beskrivarblogg

Fredag morgon, 20 november 2020 – tyvärr är tvättstugan upptagen hela dagen, jag har bokat i morgon bitti. Bytt lakan igen… Jan är orolig, i natt ville han gå upp vid tvåtiden, därefter runt sex, jag somnade just inte om. Klev upp och gjorde frukost vid åtta. Nu sitter han rakad, duschad och klädd i sin stol och sover.

Plastdunkarna med vatten väntar vid dörren. Jag får hämta bilen och försöka ställa den precis utanför porten för att orka få in dunkarna. Dumt köp, den stora är för stor, orkar bara flytta den om den är halvfull. Vatten är tungt. Alltid lär man sig något.

Solen visar mig att lägenheten behöver städas. Och datorskärmen dammas av.

Efter lunch åkte jag ut till landet med vatten och lite proviant till sonens vistelse där. Hamnade mitt i en bilkö där första bilen körde i 50 och bromsade i varje kurva – fick skynda mig upp med det som skulle upp till huset, och skynda mig ner, och köra så fort det gick (blev inte stoppad, och slapp långsamma bilförare) – hade fem minuter till godo när jag rasslade in på verkstaden för däcksbytet. Receptionisten sade vänligt att jag såg stressad ut…

Nu är jag hemma igen, och pustar ut. Och någon sorts middag blir det nog så småningom. Just nu får fetaost och oliver duga som ”förrätt”. I morgon kanske löksoppa, det var länge sedan. Tips från vän på Facebook. Jag köpte en påse lök idag, och insåg när jag kom hem att det gjorde jag även tidigare i veckan.

Natten till torsdagen var lugn, inget kastande och inget gastande. Och tvättstugan var ledig så jag fick köra två maskiner… Till apoteket för att hämta den antibiotika Jan ska ha före operationen. Tredje apoteket hade den… Sedan for jag i blåsten ut till Veddesta för att handla plastdunkar på Biltema (trodde jag, men hittade i stället Granngården som hade dunkar) och till Ikea för servietter och ljus. Två tunga paket ljus och fyra paket servietter om 100 styck i varje, räcker väl ett tag i alla fall.

Temperaturen sjönk från 10,5 när jag åkte till 3 grader när jag for hem efter en timme. Blötsnö och regn, taskig sikt, imma på rutorna trots fläkt på högsta. Jag kom hem, och jag hittade parkering där bilen kan stå till i morgon efter lunch då jag far till Gustavsberg och Djurö. Kanske i omvänd ordning, landet först med vatten till sonen som vill vara där nästa vecka. Däcksbyte därefter. Slipper kanske värsta trafiken på det sättet. Och man har förhoppningsvis röjt vägen efter de träd som föll natten till idag. Hoppas inga nya trillar, hoppas inga fallit ute vid huset.

Nu, tio i sex, har vi ätit varsin avocado med skagenröra, och murkelpaté med Cumberlandsås, sallad och röd spetsparika. Ost och tomater för den som vill.

Vi försökte se på teve under eftermiddagen – det gick inte. Inte beroende på tekniken, hade bara att göra med att ingenting lockade.

 Kväll. Jan ligger och jag sitter i min stol. Teven är stängd, disken är diskad, jag ska snart också gå och lägga mig.

Så ringer läkaren från Danderyd och berättar att hon skrivit ut antibiotika till Jan inför hans operation. Klockan är sex. Hon ber om ursäkt för att hon ringer så sent, och jag svarar förstås ”inga problem”. Jag är bara glad över att han får den omvårdnad han får, mitt i pandemi och många sjuka. Ska hämta i morgon på apoteket.

Tittar förstrött på Go´kväll, gillar intervjun med Pia Johansson, Ordberoende förlag. Programlederskan avbryter dock lite för otrevligt. Gillar heller inte bokpraterskan som kommer därefter – har inget med böckerna att göra, det är hennes röst och sätt att prata som stör, mig. Det sitter en person framför praterskan, har ingen aning om vem – hen gör inte mycket väsen av sig. Ser efter en stund att det är programlederskan. Blir förvånad över passiviteten. Bokpraterskan fick förmodligen någon sorts pris (inslag i programmet) för sina framträdanden. Där ser man/jag, mitt omdöme är inte likt andras.

