beskrivarblogg

Det är någonting jag har oskrivet. Hur ska jag få tag i det? Drömmer gör jag, varje natt, ibland i färg. Minns dåligt när jag väl bestämt mig för att vara vaken. Vet att jag är trött på vinter och snö, isolering och ensamhet. Längtar annanstans, när väl galla och tänder är omhändertagna. Fick inbjudan norrut efter påsk, men vet inte säkert om jag kan åka. Tandläkare och galloperation avgör.

Nu har snön smält på bilen, så jag kanske åker in och postar de beställda böckerna i alla fall.

Gjorde det, ganska slirigt på den lilla vägen, rent på den stora. Nu behöver jag inte tänka på väntande bokbeställare, och jag fick som ”storstammis” på Ica ett 50-paket servietter som gåva. De som låg framme var i alla möjliga fula färger, de vita fick man gå in till en hylla lite längre bort och hämta… I en nutida butik är allt uträknat, inte alltid till konsumentens fördel. Många kanske gillar lila servietter, jag gör det inte.

Men inte var det detta jag behöver skriva. Vad är det som ligger och gömmer sig för mitt medvetande? Tänker på Will Schutz´ alltid lika retsamma fråga, när jag hävdade ”I don´t know” i encounter någonstans i Kalifornien på 90-talet. ”If you did know, what would it be?”

Strax ska jag ägna mig åt matlagning, har saltat på fläskskivorna en aning, och de bruna bönorna har tinat. Hoppar över potatis. Fåglarna har också fått mat, jag skrämde bort en hare när jag fyllde på fröautomaten.

Kanske vill jag skriva mera om livets vindlande hit och dit, kärlek och människor som skils och som till slut kanske ändå möts igen, för att slutgiltigt skiljas av döden. Jag tänker på de män jag levt med – Ulf och Jan. Båda är döda, jag övergav och övergavs, men vi fann varandra igen, Ulf några år innan han dog, Jan sedan Ulf var borta och jag kunde bistå honom, tills han dog i december i fjol. Nu är jag ensam. Har söner, sonhustru och barnbarn. Och är ensam.

Så många vänner har jag inte, men några som jag värdesätter. En vän som jag inte trodde någonsin skulle lämna mig, gjorde det för gott, samma kväll som min bok Free Spin lanserades. Det sista jag minns att hen sade var ”jag känner mig sviken”. Förmodligen för att hen efter läsning av boken insåg att jag haft flera återfall i spelmissbruket utan att stå för det. Jag fick inte veta mera än så. Hen var nu inte den enda jag svek under den perioden i mitt liv. Andra har förlåtit mig, fortsatt att älska mig och stötta. Nu är jag inte spelmissbrukare längre, spelar över huvud taget inte sedan flera år. Och jag har slutat att skämmas. Men vår vänskap dog, för min del långsamt och smärtsamt. Vi har inte talats vid sedan den kvällen.

Apropå liv som tar ut svängarna på oförutsett sätt.

Så vad kan hända framöver, nu när jag är på egen hand och inte har annat för mig än att vara med mig och vara jag? Det kan möjligen kallas spännande. Just nu känns det bara okänt, tomt och lite skrämmande. Så mycket i omvärlden är annorlunda än jag vill att det ska vara. Jag har haft covid19, utan symtom. Har nu antikroppar och behöver kanske inte vara orolig för att bli sjuk. Vill ändå få vaccineringen så snart som möjligt. Såg på 1177 att region Stockholm nästa vecka skickar brev till alla födda 1941 så att de kan boka tid för vaccinering. Jag är född 1942.

Kan inte komma ihåg när jag var riktigt glad senast. Känns som om det var för länge sedan, när Ulf levde och vi var glada tillsammans. Syrror och familj kan få mig att skratta, men att känna den där bubblande glädjen fixar varken de eller jag. Saknar också att förvänta mig något glädjande, något som vänder upp och ner på mina alltför ofta negativa förväntningar. Det kan ibland räcka med att jag säljer en bok till på Bokbörsen, och hittar det mejlet när jag startar datorn. Fast helst vill jag förstås förvänta mig att något större ska hända, något närmast halsbrytande (på ett gott sätt), något alldeles överraskande och positivt.

