beskrivarblogg

13 mars 2021 – lördag. Inte för att det är någon skillnad på dagarna numera. Jo, vädermässigt. Idag är himlen ännu molnig, men ljus skymtar. Och det blåser mindre än igår och i förrgår. Fåglarna äter sina frön som vanligt, musen har jag inte märkt något av. Kanske beroende på att det inte funnits någonting att äta. Fällan får stå omatad.

Vaknar vid sextiden och är ur sängen halv sju. Lite för tidigt, men så blir det när man går och lägger sig vid halv nio. Då hade jag sett alla tillgängliga avsnitt av Scott&Bailey, och Rapport. Det räckte.

Idag behöver jag åka och lämna Bokbörsen-böcker. Under natten har en man beställt ”Den vackra Wilhelmine” av Ernst von Salomon. Mina hyllor innehåller definitivt diverse genrer. De senaste dagarna har jag sålt tre Hemingway och Stendhal, plus ovanstående.

Nu har jag ätit min gröt med äppelmos, jag får se till att inte beskåda gröten alltför ingående medan jag äter. Havregrynsgröt är i mina ögon inte tilltalande. Har bröd i frysen som får ligga där länge, eftersom jag inte äter annat än hårt bröd någon gång numera. Ser fram emot att få ordning på gallan. Inte enbart för att jag kanske kan äta en smörgås och ett ägg till frukost. Mest för att slippa den här dagliga osäkerheten, ”ska jag få ont och bli illamående eller inte”.

England, USA och Indien håller inne det vaccin som finns i respektive land. Sverige sägs därmed få 3 miljoner färre vaccindoser än avtalat, och vaccineringarna lär dra ut på tiden. EU tycks inte kunna påverka, och smittan ökar till exempel i Stockholm. Jag oroar mig för de mina. Yngste sonen byter tunnelbanevagn på hemvägen från jobbet, igår flera gånger, eftersom det var för många människor i vagnarna. Hans morgnar är så tidiga att det fungerar, men hemresorna är värre. Munskydd har han, men avståndet är svårt att hålla.

Solen bryter igenom molnen när klockan närmar sig nio på förmiddagen. Dags för en fika, i stället för mitt kalla te.

Åker till Norrtälje med böcker, handlar lite mjöl och färsk jäst – ska kanske baka… Halv två pajar min router, den reagerar över huvud taget inte, mitt i av syrrorna rekommenderade McLeod´s daughters.

Så här sitter jag nu, med en oanvänd router som jag inte har lyckats ansluta till, och en uppenbarligen död, annan router. Kul lördag. Den oanvända har tittat på mig varje dag, och jag har inte iddats (!) ta itu med den igen. Ska jag behöva inhandla ännu en router? Hur ska det i så fall gå till, utan internet? För att aktivera en router behöver du ha tillgång till internet. Moment 22.

Just nu dör även ett av batterierna i mina hörapparater. Tekniskt lockdown? Jag får väl försöka stå ut utan australiensiska döttrar, internet, mejl, swish, FB, blogg – en hel helg. Skriva kan jag ju utan internet. Läsa olästa eller omläsbara böcker också. Baka kanske, möjligen i morgon. Idag har jag inte tillräckligt med energi kvar. Det blir crèpes till middag idag också, om någon undrar.

Konstaterar långt om länge (tre kvart eller så) att det faktiskt handlar om elavbrott. Lampan på mitt köksbord tänds inte. Förhoppningsvis kan jag därmed ställa undan den oinstallerade routern igen. Till nästa gång. Min gamla hoptejpade router kanske fungerar fortfarande, om bara elektriciteten gör det. Men varför avbrott idag, när det inte blåser – häromdagen hade varit rimligare. Kanske är Vattenfall ute och rensar i nedfallen skog och lyckas ställa till med elavbrott? Bara att vänta. Och får elmänniskorna inte till det blir det kalla crèpes till middag. Och icke-fungerande dator när batteriet blir trött.

Klockan är bara kvart över två. En timme utan ström får mig att inse hur beroende jag/vi är av att infrastrukturen fungerar, som till exempel el. Idag var det en annan sak som inte fungerade. Jag tänkte tanka när jag ändå var i Norrtälje. Men på macken var bilar parkerade, en med dörren öppen så att det inte gick att komma förbi. Övriga verkade vara inne och fika eller äta lunch på macken. Jag vände och åkte därifrån, får hitta en annan mack. Eftersom jag inte längre tankar med Ingo-kort (det var Jans) så kan jag ju tanka var som helst. Jag lär mig.

Kollar med förvaltaren på gården, som svarar prompt: enligt Vattenfall ska avbrottet vara åtgärdat senast 15.30. Det kan jag leva med, tack Örjan.

