beskrivarblogg

Tisdag 9 november

Jag har ofta svårt att besluta mig för sådant jag behöver besluta, för gott. Velar hit och dit och drar på det, prokrastinerar som om jag har hela livet på mig. Det är bara det att hela livet nu är så mycket kortare än det var – eller förstås lika kort som det alltid varit, jag har bara inte begripit det förr.

Det har alltid och kan alltid ta slut när som helst. Det är bara mera påtagligt och nära nu. En rimlig konsekvens av att fylla 80 nästa gång. (När jag ser vad jag skriver tror jag bara nästan att det är så.)

Har fyllt på glaset med tranbärsdryck.

Nu är det varmt ute igen, nästan sex grader plus. Just nu regnar det nog inte heller, ser inte eftersom det är mörkt.

Kristina Lugn citerades av dottern i någon tidning ungefär ”man måste leka för att orka med döden”. Låst artikel, bild på båda, jag såg bara rubriken. Jag tror att man måste leka för att orka med livet, också. Och jag har alltid haft uppfattningen att jag leker för lite, också när jag var barn lekte jag för lite. Kanske glömde jag bort att jag nog också lekte, när egetpåtaget ansvar under uppväxten tog för stor plats. Går inte att veta idag. Min känsla är att jag egentligen inte lekte förrän tillsammans med Ulf. Och då var jag ibland generad och ofta tveksam till hans påhitt – men jag lekte och skrattade, vi hade roligt. Det syns på de bilder där jag är med, jag blev påmind när jag häromdagen gick igenom fotografier. Tills jag såg till att det tog slut (även om vi var två om det på olika sätt).

Historia. Den kan bara hanteras genom acceptans och förlåtelse. Jag förlåter idag mig och alla som jag någon gång tyckt har gjort mig illa. Försöker se min del i att saker och ting var som de var, blev som de blev. Och accepterar. Lever ju idag, tar en dag i taget för det mesta – utom nu när jag gärna vill ta fem veckor på raken! Till avresedag.

Apropå David Grossmans tankar om vilka historier vi berättar för andra och för oss själva genom livet. Och hur livet skulle se ut om vi övergav historierna. Annorlunda säkert, om bättre eller sämre är osäkert.

Snart dags att blåsa ut även de andra tre ljusen härinne. Vaktar mina ljus noga.

Tio i sju, jag ska åtminstone hålla mig uppe till Rapport. Att gå och lägga sig tidigt är också ett av mina knep för att inte ta ett glas vin till. Eller som i kväll, inte ta ett glas vin.

Nu, när jag är ensam, behöver jag inte fatta lika många beslut som när någon annan är involverad. Vilka beslut har jag fattat idag, kanske är det intressant att försöka tänka igenom det. När jag vaknar är första beslutet att gå ur sängen, att sitta en stund så att eventuell yrsel stannar av, att dricka en klunk vatten och skynda mig ut på toaletten. Är det ett beslut att kissa, och oftast i samma veva, göra resten?

Därefter ta fram frukosttillbehör, mäta havregryn och vatten, salt. Sätta på spisen, spola vatten i äggkastrullen och lägga i ett ägg. Ta ner äggklockan. Röra och salta lite i gröten och vakta ägget, sätta på klockan. Te i tefiltret och hett vatten i kannan. Ta fram tallrik och temugg, assiett och äggkopp, skedar, smörkniv, pålägg och Bregott, bröd, mjölk och sylt till gröten. Serviett. Sätta igång datorn, men helst inte sätta mig där förrän ägget är klart – det blir lätt hårdkokt annars.

Bara tills frukosten är klar att ätas har jag fattat en massa beslut – också ett om att ta på mig tofflor och morgonrock när jag väl kommit ur sängen. Har inte fantasi nog att räkna ut hur många beslut det kan handla om på en alldeles vanlig händelselös dag.

Jag lär mig att vara försiktig med att lägga händerna till vila på datorns platta. Den går då igång och det blir siffror på fel ställen i stället för de bokstäver jag vill ha.

10 november 2021 – har fått min influensaspruta. Det gick snabbt och bra. Därefter försökte jag boka dos 3 av covidvaccinet – det gick inte, ”systemet tillåter inte bokning om inte sex månader gått”. Det gick inte att använda sunt förnuft hos den som skulle boka, ”systemet etc…”. Jag gav tillfälligt upp, eftersom sex månader på dagen är den dag jag flyger till Teneriffa.

Så ringde syrran och meddelade att FHM ändrat sex månader till fem – men det visste inte någon inom vården om. Inte på äldremottagningen, inte på vårdcentralen. Nu har det stått att läsa i kvällstidningarna, så nu kanske de vet. Jag fick rådet att gå till ”drop in” i Kapellet i Norrtälje och försöka där, och det ska jag göra nästa vecka. Då har fem månader gått. Jag vill ha den där förstärkningen innan jag far iväg. Syrrans dotter i London fick covid trots att hon var fullvaccinerad, och barnen fick det också.

Pust – väntetider i telefon, stopp i maskineriet, men FHM räddade mig genom sin ändrade rekommendation. Ibland ordnar sig saker på ett alldeles oväntat sätt.

Nu är jag inte sur längre, men ganska utmattad av att ha stångats med vårdens datasystem.

Gjorde i ordning tekannan med grönt te, skar citron och ingefära och lade i muggen, med en sked honung – och hällde det heta vattnet direkt i muggen. Inte i tekannan. Drycken går att dricka. Det får bli mera te nästa vända.

Ett mulet mörkt band ligger på himlen runt gården. Tror inte jag ska föreslå däckbyte hos sonen idag, kanske i morgon. Det ska helst inte regna på honom medan han jobbar.

Nu har jag nästan nått gårdagens ord-mål. Fattas därmed ”bara” sisådär 1 700 för den här dagen. Än är ju klockan bara halv ett, så kanske.

Jag letar efter något i minnet, och det är aldrig enkelt. Släpper letandet, så kanske minnet vaknar.

