfarande att de blir frasigare och därmed godare i pannkakslagg, av gjutjärn. Äter som alltid pannkakorna vart efter de gräddas, och är mätt när smeten är slut. Kommer ihåg att stänga av fläkten.

Nu blåser det därute, vågorna blir allt större. Människorna allt färre. Solen skiner fortfarande. Jag behöver inte äta något mera idag, har fått min längtan efter potatismos och pannkakor tillfredsställd de senaste dagarna. Och ostron, Återstår möjligen kålpudding, men det brådskar inte.

Syrrans förslag att markera den text jag vill ha ”fransk” fungerar inte… Tar nog bort det där franska. Efter omstart är jag tillbaka i det ”svenska”.

Måndag, sol och kyligt, bara sex grader när klockan strax är tio. Väntar någon timme med att gå ut.

Har inget jag ”måste” göra idag. Inte just annars heller, men jag kan få för mig att jag behöver handla ett och annat. Så icke idag, det blir tunnpannkakor till middag, stekta i vanlig stekpanna. Resten av risotton i morgon. Tillagningen fick gå på en höft utan decilitermått, men blev mycket gott.

Drömmer i färg, i många av drömmarna förekommer en fd kär vän, hundar (en av dem var blå, med blå ögon), bekanta och obekanta. Mina mera medvetna tankar och funderingar handlar om sådant som nu är historia, liv som varit och inte är längre. Mycket rör också min framtid, den där framtiden som blir allt kortare, dag för dag. Den som trots allt fortfarande finns där, att leva och uppleva.

Mina promenader har nog påverkat vikten något – för jag varken äter eller dricker mindre än tidigare. Två kg ner sedan jag kom hit, det är bra. Vill gärna tappa några till.

Gick tills jag hittade Rue Pierre Loti, för att komma till det större super Casino. Och det gjorde jag, efter att ha gått för Loti-vägen några gånger… Skyltar med namn på gator är inte alltid tillstädes. Nåja, gick och gick och handlade också, hade ”dramaten” med mig, tack Leif. Och kom hem, 5 675 steg gångna. Skönt att då sitta någon timme på balkongen i solen. Nu inne igen.

Tror jag kan lära mig mycket om hundars (och mattes/husses) beteende genom att sitta på balkongen och titta ner på stranden. En del, mycket små, hundar lägger sig platt vid blotta åsynen av en ankommande hund. Den som kommer behöver inte vara jättestor. Och ibland blir det en dans runt varandra, ofta avbruten av ängslig matte som lyfter upp sin lilla jycke. Så ser jag stora hundar som är väl fostrade, som inte gör någonting om inte matte/oftast husse säger okej. Tror hur som helst jyckarna har roligt i sanden på stranden. Och tror också att de flesta där plockar upp hundskiten.

Kroppen återhämtar sig efter promenaden. Stretchar lite idag, har nog glömt det hittills. Gillar inte att det känns så i knäna framför allt, när jag gått sisådär 6 000 steg på stadsgator. Här finns för lite natur, för lite gräs och mjuka underlag för fötterna. Vart ska jag åka nästa vinter? Natur, värme, inte för mycket folk, bilar och annat som för oväsen. Bra butiker, med utbud som möjliggör god mat och dryck. Möjliga möten med människor. Så ser min önskelista ut. Och än är inte den här vintern över, i alla fall inte hemma i Sverige.

Nina har landat i Nice, hennes SAS-flyg tog lång tid, via Köpenhamn. Hoppas inneboendet i Nice är bra. Hon kommer hit till Juan les Pins 5 februari. Funderar redan på vad vi ska äta till middag den dagen… Det bästa kött jag hittills hittat (utom lammkött) var på Monoprix med garanti som levde upp till löftet. Mört och smakrikt, biff eller så. Nötkött i alla fall. Idag kollade jag entrecote på Casino super här. Den såg inte tillräckligt ”spräcklig” ut, sönerna har lärt mig att just den köttbiten ska vara genomdragen av fett. Inte helt röd och vacker alltså.

Tror det finns Monoprix också i Antibes. Där jag handlade var i St Laurent du Var på Cap 3000, och dit vill jag inte igen. Gillade verkligen inte trapporna som tog mig till och ifrån tågstationen.