Biltema har antagligen plastdunkar, enligt tips på FB. Ska kolla i morgon, Jan får följa med eller stanna hemma.

På teve och Kunskapskanalen är Simon (?) Reeves i Belize, Sydamerika, och snorklar och dyker och fascineras av koraller och fiskar. Tydligen har ett program för skydd av vattnen fungerat. Mangroveskogarna och vattnen fungerar ihop.

Där finns djur som heter lamantiner, och förstås har jag aldrig hört talas om dem. Men de körs ofta på av båtar som har bråttom ut att fiska – och de som försöker hjälpa djuren är otroligt starka i sin omvårdnad. Ungar till dödade föräldrar (mammor) tas omhand och vårdas. Fantastiskt. Men de behöver mera skydd.

Beväpnade naturvårdare försöker hindra tjuvjägare och andra som dödar och bränner ner skogen. Bönder skapar dammar för att deras boskap ska få vatten, kriminella tvättar pengar genom boskapsuppfödning. De här naturvårdarna är upplärda till strid, och strider. När de måste. Spåren leder till Guatemala. Inkräktarna flyr hellre än att bli fängslade och åtalade. Och så fortsätter det.

Alla kämpar för sin överlevnad, också ”bovarna”. Skog är viktigt för djurs överlevnad, skog huggs eller bränns ner.

Också de som lever idag i Guatemala, många, många flera än för bara några tiotal år sedan, behöver överleva. De odlar, och tar ner skog, låter boskapen ta över. Vem kan säga att det är fel? Floderna blir allt torrare. Livet blir svårare att leva. Utan regn blir det inga majsskördar. . Ingenting. Klimatkris. Inte någon gång i framtiden. Nu. Hunger. Barn som får lägga sig hungriga. Hur kan människorna le när de berättar om hur de har det? Är det ett sätt att göra lidandet mindre? Det finns ingen sjukvård, inget vatten, männen lämnar byarna och letar jobb. Kvar blir kvinnorna, barnen och de gamla männen. Utan hopp. Klimatkris och migration. Hand i hand. Kriminaliteten kommer därnäst. Också överlevnad… som här.

Nu går jag till sängs, Jan sover redan. God natt.

Det blev stökigt, i natt när jag skulle hjälpa Jan med en ny blöja och han absolut inte ville. Han stretade kraftfullt emot, den nya blöjan gick sönder och jag slängde den i väggen. Ingen av oss var direkt lågmäld heller… Så småningom fick jag göra det jag skulle, och sedan låg jag där och grinade av pur hopplöshet. Tyst. Jan somnade om och jag med till slut. Vaknade rödögd i morse, och gick ner i tvättstugan strax efter sju.

Kvart över åtta hade jag fått en parkeringsbot på bilen, 900 kronor. Städdag. Betalt.

Ska strax gå ner och hämta upp sista tvätten.

”Kommer du ihåg att vi bråkade i natt?”

”Ja, vi gapade båda två.”

”Det är inte bra.”

”Nej.” Och så sträcker Jan handen tvärs över köksbordet och tar min hand. Så är vi sams igen. Till nästa gång orken tryter för oss båda.

Sängarna är nybäddade. Om ett par timmar ska vi åka till vårdcentralen. Jan får vänta i entrén medan jag letar parkeringsplats och skyndar mig tillbaka. Kollar på 1177 om jag fått någon röntgentid ännu, tomt. Bra om det dröjer lite.

”På ejderdun vilar du i mina drömmar, flicka från Backafalls strömmar.” Den sjunger i min hjärna, varför vet jag inte – kanske allt bäddande!

I kallelsen till vaccinering idag står att det kostar 100 kronor – jag trodde det var gratis för oss gamlingar som numera per automatik tillhör riskgrupp. Det visar sig.