Tänkte idag på en gammal önskelista, kanske fem-tio år gammal. Jag ville ha flera bokhyllor – det har jag nu. Ville ha den danska plafonden som jag inte kom ihåg när vi tog hand om svärmors hem – den har jag nu från Jan. Ville ha en bil – det har jag så snart bodelningen efter Jan är klar. Ville nog då också ha kärlek, och det har jag från familjen – men saknar en partner, saknar sex, saknar närhet till en människa som känner mig och vill mig väl. Liksom jag vill honom. Han finns ännu inte i min värld.

Jag ville ha kontroll över min ekonomi. Det har jag nu, när jag inte spelar längre. Och skuldregleringen är avslutad. Jag har inga ekonomiska skulder längre, och tänker inte skaffa mig några. Ett sparkapital som åtminstone betalar min begravning har jag också, och funderingar på hur jag kan få till det där med ”ränta på ränta”. Alla ekonomer talar om att se till att få pengarna att jobba för dig, passiv inkomst. Har inte riktigt kommit underfund med hur det skulle fungera.

Då ville jag ha katt eller hund. Nu har jag varken eller, men har haft. Är inte riktigt beredd att ta på mig ansvaret för ett husdjur igen, för ögonblicket räcker det med att mata fåglar och husmusen. Men jag saknar framför allt en katt. En som Minsann, eller Majsan. Vimsan knöt aldrig riktigt an till någon människa efter att ha levt ensam i skogarna runt Stavsnäs när jag tog hand om henne. Sex katter har funnits i mitt liv, två hundar – Rösti och Molly.

Jag tror att jag försöker bearbeta insikten om att också jag är gammal, också jag kan dö när som helst. Kan bli dement, drabbas av livshotande sjukdom. Eller råka ut för en olycka. Som Mats, som Jan, som Ulf. Och alla mina andra döda. Snart är jag också där.

Hela min kropp och hela mitt sinne protesterar, jag vill leva, vill älska, vill vara glad och tacksam för ännu en dag i livet. I stället tvekar jag att vakna om morgnarna till en ny dag, pratar igång mig för att komma ur sängen, lagar min tämligen äckliga havregrynsgröt och gör te som jag nästan aldrig dricker upp. Börjar en ny dag, men utan särdeles stor vare sig tacksamhet och förväntan. Ibland överraskar livet mig – då får jag en bok av en FB-vän som jag aldrig träffat. En annan vän läser min blogg och uttrycker sin önskan om att flera läste vad jag skriver. Jag möts av uppskattning och kärlek, som jag inte riktigt känner att jag förtjänar. Men jag tar emot den och jag blir glad.

Nu är jag färdigskriven för i kväll. Och jag längtar efter att äta ostron i gott sällskap.

Måndag 8 mars 2021 – internationella kvinnodagen. Jag är redan trött på alla ”hurra för kvinnor” på Facebook.

I natt har det snöat rejält. Trist det också. Men nu lyser solen och himlen är blå, vinden verkar inte alls vara lika otäckt kall som igår. Har bara stuckit näsan utanför dörren med soppåsarna. Hemlagade bruna bönor framtagna ur frysen, tänker steka lite fläsk till och hoppas att min galla gillar det jag gillar till middag.

Borde åka in till Norrtälje och lämna Bokbörsen-böcker, men tror att jag väntar till i morgon. Vad ska jag ta mig för idag? Har inte vant mig ännu vid att enbart ha mig själv att ta hand om. Att få någon sorts struktur på dagarna återstår. Jag skriver lite, lagar mat, diskar, städar, tvättar, alla de vanliga hushållsgöromålen.

Saknar att kunna röra mig fritt, om inte annat så för att sitta någonstans och betrakta omvärlden. Det är inte nödvändigt att interagera. Tror att min förmåga att dra mig undan andra människor har blivit en andra natur under det här året, ibland är det skönt, ofta är det bara tomt.

Vem är jag när jag förmodas kunna leva ”som vanligt” igen, när den här smittan och alla restriktioner hör till historien? De senaste åren har varit tunga på så många sätt, inte enbart på grund av corona. I morse vaknade jag med orden ”jag hann bli för gammal” – en dröm där jag inte kunde göra det jag ville, jag var för gammal. Det börjar kännas så, inte varje stund eller ens varje dag, men emellanåt. Oftare än nyss.

