beskrivarblogg

Jag skulle vilja göra en vacker bok, i ett format som ligger bra i händerna på läsaren, med text som går att läsa också med klena ögon. Med ett omslag som fångar läsaren, gärna av Michael Ceken, som gjorde omslaget till Free Spin.

Böcker utgivna på egen hand är sällan vackra, varken att se på eller hålla i händerna. Danska band som bryts sönder när man läser. En läsupplevelse, min läsupplevelse, handlar lika mycket om innehåll och ord, som om skönhet för ögonen. Jag vill ha alltihop. I en och samma bok.

Och i en och samma bok vill jag också ha en gammal, levande kvinna. En som definitivt inte är ¨åldersrik”, ett nyord hon inte gillar. Hon vill fortfarande vara vacker för sin älskade – men hon har problem att hitta honom. Den hon älskade är död. Hon har inte funnit någon ny kärlek. Inte så konstigt, hon har inte direkt exponerat sig. Pandemin har kanske satt käppar i kärlekshjulet – men sanningen är nog att hon faktiskt inte ens utan pandemi skulle ha gjort mycket för att hitta en man.

Pandemin var något hon kunde använda, skylla på. Den pågår fortfarande, men nu är hon less på detta begränsade liv. Hon är 70+ (tänker fortsätta vara det tills hon dör och sanningen uppenbaras), har inte tid med pandemier. Nu åker hon till Teneriffa, trots pandemin, fullvaccinerad och med intyg om allt möjligt, och vem vet vad som kan hända där, i solen och värmen. Eller motsatsen om vädergudarna har fått spinn.

Dit åker hon nu på tisdag, först till äldste sonen på måndag för övernattning och därefter skjuts till Arlanda.

Hon tror sig veta att hon gjort vad hon kan för att inte sprida coronasmitta vidare. Hon har hållit sig inomhus, hemma utan kontakt med andra människor, hon har använt munskydd och tappat bort en hörapparat därför, hon har vaccinerat sig tre gånger, plus en gång för den ”vanliga” säsongsinfluensan.

Hon smittades när fd maken var sjuk i covid (det ordningen är den hon föredrar, hon får aldrig veta om det kanske var tvärtom), testade sig och fick efter flera påpekanden besked att hon var smittad. Inga symtom. Hennes före detta man dog.

Nu är hon lika less som många andra, och hon kan agera utifrån sin ledsnad. Hon åker till Teneriffa, så må klimatfantaster och andra tycka vad de vill. Hon har bestämt vad hon vill. Inte så ofta hon gjort det i livet, och de gånger hon minns har varit tämligen katastrofala.

Nu är hon 70+ och har inget att förlora. Skit samma vem som blir förnärmad, eller tycker att hon är dum. Hon kan bli en sådan där ”oldfluencer”, en gammal kvinna (höll på att skriva kärring) som inte bryr sig. Som står där för sig själv, utan att vädja till någon annan att stötta henne. Som Iris Apfel. Hon kan, kvinnor kan, gamla kvinnor kan. Tveksamt om ”åldersrika” kvinnor kan… Personlig fördom mot nytt ord. Eller är 70+ samma tveksamma sätt att uttrycka ålder. Det är det nog. Men siffrorna 80 känns så främmande, så nära döden….

När blir någon nära sin egen död? Menar inte ”i tid”, utan nära som i förståelse inför sin egen död. Jag och många som är så gamla som jag har upplevt döden, i form av att närstående, ibland älskade, människor dött. Vi gör ju det, vi dör. Men hittills är det något som händer andra, inte mig. Och det jäkliga är att när det väl händer mig, så kan jag inte berätta om det.

Så hur kan jag och alla andra någonsin tro att vi begriper vad död handlar om? Annat än saknad, förlust, sorg och ibland fåfäng förhoppning om ett liv hinsides – ett vackert ord som jag hittills inte brukat. Jag vet ingenting mer om döden än jag skrev där ovan, men jag hoppas att den för de flesta av oss är befriande.

Tre dagar kvar till avresa, om jag räknar in måndagen hos sonen. Regnar fortfarande.

Nu är himlen full av rosa skyar, och en del mörkare moln. En färdigblommad kaktus står i fönstret bredvid mig. Vattnar den mycket sparsamt, vill inte att den ska ruttna. Den lär spara vatten i bladen, men klarar inte hur mycket som helst. Den ser lite kaxig ut, undrar hur den ser ut när jag kommer åter?

Nu en stunds läsning igen. Klockan är bara tio minuter över tre.

Det som gör ont just nu är min sons arbetsmiljö. Han jobbar för Samhall. Och far mellan olika arbetsplatser, per T-bana – igår till Dollar Store någonstans, som bara ska städas två ggr per vecka. Fungerar inte, om han inte har två kollegor med sig. Det har han sällan. Sist hade han sin teamledare en stund, men hon måste försvinna till annat – och jobbet var inte klart förrän halv tolv, istället för tio. Chefen i butiken var inte nöjd, refererade till att det borde ha varit klart tidigare. Sonen känner sig otillräcklig, blir orolig att inte kunna klara det han ska nästa gång där, skit.

