beskrivarblogg

26 oktober 2021 – tandläkaren för rotfyllning (gick galant, Ulrika på City Akuten Tand är toppen) och därefter möte med Helen och Isaac, jag fick låna en kabinväska för vår Teneriffa-resa. Nästa gång ses vi på Arlanda, om gud vill och tygen håller (tror jag mamma brukade säga, utan att vara religiös).

Bilen parkerades på Rösa trafikplats, och bussen kom precis när jag hunnit fram till hållplatsen, tar en timme in till stan. Perfekt. 50 kronor tur och retur. Har fyllt på reskassan.

På tisdag är det dags igen för tandläkaren, vill ha tänderna ”klara” innan jag åker. Kanske ska jag då också passa på att växla till mig en ”handkassa” med euro, även om det verkar vara billigare att ta ut den valutan på Teneriffa. Och någon gång nästa vecka ska jag baxa upp vinterdäcken från källaren (först flytta på gräsklippare, ett par stolar och cykel) och in i bilen, så fara hem till sonen för byte när det passar honom. Före besiktningen den 19 november.

I morgon får jag hämta mina flip-flops på OK-macken innan jag åker till Audika i Norrtälje för koll av den ena hörapparaten, den piper.

Någon gång efter 9 november ska jag också se till att få en influensaspruta, kanske även en tredje med coronavaccin. Ska i alla fall kolla.

Nu är det redan onsdag, klockan är nio, det regnar och frukosten är både inmundigad och disken diskad. Blåser ut ljusen på köksbordet och går och bäddar. Har ögnat igenom kvällstidningarna och Facebook, och mejl. Löst dagens supersvåra sudoku, och läst Midsommarros´ blogg om fågelmat och -matning. Inga nätbollar här.

Hittar pappersflagor i bilen och inser att en mus varit där och tuggat sönder etiketten i det gamla överkastet som ligger som skydd över bagageutrymmet och de nerfällda sätena. Känner igen utseendet… Nu har jag gått igenom bilen så gott jag kan, hittar ingen mus. Hoppas den gett sig av, eller dött någon annanstans. Hur har den kommit in? Har ännu inte haft/sett spår av några inomhus.

Provar några jeans och andra långbyxor, inte längre bekväma. Jag är för tjock om magen. Hävdar att det är efter galloperationen i våras (och för all del, för mycket god mat, kaffebröd och vin) därefter. När jag väl kunde äta och dricka som vanligt igen… Har inte riktigt insett det, eftersom jag mest har mjukisbrallor med gummiband i midjan, sköna och töjbara. Väger mig inte tillräckligt ofta för att bli förskräckt. Behöver hanteras. Men jag tänker inte köpa nya kläder, får klara mig med det jag har och kan ha. Ska provpacka i eftermiddag och väga, jag med tom väska, jag med väskan packad ungefärligen.

Idag blir det inga pepparkakor med smör på till kaffet strax.

Tror inte jag ska köpa mera fågelfrön eftersom jag inte kommer att vara här i vinter. Det är naturligtvis (som syrran sa) dumt att vänja fåglarna vid mat, och så är den plötsligt inte där längre. Bättre att de hittar sin mat annanstans redan nu, innan det blir riktigt kallt.

Nu regnar det ordentligt. Provpackar och väger, sandalerna kanske får stanna hemma. Beror lite på hur bra jag tror att flip-flops´en fungerar. Nåja, det kommer att bli bra när det väl är dags. Det som inte ryms i kabinväskan och ryggsäcken kan skaffas på plats. Insåg just nu att jag till exempel nyss inte packade några trosor. Några par ska jag nog ha med mig.

Har hämtat Birkenstock flip-flops, de passar perfekt. Tränar nu tårna. Och så har jag lyckats få in mobilt bank-id och Swish i nya mobilen. Nu fattas bara ”kontakter”. Nu är även det klart, var ju lätt när jag väl läste ordentligt och tog det lugnt. Ser att jag har flera swishsymboler på skärmen, behöver redigera och ta bort. Men det fixar jag inte nu, så det får vänta.

Är lite stolt att jag klarade detta. Och är inte alls säker på att jag skulle kunna göra det igen.

