beskrivarblogg

Onsdag, 13 oktober, sol. Sopar mängder med löv på altanen, fyller på fågelfrön. Kallt, eller åtminstone kyligt, tre grader när klockan är nio. Vaccinering mot ”vanlig” influensa startar 9 november.

Nu kaffe, efter frukostens te och havregrynsgröt. Jag har börjat gilla gröt, det trodde jag inte för något år sedan. Lyckades inte första försöket med dagens supersvåra sudoku, tar nya tag längre fram på dagen.

Pasta och stekfläsk ur frysen får bli dagens carbonara till middag. Med färsk röd paprika till, riven ost och äggula.

Nu har jag varit till Postnords gula brevlåda en bra bit bort längs vägen. Hade tänkt posta en Bokbörsen-bok i Postnords blå påse. Den gick inte ner i lådan, kom bara halvvägs, inte för att den var så tjock, men den var uppenbarligen för lång… Gick tillbaka hem med påsen, nöjd ändå över att ha fått en promenad i solen. Nu ska jag mejla beställaren om leverans först på fredag.

Har just beställt en ny lättare laptop, rea två tusen kronor lägre pris än annars. En Asus igen, är nöjd med den jag har, men börjar tycka den är för tung. Den här gången blev det en

Nu är det en sån där kväll igen, svart utanför fönstren, matos i köket efter stekt lax, ingenting som lockar att läsa, ingenting att göra. Kan inte gå och lägga mig när klockan bara är halv sju. Har diskat. Har tänt sänglampan, har försökt vädra. Och jag har fyllt på solrosfrön åt fåglarna. Satt in en bok i bokhyllan efter att ha kollat att jag också lagt in den på Bokbörsen. Ville inte läsa den.

Tandborsten är tagen ur laddaren. Har pratat med yngste sonen som är ledig i morgon. Han vill inte ha besök av morsan då, vi kom överens om att jag kanske kan komma och lämna tillbaka hans böcker nästa onsdag. Då har han möjligen hunnit städa lite…

Nu längtar jag bara tills det blir 14 december och jag får åka iväg till Teneriffa. Berättade för två gamla vänner idag om min resa. Båda lät glada för min skull.

Alla tre var vi överens om att vi numera har svårt att komma ihåg namn på personer, och en av oss var tveksam även till namnen på produkter – riktigt vilka förstod jag nog inte. Den ena gick igenom en hel kartong med brev, skrivna av föräldrarna till varandra genom många år. Och den andra ”lösörade”, gjorde förteckningar över ägodelar och varifrån de kom, både sådana som fortfarande fanns därhemma och sådana som givits bort.

Jag är rätt glad åt att just inte ha något som arvingar kan komma att slåss om, jag kommer aldrig att göra någon sådan förteckning. Ger hellre bort det jag kan nu. Har skrivit på baksidan av mormors stora inramade fotografi (som yngste sonen har) när och var hon föddes och när hon dog. Så mycket mera om hennes liv vet jag inte. De pengar jag har just nu tänker jag leva upp så gott jag kan alldeles själv.

Ena vännen (eller snarare dottern) hade lyckats få tid för en tredje vaccinering mot corona sent i oktober. Jag tror jag ligger lågt med det. Hur göra med ”vanliga influensan” och vaccinering?

Har tänt tavelbelysning och bokhyllelampa i vardagsrummet. Och har förstås lampan över köksbordet tänd. Ljusen också. Just nu står tre sådana där långa vackra ljus i några av stakarna, bredvid Ikea-ljusen som är kortare och grövre. Ser lite roligt ut.

Sju grader ute och sjutton inne. Fleecetröja och sockor på. Någon dag snart får jag ta mig samman och lägga på vintermattan i köket. Ut med trasmattorna, den andra mattan täcker en stor del av golvet, jag inbillar mig att det blir varmare. Såg inga svanar eller gäss på åkrarna idag när jag åkte fram och tillbaka till Norrtälje. De känner väl också att det blir kallare och drar söderut.

Nu har jag sett Sicilien-programmet och en del av kanalfararna från England i svenska vatten. Vet inte varför det räckte att se halva programmet av sjöfararna. Fortsätter en annan dag. Nu bok och sängen.

Somewhere in Sicilia

12 oktober 2021 – disigt, blåsigt. Har lämnat Bokbörsen-böcker och kommer hem till ännu en beställning. Den får vänta på leverans. Handlade ingenting, känner mig nästan stolt. Just nu har jag vad jag behöver här hemma vad gäller livsmedel.