Samhall har sålt något de inte kan leverera. Kunden har betalat för lite för något de inte får. Och min son hamnar mitt i skiten. Han orkar snart inte mera.

Vi pratar, jag talar om hur vi kan fortsätta prata också när jag är på Teneriffa – och han behöver mitt gläfsande och mitt morrande. Han gör alltid så gott han kan, och Samhall var en gång till för de som inte kan allt, men som gör så gott de kan. Jag gråter, och jag är arg. Hur gick det till att också Samhall blev vinstfixerat, var glömde de och beslutsfattare, regering et al, sin idé och grund för Samhalls existens?

Could be me…

Tittar in på direktsändningen inför omröstningen och hamnar mitt i Åkessons prat om någon som ”står nära PKK” – vem uppfattade jag inte, han fick applåder… Därefter kom en miljöpartist, en annan än förra gången. Orkar inte lyssna till allas prat. De lär hålla på ett tag till innan det blir dags att rösta.

Läser en stund i stället. Och fikar. Imponerad av alla personer och hur väl de och miljön i övrigt beskrivs i boken The Touch av Colleen McCullough. Vilket jobb och vilken gåva att kunna skriva så.

Just nu intervjuas M-ledaren, och jag stänger av. Magdalena A är statsminister från och med i morgon, hon får ett tufft jobb – jag önskar henne ork. Och stöd i arbetet av V, C och MP. Liberalerna röstade tydligen emot idag. 75 avstod från att rösta, vad har de i riksdagen att göra. Var hör de hemma? I Centern?

Gillar Dadgostar, men glömmer hela tiden hennes förnamn. Nooshi, jag har googlat.

Hoppas Magdalena A orkar glädja sig åt det stöd hon har – och att hon ser de möjligheter som ändå finns för framtida vettiga beslut i svåra frågor. Det är ju inte så att M och SD tycker lika i alla viktiga frågor. L är så små att de väl inte är särskilt viktiga? KD har uttalat sitt stöd för SD kanske tydligare än M. Det lär kunna bli rörigt även på den blåbruna kanten framöver, tio månader kvar till valet. Var C står är fortfarande oklart. Mp är åtminstone tydliga.

Solen lyser på trädens toppar och det före detta stallets tak – på nedgång bortanför skogen i väster. Det ligger lite snö på backen.

Sitter och lyssnar till klockans tickande, och inser efter en stund att jag faktiskt kan ta ur hörapparaterna. Jag behöver inte höra någon prata mera idag, inslagen från riksdagen räcker.

Blir glad varje gång jag ser gräset och pionerna från i somras på min ”skrivbordsbild” på datorn. Tänder några ljus igen. Och läser en stund i vardagsrummet.

Nu gräddstuvad pyttipanna och stekt ägg. Det går att äta, men den där gräddstuvningen i bitar har en tendens att ramla lite ojämnt. Nåja, bara en måltid till så är den maten uppäten.

Värmeljusen i munkpannan lyser borta på vedspisen. Och ett par ljus på köksbordet. Bordslampan är tänd här i köket, och i vardagsrummet tavelbelysning och lampa i fönstret. Ser mjukt och varmt ut. Diskar om en stund.

Nu vet jag vem Åkesson syftade på när han spottade ur sig något i sitt tal – den politiska feministiska vilden Kakabaveh. Den mannen ljuger som en häst travar skulle mamma ha sagt – om vad som helst.

Hoppas det blir starka kvinnor i Magdalenas regering, att den där lille med skägg vad han nu heter inte längre är minister, liksom inte Damberg heller. Och förstås inte Eneroth som väl satt sin sista politiska potatis genom att tafsa på någons rumpa.

Har fått nog av politiker och deras brist på moral, i många avseenden. I de flesta partier, KD inte att förglömma där partiledaren borde ha dragit tillbaka sina försök att köpa ett rackligt hus till för lågt pris. För länge sen. Nu ska den tänkte säljaren demensutredas… Liberalerna banade väl väg för framtida SD-samarbete idag genom att inte rösta på Magdalena Andersson. Hoppas de också därmed ordnade sitt försvinnande som politiskt parti.

Disk. Smöret är slut, tänker inte köpa nytt. Inget hårt bröd heller. Surkål i oöppnad burk håller, liksom rödbetorna, även om burken är öppnad. Saltgurkan äter jag upp, bara några skivor kvar. Lingonsylt håller, liksom plommonmarmeladen och sushi-ingefäran, cumberlandsåsen, senap och ketchup, sweet chili. Det som inte klarar sig till och med mars nästa år följer med mig till sonen på måndagen före avfärd.