Jag är en annan, ännu oprövad i en annan värld än den som var min för bara något år sedan. Och trots att jag är ”för gammal” är jag glad att jag slipper vara ung nu. En fråga som jag inte riktigt vågar söka svaret på är ”hur har jag bidragit till att Sverige idag är som det är”. Med det menar jag rasism, nazism, främlingshat, konspirationsteorier, obeskrivlig dumhet som vänds i våld. Girighet. Det finns inte längre någon solidaritet mellan människor – annat än i de grupper som menar sig förbisedda och kränkta, och hittar en samhörighet i det. Hat. Ondska.

Har nog glömt vilka de sju dödssynderna var – googlar: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, lättja. Religiösa synder, enligt den katolska kyrkan, framför allt under medeltiden.  Också idag?

Språket speglar nutiden. Ordet ”kränkt” förekommer  flitigt, idag är nog första gången jag själv använder det. Andra ord har mer eller mindre försvunnit. Några ålderdomshem finns inte längre (knappast några äldreboenden heller). Folkhemmet är också förpassat till historien. Pandemi har vi lärt oss, förr talade vi möjligen om epidemi. Överdödlighet har inte varit ett känt begrepp förrän nu. Idag vet de flesta att förkortningen FHM betyder Folkhälsomyndigheten. Me too – vart tog det vägen? Media översvämmas av historier om alla influencers och deras metoder att tjäna pengar. Nättroll.  Twittergrundarens första tweet auktioneras ut för mer än tjugo miljoner, dollar eller kronor ska jag inte yttra mig om.

Vad jag vill med det jag skrivit ovan vet jag inte heller. Min känsla av främlingskap i mitt land och i min värld är stark. Aldrig tidigare har jag varit rädd för vad som ska ske vid nästa val i Sverige. Det är jag nu. Då känns det nästa bra att ha ”hunnit bli för gammal” – det som händer kommer inte att göra mig illa så länge…

På bilden ovan var jag inte för gammal, då låg större delen av mitt liv framför mig. Från informationsavdelningen på Arla, förmodligen i slutet av 70-talet.

7 mars 2021 – snö på backen, sol, kall vind. Jag vankar omkring och flyttar på tavlor, drar ur tavelkrokar och hamrar i nya, på andra ställen. I mitt sovrum har jag nu de jag tycker mest om, inte för konstnärligt värde, men känslomässigt.

Det är kallt, jag har tagit fram värmefläkten och kört en stund. Vinden ligger på och huset är dåligt isolerat. Långkalsongerna och undertröjan som jag lade undan för några dagar sedan, har jag nu på mig, liksom raggsockor på fötterna och en varm amerikansk kofta/stickad jacka. En gåva efter att vi skötte om Pella när matte var i Amerika och hälsade på sin syster.

Fika, med goda sonhustrubullar.

Får sätta på fläkten igen, det är bara tretton grader i köket, trots att det också är bara en och en halv grad kallt ute. Nordanvind är grym, också inomhus.

Har börjat läsa Jakob Sverkers bok Örådet, och fascineras direkt av hans språk. Han gör människorna och sammanhanget levande. Till och med jag som aldrig sett något program som det den här boken handlar om, en dokusåpa, blir nyfiken och vill läsa vidare. Men först ska jag göra dillsåsen till dagens middag. Med inlagd dill, kokt potatis från igår som värms i såsen och resten av köttet som jag ”slowkokade” till grytan för ett par dagar sedan. Köttet värmer jag inte. Smaklökarna fröjdar sig redan, men får vänta ett par timmar.

Middagen var god. Dillsås är banne mig beroendeframkallande. Nu måste jag lägga in mera dill. Syrran lagade lammlägg med dillsås, det var det som fick mig att gå igång. Lammlägg måste vara perfekt att laga i slowcookern. Gillar mat som sköter sig själv och bara blir godare därmed. Såg Henrik Tengby, FB-vän från Facebook, laga fiskgratäng idag, och för någon dag sedan baka bröd i järngryta. Inspirerande, men brödet får nog vänta tills min galla är omhändertagen.

Skulle kanske börja handla på nätet, Henrik har rätt i att det blir billigare än att besöka butiken. Varje gång jag ”måste” åka in till Ica med beställda böcker, går jag också in och handlar. Ofta något oplanerat och egentligen onödigt. Har två frysar tämligen fullproppade med mat. Men det känns tråkigt att sitta och bocka för på internet, även om det också är skönt att få kassarna levererade hem. Har inte kollat om de körs hit ut på landet, så jag vet ju inte.