Sov halvknackigt, låg vaken ett par timmar och somnade slutligen om för att inte vakna förrän halv tio. Tungt att komma igång. Nu är det eftermiddag, klockan är två, lax och spenat framtaget ur frysen. En seg fluga lever farligt på köksfönstret, jag är inte snäll mot flugor. Spindlar bär jag ut, bin försöker jag lura ut, getingar njaa. Mygg slår jag reflexmässigt ihjäl, när jag hinner på dem.

Har läst ut Greiders Barndomsbrunnen. En fin bok.

Kaktusknopparna slår snart ut. Och pelargonerna blommar snällt, liksom krasse och ringblommor utanför fönstret.

Sen eftermiddag känner jag mig fortfarande inte riktigt vaken. Är seg och ovillig, grusig i ögonen. Har just ingen läslust heller, så Fiskarna har inga fötter får ligga där den ligger ett tag. En promenad till brevlådan kanske får mig att piggna till.

Sim-kortet från Hallon kom redan idag. Halebop tar en månad på sig att avsluta mitt abonnemang. Dessutom hade en diabetesorganisation skickat julkort – så himla onödigt, de åker direkt i soptunnan. (Tror att jag lärt mig stava till abonnemang nu. Men abborre har dubbelt upp av både b och r, tror jag och stavningskollen i programmet.)

Tandborsten står och blinkar på nattduksbordet. När är den färdigladdad? Tar den ur laddaren till kvällen hur som helst, vill inte ha blinkandet över natten – och ska ju borsta tänderna. Om två veckor ska jag till tandläkaren igen, förhoppningsvis för att avsluta rotfyllningen.

Jag lyckas trycka på någon funktionstangent och ta bort delar av det jag skrivit – tur det finns den där ångra-pilen så att jag kan återbörda skriverierna dit de hör hemma. Om jag inte hunnit skriva något annat dessförinnan…

Nu ska jag riva muskotnöt över spenaten, och steka laxbiten lite lagom lätt. Bon appetit.

Måndag 11 oktober 2021 – har varit i Uppsala och träffat syrror och dito barn och barnbarn. Promenerat. Ätit gott, druckit gott och sovit gott. I förmiddags for jag tillbaka hem, och bytte mobilleverantör. Plus kopierade lite papper som kanske kan behövas för att hyra på Teneriffa. Om jag vill flytta på mig efter några veckor… Boende vid ankomsten verkar vara klart, i Punta Brava nära Puerto de la Cruz, tack vare Helen.

Har fotograferat blomsterprakten i pallkragen med krasse och ringblommor, och gläds åt att solen tittar fram efter en småregnig morgon.

 Läser Jón Kalman Stefánssons bok Fiskarna har inga fötter parallellt med Göran Greiders Barndomsbrunnen. Övergav Fiskarna för Greider – en bok som är så värd att läsas och älskas. (Trots några korrekturfel.) Han blandar nu- och dåtid på ett så fint sätt, jag känner igen mycket utom att själv ha en dödshotande sjukdom (veterligt). En mycket läsvärd bok. Tack.

Nu är det Fiskarnas tur. Efter middagen (pytt-i-panna med röd paprika, överbliven lammfilé, purjolök och så den frysta köpta pytten, ett stekt ägg och rödbetor till. Och färsk timjan.)

Skrivlusten låter vänta på sig, är mera intresserad och fångad av andras skrivande just nu. Både Greider och islänningen skriver ungefär som det kommer dem till, orden fyller sidorna och berättar sin historia, ibland är den enbart en enstaka individs historia, ibland är den allas historia. Och dt är fascinerande, det är levande, det är starkt och svårt att ta in ibland. Gör ont, gör gott. Får mig som läsare att minnas, ibland längta tillbaka till och ibland vara glad att det är förgånget. Att det kanske bara är jag som minns, och när jag är bort är också historien borta.

Parallellt med läsglädje över Greiders Barndomsbrunnar löper irritationen över korrekturfel, Har inte Ordfront (heller) några korrekturläsare numera, är vi ännu ett utdött släkte? Utrotningshotade, vem rotar ut oss?

Och kära vännen A-lott som numera bor i Vingåker – läs Greiders bok, han skriver en hel del  

Det mulnar, grå dimmoln täcker himlen, solen har lagt sig. Vinden också. Den har väl inget att göra nu när de allra flesta löven redan ligger på backen. En trött mygga (?) far omkring i köksfönstret, den får finnas ett tag till. Jag längtar ut i skogen, kanske far jag till landet och går en vända där, inga vildsvin såvitt jag vet. Letar trattkantareller, även om jag inte behöver flera, har torkade i överflöd. Ska försöka komma ihåg att ta med till syrran nästa gång.

De inlagda rödbetorna är slut, ska inte köpa nya. Försöker äta mig ur både frys och kyl och skafferi till mitten av december, då jag åker till Teneriffa. I morgon ryker nog den stuvade bladspenaten och ett par bitar torsk. Förutom att jag blir trevligt mätt, blir jag också nöjd över att faktiskt ta tillvara det jag handlat och betalt för.