Nu ska jag laga middagsmat, kyckling, svamp, bacon, purjo, rödvin – typ coq au vin – och ris. Använder kycklinglårfilé i stället för styckad hel kyckling, handlar nu om vad jag har i frysen. Svampen har jag plockat själv, mest Karl Johan som väl passar till fransk mat. Och jag är oortodox, slänger i en skvätt grädde också. Plus en aning marockansk röd krydda som jag glömt namnet på. Det doftar gott.

Ser min stolta sonsons Simon inlägg på Facebook, om sin pappa som just fått igång en konstig såg/fräs utan att egentligen kunna sådant. Ungefär som kajaken han byggt, han kunde inte sådant heller. Och mycket annat genom åren. Simon är så stolt över sin pappa, och det är jag med, både över äldste sonen och hans son. Albin är inte bortglömd, han är fin han också! Deras mamma Lotta har del i dem allihop, det är jag glad över.

Idag är det pappas födelsedag, han fyller 110 år. Han dog när han var 67, men än lever tre av hans fyra döttrar och minns honom.

Solen tar sig upp borta i öster, och lyser som en blåslampa genom altanplanket. Kanske skingras de spridda molnen av sol och vind. Tre grader i morse.

Glömmer hela tiden att byta till skärmglasögonen. Nu har jag gjort det. Förmodligen är det dags att fylla på fågelfrön, men det får vänta en stund. Ljusstakarna på köksbordet väntar också. Alla ljus, utom ett som nu är tänt, har brunnit ner.

Fåglarna har fortfarande frön. Klockan är bara kvart över tio, och jag är rastlös. Vill/vill inte skriva eller läsa. Har diskat och bäddat, mattorna kan behöva skakas och golven torkas av… Klart. Nu fika. Himlen är blå och molnfri, det är sol överallt.

Har försökt begripa vilken mobil jag ska köpa, eftersom jag behöver en ny. Via olika testsidor valde jag till slut en Samsung Galaxy S20 Plus, hyfsat pris på Dustin. När den väl anländer ska jag försöka mig på att föra över kontakter etc…

Helen har just talat om för mig hur jag tar bort böcker från mitt Kindle-bibliotek. Det ska jag ägna mig åt i morgon. Idag räcker inte min energi riktigt till för någonting. Tur jag har kålsoppa till middag väntande i kylen.

Så jag åt min kålsoppa, talade med en vän om vårt årliga ostronätarmöte om några veckor, det blev åter svart utanför fönstren och jag orkar inte titta på Rapport ens. Går till sängs när jag väl diskat.’

Jag fortsätter skriva, men vet ännu inte vad. Fryser om fötterna, letar reda på raggsockorna. Blev nedstämd när jag nyss under skrivrumstimmen skrev om Jan och oss och hans demens de sista åren. Hans död.

Nu ska jag komma fram till vad jag ska äta till middag. Kålsoppa kanske, vitkål i kylen och buljong från frysen. Puttrar nu på spisen, får se vad det smakar så småningom. Fåglarna har inte fått några frön idag, det är dags. Fyllt på med frön, sopat altanen och tagit bort vissna krasseslingor. Vattenkannan tömd och inställd i källaren.

Soppan smakar bra. Det får bli kombinerad lunch och middag idag. Äter nu. Och kanske har jag fått hörlurarna att fungera, letade reda på Bose´s sida på nätet och hittade instruktioner. Åtminstone blinkar en blå liten prick (bluetooth tror jag) nu när jag sätter på lurarna. Men i Inställningar är de fortfarande enbart kopplade. Inte anslutna. Kanske har mitt val av Google som sökmotor, och inte Explorer, något med saken att göra? Ibland blir jag så trött på att inte kunna något om datorer och funktioner.

Varvar eftermiddagstimmarna med att läsa en Kindle-bok, det går som vanligt rätt fort. Ett problem i sammanhanget är att jag inte vet hur jag gör för att bli av med de böcker jag läst. Planerar att fråga Helen om det också…

Regnar rejält nu när klockan är halv fyra.

