beskrivarblogg

1 maj 2022 – känns definitivt inte som maj, eller kanske precis som maj i Sverige. Kallt på landet (Djurö), råbocken var upp på altanen och åt upp krokusarna som stod gömda bland påskliljorna. Glad att han inte gillade de gula. När jag gick fram till fönstret vände han bara på sig och blängde en stund, och gick så i maklig takt sin väg neröver grannens tomt. Fem grader ute när klockan är kvart i nio.

Tror jag åker hem i morgon, mitt på dagen för att slippa värsta bilköerna vid färjorna Rindö-Vaxholm.

Saknar DNs ”gamla” sudoku, nu har de en ny variant som jag inte begriper mig på.

Höger knä bråkar med mig. Gör inte ont när jag sitter still, men gillar inte att jag rör på mig.

Så det har jag just inte gjort på hela dagen. Nu är det sen eftermiddag, middagen är äten och jag uttråkad. Har läst Storytel-bok och ögnat Netflix, men tröttnar. Och har noll lust att gå in i mitt eget skrivande. Har suttit i sol och inte alltför stark vind en stund på altanen. Råbocken har missat några krokusar vid andra husgaveln.

Hade ett par av sonen ärvda byxor, med dragkedja så att de kan bli shorts. Den ena dragkedjan gick sönder. Vill inte åka hem i shorts, så jag började prova de byxor jag lämnat i garderoben här – för små. Och Jans avlagda för stora, så nu sitter jag här med ett par som inte går att knäppa annat än med stort besvär. Får väl åka hem med dem oknäppta, jag behöver förhoppningsvis inte lämna bilen innan jag är hemma… Något bälte hittar jag inte här. Men ett snöre på toan som i alla fall håller brallorna uppe.

Har talat med sonen, de kom inte iväg på någon solsemester. Han har varit in till Danderyd idag igen, dränaget är borttaget, knät spolat, och ingen risk för sepsis – ”med all den antibiotika du har i dig nu”. I går hade han mycket ont, idag var det lite bättre, och han behövde bara vänta två timmar, sju förra gången på akuten. Han är less på att åka fram och tillbaka till vårdcentralen som skickar honom till akuten (vilket nog är bra, tror hans ängsliga morsa). Hoppas benet frisknar till fort, han har planerat att åka och fiska i Norge om någon vecka…

Nu ska jag ut i blåsten och kolla tvätten, än ser den ut att hänga kvar. Tvätten var torr.

Klockan är drygt fem denna Valborgsmässoafton. Inte en brasa inom synhåll, och lika skönt är det. Nyss var en liten vintersliten rådjursbock i backen och fejade hornen, och åt lite av det han hittade som kanske var ätbart. Har aldrig förstått hur de överlever vintern.

Själv har jag just konsumerat en avocado och tre hg färska räkor, gott och dyrt. Räkorna kostade 100 kronor. Till detta en liten flaska prosecco. Har inte vant mig vid de nya matpriserna, får nog överväga mina inköp framöver. Och kanske lagra lite av sådant som tål det, utan att därför kalla mig prepper. Där är jag inte ännu. Men jag passade på att köpa fyra flaskor Marezzo (torr vermouth) när jag var in på systemet i Arninge. Finns inte i Norrtälje. Killen i kassan skrattade vänligt åt mitt inköp.

Jag ser ut på tallarna som dansar i vinden, mjuka rörelser och vila däremellan. Någon har ätit upp de krokusar jag svär på att jag såg längs altankanten igår. Och en blå scilla, de finns inte där längre. Men de gamla påskliljorna kommer igen, som i så många år, längs berget och i närmast obefintlig jord. En har slagit ut, de andra är på gång.

Längtar efter att det ska bli varmt även här i Sverige, att våren ska explodera så där som den kan. Det kan få komma lite vårregn, så att murklorna orkar visa sig. Jag plockar dem fortfarande, och hanterar dem utan kända förgiftningar. Vännen Stinas murkelsås till gravad lax är bland det godaste i murkelväg. Gör så gott jag kan för att härma när jag väl har murklorna, sådär vartannat år. Ibland torkar de bort. Minns fortfarande ett år för länge sedan, när jag fick ta av mig min duffel och plocka svamparna i den för att få dem med mig hem. Så mycket murklor har jag inte hittat igen, men det brukar finnas några på mina gamla ställen. Ett här på tomten. Men än är det för torrt och för kallt.