Vaccineringen var gratis, som jag trodde, fotvården kostade 100 kronor. Allt fungerade smidigt, till och med bilparkerandet. Jag fick mig en snabb promenad till apotek och butik, och fram och tillbaka till bilen. Jan väntade tåligt. Han tyckte fotvården var skön. Typiskt nog går fotvårdande Maria i pension, och en ny kommer i stället. Men vi fick ringa om vi behöver hjälp med Jans fötter igen (även om hon tyckte att de var väldigt fina, liksom benen – inte svullna). Vi hoppade över stödstrumpor idag, och det gick bra.

Skönt att dagens ärenden är avklarade. I morgon ska jag någonstans hitta plastdunkar för vatten, till landet. På fredag däcksbyte. Och måndag morgon klockan sju bilinspektionen, jag har hittat nyckeln till dragkroken, hoppas bara att kroken inte rostat fast. Vet att jag i våras försökte ta bort den, utan att lyckas. Det visar sig, det också.

Talar på telefon om tandläkare och kostnader med vännen i Västerås. Jag behöver få något gjort åt den brygga som gick sönder i våras, och då provisoriskt lagades. Det ska gå som en reklamation, jag ska inte behöva betala något igen. Men jag borde nog försöka få en tid, ingen idé att vänta på att coronan ska ta slut. Måste kolla vad min tandläkare heter, namn glömmer jag numera alltför lätt.

Mitt skrivande just nu är inte direkt något ”flow” – jag segar och drar ur mig orden. Tanken att skriva de femtio tusen orden i november har jag nog övergivit, men försöker hålla i vanan att skriva något varje dag. Om än segt. Den som inte orkar läsa kan ju enkelt hoppa över. Varför jag häromdagen hade nittio besökare på bloggen och nära två hundra visningar – vet jag tyvärr inte. Har noterat att flera inlägg per dag skapar flera visningar, och ibland flera besökare – från många länder. Jag gläds åt att vänner både i och utom Europa hittar min blogg. Kina dyker också upp tämligen regelbundet, liksom Förenade Arabemiraten. Där vet jag mig inte ha vänner.

Tisdag, 17 november 2020 – halva dagen har använts till att packa bilen full och åka till Sundbyberg. Fick brev från Norrtälje sjukhus om att mitt blodprov var alldeles normalt, ”nu väntar vi bara på röntgen”. Lite gulligt.

Hittade parkeringsplats i Sumpan inom synhåll från lägenheten. Har bokat tvättstuga i morgon bitti, före vaccinering och fotvård (Jan, jag behöver det bättre). Ska kolla med distriktssköterskan om det är okej att Jan vaccinerar sig – han får ju inte ha feber sex dagar senare inför sin operation… Han har redan fått en tid för återbesök på Danderyd, med besked om förändringen i urinblåsan.

Har också betalat de sjukhusräkningar som inkommit, bokat däcksbyte (det tog mig en stund att hitta namnet på firman, ett väldigt anonymt och nytt namn, fick kolla igenom betalningar för ett år sedan) och bilinspektion. Pust. Fyllt i hälsodeklaration inför vaccineringen. Beställt leverans av blöjor. Pust igen. Idag blir det Keldas toscanska tomatsoppa till middag, med hårt bröd och rökt skinka. Ost, glass.

Den här tisdagen är mörk hela dagen, bara när vi körde hit från Addarsnäs lyste solen i ögonen på oss, bakom och genom molnen. Det duggregnade samtidigt.

På torsdag behöver jag inhandla ett par plastdunkar för vatten till landet och yngste sonen. Eftersom jag ska till däcksbytarna fredag klockan 16 i Gustavsberg åker jag vidare till landet med vattnet. Jan får stanna hemma. Och sonen får då tyvärr åka buss ut. Ska prata med honom om detta i kväll.

För ögonblicket tror jag mig ha hyfsad kontroll över alla ”borden” – betoning på första stavelsen. Klockan är halv fyra.