Här regnar det, ser på FB att det snöar i Uppsala. Två grader varmt. Tänder några ljus igen, bara för att det känns bra. De behövs inte för något annat än den känslan. På torsdag är det mammas födelsedag, den 11 november. Hon tyckte det var lite roligt att hon och gamle kungen var födda på samma dag, dock inte samma år. Mamma fyller 108 år, och är nog glad att hon slipper vara med numera.

Nyss gick ett par grannar förbi med sina stavar och reflexvästar. Båda är 80+ och går flitigt halvmilen runt hjorthägnet och hem till sitt. Starkt. Och disciplinerat. Ibland går de i sällskap, ibland var för sig. Vi vinkar åt varandra, jag har presenterat mig för mannen som är bror till Ingemar med de vackra (numera bara en?) bruna settrarna och bor i början av ”stora vägen”. Så kallad enbart för att den är större än vägen här inne på gården. Har tyvärr glömt brorsans namn, och hennes har jag aldrig hört. Vi vinkar åt varandra. Mitt sociala liv här är inte omfattande, försiggår mest på Facebook och per telefon.

14 940 ord bör jag sluta på idag – har 12 840. Två tusen till… Drygt. Trettiofem dagar tills vi åker.
Klockan är halv ett. Jag gör grönt te med ingefära och citron och honung. Ganska odrickbart, men kanske nyttigt. Regnar fortfarande, så det var bra att jag inte kom till sonen för däcksbyte idag. Vi har några dagar på oss före bilbesiktningen fredag nästa vecka.

Tre knoppar i den gröna pelargonen. Kaktusarna verkar tappa farten, kanske har jag vattnat för mycket, kanske är det för varmt från elementet. De gläder mig dock fortfarande, med både knoppar och blommor.

Såg ett flygfä som kanske var en mal, och kom genast ihåg hur naftalin luktade därhemma när kläder lades i malpåse eller togs fram. Hoppas det inte var en mal, och att den dör sotdöden. För när jag väl hittat flugsmällan var ”malen” försvunnen.

Jag är avundsjukt trött på alla som ”signar” bokavtal av alla sorter, med förlag eller agenter. Informeras om på Facebook. Och jag säger ”grattis”. Trots avundsjukan har jag stor respekt för det jobb alla som skriver lägger ner på sina manus.

Har ingen feber, men det är grinigt väder och jag låter mig påverkas. Ringblommorna har också gett upp därute i lastpallen. Tack för i år.

Har gjort i ordning potatissmeten till middagen, och särat på fläsket, det rimmade skivade. Trodde först att det var bacon. Nu gäller det bara att steka det ganska hårt, så att det inte blir kokt. Tror jag gör det innan jag steker potatisplättarna. Om ett par timmar.

Tittar förstrött både på Lucifer och Kokerskan på Castamar, Netflix. Inser att jag inte riktigt har tålamod med serier som hela tiden kokar soppa på samma spikar, upprepar sig med någon liten annorlunda detalj. Tänder inte på filmer heller numera, såg inte färdigt någon av de franska filmer jag började titta på förra veckan. Trots att jag tycker mycket om att höra franska talas.

Jag är grinig, inte bara vädret som är det. Fryser om händerna. Vinden kommer från fel håll, och drar in i köket genom fönstret där jag sitter.

Jag är aldrig i takt med glasögonen, läser och förflyttar mig med skärmglasen på och skriver utan dem, men med de progressiva. Det vinglar både här och där. Har sedan igår försökt komma på ett namn på en person, som jag borde komma ihåg namnet på. Har inte lyckats ännu. Men ett par minuter senare dök det upp. Tack vinglande minne som ändå finns nånstans därinne.

Klockan är kvart över fem, jag har ätit god middag. Och diskat. Nu i vardagsrummet i skön stol med fårskinn över knäna och bakom ryggen, ljus tända. Insåg nyss att jag läst boken jag hittade i en bokhylla. Dags att blåsa två av ljusen. Har pratat med sönerna och bett om ursäkt för missade samtal igår kväll. Jag går till sängs för tidigt för dem. Gäspar redan.

Söndag 7 november 2021 – grått, regnat. Ljusen brinner på köksbordet. Kom inte ur sängen förrän kvart över nio, somnade om och drömde om en ful gammal segelbåt, om utbytta mobiler, Läckö i Stockholms skärgård (!), en äldre man som ville hyra ut sin båt. Rörigt.

Nu har jag just misslyckats med dagens supersvåra sudoku, gör om senare idag. Har bäddat, men inte klätt på mig. En knopp till i den gröna pelargonen i köksfönstret. Det stora nytvättade underlakanet är nu torrt och kan läggas undan.

Jag är varken riktigt förkyld eller inte riktigt förkyld. Halsen verkar okej, småsnuvig. Satsar på att vara frisk till på onsdag för vaccinering. Kroppen fortfarande lite mör, men tror mera på mitt platta fall häromdagen än på influensa. Ingen feber.

Ännu en bok beställd. Litet, men relativt stadigt inflöde av betalningar. Som jag måste stänga av när jag åker bort.

Byter brillor.

”Arbetsnöjdhet” ett för mig nytt ord på Rapport (tror jag) igår kväll, använt av någon som kanske vill maskera ”onöjdhet” genom att skapa ett nytt ord. Minns tyvärr inte i vilket sammanhang ordet användes, bara att det gjorde mig irriterad. Och på Facebook hittar jag tips om filmen Mediamannen (som jag så småningom insåg heter Trädgårdsfesten) på SVTplay. Tillbringade en god stund av kvällen med La cucinara en Castamar, Kokerskan på Castamar. Den serien förnöjde mig.

Idag blir det makaroner och stekt falukorv till middag. Känner inte för mera omständlig matlagning.

Nu påklädd och med borstade tänder. Vikt ihop och lagt in det stora lakanet. Diskat. Pratat med syrran som mår bra idag. Kom överens om att vi har olika sorts humor, eller nåt – hon gillade den franska filmen som på Netflix heter Stuck together, och skrattade sig nästan av stolen. Jag gjorde det inte.