Känner mig bättre till mods än i natt. Kanske har skogen omkring mig verkat sin magi, kanske är det bubblet. Själen är snällare mot mig, jag behöver inte mantra hela tiden. Men det fladdrar emellanåt till av oro, inför vad? Framtid? Ensamhet, åldrande med diverse krämpor och utan partner som kan dela det livet? Boende när jag inte längre kan bo som nu? Att inte ha något att skriva? Inte ha lust med någonting? Inte vet jag, men något spökar med mig. Ett vet jag, och det är att ekonomin inte oroar mig just nu, även om börsen pekar åt fel håll. Jag klarar mig.

Det som fattas mig är någon att prata med, diskutera böcker och världen med, att laga mat ihop med, tramsa och skratta med. Hålla i handen när jag somnar, hitta när jag tappar taget. Min sorts ensamhet är mångas, och kanske flest i högre ålder (min är 80, jag försöker vänja mig, tror inte riktigt på det). Okej, jag skulle inte ha något emot bra sex, men framför allt är det vardagssällskap jag saknar. Och hur i all världen hittar man/jag någon som orkar börja lära känna en främmande människa, och hur orkar jag göra detsamma?

Hur går det till? När man inte vill Tinder-dejta, inte vill göra säljannonser om sig själv, inte vill läsa töntiga sådana från lika ensamma män. En nylig manlig vän på FB försökte sig på att prata med mig via Messenger. Han första inlägg var ”vilken är din favoritårstid?” – och så räknade han upp dem: vår, sommar, höst, vinter. Det blev ingen fortsatt ”konversation” eller vänskap.

Saknar havet.

30 april 2022, valborgsmässoafton. Är på landet, fem grader ”varmt” ute. Sol och moln blandat, lätt vind. Men inte läge för frukost utomhus.

I natt fick jag prata med mig för att inte gripas av sömnlöshetsångest, lurade den med mitt gamla mantra som fick tjatas tills jag så småningom somnade om. Drömde om en lekfull Will Schutz, Maranne och andra vänner i USA. Vaknade igen kvart i sju.

Har nu tagit en promenad, och kan konstatera att en månad utan att jag gått som jag gjorde på Teneriffa, sätter sina spår i kondition och gångvillighet. Men, ”lilla rundan” är i alla fall 2 500 steg, bättre än inga.

Vinden är kall, försökte sitta en stund i solen ute, men gick in. Här är tyst och stilla, inga grannar i husen omkring mig.

Någonting i mig gör det svårt att vara här på landet, ensam. Är inte medveten om vad, kanske sorg över liv som inte längre är liv, minnen som inte är aktiva hela tiden, men ändå finns i mig.

Kanske handlar det enbart om att jag de senaste veckorna läst igenom mycket av det jag skrivit om min ex-make och våra sista år.  När jag skrev lättade det tunga något för stunden, när jag nu läser blir jag ledsen. Igen. Ändå var han ingen vrång och elak dement människa, han var obegripligt accepterande, vilsen förstås, men inte arg på det liv som återstod för honom.

Kanske är det så enkelt som att jag inte känner igen mig riktigt i huset. Vardagsrummet är ommöblerat på ett funktionellt sätt, sovrummen är målade och fina, med nya sänglampor, köket har fått en köksfläkt, allt är fräscht och nymålat, golvet är slipat och lackat. Son och sonhustru har jobbat, senaste projektet var att städa i kombinerade toa- och verktygshuset. Bänken där är nu tom, användbara prylar på hyllorna, resten förpassat till sopstationen.

Jag är glad åt att de vill ta hand om det här sommarvistet, som är lika gammalt som äldste sonen. Och jag försöker vänja mig vid att jag inte är hemma här längre, jag är gäst – med fri tillgång till stället. Inget är egentligen annorlunda, ändå är just ingenting sig likt.

Min tillvaro har ruskat på sig de senaste åren. Det gör förmodligen saker med en. Somligt är positivt, annat mera ledsamt. Just nu är skrivlusten på sparlåga, har inte jobbat med mina manus på länge, bara läst och strukit för sådant som i ögonblicket ter sig användbart. Hur återstår att se.

