beskrivarblogg

Okej, det är inte november än, inte dags att skriva de där 1767 eller så orden varje dag. Men kanske ändå.

Just nu vet jag inte vad orden vill? Klagan över en tillvaro som styrs av en annan människa, som inte kan styra sitt eget liv? Absurt. Och vad gör att jag låter mitt liv styras så? Lojalitet med mina barns far och min kärlek för länge sedan? Skuld? Brist på annat att ägna mig åt?

Jag vet inte det heller.

Så, det här är förmodligen min sista kväll, ensam, just nu. Och vad gör jag med den? Äter middag runt sex som vanligt, dricker vin till, som vanligt,. äter mina russinkakor (syrrans recept där de heter Göran Tunströms mammas korintkakor). Vet inte vad jag ska göra för övrigt (som vanligt). Jag kan ju alltid peta i mig den där mjuka pepparkakan från baket i veckan, den med botten kvar i formen. Fast särskilt god var den inte.

Och så kan jag gå och lägga mig om någon timme, och vakna igen vid midnatt och kanske somna om fram emot morgonen.

Torsdag morgon – precis så gick kvällen – jag somnade vid tiotiden och vaknade klockan halv två, somnade om och vaknade igen vid fyra, klev upp åtta. Sov förmodligen mellan de två sista klockslagen, drömde väldigt detaljerade drömmar som jag bara minns lite av.

28 oktober 2020 – Är tillbaka hemma hos mig, och möblerar om böcker i bokhyllorna. Inte lika många dubbla rader som tidigare. Och så väntar jag på att någon från sjukhuset ska ringa och berätta hur Jan mår, och vad som troligen gäller för hans hemkomst. Klockan är bara kvart i fyra på eftermiddagen, så de hinner ju ringa än… Så länge jag inte hör något annat stannar jag här.

Regnar. Vedspisen brinner och det blir långsamt varmare i köket. På landet lyckades jag få igång värmen i pumphuset med blåmärken på armarna som konsekvens. Men möjligen gjorde jag också något annat, för vattentrycket är lågt. Nu får det vara så, har talat med yngste sonen som kanske åker ut till helgen. Ta med vatten. Svampvändan i morse gav klen skörd, några trattisar, ingenting annat. De jag hittade växte alldeles nedanför huset, övriga välkända ställen var tomma.

Har tagit hem en del mat ur frysen, men den får stå på ännu någon tid. Sonen har mat där, och kanske åker vi ut någon gång till innan det blir vinter.

Har paketerat fyra tunga böcker där beställaren på Bokbörsen enbart betalar 62 kronor i frakt, jag betalar 62+59. Gungor och karuseller. Gläder mig att läsare hittar böcker de vill ha, som till exempel ”Matematiska gåtor”. Fråga mig inte varifrån jag fått den, ingen aning.

Nu, halv fem, ringer doktorn och ger mig lite information; Jan verkar svara på den antibiotika han får nu, och får förmodligen åka hem på fredag. Jag åker därmed till Sundbyberg torsdag eftermiddag. Bra samtal, samtal den här gången, inte ideliga upprepningar och ”jag hör inte vad du säger”.

28 okt 2020 – har just talat med arbetsterapeuten (en av dem) på sjukhuset där Jan är – hon ställde alla de frågor som ställdes för en dryg månad sedan när han var där… Och dessutom talade hon lågt och med brytning som för mina öron var svår att uppfatta. Om jag frågade vad hon sagt kom det en gång till, på samma sätt. Efter flera omfrågor fick jag klart för mig att hon sagt ”cognitionen” – har aldrig hört det ordet på svenska. En omskrivning gjorde att jag förstod och kunde svara. Något besked om hur han mår kunde hon inte ge.

Ett par dagar till får han nog stanna, så att de får klart för sig vad det är för bakterier som spökar. Bra, då vet jag åtminstone det. Jag förblir därmed här hemma hos mig tills jag får något besked.

Äldste sonen berättade glad för några veckor sedan om sitt besök på sopstationen. En man slängde just något som fick sonen att hoppa efter och plocka upp detta något. Han tog det med sig hem för att ”göra i ordning det”. Han ger mig/oss det i present – ”och du kommer att känna igen, och bli glad”.

Nu sitter jag här på landet och klappar en vacker rorkult, en sådan som vi hade på vår segelbåt. Han har slipat och oljat, den är alldeles ljuvlig. Helst vill jag ta den med mig hem till mitt, men tror att den ska stanna här. Det var här vi hade båten. Sonen hade rätt, jag är tacksamt glad.

