beskrivarblogg

Onsdag kväll, kollar början på ett par Netflix-filmer – You people och Your place or mine – eller vad de nu hette. Ingen av dem fick mig att vilja fortsätta tittandet. Har sett Rapport fyra minuter nu på eftermiddagen, tror det får räcka för idag. Någon gång ska jag leta på en fransk film på Netflix, men just nu tryter lusten.

Tråkigt nog gör skrivlusten detsamma, sedan länge. Inte ens att vara här, ensam större delen av tiden, har fått igång mig. Nu har jag en månad framför mig, utan ”inneboende”. I mitten av mars kommer förhoppningsvis min sondotter och stannar en vecka, och därefter ska jag snart åka hem igen, jag också.

Läser gör jag, Storytel har stort utbud. Ett bekymmer i lässammanhanget är att jag är less på feelgood. Det är inte enbart bokomslagen som liknar varandra, berättelserna också. Alltför många känns skapta efter ”recept”, ungefär som nog en författare som Sigge Stark en gång gjorde. Måtten på ingredienserna är förstås annorlunda än i en sockerkaka, bara för att ta ett exempel. En bra sockerkaka är godare.

Tydligen är det så det ska skrivas numera, och förstås för ljudbok. Inte med förhoppningen att boken ska komma som pappersbok, eller kanske t o m inbringa några kronor i royalty. Numera möjligen i nytt, billigare pappersformat som inte är storpocket, men heller inte ”vanlig” pocket. Vad det ska kallas debatteras för närvarande.

Och det lyssnas till ljudböcker. De (enda) som tjänar på det är förlagen. Tror jag, har inte orkat sätta mig in i allt som därtill hör. Vet att biblioteken inte har råd att ha allt de kanske skulle vilja som ljudböcker. Vet att inläsare, ofta skådespelare, har hittat en ny marknad – där vissa höjs till skyarna och andra dissas.

För min del – och jag är oerfaren som ljudbokslyssnare, skyller på mina dåliga öron – tror jag att det spelar mycket stor roll att rätt inläsare jobbar med en bok. Blir det fel, så blir felet större än om jag som läsare bara lägger ifrån mig boken. Hur menar jag nu? Tror att jag tänker att om jag råkar ut för ”fel inläsare” så väljer jag bort den inläsaren och därmed boken. Det skulle jag kanske inte göra om det handlade om en pappersbok.

Idag har jag gått 3 500 steg och det känns bra. 3-4 000 steg om dagen är lagom för mina knän och resten av mig. Känner att det är lättare nu än när jag kom hit för en dryg månad sedan. Får se till att fortsätta när jag väl är hemma igen. Börjar bli sugen på att bada, nu när jag ser att människor faktiskt badar i vanliga badkläder, inte enbart i våtdräkter. Lite stökigt att behöva gå ett par kvarter för att komma ner till stranden och havet – men jag får ta baddräkten under kläderna och resten i kasse. Min gamla långa linneklänning, fd svart, är bra att byta kläder i. Behöver kanske hålla ett öga på det jag lämnar på stranden, om jag kommer i vattnet. Nycklarna och telefonen t ex. Annat tar jag nog inte med mig. Det verkar gå bra för andra, så då kanske det gör det även för mig. Alla har inte en hund eller människa som vaktar det som lämnats på stranden.

Jag blir smått avundsjuk på hundägare som leker med sin hund på stranden. Härligt att den här stranden som var full av matställen när jag var här för länge sedan – härligt att den nu är tillgänglig för alla. Matställena kommer kanske tillbaka, några av dem i alla fall, när väl turistsäsongen kommer igång. Men annars är detta nu en allmän strand, där åtminstone de flesta hundägare plockar upp efter sin hund. Det är annars dåligt med den saken, hundskit överallt på trottoarerna och i planteringar. Vissa saker fungerar fint, t ex att släppa fram fotgängare vid övergångsställen utan ljus. De allra flesta stannar. Men skräp slängs lite hur som helst, trots att det finns papperskorgar och sopsäckar lite här och där.

Idag satte jag på duv-skrämman på balkongen. Jag hör den ju inte när jag är ensam och icke hörapparatbärande. Duvorna lär hata ljudet, enligt min vän och hyresvärd. Har inte sett många duvor som velat landa här, men kanske bra att ha olåten, ifall att. Den aktiveras av solen. Är kanske ungefär som de där mus-skrämmarna jag bara sett i funktion en gång. Eller snarare inte. Musen ifråga gömde sig nämligen bakom apparaten, en gång för länge sedan på en ö i Trosa skärgård. Rädd var den kanske, men inte tillräckligt för att försvinna.

Här är två älskade hundar för några år sedan, Rossi lever, Rösti gör det inte… annat än i våra minnen.

Måndag, 13 feb 20223 – vaknar inte förrän klockan nio, efter att ha somnat om. Långsam förmiddag med frukost, fika och frukt, läsning och sudoku. Klarat det ultrasvåra, sparar det andra till senare.

Börsen är inte så bra, men det bryr jag mig inte om just nu. Har clearat och betalat Nina för det hon handlade häromdagen. Middag idag har vi inte bestämt ännu.

Jag sitter inne en stund, vill inte få för mycket sol. Och det är lättare att skriva inomhus.

Började läsa en Peter May-deckare, men insåg att jag nog läst den redan, här eller där.

Så småningom tog vi en promenad, satt och pratade längs stranden och gick till Casino och bageriet. Tror middagen blir baguette i ugn med Brie-ost, och oliver plus sallad till. Gott vin, hoppas vi. Nu sitter Nina kvar ute på balkongen, jag är inomhus, lite solfrusen. En skön dag.