Har sopat under köksbordet, och minns hur vi ofta sopade hemma, när vi växte upp. Enkelt och inte så tungt att plocka fram som en dammsugare, duger som ”mellanstädning”.

Det dimgrå som nu täcker himlen ger ett märkligt ljus. Mjukt, men också ogenomträngligt, både fullt och tomt samtidigt. Lite varm ton också, solen innan den försvinner för idag? Vad gömmer sig däri, vad skulle jag kunna se om inte?

Det jag såg när jag åkte hem från Uppsala idag var svanar, gässlingar och gäss (grågäss tror jag) på flera åkrar längs vägen. Matpaus på vägen söderut. Här har småfåglarna hittat solrosfröna. Syrran bekymrade sig om att jag matar nu, när jag sedan försvinner. Tja, det är kanske inte optimalt, men de blir åtminstone mätta ett tag. Tror de hittar sin mat annanstans när jag inte fyller på. Snudd på en existentiell fråga – är det bättre att vara hungrig hela hösten, än mätt nu och hungrig sedan? Blir fåglarna kanske starkare av mat nu, så att de kan hitta mat sedan?

Lördag, skrev först lärdag – det ligger något i det ordet, varje dag är någon sorts lärdag. Nu har jag satt på en tvättmaskin, och väntar in den innan jag åker och handlar. Någon timme då jag inte har annat att göra än skriva.

Sängen är fräsch och nybäddad, disken diskad, tänderna borstade. Hoppas över duschen idag, inte varje dag nu för tiden. Provade nyss den nya baddräkten, den får duga även om nog tycker att den visar väl mycket av en darrig klyfta. Får hala upp baddräkten i sällskap. Är i alla fall inte högt skuren nertill.

Jägarna har börjat vakna, bilar står lite här och där. Ingen påtaglig aktivitet ännu. Medhjälparna väntar i sina bilar, jägarna äter kanske frukost.

Nu till källaren och fröautomaterna. Påfyllt, två liter mindre i den mussäkra kylväskan. Matstället jag ser från köksfönstret är ett annat än tidigare, hoppas fåglarna hittar dit. Apropå mat så har jag tagit fram kalvlever och kantareller ur frysen till middag. Köper grädde när jag ändå handlar mjölk och ägg och potatis.

Ska till biblioteket som inte öppnar förrän klockan elva idag.

Agnes tar igen sig idag, har inte pratat med mig sedan i torsdags – och då var det visst mest jag som pratade.

Sopar trappen ren från löv. Hänger tvätten och åker in till biblioteket. Där lär jag mig att åtminstone isländska författare sorteras upp i hyllorna efter förnamnet. Jón Kaplan Stefánsson återfinns alltså på J-hyllan. Detta berättade en snäll bibliotekarie för mig efter att jag förgäves letat på S och K… Lärdag. Nu har jag två böcker att avnjuta (hoppas jag), Fiskarna har inga fötter och Änglarnas sorg. Jag har aldrig varit på Island, tror jag måste hinna dit också, medan jag kan.

Det jag trodde var kalvlever visade sig efter tining vara lammfilé – inte fel det heller. Handlade grädde till svampen (och en Budapest-bakelse som absolut inte stod på lappen). Slängde sorterade sopor, skrämmande hur fort en stor kasse fylls av plast med mera. Åker fram och tillbaka till syrran i Uppsala i morgon av ren sällskapssjuka. Har lovat att hon ska få boken om Sven Hedin som stått i min bokhylla. Får kanske tillfälle att visa min nya parka för andra syrran, hon vill också köpa en ny. Får göra slut på den bensin jag sparade med bussfärden igår.

Snart ska jag gå ut och hämta in en del av tvätten från i förmiddags. Den kan eftertorka inomhus. Lakanen får hänga över natten.

Nu rör sig jägare med brutna gevär över gården, jagandet är kanske över för dagen? Eller så börjar det igen, efter lunch? En släpvagn full med gubbar och vapen for nyss bortöver. Såvitt jag såg ingen kvinna.

Krasse och ringblommor blommar nu rikare än de gjorde i somras. Och i fönstren inomhus står flera av pelargonerna i full blom, knoppar som jag inte trodde skulle öppna sig har slagit ut. Knopparna på de två små kaktusarna hänger fortfarande med, törs inte röra krukorna, bara vattna lite lite.

Fåglarna har ännu inte hittat eller behövt några solrosfrön. Jag tar hörapparaterna ur öronen och tystnaden blir nästan öronbedövande. Skönt, och ensamt.

