beskrivarblogg

Har inte skrivit mina tre morgonsidor (Julia Cameron´s övning). Några ord per dator, några för hand. Sol och moln. Orden sitter fast. Kanske hjälper det om jag klär på mig? Jag gör hela tiden något annat, går på toa, duschar, skriver ut texter, lägger i mappar, diskar, fixar fika. Skriver upp ’sallad’ på Ica-lappen, att handla när jag hämtar Anders och Lotta.

Nu har jag klätt på mig. Det är kallt inomhus idag. Hoppas Örjans glasmästare kommer snart och kollar fönstren, de är otäta även om de inte går att öppna.

Fikar. Utan något till, behöver hålla igen där jag kan. Vikt och ekonomi. Skönt att ha röstat, är orolig för hur valet kommer att gå. ’Ingen stark regering’ sa gamle Feldt häromdagen. Och så blir det nog, men jag fasar för att SD ska komma i någon som helst bestämmande ställning. Tycker dessutom att valsystemet är absurt, med 4%-regeln, borde ändras.

Tänder vedspisen. Hoppas den inte ryker in, när den stått oanvänd så länge. Veden är torr, från landet.

Lägger in en fulskriv-text i min skrivarlya hos Jorun. ’Det brinner’. 5 minuter äggklocka.

Tarot. Ess i stavar, mycket stark energi – vad dras jag mest till att göra? Vad ger mig mest nöje? I vilket sammanhang kan jag förverkliga mina drömmar? Dra kort.

10 i bägare – tillfredsställdhet. ’Livet ger mig allt jag behöver för att vara lycklig.’

XVII – stjärnan – ’min fantasis skapande förmåga och min förening med det allomfattande medvetandet visar mig hur jag ska förverkliga mina idéer’.

De här korten pratar med mig, och ger mig större tillit till att det kommer att bli bra med skrivande och Jorun. Släpp Fingal (min inre kritiker som jag döpte till Fingal precis innan jag sa upp kontakten med honom). Nu kanske jag får en snällare och mera hjälpsam kritiker i Jorun. 10 veckor från 6 september. Zoom 1,5 timmar per vecka, däremellan skrivande och utbyte med övriga deltagare.

Spisen tar sig. Men den ryker in så att jag får öppna fönster och dörr för korsdrag. Kan inte öppna luckan för då kommer röken. Varför ligger de torra vedträna och bara ’kolar’? Stopp i skorstenen?

Har lagt in ’fulskrivet’ Det brinner i min skrivarlya hos Jorun. Ska inte skriva mera om döden, son och män, eller om spelmissbruket. Räcker med presentationen och det här inlägget.

Så vad ska jag skriva? Att byta namn på Agnes till Kristina räcker inte långt. Om någonstans alls.

Börja på något annat? Vad i så fall? Skriva om den här gamla kvinnan som försöker låta bli att dricka för mycket i sin ensamhet, som försöker skriva något som åtminstone hon själv tycker är bra, som vill få ännu en bok utgiven. Innan hon dör.

Hon som säger sig sakna fantasi, som inte hittar någon historia i sig. Men som kanske inte utforskat sitt eget åldrande tillräckligt, som inte förlikats med rynkor och blåmärken, skrynkliga armar och hängande bröst. Åldersvårtor – vilket fult ord. Och som inte får vedspisen i sitt kalla hus att tända och brinna som den ska, just nu ligger den bara och segryker så att hon inte ens kan öppna luckan för att röra runt i veden.

Hur kul är det att ha fyllt 80? Inte kul alls, just det åldersklivet börjar jaga mig. Jag känner mig för första gången i livet riktigt gammal, nästan så gammal som jag faktiskt är. Det gör ingen skillnad att vänner säger saker som ’har aldrig träffat en 80-åring som inte har någon medicin’, ’du verkar inte äldre än max 70’ och liknande. Jag ser mig och jag känner hur gammal jag är.