!4.30 var strömmen tillbaka. Tack Vattenfall.

Söndagsförmiddagen ägnades åt att igen försöka konfigurera den aldrig använda routern. Lyckades inte begripa mig på ”Quick guide” den här gången heller. Den och datorn får följa med in till Norrtälje där jag tror att det finns en butik som kanske kan hjälpa mig.

Fredag 12 mars 2021 – har fyllt på fågelfrön. Slasksnö. Ingen bilkörning idag, kanske i morgon. Kör en tvättmaskin i stället. Väger mig för första gången på några veckor och inser att jag gått upp två kilo. Har inte ägnat mig åt promenader, utan mest suttit stilla, ätit och druckit gott…

Det får bli ändring, vill inte gå upp mera än så här. Inga fler semlor, inte kaffebröd, kanske inte ens mina goda och kaloririka korintkakor. Ack.

Så vad ska jag hitta på idag? Alla skor putsade igår. Tvätten ska tas omhand och hängas på syrrans tvättställning inomhus. Någon matlagning behöver jag inte sätta igång med, grytan från i förrgår blir middag idag. Och baka har jag inte energi nog för. Städade kök och toalettrum igår, det jag kallar för Jans rum är ingen idé att städa. Det fungerar som upplag för diverse saker som ska flyttas på så småningom. Mitt sovrum är okej. Skrubben röjde jag för någon månad sedan, men det får lov att bli loppis snart. Det går knappt att ta sig ut på altanen den vägen, för mycket står staplat på vartannat.

Läslusten är låg för tillfället, och jag vill inte börja läsa Jakob Sverkers bok när jag inte riktigt vill ta till mig någon bok. Den får vänta ett tag. Liksom övriga böcker i huset, lästa eller olästa.

Har en svartmes (eller kanske en entita, kan inte skilja på dem) vid fröautomaten idag. Första gången i år. Domherrarna lyser med sin frånvaro, har det kanske tillräckligt bra i skogen. Som vanligt sprätter nötväckan ut massor av frön innan den bestämmer sig för vilka två-tre som ska in i näbben och kanske gömmas i trädet vid grindstolparna.

Johanna fick mig att fundera, när hon på Facebook undrade vad vi lärt oss under pandemiåret. Sju punkter ville hon ha, och hon delade med sig av sina lärdomar. Här är mina tankar:

Har jag lärt mig något under det pandemiår som gått? Mitt år har ju inte enbart handlat om pandemin, det blev också Jans sista år i livet. Han har nog präglat mitt år mera än corona.

Sju lärdomar, oavsett varifrån de stammar, efter 2020:

1. Att jag är tålmodig som attan, men att också mitt tålamod tar slut när stressen blir för stor.
2. Att jag saknar andra människor. Är inte lika mycket enstöring som jag kanske inbillat mig.
3. Att mina systrar är livsviktiga för mig, liksom övriga familjen.
4. Att mitt skrivande också är livsviktigt för mig, utan att därför behöva vara viktigt för någon annan.
5. Att jag inte vill bo i en stad så länge jag klarar att bo som nu och köra bil, har bott för mycket i Sundbyberg.
6. Att inte hålla mig informerad om konspirationsteorier och liknande, vad man än konspirerar om.
7. Att jag har ett uppdämt behov av kroppskontakt – i brist på annat blir det regelbunden massage när så är möjligt.

I morgon kanske jag kommer på någon annan ”lärdom”, vem vet. Nu handlar det också om att använda sina lärdomar, att komma ihåg dem…

Jag kommer på mig med att bara sitta vid köksbordet, inte skriva, inte dricka upp det nu kalla kaffet. Bara sitta. Kanske tänker jag. Ser nog så ut i alla fall. Jo, jag tänker på moster, hon satt så ibland. Blundade inte, bara satt lite hopsjunken. Såg varken glad eller ledsen ut. Ungefär som jag nyss, innan jag började skriva om sittandet.

Nu blåser det igen. Jag ser det på grenarna i träden och på fåglarnas fjädrar när de sitter på altanplanket och väntar så sin tur vid fröautomaten. Det är en märklig vind, kraftig en stund och alldeles stilla nästa.

Halv fyra har jag redan ätit min middag. Grytan kunde idag nog kallas soppa, och var mycket god. Den sortens mat blir inte sämre av att stå någon dag. Så nu är jag mätt, tämligen belåten och ska strax diska. Till kvällen blir det nog i smör stekta skalade äppleklyftor med kanel.

11 mars 2021 – busväder, tycker synd om alla som ”måste” vara ute i det här. Jag slipper. Har dragit fram soptunnorna, men kom på att det nog är nästa fredag det är tömning. De får stå där de står.