I stället för att skriva har jag ägnat min tid åt att gå igenom och prova kläder, möblera om därhemma, köra en hel del till sopstationen och lägga annat åt sidan för att skänkas, en del kanske kan säljas på loppis. Det känns bra med lite mera ordning. Den här processen är lite som att läsa sina egna gamla skriverier, kräver fokusering och beslut som ibland inte är lättvindiga. Men de är nödvändiga. Mina söner ska inte behöva ta hand om allt jag lämnar efter mig när det blir dags.

Nu gömmer sig solen. Det är tio grader, och mera blåst än i morse. Inneväder.

28 april 2022 – fina samtal i skrivrummet idag. Vaknade klockan nio, efter att ha sovit dåligt och funderat på hur det var med äldste sonen. Han fick vänta på hjälp i sju timmar på Danderyd. Hans knä dränerades, kraftigt inflammerat, fortsatt dränage och antibiotika. Jag var livrädd för sepsis, men detta togs omhand i tid. Hans jobb utförs oftast på knä, och små smutspartiklar kan tränga in genom sliten hud – och orsaka inflammation.

I morse ringde han och berättade om väntetiden – han låg i sällskap med en dement 100-åring (med bruten höft) som inte ville ligga stilla, trots att två sköterskor ”punktmarkerade” honom. Och en dito dement, något yngre kvinna som hela tiden ropade på Tomas. Hon blev inte tyst förrän gubben ropade något åt henne. En indisk man med bruten fot kunde inte fatta beslut om operation förrän personalen fick kontakt med hans äldre bror, och förklarade riskerna utan operation. Föräldrarna ville bara ha hem sonen, utan operation…

Sjukhus är fulla av historier.

Nu hoppas sonen att han ska kunna gå hyfsat och att de ska kunna åka på sin semestervecka till Mallorca, ombokad flera gånger p g a pandemin. ”Dränaget (en hopknuten och avklippt sjukhushandske) ska bort om en vecka, det får jag väl fixa själv”, sonen i ett nötskal.

Jag är seg idag, eldar eftersom det är kallt i huset, nu varmt i köket åtminstone. Och lite tveksam sol utanför fönstren. Tog en kort promenad ner till sjön, blåsigt och kallt. Ingen badstege i ännu. Och nu regnar det, tur att jag tog in vedkorgen från trappen. Eftersom mitt nygamla bankkort låg i posten kan jag tanka, och lämna grovsopor i morgon. Kanske åker jag till landet där ingen annan ska vara den här helgen, efter vad jag förstår.

Sol ute, och kallt. Lär bli kallare till natten. Har fixat ”Easy fuel” på Circle K i Norrtälje, i morgon ska jag kolla om det fungerar. Av recensionerna att döma verkar det lite si och så, det var i alla fall väldigt krångligt att registrera sig…

26 april 2022 – Erik har bytt däcken på bilen. Hans ena knä svullnade hastigt och mycket och han fick ont, hoppas han tar kontakt med vårdcentralen i morgon. De ska ju åka på semester till Mallorca på måndag nästa vecka… En sådan där pandemiuppskjuten resa. Jag stannade och bjöds på middag, fick dessutom med mig hem sängben som inte kommit till användning på landet! Nu ska jag bara bli av med sängramen också…

Väntar på mitt nya bankkort, behöver tanka bilen. Har ju ännu ett bankkort, men är osäker på pinkoden. Det är möjligt att jag var klok nog att välja samma kod, men förmodligen inte. Och byta pinkod i bankomat går nog inte om man inte har den ursprungliga koden…

Mina Bico-aktier störtdök idag, efter beskedet att en av grundarna och tillika strategichef fått sparken. Ner 35%. De får ligga kvar, kanske blir det bättre tider. Årsstämma idag, nyheter i morgon?

Kallt i huset, men jag ska strax krypa till sängs. Kan glädja mig åt PayPals kundtjänst som också i mejl försäkrat mig om att jag får tillbaka mina 910 kronor som ett kinesiskt scam-företag försökte sno. Lärorikt, fick också klart för mig att mitt gamla PayPal-konto finns kvar, har inte använt det på åratal.

Onsdag morgon 27 april 2022. Har sovit och vaknat några vändor, som vanligt. Tänker på sonen och hans knä, men vill inte ringa. (Ringde i alla fall lite längre fram på förmiddagen, han har ”ont som fan” och en läkartid halv tre.) Kallt i huset, eldar och äter frukost. Frukt, två brödskivor och te. Stor mugg te som värmer mina kalla händer. Sol och lite disigt.