Just nu har jag bestämt mig för att skriva ”sa” och inte sade, ”nåt” och inte något. Med flera liknande talspråkiga sätt att skriva. Får se hur länge jag kommer ihåg det. ”Dom” har jag svårt för.

Har ägnat en stund åt Wikipedias Tenerife-fakta. Bra information om mycket. Till exempel Ten Mas card, för bussresor. Inser att jag inte vet nånting om ön, minns enbart Puerto de la Cruz och Teide från den enda tidigare resan dit. Tror att vi också var till djurparken, som numera tydligen är svartlistad av flera researrangörer på grund av dålig djurhållning. Det lär vara ont om hyrbilar nu, och jag känner inte att jag gärna vill köra. Kanske försöker vi ändå hyra en bil om vi vill åka på lite längre utflykt på ön. Det visar sig.

Klockan är snart fem, det är mörkt och jag har både ätit middag och diskat efter den. Och tittat en stund på en tjatig fransk film (Let the sunshine in) som jag trodde var en annan fransk film – som nu återstår att se (Trädgårdsfesten). Rekommenderad på FB av vän. Kanske i kväll. Får inte mycket skrivet idag. Är seg, och uttråkad, tidigt middagsätande är ett tecken på dylikt.

Ibland råkar jag slå på plattan på datorn så att den lyser – och då händer konstiga saker i texten, tills jag trycker ett ögonblick på on/off så att plattan slocknar. Då blir allt som det ska igen. Oanade och oväntade finesser.

Det har regnat hela dagen, just nu ser jag inte om det fortfarande gör det. Det var därmed inte läge för däcksförflyttning från källaren till bilen.

Jag gör mig inte gladare när jag tänker att alla mina återstående dagar ska se ut ungefär som denna. Förmodligen med en skröpligare kropp och kanske ett huvud som blir allt virrigare. Hjälp! Fast vem kan det, utom jag själv. Vet allt det där, och gör ändå ingenting åt nånting. Jo. åker till Teneriffa i december, det är kanske att göra nånting. (Notera att jag skriver nånting, inte någonting – om jag ska vara brutalt ärlig så skrev jag någonting på det första stället, och ändrade.)

Överblivna, icke tillagade makaroner ligger nu i en liten plasthink, plus en glasburk. Förhoppningsvis mussäkert, åtminstone glasburken. I morgon kanske det är läge för renskav med svamp, från frysen. Kokt, stompad potatis till.

Onsdag halv nio en grå och blåsigt disig morgon. Har regnat i natt. Jag somnade om och drömde om vargar och dumma människor som inte begrep att man inte kunde drälla omkring hur som helst med vargar i närheten.

Tänderna som hanterades igår känns konstiga, men det talade tandläkaren om. Så det är väl som det ska, har inte ont. Väntar på reservdelar, tandkronor och hörapparat. Tur att resten fungerar än så länge. Supersvårt sudoku avklarat. Ljusen på köksbordet brinner.

Har bokat fotvård 25 november i Norrtälje. Och bäddat rent i sängen, tvättmaskinen jobbar.

Det blir paj till middag även idag… Men nu fika. Och prat med yngste sonen vars samtal jag missade igår kväll.

I det stora trädet utanför köksfönstret hänger nu regndroppar i stället för löv. Vackert. Tvätten hänger också, på tork inomhus.

Gläds åt min fina väggalmanacka, som svärdottern gjorde till Jan, men som han aldrig hann se. Varje månad har en bild från landet på Djurö med barn och barnbarn. Hennes omtanke var att han skulle känna igen. Nu är det jag som gör det, ler, minns och skriver in de tider jag har att bevaka. Sänder tacksamma tankar till dig, kära Lotta.

Tisdag 2 november 2021 – snart dags att åka in till Stockholm och tandläkaren. Bilen till Rösa, buss därifrån. Fungerar perfekt.

Ätit frukost, diskat, bäddat, plockat in tvätt. Laddat in flera toapappersrullar på hyllan i toalettrummet. Slängt soppåsen. Tömt tekannan. Väntar på att telefonen ska bli fulladdad, är förstås en annan laddare än den jag har i bilen.

En ännu grå dag, disigt, inte ett spår av någon sol. Men tio grader varmt, just ingen vind.

Har varit hos tandläkaren i en och en halv timme. Slipat ner två tänder och tagit avtryck för kronor. Puh! Ny tid om två veckor. Sedan är jag klar för den här vändan.

Nu på bussen till Rösa och därefter med bil in till Norrtälje med böcker, sedan hem. Ska bli skönt. Det blir en DM i belöning. Ulrika tyckte jag var duktig, men det är ju hon också. Och noggrann, idag fick hon göra om avtrycken för att hon inte var nöjd.

Många använder den här bussen. Och många pratar i telefon, högt. Bakom mig sitter en kvinna som först använder sin telefon, och när hon väl pratat färdigt snörvlar hon ideligen. Har tydligen inga näsdukar, men är definitivt snorig. Otrevligt – lika otrevligt som Hötorgshallen, där jag gick in och fort ut. Folk köade utan något avstånd till diverse matställen – många människor, inga munskydd.

Pandemin är inte över.

Strax efter tre är jag hemma igen. Och hittar en beställning på tre Bokbörsen-böcker, de får vänta till i morgon. Nu har jag bytt till fleecebrallor och dito tröja. Mår bra, även om tandläkaren sa att jag nog kunde bli lite öm. Än är jag det inte, men det känns konstigt med de bearbetade tänderna som väntar på sina kronor.

Hittade ett Linie-martiniglas på Myrornas. Billigare än på Tradera, och definitivt billigare än i glasbutik. Det glas jag hade gick sönder för ett par veckor sedan. Så nu har jag en Dry Martini stående på köksbordet, bara för att jag varit så duktig hos tandis idag. Om en stund blir det uppvärmd paj till middag. Det mörknar.

Hade datorn med mig i ryggsäcken till stan, trodde kanske att jag skulle vilja sätta mig någonstans och skriva. Men när väl tandläkeriet var klart ville jag bara hem. Ingen energi för skrivande på kafé, får bli en annan gång. Skillnaden i vikt jämfört med min tidigare laptop och den nya notebook´en är påtaglig.