Liten palaver under promenaden. ”Varför går du så fort, Nina?” –”Jag blir stressad av att jag tror att du vill gå fortare.” ”Och vad ska jag göra åt det?” ”Inget.”

Vi gick och satte oss på en bänk. Jag går oftast fort, men måste inte alltid göra det. Och Nina ska inte gå fort, höften gör ont då. Antalet steg idag 2 500 enligt min mätare, drygt 3 000 enligt Ninas. Varför olika? Vi hittade någon sorts mellanting för gåendet, så där som det oftast behövs när personer ska vänja sig vid varandra, och respektive behov. Jag behöver t ex nu ha den som pratar med mig på ”rätt” sida, den som har en hörapparat i örat. Det glömmer vi också emellanåt.

Har inte på ganska lång tid behövt bekymra mig om vilka vanor jag har, som kanske inte är någon annans. Lärorikt att se hur vi hanterat våra olikheter, och likheter. Det har gått bra. Nina lagar oftast maten, jag diskar. Bara ett exempel.

Kollar i skåpen här och beslutar att slänga en förpackning med pannkaksmix med för länge sedan utgånget datum. Två flaskor olivolja är också ”för gamla”, men där tror jag att jag smakar mig fram. En burk pesto långt upp i ett skåp når jag inte för ögonblicket, den får stå tills jag tar fram stegen. När jag ersätter sådant jag förbrukat av min väns förråd ska jag se till att det handlar om produkter som tål lång förvaring. Och kanske stoppa in något som inte fanns förut, men som tål att stå länge. Det blir inte exakt som det var, men det blir nog bra.

Letar på nätet efter Peugeot´s salt- och pepparkvarnar som finns här i lägenheten. Hittar inte just den modellen någonstans. De är i akryl, jättebra för både salt och peppar. Men, förmodligen utgångna ur sortimentet.

Tisdag 14 februari 2023 – frukost först och nu kaffe. Jag slarvar bort det jag skrivit, och hittar inte ”ångra” på det vanliga stället. Tydligen väldigt lätt att tappa bort text med det nya i Word… Kanske ett sätt att tvinga mig att använda ”spara automatiskt”. Vill inte. Tur att jag inte skrivit något fantastiskt sparvärt.

Kom av mig i skrivandet. Varmt om ryggen med solen, datorn i skugga på bordet för att jag ska se. Tio grader, ingen vind. Havet vackert som alltid, också när jag enbart ser det speglas i det stora sovrumsfönstret. Ser tyvärr också mig själv och mitt ovårdade/oklippta hår…

Så gick dagen, vi satt på balkongen och slappade, Nina plockade in torr tvätt och packade, jag gjorde något annat. Småningom åt vi middag, panerad fisk med potatismos, till Ninas förskräckelse med Cote du Rhone vin till, det enda som fanns kvar hemma. Ingen ville gå och handla, ingen ville gå ut och äta. Då blir det som det blir, och jag hade inga problem. Ibland är det bra att vara vinokunnig, också.

Samtal, ibland med krock och ändå till slut ömsesidigt lärande. Stillsam kväll, i morgon far Nina vidare till Marseille. Jag är inte avundsjuk, har det skönt här, med balkongen, havet och stranden. Hundarna och människorna.

Onsdagsmorgon den 15 februari 2023. Tidig frukost medan Nina packar det sista inför avfärden. Buss till Antibes, tåg till Marseille. Jag följer henne ner för att öppna ytterporten.

Därefter körde jag ett par tvättmaskiner, och skaffade ny mopp och urvridningsinsats till skurhinken (i stället för den som sprack häromsistens) – i morgon blir det städning. Hittade också bugnes, som är det närmaste jag någonsin kommit min mormors munkar. De där som varken mamma eller jag fick lika goda, hur vi än följde receptet. Har stoppat i mig tre stycken under eftermiddagens slöande. Eftersom jag glömde köpa mjölk fick det bli Söderte i påse till.

Nu när klockan är drygt halv fem har jag ätit sushi och dricker ett glas överblivet vitt vin, det blir nog en Dry Martini också lite senare. Jag har det alldeles tyst omkring mig, ingen hörapparat i öronen, hör inte ens tågen utanför. Har suttit i solen någon timme, nu inomhus. Jag har det bra, ensam, också. Har förstått att Nina är installerad i lägenheten och har tagit bilder på omgivningarna. Skönt att allt gått bra.

Det blir inte anka idag, kanske ankpaté med tillbehör, när Nina kommer hem. Annars klarar jag mig, och hon med. Hon har trevligt möte med vän i Antibes, jag har trevligt möte med mig här i fåtöljen. Dörren ut till balkongen är nu stängd, det börjar bli kväll.

Ett glas god Sauvignon Blanc i mitt glas, telefonen laddad, datorn likaså. Testade att se teve, hittade inget jag ville ha.

Har tänt lampan bakom fåtöljen, det mörknar sakta därute, människorna blir färre och hundarna likaså. De går hem nu när det blir kväll. Ett rosa skimmer över himlen längst bort, tvåmastaren ligger där den ska. Som hittills sedan jag kom hit.

Låter mitt vänstra öra slippa hörapparat en stund. När min vän kommer hem igen åker apparaten in i örat.

Världen utanför den lilla som är min är omöjlig att omfatta. Jag kan inte ”ta in” det som hänt i Turkiet och i Syrien. Vill inte, förmår inte. Läser parallellt om en person som gått i personlig konkurs, efter att ha köpt ormar för miljoner (plus diverse annat). Vad pågår? Vad får någon  att köpa ormar för pengar man uppenbarligen ändå inte har? Och varför förmodas det vara en intressant nyhet? Ungefär lika informativt som att JF (ihop med Bingo R) saknas i det teveprogram hon förmodas leda… Så jäkla trött på dessa pseudonyheter, denna information som inte är vettig i någon ända.