Ett problem i sammanhanget är att jag fortfarande vill ha en man. Nära, men inte inneboende, frisk och sensuell, med förmåga att älska på alla de sätt vi tillsammans kan hitta på. Utan behov av hushållerska. Får gärna se bra ut också, och inte vara missbrukare av något slag. Ordnad ekonomi, måste inte vara förmögen.

Vad gör jag då för att lösa problemet? Ingenting. Törs inte ge mig in på sajter för dejtande, vill inte ’sälja’ in mig och kanske råka ut för konstiga typer. Något jobb där jag kan träffa en man har jag inte längre. Och numera tycks jag inte heller se män som jag kanske gjort förr. De ser inte mig heller – något i det gamla signalsystemet har slocknat. Matbutiker och biblioteket är kanske inte så lovande ’jaktmarker’.

Så jag väntar uppenbarligen på att han ska ramla in här i mitt kök, kommen från jag vet inte var. Det lär inte ske, så fantastiskt är inte universum – det har viktigare bekymmer att hantera dessutom. Krig, inflation, galna elpriser, pandemier, val i Sverige som just nu ser hotfullt ut.

Andra bekymmer – hur länge kan jag bo kvar här i huset? Ensam. Hur länge kan jag köra den bil som är nödvändig för att bo här? Kommer jag själv att begripa när jag bör avstå från bilkörande? Har inte utforskat vilka matleveranser jag kan få, vet bara att systembolaget levererar hit. Kanske dags att kolla vad det kostar att få hem varor från Coop eller Ica.

De exemplar av Free Spin som jag vid varje biblioteksbesök ställer i omloppshyllan, är borta när jag kommer dit nästa gång. Är det människor som tar dem och läser? Eller städlysten personal som plockar bort? De kostade mig bara fem kronor styck i inköp, så jag bara gläds åt att de försvinner. Även om det vore kul att veta vem som kanske läser.

Det här skrivandet tog mig inte närmare idéer om vad jag ska skriva. Jag har tiden, jag har fingrar som fortfarande hittar hyfsat rätt på tangenterna, nu har jag också en fungerande skrivare igen, efter hjälp hos Lindgrens i Norrtälje.

Men var är kreativiteten och fantasin, var är lusten och glädjen? Varför envisas jag med att skriva, när jag så ofta klagar över att jag inte kan. Är Fingal (den inre kritikern) fortfarande så stark i mig, trots att jag sagt upp bekantskapen? Att skiljas från någon som varit med mig större delen av livet tar förmodligen tid – och det är bara några timmar sedan jag skrev det där brevet om uppsägning till Fingal.

Vinden ökar, snart kanske också regnet kommer. Välbehövligt. Kan kanske göra bilen en aning mindre dammig.

Har skrivit mina tre morgonsidor, för hand. Julia Cameron´s tips för att bli mera kreativ. Börjar ju en skrivkurs i nästa vecka…

Funderar över hur jag ska göra med skrivaren som inte vill ansluta till datorn. Köpa ny skrivare och tro att den går att ansluta – eller ta dator och nuvarande skrivare och gå till butiken i Norrtälje och säga ’hjälp’. Ska kanske gå in och fråga om de kan bistå innan jag släpar med mig allt dit. I morgon, idag är det stängt och jag tänker nog inte gå utanför dörren.

Brev till mig som 80-åring (uppgift i kreativa boken, Julia Cameron) – från mig som 80-åring (förmodas antagligen vara betydligt yngre än så när det där brevet ska skrivas)? Tja. Bryr mig inte om att skriva något brev. Men, vilka intressen skulle jag uppmuntra mig att odla, vilka drömmar skulle jag förverkliga? Intressen – fortsätta skriva och läsa; drömmar – resa bort från vintern så länge jag kan. Bo där jag bor så länge jag kan. Träffa en bra man, som också förmår älska mig och älska med mig. Inte en man som behöver en hushållerska.

Någon ’konstsnärsträff’ (rekommenderas en per vecka i ovanstående bok) har jag ännu inte planerat, en utflykt någonstans? Som jag förstår det handlar det om att göra något bara för mig, något jag inte brukar göra. (Och möta konstnären i mig?)

Tarot, 2 i Svärd, Frid.