Fredag. Idag buss till huvudstaden för tandläkarbesök – köpte (dyr) baddräkt, leggings, solglasögon och långärmad bambutröja dessutom. Överlevde starten på en rotfyllning med hörapparaterna förankrade i knät. Fortsättning om två veckor. Så buss hem igen, glömde att jag skulle ha handlat mjölk, ägg och potatis. Nu får jag överleva även det.

Två vårrullader från frysen till middag. Ingen havregrynsgröt i morgon bitti, inget ägg. Får nog åka in till Norrtälje och handla – och besöka biblioteket, låna flera böcker av han Stefánsson från Island.

If ville ha 2 500 kronor för utökat reseskydd – har haft hemförsäkring där i många år. Bryr mig inte om detta ”erbjudande”. För dyrt. Byter möjligen hemförsäkring så småningom. Syrran tipsade om att ställa av bilen, kanske gör jag det. Hos sonen.

Det är jakt här på gården idag – trodde det när jag i morse fick hålla hårt åt höger i möte med två bilar som hade väldigt bråttom… Förmodligen är det älgjakt, men jag hoppas de kan decimera antalet vildsvin också. Älgarna har jag hittills inte varit rädd för här.

Har inte ont än av tandläkarens behandling. Hoppas det fortsätter så.

Tror att jag törs prova baddräkten igen i morgon – den verkade duga i provhytten. Och om den inte gör det här hemma, så får det vara så. För det priset.

Inser att jag är ovan konsument av diverse kläder. Vet inte riktigt vad jag vill ha, hittar inte något som lockar, köper någon gång något. Och om på internet, så returnerar jag det som inte passar. Nyligen larmade banken om att mitt kort var kopierat – efter de få internetköp jag gör årligen – nytt kort och inga internetköp, eller utlands- på en vecka tills det nya kortet kom i brevlådan. Nu törs jag inte handla på internet. Som tur är behöver jag inte.

Vet fortfarande inte vem, hur, vad som kopierat bankkortet. Det gillar jag inte.

Lördag – inte ont efter tandläkarjobbet igår. Hade laddat med Alvedon bredvid sängen, behövdes inte. Får mejl om att mitt Apple-konto kopierats, flera senaste veckan – har inget Apple-konto… Mycket skräp på nätet.

Ser inte till några jägare ännu idag, men klockan är bara halv nio. Sonen ringde och var pratsjuk efter en lång dag på älgpass, utan skott. Han hjälper mig att byta till vinterdäck så småningom, bara jag får in däcken i bilen och kör hem till honom. Inte aktuellt riktigt än.

Det ser inte ut att bli någon sol idag.

Även Ski-Star har satt in återbetalning efter returnerad prasslande parka. Bra. Minus fraktkostnaden, mindre bra.

Idag ska fågelfröautomaterna upp, jag har 10 kg solrosfrö som väntar på att ätas av mesar och andra. Blåmesen har redan varit här och kollat.

Dags att bädda rent i sängen och tvätta lakan, kanske hänga ute.

En lång lördag som bara är min ligger framför mig. Än vet jag inte vad den kommer att innehålla.

Alla mina ord från skrivrummet tidigare idag har fått gott gensvar. Johanna tror att det verkar börja hända något med Agnes, och Helen säger att det nog blir bra. Plus att hon inspirerats av min text om att slänga ”saker”.

Har läst ut Sommarljus och gråter över de sista raderna. Stackars Benedikt och stackars Turid. Nu ska jag leta efter flera böcker av J K Stefánsson på biblioteket. Nobelpristagaren får stå på vänt.

Middag idag – kokt potatis, hackad schalottenlök, gräddfil och matjessill. Tömma kyl och frys är ledordet.

I morgon tandläkare, åker buss in på förmiddagen även om tandläkaren inte är förrän halv ett. Vill knalla runt i stan lite dessförinnan. Det nya bankkortet lyser med sin frånvaro, det gamla kan användas för allt utom internetköp och utlandsköp. Inget är aktuellt just nu.

Bazar förlag har enbart ett a i namnet. Tror jag begåvade dem med två någonstans.

Halv fyra.

Två potatisar väntar i kastrullen på kokning. Får dröja ett tag till. Sillen och gräddfilen ligger kvar i kylen, löken hackad på diskbänken. Henrik i Göteborg skulle göra Jansons frestelse idag, det ska nog jag också när jag väl köpt lite grädde och potatis. Lök, ansjovis har jag redan. Och snaps därtill om jag vill, småflaskorna från i somras räcker länge.

Grått, tyst, nästan inte blåsigt. Glädjande krasse och ringblommor längs backen utanför köksfönstret. Har sopat trappen ren från löv, nu är där säkert nya gamla löv.