Och Orban vägrade möjligen att applådera Ukrainas president i EU. Erdogan medger att räddningsarbetet inte gått så bra/fort som det borde. En svensk expert menar att man måste sluta hoppas på mirakelräddningar. Syrien får just ingen hjälp. Turkiets fokus på svensk/dansk Koran-bränning flyttas kanske. Och Paludan lär inte ha fått tillstånd för sin senaste ansökan. Trött på världen, trött på Putin som kanske eller kanske inte har målat in sig i ett hörn. Less på Biden som kanske eller kanske inte är alltför gammal för det jobb han har. Framför allt totalt utmattat less på svenska politiker, svensk regering och allt småttigt och större sjabbel. Vart tog korruptionsutredningen vägen? Hur gick det med – och här säger min hjärna stopp. Jag tappar det jag just tänkte på… Men jag är säker på att det finns en hel del att sakna när det gäller proffsigt och vetttigt regeringsarbete.

Den här är inte min heller – har levt med en boa och en röd korallorm (?) – tack och lov är det också historia.

Så, nu har jag tagit fram ett tomt dokument. Det är fredag den 10 februari 2023, tiden går fort. Jag hinner inte riktigt med. Igår kväll pratade vi (jag och min vän Nina) tills klockan var nästan midnatt, jag sov sedan gott till kvart i nio. Drömde snurriga drömmar de sista sömntimmarna. Idag har jag/vi suttit på balkongen i solen, ingen vind idag.

Just nu är Nina inne i Antibes och träffar en vän. Jag är ensam i lägenheten och det trivs jag gott med. Är mera van vid att vara ensam än att ha sällskap hela tiden – men vi fungerar bra ihop, och lär oss av varandra att ge och ta. Ett år sedan vi träffades för första gången på Teneriffa.

Jag har bara tagit en kort promenad idag, slängt tomglas i behållaren för ”verre”, plast- och andra sopor i källaren i huset. Pappersförpackningar, eller metall, eller kompost, sorteras inte.

Läser böcker på Storytel, men hittar inget som riktigt fångar mitt intresse. Läser ändå. Är trött på alla feelgood-böcker med titlar som ofta innehåller ordet ”lilla”. Det är det lilla något på hörnet, etcetera. Tjatigt och inte lockande, för mig. Andra må tycka annorledes. Och det finns undantag. Färskt vatten till blommorna av Valerie Perrin är ett exempel. Läser emellanåt i Mumin-boken, men den ska njutas långsamt och utan störningar. I ensamhet – känns det som för min del. Nina stör mig absolut inte, men för läsning av Mumin-boken krävs enskilt fokus.

Glasbordet där teven står är dammigt. Glömde torka av det igår när golven moppades. Jag får låta bli att se dammet. Vi har visserligen fått igång teven, men tittar inte. Pratar för mycket för att klara franska program.

Försöker lösa sudoku men lyckas dåligt, wordle går bättre. Ibland.

Skriver någon liten snutt om Kristina och Andrès och lägger i ”idémappen”. Där får de här pusselbitarna ligga tills jag hittar bättre användning för dem. Inget direkt flow i mitt skrivande, inga ord som tumlar omkring i mitt huvud och vill ner på skärmen. Så som det är för andra skrivande människor. Jag är nöjd om jag skriver något alls. Om jag bloggar och berättar för världen att jag mår bra och har det bra, på Rivieran. Emellanåt kan jag förundras över att jag faktiskt är här, med tanke på hur många senare år i livet varit. Tacksam.

Jag lever. Har veterligt inga andra dödliga sjukdomar än just mitt liv. Vet med hjärnan/intellektet eller vad det nu kan vara att jag också ska dö, rimligen inom inte alltför många år. Ändå vill jag leva som om jag är odödlig. Och dö levande. Kanske orealistiskt, dumt, naivt, fånigt och fjantigt – men så är det. Eftersom jag för det mesta finns i Sverige kan jag nog bortse från naturkatastrofer, som nu i Turkiet och Syrien. Jag kan bli överkörd av bil/buss/motorcykel när jag korsar en gata, hemma i Sverige eller här i Frankrike. Ser mig för, men visst kan vaksamheten glappa. Då får försynen hjälpa till, och få mig över på andra sidan (gatan) utan olycka.

En tappad hörapparat är trist och lite besvärligt – framför allt därför att jag blir så rädd att tappa den som är kvar. Men med den hör jag tillräckligt av sådant jag behöver och vill höra. När jag dämpar ”ovidkommande ljud” – typ tåget här utanför – så piper min återstående apparat lite vilset och får inget svar. Men den dämpar ändå. Jag störs inte påtagligt av tågtrafiken, har bott på Järnvägsgatan i Sundbyberg i många år och är van. Hjärnan sorterar bort den sortens ljud.

Att höra och lyssna är två olika saker. Ibland hör jag inte fast jag lyssnar, och ibland lyssnar jag inte och hör därmed inte heller. Hörandet finns lika mycket i hjärnan som i öronen. Förmodligen är det så med flera av de sinnen vi har. Men jag har lärt mig att jag inte hör alls utan hörapparater. Audiologen i Norrtälje får ett besök så snart jag är hemma igen, i slutet av mars.

Tisdag 7 februari 2023 – sol, blåsigt (men mindre än gårdagens kuling) och kyligt. Gör oss inget, idag ska vi ta igen oss inomhus och hemma. I soffa respektive fåtölj, med skrivande och läsande. Vi har ätit frukost och nu fikar jag, Nina hoppar över kaffet. Klockan är kvart över nio.