Kvinnan mitt emot mig hälsade med ett leende, mitt var nog en aning skevt efter bedövning. Men, jag noterade avundsjukt vilka vackra naglar hon hade. Ofärgat lack men vita upptill, snyggt. Två cabinväskor fick mig att tro ”flygvärdinna”. Kanske. Men trevligare att se framför mig i bussen, än den obscent fete mannen på andra sidan gången. Skjortan sprängdes nästan över magen. Läste prasslande Dagens Nyheter och skrev med pekfingrarna på datorn. Han fick sällskap av ännu en mycket stor, yngre man. Kaka söker maka? Jag är fetare än jag hittills någonsin varit, men inte så totalt lössläppt fet. Än. Vad gör att vi som ökar i omfång inte gör någonting åt det? Är det goda livet värt att bli frånstötande?

Det är ju november. En skrivrumskompis hade igår skrivit ca 2 500 ord – det är bara att gratulera. Tror att hon till skillnad från mig vet vad hon ska skriva. Jag behöver få till 2 000 ord bara idag för att ligga jäms med de första två dagarna. Lär inte lyckas med det, hur bra den här klaviaturen än är under fingrarna. Det blir ingen berättelse bara genom njutbart tangenttryckande…

Dags att tända ljusen på köksbordet. Har sex ljus, men tänder bara tre av dem.

Lampor här och där gör att mörkret blir uthärdligare, höll på att skriva trevligare, men nej.

David Grossmans tankar kring vilka vi människor är utan ”vår historia”, den berättelse vi definierar oss utifrån – och samma sak gäller länder, fiendskap eller vänskap – de tankarna finns i mig också idag. När blir den egna historien ett fängelse, och vem är människan utan sitt fängelse? Tål att låta de frågorna få vara följeslagare ett tag.

Hörapparaterna ligger nu på bänken, och livet är välsignat tyst. Det lyser lite här och där vid byggnader och efter vägen utanför mitt hus. Men det är stillsamt, ingen jobbar så här dags denna tisdag. Inte så att jag ser det i alla fall.

Parallellt med Grossmans existensiella frågor ser jag i ”kvällspressen” rubriker om att Joe Biden tycks ha slumrat till under mötet i Glasgow, Jan Emanuel har sålt sin lägenhet för fyrtio miljoner för att han vill ha större, en rappare rånar en butik två gånger och döms till ett år i fängelse, och hon Bianca Ingrosso har aldrig varit så ledsen som nu. När hon får klagomål på en kalender hon sålt för drygt ett tusen kronor.

Samtidigt säljer en pappa sin dotter i Afghanistan till en gammal gubbe för två tusen dollar. För att få mat till de övriga barnen. Dottern lär ha stretat emot…

Jag går nästan sönder. Hur i h-ete kan världen utan protester få bli sån här? Vad har vi alla gjort, eller inte gjort, för att det nu är som det är?

Jag har aldrig haft några döttrar att sälja, har aldrig behövt ställas inför det alternativet. Är det vårt sätt att leva självgott och ”demokratiskt” som gjort det möjligt för makthavarna i Afghanistan att agera som de gör nu?

Och här i Sverige skjuter unga män ihjäl varandra i något som heter ”gängkrig”. Det är nästan normalt. Medellivslängden för oss andra ökar antagligen (möjligen minskad av pandemin), men jag är inte säker på att jag vill vara med och se vart vi tar vägen. Jag och många andra föräldrar – födda i Sverige, invandrade, flyktingar hit – trodde att här fanns ett land där livet kunde levas. Idag är Sverige ett land där livet tar slut.

Måndag 1 november 2021 – klockan är tjugo minuter över nio. Har ätit frukost, diskat, bäddat och klätt på mig. Inget gympapass idag, kroppen behöver ta igen sig, har lätt träningsvärk. Lite sol därute, det blåser och himlen är både blå och grå. Tio grader varmt.

Blomknoppen i den gröna pelargonen visar mera färg idag. Och novemberkaktusarna är blommande vackra, törs inte röra dem. Än har inga knoppar fallit av. Några ringblommor har tagit sig fram i pallkragen utanför fönstret, men krassen är slut.

Dricker vatten, har en kanna stående på diskbänken för att påminna mig.

Änderna i ån tjattrar medan de väntar på mat.

Idag borde jag skriva 1660 ord, om jag ska ha de där 50 000 orden sista november. Tror knappast min energi förslår till det, jag känner just ingen press – vet att jag kan om jag vill tillräckligt mycket. De senaste två åren har jag skrivit om Jan och hans sjukdom, hur vårt liv tillsammans förändrades tills det tog slut. Det är snart ett år sedan han dog.

I år ska jag hitta ett annat tema, ännu okänt vilket. Kanske blir det Agnes och hennes äventyr på Teneriffa (även om jag kanske helst väntar med det skrivandet tills jag är på plats). Kanske blir det något annat. Och i kväll ska jag se Babel på SVTplay. David Grossman var med i det senaste programmet, och jag tycker om hans böcker. Har dock svårt för programledarinnan som jag tycker tar för stor plats.

Det mesta av mina funderingar just nu kretsar kring min resa. I morgon är det sex veckor kvar innan det är dags. Vad ska jag ha med mig, vad behöver jag inte, vad kan jag skaffa där – etcetera. Slängde den solkräm jag hade, hittade ingen datumstämpel, men tror att den var gammal nog för att hamna i soporna.

Middag idag blir lax ur frysen. Plus något. Kanske en spenatpaj med lax? Har bladspenat i frysen, smördeg också. Och stark ost att riva i kylen.

En konsekvens av att leva ensam är att det ofta blir samma mat ett par dagar i följd – om inte frysen fylls på. Jag har inte lärt mig att laga mat bara till en person, och jag minns hur mina föräldrar också hade svårt att sluta laga tillräckligt för en stor familj, när de blev ensamma. Onekligen ett lyxproblem, men ett som är lite tråkigt.