Flyttar genomgångna pappershögar till mitt ”nya” skrivbord i gästrummet. Mycket papper, en del användbara skriverier, nu är åren med demens i fokus. Kanske blir det något.

Innan jag åkte till sonen igår tvättade jag köksmattorna, kanske är de torra nu. Torkade golvet också, när jag ändå höll på. Nu stirrar jag på mina slokande kaktusar, kan man klippa ner sådana? Den ena kan jag inbilla mig har aningen mera liv i sig än den andra. En deprimerande syn, mellan två prunkande födelsedagspelargoner.

Idag ska vinterdäcken ner i källaren. Det gäller att de inte får alltför god fart nerför backen. Men först ska jag lämpa ut delarna till vävstolen, de får stå mot väggen till vedboden så att de är tillgängliga för transport till sopstationen. ”Skatta åt förgängelsen” är ett uttryck som kanske passar här.

Klart, källaren är städad, däcken står därinne, cykeln fick också plats när vävstolsdelarna ställdes ute lite under tak mot vedboden, bilen är full av sådant som jag själv kan köra till sopstationen. Återstår musmadrassen, det får bli en annan gång. Tagit in ved också, eftersom jag hittade vedkorgen. Diskat en kattlåda åt besökande katt. Har väldigt många blomkrukor, undrar när jag tänkt använda dem?

Tror inte min kropp behöver mera motion idag. Nu fika och därefter ska jag ta in de rena mattorna.

25 april 2022 – måndag, har lastat in sommardäcken i bilen och ska åka till sonen i morgon eftermiddag. Vedkap och gräsklippare hämtar han ”i sommar” när de är tillbaka efter Mallorca-vecka och han dessutom har fiskat norröver.

Min kropp har hanterats ovarsamt de senaste dagarna. Allt flyttande av tunga saker, Nationalencyclopedin i 20 band, det stora ekbordet, loppiskartonger och sommardäck – känns och syns, i form av blåmärken som jag får så fort det är möjligt. Nåja, jag har fixat det jag skulle, har laddat ner appen till Tiptapp, och ska kanske lägga in en annons om jag bara begriper skillnaden mellan återvinning och återbruk (förstår nog, men klarar inte att särskilja det ena från det andra i en annons, får kanske blir två annonser).

Och jag har åkt dit på ett scam-mejl om lägre pris på frimärken från ”Postnord” – kostade mig 910 kronor. Kortet har jag spärrat, men betalningen hann gå iväg. Där försvann det jag tjänat på Bokbörsen, plus lite till. Ska kontakta PayPal i morgon, kanske kan det ordna sig – tack för tips, John Swedenmark, som också gillar frimärken till lägre pris…

Har just inte skrivit vare sig om Agnes eller om demens – men läst igenom (flyktigt) utskrivna sidor om båda. Markerat vad som kanske är användbart. Och hoppas komma igång att skriva igen, de senaste dagarna har varit mer än väl fyllda av genomgång av ”gammalt”, papper och annat. En del åker ut, en del läggs för sig ungefär som i Povel Ramels visa. En del orkar jag återse, annat inte.

I natt drömde jag om de 20 banden av Nationalencyklopedin – nu står de i sina kartonger i mitt vardagsrum och väntar på att någon annan ska flytta på dem den här gången, jag har gjort det och gör det inte en gång till. Ekbordet står där också, på kant. Sängramen ligger där den och jag ligger, den är absolut oflyttbar med mina ”krafter”. Sofforna står på sina hjul och väntar på förflyttning. Alla trasmattor ligger nu i prydlig hög därute i smatten på väg till altanen, bättre ordning än tidigare.

Har provat kläder och insett vad jag fortfarande kommer i och kan tänka mig att använda – och vad som inte fungerar. De senare hänger nu i garderobspåsar och väntar på fortsättning. Är i alla fall genomgånget och sagt farväl till.

Ingen var villig att betala vad jag bedömde som vettigt pris för frack med byxor (och revärer) plus två västar och tre frackskjortor – så nu får de hänga med på loppis i sommar, och därefter förmodligen hamna i en insamling någonstans. Den första spekulanten hörde aldrig av sig, och nummer två berättade att mitt pris var högre än hon tänkt sig. Tyvärr glömde jag fråga vad hon hade tänkt sig.

