beskrivarblogg

Torsdag 3 december 2020 – det ser ut som regn på fönsterrutan. Tre grader, grått. Och blåsigt ser jag när jag tittar upp mot trädkronan. Jag behöver kontakta sjukhuset idag och höra hur det ska bli med det redan inbokade återbesöket den 8 december. Hoppas min trötta hjärna kan komma ihåg det. Ringt, jag blir uppringd om en timme. Nu fika.

Vedspisen brinner, liksom ljusen på köksbordet. Och regnet blåser upp mot köksfönstret. Ingen idé att fylla på frön i automaten där, de blåser bara ner.

Avast sköter sig, efter strul med supporten har jag fått återbetalning av felaktigt köp. Bra. Nu väntar jag bara på pennorna som returnerades felaktigt till säljaren. De lär ska postas idag.

Har pratat med sjukhuset som bevakar och bokar av tiden på tisdag. En sak mindre att försöka hantera.

Igår fick jag brev från SöS, daterat 6 november. Okej, sjukhuset kan ha väntat med att posta brevet (det var bara en bekräftelse på telefonsamtal tidigare i höst) – eller Postnord kan ha missat att dela ut. Drygt tre veckors leveranstid för ett enkelt brev är lite väl långt… Någonstans är något fel.

Försökte lägga mig och vila en stund, men har inte ro att ligga kvar. Och klockan är bara tio minuter över ett denna gråmulna dag. Jag vill ingenting. Har redigerat någon timme, det får räcka för idag. Går långsamt. Jag ringer för att höra hur Jan mår, ansvariga sjuksköterskan var upptagen, men lät hälsa ”det har inte hänt någonting sedan vi pratades vid igår, men ring gärna senare i eftermiddag”. Tolkar det som att Jan mår så bra han kan. Han är i alla fall inte sämre.

Fast det kanske han är ändå. Hans läkare ringde just, han får syrgas eftersom syrsättningen i blodet är lite låg. Inte alarmerande, men dock. Inga andningssvårigheter, har inte ont. Men han har inte blivit bättre sedan igår. Hon hälsar till honom. Vi diskuterade också att de inte kommer att sätta in hjärt-lungräddning och respirator, om sjukdomen går åt fel håll. Hans prognos att klara en sådan behandling är dålig. Men än är vi inte där.

En dag i taget.

Onsdag 2 december 2020 – läkaren på Danderyd berättar att Jan är stabil; han kan äta lite och dricka med hjälp, antibiotikan behövs inte, han har ingen bakteriell infektion ovanpå covid19. ”En ren covid19” kallade doktorn det. Nu får han observeras några dygn och så kanske åka till geriatriken på Jakobsberg för rehab och stöd. ”Lång väg att gå.”

Jag satt en lång stund och bara skakade. När jag såg att det var Danderyd som ringde vågade jag nästan inte svara. Och så blev jag alldeles skakig. Inser att han inte på något sätt är fort frisk, inser att urinblåseeländet kvarstår, inser att han kommer att behöva mycket hjälp framöver. Ändå. Glad och tacksam över att bo i ett land där åtminstone delar av vården fungerar som den ska. Trots vissa politiker som jag inte ens vill nämna vid namn.

”Köp en trisslott” skulle Ulf ha sagt.

Fåglar idag, hackspett som letar efter nötväckans gömda frön i trädet. Trädkryparen har samma ärende som hackspetten. Svartmes, domherre. Och trappen full av fröskal. Nu eldar jag i spisen, har tagit fram något okänt ur frysen, försöker samla ihop mig. Har mest lust att gå och lägga mig, men gör inte det. Då får jag inte sova i natt. Är trött.

Läser Driving to Detroit – memoirs of a fast woman, av Lesley Hazleton. Tror den kan fånga mitt splittrade intresse en stund. Nils-Petters manus får vänta tills jag är i bättre form. Vedspisen knäpper, jag är glad därför.