Kålsoppan räcker till middag även i morgon. Så himla gott och så otroligt enkelt att göra. Har fortfarande ett halvt vitkålshuvud i kylen, men har inte riktigt lust att göra kålpudding. Kanske får-i-kål med de små lammfiléer jag har i frysen. Har säkert ytterligare användbar buljong också. Tömda plastburkar börjar bli många i skåpet, betyder att jag faktiskt gör slut på mat ur frysen.

Lyxproblem.

Tänder ljusen på köksbordet, har suttit en stund i vardagsrummet och glatt mig åt kaktusarnas knoppar som frodas. Den gamla ledsna kaktusen gillade tydligen att bli delad på och omplanterad. Nu gäller det bara att se till att någon håller liv i dem också, medan jag är borta.

Har beställt ett par Birkestock flip-flops på nätet, rea. De kommer nästa vecka, hoppas att det blev rätt storlek.

Jag går igenom foton i Google photo och raderar många. Gläds åt en del, minns och saknar. Det är mycket sådana känslor nu, saknad och längtan, ofruktbar sådan, till det som var en gång. Ingen ordning alls, inget rimligt fokus på någonting. Tomt.

Det här med att skriva i ett ”skrivrum”, vare sig det är digitalt eller fysiskt, får igång skrivandet. Det handlar om att vi är några som gillar att skriva, vi är i olika stadier, några har nyss givit ut sin senaste bok, några är på gång, någon har kontakt med ett förlag. Vi pratar lite om var vi är och vad vi tror om det egna skrivandet. Så en dryg timmes enskilt skrivande, allas ljud är avstängt. Därefter lite prat igen, och sedan tack för idag. Bra. Ofta glömmer jag tiden, och missar att delta. Ibland väljer jag medvetet att inte delta. Och ibland är jag där tillsammans med de andra. Något blir gjort. Tack Johanna för att du gjort detta möjligt.

Jag vet sällan i förväg vad jag vill skriva. Idag blev det mera om de här senaste åren, med min fd make och hans demens, om lånehunden Molly och min egen frustration mellan varven. Om hur jag oroades över att inte orka hela vägen, och hur det ändå gick till slutet, både på Mollys liv och Jans. Och hur det är att vara kvar. Att enbart ha mig själv att ta hand om numera. Mitt senaste påhitt i den vägen är att åka till Teneriffa på kanske tre månader, en dag efter årsdagen av Jans död.

Onsdag eftermiddag – hemma igen efter att ha bjudits på lunch hemma hos yngste sonens vän, i hennes nya lägenhet i ett fint område i Sundbyberg. Gott och trevligt. Retade mig på noll information på parkeringsautomaten, dels borde jag veta vilken parkeringszon jag befann mig i, dels hur lång tid vilken summa räckte. Jag chansade, betalade femtio kronor och hade ingen böteslapp när jag kom tillbaka till bilen.

Vädret idag är trist, duggregn och blåst. I morse trodde jag att termometern gått sönder, det var elva grader varmt. Längre fram på dagen ännu varmare.

Försökte få tid hos Audika i Norrtälje, har tröttnat på att den ena hörapparaten piper när jag tuggar, rör på mig, pratar. Min lekmannateori är att den är otät, att den där gjutna plastgrejen i örat inte sluter tätt till mot höger öra. Någon tid kunde de inte ge mig, men de har öppen mottagning mellan 13 och 15 nästa onsdag. Jag får väl gå dit då.

Behöver skaffa mig ett par flip-flops inför Teneriffa. Undrar var man hittar sådana så här års.

Nästa vecka ska jag hämta kabinväskan jag får låna av vännerna som åker till ön samma dag som jag. Ska provpacka, försöka räkna ut vad som kan följa med och vad som inte ryms. Det blir bra. Får väl ställa mig på vågen utan gepäck och se vad jag väger och därefter med väska och ryggsäck.

Behöver ingen middag idag. Är fortfarande mätt efter välkryddade kycklingben och potatisgratäng. Passade på att ta en del mat ur min frys till Sundbyberg, jag hinner inte äta upp allt jag har. Hur mycket jag än anstränger mig… Ica-handlaren undrar nog vad hans ”stammiskund” har för sig, de senaste gångerna är det mjölk, havregryn, ägg och Bregott som inhandlats. Lite grönt och frukt. Inga större inköp. Är smått stolt över att inte ha fallit för något som lockat. (Vilken konstighet, att vara stolt över att inte handla.)