Fåglarna har fortfarande mat, även om har svårt att landa på fröautomaten. De blåser bort. Och det visst fröna gjort också, en närmare titt visar att där är tomt. Får vara tomt. Skitväder. Nåja, jag har tänt mina nio ljus på köksbordet, lågorna fladdrar i draget från fönstret, men jag är varm. Raggsockor, långkalsonger och undertröja, tjock kofta, poncho. Och när jag småningom sätter mig i fåtöljen här i köket har jag fårskinn bakom ryggen och över knäna. Tack Ingwor och dina släktingar där i Dalarna. Och fåren förstås, som släppte till sin fäll.

Om en stund ska jag äta mina gratinerade räkcrèpes. Sedan ska jag väl diska, men annars inget nödvändigt görande. Får bara inte gå till sängs alltför tidigt, då vaknar jag också alltför tidigt.

Fönsterrutorna är blöta, som av regn. Kanske är det regn nu, nyss var det snö. Temperaturen är noll, så snö blir kanske regn direkt. Det blåser lika kraftigt som tidigare, hoppas strömmen håller här på gården. Det är länge sedan det var strömavbrott.

Har nu ätit, inte två men tre, crèpes. Gott, och mättande. Disken får vänta en stund, men eftersom jag använder blött, urkramat bakpapper i gratängformen, är inte disken betungande. Enbart tallrik, bestick och glas. Ugnen släpper ifrån sig lite eftervärme som behövs idag i ett otätt hus

Lyssnar till Choping Nocturne No 20 in C-sharp minor, och ser samtidigt på fågelfröautomaten utanför fönstret som ser ut att snart dansa rakt in i fönstret. Jag går inte ut. Punkt. Försöker njuta av musiken, men distraheras av naturens kraft.

Och missar syrrans telefonsamtal…

Och på fredagen har vinden lagt sig, det ser halt ut på vägen, nollgradigt, ingen nederbörd. Musen har haft chokladkalas i natt, utan att därför smälla fällan. Nu ska jag bädda, duscha och klä på mig.

11 mars 2021 – ”fortsätt skriva”, budskap från vänner på FB efter mitt senaste blogginlägg.

Och WordPress tycker att jag ska göra en pod. Den marknaden känns överexploaterad just nu, och jag saknar både verktyg och förmåga. Jag har ingen stor erfarenhet av att lyssna till poddar, men många är alltför långa och alltför pratiga för mig. Tur att tycke och smak är olika.

Har i alla fall lyckats bestämma mig för att det blir crèpes av pannkakorna till kvällen, med lätt stuvade heta räkor, nyss framtagna ur frysen. Icas stora lösfrysta slår nästan de färska. Ska riva ”parmesan” till.

Toalettrummet är nu städat, tandpetare samlade i en ostronkagge modell mindre, ett par tavlor uppspikade. Väggarna i huset är hårda och svårspikade, men det gick till slut. En tavelkroksspik försvann i hanteringen och har inte återfunnits, trots golvtorkning…

Skorengöring inspirerad av Henrik på Facebook. Inser att jag har flera par skor än jag behöver. Blir trött i armarna bara av att göra rent dem och först smörja in med ”mink oil”. Nu får de stå och dra i sig smörjan, och därefter putsas. Mitt enda par högklackade behöver klackas om, även om jag aldrig kommer att använda dem mera, favoritskorna från Ecco med kardborreknäppning börjar spricka i ena skons gummisula, de är snart slut.

Mina boots har sådant där matt svart skinn, har smort in dem också, men är tveksam till fortsättningen.

Nu är skorna fina, och jag nöjd. Har också paketerat tre Hemingway-böcker till en Bokbörsen-beställare, och meddelat att jag inte tänker mig ut i stormen idag, kanske inte i morgon heller…

Rensat räkor till mina pannkakor. Rivit osten, fyllt pannkakorna. Allt färdigt för ugnen, sex crèpes, jag äter kanske två om jag anstränger mig lite. Det innebär ytterligare två middagar, som åker in i frysen. För i morgon ska jag äta åtminstone en del av grytan från igår.

Just nu blåser det ordenligt, och snöar. Det är drygt en grad varmt fortfarande. Och än har inga grenar hamnat på bilen eller huset. Längtar efter våren, vi är ju många som gör det, kanske kan vi besvärja fram den?

10 mars 2021 – sex grader kallt och mera snö. Svalt inomhus. Går bara ut för att borsta trappen, slänga sopor och fylla på fågelfrön.

Nu har jag rotselleri, morot, spetskål och ett par potatisar i slowcookern, plus lite buljong. Inser nu att jag glömt löken, den ska dit också. Kryddor. Så får det stå på låg värme och bli något till middag.