Ett lodjur lär ha promenerat i Norrtälje, stackarn. Hoppas hen hittade ut därifrån. Klockan är bara fyra på eftermiddagen.

Om Jan nu tar sig ur covid19 och klarar någon sorts rehabilitering så småningom, så återstår för mig en fråga. Är det jag som smittat honom? Varifrån har han fått sin smitta? Han har inte träffat någon mera än mig, vårdcentralens personal vid influensavaccin och fotvård, och så sjukhusets vid inläggning inför operation. Om jag räknar så handlar det om fem identifierbara människor. Spelar det någon roll? Ja, för mig. Jag har varit och handlat, jag har varit försiktig, men ändå varit där Jan inte varit. Ännu vet jag inte, mitt test har inte besvarats. Kanske är det jag som gjort honom så sjuk.

Klockan är bara kvart över fyra, och jag är färdig för sängen. Lägger mig och låtsas att jag ska läsa, får se hur det går. Har diskat efter middagen, fyllt på vedspisen. Datorn får stå på, har en känsla av att jag kommer att återvända dit i kväll…

Har ännu inte hunnit få något besked om mitt coronatest. Känner mig frisk.

Och är här igen när klockan är sju. Inte kunde jag sova, inte kunde jag läsa.

Nu måste jag försöka släppa taget om Jan, eller åtminstone om alla ledsna och rädda tankar. Taget om honom släpper jag nog aldrig, de senaste två-tre åren har bevisat det, för mig och för honom och våra söner. Tänker igen att det är tur att Ulf inte lever – om han levt hade jag inte kunnat vara med Jan som jag varit de här åren. En slags större ordning i universum, i mitt universum i alla fall. Det är drygt fyra år sedan Ulf dog. Och sex år sedan Mats dog.

Hur länge har jag nu bott heltid med Jan? I Sundbyberg, på landet och här hemma hos mig. När fick han sin diagnos? Vet inte, men kan naturligtvis hitta uppgifterna om jag letar i mina skriverier (som börjar bli alltför omfattande. Vem ska städa bort mig när det blir dags?). Jag borde börja städa ut mig, alldeles själv.

Kanske ska jag börja med att städa linneskåpet? Där har jag de senaste veckorna bara knölat in ren tvätt hur som helst. Skrubben törs jag inte närma mig, även om jag nu när jag är ensam skulle kunna…

Hoppet är det sista som överger människan heter det visst. Inser att jag får energi när jag kan släppa ohjälpsam oro en stund. Hjärnan förstår nog att oron inte gör något gott, men den finns där ändå. Nu när jag pratat med en vänlig och förstående sköterska blir jag lite lugnare. Och hittar energi som jag inte hade dessförinnan. Undrar om de vet det? Vilket jobb de gör, inte enbart i professionen som sjuksköterskor och läkare, men som varma medmänniskor.

(Och så tänker jag på urologdoktorn – Jan har en tid där igen om en vecka – som bara satt med näsan i datorn medan vi var där och han informerade oss om operationen. Trist sort, fel sort. Säkert expert på urinblåsor och allt vad därtill hör. Men inte på människor, inte på patienter. Om/när vi kommer dit igen vill jag berätta min reaktion för honom.)

De sjukvårdsanställda vi mött den senaste tiden på Danderyds stora sjukhus – de som försökt visa oss rätt inför inskrivningen till operationen, de som ansträngde sig för att själva hitta vart vi skulle, hon som berättade att ”här tar vi enbart EKG” och så pekade tvärs över gången på rätt mottagning. Vi kom rätt, med fem minuter tillgodo. Receptionen som visade var vi kunde låna en rullstol. Killen som gick flera korridorer och kollade, och undrade om jag behövde hjälp att köra rullstolen. Alla – toppen! Fantastiska människor på rätt plats, även om det ibland var svårt att hitta rätt. (Taxichaufförerna utanför är inte lika vare sig hjälpsamma eller vänliga. Nog sagt.)