Glad just nu över min danska plafond i kökstaket dit sonen fick den igår, och taklampan i sovrummet. Den och en likadan (som nu får hamna på landet) fick vi en gång när Sundbybergs stadsläkare och doktorinnan flyttade ur den våning vi senare övertog, de kunde inte ta med allt till sitt nya boende. Och ingen annan ville ha dem. Samma sak med Åkerblom-stolarna som nu står i mitt kök. Glad och tacksam var jag då, och är jag nu.

Nu är det nollgradigt ute, och drygt sexton grader i köket. Jag vill inte köra elelementen för fullt. Klär hellre på mig. I sängen har jag mosters gröna stickade vaddtäcke, det som jag misstänker att hon själv aldrig tyckte sig ha råd att använda. Det är tungt och varmt, och ovanpå har jag två lätta filtar. Helly Hansens långärmade undertröja som nattlinne. Kallt när jag kryper ner, men varmt och skönt efter en kort stund, när jag nu inte har någon levande människa som kan värma mig. Det gäller bara att se till att ingenting hamnar utanför sängvärmen under nattens vridande och vändande.

Jag längtar efter vår och värme, efter att coronan ska försvinna och livet bli någorlunda ”normalt” igen. Vad det nu kan innebära. I kväll läser jag vidare i Jakob Sverkers bok Örådet.

Lördag 6 mars 2021 – vaknar tidigt, går upp halv sju. Ont i axlarna, det onda kommer i korta stötar hur jag än vrider och vänder på mig. ”Sönderskrivna axlar” talade en författarvän om, kanske är det så. När jag väl är uppe och i gång med någonting glömmer jag att det gör ont ibland.

Just nu testar jag att få fart på vedspisen efter att inte ha använt den på ett par veckor. Än ryker det inte in, men det kan bero på att spisen slocknat… Det är drygt sjutton grader i köket, vill ha det lite varmare.

Igår var jag gråtmild, idag är jag det inte. Jag ser solen bakom diset på himlen, kanske tar den sig fram om en stund. Fåglarna förnöjer mig, änderna i ån vårsprattlar och pratar. Det snöar inte.

Köpte lutfisk häromdagen, fick ingen i julas. Ska lägga den i blöt några timmar. En bit åker in i frysen. Den andra hamnar så småningom med skinnsidan ner på ett blött och urkramat bakpapper i en form, 200 grader i tre kvart, ungefär. God bechamelsås med svartpeppar, lite kryddpeppar och salt, och lite av det spad som bildas av lutfisken i ugnen. Plus senap vid ätandet. Kokt skalad potatis till. Några ärtor har jag inte.

Spisen ryker in, nu får den vila tills sotaren har varit här.

Äldste sonen och hans hustru, Lotta, kom. Med säng, lampor, tamburmajor med mera från Jans lägenhet. Lotta med hembakta goda bullar och pelargon dessutom. Och hon bar ner flyttkartongerna (de tomma) till källaren. Sonen hjälpte mig att få upp den danska plafonden i köket, kollade vad gjutjärnsbordet på altanen behövde för nya bordsplankor, och båda fick sängen in i sovrummet. Vet inte hur det gick till… Nu har jag en lampa i sovrumstaket, en i köket. Den jag hade tänkt ha i ”vardagsrummet” får hamna på landet i stället. I taket här fanns nämligen ingen krok.

Hyfsad ordning på allt tillkommande. Hyfsat lugn också inom mig inför allt jag inte behöver längre, och vill ge till någon annan. Lotta fick ta hand om svärmors Blå eld-serveringsfat och karotter, och det gjorde mig enbart glad. Henne också. Men jag behöver komma iväg på loppis i sommar!!

Jans lägenhet läggs ut senare i veckan på Hemnet. Hoppas på snabb försäljning, och avslut på allt som hör här till. Nu avslutar jag för idag. Lutfisken var god.

Torsdag 4 mars 2021 – solen visar sig där borta i öster. Fåglarna äter sina frön, senare idag ska jag gå ut och försöka sopa bort alla fröskal. Och tvätta insidan på mitt sovrumsfönster. Inget annat på programmet idag. Jo, middagsmat. Nu står min slowcooker på låg värme med rotselleri, purjo, gul lök, vitlök, morötter, gul paprika och en köttbit från frysen (vet inte vad sort). Jag får se vad det blir lite längre fram på dagen. Ännu är klockan bara halv nio.

Ut med kompost och andra sopor, det var kyligt. Runt noll. Kompostpåsen med bananskal och citron var musäten på två sidor. Måste hitta ett annat ställe för påsen, eller köpa en hink med lock i stället för den här luftiga och tydligen klätterbara korgen.