Mina ljus tar nog slut innan jag åker, men då får det bli värmeljus i stället, har många såna. Och den där måndagen innan jag åker ska jag ställa undan allt som inte ska stå framme, ljusstakar till exempel. Tänker nog stänga dörren till gästrummet (den enda dörr som går att stänga), så att möss förhoppningsvis inte tar sig in där. Ska hänga in så mycket jag kan av kläder i de få garderober som finns. Alla skor ska ställas undan. Mössens liv i mitt hus ska bli så knapert och så svårt det bara går. Inget ätbart inom räckhåll – och jodå, jag vet av erfarenhet att de äter också sånt som inte är ätbart. Plastkanten på diskmaskinen är ett exempel, tur att jag aldrig haft behov av diskmaskin. Den bara står där. Vet inte vad som händer om jag skulle starta den.

Muspåhälsningen i bilen var nog en engångsföreteelse. Har inte hittat några flera spår, och känner inte heller den där lukten som jag lärt mig betyder ”mus har varit/är här”. Än så länge inte i huset heller.

Äter spanska färska hallon som efterrätt, köpta på Ica. Ser fram emot att snart äta dem i samma land som de odlats. Och eftersom La Caleta är eller åtminstone har varit en så kallad fiskeby, så hoppas jag på alla sorters fisk och skaldjur, ostron och annat gott. Behöver inte äta kött när det finns. Och frukt och bär, grönsaker och sånt som jag hittills inte känner till av vegetabilier. Lokala produkter. Butiken som visas i videon från La Caleta har mängder av läckerheter. Och det lär krogarna också ha, i den mån de är öppna, lågsäsong och corona har kanske stängt de flesta? Det visar sig, då får jag laga mat hemma. Så länge det bara är jag som ska äta går det bra. Om Helen och Isaac också ska äta får Isaac laga den veganska maten. Jag äter den gärna, men kan inte laga den.

21 grader varmt, vind 12 meter i sekunden, fuktigt i luften – La Caleta idag. Om solhatt, håll i den.

Idag tar även Expressen (igår Aftonbladet) upp alla anmälningar apropå vaccinpass. Och mamman till den fotbollsspelande allergiske gossen får stort utrymme igen. Trots att hon borde veta att hon bara behöver skaffa ett läkarintyg på sonens allergi, så kan han fara omkring som han och hon vill bland alla människor. Och förhoppningsvis inte smittas av andra ovaccinerade någonstans.

Visserligen står det sist i artikeln att allergiker inte behöver vaccinpass – men vägrarna och andra extrema människor läser kanske inte så långt? Varför koka soppa på denna spik? För att hela Europa tjafsar om det här?

Min respekt för journalister har länge varit på nergång, nu är den farligt nära brist på respekt. Det hade gått att vinkla de här artiklarna från ett annat håll. Det som handlar om hur svårt det är att få gehör för fakta, och hur lätt känslosamma texter om ”stackars mamma med stackars barn” smäller högre, också om fakta står med liten text efter artikeln (AB) eller längst ner (Expressen).

Och ingen överenskommelse mellan V och S och C, men omröstning i riksdagen på onsdag om Magdalena Andersson. Hon har i alla fall talmannens förtroende. Att vara politiker måste vara utmattande.

En mycket överviktig SD-kommunpolitiker har dömts för sexuellt ofredande i hovrätten – kvinnan han tafsade på tog tillbaka sin anmälan, men ärendet gick ändå vidare. Tingsrätten frikände… En annan aktiv kommunpolitiker från samma parti är häktad misstänkt för styckmord. Detta parti som är mycket högljudda när det gäller att anklaga ”araber, afrikaner med flera personer som inte är födda i Sverige” för allehanda brott, har en del att städa bland sina anhängare.

Jag är otålig. Längtar efter att få åka till Teneriffa. Men än är det tre veckor kvar, eller tjugo dagar om jag räknar rätt. Borde ha en sån där muckarkam, men det har jag inte. Datorn hjälper mig att hålla reda på datum för var dag. Har räknat ut att den där krångliga hälsodeklarationen som krävs för att släppas in i Spanien tidigast kan hämtas hem söndagen den 12 december (48 timmar före avresa). Sen så.

I morgon ska jag frosta av frys nr 2. Bra att gå igenom vad som finns där, och som kan vara kvar, ätas upp eller kastas. Finns nog lite av varje.

Läste på FB om en badande vän som halkade på isig trappa när hon skulle i Vättern. Hon slog i armen rejält, men skyddades av badrock och tjock jacka. Det är lätt hänt, jag är nog tacksam för att jag inte kommer på tanken att bada mera här i sjön, nu när stegen är upptagen. Får bada i Atlanten om några veckor, det lär vara kallt där med.

Solen börjar krypa ner bakom skogen borta i väster. Det är nollgradigt, blir nog en kall natt igen. Jag tänder lampan på köksbordet.

Det där Asus-molnet (extra lagring) jag betalade för förra veckan hittar jag inte. Det finns, men var och hur?