Det snöar så smått, men är bara ett par grader kallt. Vill ändå inte gå ut. Gick till brevlådan och hittade enbart Kyrkans magasin (varför ska det heta magasin?), Vi i villa och Norrtelje tidning. Lokaltidningen är utmärkt att tända i spisen med, när jag väl använder vedspisen igen. Efter sotarens besök någon gång… Övriga hamnar direkt i återvinningskassen.

Jag vet inte vad jag ska ta mig för idag. Är helt utan energi och lust att göra någonting, och maten sköter sig själv efter lite skalande och skärande till att börja med. Har inte ens lust att läsa, ovanligt för min del. Har flera böcker på gång, men ingen lockar i ögonblicket. Så jag sitter här och ser fåglarna hämta sina solrosfrön. Små snöflingor dalar ner hela tiden. Har enbart pratat med mig idag, ibland högt, oftast tyst och inombords. Ensidigt kanske man kan kalla det, knappast samtal.

Halv fem, fortfarande lika seg. Jag alltså. Middag äten vid sex-tiden, och min gryta var god. I frysen hittade jag en liten burk med rensad fläsklägg som jag kanske tänkt ha i ärtsoppa. Just nu tål inte min mage ärtsoppa. Så fläskköttet hamnade i middagsgrytan i stället. Och jag har åtminstone två middagar till.

Ska försöka undvika att handla mera mat på ett tag, och i stället minska på allt som finns i mina två frysar. Har redan bestämt mig för att det blir pannkakor i morgon, kanske som de är, kanske som crèpes med räkor och riven ost. När jag gräddar pannkakor gör jag alltid flera än jag kan äta, och fryser in dem med bakpapper mellan. Fungerar fint att ta fram så många jag vill ha vid ett senare tillfälle.

Märker ni att jag bara klämmer ur mig ord. Försöker bara få fingrarna att löpa över tangenterna. Det blir inget särdeles läsvärt idag, blev inte igår heller. Och ändå envisas jag med att skriva.

Nu är det torsdag den 11 mars 2021. Var vaken i omgångar i natt, ont i axlarna. En tavla ramlade dessutom ner bredvid min säng, och skrämdes. Tyvärr skadades pannån, jag får hitta en ramverkstad i Norrtälje. Vart tavelkroken tog vägen vet jag ännu inte, tavlan är tung (emalj) och jag hade förmodligen inte spikat in kroken ordentligt… När jag väl somnat om för sista – nej, senaste får det bli – gången, sov jag till halv nio.

Nu har jag gått igenom mejl och FB, kollat rubrikerna i pressen och löst ett supersvårt sudoku. Ätit min gröt, med Icas billigaste äppelmos till, moset är riktigt bra. Kanske ska jag putsa skor idag, blev lite inspirerad av vännen Henriks putsande igår på FB.

Det är mulet men inget snöfall, blåser kraftigt, grenarna dansar på träden omkring huset. Det lär inte bli någon utevistelse idag heller.

Det är någonting jag har oskrivet. Hur ska jag få tag i det? Drömmer gör jag, varje natt, ibland i färg. Minns dåligt när jag väl bestämt mig för att vara vaken. Vet att jag är trött på vinter och snö, isolering och ensamhet. Längtar annanstans, när väl galla och tänder är omhändertagna. Fick inbjudan norrut efter påsk, men vet inte säkert om jag kan åka. Tandläkare och galloperation avgör.

Nu har snön smält på bilen, så jag kanske åker in och postar de beställda böckerna i alla fall.

Gjorde det, ganska slirigt på den lilla vägen, rent på den stora. Nu behöver jag inte tänka på väntande bokbeställare, och jag fick som ”storstammis” på Ica ett 50-paket servietter som gåva. De som låg framme var i alla möjliga fula färger, de vita fick man gå in till en hylla lite längre bort och hämta… I en nutida butik är allt uträknat, inte alltid till konsumentens fördel. Många kanske gillar lila servietter, jag gör det inte.

Men inte var det detta jag behöver skriva. Vad är det som ligger och gömmer sig för mitt medvetande? Tänker på Will Schutz´ alltid lika retsamma fråga, när jag hävdade ”I don´t know” i encounter någonstans i Kalifornien på 90-talet. ”If you did know, what would it be?”

Strax ska jag ägna mig åt matlagning, har saltat på fläskskivorna en aning, och de bruna bönorna har tinat. Hoppar över potatis. Fåglarna har också fått mat, jag skrämde bort en hare när jag fyllde på fröautomaten.