Nu ska jag kolla om tvättmaskinen är klar. Det var den inte. Har bokat influensavaccin 10 november. Vill gärna ha en tredje coronaspruta också, men det ska ha gått sex månader efter dos 2. Och det gör det inte förrän den 14 december, samma dag som jag åker… Lade in en fråga när jag bokade, får se om jag får svar.

Fika, klockan är tio över tio. Undrar om alla mina diverse bestyr kan kallas prokrastinering…

Får nog åka in och handla mjölk, och lämna beställd Bokbörsen-bok. Tog det sista av mjölken i kaffet nu, och glömde att det ska vara både grädde och lite mjölk i pajen. Någon dag ska jag göra ”dillkött” av resten av rådjursbogen jag fått av sonen. Har både inlagd dill och fryst dill, liksom buljong från tidigare rådjurskok. Det blir gudomlig sås, som inte lär minska mitt midjemått. Om det nu kan kallas midja längre, det där som är mitt på kroppen, ovanför höfterna.

Tvätten är omhändertagen.

Och jag är hemma igen efter en snabb tur in till Norrtälje.

Pajen blev god, om jag bortser från den tinade smördegen – felköp. Den var svår att kavla ut, och de två plattor som återstod efter mina kavlingsförsök ligger nu i kompostpåsen. Borde ha köpt färdig pajdeg, inte smördegsplattor. Lärdom. Men som sagt, ost och ägg och lax och spenat smakade alldeles utmärkt.

I morgon är det dags för tandläkaren igen. Syrran i Uppsala rekommenderade en fransk film, som på Netflix heter Stuck together. Har sett lite, är inte fängslad ännu. Min kära syster menar att den är jättekul emellanåt, och kul ibland. Tja. Ger den en ny chans i kväll. Vill gärna skratta. Och jag tycker om att höra det franska språket.

Solig eftermiddag. Men nu när klockan är fyra mörknar det. Dags att tända lampor här och där.

Jag sitter i vardagsrummet, i min sköna stol med fårfällen över benen. Tända ljus både på det lilla blombordet bredvid fåtöljen, i rotting med glasskiva, och på den stora vitmålade skänken i andra änden av rummet. Dessutom golvlampa och fönsterlampa, plus den på trappen. Känns ombonat och fint. Hittar inget jag vill läsa just nu, men gör ett försök med the Wolf Sea, av Robert Low. Vet mig inte ha läst något av honom tidigare. Kanske kommer boken från yngste sonen. Tycks handla om vikingar någon gång på 900-talet och deras förmodligen blodiga äventyr i världen. Sonen ringer på väg hem från jobbet, ”vill bara kolla läget”.

Om jag nu vore en riktigt fokuserad NaNoWriMo-skrivare skulle jag kanske glädjas åt att de här spridda orden faktiskt är drygt åttahundra totalt. Hit. Fattas alltså enbart drygt åttahundra till…

Ytterligare två Bokbörsen-beställningar att skicka i morgon. Förpackade och klara, efter att jag svurit över den breda plasttejpen som går av ”fel”, och som är mycket svår att få tag på igen för att kunna använda den. Gav upp om en rulle, men hade en till. Hållaren har jag lagt undan, den fungerade aldrig som jag trott att den skulle.

Ser intervjun med David Grossman – tankeväckande. Och Jessica Gedin var ödmjukt respektfull när hon pratade med honom.

Vem är jag utan den historia jag hittills levt i mitt liv, den jag trott på sedan jag var liten, den jag alltid berättar för mig själv och definierar mig utifrån? Han drar paralleller med Israel och Palestina, var är de staterna utan sitt ömsesidiga hat. Vi är ofta fångar i vår historia, hur den än ser ut. Som länderna ovan. Hur kan vi hitta ut, hur kan vi befria oss och hitta ord för att beskriva ett annat liv, en annan historia?

Humor, även i koncentrationslägren skrattade man. Inte för att man därmed överlevde, men för att döden kanske blev mindre plågsam.

David Grossman är en människa och författare att tacksamt älska. Och läsa. Jag läste Fallen ur tiden samma år som vår son dog. Grossmans son dog som soldat i krig. Vår son krigade på ett annat sätt, båda dog. Båda föll ur tiden. Deras tid upphörde. Och fortfarande finns de och alla andra döda kvar, utan att tid längre betyder någonting.

Söndag, 31 oktober, vintertid – eller heter det ”normaltid”? Enligt telefon och dator är klockan nu kvart över åtta, klockan på väggen får ställas om manuellt. Såg rolig bild på FB, om att ställa om tiden, en klocka hoppade man över. Den i bilen, inte värt besväret, den fick vänta tills den blir rätt igen. Som i min bil, nu är den rätt – får bara komma ihåg att inte lägga på en timme när jag tittar på den. Har aldrig lyckats förstå hur det går till att ställa om den.

Dimma i natt, drygt nio grader nu. Disigt.

Lätt träningsvärk i skuldrorna efter Sofias rörlighetspass igår. Ska nog ta en vända idag också, kanske med andra rörelser.

Frukost och sudoku avklarat. Fortfarande iklädd morgonrock och ulltofflor. Svalt inomhus när jag inte kan elda i vedspisen.

Idag blir det kalvlever med svamp, lök och grädde till middag. Kokt stompad potatis till. Lingon kanske.

Har just tagit mig igenom ett mixpass (rörlighet, styrka och kondition på 20 minuter) med Sofia – andfådd och varm. Hon är så härligt trevlig. En av SVTs bättre satsningar. Och man kan inte göra fel, ta hjälp av en stol om det behövs, sitt och jobba – det är vad jag gör mest, golvet är för kallt.

Nu ska jag duscha och tvätta håret. Bädda först.

Klockorna i kök och gästrum omställda. Jag duschad och påklädd. Skönt. Tränar att använda flip-flops´en, tårna behöver vänja sig.

Jag ser att det finns en sol bakom diset, men den orkar inte riktigt fram. Den kämpar dock på. Blir allt starkare. Himlen allt blåare. Fikar och äter upp det sista av fryst äppelkaka från Frödinge, inte anmärkningsvärt god. Men min vaniljsås gick åt.