Känns skönt med den här genomgången, vilket inte innebär att jag är klar – det återstår en hel del.

Och all den här aktiviteten är Ninas ”fel”, hon fick igång mig vid sitt besök här i påskas, och nu sitter jag här med ett vardagsrum som är uppochner, men ett gästrum som är aningen mindre rörigt än tidigare, och en hel del annat bra på gång. Tiptapp till exempel.

Det här är ett tomt dokument som jag inte har en aning om varför jag öppnade.

Jag är trött efter dagens begivenheter – hårklippning, vaccination, inköp av diverse slag (bl a ny madrass i stället för den som mössen boat in sig i under min Teneriffa-vistelse), sopstationen för släng av en liten del av sådant som behövde slängas, sorterade sopor också överlämnade till sina containers, pantflaskor till apparaten vid Ica, Apoteket för inköp, Clas Ohlson bistod med nya tandborstar och vadderade kuvert till mindre böcker, biblioteket fick besök, lånade några böcker och hittade några i bokomloppshyllan.

Den nya madrassen är avklädd sin plastfolie, och ligger till sig i sängen i gästrummet. Tvätten från i morse är intagen och undanlagd. Det jag handlade är inplockat, men jag har inte vant mig vid att bara ha en kyl/frys – det blir trångt.

Hann med att sitta en stund på altanen innan solen vek av åt höger. Tog in en skottkärra med ved i morse när jag ändå skulle ha kärran till att forsla bort löv och grenar bortanför klädstrecken.

Men jag kom inte in i källaren för att försöka få med mig mormors vävstol (nedmonterad) – det står en gräsklippare i vägen, och sommardäck till bilen. Gräsklipparen behöver jag återlämna till sonen och sonhustrun, kanske kan de få igång den. Jag orkar inte längre. Vedkapen som också står där törs jag inte använda, klingan/skivan är för slö, även om resten fungerar. Klyven vill jag ha kvar, kan behöva den ibland. Vinterdäcken behöver växlas mot sommardito, kanske ska jag också skaffa ett däckhotell för nästa byte.

Behöver få hjälp att bli av med de två sofforna i mitt vardagsrum, de behövs inte längre. Och madrassen som mössen huserade i (nu i källaren) behöver också forslas bort. Kanske också det stora bordet i ”gästrummet”, jag använder det enbart som uppställningsplats. Och jag har ett gammalt, vackrare och lättare bord som kan ersätta det. Den mycket tunga sängramen vill jag byta mot ben under sängen – för att kunna flytta det hela enklare och på egen hand. Som det är nu kan jag inte rubba sängen.

Alltså: vävstolsdelar från källaren (mormors vävstol har varit monterad och fungerat för ett par år sedan, men är säkert hundra år), motorgräsklippare, vedkap, musmadrass, två Tomelilla-soffor från Ikea i behov av ny klädsel, ett stort ekbord 95×1.80, en tung och stor sängram, Malm från Ikea, ca 1.30×200, utan utdragslådor – alltsammans behöver forslas till tipp av starka män.

Eller skänkas till hugade, som då får hämta härhemma. Jag vill möblera om, och kanske också döstäda lite – allt för att göra livet efter mig enklare för de mina! Och dessförinnan vill jag stöka runt här i huset, där jag nog tänker bo kvar så länge jag kan. Vedspisen fungerar igen, och då fungerar jag (men kanske inte under värsta vintermånaderna).

Dessutom planerar jag att åka på loppis och försöka sälja en del av allt som nu belamrar passagen ut på altanen – och står på vartannat i skrubben. Om jag inte kommer iväg, eller inte får sålt någonting, åker även detta till soptippen, Frälsis eller liknande. Dit vill jag även förpassa en hel del kläder.

Onsdag 20 april 2022 – vackert väder, lite blåsigt på altan, men satt där ändå en stund. Städar byrån med underkläder och strumpor, slänger omaka och noppiga sockor. Städar också de två översta ”papperslådorna” i andra byrån i gästrummet, läser gamla papper, försöker plocka i någon sorts ordning och spara sådant jag tror ska sparas. Flyttar artiklar om min bok till portfölj i skrubben, några sena deklarationer ligger också nu på en hylla där.