Kanske vill jag skriva mera om livets vindlande hit och dit, kärlek och människor som skils och som till slut kanske ändå möts igen, för att slutgiltigt skiljas av döden. Jag tänker på de män jag levt med – Ulf och Jan. Båda är döda, jag övergav och övergavs, men vi fann varandra igen, Ulf några år innan han dog, Jan sedan Ulf var borta och jag kunde bistå honom, tills han dog i december i fjol. Nu är jag ensam. Har söner, sonhustru och barnbarn. Och är ensam.

Så många vänner har jag inte, men några som jag värdesätter. En vän som jag inte trodde någonsin skulle lämna mig, gjorde det för gott, samma kväll som min bok Free Spin lanserades. Det sista jag minns att hen sade var ”jag känner mig sviken”. Förmodligen för att hen efter läsning av boken insåg att jag haft flera återfall i spelmissbruket utan att stå för det. Jag fick inte veta mera än så. Hen var nu inte den enda jag svek under den perioden i mitt liv. Andra har förlåtit mig, fortsatt att älska mig och stötta. Nu är jag inte spelmissbrukare längre, spelar över huvud taget inte sedan flera år. Och jag har slutat att skämmas. Men vår vänskap dog, för min del långsamt och smärtsamt. Vi har inte talats vid sedan den kvällen.

Apropå liv som tar ut svängarna på oförutsett sätt.

Så vad kan hända framöver, nu när jag är på egen hand och inte har annat för mig än att vara med mig och vara jag? Det kan möjligen kallas spännande. Just nu känns det bara okänt, tomt och lite skrämmande. Så mycket i omvärlden är annorlunda än jag vill att det ska vara. Jag har haft covid19, utan symtom. Har nu antikroppar och behöver kanske inte vara orolig för att bli sjuk. Vill ändå få vaccineringen så snart som möjligt. Såg på 1177 att region Stockholm nästa vecka skickar brev till alla födda 1941 så att de kan boka tid för vaccinering. Jag är född 1942.

Kan inte komma ihåg när jag var riktigt glad senast. Känns som om det var för länge sedan, när Ulf levde och vi var glada tillsammans. Syrror och familj kan få mig att skratta, men att känna den där bubblande glädjen fixar varken de eller jag. Saknar också att förvänta mig något glädjande, något som vänder upp och ner på mina alltför ofta negativa förväntningar. Det kan ibland räcka med att jag säljer en bok till på Bokbörsen, och hittar det mejlet när jag startar datorn. Fast helst vill jag förstås förvänta mig att något större ska hända, något närmast halsbrytande (på ett gott sätt), något alldeles överraskande och positivt.

Tänkte idag på en gammal önskelista, kanske fem-tio år gammal. Jag ville ha flera bokhyllor – det har jag nu. Ville ha den danska plafonden som jag inte kom ihåg när vi tog hand om svärmors hem – den har jag nu från Jan. Ville ha en bil – det har jag så snart bodelningen efter Jan är klar. Ville nog då också ha kärlek, och det har jag från familjen – men saknar en partner, saknar sex, saknar närhet till en människa som känner mig och vill mig väl. Liksom jag vill honom. Han finns ännu inte i min värld.

Jag ville ha kontroll över min ekonomi. Det har jag nu, när jag inte spelar längre. Och skuldregleringen är avslutad. Jag har inga ekonomiska skulder längre, och tänker inte skaffa mig några. Ett sparkapital som åtminstone betalar min begravning har jag också, och funderingar på hur jag kan få till det där med ”ränta på ränta”. Alla ekonomer talar om att se till att få pengarna att jobba för dig, passiv inkomst. Har inte riktigt kommit underfund med hur det skulle fungera.

Då ville jag ha katt eller hund. Nu har jag varken eller, men har haft. Är inte riktigt beredd att ta på mig ansvaret för ett husdjur igen, för ögonblicket räcker det med att mata fåglar och husmusen. Men jag saknar framför allt en katt. En som Minsann, eller Majsan. Vimsan knöt aldrig riktigt an till någon människa efter att ha levt ensam i skogarna runt Stavsnäs när jag tog hand om henne. Sex katter har funnits i mitt liv, två hundar – Rösti och Molly.

Jag tror att jag försöker bearbeta insikten om att också jag är gammal, också jag kan dö när som helst. Kan bli dement, drabbas av livshotande sjukdom. Eller råka ut för en olycka. Som Mats, som Jan, som Ulf. Och alla mina andra döda. Snart är jag också där.