Har flyttat pelargonerna på altanen till lite mera skyddad plats på gamla bordet mot långväggen. Det blåser oväder.

Har tömt och putsat vedspisen, dammsugit bortsprungen aska, gått igenom skåpet under diskbänken, ingen teakolja (till köksbordet). Skriver upp. Vore kanske bra att dra fram spisen, nu när dammsugaren ändå är här i köket. Har nu gjort rent under och bakom spisen och barrikaderat för möss (vilket aldrig brukar fungera ändå, när det väl blir kallt utomhus).

Fikar och äter bullen jag glömde igår. Hoppas trädet vid min bilparkering inte tappar någon gammal gren i blåsten. Gula löv dansar i vinden. Idag är sånt väder att jag får lust att tända vedspisen. Inte för att det behövs, bara för att det är mysigt.

Enligt kreativitetsboken (Julia Cameron) ska man låta bli att läsa en vecka. Det förmodas leda fram till att man i stället gör en massa saker (som att dra fram spisen, städa här och där etc) och till slut blir så less att kreativiteten tar sig igenom. Och man kanske målar en hylla turkos, eller dansar cha-cha. Leker. Kanske värt att testa. Behöver leka, länge sen. Inte sen Ulf, och det är sex år sen han dog. Att jag fortfarande pratar med honom inombords blir inte så lekfullt.

Klarar av ’wordle’ på fem försök, men ultrasvårt sudoku går inte. ’Ordlig’ återstår. Apropå göra, men inte läsa. Jag översätter läsa till ’läsa bok’, även om ordlekar och sifferdito förmodligen hör hemma i samma härad. Nåja, än läser jag ingen bok idag. Och jag känner mig definitivt inte kreativ, väntar bara på det mycket omtalade regnet som aldrig tycks komma hit. Trots att himlen är grå.

Längtar efter regn, längtar ut i svampskogen, vill sylta kantareller, men inte köpa. De som är till salu både inne i Ica och utanför ser inte särskilt fräscha ut. Men ingen svampplockning här dock, senaste promenaden runt hjorthägnet visade också ett par större vildsvin och flera mindre, en bit in i skogen på andra sidan vägen. De drog sig undan när jag kom, men fick mig att gå fort hemåt. Jag får åka ut till Djurö, kanske i veckan som kommer. Tror inte vildsvinen kommit dit. Förr, i svampskogen, sjöng grannen och jag för att skrämma älgarna. Nu kanske jag får ta upp den vanan igen. Vi använde oss av ’jag satte foten i en potta, och kunde inte komma loss’ – det verkade fungera.

Kvart i tio, tisdagsförmiddag den 23 augusti 2022. Har tagit in tvätten för att torka färdigt inomhus. Rapporterna säger att det ska regna och Rufus (katt) stannar inne… Molnigt och lite kvavt. Bara 13 grader i morse, nu 19.

Tänkte kapa för stora vedträn i källaren, men hittar ingen förlängningssladd som passar till kapen. Måste ju ha en nånstans, även om det är länge sen den användes. Skrubben? Nej, men i den gula tygkassen (Bravo-reklam, för många år sedan). Har nu kapat en hel del, och mera väntar i vedboden.

Storlom på sällsynt besök i sjön förra veckan, ett par som dansade för Karin och mig och varandra. Nu har de flyttat annanstans, Karin har åkt hem till Köpenhamn, och jag har badat även idag.

Halv tolv har jag tagit hand om äpplena jag inte skulle komma att äta upp. Förvällt dem i klyftor med socker och lite vatten. Nästa gång inget vatten alls. Nu ska de kallna och hamna i frysen i små påsar, lagom till ett par portioner gröt, eller tunnpannkakor.

Än har det inte kommit, det förutsagda regnet. Nu försöker solen ta sig fram i stället.

Jag flyttar de för stora vedträna till källaren medelst skottkärra. Klyven går inte att få igång, behöver förmodligen mera olja eller nåt. Men jag kapar och sopar, har en back med lagom stor ved nu, och diverse småpinnar i krukor och annat, att tända med. Det blir kallt även i år. Känns bra att ha användbar ved i vedboden, och sånt som ska åtgärdas i källaren. Alltihop är torrt, sen får sotaren säga vad han vill. Har badat en vända till, kroppen är mör.