Norrtälje sjukhus som direkt hittade en tid för mig att testas för covid19, när jag ringde igår. Jag är tacksam. Vården fungerar, även i Region Stockholm, trots politiker av det slag med efternamn som börjar på S.

Linneskåpet får vänta, skrubben likaså. Har inte omätlig energi. Men ljusen på köksbordet är tända redan innan det är mörkt ute. På något sätt tröstar de mig. Idag förbannar jag ingenting, idag är jag i stället tacksam. Just nu, det här ögonblicket. Det kan gå fort över.

Sonen lovar prata med sina söner. Jag ringer grannen. Sondottern får vänta ett tag, hon kanske jobbar.

Är det elakt av mig att önska att Jan ska orka ett tag till? Jag sitter här och pratar med honom, säger åt honom ”häng i, stanna kvar, andas, ge f-n i att hosta, ge inte upp” – kanske vill han ge upp? Kanske vill han lämna det här livet som inte är så särskilt intressant längre, inte så någonting längre. Kanske är det som han sade för en vecka sedan ”jag längtar efter dig” och därför vill hänga kvar? Vem kan veta. Inte jag. Förmodligen inte han heller. Men jag vill inte att han ska dö i covid19, vill inte att han kanske ska ha smittats av mig, kanske av vårdcentralen, kanske av sjukhuset – vi var alla där för att hjälpa honom, för att beskydda honom.

När kan den som lever lämna den som kanske vill dö? Mats lämnade oss i chock, Ulf lämnade mig i någon sorts förvissning om att han var redo att lämna, mig och andra. Vårt sista samtal fick mig att inse det.

Jag är inte redo att lämna Jan, inte nu, inte så här. Jag är inte färdig att lämna någon av de jag älskar, jag vill leva länge än. Vill fortsätta försöka förstå mig på vad det är att leva, vill lära mig mera om liv och död. Men inte Jans, eller min, inte nu.

Inser att jag nu, när jag inte tror mig vänta något nytt besked från sjukhuset, kan koppla av en stund. Kan släppa den där ohanterliga oron som gör allt annat obegripligt. Som tar död på livslust och energi och allt. Jag fyller på vedspisen. Jag vet att ett samtal kan komma när som helst, men jag undviker den vetskapen. Just nu. Diskar och torkar diskbänken i stället.

Och nyser. Covid19?

Tisdag 1 december 2020 – jag mår fortfarande bra, vet ingenting om hur Jan mår. Väntar på att sjukhuset ska ringa, samtidigt som jag är rädd för vad jag ska få veta.

Nu är det konkurrens om fågelfröna, ett domherrepar, steglitsor, trädkrypare, nötväcka, blåmes och talgoxe. Gulsparv? Jag blir glad av att se dem. Har bäddat, diskat och klätt på mig när klockan strax är tio. Det blir snart fika. Eller, det blir inte – jag gör.

Omtanke från många FB-vänner gläder mig.

Jag läser lite, lägger ifrån mig boken, stoppar ved i spisen, läser lite igen. Rastlös. Flyttar återstående fågelfrön från plastbacken som möss börjat gnaga på, till en stor rostfri brödburk. Den tar de sig inte in i. Mössen får äta sina frön från marken utomhus. Jag fyller på den tomma automaten vid trappen. Vankar runt lite. Dricker vatten. Skriver ut det jag skrev i november. När jag väl kommer ihåg att sätta sladden från skrivaren i datorn…

Kusin Lena ringer från Avesta, och grannen på landet, Sonja. Och yngste sonen och syrran tidigt i morse. Jag har inga nyheter för någon av dem. Det är många som tänker på Jan. Till slut, halv två, ringer jag till sjukhuset. Han har flyttat till en annan avdelning och jag får tag på sköterskan där. Nyss hade han ingen feber när de kollade, men ”han är väldigt trött. Vi får ta en dag i taget”. Ingen feber borde väl vara bra?  Jag vet just nu varken upp eller ner. Men försöker få mig att slappna av, ett ögonblick i sänder.