Hela min kropp och hela mitt sinne protesterar, jag vill leva, vill älska, vill vara glad och tacksam för ännu en dag i livet. I stället tvekar jag att vakna om morgnarna till en ny dag, pratar igång mig för att komma ur sängen, lagar min tämligen äckliga havregrynsgröt och gör te som jag nästan aldrig dricker upp. Börjar en ny dag, men utan särdeles stor vare sig tacksamhet och förväntan. Ibland överraskar livet mig – då får jag en bok av en FB-vän som jag aldrig träffat. En annan vän läser min blogg och uttrycker sin önskan om att flera läste vad jag skriver. Jag möts av uppskattning och kärlek, som jag inte riktigt känner att jag förtjänar. Men jag tar emot den och jag blir glad.

Nu är jag färdigskriven för i kväll. Och jag längtar efter att äta ostron i gott sällskap.

Måndag 8 mars 2021 – internationella kvinnodagen. Jag är redan trött på alla ”hurra för kvinnor” på Facebook.

I natt har det snöat rejält. Trist det också. Men nu lyser solen och himlen är blå, vinden verkar inte alls vara lika otäckt kall som igår. Har bara stuckit näsan utanför dörren med soppåsarna. Hemlagade bruna bönor framtagna ur frysen, tänker steka lite fläsk till och hoppas att min galla gillar det jag gillar till middag.

Borde åka in till Norrtälje och lämna Bokbörsen-böcker, men tror att jag väntar till i morgon. Vad ska jag ta mig för idag? Har inte vant mig ännu vid att enbart ha mig själv att ta hand om. Att få någon sorts struktur på dagarna återstår. Jag skriver lite, lagar mat, diskar, städar, tvättar, alla de vanliga hushållsgöromålen.

Saknar att kunna röra mig fritt, om inte annat så för att sitta någonstans och betrakta omvärlden. Det är inte nödvändigt att interagera. Tror att min förmåga att dra mig undan andra människor har blivit en andra natur under det här året, ibland är det skönt, ofta är det bara tomt.

Vem är jag när jag förmodas kunna leva ”som vanligt” igen, när den här smittan och alla restriktioner hör till historien? De senaste åren har varit tunga på så många sätt, inte enbart på grund av corona. I morse vaknade jag med orden ”jag hann bli för gammal” – en dröm där jag inte kunde göra det jag ville, jag var för gammal. Det börjar kännas så, inte varje stund eller ens varje dag, men emellanåt. Oftare än nyss.

Jag är en annan, ännu oprövad i en annan värld än den som var min för bara något år sedan. Och trots att jag är ”för gammal” är jag glad att jag slipper vara ung nu. En fråga som jag inte riktigt vågar söka svaret på är ”hur har jag bidragit till att Sverige idag är som det är”. Med det menar jag rasism, nazism, främlingshat, konspirationsteorier, obeskrivlig dumhet som vänds i våld. Girighet. Det finns inte längre någon solidaritet mellan människor – annat än i de grupper som menar sig förbisedda och kränkta, och hittar en samhörighet i det. Hat. Ondska.

Har nog glömt vilka de sju dödssynderna var – googlar: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, lättja. Religiösa synder, enligt den katolska kyrkan, framför allt under medeltiden.  Också idag?

Språket speglar nutiden. Ordet ”kränkt” förekommer  flitigt, idag är nog första gången jag själv använder det. Andra ord har mer eller mindre försvunnit. Några ålderdomshem finns inte längre (knappast några äldreboenden heller). Folkhemmet är också förpassat till historien. Pandemi har vi lärt oss, förr talade vi möjligen om epidemi. Överdödlighet har inte varit ett känt begrepp förrän nu. Idag vet de flesta att förkortningen FHM betyder Folkhälsomyndigheten. Me too – vart tog det vägen? Media översvämmas av historier om alla influencers och deras metoder att tjäna pengar. Nättroll.  Twittergrundarens första tweet auktioneras ut för mer än tjugo miljoner, dollar eller kronor ska jag inte yttra mig om.

Vad jag vill med det jag skrivit ovan vet jag inte heller. Min känsla av främlingskap i mitt land och i min värld är stark. Aldrig tidigare har jag varit rädd för vad som ska ske vid nästa val i Sverige. Det är jag nu. Då känns det nästa bra att ha ”hunnit bli för gammal” – det som händer kommer inte att göra mig illa så länge…

På bilden ovan var jag inte för gammal, då låg större delen av mitt liv framför mig. Från informationsavdelningen på Arla, förmodligen i slutet av 70-talet.

7 mars 2021 – snö på backen, sol, kall vind. Jag vankar omkring och flyttar på tavlor, drar ur tavelkrokar och hamrar i nya, på andra ställen. I mitt sovrum har jag nu de jag tycker mest om, inte för konstnärligt värde, men känslomässigt.