Börsen går ner lite igen, men är ändå bättre än tidigare. När jag kommer in på Avanza, det verkar som om de har problem nu när klockan är ett. Eller så är det vi som har problem, men annat internet fungerar för oss båda. Så småningom fungerade allt igen, förmodligen Avanzas bekymmer tidigare…

Rejäl vind därute, havet lever och rör sig. Jag fryser. Om jag återkommer hit den här tiden igen ska jag ha en varm skjorta och ännu en tröja med mig, plus ulltofflorna. Flipflopsen gör tårna alltför bara och frusna. Gör lista.

Lyssnar på Nina Simone Mr Bojangles – från spellista tacksamt lånad av en vän. Fantastiskt att kunna hitta bra musik via andra musikklokare människor. Nina sysslar med att boka tågbiljetter och boende för sin fortsatta resa i början av nästa vecka. Till dess lagar vi mat, äter och dricker gott, kör kanske en tvättmaskin i morgon, torkar lite golv. Tar en promenad precis så lång som våra respektive knän och ben tillåter.

En vindsurfare därute på havet får mig inte att längta ut ett enda dugg. Men jag har respekt för den som vill och kan ta sig fram på en sådan där liten sak med ett segel. Har försökt en gång på västkusten, för många år sedan – det enda jag minns är att jag blev väldigt blöt, eftersom jag när jag kom upp på brädan genast åkte ner i sjön igen. Upp och ner. Många gånger. Nu Leonard Cohen Avalanche. Passar mig, skriver trots att jag parallellt lyssnar till orden – ibland fungerar det, ibland inte. Kan handla om att jag just inte har något viktigt att skriva just nu. Eller har, det har jag visst, men jag gör det inte.

Nu Elisabeth Hermodsson, härligt att inse att flera än jag älskar den poeten och hennes sånger. Också när musikarrangemanget överraskar mig med väldigt högt ljud – oväntat och nästa plågsamt som kontrast till hennes röst. Visa till Fårö med Arne Domnérus och andra. Rolig blandning på musiken.

Har inte lärt mig hur jag gör/importerar spellistor till Spotify. Jag krånglar till det och tappar bort det jag vill ha kvar.

Nu, sen eftermiddag, har vi ätit anklever (inte mousse) med sallad och gott bröd, Monbazziac till, snäppet bättre än förra märket. Inte lika sött som Sauternes, mycket smak. Diskat dessutom. Vi går ut en vända på balkongen, men går snabbt in igen. Det blåser fortfarande kraftigt och är ”svalt”.

Det här var igår. Idag sol och vind, ungefär som hittills den här veckan. Det är vinter här också. Vi har det bra, klär på oss och går ut om en stund. När håret torkat hyfsat. Och vi gick i solen, längs stranden och så småningom till Casino och handlade lite. Någonstans i blåsten och med parkans huva på huvudet tappade jag den ena hörapparaten. Det är andra gången något sådant sker. Nu får jag klara mig resten av tiden här med enbart en apparat – och inte tappa även den…

Shit happens.

Vi har ätit lite lunch och suttit på balkongen i lä för blåsten, tittat på windsurfare som kämpat med vind och vågor. Kört en tvättmaskin och hängt tvätten, förankrad med klädnypor. Till middag idag blir det potatismos och ugnstekt ”rostbiff” (i brist på bättre förståelse förstyckningsdelar och ord på franska). Vi bryner köttet först och sätter sedan in det i ugnen, hur länge har jag ingen aning om just nu, får ta ut och skära lite för att veta.

5 690 steg idag. Känner att kroppen blir tåligare och starkare – eller så är det en trevlig inbillning.

Villa Pauline vid Jardin Pauline i Juan les Pins

Söndag 5 februari 2023 – disigt, lite svalt när solen inte värmer. Igår i Antibes, gick 10 150 steg, bland annat till Le Marché Provencal där vi handlade oliver. I morse gräddade Nina fröknäcke, nu har vi just ätit en god lunch med sallad och Quiche. Till middag har vi planerat lammkotletter och risotto. Ska bara handla lite bröd och sallad, så det blir en kort promenad även idag.

Min gamla lilla ryggsäck har gjort sitt, ryggbanden släpper i fästet – nu ligger den i soporna och jag behöver hitta en ny. Vi planerar att kanske åka bussen till Carrefour i morgon, och möjligen hitta en där. Plus Monbazziac, gott sött vin som vi drack till gåslevermoussen i lördags. Finns på småflaskor. Det går ingen nöd på oss.

Vi har fått teven att fungera efter att ha läst min värds instruktioner, och det som lät illa på balkongen igår var inget larm hos grannen. Det var min hyresvärds duvskrämma, idag har vi stängt av den. Den drivs av solen och skulle kanske inte vara så aktiv idag hur som helst – och några duvor har inte försökt landa på balkongen. Kanske är de bortskrämda för gott.

Promenaden för bröd och sallad var alldeles lagom, 2 300 steg. Har slängt sopor och gamla ryggsäcken. Just nu försöker Nina härhemma göra flera hål i remmen till min lilla väska, den som går att ha under jackan och som rymmer kort och pengar. Hon lyckades.

Vi pratar om Carrefour och undrar om jag kan skaffa kort där, eftersom jag kommer att vara här i nästan två månader till. Finns korten digitalt? Etc.

Måndagen börjar med kraftig vind och vita vågor på havet. Sol. Vi planerar enbart bussfärd ToR Carrefour idag, minimal utevistelse. Hemma igen vid fyratiden, har storhandlat och behöver inte handla mera på flera dagar. Den här C-butiken har ett enormt utbud av allt möjligt, betydligt större än inne i centrala Antibes. Trötta är vi förstås, och intrigerade av att våra respektive stegräknare anger olika antal – på något sätt sägs Nina ha gått drygt 2 000 steg mera än jag, som gått 4 500 steg. Tror hur som helst att våra kroppar är stegnöjda.