30 november 2020 – en domherre och en trädkrypare är sällsynta gäster i trädet utanför mitt köksfönster.

Talade för en dryg timme sedan med en läkare på Danderyd. Jan har smittats med covid19, oklart var. Han har feber, hostar och är trött. Får de mediciner han kan behöva. Jag ringde till vårdcentralen här i Norrtälje och fick komma direkt för test. Nu är jag hemma igen, har inga symtom, känner mig möjligen en aning snuvig.

Jan och jag har inte träffats sedan tisdag förra veckan, då han togs in på Danderyd för sin operation. Jan har inte träffat några annat än mig (och sjukhuspersonal), jag har inte träffat andra människor, hårfrissan i fredags är enda undantaget. Får ringa henne om jag visar mig vara smittad också. Både Jan och jag var på vårdcentralen i Sundbyberg 18 november och fick influensaspruta, Jan fick fotvård där samma dag.

Det sista han sade när vi skildes åt var ”jag längtar efter dig”. Låt det inte vara det sista.

Nu får jag köra stenhård isolering tills jag får besked. Frysen är välfylld.

Ännu är det första advent, en stjärna lyser i mitt fönster, och ljusen är tända på köksbordet, adventsstaken har åkt ut för länge sedan. Har hängt upp en stjärna i Sundbyberg också, ifall vi skulle ha varit där idag. Det är vi inte. Jan är kvar på sjukhuset, jag orkar inte ringa och fråga igen. Det innebär att jag får bestämma mig för att han fått stanna på avdelningen och att han mår tillräckligt bra för att de inte ska larma mig.

Ger upp läsandet av the problem with single women. Eldar i spisen. Nyser och snyter mig. Bestämmer mig här också, det är en vanlig förkylning och ingenting annat.

Via FB kom jag in på Avast´s FB-sida. Där beklagar man att supporten haft problem och är stängd. Vore det inte en bra idé att berätta det på den officiella sidan? Innan man hinner leta rätt på alla siffror och skriva in allt som ska till för att få ett svar? Trött på Avast. Jag har råkat köpa ett program jag redan har – och vill ha tillbaka pengarna. Tycker det är dålig stil att erbjuda program man redan prenumererar på – och jag medger att jag är slarvig. Men de borde veta att jag har det jag nu köper igen. Det borde för all del jag också.

Här har inte bakats vare sig pepparkakor eller saffransbullar. Och nyss tänkte jag en närmast hädisk tanke – så skönt att faktiskt inte ha några julförväntningar på sig. De senaste åren har son och sonhustru stått för julandet, så mitt och Jans bidrag har varit minimalt. Men det är ändå skönt att kunna låta bli med gott samvete. Om Jan kommer hem och mår bra så köper vi färdig julmat någonstans ifrån, kanske jag gör en Jansson, lägger möjligen in lite sill eller gör en gubbröra (förmodligen det senare, enklare). Och så får det vara bra. Någon nubbe blir det inte, tråkigt att dricka just nubbe ensam.

När klockan är fyra har jag ätit upp mina tre middagspannkakor, med äppleklyftor. Gott, men lite väl tidig middag. Får se om jag får matlust igen i kväll. Är inte orolig, det finns diverse i frysen. Vad ska jag annars roa mig med en ensam söndag som den här?

På syrrans rekommendation försökte jag läsa Lena Anderssons krönika i SvD igår – om litteratur. Jag kunde inte läsa hela, den var stängd – och det var lika bra, bara hennes pretentiösa användning av ett ord som förfrämligande” (av litteraturen) räckte för min del. Jag låter mina fördomar ligga kvar där de ligger.