Tjugo i fyra är det mörkt. Jag tänder mina ljus, värmeljusen på vedspisen får vänta till kvällen.

På FB ser jag att ”gammal” numera kan kallas ”åldersrik” – så fånigt. Lika fånigt som ”ålderism”, ett ord som Barbro Westerberg använder. Hon brukar annars vara vettig.

Trött på dumskallar som inte vaccinerar sig och har alla möjliga och omöjliga skäl att inte göra det. Enda acceptabla orsaken att inte vaccinera sig är medicinska skäl. Och då kan man få läkarintyg, så att man, om man vill, kommer in på sport- och andra evenemang. Less på att äldreboenden inte kräver vaccinationspass av sina anställda. Förbannad över att en vit ung man i USA frikänns från att ha skjutit ihjäl två personer och skadat en i samband med kravallerna i representanthuset (om det nu var där det kravallades). ”Nödvärn.” Om skytten varit svart hade det gått annorlunda – undra på att svarta (och många vita) är arga över domslutet.

Härhemma kostade det en 17-åring åtta års fängelse att döda en polis. Han sägs kunna släppas efter fem år. Lågt pris för en ung polis som inte ens hann få se sitt väntade barn. Samtidigt kan jag inte få mig att tro – som den där lille blåbrune hävdar – att strängare straff skulle göra slut på den sortens brottslighet.

Många fullvaccinerade blir sjuka, utan att bli dödligt sjuka. Om de inte är äldre och har andra sjukdomar. Jag har nu tre coronavaccineringar, och en för säsongsinfluensa. Var dessutom smittad utan symtom för ett år sedan, och har väl antikroppar sedan dess. Vet inte. Kan bara hoppas att det räcker. Och så gnäller folk över att det krävs vaccinpass för att gå på tillställningar med många människor. Skönt att komma bort ett tag. Måste ju inte läsa kvällstidningarna och kolla Facebook varje dag, inte där och inte här. Här gör jag det, och låter det jag läser störa mig.

Över hela Europa demonstreras det mot vaccinpass och vaccineringstvång – ”my body, my choice” – men det är ju inte riktigt så enkelt. Om du smittar någon annan så handlar det inte längre om enbart dig, det handlar förmodligen om många andra. Men det tycks vissa inte begripa, tar till stora ord om integritet, kränkningar av demokratin och annat. Obegripligt. Jag önskar att någon instans eller myndighet kunde tvinga till exempel alla vårdanställda att vara fullvaccinerade och testade. Utan vaccinering, inget jobb. Att anställda smittar gamla och sjuka på äldreboenden är en skandal.

Snart är mina ljus slut, ska jag eller ska jag inte köpa en förpackning till innan jag åker? Mössen brukar gilla att tugga sönder ljus. Jag inser att jag förmodligen inte kan undvika att de hittar saker att tugga på när ingen bor i huset och stör dem. Men jag gör vad jag kan för att hindra dem, lägger det oöppnade mjölpaketet i den stora rostfria brödburken till exempel. Och oöppnad kaffeförpackning med datum långt fram, hamnar i moster röda kakburk med rådjur på. Sätter dock inga fällor, eftersom ingen kan tömma dem, ifall att. Döda möss vill jag inte hitta när jag kommer tillbaka.

Läser Stephen King´s bok Att skriva. Noterar att han säger ”det finns ingen röd tråd, bara ögonblicksbilder” – ungefär så upplever jag mitt eget skrivande. Jag vill inte stryka under eller stryka för i någon bok numera – försöker därför peta ner det jag uppfattar som viktigt här, till exempel. Nu ska jag fortsätta läsa, har läst boken tidigare, men den känns värd att läsa om.

”Leta inte efter idéerna, men förvalta dem när de väl dyker upp, ibland från två olika håll, och så smälter samman till en.” Ungefär så. Och ”ta bort alla onödiga ord” – det kanske viktigaste rådet.

”När du skriver, berättar du historien för dig själv. När du redigerar ska du ta bort allt som inte hör hemma i din historia.” Håll dörren stängd medan du skriver, öppen när du redigerar – andra ska läsa din berättelse.

Tycker om hans sätt att beskriva hur han gör. The Elements of Style av William Strunk Jr och E.B. White. Rekommenderas av King, ”där finns inga onödiga ord”.

När jag skriver som nu i november och jagar antal ord, lär det bli många onödiga ord… Men ögonblicksbilder, och ingen röd tråd. Det ena kanske kompenserar det andra.

Har nu ätit min sushi, med gaffel och kniv eftersom jag bara ibland behärskar pinnarna. Som tur var hade jag inte rensat bort två små wasabi-påsar och en burk inlagd ingefära ur kylen. Ingick inte i portionen från Hemköp. Men gott var det, och jag spar bubblet till en annan dag. Känns inte som om de nya tänderna riktigt tål bubbel än. Har diskat.

Läser vidare i King´s bok.