Facebook är konstigt idag, kan bara scrolla ner ett inlägg och därefter blir det tomt. FB får vila. Och jag med.

Jan är glad att vara hemma igen. Jag berättar för honom vad vi har att göra framöver, och han hänger med. Han gillar inte riktigt tanken på att behöva duscha två gånger på kvällen och två gånger på morgonen operationsdagen.

Jag tittar på gamla bilder på Google Photo. Blir både glad och ledsen. Minns för mycket. Och minns inte tillräckligt mycket. Har lånat Där kräftorna sjunger som e-bok, biblioteket i Norrtälje är stängt. Orkar inte riktigt med boken just nu, men kan ju återkomma.

Middagen är äten, disken diskad.

Har pratat med sonen, som hur som helst inte kunnat åka med mig ut till landet, eftersom han jobbar i helgen. Jag åker ut, sätter på lite värme, lämnar vatten och lite annat. Så får han i alla fall några sköna dagar för sig själv därute. Skitsamma hur vädret är, han läser och kollar gamla filmer.

Nu ser vi på Kunskapskanalen, började med Go´kväll, men stängde snart. Trist, programledaren som förr var så fängslande är nu bara leende tråkig. Nu Colombia och regnskog och myror och giftiga grodor, tills det blir Rapport om en halvtimme. Myror bär blad som fungerar som gödsel till myrornas svampodling, de äts inte. Det är svamparna som är maten. Myror är kloka, eller vad det nu kan kallas när man pratar om myror.

När jag ser sådana här filmer, blir jag alldeles fängslad av hur naturen fungerar. Vilken uppfinningsrikedom, vilka fantastiska skapelser. Valhajar och knölvalar, Antarktis och Stilla havet, plankton och allt som föder så många olika djur, fiskar och fåglar. Och växter. Jag är okunnig om orkidéer, och inte speciellt förtjust i de jag ser här i Sverige. Men oj, så många olika och många ganska fula blomster det finns. Vackra också.

Snart kommer Rapport, varken vackert eller fult, möjligen upplysande. Hur/var hittar jag SVTplay på teve? Kunskapskanalen har 125 som ”anrop”, men det andra? Vem kan berätta. Trött på alla andra kanaler med reklam i det här ComHem-huset (hur det nu skrivs).

Och Rapport är fullt av coronadöda, av vad som kan och inte kan göras åt smittspridning, av rapporter om kriminalitet och unga och föräldrar som inte vet vad deras barn och ungdomar gör. Och vem visste det? Tacksam för att våra barn växte upp i ett annat klimat än det som gäller nu. Även om allt inte var bra då heller. Men jag vet att jag ville tro att mina söner var okej, och ibland övertygade jag mig om det. Även om det som hände sade något annat. Hur stort utrymme ska en förälder ge sina barn när de växer upp? Var ska gränserna sättas? Svårt då, definitivt svårare nu. Särskilt för föräldrar som kommer från en annan kultur, som ändå har svårt att finna sig tillrätta i det här landet. Och Belarus, Etiopien, Thailand – där polisen förnekar att man använt vapen. Trots skottskador. Scoutorganisationer i USA anklagas för sexövergrepp mot scouter. Och den värsta orkanen med dubbel orkanstyrka drabbar Nicaragua. Elände. Elände.

Här blir det lite kallare, men inte förrän längre fram i veckan. 2-3 decimeter snö i inre delarna av Norrland… Blötsnö längre söderut, verkar som om det kanske var ett bra beslut att byta däck nu. Eller så får jag halka till Gustavsberg, och förhoppningsvis inte halka därifrån…

Halv nio, Jan vill gå till sängs. Och han säger åt mig att plommonen, ”de där svarta” ska stå i kylen – när jag säger att de ska stå framme är det okej. Jag sitter en stund till, utan teve. Får se vem som vaknar först i morgon bitti. Nu är vi på annan mark igen, det brukar bli lite stökigt.