Läser i Ulfs och min ”dagbok” från Jonsborg, den blå. Gör ont.

Hittar också utskrivna sidor om Jan och mig och de sista årens demens. Där finns mycket att hämta till inledning av Agnes bokserie. När jag orkar. Nu har jag orkat mig igenom alla sidor om Jan och hans sista tid – och därmed min sista tid med honom. Är trött och längtar efter en skitbok som inte kostar på att läsa. Får kolla på Storytel, men valde en bra bok…

Gräsytorna som bökats upp av vildsvin harvas just nu, med måsar som hittar mat i flockar runt traktorn.

Har bokat tid per telefon – appen var värdelös – och får mitt vaccin på fredag 20 minuter över två på Kyrkogatan i Norrtälje.

Nu har jag ätit skogschampinjoner (som väl aldrig varit i närheten av en skog, men goda ändå), sparris, färsk potatis från Egypten och en liten lammfilé från frysen. Gott. Jag gick ner till sjön och doppade fötterna, stegen ligger fortfarande på bryggan. Vattnet var varmare – eller inte så kallt, som jag trott. Vill bada, tror jag.

Och under dagen har jag läst Maud Deckmars bok Gud i Bardolino – en läsvärd och mycket fin bok om hur det kan vara att växa upp och fostras i en frikyrklig miljö. Och vad det kan kosta att göra sig fri. Tack Maud, för Sofia, Maggan och de andra människorna i boken. Nu har jag dem med mig.

Vi får se om jag klarar att skriva med så här bred vänstermarginal. Men det gör det lättare för förlagsredaktören att kommentera…

Nu råder mig Helen att skriva riktigt dåligt, bara vräka ur mig saker som bara jag själv någonsin ska läsa – och då fixar jag redaktörsmarginal! Var det inte någon amerikansk författare som sade ”skriv dåligt ännu sämre” (eller så)? Absurd är världen, min skrivarvärld i alla fall.

Den andra också, med krig, koranbränningar som skyddas av polis som därför blir misshandlade, bilar satta i brand… Den där danske uppviglaren borde aldrig fått tillstånd för sin manifestation, ibland går yttrandefriheten för långt.

Jag försöker få liv i Agnes, men hon är lika seg som jag. Det kanske är för sent för både henne och mig, även om jag gjort henne några år yngre än jag.

Att åka till Teneriffa var bra, för solen och havet. Pulpos i vinäger, apelsiner och bananer. Inte för min icke-existerande kreativitet. Den dök aldrig upp där heller. Det kändes lite kul att bara boka enkel biljett, och stanna i drygt tre månader – vill göra om det, annanstans. Kanske på Teneriffa, inte i La Caleta. För stenigt och därmed svårt att ta sig i och upp ur havet för bad. För långt ut på landet, för lite folk – haha, jag som vill ha ”lite folk”. Jag hänger inte riktigt ihop. Logik har aldrig varit någon stark sida hos mig.

Efter en kall natt med frost lyser solen nu och himlen är bara lätt beslöjad. Kanske kan jag sitta på altanen längre fram på dagen.

En anddrake och en andhona – åda? – går förbi mitt fönster. De kollar pallkragen där jag ska sätta blommor småningom, och knallar vidare. Kanske letar de efter en bra plats för äggläggning? Kajorna lite längre bort vänder på gräsmattans mossa och hittar kanske något ätbart. Eftersom jag inte matat några småfåglar under vintern har jag heller inga här nu. Någon enstaka talgoxe och koltrast har jag sett, häromdagen tror jag en bofink hälsade på.

Hemingway: ”skriv en enda mening som är sann”, Stephen King: ”berätta sanningen”, en vän: ”leta på mannen med kängan på dragkroken och känslan inom dig, han var din feelgood”, många andra: ”skriv om det som brinner/bränner” (förstår det som ”det som gör ont, är svårt”).

Just nu varken brinner eller bränner något så värst, det onda gör inte längre lika ont. Sorgerna dämpas av tid, kvar blir saknaden. Och den är tungfotad, inte snabb och brinnande. Ett alternativ från Je m´appelle Agneta, av Emma Hamberg, ”att bära sin sorg med livsglädje”.