Kul att ta sig fram via fötter, buss och tåg. Billigt hittills dessutom. Och kul att inte alltid veta vad jag håller på med och var jag är. Google maps är hjälpsamma, även om jag ibland missförstår riktningen…

Min vän och hyresvärd hintade om att gratisbussarna möjligen enbart gällde i januari. Det visar sig, om inte i morgon, så nästa dag. Ska kanske ta en sväng till Antibes i morgon?

Ser kanske inte ut som mina, men mera lik dem än andra tjockisar

På balkongen, gläds åt ett simmande par vars svarta schäfer lydigt sitter och väntar på att ska simma klart. Utan våtdräkter simmar de både långt och länge. Hunden väntar och blir lycklig när de kommer tillbaka. När de kastar pinnar i havet far han (?) efter dem, simmar långt ut och kommer tillbaka. Härligt att se dem alla tre.

Söndagen är en dag då många är ute och promenerar längs stranden, några vadar också i vattnet. Och en mängd segelbåtar far ut från Cannes-hållet. Någon paddlar padel. Folk i rörelse överallt. Och sol hela dagen. Nu är klockan halv två och jag är inomhus. Börjar förbereda dagens middag, risotto. Måste googla för att komma ihåg.

Risotton blev färdig lite för tidigt, jag är inte hungrig nog att göra den rättvisa. Den får vänta några timmar, lär inte bli sämre. Hittar det jag behövde av torrt vitt vin i skåpet, har skrivit upp att det ka ersättas. Klockan är bara två på eftermiddagen.

Jag öppnar en flaska Blanc de blanc, bubbelvin snäppet under champagne (som jag inte har råd med, och ofta inte tycker om). Minns den gången när jag köpte Churchill´s favoritchampagne på systemet hemma, DYR, och varken Jan eller jag tyckte om den. Alltför outbildade smaklökar förmodligen. Nåja, jag är nöjd med de jag har, behöver aldrig delta i vinprovning eller -bedömning. Det är jag och andra förmodligen tacksamma för. Nu blir det resten av det torra vita vinet (Bordeuax Sauvignon) till maten småningom. Bubblet håller sig till i morgon tack vare min (och Systemets) formidabla vakuumkork.

Vet att jag skriver mycket om mat och dryck. Det är viktigt i mitt liv. Gillar fortfarande att både äta och dricka gott, även om jag numera får laga maten själv. Ulf var en bra matlagare, och bagare. Jan var också duktig på att baka bröd, när sönerna behövde det som mest. Saknar mina bagare, och överlever. Bakar gör jag inte längre, men lagar mat gör jag. Köpte något som nog kan fungera som bakmaskin, har aldrig använt den. Läge att sälja vidare?  Minns att Philippe, vän i Paris, blev så överväldigad över att jag lagade mat utan recept. ”Bara så där”. Hans kyckling med citroner var god. Och han är en fin konstnär. Artisteri tar sig olika uttryck.

När jg tittar ut på stranden igen, inser jag hur glad jag blir över lyckliga hundar. De badar och hämtar pinnar och annat som människorna slänger ut åt dem – och de är så fullt ut lyckliga. Ruskar ibland lite på sig när de kommer tillbaka till stranden, och sätter full fart ut igen i vågorna.

Det är roligt att se livet på stranden. Allt ifrån simmande, gymnastiserande halvt om halvt äldre män, till ungar som vågar sig ut i strandkanten och blir blöta, till äldre personer som långsamt går genom sanden, och mår gott.

Några badar utan våtdräkter, men de som vill skydda sig från kylan är flera, ändå är de här varje dag och går sina vändor fram och tillbaka. En del gör det mera mödosamt än andra. Kul att de gör det alls.

Undrar vad vattentemperaturen är, ”vädret” uppger den inte, är väl inte efterfrågat så här års. Högst 14 grader uppger den källa jag hittar när jag googlar. Okej, det var för det mesta 15 grader i Dalälven, simskola, blå läppar och KALLT. Ska kanske vänta ett tag med att doppa mer än fötterna här.  Kan inte se mig paddla fram iförd våtdräkt och vantar här nere.