Idag är Nina kock, ska laga pasta med bl a bläckfisk och annat gott. Vi hittade saltinlagda citroner som vi letat efter (hur de ska ätas lär visa sig, smaksättare säger Nina), och småflaskor att smaka oss fram i rödvin av olika slag. Jag tänker bara njuta, så småningom. Klockan 18 ska vi delta i en guidad meditation via zoom, ledd av en kvinna som bor i Älvsered (Småland har jag just lärt mig). Det blir nog bra. Länge sedan jag mediterade annat än på egen hand.

Trött(are) efter meditationspass i två timmar, med en kvarts rast. Bra, både lugn och vilsam och samtidigt energikrävande, -givande. Blir nog flera sådana. Adress yogamunks.se.

3 februari 2023 – min födelsedag. Får många fina gratulationer på Facebok och i mobilen. Är tacksam för vänner som hör av sig. Solen lyser, men det är fortfarande (klockan nio) bara sju grader varmt. Ingen vind, om jag ska döma efter stillastående markis.

Kör en tvättmaskin, och ska torka golven, om en stund när mitt kallnande te är uppdrucket. Och lite senare dusch och hårtvätt.

Glad också över uppmuntran att fortsätta skriva min roman.

Har köpt ostron på krogen på hörnet, dyra 30 Euro för tio stycken, men de är öppnade och försiktigt lagda i två plastaskar. Köpte också en quiche och en flan hos bagaren, tänkte ha quichen som förrätt, men tror det blir för mycket. Har nämligen ätit upp le flan till en kopp kaffe, mättande. Måste kolla vad det är. Google säger ”vaniljkrämspaj”, det stämmer nog, är tydligen något som ska ätas till bröllop. Inget bröllop här, men kul att smaka. Behöver den inte igen.

Har pratat med Meta och Stina, med Sofia som kommer hit i mitten av mars. Kul. Barbro har också ringt. Nina kommer på söndag och stannar till den 15 februari, innan hon tar tåget till Marseille. Något om strejk som hon inte ville riskera att hamna i. Ändrade planer igen, Nina kommer redan i morgon.

Sitter på balkongen med ryggen mot solen, har tagit på mig en blus för att skydda skinnet.  Och klätt mig i klänning, mig till ära. Är lite stolt över att jag lyckades handla ostronen, på franska, storlek 3 eftersom jag inte vill ha dem alltför stora. Min franska kanske tar sig, eller så är kvinnan i restaurangen en vänlig själ. Fick både citronklyftor och vinäger med, brydde mig inte om att försöka säga att jag inte behövde några tillbehör.

Går in, har fått tillräckligt med sol för idag.

Får ännu flera gratulationer på Facebook, nära hundratalet nu… Tackar kollektivt, medan jag tar en liten klunk bubbel. Vovray, duger gott.

Får just veta att en vän genomgår ännu en cytostatikabehandling för en ny tumör. Livet är inte rättvist, det gör lite som det vill med oss – jag känner mig privilegierad, och är tacksam för mitt liv. Det som är nu.

Tänker på hur aningar ibland tyvärr besannas. Vårt (vännens och mitt) senaste samtal slutade i att jag kände att något inte var som det brukade, kanske inte som det skulle. Jag släppte det, men tankarna har funnits kvar. Idag fick jag höra hur det är. Kan bara hoppas på det bästa, ”livet pågår ändå”, säger hans hustru.

Livet pågår, också när människor jag älskar dör. Så länge jag finns, finns de i någon mån, om så enbart som mina minnen. Säkert dessutom förvanskade, så som minnen har en förmåga att bli, av kärlek eller annat.

Idag firar jag min födelsedag för så många år sedan att jag inte förmår förstå. Ni som vet ni vet hur många år det handlar om, jag har slutat informera om det när jag inte måste. Jag skålar för livet, allas vårt liv – också det som människor i andra länder inte får leva på grund av krig, svält, torka, eländen som jag inte varken kan eller vill föreställa mig. Inte gör jag, eller har gjort, mycket för att världen vi lever i ska bli ”bättre”. Vad det nu är.

Bättre varierar beroende på vem som talar. Idag verkar det inte finnas något gemensamt ”bättre”, som det en gång väl fanns begrepp som solidaritet, gemenskap, folkhem, allas lika rätt. Jag letar efter ännu ett ord, som just nu fattas mig.

Syrran tycker att jag ska spela ”excentrisk äldre svenska” och knalla ner till stranden iförd baddräkt och morgonrock, flipflops. Kanske en lätt ryggsäck för nycklarna (hon föreslog också vattentät påse under baddräkten, men jag är tveksam, vad göra om påsen försvinner i havet?). Tror jag väntar lite med badandet, men jag ser att de ökar varje dag, de som trotsar det kalla vattnet och badar utan våtdräkter, mest män hittills, alla åldrar.

Häromdagen, i Antibes, blev jag tilltalad av två unga flickor – något skolprojekt med frågor. När jag talade om att min franska var lite så där, såg de glatt förskräckta ut, och gick snabbt vidare. Vi kanske kunde ha haft en rolig stund, när vi försökte förstå varandra – men de var lika försiktiga som jag…

Och en vän i Sverige som ringde idag tyckte att det var lite märkligt (minns inte exakt vilket ord hen använde) att jag for iväg till Juan les Pins bara så där. Utan att känna något, utan att tala franska (mer än jag gör). Jag är kanske lite konstig, men jag vill inte vara i Sverige när det är vinter, snö och kallt. Och om jag kan slippa, så ser jag till att göra det. Jag lär inte känna många nya människor när jag är utomlands, men jag ser något annat än hemma. Och jag upplever mina egna tillkortakommanden, men också när jag lyckas med något. Som ostronköpet idag. Var nära att fega ur och gå hem utan ostron, men gick in. Och beställde, betalade och gick hem med en kasse och 10 fina ostron som nu väntar i kylen. ”Livet pågår ändå.”