Lördag 28 november 2020 – Halv två tycker jag att jag väntat tillräckligt på besked om var Jan finns. Ringer upp, får veta att han är kvar på avdelningen och att sköterskan ringer tillbaka om en liten stund. Så jag väntar. Som vanligt.

Hon ringde efter en stund, och berättade att Jan inte vill äta och dricka, eller ta sin medicin. Han är trött, och får dropp med paracetamol. Säger att han inte har ont. ”Han är med, men trött.” Hon skulle ringa till geriatriken och höra om de har någon plats för honom, annars får han stanna på avdelningen också i natt. Vi ska höras i morgon.

Jag är också trött.

Kommer fortfarande inte in på FB. Och inte på Avasts support. Skit. Känner mig dessutom snuvig.

Är inte hungrig, men inser att jag bör äta något, så småningom. Har Thai-mat i frysen. Det blir middag.

Just nu har jag plockat fram en bok ur bokhyllorna, Sista beviset av John Matthews. Tror mig inte ha läst den, det är en kriminalroman. Kanske kan jag läsa den i brist på annat. Kollade idag, men biblioteket var fortfarande stängt. Klockan är snart fem på eftermiddagen, det är svart utanför fönstren. Vedspisen brinner snällt. Och ljusen på köksbordet. Försökte mig på en nyklippt selfie för några timmar sedan, men ser så himla tråkig ut att jag vägrar lägga ut bilden. Sedesam page… Trist. Har lust att ta hårlöddret och rufsa till alltihop – om det bara inte vore så att sängkläderna bleve kladdiga.

I morgon ska jag byta lakan i min säng, Jans är klar och renbäddad. Tvätten får följa med till Sundbyberg när jag åker dit. Beror på besked från Danderyd.

Har talat med yngste sonen som är noga med att höra efter hur det är med pappa. Sonen åker från landet i morgon, strängeligen tillsagd att diska, städa och ställa ut soptunnan. (Så hoppas vi att räv och grävling ger sjutton i att välta tunnan och riva sönder alla soppåsar.)

Men den där kriminalboken vill jag inte läsa, handlar om en mördare som dödar barn. Den åker in i bokhyllan igen.

Ut Yvonne Roberts, the trouble with single women. Huvudpersonen inser att en framtid med den man som har alla sina sockor i par, utan mankemang, i låda  – den framtiden är ogörlig. Kanske ids jag läsa något i den boken. Har säkert läst den förr, men glömt. Verkar vara lättglömd. Kvart i sex, jag har ätit thaimaten, tveksamt okej.

Det här med att jag inte kan komma in på FB, betyder det att mitt konto är hackat?

Söndag 29 november 2020 – svaret är förmodligen ja. Nu har jag lyckats ta mig in på FB igen – fråga mig inte hur – och bytt lösenord där, liksom för e-posten. Trist detta. Avast rapporterar spårningsförsök stup i kvarten, men det är kanske bättre än inte.

Inga nyheter om Jan, hoppas han är piggare idag och äter och tar sina mediciner. Jag ska ringa om sjukhuset inte ringer, men inte förrän efter lunch. Klockan är nu kvart i elva, hela morgonen har använts för att komma åt FB. Fika nu.

Tar fram några egenhändigt tillverkade tunnpannkakor ur frysen, med äppelklyftor till blir det lagom middag för mig idag. Har just ingen lust med någonting, men har bäddat om min säng med sköna nya flanellakan. Kollat elmätaren, tagit in lite mera ved. Flyttat soffan på altanen så att den står vält mot bordet undan den snö som kommer någon gång. Och skvätt lite vatten på blomster och kryddor i fönstren.

Efter instasllation av Avast Anti Track – är anslutningen till Facebook blockerad. Jag försöker hitta hur man kan fixa det – men kan inte. ”Anslutningen är inte säker.” Övriga webbplatser kommer jag in på…

Och, jag har inte hört någonting från sjukhuset idag.

Fredag 27 november 2020 – grått, men börjar ljusna nu när klockan är halv nio.