Den som tittar noga ser alla segelbåtarma jag såg…

Jag är numera inte enbart farmor, jag är ”gammelfarmor” – sonsonen och hans kvinna fick en dotter igår. Tacksam att få vara med, även om jag är borta.

Kvart i elva är det dags för förmiddagsfika. Kall morgon, 6 grader vid niotiden. Nu 8 och lätt regn säger ”vädret”. Sol och 10 grader mitt på dagen, jag får klä på mig när jag går ut.

Ska handla Avorio-ris, och buljongtärningar, och göra risotto någon dag. I morgon kanske, har gambas, champinjoner, purjo, tomater, vitlök – behöver nog någon chili eller paprika också. Hittade ingen chili, får gå ändå. Köpte en ost också, som fick stängas in i plastpåse för att inte dofta ner hela kylen.

Idag tror jag det blir enkel middag, en stekt brödskiva, ett stekt ägg och ett par skivor av det som här kallas bacon. Sallad och tomater till. Och ketchup, har köpt en liten flaska. Plus den instängda osten. Åt en sen lunch när jag kom hem, med naturell yoghurt och ett äpple.

Mejl från min vän och hyresvärd talar om att soffan i rummet är en bäddsoffa. Löser bäddproblemet när någon kommer på besök.

Promenaden idag blev 7 300 steg, jag är nöjd och lagom trött i fötter och ben. Har suttit en stund på balkongen innan solen försvinner. Nu är det lite svalt inomhus igen, ungefär 12 grader ute (solen hjälper till ännu en stund).

Jag ser alla hundar som är ute och går med sina respektive – och inser att det naturligtvis blir massor av hundskit. Tyvärr plockar inte alla upp efter sin hund, och det innebär att den som är ute och går utan hund måste se upp. Eller snarare ner, och undvika att kliva i skiten. Det syns tyvärr också att många missar och kliver fel… Än har jag klarat mig, men förundras över beteendet.

Har just förstått att den nya lilla flickan i familjen heter Mileah. Googlare som jag är kollar jag och finner –

”The name Mileah is primarily a female name of Hawaiian origin that means Of The Sea Or Bitter.

Hawaiian form of Mary.” Syrran hittade en koppling till samiskt namn. Kärt barn…

Fint på ett ovant sätt. Välkommen till oss, lilla Mileah. Ser fram emot att träffa dig, och dina föräldrar, när jag är hemma igen i slutet av mars.

Undrar vem i Kina som läser min blogg. Vänner i Europa och i USA kan jag tänka mig, men Kina?

Markisen fladdrar i vinden som ökat.

I morgon ser det ut att bli sol och vackert hela dagen, inget regn.

Jag behöver manikyr, och pedikyr, massage också. Är inte ute efter konstgeleade långa naglar, men snygga. Och fötterna behöver tas om hand, liksom kroppen i övrigt. Någonstans här i JLP har jag sett ett massageställe som kändes proffsigt, undrar var? Nåja, jag hittar det någon gång.

Tittar på mina händer. Fullt med fläckar/fräknar, och minns plötsligt hur jag tyckte att det var förfärligt att vara fräknig när jag växte upp. Det är inte roligare nu, men lättare att strunta i. Eftersom det ändå inte är något att göra åt åldrandet – utom de så kallade skönhets-operationerna – så handlar det om acceptans. Och att tycka om sig ändå. Här blir det aldrig några fillers, eller annat jox för att skapa ett stelnat ansikte utan skrynklor. Mitt ansikte får tala om att jag levt, och lever. Gillar en manlig kompis på FB, Göran E, som är precis som han är på alla bilder – och låter sina barnbarn måla honom dessutom. Kärlek kallar jag sådant, och sund självkänsla.

Vaknar till en kall söndagsmorgon, bara tre grader. Nu kvart över nio börjar solen värma upp, temperaturen ute har stigit till fem. Promenaden får vänta några timmar. Det verkar inte blåsa.

Ser på FB en skrivtävling där det handlar om att skicka in de första fem sidorna av sin roman eller vad det nu är ”man” skriver. På engelska. Hoppas inte resten också ska vara på engelska, då blir det oöverkomligt. De första fem sidorna (max 1 700 ord), ja, kanske… Mitten av mars slutdatum.