Skrivrum med Johanna och de andra i morgon. Kanske tänker Agnes delta? Men nu kom jag på att mina högtalare ännu inte vill med den nya datorn – vi får se hur det kan gå. Laddar hörlurarna nu.

I Näsåker vill man inte ha några vindkraftverk, inte i Skåne heller. Skälen är dock desamma, de förstör utsikten och de låter. Plus att man i Näsåker (och trakterna däromkring) anser sig ha tillräckligt med el, vilket inte skåningarna kan hävda. De som kallar sig coronaflyktingar från Tyskland (ovaccinerade) måste nu kanske flytta igen, vindkraftens utbyggnad visste de tyvärr ingenting om… Även den svenska världen är ur led.

Får inte hörlurarna att fungera. Men hör hyfsat utan dem. Det visar sig i morgon om det räcker.

Minus en grad denna tisdagsmorgon. Nu är blommorna slut utanför köksfönstret, en enda liten krasse längst in i hörnet ser pigg ut. Fåglarna fick frukost före mig idag, det var tomt i alla tre automaterna. 10 kg solrosfrö försvinner fort.

Tre svanar flyger just nu bort från sjön. Riktning Östersjön.

Solen tvekar lite ännu, men kommer kanske. Himlen i öster var röd i morse. Det blåser inte.

Konstiga drömmar – äldste sonen och hans pappa snickrade ivrigt igen ett takfönster så att en farlig galning inte skulle kunna komma in i huset. Det var bra, tills alla insåg att det fanns väldigt många andra fönster han kunde ta sig in genom. Vaknade innan det blev riktigt obehagligt. De där sista morgontimmarna, innan jag kan bestämma mig för att vara vaken, är ofta smått otrevliga.

Blåser ut ljusen på köksbordet medan jag kommer ihåg det. Ett namn var borta igår kväll, jag såg personen för mig, men kunde inte hitta namnet. I morse dök det upp. Noterar om inte annat en viss fördröjning när det gäller namnkomihåg.

Klockan är bara halv nio, tänker inte åka in till Norrtälje förrän fram på förmiddagen.

Jag begriper mig nog inte riktigt på spar-funktionerna i den här datorn. ”Spara automatiskt” fungerar inte om filen har docwhatever efter sig, den måste först sparas i molnet och kan sedan sparas automatiskt… Så nu har jag gjort det som krävs. Längst ner i aktivitetsfältet på skärmen syns en sol och temperaturen en grad, plus information Regn/snö snart. Vill inte veta det. Men hittar inte hur jag tar bort informationen. Startade om efter att ha tagit bort det på ett ställe utan att det försvann. Nu är det borta.

Köpte minneskort, fick det isatt i telefonen, men eftersom jag glömt den nya pin-koden (nytt abonnemang) fick jag åka hem för att formatera kortet på egen hand, med noggranna instruktioner. Problemet var bara att varken jag eller telefonen kunde hitta kortet… Åkte in till butiken igen, fick hjälp – som inte heller hittade kortet, trots att han testade med flera kort. Något är galet med telefonen. Får antagligen köpa ny med väl tilltaget minne, om jag vill fotografera något på Teneriffa. Minnet i den nuvarande är nästan slut.

 Dessutom regnar det.

Nåja, det är nästan två månader kvar innan jag åker, så jag lär hitta på en lösning. Två killar i butiken jag besökte i Norrtälje lär vara bra på telefoner, men var förkylda just nu, och därför hemma. Om jag besöker butiken igen om någon vecka kanske de är där. Butiken är nämligen mycket serviceinriktad och personalen hjälpsam. Lindgrens Radio och TV.

I morgon åker jag in till Sundbyberg och yngste sonen. Blir förmodligen bjuden på lunch av honom hemma hos hans vän i hennes nya lägenhet. Sonen vill inte att jag ser hur ostädad och fullbelamrad hans egen lya är… Tänker ändå åka förbi och lämna hans böcker och lite annat, jag behöver ju inte gå upp.