Jag har varit duktig. Gått stora rundan här på gården, nästan fem kilometer, och det märktes att jag inte gått den på länge. Men jag kom hem. Såg tre vita kronhjortshindar (heter det verkligen så?) och två svarta.

Nu, kvart i fyra, snöar det. Väldigt lätt, men snö. Vill inte. Grytan i slowcookern har utökats med några mandelpotatisar. Lovar gott, men inte än.

De senaste dagarnas sol, parad med vind idag, känns i kinderna. Och syns. Nu får jag gå ut och fylla på fågelmaten, de stackarna kollar ideligen och blir besvikna när det är tomt. Tror jag med mina mänskliga reaktioner inför tomt matställe.

Det var nog hagel det jag såg, det ligger kvar som små runda korn därute. Nu äter fåglarna igen.

Jag flyttar tavlor från en plats till en annan, och plötsligt blir det rätt. Men än står de flesta travade i ”Jans rum”.

Halv sex har jag ätit en mycket god middag, slow cooking är bra! Jag redde av skyn lite, med Crème fraiche. Köttet var mört, rotfrukter etcetera var precis lagom tuggvänliga, potatisarna med. Och jag har en middag till. Dessutom har jag diskat så diskbänken är behagligt tom.

Fredag 5 mars, kall morgon, minus fyra. Frost på bil och backe. Sol. Den massiva molnväggen österut tycks minska i omfång, men var imponerande tidigare i morse.

Har duschat och tvättat håret, detta hår som jag inte längre känner igen som mitt. Tappar hår, tycker jag har hårstrån överallt utom där de ska vara. Mitt hår är inte längre lika tjockt och kraftigt som det alltid varit. Kanske beror det på coronasmittan i november, kanske är det en konsekvens av långvarig stress. Hoppas det blir bättre. Nu är det rent i alla fall.

Före lunch kom ett snöfall, kornsnö och kraftig vind. Nu är det vitt utanför mina fönster igen. Senare snöar det inte, men är kallt. Himlen är blå igen.

Tidig middag. Ensam, tyst i huset, det enda som rör sig är fåglarna som hämtar solrosfrön. Och mina fingrar när jag ibland skriver några ord. Inte för att jag har något viktigt att säga, bara för att jag inte har något bättre för mig. Lottas, sonhustru, almanacka med bilder från våra liv, som Jan skulle få till jul finns inom synhåll. Den kanske skulle hjälpa honom att minnas. Nu, i mars, ser jag Mats hund Rösti och Mats själv, hans födelsedag är 26 mars. Att se dem gör mig både glad och ledsen. Och jag är så innerligt tacksam för Lottas omtanke att göra den här almanackan. Nu fick jag den i stället för Jan.

Tisdag 2 mars – båda köksfönstren tvättade på insidan, det ena även på utsidan. Eftersom de målades igen förra våren så kan jag inte tvätta emellan… Mitt sovrumsfönster också rent på utsidan, resten återstår – liksom övriga fönster. Och väggen ovanför spisen är ren(are). Rena gardiner också i det köksfönster som har sådana. Tvätt torkade fort utomhus idag. Det blev en del gjort, fast jag satt och slöläste på altanen i solen i ett par timmar. Insåg att jag behöver ha solskyddskräm i ansiktet som nu är lite rödare än vanligt.

I morgon in till sjukhuset igen för EKG inför operation, och förmodligen senare för samtal med narkosläkaren. Lite trist är det att de inte kan samordna alltihop till ett besök i stället för tre. Men bara det leder till resultat är jag nöjd. Min galla också, den har hållit sig lugn de senaste dagarna.

Har inte sett min husmus idag, inte igår heller. Den kanske har tröttnat på att inte hitta någon mat om nätterna längre. Strax ska jag gå ut med soppåsen, kompostpåsen innehåller bara mina bananskal som inte verkar vara lockande.

Det är ljuvligt med vårkänsla, sol och värme, att kunna sitta ute och äta lunch som idag. Hänga tvätt ute. Se de ynkliga tre snödropparna i rabatten och veta att om någon månad kommer diverse tulpaner och påskliljor också upp.