Har nått ordmålet för idag. Stephen King skrev och skrev och skrev. Berättelser, otäcka historier, många historier. Fick småpengar, begrep inte att han kunde behöva en agent, och fick så 400 000 dollar för pocketutgåvan av Carrie. Hälften till honom, hälften till förlaget, taskigt kontrakt.

Han skriver om sin alkoholism, och om sitt drogmissbruk. Och en helvetesversion av ”här har du ditt liv”. Släkt och vänner, tomflaskor och tomma ölburkar, kokainrester, munvattenflaskor, allt möjligt som kunde konsumeras och kanske ge någon sorts kick. Hans hustru arrangerade det hela – hon och andra hade insett att Stephen King höll på att ta livet av sig.

Han lyckades fortsätta skriva och sluta sina missbruk. Hitta glädje i skrivandet igen.Apropå att han bytte ut det fantastiska skrivbord han trodde att han ville ha, mot ett som han faktiskt ville ha.

Måndag halv fem. Svart utanför fönstren. Ett svagt ljusskimmer runt månen, eller åtminstone ungefär där jag såg den för en stund sedan. Molnen flyttar sig så den syns en aning bättre. Nu borta igen.

Fortfarande kall om händerna.

Åtminstone en av de tre mogna avocadona (taskig pluralform, vet) var perfekt. Två kvar. Äter nu med röd stenbitsrom och lök, saknar gräddfil, men tar lite färdig fiskdressing stället. Duger. Nätt och jämnt. Mätt i alla fall. Färska hallon och en bit mörk choklad till efterrätt. God kombination.

Just nu kan ingen tro att det finns en måne däruppe.

(26 560 ord är målet i morgon.)

Medan jag ser på klockan nere i högra hörnet slår den om till 17.00. I morgon ska jag inte vara hos tandläkaren förrän halv elva. Det ger mig god tid att äta frukost innan jag åker till Rösa och parkerar bilen för vidare bussfärd in till Stockholm.

Tar på mig en förfärligt ful storrutig svart och vit fleecejacka. Antagligen en som jagande sonen använde. Jag har ärvt den, utan att fråga någon annan. Fryser. Hoppas bli varm, bara jag som ser mig. Borstar tänder som känns fulla av romkorn eller hallonfrön. Behöver sätta nya ljus i stakarna, men ids inte just nu.

Ett hallon till. Det händer hela tiden saker i min nya mobil. En del förstår jag inte alls. Försöker låta bli att bry mig, blockerar samtal jag inte hört, men som Samsung etiketterar som förmodade spam. Mobilen talar nu om att det är sex grader och molnigt i Norrtälje. Det vet jag.

Fleece på fleece fungerar, fårskinn över knäna också. Långsamt varm. Ser fram emot att få/köpa ännu ett fårskinn när Ingwor och jag kan ses och äta ostron.

Lägger ner nu för i kväll, fortsätter kanske i morgon, efter tandläkeriet. Med fårfäll över knäna.

Den familj som krossades när pappan först knivhögg och sedan kastade sina små barn ut genom fönstret och ner i backen 15 meter nedanför – den berättelsen får mig att gråta. Vad gjorde pappan så galen?  Vad gjorde att mamman inte kunde förhindra nånting? Vi vet inte. Att då lägga ut namn, ålder och adress på de vuxna på Facebook som en vän gjorde igår kväll – är bara sorgligt. ”För att visa hur lätt det är att ta reda på det man vill veta.” Vad får någon att sätta sig och leta fram den informationen? Den som gjorde det, gjorde därmed också ett uttalande i frågan. Dåligt. Och inte vän längre.

Tisdag 16 november, klockan är kvart över två och jag är hemma igen. Har varit hos tandläkaren och fått två kronor isatta, hoppas nu att det känns bra när bedövningen väl går ur. Skönt att vara klar. Kallelse i april nästa år för säkerhets skull.

Har därmed inte skrivit nånting idag, bilen till Rösa och bussen ToR Stockholm. Perfekt. Sushi till middag, med en extra avocado till, bubbel också tror jag, vill fira att det gick bra idag. Eftersom jag skrev lite extra igår, så behöver jag enbart få ihop femhundra ord idag. Passar mig utmärkt. Kallt i huset, runt femton grader. Jag drar upp elementet här i köket en aning. Som sovtemperatur under mosters vaddstickade tjocka täcke är femton grader bara skönt. Inte när jag sitter och skriver.

Gör mig en kopp te, så att jag blir varm. Och byter brillor. Blommorna trivs i svala rum. Den pelargon som för ett par veckor sedan kallades ”den gröna”, lyser nu med utslagna kraftigt röda blommor. Även den knopp jag tyckte såg kravlig ut börjar komma igång.

En äppelmuffins till teet. Det blev ingen lunch idag. Tänder mina ljus. Orden försvann, jag fastnade i tragedin i Hässelby med tankarna.