Jag kan inte få de två barnen och den gamla kvinnan i Lycksele ur tankarna. Mannen försökte döda alla tre med en kofot, alla är svårt skadade. Mannen var förmodligen sjuk, hade inte fått tillbaka sina jaktvapen eftersom han vårdats för psykisk sjukdom. Han hade en kofot.

Hur mår den här mannen idag? Kan han fortsätta leva? Om alla tre dör, som han ville då han slog dem, kan han orka leva? Jag förstår inte hur någon kan göra något som han gjorde och fortfarande vilja leva. Han kanske inte vill, jag vet förstås inte. Ingen samhällsinstans fanns som kunde förhindrat detta, varför? Vem och vad skyddar oskyldiga mot sjukdomsvåld och annat galet våld? Var fanns mamman? Och hur orkar hon leva (om hon nu gör det).

För varje dag som går inser jag hur mycket jag har att vara tacksam för.

Besinningslöst våld, vilken otäck benämning. Där finns inget utrymme för besinning, för eftertanke, för insikt om konsekvenser. Bara en avgrund av ohanterbara känslor.

Sonen ringer och gör mig glad. Vi ses i morgon.

Solig måndagsmorgon, kallt, precis lite över noll.

Bäddar, diskar, plockar fram stora räkor ur frysen. Det blir ris och stark sås och räkor till middag.

Idag borde jag ordna lite med min bokföring, vill ha den förberedd tills jag kommer hem igen från Teneriffa. Har inga bokbeställningar, och behöver inte åka in till Norrtälje och handla. Det är ingen brådska med minneskortet, kan köpas över nätet också. När jag kollar nätet finns det för mycket att välja bland, får nog bli butiken inne i Norrtälje i morgon, de är hjälpsamma.

Har alltså tid. Om jag har energi nog är en annan fråga.

Det hade jag uppenbarligen, för nu är alla kvitton och fakturor i ordning, kostnader och intäkter per idag hopräknade, moms hit och dit också färdigräknad. Det har inte varit något lysande år, affärsmässigt. Skönt ändå att vara ganska klar, eftersom siffror bär mig emot. Hoppas mina uppdragsgivare inser att jag kan jobba, även om jag inte är i Sverige efter jul.

Missade dock sonens telefonsamtal, men han ringer nog igen när han kan. Det gjorde han.

Och middagen var god, månen är stor och starkt lysande på den svarta himlen därute. Strax Rapport, och en stund därefter till sängs med en av många goda böcker. Igår läste jag ut Kurt Nurmis bok Vi kom aldrig till Dubrovnik. Texter att läsa och tänka kring, fina minnen och tankar om nutid och framtid. En läsvärd bok, och dessutom i sängvänligt läsformat. Jag har flera sådana.

17 oktober 2021 – försöker med supersvåra sudoku både igår och idag, vill sig inte. Sol och några grader ”varmt”, frost i natt. Sitter för ovanlighetens skull i vardagsrummet, i Jans stol med fårfäll över benen. Ser solen genom trädets gula och gröna löv, småfåglarna far fram och tillbaka, än finns det frön kvar i den ena automaten över trappen. Innanför fönstret gläds jag åt kaktusknopparna, fetare för varje dag.

Det är tyst. Delvis handlar det om hörapparater som ligger på köksbänken, delvis om att här är stilla en söndagsförmiddag. Ingen jobbar med någonting, kanske kör Mischa lite senare förbi för att åka bort till hjortarna och utfordra dem, antagligen bort till korna också. Djuren gör ingen skillnad på helg och söcken.

Jag plockar, hittar något jag tror att jag kanske kan behöva på Teneriffa. Det hamnar på gästsängen. När jag väl väger bagaget får jag nog lägga tillbaka en del. Än är det mest småsaker, pennor, nagelfilar, Alvedon, munsårssalva. Passet förstås, har kollat att det är helt och oskadat. Syrran berättade häromdagen om en kompis vars pass hade en rejäl rispa någonstans, det dög inte på Arlanda. Snabb färd för att få ett dyrt tillfälligt pass. Resehandlingarna och vaccinpasset på papper. Ett stort USB-minne (vad jag nu ska med det till när jag använder molnet). Måttband. Batterier till hörapparaterna, munskydd. Nya solglasögon i påse. Baddräkterna. En badhandduk som nog åker tillbaka in i linneskåpet vid slutlig packning. 10 kg totalt är inte mycket…

Har precis börjat läsa Przewalskys häst av den norska författaren Maja Lunde, en suggestiv bok om livet i Norge om fyrtio år, livet i Mongoliet med vildhästar för länge sedan (har inte hunnit dit än) och klimat, människor, djur och framtid. Läsningen blandas med isländska Änglarnas sorg och mycket lättlästa böcker på Kindle.