Tror dessutom att jag nog fick på värmen i pumphuset. Hävstångsplanka på båda sidorna lät mig få in handen och trycka på en knapp. Hoppeligen rätt knapp. Nu ska jag bara få ner det där jäkla tunga locket igen, utan att fastna emellan. Det får bli i morgon, efter svampskogen.

Jan är på Jakobsbergs geriatriska sjukhus, de ska försöka utreda vad det är för bakterier han har i urinen. Därmed kan det kanske också bli antibiotika som fungerar. Jag var dit en vända med diverse (glömde, tror jag, raklöddret – men då får han väl förbli orakad, som förra gången). Och så poängterade jag för ansvariga sköterskan på avdelningen att vi vill få hem honom med hörapparat den här gången. Hon log lätt. Har kanske hört om mina klagomål. Hoppas han inte är alltför förvirrad av att byta ”hemvist” så här – först Norrtälje, så Danderyd och nu Jakobsberg.

Om några timmar ska jag äta gambas och ris, och dricka vin till. Till dess läser jag om en gammal Judith Krantz-bok, Dazzle. Inte särdeles läsvärd, men vad som gives för ögonblicket. Det mörknar utanför fönstren, tallarnas grenar dansar mjukt. Och det är välsignat tyst, trots att jag har fungerande hörapparater i öronen. Älskar tystnaden här. Hemma hos mig är det ibland lite för många fordon som passerar, och i Sundbyberg är det ett konstant oväsen.

I morgon blir det Addarsnäs igen, för att fixa lite där. Men inte förrän fram på eftermiddagen – om inte sjukhuset bestämmer att Jan ska hem, då åker jag till Sundbyberg.

Det var då det. När jag inte döpt bilderna vet jag heller inte vad som döljer sig bakom bokstäver och siffror – men i juni var blomstren så här vackra. Nu väntar jag på våren.

26 oktober 2020 – försöker få kontakt med Danderyds sjukhus och ansvarig sköterska. Har fått direktnummer av annan person, men det tutar upptaget hela tiden… Så här sitter jag nu, och kan inte annat än vänta. Igen. Så, när klockan är ett, är det plötsligt inte upptaget längre. Men då får jag besked att ”den person ni önskar nå är inte anträffbar just nu, försök igen senare”. Förstår ju att den stackars stressade människan måste äta lunch, eller gå och kissa, eller bara andas ett ögonblick. Men att inte få något besked om Jan gör att jag inte kan planera min dag, jag törs inte ge mig iväg till landet och sätta på strömmen i pumphuset till exempel.

Tar in ved, har plockat in bananlådeböckerna i de nytillkomna hyllorna. Plus hittat och skickat boken som beställdes igår och betalades idag.

Så fick jag tala med en sköterska som precis börjat sitt pass – och hon visste förstås ingenting, men lovade att ringa när hon hade något besked. Det tackade jag för. Klockan är halv två.

Oj, vad det mulnar, regn eller snö? Nej, det är för varmt för snö, ca 10 grader.

Klockan tre ringde sköterskan, Jan har gjort gastroskopin och den visade inget konstigt, han flyttas nu till Jakobsbergs-geriatriken (som jag bråkar med om hans försvunna hörapparat) i eftermiddag, fortsatt antibiotikabehandling. Ingen hemkomst alltså idag eller i morgon, jag åker ut på landet och försöker komma åt strömbrytaren för värme i pumphuset (tungt taklock). Och kanske kan jag gå en sväng i skogen och åtminstone kolla om det finns någon svamp.

Glad att inget var fel med hans matstrupe. Glad att undersökningen gick att genomföra, när han ändå var där. Hoppas att de är så vänliga som de brukar vara på Jakobsbergs sjukhus, trots att jag just presenterat våra krav på ersättning för deras obetänksamhet förra gången han var där.

Jag tänker äta tidig middag, dricka ett glas rödvin och försöka slappna av. Oro och väntande sätter sig i kroppen, axlarna är spända, men släpper taget när jag medvetet tänker på det. Och jag har det varmt och skönt i min lilla stuga. Fem ljus tända på köksbordet, tio knoppar på novemberkaktusen (hoppas de orkar hänga med tills de kan slå ut). Timjan och rosmarin i köksfönstret, pelargoner i övriga fönster. Och Jans rum har en ny rullgardin tack vare sonen igår. Brandvarnare i halltaket, går inte att ha den i köket – den sätter igång så fort jag lagar mat eller tänder i vedspisen. Tack kära son och sonhustru för jobb och ved igår!

25 oktober 2020 – jag är glad och tacksam för ved och bokhyllor från äldste sonen och hans familj. Och jag sitter här ensam igen, och tänker på hur våra korta liv slutar. Jag är 78 år, Jan är 85 i jul. Just nu kämpar han med både demens och urinvägsinfektioner. Jag är veterligt frisk, men trött.