Sitter nu i rummet med fårskinn både här och där, blir långsamt varmare. Det mörknar. Tänderna känns bra, jag har tuggat försiktigt. Axlar och skuldror är lite ömma, antagligen för att jag spände mig i tandläkarstolen. Jag försökte andas med magen och slappna av, men det är inte alldeles lätt i den situationen.

Nu är jag så restaurerad jag kan bli – ny höft för några år sedan, gallan bort i våras, nya glasögon och nya hörapparater, nya tänder. Fotvård nästa vecka, och hårklippning första veckan i december. Resten får väl klara sig. Om nätt fyra veckor åker jag/vi till Teneriffa.

När klockan är fem och det är mörkt därute har jag ätit en annan middag än den jag planerade i morse. Färsk pasta med riven Parmesan, kalvleverstuvning och svamp. Resterna av svart vinbärsgelén, ännu en burk till sopstationen. Det visade sig att det jag trodde (ja, ja, jag vet, ingen etikett) var svampsås, var kalvlever etc. Gott var det hur som helst, lammfilén vilar i kylen till i morgon. Och mätt blev jag.

Middagarna blir allt tidigare, har alltid (nåja, sedan jag flyttade till Stockholm och så småningom gifte mig) ätit middag vid sextiden. Hemma åt vi middag mitt på dagen, ibland andra tider beroende på hur föräldrarna arbetade. Lunch åt vi aldrig, kallade i alla fall ingen måltid för lunch.

Det finns en bok som heter så, Vi åt aldrig lunch. Av Lilian Ryd.

Jag har ätit god mat, lagad av mig, först en gång och så en gång till. Det är bra, och frysen blir allt tommare. Det som finns kvar och inte tål att lagras i tre månader tar jag med mig hem till äldste sonen dagen före avresa. Jag sover där och han eller barnbarnet skjutsar mig till Arlanda på tisdagen den 14 december.  I morgon en månad kvar.

Har diskat middagsdisken. Nu åker två burkar med pasta och en med resten av kalvlevern in i frysen. Med målartejp som talar om vad som är vad. Och när.

Ljusen på köksbordet brinner. Jag är ljusberoende, bättre än spelberoende och andra skadliga beroenden. Det här kräver dock ständig uppmärksamhet, jag lämnar aldrig ett rum med tända ljus. De ska blåsas ut och tändas igen om jag går in i det rummet en gång till samma kväll. Som nu, när jag altererar mellan kök och vardagsrum.

Tror mina ordval är väldigt ”daterade”. Såg en rubrik idag som handlade om Horace Engdahls senaste bok, den var daterad (med mera). Förstår det som att sättet att skriva talar om i vilken ålder och tid den skrivande människan hör hemma. Kommatering lär vara ett annat sådant tydligt spår.

Så, jag är snart åttio år, och sätter komma framför och. Också. Gillar ord som ohemul, tillkortakommande – kommer förstås just nu inte på flera. Vet att någonstans i min hjärna gömmer sig ett gammalt favoritord, men det stannar där. Alla är inte ”främmande” ord, men ofta gammaldags, inte så frekvent använda idag. Misstänker att mina vuxna barnbarn inte alltid begriper vad jag försöker säga med mina ord, å andra sidan läser nog inte alla tre min blogg heller.

Det blir lite maniskt detta jagande efter ord och räknande i november. Snart i mål, vad det nu är för sorts mål. 21 580, har 21 576. Och nu är jag där jag ska vara. I morgon behöver jag bara skriva 1 660 ord. Kall om händerna, har suttit i min stol i vardagsrummet, med fårskinn bakom ryggen och fårskinn över knäna, nu tillbaka i köket. Och här är svalt, heter det nog, 15,7 grader. Jag är försiktig med att dra upp elementen. Har inte fått någon elräkning på flera år, oroar mig för det…

Ljusen tända här i köket nu. Tänker försöka vänta ut Rapport, sedan blir det sängen. Har borstat tänderna redan. Tänkte kolla på Kokerskan… igen, men hittar bara de avsnitt jag redan sett.

Facebook tillför ingenting just nu, inga mejl, kvällstidningarna har jag läst (ögnat rubrikerna). Sudoku har jag löst. I morgon är det söndag. Betyder numera ingenting för min del, helger är som vilka andra dagar som helst. Tycker det ska bli mycket skönt att åka ifrån jul- och nyårsfirande. För att inte tala om att slippa fira min 80-årsdag. Det får jag nu göra på egen hand, som jag vill, om jag vill.

Det blev en Dry Martini även idag. Får nog se till att inte ha ingredienserna hemma om jag ska kunna/vilja låta bli. Har dragit ner rullgardinen i sovrummet och tänt sänglampan. Det ser inbjudande och ombonat ut, jag sitter så att jag ser rakt in i rummet med bokhyllor längs hela väggen på andra sidan den stora sängen.