Den här datorn är härligt lätt i mitt knä. Väger bara 1,13 kg (tror jag om jag minns produkt-specifikationen rätt). Det är verkligen skillnad på 2,5 (den andra datorn) och 1,13 kg.

Av någon anledning har jag inget internet där jag sitter. Det automatiska sparandet väntar därmed tills ”vi får kontakt med servern” berättar datorn. Ska kolla min gamla router. Den hade mycket riktigt stängt av sig, nu är den igång igen och anslutningen som den ska, liksom sparandet.

När jag läser författare med ett eget, vackert språk blir jag fascinerad, avundsjuk och lycklig. Nyss kommenterade någon som just läste Kerstin Ekman att hennes språk var så vackert att han tvingade sig att läsa långsamt. Så är det för mig också, jag tvingar mig att läsa långsamt – har ännu inte läst Kerstin Ekmans senaste bok – och långsamläsandet är svårt. Gör mig nästan andlös och får mig att vilja sluta läsa, av en enda anledning, orden är plågsamt vackert sammanfogade till en levande berättelse. De känns i hela kroppen, de påverkar mig fysiskt. Tror Maja Lunde är en sådan skrivande människa, vet att Jón Kalman Stefánsson är det. Och förstås många fler, som jag kanske läst när jag inte var så mottaglig eller sådana som jag ännu inte träffat på.

Tror inte någon enda skrivkurs kan hjälpa någon till ett skrivande som det jag försöker beskriva ovan. Däremot är jag övertygad om att de här författarna har skrivit mycket och länge, innan de kom fram till det som publicerats. Är nyfiken på Kerstin Ekman nu, har hittills inte fastnat för henne och hennes böcker, även om jag läst några. Och glömt dem. Får se till att låna den senaste innan jag åker.

Ena fröautomaten över trappen är tom, borde fylla på den. Släppte nyss ut en nässelfjäril som for runt i ett fönster. Vart tar den vägen nu när det är så kallt?

Tog en promenad ner till badhuset, men där var så kallt och blåsigt – och stolarna var intagna. Det blev ingen stund i solen där. Gick vidare bort mot tomtområdet och runt tillbaka hem. Skönt, både blåst och sol känns i ansiktet.

Gör i ordning såsen till kalvlevern, lök, svamp, färsk timjan, grädde, en aning kalvbuljong och två droppar av rönnbärsgelén som aldrig blev gelé – ska bara lägga till lite av stekskyn senare när jag snabbsteker levern. Små kokta potatisar till. Tvekar mellan mintgelé och svartvinbärsgelé när jag äter, kan kanske prova båda.

Har tittat på Netflix´ serie Lucifer så ögonen går i kors – roligt ibland, obegripligt ofta. Netflix får följa med till Teneriffa, inser att det finns mycket att förströ sig med, när det behövs. Försöker kolla Facebook, men sidan bara rullar på ända ner utan att jag kan stoppa. Släpper därmed FB för stunden. Och Windows kräver omstart för att installera uppdateringar, trodde de gjorde färdigt igår. De får nu vänta.

Har fått besked av Helen kring minneskort till mobilen – nu tror jag att jag vet vad det är, och var de finns. Det blir nästa inköp inför resan. Bra med vänner som vet och delar med sig av sina kunskaper, på alla sätt och inom många områden. Tacksam.

Potatisen kokar, kalvlevern får vänta, svampsåsen värms sakta. Jag förväntar mig en god middag, med ett glas rött till. Eller två.

Om nätterna drömmer jag, de som befolkar drömmarna är både levande och döda. De flesta beter sig på sätt som jag inte känner igen, och finns i sammanhang där jag aldrig mött dem i den så kallade verkligheten. Vaknar åtminstone ett par gånger varje natt, men drömmarna tycks dra igång fram emot morgonen. Så minns jag det, men glömmer vad jag drömt så fort jag låter frukostbestyr och en ny dag möta mig. Kvar är ofta enbart en känsla, ibland en som framkallar ett leende, ibland tyngre.