Och så, än en gång torka golvet på toaletten, tvätta moppen, eftersom Jan envisas att stå och kissa, inte sitta. Jag blir less, det är att uttrycka det enkelt. Han: ”Jag försöker.”

Så. nu är kläder och blöja bytt, golvet torkat igen. Och jag är ledsen över mitt utbrott nyss. Det är säkert Jan också. Jag gnäller för skitsaker som att torka golv etc – han gnäller inte över att förlora sitt förstånd. Kanske därför att han inte förstår det – hoppas det är så. Hoppas han glömmer mina elaka kommentarer lika fort som han glömmer annat. Men jag gör det inte.

Någonstans når jag en gräns. Där jag inte kan läsa mig bort från verkligheten, där jag inte kan ta ett glas vin och låta det sudda till det som är. Jag är nästan där. Är bara ledsen att jag inte mäktar mera, inte orkar vara snäll, inte kan låta mina händer smeka lätt i stället för att nypa hårt. Just nu kan jag inte se Jan i ögonen, jag vill inte att han ska se det som kanske syns där. För vad ska han göra? Vad kan han göra?

Måndag 16 november 2020 – jag var lite oklar i morse över vilken veckodag det var, men när jag kvicknat till insåg jag att det ju är måndag. Himlen är sig lik, grå. Det blåser och fåglarna far och hämtar frön. Hur ska kaktusen och de andra blommorna klara sig om jag/vi inte kommer att vara här de närmaste veckorna? Och vem ska fylla på frön? Och hämta min post, väntar på kallelse till röntgen och annat. Det löser sig, jag får åka fram och tillbaka någon dag.

Såg skymten av en liten mus i skåpet under diskbänken igår kväll, skramlade och skrämde iväg den – och den fick så bråttom att den fastnade i den spända, men tomma, fällan längst in i skåpet. Nu städade jag undan den och spåren efter den, tätade igen med stålull, men vill inte ladda någon fälla eftersom vi åker härifrån i morgon.

Det blir kyckling med pasta till middag i kväll, har tagit fram resterna av häromdagens Coq au vin. Lite curry och grädde så blir det bra. Riven parmesan till.

Klädbestyr och rakning klart. Spisen brinner. Sängarna är bäddade.

Grått. grått. Taklampan tänd mitt på dagen. Plockar ihop lite som ska med till Sundbyberg i morgon.

Känns som en lång dag idag. Jan vill inte gå ut, och jag förstår honom. Så han sitter och smålurar i sin stol här i köket. Jag läser lite, och skriver lite. Vi har fikat, disken står kvar i diskhon. Klockan är bara halv ett.

Den först utslagna kaktusblomman börjar vissna, de övriga väntar några dagar på att slå ut.

Det blir just inget skrivande idag, vädret trycker ner mig. Ändå är jag ju inomhus, i ett varmt kök, har mat och allt annat jag behöver. Jämfört med många andra. Jag gläds åt småfåglarna som äter solrosfrön och skräpar ner på trappen. Gläds åt knopparna i den gamla klena kaktusen, en ättling till den gamla stora kaktus mannen min vårdade i alla år. Undrar om den fortfarande lever, han är död. Jag har ofta misströstat om den jag har i fönstret, men den har överlevt min icke-vård. Kanske till och med just därför.

Gläds också åt vedspisen här i köket. Även om den trilskas emellanåt. Den ved jag fått av äldste sonen är torr och fin, brinner bra när elden väl tagit sig.

Gläds åt att jag sålt böcker på Bokbörsen för drygt tusen kronor de senaste veckorna (jag har ännu inte fått in betalningarna, men de kommer). Ibland får någon kund en påminnelse, och då kan det ta ett par veckor till innan betalningen finns på mitt konto. De allra flesta betalar som de ska. Och varje bok jag säljer bidrar också med någon krona till trädplantering någonstans – har dålig koll, men det var något bra. Jag lär aldrig sälja slut på alla böcker jag annonserat på Bokbörsen – men det roar mig att pyssla med detta. Har dessutom fått de allra flesta utan att själv betala för dem, de som givit mig böckerna har varit glada att bli av med dem. Och jag glad att få dem. Win-win.