Torsdag 2 februari 2023 – efter frukosten gick jag Rue President Wilson in till Antibes. Besvärlig gångväg på grund av allt jobb och grävande på/i gatan och trottoarerna. Ska nog inte gå den igen, även om den är kortare än Cours des Sables.

Kollade marknaden, tänkte äta lunch på en serveringarna, men blev anvisad en plats längst bak inne i skuggan av en ointresserad serveringsperson. Sa artigt ”non merci” och gick. Tog i stället en grillad sandwich med chèvre och en double espresso på ett fik i anslutning till Le Marché. Dyrt, 9 Euro.

Såg något som kanske var den ”loppis” som sägs äga rum på torsdagar – mest kläder, smycken, skor och annat ointressant. Vackert linne, men sådant kan jag ju inte bära hem. På två olika stora torg. Innan jag tog mig till busshållplatsen plockades stånden på marknaden ner, kollade inte tiden, men kanske runt klockan ett.

Gick lite till – och hittade faktiskt till busshållplatsen för ligne A. Som var gratis även idag. Trist bussförare denna gång, körde väldigt fort och väntade inte tills alla vi äldre med sköra ben hunnit sätta oss. Han släppte inte heller av en kvinna som inte hann trycka på stoppknappen riktigt i tid, ett ögonblick för sent bara.

Hemma blev det balkongen i sol någon timme, nu klockan fyra är jag inomhus. Känns i benen att det blev lite för många steg idag – 11 400. Hälften räcker. Det blåser nu, och går vågor på havet.

Det blir bakad potatis, sallad, små tomater, purjolök och cornichoner, Crème fraiche (har bara lite) och Philadelphia-ost plus forellrom, till middag. Ugnen står på. Hade tänkt mig ostron idag, på marknaden – men gluggen för fisk och ostron var stängd. Det finns ostron på ett av torgen, men känner mig lite tveksam till att köpa där. Restaurangen nere i hörnet vid Square Dulys har också ostron, kanske blir det ett besök där i morgon. Ska kolla om jag kan handla med mig hem, äter hellre hemma än ute.

Tror min syster talat om för mig när hon åker till Thailand 3-4 gånger. Ändå tar jag fel på datum, den 7 februari är det avresa, inte idag som jag trodde.

Mitt yngsta barnbarn söker nytt hem till sin hund. Familjen har precis fått en baby, och det går inte riktigt ihop med hunden. Hoppas de får kontakt med någon bra människa som kan ge Tisha ett gott hem, hon har inte haft det lätt i livet och är ändå bara nätt två år. Igår pratade jag med nyblivne farfar, som för närvarande också har hand om Tisha (som löper) och den egna hanhunden, Rossi. Det gäller att hålla reda på vem som är var just nu… Föräldraskap, till barn och till hundar, kan ibland vara lite mera komplicerat än man kanske förutsett.

Fredag i morgon, städ- och tvättdag. Inga stora åtaganden, lägenheten har en bra tvättmaskin och övrig utrustning. På söndag kommer Nina från Nice. Tror hon får skjuts hit av en vän. Vet inte när de kommer, behöver kanske planera lite om vi ska äta något härhemma eller ute.

Tänkte skriva ut några sidor på min väns skrivare här. Tror att jag förstått att färgpatronerna är slut – det finns sådana i bokhyllan, men jag vill inte krångla med att sätta i en ny. Kan skriva ut när jag är tillbaka i Sverige igen, inget som brådskar.

Brådskar gör däremot mitt skrivande om Kristina och Andrès. Eller inte. Alternativet är att lägga ner projektet. Kanske alla projekt, och inse att jag inte är en skrivande (skrev först skriande) människa.

Samtidigt tror jag att en berättelse om äldre människor som vill älska och som vågar göra det, kan ha en funktion. Låter väldigt trist att ha en funktion, men vad jag vill säga är att det kanske ändå är viktigt att tala om för alla yngre, mitt-i-livet-levande människor att vi också finns. Ett tag till. Att vi har ungefär samma behov som vi – och alla andra – alltid haft. Också när vi är gamla, stela i kroppen, gråhåriga och skrumpna – med åldersvårtor både här och där, har någon någonsin hittat på ett fulare ord?

Kroppsliga förändringar, ibland förfall, innebär inte att också resten faller ihop. Även om hjärnkunniga forskare menar att det är bra att tvingas lära sig ett nytt språk – helst när du är ung – och att sudoku och wordle och annat liknande inte är lika ”effektivt”. Jag kör med mina sudoku, kan ibland klara både supersvårt och ultrasvårt. Märkligt nog oftare det senare. Idag wordle på två försök. Vilket var ”impressive”. Tycker jag med.

Därefter knallar jag omkring och går åt fel håll, hamnar där jag varit förut – fel – och knallar vidare. Kommer hem till slut, trött. Per buss. Utan att ha memorerat ordentligt hur och var jag gick…

Rue Fersen i Antibes – var han verkligen här, också? Vet för lite…

Onsdag 1 februari 2023 – sol och 14 grader mitt på dagen, sägs vara detsamma i havet. Ingen lång promenad idag, har det skönt på balkongen. Tog på mig jeans och en tunn skjorta för att mota solen. Har smort in mig också.

Tror det blir färsk pasta, med bacon, äggula och riven parmesan – variant på carbonara. Ids inte gå och handla något annat.