 Läser De osynliga av Stef Penney, efter att ha övergivit Sankmark av Jhumpa Lahiri. Ingen av böckerna mäter sig med Sommarljus. Men något ska jag läsa. Och än är klockan bara fyra på eftermiddagen denna torsdag i oktober.

Blir överraskad över att ordet ljuga på franska är detsamma på spanska. Varför jag minns just det ordet är fördolt i mitt under- eller omedvetna. Mentir. Uttalas lite olika. Önskar att lite andra ord och begrepp från mina gymnasiestudier i spanska också kunde vakna till liv. Tänker på Astronomen i Stefánssons bok som började drömma på latin. Det gör jag inte ännu. Men gläds åt att latinet fortfarande hjälper mig förstå andra språk, eller åtminstone tro att jag förstår. Kanske tar jag mig in i spanskan under vistelsen på Teneriffa.

Det här med att vara gammal och därför inte kunna eller vilja resa, inte lära nytt, inte möta utmaningar längre. Gillar det inte. Men viker mig ofta. Och det är ingen annan än jag själv som viker mig.

En enkelbiljett till Teneriffa, med start i december och över jul och nyår och tre månader fram. Det är nog galet i mångas klokare uppfattning. Men jag är inte, och har kanske inte så ofta, varit särdeles klok.

Nu vill jag vara som hon den där ikonen, ett hundra år, Iris Apfel. Hon med jättestora brillor och dito pärlhalsband och kläder som bara är att drömma om. Önskar att hon kunde få mig att bli lika självmedveten och modig. Levande. För vad är det som gör att många slutar leva när åren börjar bli många? Andras förväntningar? Sådant vi lärt oss för länge sedan? Bristande tillit till livet, även om det varit krångligt och inte så värst uppmuntrande på sistone? Varför inte testa, varför inte våga se vad livet kan innebära, nu? Det vi har (ursäkta generaliseringen) är inte farligt att överge. Kostar inget.

7 oktober 2021 – nyss gick inte Word att starta eftersom jag på Avast´s inrådan låtit Office somna för att datorn skulle bli snabbare… Nu har jag väckt programmet igen, tänker inte göra som Avast säger en annan gång.

Skrivrum mellan klockan tio och elva. Tänker delta, men vet inte vad jag ska skriva. Som vanligt. Dis och sol, i morse soligare än nu. Klockan är nio. Har duschat, diskat och bäddat, och dessförinnan ätit min gröt med blåbärssylt, ett kokt ägg och en rågmacka med ost. Har gått upp i vikt under sommaren, får sluta med kaffebröd och godis. Åtminstone. Bör nog dra ner på DM och vin också. Magen är rundare än någonsin, men det har den varit ända sedan galloperationen.

Tar på skärmglasögonen. Och har hörapparaterna i öronen inför zoomandet om en timme. Har kollat Facebook, trist. Inga mejl annat än skräp och reklam. Löst DNs supersvåra sudoku. Ögnat rubrikerna i kvällstidningarna. Sorgligt med mannen som förmodligen sprängde i Annedal och inte orkade leva längre. Han borde ha fått hjälp av något slag för länge sedan. Tänker på hans gamla mamma (som kanske är i min ålder).

Fortfarande är boken Sommarljus så bra. Jag förlorar mig i den, men minns så att jag ju ska logga in på Johannas Zoom för skrivrum. Men först göra kaffe, utan något till. Ett glas vatten.

Pratar en stund med Johanna, stänger av ljudet och börjar skriva. Någonting.

Vi pratade om alla feelgood-böcker och hur vi båda saknar böcker med ”kvalitet”. Tänk om vi kunde skriva sådana själva, Johanna redigerar nu sitt manus, har fått viktiga synpunkter från en annan av skrivsrumsdeltagarna.

För egen del handlar skrivandet numera mest om min vardag. Och längtan. Åldrande. Det blir inga läsvärda böcker av sånt (ska jag skriva sådant?). Ska kanske få till lite mera kring livet med Jan och hans demens, hans och vårt liv, hans död. Det finns material här i datorn någonstans, ord som kan redigeras och strykas ner, läggas till. Kan ge ut på Minsann förlag, ISBN har jag. Är sådana datummärkta?

Och Agnes, mitt alter ego, kan jag få liv i henne på ett sätt som gör att någon vill läsa? Kanske på Teneriffa, när jag finns i okänd miljö omgiven av okända människor. Hoppas.

Nu har jag en timme att fylla med ord, halv tolv ska vi ses på Zoom igen.

Vad kan Agnes göra som jag inte kan eller vill eller törs? Agnes är mera social, mera intresserad av att ta kontakt med nya människor. Hon bryr sig inte om vad andra tycker och tänker om henne. Hon är trygg i sig själv. Accepterar alla sina rynkor (och numera också sin runda mage) och tycker om sig ändå. Sträcker på sig när hon rör sig bland folk, går snabbt. Ser oftast ut som om hon vet precis vart hon är på väg.