Numera känner datorn igen mig, bara jag har glasögonen på, klädsel tycks spela mindre roll. Eller så är min konstant röda näsa lätt att identifiera. Nya ljus i ljusstakarna. Har skurit kalvlevern halvtinad, lättare så. Nu väntar den i kylen.

Läser gamla texter och funderar på vad som går att använda i någon form, ännu oklar. Nyss tänkte jag på hur mina temata återkommer, åldrande (då åkte handen upp till hakan, och hittade ett par små skäggstrån som tagit sig fram sedan igår). Mat – se ovan, tvätt ett antal gånger per vecka, inte lika ofta nu när det bara är min egen tvätt. Inköp, städning, plockande. Böcker, de jag lånar, läser eller säljer på Bokbörsen (där får det bli semesterstängning innan jag åker). Väder. Ensamhet, en annan sort nu när jag är bokstavligt ensam, igen. Skrivande och uteblivet skrivande.

Har just gjort klart min middagsmat – en mycket god kalvlevergryta, räcker till flera måltider. Brukar för det mesta steka kalvlevern i skivor, men den här gången tärnade jag den, brynte hastigt, doftade en aning mjöl över, ett par droppar Kollorit, lite kalvfond och en rejäl skvätt grädde. Det hela fick puttra en kort stund. Potatisen får vänta tills det är dags. Det blir nog svartvinbärsgelé till, och gott rödvin. Lat 42 Gran Riserva från 2014.

Började läsa en Penny Vincenzi som jag kanske inte har läst, den stod bland Bokbörsen-böckerna. Tror inte jag orkar igenom den, de 670 sidorna känns efter bara några minuters läsning ganska förutsägbara. Men, den får ett försök till, lite senare, jag kan ha fel. De gratis Kindle-böcker jag laddat ner lockar nämligen inte heller. Biografin om Selma Lagerlöf ligger oläst, liksom Stephen Fry´s Mythos och Shuggie Bain – lånade av syrran. Böckerna pratar inte med mig just nu. Igår avslutade jag läsningen av Maja Lundes bok Przewalskys häst, har slarvigt läst den, men ville inte riktigt släppa in den i mig, den gjorde ont. Dystopier känns alltför tänkbara och möjliga numera.

Drar upp elementet i köket, fryser om händerna trots att jag är väl påklädd, och nu med ulltofflorna på.

I morgon är det november och kanske 1660 ord per dag (NaNoWriMo utan registrering). Känns alldeles otroligt omöjligt idag, men så har det nog känts alla andra novembrar också. Har skrivit ändå, som så ofta. ”Skriva ändå” kunde vara mitt valspråk som skrivande människa (vilket är Bodil Malmstens benämning i stället för ”författare”). Saknar henne och hennes ord.

Lite sol, en trött fluga på utsidan av fönstret. Lätt vind, det stora trädet utanför mitt hus har tappat nästan alla löv. De täcker backen. Och får ligga där de ligger. Jag behöver inte gå ner till vedboden och hämta ved längre. Och källaren får vara som den är när jag väl har rullat upp vinterdäcken till bilen. Tomma blomkrukor är inställda, fågelfröautomaterna också.

Talar en stund med Berit i Enköping, en vän från tidiga år i Sundbyberg, med dagisdemonstrationer och krav på politikerna. Vi har hittat varandra igen på Facebook – vilket får mig att tala om att jag är glad att FB finns, att jag har många människor där som är verkliga vänner. Viktiga människor i mitt liv. Tack Berit för att du ringer emellanåt, jag är en klen telefonmänniska.

Nu är himlen alldeles blå, solen lyser och vinden tycks ha avstannat. Gör mig glad när klockan är kvart över två en söndagseftermiddag. Skalar potatis till middagen, och sätter mig här igen därefter. Har motionerat tillräckligt med Sofia i förmiddags.

Tror att jag ser att knoppen på den stora gröna pelargonen i köksfönstret börjar öppna sig, något lite rosa syns.

Jag ögnar igenom ”persongalleriet” i Vincenzy´s bok. Väldigt många människor. Gudmödrar ”and what not”. Så många kommer ingen att hitta i min nästa bok – men några fler än Agnes och Stefan och Karl behövs nog. Frågan är vilka. Tror att viktiga okända personer kan vara spanjorer/-skor – de är ju allesammans där på Teneriffa. Lite inhemsk miljö och människor som lever där fyller nog sin plats. Men dem har jag inte träffat ännu, de väntar på mig tills jag kommer i december, och kommer att prata med mig några månader in på nästa år. Ser fram emot det, oavsett konsekvenser av vårt möte.

Kanske kommer något av Agnes barn med eller utan familj på besök. Kanske någon eller båda syrrorna. Eller någon hittills glömd bekant/vän från tidigare år. Vem som än vill vara med är välkommen. Spännande. (Vilket konstigt ord, vad är det som spänner? Engelskans ”exciting” är mera korrekt beskrivande, ”upphetsande”. Är det ordet för starkt för svenska?)

Ler åt mig själv, hur ord och meningar leder vidare till frågor och ibland svar. Eller flera frågetecken.

Nu ska jag läsa, något.

Lördagskväll, inte i någon timmerkoja, men i ett litet, dåligt underhållet hus på landet utanför Norrtälje. Huset är dåligt isolerat, men jag tycker om det. Det är lite svalt, så jag klär på mig. Snart ska jag äta får-i-kål som igår, men det är gott och varmt. Det mörknar utanför fönstren, ljusen är tända på köksbordet som i morse.

Det är fortfarande när klockan är halv sex nästan nio grader ute.

Jag är lite mörbultad efter Sofia-gympan i förmiddags. Märker hur stel och otränad jag är. Det kan bara bli bättre.

Har använt några timmar idag till att gå igenom mejlandet med vännen sedan i våras, han i norr. Några månader av dagligt och ömsesidigt uppskattat mejlutbytande, sedan ingenting. En månad sedan. Inte efter att vi båda deklarerat var vi stod politiskt – han åt det mera bruna hållet, jag åt det rödare. Han är en sort som hellre går på äggskal och undviker klart besked. Jag är det inte, numera. Har kanske aldrig varit.