Det är kallt, jag har tagit fram värmefläkten och kört en stund. Vinden ligger på och huset är dåligt isolerat. Långkalsongerna och undertröjan som jag lade undan för några dagar sedan, har jag nu på mig, liksom raggsockor på fötterna och en varm amerikansk kofta/stickad jacka. En gåva efter att vi skötte om Pella när matte var i Amerika och hälsade på sin syster.

Fika, med goda sonhustrubullar.

Får sätta på fläkten igen, det är bara tretton grader i köket, trots att det också är bara en och en halv grad kallt ute. Nordanvind är grym, också inomhus.

Har börjat läsa Jakob Sverkers bok Örådet, och fascineras direkt av hans språk. Han gör människorna och sammanhanget levande. Till och med jag som aldrig sett något program som det den här boken handlar om, en dokusåpa, blir nyfiken och vill läsa vidare. Men först ska jag göra dillsåsen till dagens middag. Med inlagd dill, kokt potatis från igår som värms i såsen och resten av köttet som jag ”slowkokade” till grytan för ett par dagar sedan. Köttet värmer jag inte. Smaklökarna fröjdar sig redan, men får vänta ett par timmar.

Middagen var god. Dillsås är banne mig beroendeframkallande. Nu måste jag lägga in mera dill. Syrran lagade lammlägg med dillsås, det var det som fick mig att gå igång. Lammlägg måste vara perfekt att laga i slowcookern. Gillar mat som sköter sig själv och bara blir godare därmed. Såg Henrik Tengby, FB-vän från Facebook, laga fiskgratäng idag, och för någon dag sedan baka bröd i järngryta. Inspirerande, men brödet får nog vänta tills min galla är omhändertagen.

Skulle kanske börja handla på nätet, Henrik har rätt i att det blir billigare än att besöka butiken. Varje gång jag ”måste” åka in till Ica med beställda böcker, går jag också in och handlar. Ofta något oplanerat och egentligen onödigt. Har två frysar tämligen fullproppade med mat. Men det känns tråkigt att sitta och bocka för på internet, även om det också är skönt att få kassarna levererade hem. Har inte kollat om de körs hit ut på landet, så jag vet ju inte.

Glad just nu över min danska plafond i kökstaket dit sonen fick den igår, och taklampan i sovrummet. Den och en likadan (som nu får hamna på landet) fick vi en gång när Sundbybergs stadsläkare och doktorinnan flyttade ur den våning vi senare övertog, de kunde inte ta med allt till sitt nya boende. Och ingen annan ville ha dem. Samma sak med Åkerblom-stolarna som nu står i mitt kök. Glad och tacksam var jag då, och är jag nu.

Nu är det nollgradigt ute, och drygt sexton grader i köket. Jag vill inte köra elelementen för fullt. Klär hellre på mig. I sängen har jag mosters gröna stickade vaddtäcke, det som jag misstänker att hon själv aldrig tyckte sig ha råd att använda. Det är tungt och varmt, och ovanpå har jag två lätta filtar. Helly Hansens långärmade undertröja som nattlinne. Kallt när jag kryper ner, men varmt och skönt efter en kort stund, när jag nu inte har någon levande människa som kan värma mig. Det gäller bara att se till att ingenting hamnar utanför sängvärmen under nattens vridande och vändande.

Jag längtar efter vår och värme, efter att coronan ska försvinna och livet bli någorlunda ”normalt” igen. Vad det nu kan innebära. I kväll läser jag vidare i Jakob Sverkers bok Örådet.

Lördag 6 mars 2021 – vaknar tidigt, går upp halv sju. Ont i axlarna, det onda kommer i korta stötar hur jag än vrider och vänder på mig. ”Sönderskrivna axlar” talade en författarvän om, kanske är det så. När jag väl är uppe och i gång med någonting glömmer jag att det gör ont ibland.

Just nu testar jag att få fart på vedspisen efter att inte ha använt den på ett par veckor. Än ryker det inte in, men det kan bero på att spisen slocknat… Det är drygt sjutton grader i köket, vill ha det lite varmare.

Igår var jag gråtmild, idag är jag det inte. Jag ser solen bakom diset på himlen, kanske tar den sig fram om en stund. Fåglarna förnöjer mig, änderna i ån vårsprattlar och pratar. Det snöar inte.

Köpte lutfisk häromdagen, fick ingen i julas. Ska lägga den i blöt några timmar. En bit åker in i frysen. Den andra hamnar så småningom med skinnsidan ner på ett blött och urkramat bakpapper i en form, 200 grader i tre kvart, ungefär. God bechamelsås med svartpeppar, lite kryddpeppar och salt, och lite av det spad som bildas av lutfisken i ugnen. Plus senap vid ätandet. Kokt skalad potatis till. Några ärtor har jag inte.

Spisen ryker in, nu får den vila tills sotaren har varit här.