Klockan är bara kvart över tio och jag tycker jag suttit vid datorn länge. Trots att jag både diskat och bäddat och eldat i spisen. Det vill säga, inte skrivit.

Något med det här typsnittet och breda marginalen tilltalar mig. Tack Nina (Sjöstrand), kära skrivinspiratör, för tips om detta och mycket annat.

Vad gäller gårdagens synopsis till Agnes-boken har hon anlänt till Teneriffa, sovit en natt i Puerto hos vännerna, och transporterats i bil till La Caleta de Interian av hyresvärdens kusin Marco med fru – med diverse komplikationer.

Hon har också tappat bort sin plånbok med kort och kontanter (och är tacksam att hon glömt hur mycket Euro det handlade om), kortet spärrades direkt, och hon hade varit klok och tagit med sig ännu ett bankkort.

Hon har åkt på öronen via ett missat trappsteg när hon var ute vid havet. Hjälpt hem av bekymrad spansk man som försäkrade att han inte skulle följa henne upp till lägenheten, bara ville se att hon kom hem. Blåmärken och blåtira som gömdes bakom solglasögon och munskydd.

Ovanstående var bara de första tre-fyra dagarna i La Caleta. Drygt tre månader återstår av hennes vistelse. Nu får hon ta igen sig lite.

Men jag som skriver tror att det är en bra idé att skriva synopsis så här, när en hel del redan är skrivet. Därefter, när flödet väl är beskrivet, ska ”kapitel för kapitel” ta vid, ett dokument för varje kapitel, med någon slags förklarande titel. Allt för att få ordning och kunna hålla reda på var vad ska in i boken, hur saker hänger ihop och ibland inte gör det. Och jag tror också att även synopsis kan förändras efter vägen.

Nu dags för fika, med tunna mandelkakor till, belgiska Jules Destrooper inköpta på Ica i Norrtälje. Hårdkokar några ägg till kvällen. Och gläds åt livskraften i nedklippta pelargoner. Om tre minuter är äggen klara, då går jag ut på altanen med tjock jacka och filt om benen, och sätter mig och läser en stund.

Nu ute i solen, som på Teneriffa, bara mera kläder på. Och fårfäll (inte filt) över knäna, keps som skuggar solen. Läser Je m´appelle Agneta, av Emma Hamberg, riktigt bra feelgood. Läs den om ni gillar bra bok och genren feelgood. Den. tjocka jackan sitter jag på, det blev för varmt.

Jag har svårt att skilja på feelgood och romance – men köper Ninas förklaring – romance drivs av sex och dramatik, feelgood mindre (eller just inget, möjligen antytt) sex och lyckligt slut. Någon tydlig genre för min bok om Agnes finns nog inte. Än.

Ett stort molntäcke breder ut sig, och solen gömmer sig. Tog en bild nyss och försökte inbilla mig att molnen drog bortåt. Det gjorde de inte. Jag sitter kvar, det varken regnar eller blåser.

Fårfällen luddar av sig på min svarta skjorta. Borde kanske vända insidan ut. Gjort. Läser vidare.

Inser att Emma H skriver mycket dialog, som gör människorna levande, oavsett vilket språk de talar. Eller inte talar i Agnetas fall, hon kan inte franska. Jag behöver dialoga mera, även om Agnes inte klarar spanskan.

Äter amerikanska blåbär (vet inte varifrån de kommit), ”alltid smakar det lite fågel” som mamma brukade säga om något som var nästan som det skulle.  Till detta dricker jag ett glas Richard Juhlin Blanc de blanc, trots att klockan bara är halv två. Och solen motar molnen så där lite lagom.

Har sett Hambergs bok för länge sedan, men inte lockats, kanske titeln avskräckte. Nu är jag förtjust. En citronfjäril gläder mig dessutom också just nu.

Blåbären kommer från Marocko, bananerna på Ica från Ecuador. Vinet gjort av en svensk i Frankrike.

Är trött på att vara seriös. Långfredag, sol och moln om vartannat. Kyligt kände jag när jag hämtade in ved. Eldar. Igår försökte jag skriva ny synopsis till Agnes bok, känns som om allt blev rörigare än det redan var. Behöver ändra en hel del i det ursprungliga manuset.