Det är tomt i mejlbrevlådan, och det är tråkigt. Saknar den kontakt vi hade.

Är inte säker på varför jag läste igenom alltihop. Kanske kommer han att figurera i något jag skriver framöver. Det var trots politiken ett möte människor emellan. Han hävdade en gång att han inte hade något emot att jag skrev om det. Om han ändrat uppfattning, vet jag inte om det. Han ingår i alla fall bland de karaktärer jag tar med mig till Teneriffa – om bara sex veckor – men han ska få sällskap av andra. Som inte finns beskrivna ännu. Ordet ”beskrivna” får plötsligt en mening som jag kanske inte sett förut. Be-skrivna. Jag vill skriva där. Beskriva. (Varifrån kommer förstavelsen be-? Beundrad, bedårad, belåten, belägrad, betingad, beramad, berövad…)

Tror jag behöver ta reda på mera om mig. Idag, tidigare och framöver, i den mån jag kan hitta dit. Eller vill göra det. Är alla människor så här krångliga, som jag? Eller är det helt enkelt så att det är krångligt att leva. Och veta vem man är medan livet pågår. Hela tiden, så länge livet pågår.

Här tänker jag på Dagny, 109 år, numera på äldreboende. Hon kan inte längre blogga, någon sköter det åt henne. Men hon skänker sin bostadsrätt i Solna till Cancerfonden. Strong kvinna, hur hon än mår idag, starkt att orka leva så länge, starkt att vara den hon förmodligen alltid varit, fortfarande. Om än väldigt mycket äldre. Vet inte om jag vill bli så gammal, rättelse – vet att jag nog inte vill bli så gammal. Och någon bostadsrätt har jag inte att ge bort. Tack Dagny, för att du visade oss andra att det går att leva ett viktigt liv också när man är så gammal som du – och alla åren dessförinnan.

Själv ser jag numera (=när jag har råd) om mina tänder igen. De börjar bli bra, och det kostar. Några år under mitt mest intensiva spelmissbruk fanns det inga pengar till tandvård. Nu gör det det. Jag kan dessutom klippa håret när det behövs, köpa en ny dator när jag tror att jag behöver det, dricka Dry Martinis oftare än jag behöver, åka till Teneriffa för att jag tror att det kan få mig att skriva friare.

Heja spelfrihet. Heja mig! Och Jan, som bidragit till min frihet, då och nu. Mer än jag förstod. Det (bidrog) gjorde aldrig Ulf. Han undvek hela tiden frågan. Men han bidrog till att jag kände mig bokstavligt älskad, igen och till slut. Antagligen lättare att ta till mig än den andra sortens kärlek.

Livet. Fortfarande fascinerande, fortfarande levande och fullt av okända möjligheter. Eller felsteg. Hur som, fullt av energi om jag bara förmår se och uppleva, känna det. Livet är. Ännu.

Någonstans ifrån kom energin att skriva detta. Jag är tacksam för den där okända, i geografin eller världen i övrigt oplacerbara gåvan. Jag behöver inte veta var den kommer ifrån, bara ta emot och vara tacksam.

Nu middag. Senare än igår och förrgår. Kanske kan jag hålla mig vaken längre, och därmed inte behöva vakna så tidigt. Vill inte vakna vid femtiden och inte kunna somna om. Eller somna om efter någon timme och vakna, full av drömmar och ovakenhet.

Ser lite på Kunskapskanalen och de engelska kanalfararna, Pru och Tim. En mening fastnar – ”jag hade kunnat förlora dig innan vi ens träffats” apropå krig och elände.

Vem vet vem man har förlorat innan man ens har träffats – tror jag är tacksam för den okunskapen. Går antagligen bara att veta efter att man träffats. Vet vilka jag förlorat efter att vi träffats. Tycker om de här gamla kämparna. De ger mig hopp om en framtid, också nu när jag är nästan lika gammal som de. Utan att någonsin komma att befara de engelska kanalerna, som vi trodde och planerade en gång. Det var då för dyrt. Nu är det utom räckhåll av andra orsaker. Jag behöver inga kanaler längre, men jag behöver fortfarande människor att samtala med, att vara nära. De fattas mig idag. Och jag längtar ännu efter att få sova i en båt på havet någonstans, tryggt förankrad och vaggad av vågor.

Jag får minnas.

Fredag 29 oktober 2021 – det regnar inte. Än. Ljusen på köksbordet är tända. Klockan är åtta och jag har just avslutat min frukost.

Försöker få lite fart på Agnes därnere på Teneriffa, men hon är ovillig. Upptagen av sitt, vill inte bli störd. Jag vet ju inte vad hon håller på med, men hennes tystnad är besked nog. ”Lämna mig i fred.”

Så här sitter jag, utan att riktigt veta varför jag ändå försöker skriva. Det verkar vara mitt konstanta skrivartillstånd. Om jag vill kan jag ju göra som flera år tidigare, sätta igång i november med ambitionen att åstadkomma 1 660 ord varje dag. När november är slut blir det 50 000 ord, tillräckligt för en bok. Kvalitet och innehåll ska vi tala tyst om, men många ord kan det bli.

Såg en lista på karaktärsdrag och annat som kan behöva noteras när man försöker skildra en person i en text – allt ifrån utseende och rörelsemönster till ”vad händer när den här människan blir arg”. Elisabeth George´s Character Prompt Sheet – kan kanske vara bra att använda.

Har fyllt på det jag skrev igår om Agnes, enligt ovan. Skriver ut. Intressant ”övning” – nu ska jag bara utsätta andra karaktärer för detta också. Har lagt till Karl Lunde och försökt förstå vem han är och vem han kan bli i berättelsen.

Nu tar jag paus. Resten av ”befolkningen” får vänta. Badstegen är upptagen för säsongen, har just varit ner till sjön och kollat. Därmed definitivt inga fler bad här i år.