Tunnpannkakor till middag, smeten står till sig och klockan är fem, utan regn.

Så här prydlig är inte min vedbod!

Tisdag 19 juli 2022 – ”lär känna dina karaktärer innan du börjar skriva om dem” lär Elisabeth George (?) ha sagt. Låter som ett gott råd. Känner jag Agnes (om jag t ex fortfarande tvekar om hennes namn)? Har hela tiden trott att jag gör det.

Just nu vet jag inte vad Agnes gör, om hon heter Inger eller något annat. Tror att hon är på Teneriffa, tror att hon och Andrès trivs förträffligt ihop (ibland till omgivningens ogillande), tror att hon snart ska åka tillbaka till Sverige. Och ingen av dem vet riktigt hur det ska bli då. Kommer attraktionen och det som väl är någon sorts kärlek att blekna i takt med avståndet? Hur kommer Agnes att trivas ensam i sitt lilla hus i Roslagen? Och Andrès i sitt?

Jag vet inte, har inte träffat någon av dem på länge. Gjorde en avstickare med att skriva om Håkans demens (han som var Agnes numera avlidne man), och ett försök att Tinder-dejta via Ingvar – men det ena blev för deprimerande och det andra enbart tråkigt. Kände Håkan väl, Ingvar fick jag aldrig tag på. Vet heller inget om att dejta på Tinder, mer än att man sveper hit eller dit för att markera intresse respektive ointresse.

Roas av att tro mig märka på Facebook att män börjat intressera sig för att skriva feelgood. En fransman beskrivs som ”feelgoodkung”, en svensk undrar om han uppfattas mera som dystopisk än feelgood-skrivande människa. Tolkar det som att han kanske vill skriva feelgood (som tycks sälja bra, det mesta som ljudböcker) men inte bestämt sig för om det är okej.

Storytel svämmar över av feelgood. Jag läser en del, vissa underhållande, andra inte. De flesta blandas till en ganska ljummen soppa, ingen står ut mera än någon annan. Däremot läste jag en ”riktig” bok häromdagen, Där inget vissnar mera, av ett författande engelskt äkta par, …Perry ungefär. En spänningsroman kan den nog kallas, om mord, läkare, kloroform, eter och kanske strykning i andra halvan av 1800-talets London. Den boken läste jag utan att kunna lägga den ifrån mig innan den var färdigläst. Händer sällan annars numera. Titeln förstår jag inte dock.

Som sagt, eget skrivande är sällsynt. En skvätt här och en där, mer tycks inte den här sommaren ge utrymme för. Kanske kan overksamheten kallas semester.

Söndagskväll, den 12 juni 2022 – sonen och jag är ensamma igen på landet, hans vän har åkt tillbaka till stan med bussen. Vi har flyttat ut och in i takt med molnigheten, men än har inget regn kommit. En tvättmaskin med lakan har torkat och är intagen. Det blåser, kraftiga vindbyar mellan varven.

Kanske åker jag hem till mitt i morgon för att återkomma i slutet av veckan. Anders har mat så han klarar sig. Idag har vi ätit god flapsteak, med färskpotatis och bearnaisesås. Som lär vara smaksatt med whisky, inte för att jag märkte det. Sallad till – och sonen har middag åtminstone en dag till.

Tallarna dansar i vinden, hoppas äldste sonens båt inte gör detsamma.

Efter midsommar ska jag ha skrivretreat hemma hos mig. Dessförinnan ska vi skicka det vi skrivit och vill ha feedback på, till varandra. Mitt problem är att jag inte skrivit just någonting på senaste tiden. Kanske kan jag skicka en del av Agnes-texterna – kan vara bra att få synpunkter på… Eller de som handlar om deprimerande demens. Isch.