I morgon är det två veckor sedan jag lämnade Teneriffa. Först nu känner jag mig hemma igen, bland loppisprylar som jag drömmer mardrömmar om, en vedspis som fungerar, nerklippta fula pelargoner som gör nya små gröna blad varje dag. Igår sket en mås på mitt nytvättade stora underlakan, där det hängde på strecket. Omtvätt.

Ser Babels intervju med Julian Barnes, och oj vad jag tycker om hans sätt att skriva och att prata om sina romaner. Han inväntar berättelsen, låter den ta honom med sig. Hans senaste bok Elisabeth Finch, handlar om en lärare och de elever hon påverkade. Framför allt Neil, som älskade henne, ”naturligtvis älskade jag henne”, utan att den kärleken någonsin ”was consummated”. (Some loves are not.)

Finns den översatt är min undran? Tror att jag vill läsa den på engelska.

Önskar att min berättelse om Agnes också tog mig, fick mig att skriva utan att ha tänkt skriva så dessförinnan. Men där kliver min egen censur in, den tystar mig, den säger att ”inte ska väl du tro att du är något”… eller något liknande. Tystar mig hur som helst. Och jag tappar bort Agnes. Igen. Kan möjligen handla om att hon aldrig blivit så tydlig för mig, som Barnes´ Elisabeth, och den siste hedniske kejsaren av
Rom, som jag redan glömt namnet på.

Syrran har i alla fall bekräftat att krukblomman jag fick faktiskt heter Galatea. Trodde jag kom ihåg fel, inte för att jag vet vem/vad Galatea någon gång var. Googlar och ser att hon var en havsnymf med olycklig historia. Varför kommer jag ihåg namnet? Kanske på grund av Galater-brevet i bibeln? Inte för att jag törs hävda att jag någonsin läst det.

Agnes, du är inte jag, och du är jag. Förstås, hur skulle jag annars kunna hitta på dig? Eller du mig? Vem som gör vad är oklart. Ibland är det jag och ibland du.

Middagen idag blev tjälknöl, rostbiff marinerad enligt Pernilla Thunbergers recept med små tillägg. Perfekt. Därtill kort kokt grön sparris, lite salt och dito socker i vattnet, kort stekta skogschampinjoner i klyftor, finskuren röd paprika, också lätt stekt. Lite bearnaisesås till, i brist på hollandaise. Richard Juhlins Blanc de blanc till. Duglig måltid.

Agnes, du är så osannolik så det är inte klokt.

Du låtsas att du mår bra, att du trivs med livet – och samtidigt är du så ensam att du åker till Grisslehamn en långfredag för att du inte har något bättre för dig.

Behållningen var de ruggiga tranor du såg på en blöt åker. I övrigt var det fält och åkrar, skog och hus, trista klantiga bilförare som åkte långsammare än hastighetsbegränsningen och bromsade på de mest osannolika ställen. Nåja, både du och jag kom hem. Och jag vet att jag inte behöver åka till Grisslehamn igen.

Körde in till Coop i Norrtälje för att handla för presentkorten jag vann på Postkodlotteriet – men hade medlemskortet hemma. Hade glömt att lägga in det i ”plånboken” efter Teneriffa…

Väl hemma läser jag och eldar och tar in mera ved. Viker och lägger undan de numera torra lakanen från igår. Vattnar pelargonerna. Och tittar fundersamt på de ledsna kaktusarna. Finns det liv i dem också?

Agnes, vad behöver du göra för att få mig att skriva dig levande? Du är fortfarande inte riktigt där, du är för försiktig och för diffus för att finnas för en läsare, för att fånga en läsare.

Läser feelgood och försöker förstå vad som gör det till bra feelgood. Det är inte lätt.

Jag ser en fullmåne utanför köksfönstret, den kommer nog att störa mig i natt.  Just nu syns den mellan grenarna i trädet. Är det inte fel datum för fullmåne?

Du är gammal, du är levande, du vill leva, du saknar en människa nära dig, någon att hålla i handen ibland innan du eller han somnar. Ja, det är en man du saknar, han som är död. Men det finns andra män, människor som kan älska och behöva en annan människa. Så som du gör. Du behöver en annan människa, inte många andra. Men en som finns där till vardags, en som lagar mat tillsammans med dig. En som kanske spelar canasta (om jag nu kan komma ihåg hur man gör), en som gillar att leka och åka på loppis och sälja diverse. En som får mig att leka. Att skratta. Att flamsa.