Hon klär sig också annorlunda. Inte så lunsigt, eller slappt. Har en väl genomförd lite exotisk klädstil, mycket färg, stora granna smycken. Ringar och armband. Lite hippiestil. Som Frankie i Netflix´ serie Grace & Frankie. Har god kondition, promenerar mycket och gärna. Håller igen på alkohol, en DM per vecka, och bara vin till tre middagar per vecka. Kanske så småningom inte alls.

Håret är grått som mitt, klippt i en kort page. Naglarna är omålade, men välvårdade. Och hon dansar gärna, också ensam – som jag gjorde ofta förr. Det ordet är för övrigt bannlyst från och med nu. Det här är ingen biografi, inget samlat berättande om ett långt liv. Det är en ögonblickshistoria, hela tiden bara just nu. Och för all del lite förväntningar på framtiden. Även om både A och M jag är gamla, rentav ålderstigna kvinnor (inte damer) har vi förväntningar. Än lever vi, än vill vi leva.

Leva hur då? Var då? Göra vad? Det är frågor som behöver få sina svar, kanske finns några på Teneriffa.

Just nu tycker jag att tiden går för långsamt. Det är drygt två månader till avfärd. Jag tror att både jag och ressällskapet Helen och Isaac har någonstans att bo, åtminstone den första tiden. Helen har bokat. De kan ön, vet hur man undviker de värsta turistfällorna. Jag tänker följa deras rekommendationer tills jag blir lite mera ”hemma” och kan fatta egna beslut.

Jag tänker på boken jag just läser med sån (sådan?) glädje. Sommarljus. Där beskrivs människorna ofta på sidor utan styckeindelning – och jag brukar tycka det är svårläst. Inte i den här boken. Det är vanliga och ovanliga människor, en man börjar drömma på latin och överger det liv han levt. En annan behöver kunna räkna allt i tillvaron, och finner att han inte kan räkna fiskarna i havet, eller tårarna. Njutbar text, bra översättning. Så skulle jag vilja kunna skriva. Har författaren mött alla de här människorna i verkligheten? Eller är de skapade i hans fantasi? Han har skrivit flera böcker, jag vill läsa dem också.

Kanske Agnes har den fantasi jag säger mig inte ha. Behöver utforskas, utan censur av mitt självkritiska sinne.

Vilka bloggtexter kan fungera i annan form? Tidigare NaNoWriMo-texter? Det går inte att avgöra innan formen bestämts. Synopsis. En ram, ett sammanhang, människor, tid och plats. Början, mitten och slut.

Miljöer som jag känner väl – numera trakten här utanför Norrtälje, bland medeltida kyrkor och vackra kyrkogårdar. Skogar, med för många vildsvin för att inbjuda till besök. Tidigare sommarhuset i skogen på Vindö, alla stigarna där jag gått (och går) för att plocka svamp, ibland gått vilse men alltid hittat hem. Eller Sundbyberg, där barnen växte upp och där Jan bodde kvar. Dit jag kom tillbaka när ”mannen min” dött, och Jan visade sig behöva hjälp. Avesta, småstaden som kändes alltför trång, där för mycket var skam och ledsenhet. Huset i Västmanland, det jag kallade min plats på jorden – som jag spelade bort i galet spelmissbruk.

Jag känner mig hemma nu, i det lilla hyrda huset på gården vid sjön. Och har hela tiden en oro för att husvärden ska presentera den elräkning jag inte fått på snart tio år. Nu flyr jag vintern och hög elkonsumtion genom min resa till Teneriffa, har försökt få besked om flytt till annan lägenhet på gården, men inte lyckats. Jag behöver tala med förvaltaren och ta tillbaka mitt flyttintresse.

Skulle Agnes vara så feg? Hon skulle nog vända sig direkt till gårdens ägare och fråga varför hon inte fått någon elräkning, och varför hon inte får besked om eventuell flytt. Jag har kollat med Konsumentverket: om värden inte presenterar någon räkning för till exempel el, så preskriberas skulden efter tre år. Jag begriper inte riktigt vad det innebär – blir allt utom de senaste tre åren preskriberat? Vet att jag har betalt in 27 000 à conto för el, utan räkning. Utan kvitto. Banken kan inte ge besked om när den senaste inbetalningen på 20 000 kronor gjordes (förmodligen i samband med återbetalning av skatt), de har bara siffror för de senaste två åren. Alltså dessförinnan. Före 2019 troligen. Någonstans i diverse USB-minnen finns betalningen noterad…  Jag fortsätter att ligga lågt. Helst vill jag bo kvar i huset, med alla mina böcker och allt annat. Slippa jobbet med flytt. Men då skulle jag också vilja ha vedspisen i ordning igen, kunna elda. Inte behöva använda så mycket el vintertid.