(Icas svarta vinbärsgelé var för söt, min egen myntdito passade bättre. Det hela var mycket gott.)

Nu har jag lyckats få Word i aktivitetsfältet, och sparat mallen som jag vill ha den. Det visar sig om jag lyckats. Hittar inte riktigt i den här datorn ännu… Men gillar den fortfarande, framför allt hur den känns under fingrarna.

Solsken och kallt, bara en grad när jag steg upp. Inte blåsigt som igår. Idag får jag nog ta bort de frusna krasseslingorna från altanen. Än lyser några blommor där de skyddats längst inne i hörnet mot planket. Och kaktusarna har nästan slagit ut, inte tappat några knoppar. Än. Fyllt på fågelfrön. Småfåglarna är glada.

Har lyckats få mitt vaccinationspass även i telefonen (och inte enbart på papper via datorn) men tycker att det är krångligt att hitta det. Nu ligger det på ”internet”, ”nerladdningar”. Finns förmodligen enklare lagring. Jag tror mig dessutom förstå att telefonen bara har lite lagringsutrymme kvar, hur gör man för att öka? Kollar med Hallon?

Har ställt in ansiktsinloggning på datorn, nu kände den inte igen mig. För att jag lagt av morgonrocken och klätt på mig?

Kör en tvättmaskin som får torka inomhus. Gårdagens trasmatta är torr, och torkställningen därmed ledig.

Om fem minuter är det dags för Rapport – ja, hela dagen har gått, fråga mig inte hur. Har just bytt batteri i köksklockan på väggen, den visade på tio minuter i fyra, trots att det var svart därute. Det fick mig att reagera… Makaroner och köttbullar till middag, ett glas rött till. Ska diska efter teve. Och fortsätta läsa Änglarnas sorg.

Diskar.

Sitter här igen efter att ha lagt in en bloggtext. Inte för att jag vet vad jag ska skriva, eller varför – jo, varför vet jag. Det är helt enkelt en fröjd att använda den här klaviaturen, den är snäll mot fingrarna, orden lägger sig där de ska. Jag behöver inte korrigera så ofta, ibland har jag för bråttom och då blir det dubbelt ordmellanrum… Men det ser jag ju å andra sidan direkt eftersom det markeras.

Har läst lite i Fiskarna har inga fötter, men den förtrollar mig inte som Sommarljus gjorde. Kanske beroende på att den är sorgsnare, svartare. Vilket förmodligen även Änglarnas sorg är, den väntar också på läsning. Författare Jón Kalman Stefánsson.

Byter glasögon för att se bofinkarna utanför på backen. De är där. Tillbaka till skärmglasen. Hörapparaterna får ligga på bänken idag, eftersom jag inte ska någonstans. Öronen behöver vila. Nya värmeljus i munkpannan, varje veke måste pillas upp, inte kul. Men fint på kvällen.

Snart ska jag göra i ordning korven med ost och tomat som ska in i ugnen, igår blev det en räkmacka till middag. Färska, goda, men små och svårrensade räkor till extrapris på Ica.

Det mulnar påtagligt, snart kommer regnet. Blåser fortfarande. Så skönt att inte behöva gå ut. Regnar. ”Urvär” skulle morfar ha sagt. Efter någon halvtimme drar regnet bort igen. Det blir ljusare även om solen håller sig undan.

Klockan är bara halv tre. Kan inte börja med middagen riktigt ännu. Numera har jag all den där tiden jag inte hade, när livet pågick för fullt omkring mig. Familj, jobb, bostad både i stan och på landet, stress. Nu låter jag mig stressas av att ha för mycket tid, och för lite viktigt att göra.

En envis och kvick liten fruktfluga far runt mig. Jag vet att det finns husmorsknep för att bli av med dem, men glömmer alltid hur man ska göra. Diskmedel och ättika? Ännu en stund senare lyser solen in genom fönstren. Det är inte molnfritt, men det är ljust.