Har tappat bort lusten att skriva, tron på att jag kan skriva något som någon annan vill läsa. Har inte ett huvud fullt av idéer och kreativa tankar kring en bok, två böcker, tre och så vidare böcker. Det är inte jag, och så kallad feelgood är nog inte jag heller. Just nu är inget jag.

Syrrorna är hemma från London respektive Cypern. Det är gott. Och resten av familjen lever och mår bra, det räcker långt. Så tittar jag ut på kvällshimlen, och den är molnig och solen tvekar någonstans där bakom. Kanske blir det regn till natten. Alla dynor är inplockade från altanen, dörrar stängda, fönster fortfarande öppna, men lätta att stänga om så behövs.

Smultronblommen behöver regn, liljekonvaljerna i backen likaså. Några murklor lär jag inte hitta i vår, det är för torrt. Tror en rödhake bor i svärdotterns pappas vackra två våningar höga holk, just nu sitter fågeln på skottkärrans ena handtag. En mellanlandning innan den försiktigt närmar sig holken. Jag tänker inte störa den genom att se efter hur det går.

Skönt att vara här på landet igen, fint att ha sonen som sällskap – ensam blir jag för melankolisk i det som en gång jag och barnens pappa byggde och skapade hem av. Ingenting är sig likt, och ändå är mycket som det alltid varit. Skogen nära husen är som den varit i nära sextio år, grannar fäller träd, särskilt om de är nyblivna grannar – våra träd får numera stå så länge de kan utan fara för hus och människor. Det tar för lång tid att få nya träd, tid som ingen av oss som lever nu har.

Asfaltsarbetena med vägen genom byn verkade avslutade när jag var in och handlade igår. Då kanske det inte tar ett par timmar att förflytta sig några hundra meter nästa gång jag åker där.

6 juni 2022 – mulet, blåsigt, nationaldag. Ingetdera spelar någon stor roll för min del. Igår var det sol hela dagen och jag var på loppis och lyckades sälja en hel del av det som samlats de senaste åren. Kändes bra. Kroppen och jag var slut som artister när jag väl kom hem.

Nu är det som återstod till större delen inplockat i huset igen. Kartongen med böcker står kvar i bilen, böckerna får jag ta styckevis, för tungt annars säger min rygg. Böcker går inte att sälja på loppis, inte ens för en krona styck. Sålde kanske femton sammanlagt. Däremot vinylskivor, nästa gång blir det flera sådana med.

Frack och frackskjortor lockade heller ingen köpare. Får kanske lägga ut dem på Tradera till hösten.

Även infödda svenskar har lärt sig pruta. Men det har inte jag, missade kanske några kronor på denna min ovillighet. Varje gång jag är på loppis är det både kul och ibland förbluffande. En kvinna undrade vad en väska kostade. ”Tjugo kronor.” ”Hmm.” Det var för dyrt uppenbarligen…

En man lutade sig tungt mot mitt överlastade bord, som sviktade. Vi blev båda rädda att alltihop skulle åka i backen, men det klarade sig. Däremot blåste klädställningen omkull i en kraftig vindstöt. Då var klockan redan nära halv tre, så jag packade ihop och for hem med lite lättare lass än på morgonen.

Gårdagens aktivitet kostade 300 kronor i plats-, bord- och klädhängarhyra. Det borträknat gick dagen med 1700 drygt i vinst (exkl bensin). Jag är nöjd. Men det får nog dröja några veckor innan jag gör om det. Idag ska jag plantera om pelargoner.

Igår var det torsdag, det regnade och jag deprimerade mig. Idag är det fredag, solen har visat sig under dagen, jag har suttit ute, jag är gladare – mycket tack vare vänners kommentarer till gårdagens gny.

Jag är lika gammal, lika ensam, och gladare.

För ögonblicket struntar jag i om jag kan skriva eller inte. Bryr mig faktiskt inte om något av alla de ’skrivprojekt’ jag påbörjat, stretat på med och lagt på den där hyllan. Kanske hittar jag något där någon gång, men just nu får de vila.

’Feelgood är inte du, säger en god vän.’ En annan menar att ’du är bäst när du är du’.