Äldste sonen och hans hustru, Lotta, kom. Med säng, lampor, tamburmajor med mera från Jans lägenhet. Lotta med hembakta goda bullar och pelargon dessutom. Och hon bar ner flyttkartongerna (de tomma) till källaren. Sonen hjälpte mig att få upp den danska plafonden i köket, kollade vad gjutjärnsbordet på altanen behövde för nya bordsplankor, och båda fick sängen in i sovrummet. Vet inte hur det gick till… Nu har jag en lampa i sovrumstaket, en i köket. Den jag hade tänkt ha i ”vardagsrummet” får hamna på landet i stället. I taket här fanns nämligen ingen krok.

Hyfsad ordning på allt tillkommande. Hyfsat lugn också inom mig inför allt jag inte behöver längre, och vill ge till någon annan. Lotta fick ta hand om svärmors Blå eld-serveringsfat och karotter, och det gjorde mig enbart glad. Henne också. Men jag behöver komma iväg på loppis i sommar!!

Jans lägenhet läggs ut senare i veckan på Hemnet. Hoppas på snabb försäljning, och avslut på allt som hör här till. Nu avslutar jag för idag. Lutfisken var god.

Torsdag 4 mars 2021 – solen visar sig där borta i öster. Fåglarna äter sina frön, senare idag ska jag gå ut och försöka sopa bort alla fröskal. Och tvätta insidan på mitt sovrumsfönster. Inget annat på programmet idag. Jo, middagsmat. Nu står min slowcooker på låg värme med rotselleri, purjo, gul lök, vitlök, morötter, gul paprika och en köttbit från frysen (vet inte vad sort). Jag får se vad det blir lite längre fram på dagen. Ännu är klockan bara halv nio.

Ut med kompost och andra sopor, det var kyligt. Runt noll. Kompostpåsen med bananskal och citron var musäten på två sidor. Måste hitta ett annat ställe för påsen, eller köpa en hink med lock i stället för den här luftiga och tydligen klätterbara korgen.

Jag har varit duktig. Gått stora rundan här på gården, nästan fem kilometer, och det märktes att jag inte gått den på länge. Men jag kom hem. Såg tre vita kronhjortshindar (heter det verkligen så?) och två svarta.

Nu, kvart i fyra, snöar det. Väldigt lätt, men snö. Vill inte. Grytan i slowcookern har utökats med några mandelpotatisar. Lovar gott, men inte än.

De senaste dagarnas sol, parad med vind idag, känns i kinderna. Och syns. Nu får jag gå ut och fylla på fågelmaten, de stackarna kollar ideligen och blir besvikna när det är tomt. Tror jag med mina mänskliga reaktioner inför tomt matställe.

Det var nog hagel det jag såg, det ligger kvar som små runda korn därute. Nu äter fåglarna igen.

Jag flyttar tavlor från en plats till en annan, och plötsligt blir det rätt. Men än står de flesta travade i ”Jans rum”.

Halv sex har jag ätit en mycket god middag, slow cooking är bra! Jag redde av skyn lite, med Crème fraiche. Köttet var mört, rotfrukter etcetera var precis lagom tuggvänliga, potatisarna med. Och jag har en middag till. Dessutom har jag diskat så diskbänken är behagligt tom.

Fredag 5 mars, kall morgon, minus fyra. Frost på bil och backe. Sol. Den massiva molnväggen österut tycks minska i omfång, men var imponerande tidigare i morse.

Har duschat och tvättat håret, detta hår som jag inte längre känner igen som mitt. Tappar hår, tycker jag har hårstrån överallt utom där de ska vara. Mitt hår är inte längre lika tjockt och kraftigt som det alltid varit. Kanske beror det på coronasmittan i november, kanske är det en konsekvens av långvarig stress. Hoppas det blir bättre. Nu är det rent i alla fall.

Före lunch kom ett snöfall, kornsnö och kraftig vind. Nu är det vitt utanför mina fönster igen. Senare snöar det inte, men är kallt. Himlen är blå igen.

Tidig middag. Ensam, tyst i huset, det enda som rör sig är fåglarna som hämtar solrosfrön. Och mina fingrar när jag ibland skriver några ord. Inte för att jag har något viktigt att säga, bara för att jag inte har något bättre för mig. Lottas, sonhustru, almanacka med bilder från våra liv, som Jan skulle få till jul finns inom synhåll. Den kanske skulle hjälpa honom att minnas. Nu, i mars, ser jag Mats hund Rösti och Mats själv, hans födelsedag är 26 mars. Att se dem gör mig både glad och ledsen. Och jag är så innerligt tacksam för Lottas omtanke att göra den här almanackan. Nu fick jag den i stället för Jan.