De första sidorna i en bok är onekligen viktiga. Har roat mig med att kolla första meningarna i böcker – och ibland får de mig att genast vilja läsa mera, ibland inte. Mina egna, sidor eller meningar, duger inte riktigt. Ännu.

Temat i boken om Kristina och Andrès ligger i tiden. Hotell Romantik på teve, äldre människor som aktivt söker partners, dansar, har roligt – lever, trots att de är 65+, där går kvalgränsen.

K&A är lite äldre än så, men fortfarande lever de, ännu vill de älska och älskas. Även om Andrès nog börjat fundera på om han verkligen vill/kan/orkar med att leva både i Sverige och Spanien. Just nu är Kristina på väg hem efter sina tre månader på Teneriffa, Andrès har råkat ut för en bilolycka och hon stannar bara länge nog för att veta att han inte är svårt skadad. Hans familj tar hand om honom när han får komma hem. Kristina är väldigt klar över att hon inte vill bli någons vårdare eller hushållerska, igen. Hon vill ha sitt liv, om det så är ett ensamt liv.

Några dejtingsidor vill K inte gå in på. Och kommunens ”seniorsida” gör henne lätt deprimerad. Hurtiga gamlingar småspringer i naturen, i par. Hon kan inte småspringa i något par, inte småspringa över huvud taget för den delen. Men när hon sett ett par avsnitt av teve-programmet och kommit över att vara generad å deltagarnas vägnar, noterar hon att man söker nya deltagare till nästa programserie…

Fredag igen, den här gången den 27 januari 2023. Har varit här i drygt tre veckor. Tiden går fort. Städat, duschat och tvättat håret (i den ordningen), gått min promenad (med stegräknaren avslagen, men tror ungefär som igår, ca 6 000 steg). Tvättat.

Och just rensat gambas till de rostade grönsakerna som är över från igår. Räkskalen får tillbringa natten på balkongen, ids inte gå ner i källaren med soppåsen. Har köpt rouille, och har sallad. Det blir en bra middag så småningom. Nu har solen försvunnit in i molnen och det är genast lite kyligare, även inne. Ett lakan hänger kvar på torkställningen, kanske tar jag in det lite senare.

Klockan är kvart i fyra på eftermiddagen. Och här är ljuvligt tyst när jag väl kommer ihåg att ta ur hörapparaterna. (Har dem bara i när jag går ut, om det skulle vara något jag behöver höra.)

Hittade min värds våg idag när jag städade. Det verkar inte som om jag gått upp i vikt, snarare kanske lite ner. Det är bra, gillar inte min runda mage. Den lär inte försvinna, men får gärna bli lite mindre omfångsrik.

Någon vinner fem miljoner på trav, och känner sig alldeles tom. Kanske blir det så, jag lär inte få uppleva det. Enda chansen är om mina två Postkod-lotter skulle utfalla med storvinst… Och kanske skulle jag då känna som den 80-åring som vann 16 miljoner häromveckan, ”varför kunde inte det här hända för 20 år sedan”. Vad ska jag med miljoner till, nu? Något för mina barn och barnbarn att ärva förstås, det lär inte bli mycket annars.

Två champagnesprutande drygt medelålders skotska människor fick en storvinst häromåret, flera miljarder. De lär ha gjort av med en miljon per vecka sedan dess. Lyckliga? Tveksamt. En sorts prestation är det ju, men kul var det nog inte.

Eget bra boende lockar mig, fortfarande på landet – men i ett bekvämt och välisolerat hus, kanske med bergvärme. Såg i kvällspressen en rubrik om en 94-årig man som just byggt sig en ny villa. ”Jag är alldeles för pigg för äldreboende.” Det kändes uppmuntrande.

Så värst mycket mera önskelista har jag inte, inget som pengar kan köpa.

Det börjar mörkna. Jag har ännu inte hittat ljus som passar i ljusstakarna här. Ljusen är för smala och jag lindar aluminiumfolie runt dem nertill. Det fungerar så där. Just nu stirrar jag på ett ljus som lutar kraftigt åt höger… Jag har inte tänt det.

Min vän och hyresvärd har utmärkta lampor placerade här och där. Ljusen tjänar bara som mysfaktorer (förutsatt att de håller sig kvar i stakarna). På bardisken står dessutom en stiliserad elektrisk ljusstake, lite julig så där. Den tar jag nog undan när jag bara kommer på var jag ska stoppa den. En liten söt tomte också, han har gjort sitt för den gångna julen.