Ett problem i sammanhanget kan vara att jag inte alltid är säker på hur och när jag är jag. Har varit ett bekymmer hela livet.

Oavsett, jag blir innerligt glad och faktiskt aningen mera levande när någon läser det jag bloggar, och tar sig tid att kommentera. Många är okända, vi har aldrig träffats men känner varandra på något sätt ändå. Och andra är pålitliga och verkliga vänner, vi har mötts och fortsätter mötas. Tack ska ni ha alla.

Och jag både läser och skriver, idag också.

Tills alldeles nyss trodde jag att jag skulle leva länge – flera år till. Och ingenting har hänt, jag har inte fått några livshotande diagnoser. Men jag har en inre övertygelse om att det snart är slut på det här livet. Kanske handlar det om att jag fyllde 80 – förfärliga siffror – i vintras. Kanske om att jag börjat kolla blodtrycket och inser att det ligger lite över gränsen till ’högt’.

Vet inte, men nånting tar ifrån mig livskraften och glädjen i att fortsätta leva. Ensamheten kanske, trots vänner som är viktiga.

Okej, jag kanske kan göra något åt blodtrycket, sluta med mina Dry Martinis så gott som varje eftermiddag till exempel.

Men någonstans i mig tror jag inte det hjälper stort. Jag är 80 år, jag borde dö snart, eller åtminstone relativt snart. Vad det nu är, när jag är 90? Eller bevare mig, 100?

Vad som än händer, är framtiden kort. Hur ska jag hinna lära mig att förhålla mig till det? Den som får en diagnos som säger att han eller hon kommer att dö inom x månader eller år, kanske kan få sig att begripa att det snart är slut. Det här livet som varit si och så. Men utan läkarbesked, utan tidsramar att förstå sig på (mer än vad som är rimlig livstid i Sverige numera för kvinnor?) – hur gör man/jag?

Jag har fortfarande sånt jag vill göra innan jag dör. Det handlar inte om äventyrliga resor eller fallskärmshopp, mera om att skriva det jag hittills inte skrivit. Berätta något som får någon att själv reflektera över sitt liv och kanske skriva. För någon att läsa.

Och jag törs fortfarande inte ta reda på vad det är jag ska skriva. Har försökt berätta om Agnes (alter ego), om ex-makens demens (plågsamt), och om ett par påhittade människor som definitivt inte är jag. Där fastnar jag – om jag inte kan skriva om det som är jag, så blir skrivandet enbart något som ska göras, inte något som är värt att vare sig skriva eller läsa. En övning i att skriva uppsats.

Där fastnar jag. I min allt starkare känsla av att livet är kort.

Söndag 8 april 2022 – hemma efter att ha firat svärdotterns födelsedag igår, och sovit över. Sonen har fortfarande allergireaktioner efter antibiotika. Klåda, tack och lov inte andningsbesvär. På onsdag hoppas han kunna åka och fiska i Nordnorge, det hoppas jag också.

Torsdag och fredag skrev jag närmast maniskt, gjorde kapitelskisser över första delen i Agnes bok – den som handlar om demens och år som anhörig. ”Vi” heter varken det vi gör, eller Agnes – numera handlar boken om Inger och Håkan. Får väl se vad – och om – det blir något av det hela.

I morgon ska jag åka till Biltema och byta vindrutetorkare – den till bakrutan blev rätt när jag handlade, de till framrutan fel.

Har suttit ute en stund i varierande molnighet och vind. Nu inne. Middag idag kalvlever med svampsås (egna trattkantareller) och kokt potatis.

Igår fantastisk förrätt, fixad av yngste sonsonen, huvudrätt perfekt grillad oxfilé med kantarellsås och klyftpotatis (sonen med bistånd), och dessert – hjortron, glass och havrechunk (heter kanske något annat, men crunchy havregryn). Traditionen bjuder att födelsedags”barnet” inte behöver laga mat den dagen. Hon gör det för det mesta annars. Fint att få vara med.