Trump tycks fortsätta förneka att Biden vann valet. Men han lägger inte upp några bevis, och hans advokat och förespråkare, förre borgmästaren i New York, säger sig ha bevis – som ska offentliggöras längre fram… Desperata, korrupta män, som inte klarar att förlora alla sina privilegier. Det otäcka är att de drar med sig mängder av människor som obegripligt nog tror på deras ”sanningar”. Sorgligt, farligt, ovärdigt ett land som kallar sig demokrati.

Nog av det som kallas politik idag.

Corona-presskonferens här i Sverige, med nya restriktioner – färre får mötas samtidigt, åtta nu om jag uppfattade rätt. Vad gör detta med oss? Invaggar oss i säkerhet om vi bara är åtta som träffas – till middag eller fest – och inte nio? Eländes elände. Om vi inte kan fatta och förstå att det inte handlar så mycket om antal, som om att inte smitta eller smittas. Ingen vet vem av de åtta son kanske smittar någon annan. Jag blir trött, och jag blir less och ledsen över okända människors brist på respekt för andras liv. Nya restriktioner börjar gälla 24 november – varför inte i morgon?

Nu är det mörkt, halv fyra. Längtar efter ljus. Ute. Minst fyra månader innan jag ens kan börja inbilla mig att det är lite ljust. Känns långt. Och då kommer jag att vara en annan än den jag är idag, och de mina likaså. Livet. Och resten.

Om någon är intresserad, så har jag faktiskt inte tvättat idag. Inte behövt tvätta. Och, är mycket less på alla experter som vet bättre än de som vet bäst, när det handlar om pandemin och covid19. Så jävla trist.

Sondottern vår läser bloggen och erbjuder sig genast att handla, var vi än befinner oss. Älskar henne. Älskar förstås alla de våra, de gör vad de kan när de kan. Ibland kommer respektive egna liv i vägen för vårt liv. Ungefär som när jag förr alltid hade dåligt samvete för att jag inte ringde hem till föräldrar och morföräldrar, i Avesta ofta nog. Alltid. Ändå gjorde jag förmodligen det jag kunde, på avstånd. Men aldrig tillräckligt.

Dumlekola i stället för glass efter maten. För min del. Disken får vänta en stund. Middagen var god, hittade plommonmarmelad i kylen, måste börja etikettera burkarna. I frysen också. Det är för det mesta lite för spännande att se vad som tinar.

Rödvin till maten, Modello Masi, italienskt. Gott.

När jag vaknade i morse fick jag tala om för mig att det är måndag, idag. Inte söndag fortfarande eller igen. Himlen är sig lik, grå. Det blåser. Fåglarna far runt solrosfröna och äter. Vi har just klarat av frukosten, efter en lugn natt.

Vaknar halv två, somnar om. Vaknar igen vid kvart i sex, när Jan vinkar åt mig i dörröppningen. Talar om för honom vad klockan är, han går och lägger sig igen och jag drar täcker över huvudet. Somnar så småningom och drömmer. Går upp vid åtta och gör frukost.

”Är vi ensamma fortfarande? Och, vem är det som bor här?”

”Jag, och ibland du också.”

”Är du säker på det?”

Söndagsmorgonens konversation, när Jan vaknat igen. Nu äter vi frukost, och han verkar inte lika förvirrad längre.

Jag tänder vedspisen. Försöker tända är mera med sanningen överensstämmande.

Nu är fågelfröna på plats, och talgoxe och blåmes också. En automat utanför köksfönstret och två ovanför trappen. Det sistnämnda innebär att trappen ofta får sopas, men mössen ska väl ha något de också. Så länge de håller sig utanför huset.