Försökte tidigare idag hitta en ny bakgrundsbild för skrivbordet här på datorn. Hittade ingen jag gillade, så nu glor jag på mig själv där jag ser förnumstig ut. Selfies blir så konstiga, åtminstone de jag försöker ta – ögonen försvinner neråt mot något osynligt för andra, och jag känner inte igen mig. Men det gör jag kanske inte annars heller. Är det där rynkiga gamla gråhåriga verkligen jag? Ja, säger de som vet. Ja, säger jag också, men vet nog inte, innerst inne.

Kom på det där ordet jag saknade igår: oomkullrunkelig. Ett fantastiskt (o-)användbart ord. Men ibland så.

Nu är det söndag, och fars dag – har min pappa i mitt minne, och minns honom med värme. Så var det inte alltid när han levde och jag var liten. Jag blev klokare med åren, mera förstående kanske, mindre rigid åtminstone i vissa sammanhang. Det är jag tacksam för.

Har sovit gott, vaknade sex men gick inte upp förrän halv åtta. Den där halvvakna stunden, när det inte går att somna om men känns för tidigt att kliva ur sängen – den är ganska skön. Där dök det bortglömda ordet upp, där tänkte jag på pappa, och diverse annat som glimtade till. Som att det idag är 14 november – och den 14 december åker jag till Teneriffa.

Dimmig och frostig morgon, bara femton grader i köket. Nu lyser solen, stark bland molnen som ibland skymmer den.

En mycket tunn spindeltråd går rakt upp från lampan på köksbordet till taket. Den rör sig lite, i drag från fönstret eller i värmen från elementet? På något sätt måste spindeln ha fäst tråden i taket, men hur går det till? Börjar den spinna i taket och hänger med sin tråd ner till lampan – för tvärtom går väl inte? Ser ibland en mycket liten spindel i närheten av fönstret, det är nog trådmakaren. Den och tråden får vara i fred för mina städomsorger. Det är söndag.

Har tagit fram några oetiketterade burkar ur frysen. Ska bli intressant att se vad de innehåller när de tinat, de har nog legat länge. Tror det blir vårrullar till middag idag, enkelt och tillräckligt gott. Tranbärsdryck idag med. Frystömningen går framåt. Mitt halva kålhuvud i kylen väntar på beslut, kålsoppa eller kompostpåse. Tror att en av de framtagna obenämnda burkarna kan innehålla relativt nylig buljong. Då blir det kålsoppa. Annars komposten för alltihop.

Nu är det nästansol bland alla mörka moln, vinden ökar.

Det blev kålsoppa, och då äter jag av den idag. Nu en stunds läsning av boken jag läst en gång, men glömt det mesta. A dangerous desire av Una-Mary Parker. Mina ord får vänta.

Har ätit min soppa. God. Resten till lunch i morgon. Det är svart eftermiddag utanför fönstren. Klockan är snart lite över fem.

Boken är trist. Skrivandet trögt. Lika bra jag diskar. Gör te igen, den här gången via tekannan. Hänger tvätten på syrrans torkställning, i gästrummet.

Tillbaka i köket, som nu är svalt. Drar upp elementet en aning, och tänder mina ljus. Tänker på hur tyst det är i ett hus, på landet, utan trafikbuller, utan andra människor i huset, ingen teve som går. Bara jag som flyttar mig hit och dit. Raggsockor på, till och med mina steg är tysta. Nu kan det ju vara så att här finns andra små ljud som jag inte hör utan mina hörapparater. Än har jag inte sett några spår av möss inomhus, de kan ibland höras i väggarna. Spisfläkten är avstängd, det behöver jag kolla så att jag inte glömmer den på. Kyl och frys tar lite sats emellanåt, men inte så att det stör mig. Jag är inbäddad i tystnad. Vilsamt, ensamt.

Dricker mitt te. Skrivrum i morgon, ska vara med. ”Ska försöka” var på väg, men jag bestämde mig. Det där ”försöka” blir oftast inte mer än så.

Tisdag 9 november

Jag har ofta svårt att besluta mig för sådant jag behöver besluta, för gott. Velar hit och dit och drar på det, prokrastinerar som om jag har hela livet på mig. Det är bara det att hela livet nu är så mycket kortare än det var – eller förstås lika kort som det alltid varit, jag har bara inte begripit det förr.

Det har alltid och kan alltid ta slut när som helst. Det är bara mera påtagligt och nära nu. En rimlig konsekvens av att fylla 80 nästa gång. (När jag ser vad jag skriver tror jag bara nästan att det är så.)

Har fyllt på glaset med tranbärsdryck.

Nu är det varmt ute igen, nästan sex grader plus. Just nu regnar det nog inte heller, ser inte eftersom det är mörkt.