Mötte en okänd vacker man när jag kom ut, långhårigt gråhårig med hästsvans och snyggt skägg, och unga glada ögon. Jag talade om hur han kunde gå rundan förbi hjorthägnet och vidare, ca 4 kilometer. ”Det är vackert här, jag har inte gått här tidigare.” Ny i trakten förmodligen. Han gick åt sitt håll och jag åt mitt. Hoppas han hittar hem.

Det blir får-i-kål till middag idag, hade sådan i frysen och tog fram igår. Men idag ska jag vänta till vettig middagstid, inte äta vid två som igår.

Det höll till halv fem, nu har jag ätit och har fortfarande en måltid i morgon också. Bra.

Och så småningom blev det lördag den 30 oktober. Ännu ganska grått på himlen, inget regn, just ingen vind. Tänder mina ljus på köksbordet, och äter frukost. Har inga planer för dagen. Vinterdäcken har jag rullat fram till källardörren, skottkärran vilar nu ovanpå veden i vedboden. Vet inte vilket som är enklast, att lasta ett däck i kärran och köra upp till bilen, eller att rulla ett däck i taget dit upp. Det visar sig.

Klarade dagens sudoku. Bäddat, diskat.

Provpackar, inser att jag får lämna en del hemma. Nu vägde väskan 8,2 kg vilket innebär att ryggsäcken inte får väga mer än 1,8. Dator plus något lite. Lär behöva provpacka flera gånger. Eller klä på mig några extra lager.

Tittar lite på Netflix, tröttnar fort. Har kollat kvällstidningarna, Facebook och mejl. Vad göra nu? Tvätten från igår är kanske torr. Det mesta kunde plockas in. Laddar telefonen på en ny laddplatta, trådlös – går långsamt tycker jag.

Kan inte boka influensavaccin via 1177. Får ringa och kolla på måndag. Vet att det inte börjar förrän 9 november, men det vore ju praktiskt att kunna boka dessförinnan. Rörlighetsgympa med Sofia, bra – jag skrattar flera gånger med henne och åt mig.

Upptäcker en knopp i köksfönstrets gröna pelargon, hoppas den orkar fram.

Agnes har – eller hade – en mejlbekant i Norrland. Det dagliga mejlutväxlandet tog slut när Agnes insåg att mannen inte enbart var konstnär, musiker, aktieaktiv, levde ensam och verkade laga god mat – hans politiska preferenser låg hos fel parti, det bruna och främlingsfientliga. När han undrade om jag ville ha ett kalifat i Sverige självdog mejlandet.

Nu verkar han ha återvänt till Spanien, där han tidigare bott några år. Kanske inte till Teneriffa, men till fastlandet. Agnes hoppas att han glömt att hon ville åka till Teneriffa, hon har ingen lust att ta upp bekantskapen igen. Vi får se – ett karaktärskort ska jag nog i alla fall skriva. Men det får vänta.

Torsdag 28 oktober 2021 – den lägenhet jag förmodades hyra i Punta Brava är inte tillgänglig. Hoppas mäklaren hittar något annat åt mig. Bor med Helen och Isaac till att börja med.

Skrivrum om tio minuter, vet inte vad jag ska göra där. Har fixat med nya telefonen och fått in kontakter, och allt annat. Till och med mobilt bank-id och swish. Återstår att sätta i kortet. Mallig att jag kunde.

Skrivrummet blev idag enbart lite prat och så hejdå – vi gör det vi gör på egen hand utan möte igen idag. Ses kanske nästa vecka på Zoom.

Orkar inte riktigt skriva om Jan, sjukdomar och åldrande, död, just nu. Förra veckans skrivrum gjorde mig ledsen. Vill få mig glad på något sätt. Vet bara inte hur, och börjar bli trött på mitt tjat. Visserligen är det snart november, och gamla deprimerande vanor sitter nog fortfarande i, men ändå. Vill inte.

Sätter mig och läser en stund, omloppshyllan på biblioteket gav mig Jenny Colgan´s Sommar på den lilla ön i havet – det är ju möjligt att den är trevlig. (Skrev hon snorkigt, hon som själv inte kan skriva sådana böcker…)

Har ätit pyttipanna med rödbetor och stekt ägg, är så uttråkad att jag inte hittade på något bättre än att äta en mycket för tidig middag. Nu blir det inte mera mat idag. Är fortfarande uttråkad, eller tom, eller utan energi, eller något. Har diskat två blomfat och torkat fönsterbordet i ”gästrummet”. Där blommar fortfarande två röda pelargoner, i sovrummet en rosa och en röd, i köksfönstret står en stor som enbart är grön nu. Det regnar.

Nyser idag, men känner mig inte förkyld.

Så vad hittar Agnes på när hon inte får hyra den där lägenheten på Teneriffa. Hon kan bo hos vännerna inledningsvis, men inte alltför länge. Både de och hon vill ha sin frihet. Kanske kan de tillsammans leta efter boende åt Agnes när de väl är på plats.

Nu har jag lagt gamla telefonen utan sim-kort i en byrålåda. Lyckades hitta verktyget för att öppna kortfacket i nya mobilen (smart fäst på baksidan av emballage i kartongen), förstod efter en stund att det kort jag hade i den gamla var för stort och vågade mig på att bryta loss ett litet kort, sätta i det rätt och få tillbaka korthållaren där den ska vara. Telefonen kände igen kortet utan problem. Nu ska jag ringa ena syrran och förhoppningsvis komma fram. Andra syrran är upptagen av latinstudier.

Det fungerade. Syrran och jag pratade kålpudding, som hon gjort häromdagen efter att ha rådfrågat sin storasyster. Den blev god (Anna Bergenströms recept, med kålen hackad och förvälld, och blandad i köttfärsen tillsammans med lite av kålspadet).

Det mörknar, har ställt soptunnorna för tömning i morgon. Tror det har slutat att regna.

Tittar på Rapport och stänger ner för idag. Nyss ringde ena syrran och kollade om jag hade skaffat ett blått försäkringskasse kort inför resan. Blir glad åt omtanken – det blå kortet skaffade jag redan före sommaren,