Kollar var Les Vieux Murs ligger, på kartan över Antibes. Nina som kommer till Nice nästa vecka vill gå dit och äta, har fått restaurangen rekommenderad. Jag vet var den finns, hittar dit om jag först hittar till Le Marché Provencal. Tycker det mest verkar dyrt när jag kollar recensionerna. Å andra sidan finns det nog inte många mindre dyra (billiga låter så trist) och ändå bra krogar. Här eller annanstans.

Idag har jag lovat mig själv att inte sätta på fläkten när jag lagar mat. Utan hörapparater hör jag den inte och glömmer att stänga av den… Bättre att vädra ut matoset, än ha fläkten gå för länge.

Försöker tillämpa nyligen inlärt svenskt el-beteende även här. Kör inte elementen mera än min kropp säger är nödvändigt. Inget på i sovrummet under natten till exempel. Sover bättre i aningen svalare rum. Morgnarna är en annan sak. Då vill jag inte gå ur sängen. Gör det ändå, och ut i vardagsrummet och sätter på det lilla elementet där. Annars blir inte frukosten så njutbar som den annars kan vara. Hoppas min hyresvärd inte får spader när nästa elräkning kommer…

Jag gör ju också något jag inte tror han gör så ofta – lagar mat hemma, använder ugnen, och tvättmaskinen. Inte diskmaskinen, sådana har jag aldrig vant mig vid. Minns med ett leende hur en av sönernas unga kusiner undrade hur man gjorde för att diska utan diskmaskin. Tror han lärde sig det hos oss.

 Snart har jag varit här en månad. Jag har inte skrivit vidare på berättelsen om Kristina och Andrès, bara skvätt lite ord här och där. Ändå tror jag fortfarande att den romanen kan vara viktig. Ett inlägg i synen på äldre människor, gamla människor och våra behov av kärlek, sex och gemenskap. Sällskap.

Många tycks bli generade av den teveserie som går nu, Hotell Romantik. Jag kan hålla med om att vissa inslag är svårsmälta, typ ”man kör kvinna i skottkärra”, jag gillar heller inte programledarnas kämpahurtiga jobbande. Men jag gillar att äldre män och kvinnor trivs tillsammans, har roligt, har kanske sex, pratar med varandra, möter varandra. Har några dagar på ett hotell ingen av dem annars skulle bott på (för dyrt). Träffar människor de aldrig annars skulle ha mött. Och kanske hittar några av dem hem, till den gemenskap de längtar efter. Det är inte dåligt. Det är definitivt inget att bli generad över. 

Torsdag 26 januari 2023 – har tagit min promenad, 6 000 steg, alldeles lagom. Solsken, blåst. Ska nog testa balkongen ändå en stund, nu. Med en yoghurt som sen lunch. Därtill ett välsmakande, perfekt moget päron. Det blev för varmt i solen på balkongen efter någon halvtimme, så jag gick in igen. Klockan är kvart över tre. Någonstans i min dator gömmer sig de pdf-filer jag laddat ner. Frågan är bara var. (De senaste hade lagt sig i ”sånt jag inte använder”-mappen, och de var inte några pdf-filer. Gäller alltså att komma ihåg detta för eventuell framtida användning av nedladdningarna.)

Middag idag blir lammkotletter, små och fina, med ugnsrostade grönsaker till: champinjoner, purjo, kanske lite rödlök eller vitlök, några potatisklyftor, morötter skurna i små bitar, små tomater, aubergine och squash. Glömde köpa feta-ost, det hade varit bra till. Får nog ta fram en rödvinsflaska ur förrådet och hoppas att den jag väljer går att ersätta (och inte är orimligt dyr).

La vida es un sueño – livet är en dröm, teaterpjäs av Pedro Calderon de la Barca, 1635. Lär handla om kung som spärrar in sin son efter en dröm… Den där frasen på spanska har följt mig hela livet, fråga mig inte varför. Har inget bra svar, kanske är det så enkelt som att orden resonerar i och med mig.