Kristina Lugn citerades av dottern i någon tidning ungefär ”man måste leka för att orka med döden”. Låst artikel, bild på båda, jag såg bara rubriken. Jag tror att man måste leka för att orka med livet, också. Och jag har alltid haft uppfattningen att jag leker för lite, också när jag var barn lekte jag för lite. Kanske glömde jag bort att jag nog också lekte, när egetpåtaget ansvar under uppväxten tog för stor plats. Går inte att veta idag. Min känsla är att jag egentligen inte lekte förrän tillsammans med Ulf. Och då var jag ibland generad och ofta tveksam till hans påhitt – men jag lekte och skrattade, vi hade roligt. Det syns på de bilder där jag är med, jag blev påmind när jag häromdagen gick igenom fotografier. Tills jag såg till att det tog slut (även om vi var två om det på olika sätt).

Historia. Den kan bara hanteras genom acceptans och förlåtelse. Jag förlåter idag mig och alla som jag någon gång tyckt har gjort mig illa. Försöker se min del i att saker och ting var som de var, blev som de blev. Och accepterar. Lever ju idag, tar en dag i taget för det mesta – utom nu när jag gärna vill ta fem veckor på raken! Till avresedag.

Apropå David Grossmans tankar om vilka historier vi berättar för andra och för oss själva genom livet. Och hur livet skulle se ut om vi övergav historierna. Annorlunda säkert, om bättre eller sämre är osäkert.

Snart dags att blåsa ut även de andra tre ljusen härinne. Vaktar mina ljus noga.

Tio i sju, jag ska åtminstone hålla mig uppe till Rapport. Att gå och lägga sig tidigt är också ett av mina knep för att inte ta ett glas vin till. Eller som i kväll, inte ta ett glas vin.

Nu, när jag är ensam, behöver jag inte fatta lika många beslut som när någon annan är involverad. Vilka beslut har jag fattat idag, kanske är det intressant att försöka tänka igenom det. När jag vaknar är första beslutet att gå ur sängen, att sitta en stund så att eventuell yrsel stannar av, att dricka en klunk vatten och skynda mig ut på toaletten. Är det ett beslut att kissa, och oftast i samma veva, göra resten?

Därefter ta fram frukosttillbehör, mäta havregryn och vatten, salt. Sätta på spisen, spola vatten i äggkastrullen och lägga i ett ägg. Ta ner äggklockan. Röra och salta lite i gröten och vakta ägget, sätta på klockan. Te i tefiltret och hett vatten i kannan. Ta fram tallrik och temugg, assiett och äggkopp, skedar, smörkniv, pålägg och Bregott, bröd, mjölk och sylt till gröten. Serviett. Sätta igång datorn, men helst inte sätta mig där förrän ägget är klart – det blir lätt hårdkokt annars.

Bara tills frukosten är klar att ätas har jag fattat en massa beslut – också ett om att ta på mig tofflor och morgonrock när jag väl kommit ur sängen. Har inte fantasi nog att räkna ut hur många beslut det kan handla om på en alldeles vanlig händelselös dag.

Jag lär mig att vara försiktig med att lägga händerna till vila på datorns platta. Den går då igång och det blir siffror på fel ställen i stället för de bokstäver jag vill ha.

10 november 2021 – har fått min influensaspruta. Det gick snabbt och bra. Därefter försökte jag boka dos 3 av covidvaccinet – det gick inte, ”systemet tillåter inte bokning om inte sex månader gått”. Det gick inte att använda sunt förnuft hos den som skulle boka, ”systemet etc…”. Jag gav tillfälligt upp, eftersom sex månader på dagen är den dag jag flyger till Teneriffa.

Så ringde syrran och meddelade att FHM ändrat sex månader till fem – men det visste inte någon inom vården om. Inte på äldremottagningen, inte på vårdcentralen. Nu har det stått att läsa i kvällstidningarna, så nu kanske de vet. Jag fick rådet att gå till ”drop in” i Kapellet i Norrtälje och försöka där, och det ska jag göra nästa vecka. Då har fem månader gått. Jag vill ha den där förstärkningen innan jag far iväg. Syrrans dotter i London fick covid trots att hon var fullvaccinerad, och barnen fick det också.

Pust – väntetider i telefon, stopp i maskineriet, men FHM räddade mig genom sin ändrade rekommendation. Ibland ordnar sig saker på ett alldeles oväntat sätt.

Nu är jag inte sur längre, men ganska utmattad av att ha stångats med vårdens datasystem.

Gjorde i ordning tekannan med grönt te, skar citron och ingefära och lade i muggen, med en sked honung – och hällde det heta vattnet direkt i muggen. Inte i tekannan. Drycken går att dricka. Det får bli mera te nästa vända.

Ett mulet mörkt band ligger på himlen runt gården. Tror inte jag ska föreslå däckbyte hos sonen idag, kanske i morgon. Det ska helst inte regna på honom medan han jobbar.

Nu har jag nästan nått gårdagens ord-mål. Fattas därmed ”bara” sisådär 1 700 för den här dagen. Än är ju klockan bara halv ett, så kanske.

Jag letar efter något i minnet, och det är aldrig enkelt. Släpper letandet, så kanske minnet vaknar.