Undrar om fåglar minns att de brukar hitta frön här. Eller om de är så snabbt observanta och känner igen de där sakerna som dinglar utanför huset. Hur länge lever en talgoxe, är det samma fåglar som kommer tillbaka? En ornitolog kan säkert besvara mina frågor, men här får de vara retoriska, behöver inga svar. Det är härligt att se dem.

Idag får jag lirka med spisen, den vill inte. Den får vila en stund, och jag kan tvätta sotet från händerna.

Solen lyser och det är bara några moln, inte grått som de senaste dagarna. Jan blundar i sin stol, det är skönt att vila lite när jag hjälpt honom med klädsel och morrat över stödstrumporna som är jobbiga att ta på. Har diskat och tagit reda på de solrosfrön som hamnade på golvet när jag fyllde automaterna. Alltid så, det är som om de kan hoppa alldeles utan hjälp.

Kvart i elva, dags för en kopp kaffe. Solen har försvunnit, det grå har tagit tillbaka himlen.

Nyss flög en fågel rakt in i fönstret, försvann utan att jag hann se hur det gått. Jag gick ut för att se efter att den inte låg nedanför fönstret. Det gjorde den inte. Talgoxe, blåmes och nötväcka har hittat hit. Den lilla blåmesen är kaxigast av dem.

Spisen tog sig till slut. Skön värme i köket.

Måndag eller tisdag åker vi till Sundbyberg. Fotvård (Jan) och vaccinering (båda) onsdag.

Yngste sonen har en veckas ledighet från den 23, och vill vara på landet. Jag vet inte hur det är med vattnet efter mitt mekande i pumphuset häromsistens. Får nog åka ut med ett par dunkar vatten åt honom, kanske med honom, lördag eller söndag. Den 24 är det dags för Jans operation. Och konvalescens, det lät på kontaktsköterskan som om det kan göra ont efteråt. Väntan på besked i två veckor ungefär. Vi får hålla oss i Sumpan.

Ett par små bruna finkar sprang omkring här utanför nyss, kan ha varit pilfink, kan ha varit  någon annan.

Ännu en Bokbörsen-bok ska postas i morgon.

Det börjar bli dags att tända ljus och lampor, skymningen kommer så sakteliga.

Nu har vi ätit Tuc-kex med skaldjursröra (färdigköpt) och de goda räkorna från igår. Blandade också med lite gräddfil, röran var för majonnäsig. Jans Periquita rosé alkoholfri, och jag min DM.

Sorgliga irländska karaktärer i Apartment 3B av Patricia Scanlan. Orkar nästan inte läsa om dem, men tar lite i taget. Eller så går jag och letar fram någon annan, redan läst bok. Något jag absolut vet att jag inte tänker se är filmen om Utöya. Verkligheten då var tillräckligt hemsk.

Om några timmar ska jag koka delikatesspotatis (betyder nog enbart små potatisar) till oxrulladerna, kanske reda såsen en aning. Och se om jag möjligen har glömt någon burk med plommonmarmelad i kylen, annars kanske det går med cumberlandsås? Eller lingon. Sallad, tomater och ost.

Använder datorns kalkylator och inser att jag ”ligger efter” i ord räknat, borde vara ungefär tio tusen flera än de är… Never mind, det är min egen kapplöpning.

Otäckare är att corona fortsätter att skörda offer, att vi inte tycks begripa att restriktionerna är till för att skydda oss. I stället samlas människor i stora skaror på krogarna innan förbudet mot alkohol efter klockan 22 börjar. I stället vill många testa sig för att kunna gå på fest med många. Eller åka färja. Hur galna kan vi bli innan vi begriper att detta är dödligt.

Min egen oro handlar mest om hur jag ska bestämma mig för att internethandla i stället för att besöka en butik. Ibland är vi här, ibland är vi där. Men internethandla och hämta skulle fungera både i Sumpan och här utanför Norrtälje. Dags. Men först behöver jag landa i Sundbyberg och kolla vad som finns i frys och kyl och vad som saknas.