Har sovit hyfsat, och hoppas Jan har gjort det också. Jag ligger och funderar på om personalen på sjukhuset bryr sig om att han behöver stödstrumporna för att hjärtat ska arbeta som det ska. Blodproven som togs igår, vad berättade de? Är han fortfarande ”mycket förvirrad” – och vad betyder i så fall det?

Snurr i huvudet, sovande som vaken. Har nu avslutat min frukost, tekoppen står som vanligt här bredvid mig och kallnar sakta. Kaffe vill jag inte ha på morgonen. Har kollat Facebook och är tacksam för vännerna där, de finns för mig. Läst åtminstone rubrikerna i det som brukade kallas kvällspressen.

Huddinges kommunordförande (KD) avgjorde omröstningen igår med sin utslagsröst. Bort med kommunal hemtjänst. Två av företagen som bedriver privat hemtjänst har fått sina tillstånd indragna av IVO – men det kände herr ordföranden inte till…

Nu lyser solen på en klarblå himmel, det är runt noll. Vackert. Har ännu inte hört något från sjukhuset när klockan är elva. Försöker läsa Rita Mae Brown´s Tappra hjärtan. Det går så där. Väntar hela tiden på att telefonen ska ringa. Avskyr det här väntandet.

Sysselsätter mig med att skriva ”början, mitten, men ännu inte slutet” på något som kanske är något. Än så länge är det minnen som ibland är goda och fina, ibland plågsamma. Tusen ord på en halvtimme tyder i alla fall på att orden finns där, och fingrarna gillar att skriva snabbt. Nu får det vila ett tag.

(Apropå ord och antal – det blir inga femtio tusen ord i november, men väl tjugofyra tusen. Inte så illa, med tanke på allt annat som pågår parallellt.)

Jag ringer till slut Danderyd – Jan har tydligen fått flytta tillbaka till avd 65, där han hör hemma. Ingen har berättat det för mig; han är piggare, men sover ganska mycket, stannar där åtminstone över natten. De ringer om han flyttas någonstans. Sköterskan lovar att hälsa till honom. Glömde fråga om blodproverna.

Jag åker hem till mitt efter hårklippningen. Inser att det inte fungerar med munskydd hos frissan – hörapparater som ska ur och i, glasögon och masken blir för mycket att hålla reda på. Det får gå ändå. Tar med mig minimalt med mat härifrån, det finns så det räcker i kyl och frys hemma hos mig. Tänker inte handla.

Klockan är kvart i fem, jag är nyklippt och hemma hos mig – utanför är världen svart. Härinne brinner ljusen på köksbordet och vedspisen knäpper. I brevlådan låg en fin bok – IngaMari Solders Dödelsen – händelser i livets gränsland. Jag hade förmånen att få läsa boken innan den var färdig för utgivning. Det är en annorlunda bok, med en lugn och rogivande ton, ungefär som IngaMari själv. Vi möttes hos Johanna Wistrand i Näsåker under ett skrivretreat, och hennes berättelser påverkade mig starkt. Nu finns boken i handeln så att många kan läsa. Tack IngaMari.

Klockan är tre, jag har redigerat ett kundmanus i ett par timmar. Nu tar jag paus från jobbet. Jag är tacksam att jag har det här uppdraget just nu. Behöver få min hjärna att sysselsätta sig med något annat än meningslös oro för Jan. Har inte hört något mera från sjukhuset.

Det är snart helmörkt ute igen. Har det varit ljust idag? Känns inte så. Men yngste sonen som är på landet var rådig. Han ringde vår goa grannfru, och hon sade åt honom att kolla om inte en annan granne var i sitt hus. Det var han och sonen bad om hjälp med pumpen och vattnet. Den snälla (och starka) grannen orkade lyfta på taket till pumphuset och trycka på rätt knapp. Jag hade tryckt på fel när jag var där under och trevade… Så nu har han vatten, kan duscha och diska. Bra. Och vi har två tomma plastdunkar till en annan gång.