Samtidigt är det snart olidligt att vara så här isolerad. Jag har träffat mina barn och barnbarn några gånger de senaste veckorna i samband med att vi tömt Jans lägenhet, annars har jag inte träffat någon annan än läkare och vårdpersonal på länge, tidigare för Jans del, nu för min egen. Syrrorna och sönerna pratar jag också med i telefon, men det ersätter inte fysiska möten, samtal, kramar. Inte för någon.

Någon vaccinering har inte skymtat, kanske behöver jag den inte heller eftersom jag har antikroppar. Men jag tycker det är riktigt dåligt av ”regionen” att inte få fart på vaccinerandet i Stockholms-området. Den där Sve-människan klarar inte sitt jobb (lika lite som jag klarar att benämna henne med namn). Jag får ont i kroppen när jag ser henne. Nu dör människor igen, den tredje vågen tycks vara här. Samtidigt ökar smittan i Åre och på andra skidorter där folk har sportlov och smittar varandra. Det är inte enbart politikerna som inte tar ansvar, de som åker på skidsemester just nu gör det inte heller. Jag har svårt att förstå hur (om) de tänker – är det viktigare att åka skidor några dagar än att överleva, viktigare än att inte döda människor genom att smitta dem?

Yngste sonen arbetar för Samhall, städar i butiker och skolor. Såvitt jag förstår använder han munskydd under arbetstid, men jag är ändå orolig för att han möter alldeles för många människor som är potentiella smittbärare. Han kan inte jobba hemifrån, han åker T-bana till sitt arbete – på morgonen så tidigt att det inte är trångt, men hemresan på eftermiddagen är en annan sak. Nu har han varit hemma några dagar med en kraftig förkylning. Det verkar inte vara värre än så, men jag hoppas han testar för antikroppar när han väl kan börja jobba igen. Jag manar honom att stanna hemma så länge som möjligt.

Nu ska jag se Rapport, och sedan blir det en stunds läsning i sängen.

Måndag, åker till sopstationen med en ranglig gammal pinnstol, skidor och stavar, en stor aluminiumgryta. Och lämnar Jans kläder och skor till Human Bridge, och böcker på posten. När jag kommer hem har jag en ny beställning på Bokbörsen, fyra böcker av Rabelais i Atlantis klassikerserie. Har själv aldrig läst Rabelais, men han tycks vara populär. Har sålt sju böcker av honom de senaste veckorna. Nu har jag inga fler.

Satt ute på altanen en stund, men tyckte att det var lite för mycket moln i vägen för solen. Gick in. Nu är det inga moln i vägen för solen. Jag stannar ändå inne.

Har tömt vedspisen på de stenar jag en gång fick för mig skulle hålla värme, i ugnen. Under ugnen hittade jag en bortglömd munkpanna i gjutjärn. Den åker med i loppislådorna. I morgon ska jag kliva upp på spisen och göra rent väggen runt om – i vitt mexitegel, så väldigt fel nära en vedspis som dessutom i vinter rykt in lite för mycket. Nåja, det är morgondagens projekt.

Jag pratar med yngste sonen och förundras som ofta över hans klokhet. Älskar hans förmåga att uttrycka det han känner och tänker.

Jag försökte hänga upp lampan i sovrummet, den jag har med mig från Jans lägenhet, en dansk plafond. Klarade inte av det, kan inte stå i en gungande säng och försöka få upp en tung lampa i taket. Får vänta tills äldste sonen kommer hit. Sängen är också för tung att flytta på… Ibland är det bra att erkänna sina begränsningar. Inga fall i hemmet, inga brutna ben därmed.

Tisdagsmorgonen ger mig lysande sol och några plusgrader. Tre snödroppar i min vanvårdade rabatt, de har överlevt de nära tio år som gått sedan jag petade ner dem i jorden. Nu ska jag klättra upp på spisen och skura väggen. Därefter blir det nog några timmar på altanen, bokleveransen får vänta till i morgon. Ingen frost i natt, det ÄR vår.

Jag sitter här i mitt kök, behöver inte elda eftersom det är tillräckligt varmt ändå. Dagen har varit skön, satt två timmar i solen ute på altanen. Nu är det mörkt utanför fönstren, ljusen på mitt köksbord brinner. När solen lyste på mina fönster tidigare idag såg jag hur smutsiga de var efter vintern.

Äldste sonen skulle ha kommit hit i morgon, men fick lov att jobba oplanerat.