Nu när klockan är kvart i sex är det inte ljust längre. Middagen är äten, och var god. Något potatismos blev det inte, potatisarna var för små. Men de var goda.

Ljusen är tända, både på köksbordet och på vedspisen. Disken diskad. Syrran tycker att min senaste selfie inte är så bra, jag har en snipig mun som hon inte förknippar med mig… Jag tycker mig se en anings litet småleende, men vem vet, kanske är jag snipig utan att se det själv? Hon förordar något av de fotografier Viktoria Davidsson tog inför min bokrelease – och Viktoria är proffs. Den bästa fotograf jag mött (inte för att de är många). Nu är det två år sedan, och de åren har inte gått mig förbi med snällhet. Min selfie får ligga kvar på Facebook. Den är jag idag.

Vinden ger sig inte idag.

Fredag 15 oktober 2021 – tränar på att vänja mig vid klaviaturen på min nya 14-tummare, aningen trängre än 15. Lär mig att jag inte behöver ”spara” längre, sker automatiskt – men hur döper jag mina dokument?

Det ger sig kanske så småningom. Klaviaturen är lagom mjuk, lätt att hantera. Den känns bra hela ”note book´en” (heter tydligen inte laptop). Skärmen går ända ut i den tunna kanten, när jag öppnar locket lyfts det hela en aning så att luft kommer in under datorn, den blir därmed inte för varm. Alla siffror ligger i ”plattan” mitt under klaviaturen. Och den är så härligt lätt. Nöjd.

Det enda jag inte riktigt gillar är att pilarna för att scrolla upp och ner, och till vänster och höger, är väldigt små. Där gäller det att pricka rätt.

Eftermiddagen igår användes till att fixa med datorn, Kindle-appen från min andra dator följde visserligen med till den nya, men fungerade inte. Och det tog en stund innan jag begrep att jag kunde gå in i mitt Kindle-bibliotek från Amazons Kindle-sida. Nu vet jag, och har därmed allt möjligt mer eller mindre läsvärt att förströ mig med när jag inte har några ”riktiga” böcker där på Teneriffa. Om två månader.

Nu har jag hittat ”dop-plats”, men med .docx efter det jag vill att dokumentet ska heta? Och lite senare har jag fått dokumentet sparat automatiskt, i kompabilitetsläge. Tror det är där jag ska vara. Det heter i alla fall inte ”mall” längre.

Glömde ta in den tvättade trasmattan igår, och den blev inte torrare av morgonens lätta regn. Nu är den inne, på syrrans torkställning, i gästrummet som numera liknar ett rörigt förvaringsutrymme. Gör inget, väntar mig inga nattgäster – och vill någon sova över så kan jag röja.

Såg att krasseslingorna som krupit upp på altangolvet frös häromnatten. De som håller sig i pallkragen lyser fortfarande, levande och vackra, bara lite trötta. Det verkar inte som om fåglarna bryr sig om att vara hungriga idag, det blåser kanske för kraftigt. Bara någon enstaka talgoxe har visat sig.

Klockan är tio, dags att klä på sig – fast varför då egentligen? Det är bara jag som ser mig. Dagen kommer att ägnas åt läsande och skrivande, städningen hoppar jag över och tvättmaskinen får vila. Vädret lockar mig inte ut. Enda utevändan hittills är när jag sopar altanen hyfsat ren från löv. Fåglarna är nu i full gång att äta solrosfrön. Och solen har visat sig bland molnen, men stannar inte mer än glimtvis.

Jag har klätt på mig, morgonrocken delar sig över benen när jag sitter vid köksbordet. Bekvämare och varmare med fleecebrallorna på.

Lyckades nyss ta bort några oviktiga rader, och börja skriva annat innan jag kom på det. Försöker få hörlurarna att fungera ihop med den här datorn, lägger till dem bland ”enheter” och det står ”kopplad”, men de ansluter tydligen inte, hör i alla fall inget med dem på (ljudet inte kryssat).

Det nya Hallon-abonnemanget fungerar fint, jag kunde byta sim-kortet när jag väl insåg att jag behövde ta ur batteriet för att komma åt. Ringde syrran för att kolla, vi hörde varandra. Nu är jag less på allt tekniskt pillande.