Ett päron, nu mogna och ätbara efter två veckor på köksbänken. Päronpausen fick mig att sluta skriva. Orden tog slut. Agnes kroknade och jag med.

Jag har länge undvikit att slänga saker, sagt mig att det nog går att sälja på loppis. Som aldrig blir av. Dags att inse att sopstationen är rätt plats för vävstol, mattrasor, rullvagnen som det inte går att fälla ner handtaget på. Diverse hushållsprylar, akvarellblock, färgpennor, penslar. Radion med burkigt ljud. Datorskärmar, lap tops. Skor. Kläder. Cykelväskan, grilljärnet, wok-pannan. Mosters gamla prydnadskuddar som bara jag numera känner igen från Avesta. Bananlådor med osäljbara gamla böcker, mina egna böcker som också är osäljbara, även om de är förlagsnya.

Vilka människor kan befolka en bok om Agnes? ”Vännen i norr” – som visade sig vara sympatiskt inställd till SD, och därmed också slutade vara mejlvän. Min i många år bästa vän, som inte längre är någon vän annat än på Facebook. Mannen min som är död, sonen som är död, sonens pappa och min ex-man som också är död. Är de människor fortfarande, eller är de enbart döda och förvandlade till minnen? De var i alla fall viktiga människor, både de döda och de som fortfarande lever. De levande sönerna, barnbarnen. Syrrorna.

 Jag har inte många vänner, inte många nära bekanta. Har Agnes någon ”bästa vän”? Kanske ska inga av de jag räknade upp ovan finnas med. Om boken ska vara en nu-berättelse, inte historia? Nya obekanta bekanta ska kanske hittas.

Vilka gestalter kan jag låna/stjäla från andra? Vilka egenskaper vill jag att människorna i min bok ska ha? Hur ser de ut, hur klär de sig, hur låter deras röster? Vad gör dem glada, eller ledsna, eller till och med sorgsna? Vad är viktigt för dem, vad bryr de sig inte om?

Pandemikonsekvenser? Mera inbundna efter isolering, mindre sociala, folkskygga kanske.

Ålder? Hälsa? Galloperation, ny höft, hörapparater, glasögon. Tung cykel, svårt med balansen. Väger för mycket, motionerar för lite. Lat. Läser mycket, alla sorters böcker, inte deckare numera. Har så många böcker i hyllorna att jag aldrig kommer att kunna hinna sälja dem på Bokbörsen.

Vilka temata återkommer i mina skriverier? Vilka outnyttjade kan tillkomma?

(Här slutade vi zooma, eftersom Johannas hyresvärd kom för att kolla ett icke fungerande kylskåp.)

Har kollat reseskyddet i min hemförsäkring, räcker bara 45 dagar. Försökte ringa, plats 27 i kön. Mejlade om utökad tid, vill veta vad det kostar. Har också skrivit ut utlandsresehandling från if. Mejlat sonen om däcksbyte före bilbesiktning 19 november.

Nu är klockan kvart i ett.

Onsdag 6 oktober 2021 – har just bokat bilbesiktning sent i november. Idag regnar det så att fönstren är våta. Ljus tända. Och läsning av Sommarljus, författare Jón Kaplan Stefánsson. Boken förflyttar mig till Island, till ljus och mörker där.

Känner mig som före detta riksdagsmannen i boken, Finnur, som skulle skriva sina memoarer. Han skrev den inledande meningen ”Jag var trettioett år när jag tog plats som riksdagsman.” Tog ett nytt papper och skrev titeln med stora bokstäver – DE VIKTIGA ÅREN – och därefter ”Jag var trettioett år.”

Finnur suckade, trettioett och nu sextioåtta, tiden tar stora kliv. Slut citat.

Jag är varken islänning eller före detta riksdagsman, och vilka de viktiga åren är eller var vet jag inte heller. Suckar gör jag. Och tycker som Finnur att tiden tar stora kliv. Skriver på datorn, Finnur skrev med reservoarpenna och bläck. Än vet jag inte om han någonsin skrev färdigt, kanske kommer han tillbaka längre fram i Sommarljus.

Avundas författaren (inte Finnur). Han skriver om människorna där i byn, om det långsamma livet som samtidigt är så fyllt av allt som hör liv till. Hans språk är vackert, önskar ibland att jag kom ihåg mera av den isländska jag en gång studerade. John Swedenmark har gjort språket vackert även på svenska. Sammantaget en bok jag är glad att jag hittade på biblioteket i Norrtälje. Där finns förmodligen flera av denne islänning.