En kvinnlig vän i USA delar en artikel på Facebook, om ”äldre kvinnors osynlighet”. Så är det ju, kvinnor tycks bli osynliga när de blivit tillräckligt gamla. Osynligheten varierar kanske, och det handlar förmodligen både om mäns objektifierande av kvinnor, och att vi själva gör samma sak. Tills vi tröttnar, inte får det vi vill ha av männen, eller av någon annan orsak. Kanske till och med därför att vi hittar en annan inre och yttre verklighet som passar oss bättre än alla de kvinnoroller vi som ”äldre” har hunnit praktisera.

För egen del känner jag nu att jag inte vill vårda någon annan än mig själv, inte göra det traditionellt kvinnliga omhändertagandet längre. Den tiden är förbi. Eftersom jag lever ensam får jag fortsätta laga mat, tvätta och städa, alla husmorssysslorna – men också lägga till en del som männen i mitt liv hittills skött om. (Tänker dock utnyttja sonen när han kommer hit nästa gång och få hjälp att montera duschdraperistången på plats. Jag klarar det inte med mina två händer, skulle behövt minst tre.)

Jag klyver och kapar ved när det behövs, jag kan dra i eller ur en skruv med skruvdragare (när jag väl kommit på hur man laddar den). Gräsklipparen orkar jag inte längre dra igång, men numera är killarna på gården snälla nog att klippa även mitt gräs någon gång emellanåt. Än kör jag bil utan att vara en fara för medtrafikanterna.                    

Jag är tydligen inte heller någon fara för husmusen. Den sprang nyss tvärs över köksgolvet och försvann när jag började stampa och gapa. Kommer den in genom den oanvända öppna spisen i sovrummet? I morse noterade jag att den gnagt hål i den tomma kompostpåsen. Den har tydligen lärt sig att där kan finnas något ätbart, även om det numera sällan gör det. I natt ligger ett bananskal där, kanske är det också mat för möss? I så fall lär hålet i påsen vara större i morgon.

En mus som knatar över golvet är distraherande. Jag tappar den tråd jag kanske hade.

Vad handlade tråden om? Kvinnosyn, egen och andras. Faser i livet med olika perspektiv, olika viktigheter. Den större världen, och den egna mindre. Val och beslutsmöjligheter hela vägen, alla med konsekvenser. Ibland oanade och oförutsedda, ibland medvetna.

Osynlig eller inte, lever gör jag. Lagar god mat åt mig själv, har lärt mig beställa vin med mera för hemleverans från systembolaget. Skriver, läser, jobbar ibland med sådant som arvoderas. Roar mig med att sälja böcker på Bokbörsen hellre än slänga böcker. Och jag tänker se till att komma iväg på loppis i sommar, annars får det bli återvinningsstationen i Norrtälje. Med böcker (också mina egna) och diverse annat som ryms i bilen. Skrubben bågnar.

Jag drömde en gång om att leva på en båt. En pinal in skulle betyda att en annan åkte ut. Det är svårt att tro just nu när vi tömt Jans lägenhet. Idag har jag för första gången på många år putsat de silverljusstakar vi fick som lysningspresent av min mormor och morfar. De har stått i ett köksskåp hos Jan och var svarta… Nu står de på mitt köksbord med tända ljus.

Synlig eller osynlig handlar för mig idag mest om att det är jag som ska se mig. Jag som bestämmer att jag finns. Jag som sköter om mig, och tycker att jag duger också när rynkorna inte längre är rynkor, utan skrynklor. Jag som väljer att göra mig en Dry Martini en vanlig vardagseftermiddag. Jag som lever det liv jag uppfattar som värt att leva. Och som samtidigt blir både full i skratt och glad över kommentaren från den unge och vackre läkaren för ett par dagar sedan, ”du ser ovanligt pigg ut för din ålder”. 

Lördag 27 februari 2021 – lyckades få in två stora byngliga madrasser i bilen, vikta på längden med en sopsäck i vardera änden. In med halva genom bakluckan, vik in resten. Jag lovar, det var inte lätt men det gick. Och jag får fortfarande plats framför ratten så småningom. Har just insett att jag sovit min sista natt i det här före detta hemmet. Månen och den omedvetna insikten kanske var det som gjorde att jag vaknade flera gånger än vanligt i natt.

Snart kommer son och sonhustru, sonsöner? för att röja ut det som ska slängas och lasta sådant som ska till landet eller hem till mig. Yngste sonen får hålla sig undan med sin förkylning.