Förhastade mig häromdagen och köpte rabatterat kurspaket, coaching, skriv din serie, produktiv författare. Billigt, och inte särskilt bra – kanske inte helt oväntat. Kursledaren hörs dåligt i ”välkomnandet”, trots hörapparater och bra hörlurar och maxat ljud. Minns att det var så en gång för ganska länge sedan också. Materialet känns inte direkt inspirerande, pdf-filer med hejarop. Har faktiskt inte fått någon lust att fördjupa mig i filerna, de är kanske bättre än jag insett. Har för mig att jag någonstans sett att kursledaren ska ägna sig åt annat än skrivcoachande framöver. Lycka till säger jag.

Börjat förbereda middagen, hackat vitlök och purjo, skurit bacon, rivit ost – det doftar redan gott. Är nu inomhus, det blev för mycket sol på balkongen. En gummibåt kör långsamt längs stranden bort mot Cap d´Antibes.

Inomhus är det kyligt. Solen når inte riktigt in för att värma upp kalla golv. Det är bara att se till att ha filten över knäna när det känns så.

Noterar hur jag numera ofta tappar bort namn, på personer och maträtter. Senast carbonara – det var helt försvunnet en stund och hoppade så upp igen. Handlar kanske om ålder, kanske om mina Dry Martinis… Än hanterligt, det går alltid att googla typ ”italiensk pasta med fläsk” eller något annat fantasifullt.

Läser ett roligt inlägg på Facebook om AI, av Leffe Grimwalker. Han skissar framtiden med böcker skrivna av AI, där han enbart behöver göra en kapitelsynopsis och lite till, något han klarar på en dag. Resten av tiden vill han tillbringa på Filippinerna (om jag minns rätt). Så kan det kanske gå. Å andra sidan är paret Grimwalker redan produktiva som få. Har inte läst något av dem, men gillar deras sätt att marknadsföra sig och att jobba, nu senast också tillsammans. Heja!

Kanske skulle låta en sån där artificiell intelligens ta hand om Kristina och Andrès. Eller enbart skicka in kapitelsynopsis och lite om karaktärerna till ett förlag som tar hand om resten?

Läser om tunnbrödsrulle i någon av tidningarna, och vill plötsligt ha också en sådan. Men tunnbröd finns nog inte här, kanske pitabröd fungerar lika bra. Knäppt hur omodern svensk mat dyker upp i huvudet när jag är i Frankrike – som lär vara matlandet framför andra.

Inte för att jag hittills upptäckt det, har inte varit på restaurang och ätit ännu. Lagat min mat hemma, är lite småsnål men också okunnig om krogarna här. Min vän och hyresvärd har rekommenderat några, ska prova dem när Nina kommer hit. Vill helst ha sällskap på krogen. Förmodar att det inte är roligare att vara ensam kvinna här, än det är i Sverige. Säkert fördomsfullt av mig…

Sätter på Spotify och låter musiken gå in i mig. En del passar just nu, annan är svårare – och får vänta tills jag känner lust att lära nytt. Trivs bäst med mina gamla favoriter, men har inte så många utan ord. Och för att skriva vill jag ha musik utan ord. Lyssnar just nu till Cohen, som jag älskar – men hans röst och hans ord tar mig från mina egna ord. Så jag nöjer mig just nu med att enbart lyssna. Jazz-mix med Keith Jarret och andra är utan ord, kanske kan den musiken väcka mina.

Keith Jarret (och de andra i den här blandningen) försätter mig i ett meditativt tillstånd. Tror det är befrämjande för skrivande, det gör mig fri från egna begränsningar och tillkortakommanden. Jag behöver inte redigera, inte sortera, inte radera. Kan bara glädjas åt musik och toner i mig.

Jag kan inte musik, i den mån musik går att kunna. Är okunnig, men vet vad jag tycker om. I andra sammanhang (än skrivande) är orden viktiga – och där finns många jag älskar. Roffe Wikström är en. Mikael Wiehe och – här stör mig Frank Sinatra med Strangers in the Night. Glömmer vad hon heter, den fenomenala sångerskan som arbetat mycket med Wiehe. Ebba Forsberg förstås. Henne tycker jag om.

Sinatra sjunger på, och visst är han bekant och bekväm, men inte vad jag vill ha nu.

Nu Lunar Pond… Och Tom Waits.

Äter min perfekt kokta färska pasta, med oortodox carbonara till (bland annat fint slantade morötter och två äggulor) – så gott. Och som alltid lite ledsen över att pasta kallnar så fort. Minns Ulfs tankar på att någon (han?) borde uppfinna en pastatallrik som höll värmen – ungefär som jag tror det fanns för barnmat. Finns kanske?

Sallad och ost efter, och hyfsat rödvin till.

Klockan är sex, solen är bortanför balkongen. Disken får vänta en stund medan jag lyssnar till Jan Garbarek och andra. Ändrade mig, diskar medan jag lyssnar. Gillar sådana här långa möjligheter att lyssna, mera och mindre aktivt beroende på lust.

Det börjar mörkna när klockan strax är sex. Inte så att det är svart ute, men nog för att jag vill tända en lampa inomhus.

31 januari 2023 – strålande sol, 9 grader varmt när klockan är kvart i tio. Än går jag inte ut. Har nu varit här i fyra veckor, tiden går fort. Här också.

Inget program idag heller, bara en promenad i vackert väder. Lagom lång. Sov ”styckevis och delt” i natt, vet inte varför. Kändes som om jag just inte sov alls, men det gjorde jag ju.

Behöver varken handla, tvätta eller städa idag. Ska diska frukostdisken om en stund, efter förmiddagsfikat. Läste igenom utskrivna papper om Teneriffa och Agnes (som K då hette), hällde ut resten av kaffet på plastbordet och papperen… torkade. Nu ska jag ta på mig skorna och gå ut. Solen värmer.