Blåser ut ljusen på köksbordet, värmeljusen i munkpannan på vedspisen får brinna ut. Är nog lite förkyld, nyser utan anledning. Ingen feber, inte ont i halsen. Fikar, tittar in på Facebook. Har ingen riktig ro. Inte om nätterna heller, sover ett par timmar, vaknar, somnar om, vaknar. I morse gav jag upp när klockan var sex, och då blir dagen för lång, vilket leder till att jag går i säng direkt efter Rapport. Och så upprepas mönstret.

Får en underbar bild på syrrans dotterdotter, efter glassätande – ”torka munnen, mormor”. En glädje denna trista dag. Löser supersvåra sudoku i DN, det enda jag använder av nättidningen. Ute blåser det hej vilt, löven rasar. Hur många löv har ett träd? Regnar inte just nu, men är grått grått. Krasse och ringblommor lyser upp, om jag bara växlar perspektiv, tittar ner i backen i stället för upp på himlen.

Kokar några potatisar som ska bli pytt till middag – tillsammans med en halv skiva entrecôte (över från igår), lite purjolök och blandad egenplockad svamp ur frysen.

Har laddat ner UDs app Resklar med bland annat hela tiden uppdaterade coronaregler och kollat att mobilen fungerar utomlands (inom EU) som hemma. Hämtat vaccinpass som gäller till april nästa år. Dagens resepyssel.

Mischa kommer och får mina bilnycklar. Han behöver flytta bilen för att kunna sladda gruset på parkeringsplatsen borta vid stora huset. Dagen har blivit eftermiddag.

5 oktober 2021 – aningen ljusare ute än igår, trappen full av nerfallna löv. Sopar bort dem, snart kommer nya. Klockan är bara halv tio. Har fått återbetalning från Zalando för baddräkten, föredömligt snabb hantering. Nu återstår Ski-Star.

Tog fram en glasburk ur frysen, trodde jag ställt in plommonmarmelad, men det var hemgjord blåbärssylt. Gott till gröten i morse. Numera försöker jag komma ihåg att skriva innehåll på det jag lägger in, men det är en ny vana.

Som vanligt när jag smort in händerna, behöver jag tvätta glasögonen, båda paren…

Ingen verkar vara intresserad av mormors vävstol eller lådan med mattrasor i nystan. Då åker de till tippen vid tillfälle.

Kvart över tre har jag pratat med syrran och berättat om Sommarljus, av Jón Kalman Stefánsson, översatt av skicklige John Swedenmark. Den boken fascinerar mig med sitt språk, historierna från en by avsides på Island (heter det i Island?). Jag läser med en glädje som jag inte känt på länge inför en bok. Kanske då när jag var mycket ung och läste Bara en mor av Ivar Lo-Johansson eller Katrina av Sally Salminen. Ingen jämförelse i övrigt.

Nu ska jag hitta flera böcker av denne författare, har förstått att det finns en hel del. Bibliotek är och var för min del även för länge sedan, viktiga. När jag växte upp var jag på biblioteket i Avesta, uppe ovanför Karlbergs-parken, så ofta jag kunde. Och läste och läste. Har aldrig förstått vem Karlberg var, som gav namn åt parken där vi åkte karusell och nerför backarna på pappskivor när det var vinter. Hit tog mig författaren av Sommarljus.

Väderleksrapportkommentar: idag skulle det regna här klockan ett – det gjorde det inte. I stället tittade solen fram ett ögonblick. Så kan det också vara – något att komma ihåg.

Yngsta syrran hämtar barnbarn på förskolan (det heter inte dagis längre) och andra syrran har just kommit hem från London, där hon varit barnvakt åt barnbarnen. (Föräldrarna firade födelsedag annanstans.) Jag är inte barnvakt åt någon. Ganska tacksam för det dessutom – men kan inte låta bli att minnas hur Jans föräldrar, framför allt svärmor, ställde upp och hjälpte till med våra tre barn. Ingrid hade alltid tid nog, ork nog. Tills hon förstås blev för gammal och barnbarnen för gamla de också, en annan sorts gammalhet. Tacksam idag också. De bästa svärföräldrar någon kunde ha.

Jag är i tankarna ofta tillbaka i det som varit, för länge sedan och nyss. Inte tillräckligt mycket i den dag som är. Kanske. Tror att det på något konstigt sätt är viktigt att vara både här och där. Alltid. Klarar inte alltid av det.

Syrran klagade över min meningsbyggnad i senaste inlägget i bloggen. Hon trodde jag köpt en ny baddräkt, när jag ville skriva (trodde jag skrev) att jag behövde köpa en… Bra med observanta syskon, ett test på om läsandet omfattat det hela eller ej.