Dags för musik i hörlurarna. Idag gladde mig min fd sonhustru med att rekommendera musik som jag redan älskar, har på CD, men inte lyssnat på på länge. Nu blir det alltså Deep Forest på Spotify. Kul att lyssna till något jag inte hört de senaste åren, tack Teija för påminnelsen. Är bra skrivmusik detta också. Visserligen ord, men så lågmält förmedlade att de inte stör mig.

Korridoren utanför ytterdörren är fint nymålad, i en ljusblå nyans förstås – huset heter inte för inte Residence Grand Bleu. Målarna har avlägsnat all plast, någon annan har tagit bort lite maskeringstejp de glömt på ett fönster. Behöver inte vara rädd att dra in spackel eller målarfärg längre.

I morgon är det dags för både golvtorkning och tvätt. Hade glömt att fråga om det fanns tvättmaskin, och blev omåttligt glad första dagen när jag kom in och såg apparaten. Plus torkställning på balkongen. Onekligen enklare att tvätta hemma än bära iväg till de tvättmöjligheter som finns (åtminstone i Antibes).

Försöker läsa bok om man som drar iväg till Indien – Dimma över Darjeeling, av Mikael Bergstrand – har läst hans föregående bok, som fångade mig genom titeln, Delhis vackraste händer. Tyvärr fängslade mig inte resten av den boken, och nu inte denna senare heller. Ger den en stund till, kanske är jag bara seg.

Har morrat lite för mig själv över SVTplay, där jag inte kan se filmer jag vill se, bara för att jag inte är hemma i Sverige. Begriper att det nog handlar om dyra rättigheter, men det är trist. Glad ändå över det jag kan se. Netflix är oftast för trist, och flera kanaler vill jag inte abonnera på.

Jag hamnar i djungeln när jag lyssnar till Deep Forest. Ingen känd djungel, har aldrig varit i någon, men fin. Så plötsligt gläder mig en röst med ord jag inte förstår. Sammantaget skapar musiken ro och förväntan i mig, avslappning och spänning samtidigt. God spänning, inte den sorten som sätter sig i nacke och axlar. Den som ger mig ett leende, medan fingrarna dansar över tangenterna.

Inte därmed sagt att det dansade/skrivna är särdeles fantastiskt. Det är mitt, det är bara jag som kan skriva det här just nu. Och det är gott. Musiken går dessutom bra att laga mat till, också. Har just upptäckt det, grönsakerna är färdiga att ställas in i ugnen när den är varm. Lammkotletterna tempereras på köksbänken. Nästa gång jag köpa timjan.

Kollar den enda röda vinflaska jag hittar i skåpen – en Cotes-du-Rhone 2017, från M Chapoutier. Den törs jag inte öppna, den verkar alltför exklusiv, så det blir kanske ett glas rosé även idag till maten. Jag får leta mig fram till egna rödvinssorter, tror Carrefour har bra urval.

Öppnade en annan skåplucka, hittade förstås (hade inte varit Leifs vinförråd annars) flera röda viner och en Domaine de Terra Vecchia, Corse 2019. Kan kanske vara tänkbar. Kollar. Vågar mig på att testa den. Skriver upp så att jag kan försöka hitta den igen.

Nu är klockan snart sex och jag har just ätit en ljuvligt god middag. Grönsaker till i morgon också, lammkotletterna var perfekta även utan timjan. Vad gör maten här godare än därhemma? Grönsaker och frukt, och även t ex lamm och annat kött. Inte det jag kan köpa här i JLP, men det jag hittat i Carrfour och i St Laurent du Var. Måste jag dra hit eller dit för att hitta bra kött? Ostron köpte jag på Carrefour, och de var bra – smakade inte så mycket hav som jag vill minnas att andra gjort, men fina och lagom stora. Lyxproblem.

Lyssnar fortfarande till Deep Forest, bra musik både till matlagande, ätande och skrivande. Kort och gott, bra musik. Tittar snabbt på Rapport i SVT.

Klockan är lite efter sex, det är svart utanför fönstren. Eller, inte riktigt, men snart. En soft rosa ton över havet, följd uppåt av mera grå toner, kanske det som ibland kallats ”gammelrosa”? Vackert hur som helst. Och snart alldeles svart. Havet lugnare, men inte lugnt. Det lever sitt liv, rör sig som det vill och ska.