Irriterar mig omåttligt på att jag inte hittar pekaren när jag sitter ute och vill skriva. Jag har varit ute en dryg timme, tog en liten kopp kaffe på café längs stranden, drack det fort ackompanjerad av vad jag kallar rap-musik. Köpte bröd hos bagaren och sitter nu på balkongen, ser en båt med vattenskidåkare efter. Flera badande idag, och flera utan våtdräkter.

Har en stolsdyna i knät för att inte ha en kall dator direkt på mina för ögonblicket avklädda ben. Resten av mig är i hyfsad skugga. Skönt.

Klockan är ungefär ett.

Få ”måsfåglar”, mera duvor. Har inte sett några småfåglar. Och bara en enda katt. Desto flera hundar av alla storlekar och sorter. En segelbåt neråt Cannes. Tvåmastaren ligger parkerad rakt utanför balkongen, ingen människa där (tror jag), men tidur som tänder belysning om kvällen.

 Nu har vattenskidåkaren och båten fått ordning på sig igen, far mycket fort tillbaka övr vattnet.

Och varje gång jag sitter här och ser ut över himmel och hav, ser jag avgaserna från ett flygplan, eller flera. Ibland syns planen också. Strax efter klockan tre får jag nog av sol och utevarelse. Går in och gör i ordning pannkakssmeten till kvällens middag. Eftersom jag misstog ”gelée framboise” för marmelad, blir det gelé till tunnpannkakorna. Går nog det med.

Tror inte jag är så bra på att turista. Gillar att knalla omkring, men är inte mycket för att markera och bocka av sevärdheter som bör besökas. Minns en vän i Köpenhamn, jobbresa, minnesvärd på många sätt – där en kollega hela tiden hade planer för vad som skulle hinnas med innan det var dags för hemfärd. Jag är inte sådan. Slö turist.

I morgon ska jag testa om min väns förmodan, att ”ligne A” bara var gratis i januari, stämmer. Har laddat ner bussbiljetter i mobilen, hoppas det fungerar om inte. Kanske åker jag in till Antibes och bekantar mig ännu lite mera med staden, framför allt ”vielle ville”. Gillar de gamla husen, vissa vackra och väl omskötta, andra inte. Trånga gränder och gator, smala trottoarer, caféer, restauranger. Le Marché Provencale. Folk och turistfällor överallt, ändå är det inte säsong ännu. Vill nog inte vara här när det är säsong.

Ska kanske ta med mig laptopen och sätta mig i någon park, eller på ett museum eller bibliotek. Har hyfsat klart för mig var vad finns. (Brukar få gå lite extra när jag tror att jag vet, men det gör inget.) Det vackra vädret lär ska hålla i sig, just nu är det 15 grader ute. De kalla (6-7 grader) nätterna också.

Min syster sa någonting häromdagen, ”jag har franska som alternativspråk, och behöver inte fundera på accenter och liknande”. Så nu försöker jag fixa detsamma, det lär visa sig om jag lyckas. Den uppmaning jag får när jag återvänder till det här dokumentet är på franska. Kanske inte riktigt det jag ville ha… borde nog fråga syrran hur och vad hon gjorde. Det jag gjort är inte rätt. Nu sitter jag här med franska som språk överallt, utom i det jag skriver.

Har skickat fråga till syrran. Kanske ska jag läsa lite till i en Storytel-bok som är sådär, ungefär som alla andra feelgood-böcker där. Ska alla böcker framöver vara av den här sorten, så här alltför lättlästa och okomplicerade. Kommer bibliotek i framtiden (som är nu) att köpa hem det som är mera ”litteratur” – utan att därför ha öronmärkts i någon ”kanon”. Ser ju hur biblioteket i Norrtälje också har feelgood-böcker i mängd, på hyllor som är absolut oöverskådliga. Det minskar i varje fall min lust att låna böcker från de hyllorna.

För tidigt att grädda pannkakor. Det är faktiskt lite kul med alla anvisningar på franska i Word-programmet, kanske lär jag mig något jag inte skulle lärt mig annars. Livet är fullt av överraskningar. Sidan 2 av 3 heter nu t ex ”page 2 sur 3” – ”sur” skulle jag inte ha vetat, om inte. Det är en annan fråga om jag kommer ihåg ”surret”.

Vispar lite i min pannkakssmet, lite mera mjölk ska till. Brukar vara så när smeten fått stå ett tag, mjölet sväller eller så. Även här. Får använda en kaffekopp som mått när jag ska grädda pannkakorna, skålen med smeten lämpar sig inte för hällande.

371 kronor beskattas i mitt Lysa-konto för 2022, det kan jag stå ut med. Lyckas dessutom skriva ut underlaget med min väns skrivare. Minns andra försök att skriva ut, därhemma i Sverige, under de värsta spelmissbrukaråren. Det gör nog han också. Tacksam för att det är historia, alltihop.

Halv fem, ja kanske dags att sätta på spisen. Gräddar mina pannkakor, och hävdar fortfarande att de blir frasigare och därmed godare i pannkakslagg, av gjutjärn. Äter som alltid pannkakorna vart efter de gräddas, och är mätt när smeten är slut. Kommer ihåg att stänga av fläkten.

Nu blåser det därute, vågorna blir allt större. Människorna allt färre. Solen skiner fortfarande. Jag behöver inte äta något mera idag, har fått min längtan efter potatismos och pannkakor tillfredsställd de senaste dagarna. Och ostron, Återstår möjligen kålpudding, men det brådskar inte.

Syrrans förslag att markera den text jag vill ha ”fransk” fungerar inte… Tar nog bort det där franska. Efter omstart är jag tillbaka i det ”svenska”.