Om vi sätter oss i Sundbyberg, i hans lägenhet – kan vi börja använda hemtjänsten igen. Några timmar som känns rätt betydelselösa just nu, och dessutom smittfarliga. Nu är jag (och han tills han kom in på Danderyds sjukhus för ännu en urinvägsinfektion) hemma hos mig utanför Norrtälje. Jag inbillar mig att ingenting smittar oss här, även om jag åker och handlar det vi behöver. Något socialt umgänge har vi inte.

Livet är absurt. På vägen utanför ”mitt” hus far bilar förbi med lerduvenågonting. Ägarfamiljen är här – det är läslov (lärde mig idag att det heter så, inte höstlov, som om någon unge läser mera för att man döper om). Och det är jakt. Jag kan inte gå ut i skogen om jag skulle få för mig att leta efter trattkantareller. Aldrig hittills har jag inte plockat svamp. Är det ännu någonting som ska försvinna in i ålderdomen?

Jag nyser, förmodigen bokdamm. En banankartong till ska plockas in – sedan kan jag – om jag vill och ids – plocka in några av de böcker som står i dubbla rader i den tomma bokhyllan. Nyser igen.

Nu ska jag värma Thai-mat, Jan är inte så förtjust i det – så det blir min middag idag – när jag slutat nysa…

Hur ska man/jag hantera den här obekanta tillvaron? Jag menar inte enbart Corona, men också ålderdom, demens, otillräcklighet. Ensam. Bara jag som kanske (osäkert) kan göra resten av livet för Jan bättre än det skulle varit annars. Vem kan bestämma vad som bra. och inte bra?

Men jag är den han har närmast, och det är jag som fattar beslut som påverkar hans liv. Som nu, när han är tillbaka på sjukhus igen.

En vän kände igen hur svårt det är att vara den som ska bestämma nästa ”drag”, utan att vara läkare eller ha kompetensen. Men ändå vara den som fattar beslut hit eller dit…

25 oktober 2020 – jag är glad och tacksam för ved och bokhyllor från äldste sonen och hans familj. Och jag sitter här ensam igen, och tänker på hur våra korta liv slutar. Jag är 78 år, Jan är 85 i jul. Just nu kämpar han med både demens och urinvägsinfektioner. Jag är veterligt frisk, men trött.

Om vi sätter oss i Sundbyberg, i hans lägenhet – kan vi börja använda hemtjänsten igen. Några timmar som känns rätt betydelselösa just nu, och dessutom smittfarliga. Nu är jag (och han tills han kom in på Danderyds sjukhus för ännu en urinvägsinfektion) hemma hos mig utanför Norrtälje. Jag inbillar mig att ingenting smittar oss här, även om jag åker och handlar det vi behöver. Något socialt umgänge har vi inte.

Livet är absurt. På vägen utanför ”mitt” hus far bilar förbi med lerduvenågonting. Ägarfamiljen är här – det är läslov (lärde mig idag att det heter så, inte höstlov, som om någon unge läser mera för att man döper om). Och det är jakt. Jag kan inte gå ut i skogen om jag skulle få för mig att leta efter trattkantareller. Aldrig hittills har jag inte plockat svamp. Är det ännu någonting som ska försvinna in i ålderdomen?

Jag nyser, förmodigen bokdamm. En banankartong till ska plockas in – sedan kan jag – om jag vill och ids – plocka in några av de böcker som står i dubbla rader i den tomma bokhyllan. Nyser igen.

Nu ska jag värma Thai-mat, Jan är inte så förtjust i det – så det blir min middag idag – när jag slutat nysa…

25 oktober 2020 – Danderyds sjukhus, urologen – ”hur är det med honom?” – ”ganska bra faktiskt, han har inte haft någon blödning i hjärnan, fortfarande lite blod i urinen, får antibiotika” – ”gastroskopi bokad till i morgon, jag kan inte lämna återbud, kollar ni upp det?” – ”ja, vi följer upp det” – ”hälsa honom så gott”.

Kort samtal, fyra minuter, som ändå gjorde mig gott. Han mår bättre och han sköts om, jag uppfattar det som att han åtminstone är kvar till i morgon. Frågade inte specifikt. Sköterskan kollade också hur det var med hemtjänsten, ”inte aktiv sedan tidigt i våras, det är jag som är hemtjänsten” – ”bra, då vet jag, behöver inte prata med dem alltså” – ”nej”.