Har läst Kallbaderskan i fjällen. Vännen Karin Härjegård har skrivit en fin bok om kärlek och svek, och om vad vi gör för att få det vi tror att vi behöver – tills vi inser vad vi behöver…

Nyss var en svärm starar här på gräsmattan och letade – hittade antagligen också – mat. Nu har de flugit vidare. En ung hare sprang förbi.  Någon kungsängslilja har ännu inte dykt upp i gräset utanför köksfönstret. De röda tulpanerna har blommat färdigt, några har förmodligen blivit rådjursmat, bladen är avklippta upptill.

Och på fredag kommer Nina hit – vi ska ha ”boot-camp”, skrivretreat or what not – skriva, och skriva igen – prata, äta mellan varven, kanske gå ut lite, jobba. Söndag är det dags att fira yngste sonens kvinna som fyller år. Då åker vi in till stan, Nina tar en vända hem medan jag stannar i Sundbyberg – och så åker vi tillbaka hem till mitt och skrivandet. Får se hur länge vi orkar, och hur länge Rufus orkar (katt som gillar att klättra). Bra blir det oavsett vad vi gör. Inga kallbad dock, badstegen ligger fortfarande inte i sjön.

3 maj 2022 – din födelsedag, även om du nu varit död i sex år om någon vecka. Saknar dig.

Saknar även skrivlust. Just nu bollar jag med tanken att börja om från början, skippa det som redan är skrivet om både ex-maken och Agnes – tror jag döpte dem till Inger och Håkan häromdagen. Sedan kom jag inte längre.

Idag har jag i alla fall slängt den musinvaderade madrassen, ett antal för små brallor åkte iväg till Human Bridge på sopstationen, i samma veva. Är så nöjd med att kunna komma in i källaren utan att riskera armar och ben. Dessutom lyckades jag få in den nya gästmadrassen i sitt ”fodral” så att det gick att dra igen dragkedjan. Bäddar rent i min säng – om en stund.

Har tagit fram laxpudding ur frysen. Och gått igenom – kollat datum – på diverse förpackningar i skafferiet. Behöver sätta fart på att konsumera redan inköpta krossade tomater, stora vita bönor etcetera.

Har känt mig yr ett par dagar, inte den vanliga morgonyrseln som går över när jag suttit på sängkanten en stund. Mera en liten konstant yrsel, inte alltför stark, har hållit balansen hittills. Mätte blodtrycket idag efter att ha bytt batterier i apparaten – det var aningen högt (157/88), fortsätter kolla några dagar. Inte alarmerande vad jag begriper.

Sängen min är nybäddad, och tvätt nummer två hänger på tork. Skriver lista på vad som ska med till landet nästa gång. Kollar Kristi Himmelsfärds-dag, det är den 26 maj, en torsdag. Helgdag, då är det helgdagsafton dagen före. Erik med familj ska till landet den helgen, antagligen är de lediga på fredagen, klämdag. Ska jag till landet får det bli före helgen, kanske vill de ha min grill till nygamla båten då. Den (grillen) har stått ouppackad länge, jag grillar aldrig.

Jag behöver träna bort demonerna jag träffade nu senast på landet, när jag inte kunde sova. Vänja mig vid att det är så fint numera. Att inte Jan är där längre, att jag ibland är gäst. Att det känns annorlunda, eftersom det är annorlunda. Och känna hur glad jag faktiskt är att son och sonhustru tar hand om allt därute, att det inte längre är mitt ansvar.

Knepigt det där, att inte ha ansvar längre för något annat än mig själv och mitt. I och för sig räcker det en bra bit att bara tänka på skrubben och allt som finns där och utanför, allt jag kallar ”loppisprylar”. Det kanske blir ordning där också, när jag våndats tillräckligt – ungefär som med källaren.

Onsdag morgon, den 4 maj 2022 – vackert, kyligt och soligt, mindre vind än igår. Två harar far fort över gräset. Tar in tvätten som ska med till landet nästa gång. När jag kröp ner i sängen igår kväll kände jag hur härligt lakanen doftade, efter att ha torkat ute.

Nu har jag mätt torkarbladen på bilen, så nu kan jag köpa nya. Det behövs.