Vårdcentralen ska vi besöka i veckan som kommer, och Jan ska in på sjukhus veckan därefter. Det är bara att hoppas att ingen smitta finns där. Har bestämt mig för att personalen både på vårdcentral och sjukhus vet vad de gör. Det håller inte att vara rädd för allt.

En domherrehona (konstigt ord) var på besök en stund i trädet utanför köksfönstret. Det tog en stund innan jag förstod vad jag såg. Fink, det syntes, men resten?

Ställer fram Jans kvällspiller, samtidigt som jag dukar bordet för middagen (om ett par timmar!). Snacka om att inte ha tillräckligt att göra…

Lördagsmorgon med vacker dimma innan solen (den lilla som finns) jagat bort den. Efter frukosten rakar sig Jan. I morse undrade han ”var kom du ifrån?” samtidigt som han tittade ut genom ytterdörren. Han hade varit upp tidigt och tänt i köket och sitt sovrum, men inte riktigt kommit ihåg att jag sov i rummet innanför köket. Ibland blir det konstigt.

14 november. Trump tycks vara gråhårig numera, inte orangehårig. För övrigt fortsätter hans galenskaper.

Vi har haft en tomattjuv i köket i natt. En mus har suttit i Jans stol och ätit tomat. Nu ligger resten av tomaterna i kompostpåsen. Hädanefter får de förvaras i skafferiet, och inte i en skål bredvid Jans stol.

Har lagat till oxrulladerna, efter att ha inhandlat 3×150 tandpetare av trä, enda förpackningen som fanns. Jag behövde sex, lagret lär räcka mitt liv ut. Köpte också färska räkor till bra pris, ”bara” 22.90 per hekto, så det blir nog sådana till middag i kväll. Skönt att ha ännu en måltid färdig i morgon. De nyköpta tomaterna får inte stå framme i kväll.

Nu har jag tömt en stor plastback med lock, att ha fågelfrö i. Mössen ska inte äta fröna inomhus i alla fall. Jag har diskat fröbehållarna, vilket jag förstås borde ha gjort i våras. I morgon fyller jag på dem.

Klockan är kvart i fyra, det är mörkt.

Mera ved inne, skottkärra och räfsa inställda i källaren. Hoppas jag inte behöver klyva eller kapa några vedträn, för då måste jag klättra över skottkärran, och gräsklipparen (som jag inte kan dra igång) och alla de tomma banankartonger som jag haft böcker i…

Har hårdkokat ett par ägg om vi vill göra räkmackor i kväll. Var och en får skala sina räkor själv, ny Hellman´s majonnäs i kylen. Sallad, tomater och ost till. Glass därefter för den som vill (=Jan). Idag hade Ica två paket med den glass han gillar, de ligger nu i frysen här.

Läser förstrött i Patricia Scanlan´s Apartment 3B, som jag förstås läst förr. Bra att jag inte minns om jag tyckte den var bra. Trist med stängda bibliotek, trist med allt som har med corona att göra.

Har Stinas Amerika-inköpta kofta på mig, betalning för hundpassning för länge sedan. Den är varm och skön.

Jag vattnar blomstren lite, lite. Tar fram vitt bröd för eventuella räkmackor senare. Äggen är skalade och väntar på att skivas. Osten avklädd all plast.

Vi har ätit räkor, jag rensade de flesta, och nu diskar Jan sin tallrik, jag har diskat min. Bra, men ganska små, räkor. Fasta och fina. Jag hade glömt att ställa vitt vin i kylen. Därmed rött till räkorna… Dumle-kola.

Vaknar halv två, somnar om. Vaknar igen vid kvart i sex, när Jan vinkar åt mig i dörröppningen. Talar om för honom vad klockan är, han går och lägger sig igen och jag drar täcker över huvudet. Somnar så småningom och drömmer. Går upp vid åtta och gör frukost.

”Är vi ensamma fortfarande? Och, vem är det som bor här?”

”Jag, och ibland du.”

”Är du säker på det?”

Söndagsmorgonens konversation, när Jan vaknat igen. Nu äter vi frukost, och han verkar inte lika förvirrad längre.