Bara fjorton grader i köket i morse. Nu brinner vedspisen. Mulet, lite blåsigt. Löser supersvåra sudoku i svenskan och DN, målar naglarna. Fikar, tar in mera ved. Behöver göra plats för den ved sonen har med sig när de kommer senare idag.

24 oktober 2020 – jag får gjort en del när jag inte använder min tid till att oroa mig för Jan. Ingen terapimatlagning idag dock. Just nu har jag bestämt mig för att han har det så bra han kan där han är, på Danderyds sjukhus. Och jag slipper dra på stödstrumpor etcetera. Jag har torkat ovanpå kylskåpen, det behövdes. Och flyttat om en del som faktiskt kunde flyttas undan. Plockat fram sådant jag behöver hjälp av sonen med. Tvättat Jans morgonrock, nu när han inte använder den.

Och eldar, eldar. Har tagit in mera ved. Nu är det sex grader ute och drygt arton inne. Skönt. Klockan är halv tre, har inte hört något om att Jan flyttats till urologen.

Någon gång under den här lördagen ska jag äta något. Just nu har jag ingen matlust. Men den brukar komma tillbaka när magen knorrar.

Dagen är blöt.

Min tuffliga gamla novemberkaktus (föredrar att minnas att den kommer från den mycket gamla och stora kaktus mannen min hade) – den skruttan har tio knoppar. Hoppas de orkar hela vägen. Tufflig, taffil – barndomsord som dyker upp i huvudet. Tafflig var väl ursprunget. Men varför känns det så bekant?

Hade tänkt se Jacques Brèl-filmen i kväll, men tror det är dags nu. Behöver förströ mig med något bra, försökte läsa om en gammal Judith Krantz-bok, Dazzle, ids inte.

Åhh, jag sitter hela tiden och kollar om Jan vill se något på datorn. Det är som om han sutte här bredvid mig. Och det gör han inte.

Den elektriska kalendern hävdar att det är dag fortfarande . Jag tror den inte. För min del  är det  kväll när klockan nu är fem. Nu.

Filmen om Brèl (ska han ha accent eller inte?) var stark, bedövande, levande. Se den.

24 oktober 2020 – Jan är på avd 63 på Danderyds sjukhus, ansvarig sjuksköterska ringer upp när hon kan. Det var svårt att höra vad den som svarade på avdelningen sade. Så nu väntar jag igen. Klockan var nio när jag ringde.

Kall natt, frost fortfarande.

Har tagit hand om gårdagens ”terapikok”, ligger nu i frysen. Diskat. Ätit frukost – hårdkokt ägg nr 2 från igår kom väl till pass. Börjar bli varmt i köket tack vare vedspisen. Bara femton grader när jag steg upp, bra temperatur att sova i, men inte att vara uppe i.

Igår kväll såg jag på SVT Play en film om Inga Landgré. En vacker film, finstämt gjord av en ung kvinna som följde med Inga L tillbaka till Grekland. I kväll ska jag leta rätt på filmen om Jacques Brèl.

Jag dricker mitt kallnande te och väntar. Är ovan vid att vara ensam i huset. Tror att jag hör något, och inser att det är spisen eller kanske en talgoxe som landat på fönsterbrädan därute. Nyss tittade en in. Koltrastarna är också många nu, uppburrade mot kylan.

Löst svenskans supersvåra sudoku. Och DNs. Börjar misstänka att de är något de här tidningarna har gemensamt. Väntar fortfarande klockan elva. Försöker bestämma mig för att det kanske inte är så allvarligt om de inte hör av sig… Fick tag på den sköterska som har hand om Jan när jag ringde halv tolv. Han har fortfarande en urinvägsinfektion, ska förmodligen flyttas till urologen, och blir kvar åtminstone idag. Får antibiotika igen. På måndag har han kallelse för gastroskopi på Danderyd – sjukhuset får hantera den frågan.

De berättar om han flyttas till annan avdelning. Jag får ringa i morgon igen.

Äldste sonen och hans hustru kommer med två bokhyllor och ett lass ved i morgon. Jag fick ett energiryck och började planera för var åtminstone en hylla kan stå, i mitt sovrum. Kanske båda, där är en dörr som jag aldrig använder. Kanske kan den stå där, annars åker några tavlor ner i vardagsrummet. Jag behöver hyllorna för alla böcker som ligger i banankartonger och är svåröverskådliga (även om jag börjar veta vilka böcker som ligger var). Det är mest böcker på engelska.

Sonen ska få bistå med att få upp en rullgardin och en brandvarnare, och kanske få igång den router jag trodde jag behövde för ett bra tag sedan. Jag ville ha en här, en i Sundbyberg och en på landet. Sedan blev det för krångligt och den blev liggande.