Det som inte var så bra var att sonen halkade ute och slog i armbågen. Han säger sig ha plåstrat om den hjälpligt, och kan röra vid den utan att skrika. Så det gick väl så bra det kunde. Men det är ingen höjdare att trilla därute när han är där ensam.

Äter tidig middag av pur rastlöshet. Nu kvart i fem är också det gjort. Tiden går för långsamt idag. Går bort med sorterade sopor till uppsamlingsstället, hämtar Gabriel Garcia Marquéz´ bok The General in his Labyrinth från bilen – en potentiell beställare på Bokbörsen ville ha bilder på boken. Fick det, men det var inte rätt utgåva. Trodde då att jag kanske skulle vilja läsa den, men nej. Bolivar och Sydamerikas blodiga historia orkar jag inte med just nu. T.yvärr inte heller sonens fantasybok som jag började läsa igår. Den står i bokhyllan igen.

Löser DNs sudoku, det supersvåra. Svenskans går jag bet på (vilka konstiga uttryck vi har i språket). Rastlösheten sitter i. Pratar med sondottern om farfar, hon läser min blogg och vet att han inte mår bra. Hon är frisk och renoverar just nu den lite större lägenhet hon ska flytta in i. Gott med framtidstro.

Tar bort fult och nött nagellack, smörjer in och målar på nytt, nästan osynligt. Och drar förstås till det direkt, jag har inte tålamod att sitta still och låta det torka ordentligt. Jag skulle vilja ha både manikyr och pedikyr, men det är inte riktigt läge för sådant nu. Det får räcka med att jag smyger iväg till frissan i morgon och blir av med lite hår.

Nu har jag sett Rapport och lokala nyheter, det räcker med teve för min del i kväll. Klockan är bara en minut över åtta. Vad ska jag göra tills jag kan gå och lägga mig? Och hoppas att jag sover till i morgon bitti.

Hur kan Huddinge kommun lägga ner den kommunala hemtjänsten? Och överlåta sina gamla på privata företag, där åtminstone ett av dem finns med i IVOs kritiska granskning. Kommunallagen säger ingenting om att kommunal hemtjänst får vara lönsam. Tvärtom, kommunal verksamhet får inte gå med vinst. Men kanske är det skillnad på ”inte lönsam” och ”gå med förlust”? Ett kryphål för KD- och L-politiker i kommunen. Jag blir mörkrädd inför att behöva hamna i klorna på vinstdrivande privata hemtjänstföretag och en kommun som medvetet lägger för låg budget för sin kommunala verksamhet.

Jag har förstått att det även i Sundbyberg är en knepig fråga. Den kommunala hemtjänsten klassas inte lika högt här som den privata. Den hemtjänst vi hittills just inte utnyttjat (på grund av corona) är privat. Kommunens handläggare menar att den är ”bra”. Vi vet inte.

Oavsett blir jag upprörd över att vi gamla inte ska kunna lita på att få ha det bra och få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Det är nästan så att mina mycket gamla dagisfightartag vaknar till liv igen. En gång på 70-talet slogs jag med andra här i kommunen för flera daghem. Vi fick dem. Nu är det visst dags att slåss för bra äldreomsorg. (Hur kan något som inte fungerar få kallas omsorg?)

Kritiken nu under pandemin är skarp. Sjuka människor på många äldreboenden har inte fått adekvat sjukvård, inte ens individuell läkarkontakt. Bara fått dö i ensamhet och säkert ångest. Det får inte gå till så i ett trots allt välmående land som Sverige. Många vittnar om hur vi de senaste åren politiskt styrt nedmonterat välstånd för de många, och i stället skapat förmögenheter för de som haft förmåga och girighet nog att sko sig. Undra på att jag gör vad jag kan för att varken jag eller Jan ska behöva tas in på något hem i närtid.

Urk, orkar inte mera just nu.