Halv fem är jag hemma hos mig igen. Sonsönerna kom också, och alla hjälptes åt. Nu är lägenheten tom och klar för städning. Jag har lämnat ifrån mig nycklarna. Kommer aldrig dit igen. I mitt hus finns nu diverse lämningar från ett tidigare liv. På måndag kommer sonen hit med ännu en säng, när corona tillåter det kan jag ha nattgäster. Jag är nöjd, tacksam över att alla ställt upp så fint, och trött, både fysiskt och mentalt.

I morgon söndag ska jag inte göra någonting, möjligen en hovmästarsås till den lax jag gravat och kanske äter till middag. Idag får det räcka med den hamburgare som min kära sonhustru fixade när vi jobbat klart och allt var antingen kört till sopstationen, i min bil, i sonens eller på sonens släp, eller i någon av sonsönernas bilar. Slut för idag.

Onsdag 24 februari 2021 – meteorologisk vår i Skåne. Här har det mesta av snön försvunnit, det är fem grader varmt och disigt.Törs inte kalla det vår. Fågelmaten slut igen, de äter snabbt upp en liter solrosfrön. Själv äter jag två korintkakor till kaffet som det nu är dags för.

Dammsugit kök och sovrum, packat ett par Bokbörsen-böcker. Kaffet kallnade, men kakorna åt jag. Utan problem dessutom, vilket förundrade syrran när jag berättade. Smör och socker, det borde inte gå vägen. Min galla är lika oförutsägbar som corona. I morgon träffar jag kirurgen i Norrtälje för att diskutera eventuell operation.

Har trots tidigare intentioner eldat i spisen. En vän och bloggläsare i Finland tipsade mig om att använda hårtorken och blåsa varmluft in i sotluckan i fem minuter. Och en stund till när elden väl tagit sig. Det verkar fungera. Nu brinner veden, ingen rök inomhus. Tack ”midsommarros”.

Försöker få över bilder från telefonen till datorn genom att dela och skicka mejl till mig själv. Verkar ta väldigt lång tid, efter en kvart har inget hänt. Tänkte göra en annons på Tradera om två kaffekoppar och fem fat, Gustavsbergs Emma grön. Såg att någon säljer två koppar utan fat… Men det får vänta.

Fotograferar också sex hemvävda tallriksunderlägg i linne, med rutor i ljusbrunt/beige/grönt, 34×45 cm. Sex är randiga i samma färger och storlek. Vävda av undertecknad för länge sedan, aldrig använda, aldrig ordentligt fållade, enbart zigzag-ade (eller hur det nu kan stavas). Också för Tradera, de behöver inte ligga i ett skåp här. Om inte auktion fungerar, så åker de med på loppis. Nu har en bild kommit till datorn, den sista jag tog… Resten kommer inte.

Nej, resten kommer inte, men koppar och fat ligger nu på Tradera. Vad som är fel vet jag som vanligt inte. Oviktigt, och irriterande.

Torsdag 25 februari 2021 – alla bilderna kom under natten. I mängd, eftersom jag försökte skicka dem flera gånger…

Besöket på Norrtälje sjukhus var bra – det blir gastroskopi först och operation därefter. En vacker och trevlig ung läkare med glada mörka ögon ovanför munskyddet, som tyckte att jag ”såg pigg ut för min ålder”. Nu får jag bara vänta på kallelse.

I morgon åker jag till Sundbyberg bland annat för att handla åt yngste sonen som är hemma dunderförkyld – hoppas det ”bara” är en rejäl förkylning! Kanske hinner jag tvätta lakan också. Och dra fram spisen i köket i lägenheten, så att städerskan som kommer nästa vecka inte behöver se eländet (som jag förmodar döljer sig där bakom, det brukar vara eländigt).

Det blev fredag väldigt fort. Handlade åt sonen, och lämnade det utanför hans port, han väntade innanför. Har tvättat för sista gången i tvättstugan här, har gjort rent ugnen för sista gången här – men inte så mycket mera. Parkeringsplats utanför porten, bra när resterna av det här hemmet (det som inte ska slängas) ändå ska någonstans. Äldste sonen har släp, han får ta stora saker. Känns konstigt att inte ha detta som en replipunkt längre. Städerskan kommer förhoppningsvis nästa vecka, sedan får vi se när det blir visning etcetera.

Nu är jag trött och ganska nöjd med dagen idag. Tänker ta en liten eftermiddagslur, och därefter försöka hitta något läsbart på nätet. Glömde min bok hemma…